Självständighet, inte ensamhet.

Jag har inga problem med att resa ensam som jag gjorde förra veckan till Miami. En del säger till mig att de tycker jag är modig, men för mig är det så det alltid har varit.
När jag hade eget företag gjorde jag under många år. Jag är van att ta hand om mig själv. Att lösa saker och ting på egen hand.
Jag har alltid varit en väldigt självständig person. En sån som, enligt många andra, gör konstiga val när jag väljer min väg.

Mitt llygande liv som bjuder på så otroligt mycket social samvaro och samtidigt så mycket skön egentid borta från den vardag jag har hemma.

Jag har alltid levt ensam. Nästan alltid. Samboåren räknar jag inte längre.
Jag drev mitt företag ensam och var tvungen att se till att det som skulle göras blev gjort. Det fanns liksom ingen annan. Visst hade jag personal, men det var trots allt jag som skulle ta besluten om vad som skulle göras, hur och när.
Jag har inga problem med att vara ensam. Jag prioriterar tid med mig själv, både hemma och på mitt jobb när jag ligger ute på hotell. Jag trivs väldigt bra med det.
Och jag har bestämt mig för att jag aldrig mer kommer att leva med någon.

Att ha tagit beslutet att aldrig mera leva med någon har inte kommit ur en djup magkänsla av vad som är bäst för mig och vad jag trivs allra bäst med.

När det kommer till mina små semesterresor som jag tycker om att åka iväg på vet jag ofta med kort framförhållning om det är möjligt och vilka dagar som fungerar för mig. Att hitta någon av mina vänner som kan ta semester samtidigt och pricka in samma dagar är inte möjligt. Och det är lika svårt att hitta en kollega som kan följa med då vi alla arbetar så olika scheman.
Jag blev kontaktad av en kollega som undrade om jag ville följa med till Dubai, men jag jobbade fem av de sju dagarna hon föreslog. Försökte istället få med henne till Miami, men då jobbade hon…
Alltså åker jag ensam på mina små turer.
Och då bestämmer jag också helt själv vart jag ska åka.

På väg upp till Umeå för en layover där. Jag flyger passiv och sitter längst bak vid fönsret. Där väljer jag alltid min plats.

Men missförstå mig inte, jag gillar att ha resesällskap. Det öppnar alltid dörrarna till nya upplevelser och de föreslår saker som jag inte tänkt på.
Dessutom är jag väldigt social och gillar att prata och umgås med folk.
Men samtidigt, när jag väl är på plats, finner jag en ro i att få rå mig själv. Gå upp och gå och lägga mig när jag vill. Göra det jag gillar att göra, åka på mina turer och allt i min egen takt.

Stockholms skärgård i februarisolen.

När jag är på mitt jobb och flyger är det så oerhört viktigt med tiderna som ska passas. Jag får inte komma försent. Där har verkligen stenkoll där.
Så när jag är ledig tycker jag om att bara släppa och inte bry mig så mycket.
Inte heller när jag ligger ute på layovers runt om i landet har jag några problem att sysselsätta mig. Jag går på mycket pw om vädret tillåter, jag läser, skriver, kollar serier, går igenom min mail och svara på det som behövs osv. Allt beror ju på hur mycket tid jag har.
Sömnen är viktig för mig när jag är ute på jobb så jag är noga med att komma i säng. Jag håller ganska noga koll på att jag får de timmar av sömn som jag behöver. Jag funkar inte annars.

Umeås skärgård vid inflygning. Vackert, men alldeles för kallt och för mycket vinter för den här sörlänningen.

Miami – ett ställe i min smak!

När jag går till flygbussen har regnet, som jag hörde slå mot fönsterblecket när jag vaknade 0330, upphört.
City är helt öde. Det är bara mina klackar och min kabinväska som hörs mot kullerstenarna. På Landvetter är det fullt med folk. Det är det alltid tidiga morgnar.
Även planet till Sthlm är fullt, men jag kommer med. På Arlanda är det så dimmigt att piloterna måste landa med enbart instrument. Alla blir tillsagda att helt släcka ner sina elektroniska enheter för att inte riskera störningar.

Här ska jag bo under mina dagar i Miami. Litet hotell i Art Deco stil ganska långt ner på Ocean Drive.
Slänger mig på sängen och njuter av min palm utanför fönstret. Skönt att få av sig de lite för varma kläderna.

Lunch vid 10-tiden är helt i sin ordning när jag ätit frukost vid 4 i morse. Jag är glupsk som en jakthund. Sedan slocknar jag och tar igen några av de timmar jag missade i morse. Jag kollar ”Once Upon a Time in Hollywood”, samt filmen om rättsskandalen Tomas Quick. Sedan landar Airbusen lugnt och fint på amerikansk mark.

Älskar dessa Baywatch hyddor. Så typiska för Miami Beach.

Det är tropiskt klimat i Miami. Temperaturen är 24 grader. Jag längtar efter att byta kläder på hotellet. Det ligger på Ocean Drive med en palm och en blå himmel utanför fönstret. Sedan väntar  stranden på mig. Hänger skorna över axeln och går med bara fötter. Reflekterar över att sanden här är sträv. Mycket strävare än den på Las Palmas.

Så vackert. Vilka färger!
Miamis färger – vitt, blått, turkos och palmgrönt.

Älskar de färggranna baywatch-hyddorna och det turkosblå havet som är så typiskt för Miami Beach. Är galet förtjust i Art Deco kvarteren runt Ocean Drive som, när de tänds upp om kvällarna, är som en enda gigantisk filmkuliss. Överhuvudtaget är Miami färggrant. Om dagarna mer vitt, blått, turkos och palmgrönt. Om kvällarna som om det blivit doppat i färg. Det är helt klart ett ställe i min smak. Det är tropiskt och varmt. En blandning av USA och Latinamerika. 

Miami om dagen. Färggrant även då, men det är på kvällen det blir magi.
Älskar dessa färgkombinationer!

På onsdagen ger jag mig ut på tur med Hop on Hop off bussarna. Fullkomligt älskar detta sätt att få en guidad tur och ta sig runt på nya ställen. Jag lär mig att alligatorn lever i sötvatten och krokodilen i saltvatten. Båda finns här i Miami. Att Miami Beach ödelades till stor del av en kraftig orkan 1926 och innan man hunnit bygga upp det igen kom den stora depressionen. När det fanns pengar att bygga igen gjordes det i den då rådande stilen Art Deco. Att Miami är en ung stad, endast drygt 100 år. Att Fishers Island är en helt privat ö som man inte kan besöka om man inte är inbjuden av någon som bor där. Det gör Ophra Winfrey. Ska kolla med henne. Återkommer om detta.

Konstnär i arbete i Wynwood.
Graffitikonst i Wynwood.
Vacker graffiti.

Hoppar av i Wynwood och kollar den omtalade graffitin. Väggarna i kvarteren har använts som enorma canvases för gatukonst. Det är riktigt snyggt. Kvarteren är medvetet ruffiga i sin stil. Här är inte mycket som är tillrättalagt, även om det finns mycket riktigt snygga byggnader.

Moi och lite konst.
Lunchar på ett litet ställe jag hittar. Maten ackompanjeras av rockig reagge och två enorma byggfläktar.

Äter på ett litet ställe jag hittar på gatan. Det är varmt. Maten ackompanjeras av två enorma byggfläktar plus rockig reagge på hög volym. Ett par små tacos, som jag klämmer limesaft över, får räcka som lunch. Tar en mojito på baren bredvid. Den är inredd med en otroligt massa gröna växter, bastparasoll och enkla bord och bänkar i pastellfärger. Hemma är klockan 19:15 och då är det drinkdags. Nu har jag dessutom semester och då råder andra regler. Jag slås av det faktum att mycket drinkar serveras i plastglas. Min 150 kr’s mojito kom i ett stort plastglas.

Dricker mojito ur plastmugg mitt på dagen. Bara för att jag kan.
Snygg butiksinredning till exklusivt märke av bad- och kroppsprodukter. Helt i min smak.

Nästa hop off blir Little Havanna. Här samlades många av de kubaner som flydde Castros diktatur. De blev kvar. Här finns levande tuppar, dekorationstuppar, kubansk musik, mat och dans, en jädrans massa cigarrer som rullas och röks överallt, en ansenlig mängd barbershops, samt souvenirbutiker som säljer saker det står Cuba och Havanna på 🙄.

Cubansk feeling hela gatan upp.

På torsdagen åker jag mer buss och sen tar jag en båttur som ingår i bussturen. Får se en massa lyxvillor där det bor kändisar och prominenta personer. Den dyraste och största kostar 650 miljoner kr och är enorm. Tänker på mina 54 kvm. Två rum och kök. Och balkong! Glöm inte det. Jag har balkong. Kan ändå bara vara i ett rum i taget, tänker jag, och låter mig nöjas med det.

Så mycket Miami.
Skylinen av Downtown Miami.

Det är kväll och hela Miami Beach badar i färg. Baren på Collins Avenue heter Rock och spelar schysst musik. Blandade åldrar och laidback stil. Beställer ett glas rött vin och blir serverad det från en burk. Som en öl! Det var nytt för mig.

Färgexplosion om kvällen.
Många fasader har någon form av belysning som tänds om kvällen.
Det är så otroligt vackert. Jag nästan går in i lyktstolpar så mycket tittar jag.

Trots diset är fredagen en mycket varm dag. Jag har bestämt mig för en lång pw. Jag börjar vid South Point och jobbar mig uppåt. Sitter en stund i sanden precis vid det glasgröna havet och vilar. När jag är mitt emellan South och Mid Beach behöver jag något att dricka. Köper en juice på ett lyxhotells bar-och poolområde bredvid The Boardwalk. Den kostar 12$. Dricker långsamt så det ska vara länge. Servering sker i plastmugg… Får sällskap av en ekorre. Han ingår i priset.

Dags att ge mig ut på motionsrunda.
Får sällskap när jag vilar mig vid det glasgröna havet.
Mot beachen. Fast jag höll mig på gång- och cykelbanan.

Bestämmer mig för att cykla resten av min motionsrunda. Hittar en Citi Bike parkering och trampar iväg. Cyklar ända upp till North Beach. Svettig och med ömmande bakända parkerar jag två timmar senare nere på Washington Avenue på South Beach.

Selfie.
Dessa färggranna små hyddor. Utmed hela stranden finns de.

Sätter mig på en fullständigt invaderad Ocean Drive och beställer mat. Här är total folkfest. Gatan är avstängd. Staden är nedlusad av poliser och special agents. Som om man var mitt i en polisserie på TV. Det ska spelas Super Bowl här till helgen och det är ett enormt pådrag. Mycket som byggs upp och fixas iordning för eventet. Ungefär som göteborgskalaset minus langosvagnarna, tänker jag.

Ocean Drive har blivit en gigantisk folkfest inför Super Bowl som går av stapeln till helgen.
Trött och mätt. Sista kvällen. Snart februari i Sverige igen…

Imorgon lämnar jag detta fantastiska ställe. Jag ska hem och tampas med de sista fyra oxveckorna och känna västkustvinterns andedräkt – grå, fuktig och mörk, med en temperatur strax över nollan. Det är tur jag lever i en värld där det finns Miami.

Går till hotellet. Säger hej då till färgerna och alla vackra art deco byggnader.

När helg blir vardag och tvärtom – roster för en månad.

En av mina vänner på Instagram tyckte det skulle vara spännande att höra hur en arbetsmånad ser ut.
Jag blev jätteglad att få ett uppslag till ett blogginlägg så här ska jag visa och försöka förklara hur min kommande månad ser ut.
Ingen är ju den andra lik.

Ingen flight är den andra lik. Ingen dag heller. Nya destinationer med nya kollegor och nya passagerare gör att det ständigt förändras.

Tidigare levde jag ett liv som delades in i säsonger, inköpsresor och försäljningsmässor.
Det var styrt och inrutat, samtidigt som det gav mig möjligheten att lämna vardagen och resa en hel massa.
Men helg var helg och vardag var vardag för det mesta då.
Nu finns inget sådant längre. Jag vet knappast vad det är för dag längre. Senast idag fick jag stanna upp och tänka till vilken dag det egentligen var.
Jag jobbar när jag jobbar.

Jag reste mycket i mitt tidigare yrkesliv. Nu reser jag igen, men på ett helt annat sätt.

Nu har jag varit flygledig och hemma i Göteborg sedan i tisdags. Och idag fredag, åker upp för att ha standby över helgen.
På bilden här nedanför ser ni idag 24/1. Det står bara ARN, vilket betyder att jag har standby.
Framför den första dagen står det A vilket betyder at jag har flygplatsstandby.
På de två andra dagarna har jag koden R2 och då har jag hemma-standby.
Jag har en sen standby denna gång, utom dag två då den börjar 07:30, men i flygvärlden är det inte så tidigt…

Mitt schema, min roster, de närmsta veckorna. Ser ni de åtta tomma dagarna…!

Nästa gång jag jobbar är den 4 februari. En slinga på 5 dagar där jag är schemalagd och ser vart jag ska flyga.
Jag går på tisdag 06:30 på Arlanda och ska sedan sova i Malmö, i Umeå, och så två nätter i Göteborg innan jag checkar ut på lördagen kl 19:35.
Det är det tidig pick-up alla dagar på slingan, men sista dagen svänger det och är inte pick-up i Göteborg förrän 12:50.

Två rejäla slingor på fem dagar ger fler dagar ledigt mellan passen. Det passar mig som pendlar.

Som ni ser på bilden ovan är jag ledig i 5 dagar efter detta och sedan går jag på nästa slinga.
Då har jag sena flighter varje dag. Också här ligger jag ute. Kiruna en natt och Göteborg två.
Näst sista dagen kommer jag till Arlanda och får sova i Stockholm inför sista dagens flygning som går till Malaga.
Det är faktiskt första gången sedan jag blev fast anställd på 80% i september som jag får en bruten slinga.
Jag har ”biddat” att jag vill ha ”3-5 nights away from home bas” och det har jag faktiskt fått hela tiden.
Det är aldrig någon garanti men systemet gör vad det kan för att tillgodose dessa önskemål.

En vinge någonstans över ett vintrigt Sverige. Tacksam för all sol jag får här ovan molnen.

Efter denna 5 dagarsslinga är jag ledig i fyra dagar och sen har jag ett nytt standby-pass. Det är på 4 dagar och jag har hemma-standby.
Det är extremt tidiga morgnar detta pass och därför hoppas jag få veta dagen innan att jag ska flyga och vid vilken tid jag ska infinna mig.
Jag sover bättre om jag vet och jag vill helst komma ut på en slinga för hela perioden.
Jag kan bli utringd från 03:20 den första dagen och ringer de då ska jag infinna mig på Arlanda 80 minuter senare.
Det hinner jag inte om jag inte är duschad, sminkad och frukosten är förberedd. Tiden från lägenheten i Solna till basen på Arlanda är ungefär en timma och vilket ger 20 minuter för hår, påklädning och snabb kaffe/macka.
Jag måste alltså gå upp och förbereda mig så jag är redo ifall trafikvakten ringer.

hoppas kunna lyfta mot sol och ljumma vindar i nästa vecka då jag har åtta dagar på raken ledigt!

Även denna månad fick jag ett fint sjok med tomma dagar.
Mellan 27 januari och 3 februari är jag ledig och jag planerar just nu för fullt för att se om jag kan komma iväg på en tripp någonstans. Tänker sol och ljumma vindar…
Får se nästa vecka hur det går. Fortsättning följer.

Styrelseordförande i några dagar…

Med tuschfläckade fingrar och ett glas vin ska jag försöka sammanfatta mina Formexdagar.
Jag letar bland bilderna jag tagit och söker efter ett samband…
So let’s try to roll this!

Me and my buddie i fyra dagar. Hon för valberedningen och jag för styrelsen. Lika knäppa men i övrigt vääääldigt olika.
Jeeees vad vi håller på! Här gör vi en replika på systrarna Grafs tuttbild, fast med kläder på…

Sedan 2016 har jag arbetat som styrelseordförande i branschorganisationen för interiör-, design- och presentgrossisterna i Sverige. Jag blev styrelseledamot 2011. En av våra första och viktigaste uppgifter i den nytillsatta styrelsen 2011 var att anställa en ny VD. Det gjorde vi. Och det blev så bra.

Utan att han misstänkt något har vi lyckats få till ett mingel för vår avgående VD Göran och samtidigt hälsa den nye välkommen.

Dag 1: Pärlhyacinter, krokus, syrener… Det är vår inne på mässlokalerna i Älvsjö. Jag älskar det.
När det är som tyngst och högvintrigast ute är det vår härinne. Jag lever i en bubbla.
Max från eventservice kommer på avtalad tid kl 18:00. Hans vagn är full av bubblande dryck, glas och goda snacks.
”Pappa” har fortfarande inte fattat att vi ”har en grej på gång”.
”Pappa” är vår nu avgående VD Göran och i nio år har han på ett alldeles fantastiskt sätt genomfört de av oss i styrelsen fattade besluten och varit en klippa.
Våra avtalspartners och medlemmar strömmar till och skålar för vår avgående VD och hälsar den nye, som finns på plats, välkommen.
Det är blandade känslor – vemod över det om nu försvinner, nyfikenhet på det som kommer.

Total sommarfeeling på mässan. Jag fullkomligt knockades av detta vackra arrangemang.

Dag 2: Vi hoppa in i en taxi utanför mässan. Vi ska på middag med DHL som är en av våra större avtalspartners. Jag kollar på en massa siffror som rullar framme vid föraren och funderar på om det är meter vi åker eller om vi hamnat i en ”talibantaxi”.
Det visar sig vara det sistnämnda. 900 kr för en resa in till Vasastan från Älvsjö.
Vid 22-tiden sover jag nästan vid bordet och vid 23-tiden delar jag en taxi till hotellet med Håkan, vår baristajurist i montern.
Kan nämnas att den taxiresan kostar 297 kr.
Kan också nämnas att de andra drar till Stureplan och hamnar i en bar till kl 03:30…!

På Capri Due med DHL. Tryffelpasta och vin. Heaven!

Dag 3: Hela Stockholmsmässan är betonggolv. Det känns i fotsulorna nu. Vi pratar med såååå många, Anna och jag.
Det är ett roligt och givande samarbete. Hon representerar valberedningen och jag styrelsen.
Vi kör ytterligare en fotosession i fotohörnan. Instagamar och storyar.
På kvällen efter stängning är det mässmingel för utställare och kvardröjande besökare.
Snurrar bland borden, bland kollegorna, med vin i glaset. Slutar på hotellet med mat på fatet och ett hyfsat vettigt sänggående.

På mässmingel med min styrelsekollega Magnus.

Dag 4: Sista dagen. Alltid smått avslagen. Kan inte motstå en kaka i en monter. Det väcker sötråttan och sedan slinker det ner både det ena och det andra. Fan!
Får bli en detox när jag kommit hem efter flygningarna…
Vid fem stänger det. Vi hjälps åt att riva och sen sätter vi oss med var sitt glas vin. Det är sista gången vi har Håkan här. Han har varit vår barista i fyra år nu.
Och det är sista mässan ”Pappa” är med på.
Jag kommer sakna dem.

Så pryltrött som jag är så föll jag ändå pladask för denne firre. Visst är den helt underbar!

Sammanfattningsvis: Massor av foton i fotohörnet, många bra snack, mycket oborstat snack, galet mycket garv, jobb genomfört…
Nu sitter jag i baren på hotellet. I högtalarna ”Longing for Lullabies” med Kleerup.
Får mig att minnas för ett år sedan. Men det är en helt annan story…

Ja jäklar vad bilder det blev! Men kul hade vi!

Det där med motivation, igen…

I många år drev jag eget företag. Det innebar att jag arbetade hela tiden. Inte att jag rent fysiskt utförde ett arbete, men det var hela tiden med mig. Jag levde alltid med tankarna på företaget, som ett moln över huvudet ungefär.
Nu låter det som det var en plågsam och svår tillvaro. Det var det absolut inte.
Jag kan nog ärligt säga att jag hade ”the time of my life” och älskade det.

Med en av mina leverantörer i Hong Kong på den tiden jag reste världen runt och letade produkter. Älskade det livet. Också.

Men när kraften och kreativiteten sakta rann ur mig gick det inte att fortsätta.
Med eget företag kan du arbeta dygnet runt.
Det finns alltid något som behöver ses över, något som behöver förbättras, uppdateras, gås igenom, lära mer om. Det tar aldrig slut.
Och för att orka det och få det att blomstra måste lusten finnas där till 100%.

Nytt jobb. Ny tillvaro. Nytt sätt att uppleva världen. Lycka!

Idag är jag en kugge i jättehjulet SAS. Och det är så skönt.
När jag kommer hem och tar av mig uniformen är jag ledig. Då har jag inte längre något som jag behöver ta ansvar för. 
Om en kollega är sjuk, om ett plan går sönder, om det uppstår förseningar – det är inte mitt ansvar att lösa. Jag behöver inte släcka dessa bränder.
Jag har ansvar för att vara i tid till mitt arbete, för min arbetsposition på just den flighten, för att ihop med mina kollegor se till att säkerheten prioriteras enligt våra rutiner, att passagerarna mår bra och blir korrekt och fint omhändertagna, att vi utför vårt arbete så att vi kommer iväg i tid.

På ett hotellrum i Oslo gör jag mig klar att bussas ut till Gardermoen. Klockan är 0630 och har man gått upp vid 0315-0400 i tre dagar känns det som sovmorgon. Weird!!

När jag kommer hem och tar av mig uniformen är jag ledig. Då har jag inte längre något som jag behöver ta ansvar för.
När jag kommer tillbaka ligger det inte en trave arbete och väntar på mig. Ingen fullproppad inbox i mailen som jag ska ta hand om och svar på.
Jag behöver heller aldrig stressa för att bli klar innan ledighet.
Jag stiger av min flight och släpper allt. Jag kommer tillbaka efter min ledighet, tar på mig min uniform och börjar igen.
För en fd egenföretagare är det himmelriket.

Detta underbara crew har jag flugit med i tre dagar nu. Så roligt, så många skratt, så mycket knäppa grejor! Och alla vi tre kvinns är ganska nya på jobbet och vi är alla över 50. Bara det! Snyggt SAS!

Och så kollegorna! Behöver jag ens nämna det?
Det är faktiskt otroligt hur snabbt vi teamar upp.
På många arbetsplatser tar det tid att komma in i gängen. Så funkar det inte här. Det går på några minuter. Fascinerande.
Jag har nog aldrig skrattat så mycket på jobbet som jag gör nu och vad kan vara mer motiverande än det!

Vår underbare purser på slingan, Jonas. Så kompetent och bra. Här sitter vi och väntar på vår passiva flight till Oslo. Han får ofta höra hur lik Andreas i Alcazar han är. Senast igår av en tysk passagerare!

Det är alltid nya team, nya ansikten, nya historier att ta del av.
Jag älskar att få arbeta med så vitt skilda typer av människor när det gäller ålder, bakgrund och erfarenhet. På SAS finns verkligen allt.
Vi arbetar aldrig tillsammans i mer än en slinga. Nästa gång är det en ny konstellation. Ibland arbetar du inte ens i ett fast crew en slinga utan är en som hoppar in lite här och var.
Det är aldrig exakt samma crew, men det händer så klart att man får arbeta ihop med någon man redan flugit med tidigare.

Parkerat vår viking i Östersund och ska sova här en natt. Det är januari och solen står låg trots att det är runt 13-tiden. Den försvinner snabbt.

Nu har jag precis gått av en tredagarsslinga med ett crew på fyra personer och jag har haft så otroligt roligt!
Vi har skrattat så tårarna har runnit, berättat om våra liv, om gamla ex med sjuka beteenden, om intressen, om resor vi gjort, saker man skulle vilja göra, jobbtips.

Ovan molnen är himlen alltid blå. Är det därför de flesta av oss är så glada och positiva?


För mig som kommer från livet som egen företagare sedan 20 år är också detta en ny upplevelse. Att vara en i gänget på ett annat sätt än vad jag varit tidigare.
Nu har jag ”the time of my life” igen och älskar den här nya tillvaron.
Mitt liv i resväskan, på tågen, på flygen, på hotellen, med alla nya människor, med schema på kort varsel, med snabba omcheduleringar, med knäppa arbetstider, med veckor som aldrig följer ett mönster – med den oförutseende tillvaron helt enkelt.
Det är skönt när livet inte sitter fast.

Mellandagsstandby och nyårslöften

På juldagen packar jag om min julfirarväska till jobbväska och sätter mig på tåget till Sthlm.
Jag har hemmastandby på Annandagen och ytterligare tre dagar efter det, denna gång mellan 06:00 – 16:00.

Göteborgs Centralstation i julbelysning. Som ett sagoslott från denna vinkel

Jag blir inte utkallad under dagen. Slöar i soffan med serier, skrivande och telefonsamtal. 14:30 ringer trafikvakten och ”släpper mig fri” samtidigt som jag får en tvådagarsslinga de kommande dagarna.
Jag ska flyga Stockholm – Las Palmas – Oslo och sedan sova i Oslo.
Det där är en låååång dag.
Morgonduschen i Sthlm tar jag 06:45 och på kvällen ställer jag mig under vattenstrålarna i Oslo kl 00:30. Själva arbetsdagen är nästan 14 timmar.

Ljusälgar på Nybroplan. Hoppas de får stå kvar hela vintern.

Jag firar annandagens seneftermiddag på Stockholms kitschigaste thaikrog på Nybrogatan med en rejäl portion Paneng Gai och julsånger bland de blinkande kulörta ljusen som fullkomligt översvämmar stället.

Ljuset och världen från ovan. Älskart’.

När vi landar i Oslo efter Las Palmas har trafikvakten kontaktat mig på sms.
Jag blir erbjuden en Oslo – Trondheim ToR dagen efter och ytterligare en natt i Oslo. Efter det passiv tillbaka till Sthlm och sedan utskriven från min standby.
Vinstlott tycker jag, då jag faktiskt får sista dagen så gott som fri och kommer hem ett helt dygn tidigare.

På väg ut i ett vintrigt Oslo. Tar på mig så varmt jag kan utifrån det jag har med mig i min kabinväska.

Min dag i Oslo tillbringar jag vandrandes. Som så ofta.
Jag går till Grünerlökka denna gång. Ett ganska trendigt och trevligt område lite till öster om centrala Oslo.
Jag spanar efter någonstans att sätta mig med en kaffe och mitt skrivande.
Hittar Parkteatrets kafé. Det passar mig.
Lite ruffigt, långt från de tillrättalagda kafékedjorna, med slitna soffor och utsikt över det tilltagande snöfallet och en vintrig park.

Väljer Grunerlökka idag. Ett trendigt och trevligt område lite öster om Oslo centrum.
Tar en kaffe på Parkteatrets lite ruffiga och mysiga kafé.

På eftermiddagen bussas jag ensam ut till Gardermoen för att ansluta till mitt norska crew som jag ska arbeta med.
Jag har ingen aning om var Oslos crew base ligger så jag kontaktar pursern, Kristine, och vi kommer överens om att mötas vid gaten.
Det känns kul att bli utslängd i ett nytt sammanhang.

Gardermoen en vintermorgon från säte 28A. På väg till Sthlm igen.

Nyår tillbringar jag i lugn och ro hemma i Göteborg.
Jag träffar vänner, dricker skumpa, tittar på fyrverkerier, fixar matlådor, tittar på film, skriver och tar långa pw’s.
På nyårsafton somnar jag före det nya året dånar in med dunder och brak.

På Bee Bar med ett glas vin och en shoppingkasse.

Nyårslöften slutade jag med för många år sedan.
Alla stora föresatser om ett bättre leverne, tappade kilon och ett rökfritt liv (jag har faktiskt varit rökare en gång i tiden) pajade redan dagen efter då man bakfull och pizzasugen kravlade sig ur sängen framåt lunch, tittade på röran runtomkring och med ett rosslande tände en cigg.

Göteborgs inlopp nyårsafton 2019 från OGBG’s rooftopbar.

Nu släpper jag. Det enda löfte jag ger mig själv att leva väl.
Är jag glad och tillfreds är det rätt.
Jag vill inte kompromissa utan väljer det som är bra för mig.
Jag brukar ju säga att mitt mål är att skapa mig ett liv jag inte behöver ta semester från.
Det tänker jag fortsätta med. Det och kompromisslösheten.
Min lycka och mitt liv måste vara mitt fokus.
Jag kan inte förstå att jag för bara några år sedan tillät mig själv att stanna alldeles för länge i ett förhållande som var dåligt.
Men gjort är gjort och kommer aldrig att göras om igen.
Jag tror jag finns här på jorden för att ta hand om mitt liv och göra det så bra jag kan.
För jag tror det är meningen med livet.
Att leva väl.

En lång och isande kall PW på årets första dag. Välkommen 2020! Come what may.

När julen inte blir som man tänkt.

– Vi får väl öppna våra egna paket som var ämnade till julklappsspelet eftersom det inte blev något, säger jag medan jag drar tandkräm på tandborsten.
– Ja, eller så byter vi väl dem med varandra, föreslår mamma.
– Nja… vad var det i din? undrar jag.
– En glaspingvin som jag köpte i Lettland.
– Här byts inget! Tror du jag vill ha en glaspingvin! säger jag med tandkräm rinnande ur munnen och bryter ihop av skratt.
Mamma ser lite förnärmad ut och hävdar bestämt att pingvinen är både handgjord, fin och liten.

Bubbel och vänhäng ett par dagar innan jag lämnar stan för att fira jul med familjen.

Jag inser att jag inte är någon traditionstyngd person.
Julklappar har min familj avskaffat för många år sedan. Det har jag inget emot. Jag köper det jag vill och har behov av.
Jag är trött på att tv visar samma program år efter år. Jag gillar variation och önskar jag kunde få mycket mer av det under julen.
I mitt eget hem finns inte en enda tomte och inte heller någon gran. Den vita plastgranen slängde jag när vi hade container i huset i höstas och jag brydde mig inte om att köpa någon ny.
Men missförstå mig inte, jag gillar julen. Jag älskar alla stjärnor och ljus. Jag gillar dofterna och julmusiken.

Dalstorpssjön på julafton när jag går en av mina långa pw’s.

Men i år blir min jul inte som planerat.
Inget jacuzzibad utomhus med bubbel i glasen och mössa på huvudet. Inget julklappspel. Inget julfirande hos min syster.
Hon, hennes man och dotter åker alla på influensan. Mamma och jag firar jul på säkert avstånd framför tv:n.
Men jag slapp ju risken att få med mig glaspingvinen hem…

Det ser kallt ut. Skulle aldrig få för mig att vinterbada som en del gör.

Istället tar jag långa pw’s i den by jag växt upp i.
Jag kan de få gatorna. Och husen. En del av dem numera obebodda, några ovårdade, andra oförändrade.
Tiden rör sig långsamt här.
På en av mina rundor hamnar jag på kyrkogården. Jag går länge bland gravarna. Läser namn och årtal.
Stenarna och plaketter över de människor jag minns blir fler och fler. Jag känner igen mer namn här än ansikten inne på ICA-butiken.

Kyrkogårdar har alltid fascinerat mig. Här på denna i Dalstorp, känner jag igen många namn på gravstenarna. Jag minns många av dem som ligger här.
En bortglömd grav. Människor ingen längre minns idag. Jag kan inte ens se deras namn på stenen längre.

Jag ser många gravar som ingen längre bryr sig om. En del stenarna har varsamt lagts ner. På andra går namnen i inskriptionerna inte längre att läsa. Kyrkogårdsförvaltningen ha satt upp små skyltar där man ber anhöriga ta kontakt för att tala om vad som ska göras med graven och de numera bortglömda som ligger där.
Hur snabbt glöms vi bort? tänker jag.
Efter två generationer har jag hört. Sen är det inte längre någon som minns en.

Jag känner de små skogsvägarna i min hemby. Så rofyllt att bara gå och samtidigt lyssna på en bok.
Jag gillar som sagt de där snöfria lite fuktiga vintrarna. På julaftonsnatten hör jag regnet smattra mot taket.

Helt osentimentalt inser jag att jag inte vill ha någon gravsten. Jag vill att min aska ska spridas för vinden.
Det finns ingen efter mig och oavsett så ska ingen ska behöva ta ansvar för min grav så den en dag riskerar att stå som ett sorgligt ovårdat monument över en människa som ingen längre minns.
De som finns efter mig ska vara fria från det. De ska inte behöva tänka på en grav att sköta om.
Vilka tankar man kan ha en julhelg…

Dalstorp julhelgen 2019. Blå timmen.

Mitt årliga bokslut snurrar i mitt huvud som vanligt runt jul.
Var befann jag mig förra året?
Var är jag nästa år?
Det har varit ett fantastiskt 2019. Jag har börjat flyga mer och avslutat jobb och uppdrag för att ge tid för det. Det var ett klokt och bra beslut. Det känns som jag jobbar mindre nu, men det kanske bara är en känsla.
Hur som helst har det gett mig möjlighet till ett par privata resor. Gott så.
Så vad för 2020 med sig?
Var kommer att hända?
Vilka steg kommer jag att ta?
Vilka människor kommer jag att möta?
Och vilka kommer att försvinna?
Det vet jag nästa år vid denna tid….

Bokslut över 2019. Om ett år vet jag hur mitt 2020 blev…. Nu kan jag bara undra.

Med sand mellan tårna i december

Sanden i Maspalomas känns långt borta nu.
Jag minns hur den kändes mot mina nakna fötter. Hur tungt det var att gå i den. Hur varm den var.
Alla nakna personer som struttade runt bland kullarna…

Bland Maspalomas sanddyner. Så underbart och så totalt annorlunda mot vårt eget december som råder just nu.

Det går en perfekt liten strandpromenad som passerar utanför vårt crew hotell. Den slingrar sig utmed havet och genom små shopping- och restaurangarkader.
När jag har kommit halvvägs sätter jag mig i skuggan, tar ett glas vin och tittar på folk. En av mina favoritsysselsättningar.
Jag skriver lite och fixar med några bilder jag har tagit. Det är varmt. Atlanten andas en liten bit ifrån mig.

Bougainvillea – denna underbara klätterväxt som alltid återfinns där det är sol och värme. Jag älskar den! På min pw utmed Atlanten stöter jag på den på flera ställen.
Solnedgång över Maspalomas och Atlanten.

Vid poolområdet är det palmer, sköna solstolar och solparasoll av torkade bananblad och gräs. Förmiddagen innan vår pick-up tillbringar jag där.
Jag har haft en jobbig natt då magen vänt ut och in på sig två gånger, en ofrivillig detox kan man säga… Måste ha fått i mig något olämpligt…
Jag låter mig roas av hotellgäster som gympar i och bredvid poolen samtidigt som jag lyssnar på en bok på Storytel och njuter av värmen i skuggan.

Kör lazy under solparasollet med palmerna som skugga. Det är ett underbart poolområde vid vårt crew hotell.

Ute är det jul överallt just nu. Malmö är en virvel av ljus och glitter när Anders, en av mina kollegor, och jag ta oss till Lilla Torg.
Där finns massor av ställen att välja på och vi hittar en cozy liten pub där vi tar ett glas och pratar bort ett par timmar.
Vi är jämnåriga och har båda börjat på SAS förra året. Vi har våra ”karriärer” bakom oss, han som operasångare och jag som företagare, och båda älskar vi vårt nya liv i luften. Så glad att få lära känna honom och så kul att dela erfarenheter med honom.

Julpyntat och fint på Lilla Torg i Malmö när Anders och jag hamnar där.

Jag har också mitt första stopp i Oslo och får en liten dos av nostalgi. Här tillbringade min personal och jag en vecka i januari och en i augusti under flera år då företaget medverkade på mässan som hölls här.
När vi bussas till och från Gardermoen åker vi dessutom samma väg som vi gjorde för att komma ut till mässan i Lilleström. Jag känner varje kilometer av den vägen. Varje byggnad.
Det var ett annat liv. Jag saknar det inte, men jag minns det med mycket värme och glädje.

På nostalgivandring i ett julglittrande Oslo.

Nu har jag flugit mina sista leggar innan jul. Kom hem i tisdags kväll med det sista proppfulla planet till Göteborg.
Denna slinga bjöd inte på en endaste natt i Norrland. Kändes nästan lite konstigt.
Jag fick sova i Malmö, Oslo och Las Palmas istället. Det gör jag gärna igen. Jag gillar variation. Jag vill se och uppleva så många ställen som möjligt. Det hade varit kul med en Norgeslinga. Kanske hamna i Tromsö eller Kirkenäs. Många kollegor har fått det så det är fullt möjligt.

Gör mig iordning för jobb. Makeup på och håret upp.

Samtidigt kan jag ju ”bidda” olika stopp, men ju mer ”bidd” jag har inne på min profil, desto mindre chans att man får dem då datorn inte förmår sålla.
Så nu har jag bara lagt in ”3-5 nights away from home base” + Las Palmas stopp 24-72 timmar. För som ni vet, så är det ju värme jag helst vill ha…
Och det har ju funkat fint. Jag ligger ju alltid ute på slingor och jag fick dessutom ett LPA-stopp.
Det dök inte upp något på januarirostern, men jag hoppas det kan bli ett till i februari…

Julstämning i mitt kök hemma i Göteborg.

Nu är vi mitt i de där jultunga dagarna innan det når sin kulmen den 24:e.
Jag sitter i sängen med en grå och lite glåmig decemberförmiddag utanför fönstret.
Bing Crosby sjunger White Christmas på min Ipad. Vackert och stämningsfullt.
Jag kör den på repeat och får feeling.
Om ett par dagar ska jag åka ”hem” och fira jul, men innan dess behöver jag bli klar med ett par saker så nu tänker jag ta tag i dagen.
God Jul!

Nyklippt och strax klar att gå på glöggmingel med styrelsekollegor i huset.

Standby, en klubbkväll och ett generatorfel.

Trafikvakten ringer mig när jag står i toakön på tåget.
– Jag har en slinga till dig imorgon. Du har check-in kl 10:15 och kommer att sova i Umeå.
– Toppen! svarar jag
– Det är en slinga på tre dagar så från söndag eftermiddag har du Waiting Period på Arlanda och måndag har jag ännu inget, men jag ska se vad som dyker upp. Allt ligger i din ”We Fly” app så du kan kolla där.
– Fint, det ska jag göra. Då vet jag, svara jag och vi avslutar.

Passivflight från Oslo till Stockholm med Philip.


Jag har min första standby sedan jag började. Ville helst komma ut på något så jag slipper vakna i ovisshet vid 03.35 om morgnarna för att vara redo att åka ut till Arlanda.
Vid standby hemma ska jag kunna inställa dig där inom 80 minuter. Det betyder att jag måste stiga upp och göra mig hyfsat redo – dusch, makeup och lite frukost – för att hinna ut inom denna tid.
Tycker därför jag drog en vinstlott när jag kom ut på en slinga i tre dagar och dessutom fick veta dagen innan vid vilken tid jag skulle inställa mig.

Vinter över Norge från ett flygplansfönster. Vackert. Som en svart-vit film.


Andra natten sover jag i Skellefteå. På hotellet med våfflorna.
Bestämmer mig för att avsluta kvällen i repan med en Expressen som jag hittade på planet och popcorn från maskinen. De bjuder på knäck och det slinker ner ett par stycken.
Plötsligt hör jag en omisskännlig danska och kikar upp.
– Carsten, darling!
– Älskling! Vad gör du här?
– Har layover, svara jag. Vad gör ni?
– Det samma. Ska du följa med oss på klubben här på hotellet? Vi ska gå dit nu.

Hamnar på mingelbild för Klubb V i Skellefteå med Carsten och hans crew. Oj vilken roligt kväll vi hade.


Klockan är 22:10 och helt plötsligt befinner jag mig på Klubb V i Skellefteå. Och det blir en massa dans. Ett helt träningspass med dans.
Det är som att kastas tillbaka i tiden. Till då när jag gick på gymnasiet och besökte denna typ av ställen.
Killarna står för bröt med bakåtvända kepsar. Tjejerna fyllegråter och får Carsten att känna sig som om han är mitt i Paradise Hotel.
Rökmaskinen arbeta orch konfettimaskinen skjuter iväg sitt silver som faller ner över oss som dansar i stroboskopljuset.
På golvet krossat glas och utspillda drinkar.
Vakterna börja plocka bort de som inte längre fungerar bland folk.

Dagen efter klubbandet tar jag en löprunda i hotellets gym.


Klockan 01:20 öppnar jag dörren till mitt rum. Det brusar och ringer i huvudet av musiken. Jag sminkar av mig, sätter upp håret på huvudet och stoppar i bettskenan. När var jag ens ute så här sent sist. Och på Klubb?? Måste vara åratal sedan.

Tillbaka på Arlanda där vi tömmer maskinen och fyller den med nya passagerare för att åka mot Östersund.


Jag får nya flighter under söndagen och måndagen. Slipper sitta stand-by och vänta.
Sista dagen, måndag, vaknar jag i Luleå klockan 11. På vägen ner till Arlanda blir jag omschedulerad till en flight ToR Östersund. Ser att planet sedan ska vidare till Göteborg och mycket nöjd inser jag att jag kan att få sova hemma redan i natt.
När vi landat i Östersund får vi veta att planet har fel på en generator och vi riskerar att bli kvar där i natt.
Som tur är finns en Airbustekniker i Östersund och han är hemma och kan komma ut till flygplatsen för att avhjälp problemet.

Lämnar denna slinga en snöig måndagskväll. Hade ju hoppats jag skulle landat i Göteborg ikväll men så blev det inte…


Två timmar försenade landar vi till slut på ARN i ett rejält snöfall och jag åker till Solna för att sova.
Det får bli tåget hem på tisdag morgon, precis som planerat.
Lyckan var kort, men samtidigt glad att vi slapp tillbringa natten i Östersund. Då hade missat mitt tåg hem till Göteborg på tisdagsmorgonen också…

Stockholms Central en decembermorgon. Dags att åka hem till Göteborg.

Att hitta hem

Det mörknar snabbt i Sverige nu. Tåget passerar ett kompakt svart på sin väg mot Stockholm.
Nyss var det sommar. Nu är husen julpyntade.
I 1,5 år har jag pendlat fram och tillbaka mellan Göteborg och huvudstaden nu. Gått och lagt mig när andra satt sig att äta middag och gått upp mitt i natten för att ta mig ut till Arlanda för check-in.

På väg ut en kväll i somras för att träffa vänner.

I mitt privatliv finns ingen vid min sida.
Jag har valt att leva ensam efter ett förhållande som gjorde mig illa. Som fick mig att ta beslutet att aldrig mer utsätta mig för detta igen.
Jag vill ha min frihet.
Jag vill kunna tänka och uttrycka mig fritt.
Jag mår bra nu. Min mage krampar inte. Mitt hjärta är varmt igen.
Såren i hårbotten är borta. Sömnen är lugn.
Nu är magin tillbaka i mitt liv.

En bild som så väl speglar glädjen med mitt nya jobb.

Jag tillbringade ett par dagar i min hemby, hos mamma och min syster.
Det andas en massa minnen, av svunna dagar och människor som inte längre finns.
En del av de man växte upp med finns kvar, många har lämnat.
Ett par gator korsas mitt i byn vid ett litet torg, i utkanterna några industrier.
Jag stannade här de år jag var ung, men sen var jag tvungen att bryta upp.
Det var inte för mig. Här hade jag gått på grund.
Jag hade andra drömmar, andra behov.

Lite sådär vardagsslapp…

Jag vill vara en bra människa. En god vän och en snäll person.
Jag lever inte alltid upp till detta. Jag är människa och jag har mina sidor – bra och dåliga – som alla.
Jag har gjort människor besvikna genom livet, men jag tänker inte bära andra människor problem.
Jag kan bara ta ansvar för mina egna.
Jag bränner hellre broar än gör våld på mig själv för att tillfredsställa andra.

På ett hotellrum någonstans…

Det kommer att finnas nya människor i ett ständigt flöde i mitt liv.
Några av dem kommer att betyda mer, andra kommer att snabbt försvinna.
Jag är inte rädd för ensamheten. Jag tycker om den.
Det är så jag har valt mitt liv.
Samtidigt tycker jag om att vara en del av ett sammanhang, att umgås med vänner, med min familj.
Det finns för- och nackdelar med alla val du gör.
Jag måste välja det som är mest jag, det som tillfredsställer min själ.
Jag drar runt på ett bagage av erfarenheter livet gett mig och fortsätter ge mig.
Det är dessa som ständigt omformar mig. Som gör att mina behov förändras.
Jag försöker analysera det som händer mig, min reaktion på detta och vart det leder. Ta lärdom av det.
Jag frågar mig ständigt vad som gör mig glad, vad jag vill ha ut av det som är kvar av mitt liv.

I ett provrum i en butik i Helsingfors.

Och jag inser att många gånger är det bästa jag gjort de gånger jag släppt taget.
När jag kastat mig ut.
Ibland har det suttit långt inne, men jag har gjort det.
Lämnat och gått vidare. Hittat något nytt. Hittat glädjen och energi igen.
Och jag vet att var jag än hamnar i världen kommer jag att hitta hem.
Hem till mitt inre, till mig själv. Till tryggheten inuti mig själv.

Jag är så glad att jag tog steget och ändrade inriktning på mitt liv. Att jag sökte till jobbet som flygvärdinna och vände upp och ner på hela min tillvaro.

Nu ser jag Stockholms ljus.
Jag ser Stadshuset med sina tre kronor upplysta på tornet.
Jag är hemma här också.
Inuti mig själv är jag alltid hemma.