Din stund på jorden

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!”.
Wilhelm Moberg

Inflygningen mot Nice. När planet gör den där högergiren och flyger längs kusten. Bara att njuta och beundra.

Flygbussarna går lika sällan som planen nu.
Är tidspessimist och är vid hållplatsen alldeles för tidigt.
Det är morgonkyligt.
Fukten kryper uppför benen.
Lite nattgrus kvar i ögonen.
Och en trötthet med outtänjda leder i kroppen.
Den man får när man gått upp tidigare än man är van.

Aperol på Terrassen with my brother from another mother.

Ombord dricker jag kaffe och pratar med mina kollegor i bakre galleyet.
Båda lika välbehövligt.
Mera kaffe på crewbase.
Får allt att kännas lite som vanligt.
Lite.
Messar med en kollega och kursare som bjuder in mig till sig.
Hoppar på bussen mot Uppsala.
Kliver av i Knivsta.
Hon möter mig och vi åker hem till henne.
Träffar man och barn.
Dricker mera kaffe och snickesnackar.

Morgondusch with a view. Kanske gör det någon glad. Kanske retar det en annan. Hur som helst låter jag fönstret vara öppet…

Följer förändringarna i antalet pax på flighten.
Som mest uppe i 178 av 180.
Sen nere i 173.
Alla kommer inte att checka in.
Det är alltid en del ”no shows”.
Pustar ut när jag ser att jag kommer med.
För oss som arbetar på bolaget och flyger på personalbiljett gäller standby.
Vi kommer med i mån av plats.
Och nej, vi reser inte gratis, men vi har personalpris.
Det är förmånligt.
Du kan också köpa biljett med garanterad plats, men då kostar det mer.
SAS har låtit oss i resurspoolen behålla denna möjlighet året ut, trots att vi inte arbetar just nu.
Under normala omständigheter måste du arbeta ett visst antal timmar/månad för att komma i åtnjutande av personalbiljetterna.
Är man fast anställd har man alltid denna förmån.

Första morgonen. Tar Fredos Mini och trixar oss iväg till Monoprix i Cimiez. Älskar att handla utomlands. Nya roliga varor. Annorlunda. Vill köpa allt!

Har köpt med mig en kycklingwrap med parmesan som jag äter en bit in i flighten.
Tittar på ”Marcella” på iPaden samtidigt.
Går sådär med munskyddet på.
Glömmer att dra ner det en gång.
Drar inte ner det tillräckligt långt nästa.
Kycklingbitar och sallad trillar över mig.
Plockar och borstar.
Min sätesgranne är en ung australiensare.
Han är på väg till Monaco.
Jobbar på en av alla de jätteyachter som cruisar runt i Medelhavet på sommaren och i Karibien på vintern.
– När jag bodde i Nice på 80-talet brukade jag dejta killar som dig, informerade jag honom.

Går in till city. Väljer Promenaden fast det är supervarmt. Måste bara… Palmer och pinje och all den turkos färgen!

Ser hela Côte d’Azur under oss när planet gör en högergir och börjar inflygningen mot Nice.
Fullkomligt älskar denna vy.
Solen är på väg ner och rullar ut en gyllene matta tvärs över bukten utanför Cannes.
På kvällen dricker vi aperol på terrassen och catchar up, mon frère et moi.

Och så Les Chaises Bleues! Så mycket Nice. Tänk, dessa har jag sett snöklädda. Det var 1985…

Grannarna i huset bredvid har nedrullade jalusier.
Ingen ser tänker jag och tar morgonduschen med öppet fönster ackompanjerad av en kuttrande duva i cypressen utanför.
Tar bilen till Monoprix för matinköp.
Det är något speciellt att handla i ett annat land.
Nya varor.
Annorlunda varor.
Äter lunch på terrassen i skuggan.
Tomater och burrata.
Cikadorna gnisslar högljutt nerifrån buskarna i trädgården.
det är ett tecken på värme.
De spelar inte om tempen är under 25 grader.

Turisterna börjar komma tillbaka. Planen lyfter och landar på flygplatsen igen. Stränderna har öppnat upp.
En stunds svalka och fukt för den som behöver. Tunna moln av väta pumpas ut ur håligheterna i pelarna.

Går in till stan ensam.
Stryker runt på gator och i kvarter jag känner.
Behöver få in Nice i mitt omlopp.
Här lyssnar jag inte på bok eller musik när jag går.
Här vill jag se, höra, lukta och känna mina minnen.
Inte enbart nostalgiskt utan enkelt välgörande.
Högt mellan husen i Vieux Nice pilar stora gäng av svalor.
Snabba är de.
Och högljudda.
De tjuter av liv.

Enda fördelen är att det inte är så galet mycket folk som det brukar vara. Både skönt och inte. Orsaken till det fåtal turister som är här är sorgligt.
Gränderna i Gamla Stan. Trånga, svala, skuggiga och fyllda med barer, butiker och restauranger.

Kroppen är konstant täckt av ett tunt lager svett.
Håret blir fett av att röra axlarna som är välsmorda mot solen.
Jag kan sitta länge på en bar med en kaffe och en stor flaska vatten.
Låren får ett rutigt mönster av de flätade stolarna.

Med en kaffe och mitt skrivande. Tänker hur praktiskt och fantastiskt det är att man idag har allt i en liten portabel platt mobiltelefon. Bilderna, texterna och kommunikationen.
Barnen och hundarna älskar att svalka sig i de sprutande vattenstrålarna. Så snyggt gjort. Vilken fin arkitektur de fått till här. Stan har förändrats mycket sedan mina år här nere.

På kvällen äter vi på Cours Saleya.
Det är där man har blomstermarknad på morgonen.
Här ligger många restauranger och barer.
Jag går alltid hit.
Jag gillar Vieux Nice.
De trånga gränderna med skugga och svalka.

I kollektivtrafiken är det krav på ansiktsmask. I några av de större varuhusen också, som tex i Galleri Lafayette.

Jag vet att jag alltid hittar Jacques på Rue Biscarra.
Han äter alltid där.
Jacques har rutiner som han aldrig ändrar.
Vi sitter i flera timmar, äter och pratar om allt.
Han är en vandrare, som jag.
Nästa gång, när jag ska ha mer tid, ska han ta med mig på en av sina långa hikings utmed kusten.

Jacques, också han en bekantskap sedan 35 år. Lunch på stället där han alltid äter. Vi bjuds på en liten miniglass till kaffet.

Med Christina och Fredo ser jag solen gå ner uppifrån Astons rooftop bar.
De mjuka pastellfärgerna som kommer när den sakta försvinner.
Medelhavet med sin obrutna horisont.
Nedanför oss, taken och kyrktornen i Vieux Nice.
Det är 35 år sedan jag lärde känna dessa två personer.
Vi äter på stället där vi träffades.
Stället som var ”the place” då, i mitten på 80-talet.
Där vi kände alla, både de som ägde det, jobbade där och många av de andra som hängde där.
Där det skedde ett otäckt mord på ägarens ene son.

Aperitif på Astons rooftop bar. Här ser man planen lyfta från flygplatsen därborta.
Med Vieux Nice under oss. Dessa färger. Denna horisont.

De som kom för att öppna på morgonen möttes av en olåst dörr.
De såg blodspår som ledde nerför trappan och där fann de honom, ihjälhuggen på toaletten.
Man kunde aldrig binda någon till mordet.
Det är fortfarande olöst.
Helt säkert var det maffia inblandat.
Varje gång jag kommer dit tänker jag på det.
Det var så chockerande när det hände.

Middag på Felix Faure. Stället där vi lärde känna varandra för 35 år sedan. Inneplacet på 80-talet!

Boken jag har med mig ligger så gott som oläst vid sängen.
Jag somnar långt innan jag hunnit genom en sida.
Värmen tar på krafterna på ett sätt jag inte riktigt vant mig vid.
Det kommer jag inte att hinna denna gången heller.

I den nedgående solen lyses husens gula fasader upp. Så typiskt provencalskt.

Ge mig sommar! Nu!

Lyssnar på Christian Kjellvander i soffan.
Hans vemodiga, tunga musik ackompanjerar fint till allt det grå och fuktiga utanför fönstret.
Lite americanastil fast med svensk touch.
Min typ av musik.
Älskar Homeward Rolling Soldier, Drunken Hands, The Valley, Loneliest Woman in the World och allt däremellan.
Vädret har vänt.
Det är svala, nästan kalla, vindar och plötsliga regnskurar.
När jag tittar på prognoserna för de kommande dagarna vill jag bara dra ett täcke över huvudet.
Det håller i sig för alldeles för länge.
Hela nästa vecka.
Lusten att bara sätta mig på ett plan och dra iväg blir enormt stor.

Soffhäng med mig själv och Christian Kjellvanders musik. Mycket kaffe och lite sol. Balkongdörren stängd. För mycket kyla därute…

Öppnar min SAS iPad och kollar flyg till Nice.
Vi som är i resurspoolen har ju fått behålla våra ID-biljetter, alltså personalbiljetter, hela året trots att vi inte kan flyga de timmar som egentligen krävs för att vi ska få använda oss av detta.
Det är jag mycket glad för.
Det går ett den 8:e från ARN.
Skulle passa…
Kommunicerar med min ”brorsa” därnere.
Mitt rum står redo får jag till svar.

Min balkong har blivit fri från byggställningar. Jag har äntligen kunnat ta den i bruk igen. Jag har möblerat den och gjort den klar för sommarliv. Då kommer regnet och kylan tillbaka…
Inviger den med Paula och prosecco. När den flaskan är slut blir det en drink. Sen blir det regn…

Byggställningarna runt vårt hus har börjat tas ner nu.
Jag har fått den fria utsikten tillbaka i halva lägenheten.
Balkongen är fri.
Ägnade stor del av fredagen åt inköp, sätta ihop möbler och fixa i ordning därute.
Den är svårmöblerad, ”ballen”, då den är både lång och smal.
Funkisbalkonger är det.
Jag letade länge på nätet innan jag hittade något som kunde passa och som jag kunde tänka mig.
Jag vill ju också försöka få till det så man kan sitta där några stycken samtidigt.
Tycker jag fick det till slut.
Nu kan jag vistas där igen även om jag ”fusksuttit” där på helgerna när det inte arbetats.
Paula och jag invigde med prosecco och chips tills regnet jagade in oss.
Livet blir verkligen mycket lättare när vädret är soligt och sommar.

Kan känna värmen rakt igenom bilden. Minns när jag tog den. I september förra året. På en promenad från Fredos lägenhet och in till stan.
Så mycket Nice för mig. De blå stolarna på Promenade des Anglais. Sitta där och blicka ut mot en rak horisont. Längtan…

Jag fortsätter att kolla min iPad efter flighter från Nice.
Det visar sig vara svårare att hitta en passande hem.
Den 13/7 finns en bra, men då blir det få dagar därnere.
Men det kanske blir bra.
Det kanske räcker med det just nu.
Ok, så vad har jag som jag måste göra de närmaste dagarna?
Kan jag dra till Nice den 8:e?
Det är bokföring Q2 för mitt eget bolag.
Det kan vänta. Måste inte vara klart nu.
Ska till Mats i Högsbo en dag och jobba.
Det kan jag göra på måndag.
Persienner ska också monteras på måndag, men på eftermiddagen.
Då kan jag åka till Mats på fm.
Ska till Bjurfors 15/7 och skriva på köpekontrakt på senast sålda lägenheten.
Det kanske någon annan i styrelsen kan göra i mitt ställe om jag inte kan komma hem till dess.
Vi har första styrelsemötet med nya BRF styrelsen den 16/7.
Då måste jag vara hemma igen.
Ordförande måste vara på plats.

Kvällning utmed stranden. Vet hur det låter. Hur det doftar. Hur det känns…

Åhhhh, vad det suger till i magen.
Jag vill ner till mina vänner i Nice.
Vill känna, lyssna och dofta sommaren därnere.
Dricka kaffe under ett parasoll utmed Promenade des Anglais.
Och ett glas rosé på Astons rooftop bar.
Och långa lunchsittningar med mina vänner från förr.
Svalka mig i skugga i gamla stans trånga gränder.
Tänker att jag kanske ska hikea lite därnere.
Det har jag aldrig gjort.
Ska fixa mig lite mer kaffe och fundera vidare.
Så nästa blogginlägg blir antingen ett regnigt hemmareportage eller ett soligt direkt från La Côte d’Azur.
Stay tuned!

På väg hem till Fredo efter en kväll med mig själv i stan.

Winds of Change

När jag går till stationen för att ta tåget till Sthlm kommer Scorpions med Wind of Change i mina lurar.
Och jag minns en natt i Nice. Det måste varit 1998 när jag var nere för att hälsa på.
Snurriga av vin hoppade vi in i en taxi, in väninna och jag.
Natten var medelhavsvarm.
Lika galet varmt som vi har just nu.
Vi vevade ner rutorna. För att svalka oss.
På radion spelades Wind of Change.
Ett minne som brände sig fast.

Vackra infarten till Göteborg. Min hemstad och så förblir det nog, eller vem vet..?

Nu går jag med min kabinväska efter mig mot Centralen.
Jag ska flyga mina sista två leggar för denna period.
Kanske för detta år.
Vi får se.
Livet har gett mig ett fönster som står öppet och är ganska tomt.
Vad jag ska göra med den tiden som getts mig vet jag inte.
Och det är något ganska befriande i det.
Det där som alltid ska vänta till längre fram, kanske jag ska göra nu helt enkelt…
Kanske ska jag resa.
Besöka städer och länder jag har haft lust att se.
Träffa vänner runt om i Europa.
Passa på.
Göra det nu. Inte sen.
Carpa the fucking dag liksom.

Funderar mycket på vad jag ska göra den tiden jag har framför mig. Jag räknar kallt med att inte jobba på SAS mer i år från den 1/7. Så vad gör jag..?

Min ofrivilliga semester har jag hittills använt till att vandra.
Well, inte bara det.
Jag jobbar lite också.
Med diverse olika grejer.
Det har varit mycket med vårt underhållsprojekt i fastigheten som vi i styrelsen råddat med.
Inser att jag kommer att sakna många av dem jag haft att göra med under denna period.
Träffade på vår entreprenör i trappan och sa just det till honom.
Att det kommer att bli tomt när de är borta.
Att jag kommit att vänja mig vid att ha dem där.

Dessa sommardagar har varit fantastiska. Med en värme liknande den jag är van vid från Nice. Fullkomligt älskar det.

Men jag kommer att vandra mig igenom sommaren verkar det som.
Har fått ner det i benen och tycker så mycket om det.
Ibland ensam, andra gånger ihop med något.
Jag traskar runt på vandringsleder i inlandet.
Och jag åker ut till öarna och går runt.
Tycker om båda.
Kanske ska jag ta några cykelrundor.
Ta mig lite längre på det sättet.
Funderar till och med på att vandra och campa.
Funderar på Kosteröarna.
Tycker namnet är så vackert.
Det lockar mig.
Det är så ”inte jag”, men nu har tanken väckts helt plötsligt.

Gillar att vandra mig fram genom sommaren och tillvaron just nu. Känner ett slags lugn i att läget är som det är.

Igår fick jag sällskap av min kursare från SAS, Arvid.
Jag gick från Floda till Tollered ensam.
Där mötte Arvid upp, vid Nääs Fabriker, och sedan gick vi till Norsesund.
På landsvägar, på stigar genom skogen och utmed sjöar.
Genom ett 30-gradigt sommar Sverige.
En så otvungen kravlös stund.
Bara gå där och prata.
Om våra jobb som förändrats så drastiskt denna vår.
Om framtiden.
Om vad vi vill göra med den tomma tid vi fått nu.

En sån enkel och otvungen stund att vandra med Arvid. Vi funderar båda två på vad vi ska ägna denna ofrivilliga tomhet åt. i är så olika i ålder. Vi tänker olika, men ändå ganska lika.

Nu sitter jag på tåget.
Åkte förbi den lilla perrongen där vi satt igår och väntade på att åka tillbaka.
Trots situationen jag hamnat i känner jag mig inte stressad för framtiden.
Jag känner på mig att jag kommer hitta upp i luften igen.

Stenafärjan lämna Göteborg. Och jag fortsätter mina turer på marken.

Alla dessa val…

Livet är fullt av val.
Det är väl det som är att vara vuxen, tänker jag.
Att ha friheten att göra val och att sedan ta ansvar för dessa.
Vissa val är dock roligare än andra…
Vi som blev uppsagda gavs två val.
Det ena var att bli uppsagd, ta vår uppsägningstid och sedan ha 9 månaders återanställningsrätt.
Det andra var att återgå till resurspoolen, vilket innebär en ny anställning där du då avsäger dig din återanställningsrätt.
Jag valde det senare alternativet.
Av olika anledningar.

Livet blir inte alltid som man tror det ska bli. Nya val behöver göras hela tiden. Jag har insett att jag har hamnat i en bransch där det är snabba kast och stora förändringar gång på gång.

Hela den här Coronasituationen har varit, och är, mycket oförutsägbar.
Ingen har en aning om hur det utvecklar sig och när det har ebbat ut så pass att våra plan kommer upp i luften igen.
Well, de är väl redan uppe och flyger, men fortfarande i en mycket blygsam skala.
Jag tänker mer att de kommer upp på sådant sätt att det ger oss möjlighet att komma tillbaka.
Hela den faktorn var för osäker tyckte jag.
Det är ju fortfarande en hel del kollegor som finns kvar och dessa ska nu först och främst ges fullt arbete igen och gå från sina korttidspermitteringar tillbaka till sin ursprungliga tjänstgöring.
Om det inte går att ge dem fullt ut innan tiden för korttidspermitteringarna går ut så tänker jag att det fortfarande finns risk för att SAS måste säga upp ännu fler…
Då hamnar jag ännu längre bak i kön för återanställning.
Detta var min första tanke.

Marco och jag på var sitt jump seat i bakre galleyet under en ToR Las Palmas-Oslo i mars.

Tanke nummer två var att jag trots allt står ganska långt bak i kön.
Det är många före mig som har rätt till återanställning innan det blir min tur.
Går det långsamt att starta upp resandet igen så är risken för stor att min tid har gått ut innan man är framme vid mitt slutdatum.
Eftersom jag dessutom har kortare uppsägningstid än många av dem framför mig så rinner min tid ut före deras.
Det är också svårt att veta i vilken takt återanställningarna görs.
Allt beror ju på hur pandemin utvecklas och hur våra resenärer agerar.
Ytterligare en stor osäkerhetsfaktor som jag var tvungen att ta hänsyn till.

Det är här jag vill vara. Mitt hopp att vi snart är tillbaka i luften fullt ut är så enormt stort.

Det har alltid varit under sommarmånaderna, maj – september, som vi flugit mest.
Nu är det redan juni och uppsägningen börjar gälla från 1/7.
Jag skulle alltså ha 1 månad uppsägning + 9 månader, dvs tom 30/4.
Hinner jag inte fram till ”repet” innan dess så är jag ute ur leken.
Och det är ju under november – mars som vi har som minst flighter…
Återanställningarna kommer alltså med största sannolikhet att gå långsammare då.
Denna tanke var min tredje.

Ja faktiskt!! Resandet förändrar världen. Det lär oss och det berikar oss. Jag tror många inser att det är en av de saker de saknat mest under denna tid – att inte ha friheten att kunna resa längre.

Om jag faller ur företaget nu, vid 57 års ålder, lirar sannolikheten för nyanställningar och kurser inte till min fördel.
Efter detta fullständiga sammanbrott för flygindustrin som Corona varit, är det svårt att sia om vad den närmaste framtiden innebär.
Om jag väljer resurspoolen är jag kvar i företaget.
Jag behåller min uniform, jag kommer att få min årliga nödträning, jag har kvar in iPad och jag har kvar min möjlighet till personalbiljetter med SAS.
Och det viktigaste av allt – jag lämnar inte företaget.
När SAS har återanställt alla de som vill och som har kvar den rätten, så kommer de att ge oss i resurspoolen möjlighet till tillsvidareanställning.
Jag fick ju den chansen förra våren och valde att tacka ja till 80% fast tjänst.
Den möjligheten hoppas jag kunna få igen lite längre fram.

SAS. Tänk att detta företag skulle komma att betyda så mycket för mig. Tänk att de som arbetar där och som blivit mina kollegor och vänner skulle göra mig så glad. Saknar varenda en av er!

Så nu blir jag ”timmis” igen.
Jag kommer troligtvis inte att kunna flyga mer i år efter den 1/7 eftersom korttidspermitteringarna gäller till 31/12.
Det skulle i så fall vara om de avslutar dem innan dess.
Så nu blir det ett break för mig.
Sorgligt, men nödvändigt.
Alla som hade dessa två val att göra har resonerat utifrån sina egna perspektiv.
Alla har sina ingångslägen.
Mina är de jag redogjort för här ovan.
Ett beslut var tvunget att tas och nu är det det som gäller tills vidare.
Jag har landat i det och är nöjd med mitt val utifrån den situation jag hamnade i.
Håll tummarna för oss alla att vi snart är tillbaka!

Jag säger inte hej då SAS, utan på återseende. Hoppas snart få stå och ta emot passagerarna igen och få göra det jag kommit att älska. Under tiden fortsätter jag mitt bloggande om livet; dåtid, framtid och nutid, och mina tankar om detta.

Att tvingas starta om sitt liv

Det kommer tillfällen i livet då man tvingas starta om.
Det kommer att hända alla ju mer åren packar in under en.
Ingen går fri.
Det svåra är att förmå sig att ta steget.
Man vet att den plats man just nu är på måste ändras.
Man måste börja om sig själv.
Det kan var arbete, förhållande, bostadsort… you name it.
Man vet vad man har, men inte vad man får, även om det man har är dåligt och just därför är det svårt och motigt.
Just därför gör man ofta inte det nödvändiga.
De gånger jag valt att starta om, bryta upp och gå vidare, har det trots allt alltid mynnat ut i något bra.

Jag är fortfarande flygvärdinna. Trots att jag just nu är uppsagd och inte flyger så är jag flygvärdinna.
Det var en identitet som passade mig väldigt bra, så jag stretar emot mentalt. Även om jag vet att det inte är lönt att gör det.

Men denna gången har jag inget val.
Omständigheterna har gjort valet åt mig.
Och jag stretar emot mentalt.
Vänder tjurigt ryggen till och stampar lite med foten.
Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva omstarta mig själv igen.
Inte nu när jag hittat något jag älskar så mycket.
Jag är inte klar med detta. Inte på långa vägar klar.
Men verkligheten är brutal som alltid.
Jag tvingas lämna ett liv som gjort mig så innerligt glad.
Det är inte rättvist.
Men vem har sagt att livet ska vara rättvist.

Det är så här en arbetsdags i mitt liv ska se ut. I dörren på en Airbus i bakre galleyet på en flygplats någonstans. Smärtsamt att veta att det inte kommer att bli så någon mer gång under 2020.

Det som jag varit rädd skulle hända ända sedan den där regniga nattlandningen i Göteborg efter en Teneriffaflight i mitten av mars, har hänt.
Då såg vi vår VD’s pressmeddelande och insåg att coronvågen dragit in som nån slags tsunami och att flygbranschen drogs med på ett fullständigt förödande sätt.
I början fanns hoppet att detta skulle ebba ut inför sommaren och att planen skulle komma upp i luften igen.
Men tiden gick och de blev bra värre.
De små ljusningar som kommit den senaste tiden var inte tillräckliga för att stoppa det oundvikliga.
Och nu gick lien.
Skoningslöst.
I LAS-ordning.

Så här ska det vara, mitt liv. Och jag ska göra vad jag kan för att få det tillbaka. För jag känner mig inte färdig med detta. Jag tyckte jag hade hittat hem.

Jag hikeade runt på ett försommarvackert Brännö under tisdagen.
Upplevde klippor, skärgårdsskog, små nyfikna lamm, trift, bomullsbollar, allehanda fåglar och havet.
Det salta blåa västerhavet.
Och junisolen, den som aldrig riktigt går ner.
I öronen hade jag en bok.
Mina vandringar har blivit mitt sätt att leva just nu.
Jag carpar dag för fullt när vädret tillåter och när den inte gör det finns det alltid lite jobb rörande mina uppdrag.
Eller en serie att titta på.
Eller bilder att gå igenom.
Eller texter att skriva.
När jag satte mig på Brännö Varvet och tog en kaffe innan jag båtade mig tillbaka till stan förstod jag att något hänt.
FB-gruppen för oss SAS-anställda på STO-basen översvämmades av inlägg.
När jag kom hem och öppnade min SAS-iPad såg jag att också jag fått beskedet om uppsägning.

Hiking på Brännö i en vidunderlig försommar. Lycka!
Lilla goa lamm som lite avvaktande men ändå nyfiket följde mig med blicken.

Jag ska låta tankarna tumla runt ett tag innan jag bestämmer mig.
Det måste få landa, men jag har två möjliga val:
1/ Att låta mig sägas upp med återanställningsrätt inom 9 månader + min uppsägningsmånad.
2/ Att avsluta min anställning och skriva kontrakt för att gå tillbaka till resurspoolen.
Alternativ två gör att jag med säkerhet inte kommer att flyga mer under 2020.
Troligtvis kommer jag inte heller att göra det om jag väljer alternativ 1 då det finns anställda kvar och jobben kommer att fördelas på dessa.
Min chans till återanställning under 2020 bedömer jag som liten.

Brännö i juni. Hur vackert är inte det? Carpar dag för fullt under permitteringen som vid dagens slut blev en uppsägning…

Så nu är det dags igen.
För omstart.
Det kunde varit så mycket värre tänker jag.
Tänker att mitt liv är som en roman och jag har huvudrollen.
För om jag inte gör det riskerar livet att passera vid sidan om mig.
Alla de där små sakerna som gör det så vackert kommer att passera obemärkta.
Tänker att oavsett så är det en välsignelse att få vara här just nu.
Och mitt mål är att få flyga igen.
Det är det jag vill.
Jag är inte klar med detta.
Jag vill ha mitt bästa liv tillbaka så fort som möjligt.

Underbara Ulrika och jag någonstans nere i Europa.
Marco Marco, vad jag saknar dig och dina galna kommentarer och ditt roliga sätt!
Här är min arbetsplats. Och dit vill jag tillbaka.
Med kvällssolen i ögonen någonstans över Europa. Jag hoppas kunna fortsätta denna sagan så snart som möjligt. Tills dess…

Bittersweet memories

Efter en vecka med vandringar avslutar jag veckan hemma.
Det regnar ute när jag vaknar.
Det klafsar på rutan.
På byggställningen.
På livet…
Tvättstugan bokad, städningen planerad, adminjobb samlat på hög.
Göromål för en innedag med regn.

Paus i vandrandet. Här vid Härlanda tjärn. Sitter på en sten och carpar dag med några vindruvor.

Jag har gjort mina dagar till vandringsdagar.
Det passar mig just nu.
Mycket tankar. Mycket egentid.
Mer än vad jag är van vid.
Måste göra något bra av det.
Vandringarna börjar sätta sig i benen.
Och i huvudet.
Jag gillar det.
Kan längta till nästa.. och nästa.. och nästa..
Vad göra jag när är jag gått dem?
Gå dem en gång till?
I en annan årstid?
En sval oktoberdag när skogarna brinner?
Förhoppningsvis jobbar jag igen då.
Får gå mina turer på andra ställen i Sverige.
Jag fastnade för Gotaleden.
Kan känna ett rejält sug efter att fortsätta på den.
Det är totalt 71 km fördelat på nio etapper.
Jag har gått två.
Göteborg – Skatås och Skatås – Kåsjön.
Det finns kvar. Det blir sommarens mål.
Att gå dem alla.
I början av året hamnade Gotaleden på plats 16 av de 52 resmål för 2020 som New York Times listade som de bästa att uppleva.

Någonstans mellan Skatås och Kåsjön. Gotaleden är en upplevelse som jag rekommenderar om du gillar vandringar.
Käkar äggmacka på en sten i skogen. I 6,5 timmar var jag ute och gick. Då behöver man en rygga med något att äta nedpackat.

Och så ska jag ut på öarna i Göteborgs skärgård.
Vandra runt där.
Lukta på västerhavet.
Smeka klipphällarna.
Kenneth och jag besökte Vrång för ett par veckor sedan.
Dit kommer jag att åka tillbaka.
Tyckte mycket om den lilla ön.
När jag några dagar senare satte mig på båten till Brännö gick jag av på fel ö.
Hamnade på Köpstadsö, Kössö i folkmun, och till sist på Styrsö.
Men det spelar egentligen ingen roll var jag hamnar.
Huvudsaken är att det finns fina rundor att gå och nya vyer att uppleva.

Vandring på Styrsö med salt i näsan. Havet ändå…

När Monica och Paula gått hem efter snack och vin på kvällen ser jag ett avsnitt av Jills Veranda.
Det med Miriam Bryant.
Hennes låtval får mig att falla genom tiden.
Jag är 29 år och det ska aldrig bli vi.
”Jag kommer aldrig att lämna henne”, säger han den första kvällen.
Han lever med en annan kvinna.
Jag tänker inte så mycket på det.
Bryr mig inte om det.
Tror det ska bli en sommarromans.
Det blir inte så.
Fem år ska vi ge varandra.
Jag älskade honom. På riktigt. Skärande riktigt.
Jag har aldrig velat ha barn.
Han är den ende jag velat det med.
Och så var det var jag som lämnade.
Jag flyttade ner till Göteborg och startade ett nytt liv.
Var det medvetet?
Nej, men jag hade troligtvis inte klarat av att släppa honom annars.
Och där nere i Göteborg bestämde jag mig för att jag inte skulle ha några barn.
Jag ville inte det.
Det var inte min grej.

En 29-årig version av yours truly. Då visste jag inte hur livet skulle gestalta sig. Nu har jag en liten del av facit.

Jag ligger på alla fyra och rensar avloppet.
Radion står på.
Det landar tungt och längtansfullt i magen när jag hör att SAS öppnar upp mot Nice, Palma, Tessaloniki, Athen…
Hoppet!
Kanske får jag snart fortsätta det kapitel i livet som jag kommit att älska.
Mitt nomadliv.
Livet i resväskan.
Det är det som passar mig.
Det är så mitt liv blivit.

SAS öppnar upp flyglinjen till Nice igen! Hoppet om en återgång till det liv jag kommit att älska vaknar..

”Bittersweet memories
That is all I’m taking with me
So goodbye
Please, don’t cry
We both know I’m not what you need…
I hope life treats you kind
And I hope you have all you’ve dreamed of
And i wish to you, joy and happiness
But above all this, I wish you love…”

29 år. Så mycket som låg framför då…

Händelser i vardagen

Jag vaknar alldeles för tidigt om morgnarna.
Klockan är runt halv fyra när ljuset börjar komma.
Det där med att inte ha fått persienner på plats ännu…Det är inte det att jag inte kan somna om, men sömnen störs.

Den ljusaste och vackraste perioden på hela året har startat. I min värld börjar sommaren i maj och slutar den sista september. Då blir den extra lång och njutbar.

Styrelsemötet med branschföreningen i torsdags var ett välkommet avbrott i mitt permitterade liv.
Fyra av oss var på plats tillsammans med vår VD.
De andra tre var med via skype.
Lite trubbel med att få tekniken att fungera i början, men det lösta sig.
Valberedning var också inbjudna och följde mötet för att få en bild av det arbete vi gör.
Kan dock konstatera att dynamiken, som vanligtvis uppstår på mötena när alla är samlade, till stor del gick förlorad.
Det var vi alla överens om.
De som inte fysiskt är närvarande i rummet, blir väldigt avskärmade från mötet.
Hela den sociala biten, den som uppstår utanför mötesrummet, med fikapauser och middag på kvällen, försvinner och gör att teamet inte binds samman och banden stärks.
Jag måste säga att jag är väldigt tveksam till denna typ av möten och tror inte det har någon framtid om ett väl fungerande team ska byggas, förtroende uppstå och kreativa idéer blomstra.
Det är bra de gånger någon inte har möjlighet, tex vid sjukdom eller om en snabbt uppkommen fråga behöver avhandlas och inte kan vänta, men det är verkligen inte någon ultimat lösning.

Sociala band och team byggs inte via en skypelänk. Den händer när vi ses utanför mötesrummen och interagerar på andra sätt. Digitala möten är bra men de kommer inte att på ett framgångsrikt sätt ersätta det personliga och fysiska mötet. Det är min övertygelse.

Dagen efter möter jag upp med min syster och svåger vid Kronhusbodarna och tar en lunchfika då de är i stan för ett besök.
Sommarvärmen har äntligen kommit.
Den bitiga vinden har gett med sig.
Älskar när min numera något enahanda tillvaro bryts en stund och något nytt händer.
Eller nytt och nytt, men det är så det känns när man ska försöka lever coronalivet och samtidigt inte får arbeta.
Jag önskar jag skulle få arbeta mer, men har inget planlagt för resten av maj och juni.
Jag har dessutom semester från 3 – 21 juni, vad nu det ska vara bra för då jag inte gjort många arbetsknop sedan början på april.
Men så är det nu.
Semester.

En kort men välkommen stund över en kaffe med min syster och min svåger då de är i Göteborg för ett möte. Min syster var sugen på att hänga på på några av mina vandringar genom staden så förhoppningsvis ses vi snart igen.

På kvällen besiktigar Paula, mina granne, och jag två lägenheter i huset som är flyttstädade och tömda.
Vi underkände städningen av dem när vi först var där i onsdags, men nu var det fint och riktigt gjort.
Det är två hyresrätter som nu ombildas till bostadsrätter och säljs av föreningen.
I nästa vecka ska de stylas lätt och sedan går de ut på Hemnet.
Vill du bo i centrala Göteborg i vår fantastiska fastighet är du välkommen att buda.
Jag flyttade hit i augusti 2016, när jag separerade, och jag har trivts så otroligt bra.
Jag sitter i styrelsen, där jag är ordförande, sedan maj 2017.
Vi har haft tuffa år då vi förberett och jobbat för det stora renoveringsprojekt som vi nu är mitt uppe i.
Vi skulle varit igång redan våren 2018, men olika käppar fastnade i våra hjul så arbetet drog inte igång förrän februari/mars i år.
I vecka 29 är det tänkt att vi ska vara i mål och än så länge håller tidsplanen.

När man trivs med sin tillvaro och har landat så rätt. Min plats på jorden just nu. Vill inte byta ut den mot något.

Jag är väldigt glad att jag lever ensam i dessa dagar.
Vill inte ens tänka tanken att detta skulle hänt när jag fortfarande var kvar i min tidigare relation.
Det hade varit en mardröm.
En verklig mardröm.

Syrener. Skolavslutning och start på sommaren. Jag kan känna doften genom bilden, så väl vet jag…

Äntligen jobba igen!

Det är kallt och tomt i lägenheten.
Det gapar stora hål där mina fönster har suttit.
Byggkillarna är på lunch när jag kommer hem efter min arbetsdag i luften.
Steg upp 03:35 för att jobba och somnade 01:30 så jag är trött och lite hung-over efter kvällen, som blev sen, hos Mirre och Johan i Gamla Stan.
Det är inte idealt när jag ska med tåget 08:10 och klockan ringer 06:20… men det ar så trevligt och kul att det var värt varje minut av missad sömn.

Längtan efter jobbet har varit och är stor. Blev så otroligt glad när jag såg att jag äntligen fått en flygdag.

Längtade så efter att få se en flygdag på min roster.
Och så fick jag det.
Så jag packade min väska och satte mig på tåget och åkte till staden byggd på öar mellan innanhavet och Mälaren.
Trodde det skulle bli svårt att stiga upp.
Det var fel.

Från den 18 maj är det krav på munskydd för alla passagerare och för oss som arbetar.

Jag vaknar av försommarljuset strax före klockan ringer.
På med face och uniform och sedan taxin till Arlanda Express.
Är på Arlanda 05:25 och har incheckning 06:15 och nej, det är inte för jag längtar så utan för att Expressen bara går en gång i timman vid denna tid.
Hade jag tagit den senare hade jag alltså varit 10 minuter sen.
Not ok.

SAS-kaffet! Det bästa som finns! Smaken av flygningar och roliga dagar med kollegorna. Här ackompanjerat av en stor flaska handsprit som ständigt är närvarande när vi jobbar numera.
Göteborg, idag med fukt och ett regn så tunt att det dammar in genom bakdörren.

Jag trycker fram en kaffe på maskinen, tar ett glas bubblande vatten och sätter mig i soffan och checkar in på iPaden.
Jag ska flyga med Pia, Mia och Maria
Första två leggarna är ARN-GOT GOT-ARN.
Dagens andra två går ToR London.
Göteborg tar emot oss med gråväder och ett regn så tunt att det osynligt dammar in genom vår bakdörr.
London ger oss 22 grader och strålande sol.
När vi flyger in mot Heathrow sträcker jag nacken så mycket jag kan där jag sitter fastspänd, för att se maximalt genom det lilla fönstret i bakre galleyet.
Får en skymt av Tower Bridge, Themsen och myllret av miljonstaden därnere.
Tänk när vi kan få resa igen.
På riktigt.
Som då, innan…

London vid inflygningen till Heathrow. Breath taking! Idag såg jag det dock inte så här bra. Önskar jag snart får åka dit och besöka staden igen.

Från den 18 maj är det krav på munskydd för att få boarda våra plan.
Tänk på att ha med ett eget om ni ska ut och resa nu.
Har du inget nekas du ombordstigning.
Det är ett led i att skapa säkerhet för våra passagerare och oss som arbetar ombord.
Vi har fortsatt ingen servering ombord.
Jag är glad för alla steg som tas för att få upp oss i luften igen.
Om det är detta som behövs så låt oss hjälpas åt med det.
Att inte lyda denna uppmaning och ta av sig munskyddet inne i planet under flight är ansett som unruly behaviour.
Att däremot ikläda sig duschmössa av plast eller cyklop är det inte krav på.
Inte heller full plastmundering…
Vi får se mycket roligt och konstigt i Coronans kölvatten kan jag lova.
Och Mia och jag konstaterar att vi faktiskt är med och skriver historia just här och nu.

Mia och jag i våra munskydd. Inser att vi faktiskt är med och skriver historia just nu. Det är en konstig tid som jag hoppas bara ska vara en parentes. Att vi snart säger ”då” om detta nu.

Men idag är jag bara glad att få sitta på mitt jump seat och känna planet trycka ifrån och lyfta.
Och sedan, det lilla dunset när vi tar mark.
De vinande ljuden av ett flygplan i luften.
Dofterna som är så typiska – jetbränsle och kaffe.
Ljuset som tar sig in genom de små fönstren när vi går igenom molnen, som klättrar runt över taken och bagagehyllorna.
Jag annonserar texten jag känner så väl, om syrgasmasker, flytvästar och säkerhetsbälten.
Det är en ganska lång arbetsdag, men jag önskar den hållit på i flera dagar.

Sitter och äter och ser ljuset från hela den blå rymden därute. Ge mig mitt normala liv tillbaka, tack!!

Och så är jag hemma igen.
Efter en tågresa genom ett frodigt försommarsverige.
Sittandes på pallen i köket i mitt inplastade hem, ringer jag ett samtal innan jag går till Nonna och äter lunch.
Jag går tillbaka, pratar med byggkillarna som nu håller på för fullt.

Fönster- och balkongdörrsbyte på gång när jag kommer hem. Får äta lunch på stan och sedan ta datorn och leta upp något ställe att sätta mig på.

Så jag tar datorn och går till Sorellina och sätter mig i solen med en kaffe och en stor karaff vatten.
Sen kommer jag på att det är fredag på en onsdag…
Då beställer jag in ett glas vin.
Rosé med en isbit eftersom jag sitter i en solstrimma.
Och sen skriver jag.

Hittar soliga fina Sorellina där jag tar en kaffe och börjar skriva. Det slutar med att det blir ett glas vin också innan jag går tillbaka för att återställa mitt hem till det normala igen.

Unruly Passengers – del 2

Detta visade sig bli ett ganska långt inlägg så jag beslöt mig för att dela upp det på två.
Del ett av Unruly Passengers lade jag upp förra fredagen och nu kommer part two.
Hoppas ni vill veta lite mer runt detta ämne.

Vi är alltid uppmärksamma på personer med aggressivt beteende som kommer ombord. Lugnar de inte ner sig måste vi få dem avlägsnade.

Att fysiskt angripa kabinbesättning eller andra passagerare är mer ovanligt, men det händer. Det kan vara medvetet aggressiva knuffar eller regelrätt tafsande.
Jag har inte någonsin varit utsatt för det, men jag vet att denna typ av incidenter ses mycket allvarligt och skulle leda till att personen inte längre får flyga med bolaget.
Han eller hon svartlistas helt enkelt.

På SAS har vi överlag väldigt bra och positiva passagerare. Det är ovanligt att det händer något obehagligt. Vi är alla tränade i att lugna ner situationer som skulle kunna eskalera.

Att inte följa våra instruktioner under flygningen är ett annat beteende som inte accepteras, men som är mycket vanligt att det obstrueras mot.
Exempel på sådant är:
– inte sluta prata i mobiltelefonen
– inte sätta på sig bältet
– inte fälla upp bordet eller stolsryggen
– inte sätta barnet de har i knät i den position det ska sitta vid start och landning
– inte stänga av datorn och lägga den i handbagaget
– inte stuva undan handbagage på det sättet det ska göras
– att ha väskan till hunden/katten öppen och ibland djuret ute
– att resa sig upp när skylten med säkerhetsbältet är tänd osv…
Att vi säger till och det efterföljs är det allra vanligaste så klart, ibland tänker man sig helt enkelt inte för, men i vissa fall så uppstår diskussioner och ifrågasättande och då är det faktiskt så att det är vi som har sista ordet.
Vi är där för att garantera allas säkerhet och vi kan och följer de regler som finns ombord.
Det är inte lönt att ta den diskussionen med oss då det är vi som faktiskt bestämmer.

Det är viktigt att man följer de instruktioner vi ger även om en del kanske tycker vi är petiga. Det är det myckna säkerhetstänket som trots allt gör att även de små olyckorna är så få.

Punktlighet är viktigt för alla flygbolag då det kostar stora summor med förseningar.
Att bete sig på ett sådant sätt att flighten blir försenad anses också som ett unruly behaviour.
De olika beteendena jag nämnde ovan är sådana.
Vi får inte lämna kommandot ”cabin checked” till vår kabinchef, som i sin tur ger ”cabin clear” till kapten, förrän detta är kontrollerat.
Och innan dess lyfter inte planet.
Många tycker säkert att det är kinkigt av oss att vara så petiga med vad de kanske anser är petitesser.
Men skulle det mot förmodan uppstå en incident vid start eller landning så är det otroligt stora krafter i rörelse och om man då inte har plockat undan saker och inte sitter korrekt så kan det bli skador.
Tex en laptop som sätts i stolfickan istället för att läggas i handbagaget kan flyga upp och träffa dig eller din stolsgranne i ansiktet.
Jag lovar, det kommer att göra väldigt ont och kunna bli mycket stora skador.

När vi väl har lyft är vi mer sårbara. Det är därför det är viktigt att vi reagerar och pratar med varandra om vi ser eller upplever något som inte känns bra.

Så länge vi är kvar på marken går det att avlägsna de personer vi bedömer skulle kunna utgöra ett hot mot säkerheten genom att vi tillkallar väktare eller polis som får ta hand om dem.
Det är en helt annan situation när vi är uppe i luften. Det är därför detta är ett så viktigt att vi har diskussioner runt detta så att vi vet hur vi ska hantera det den dagen det hände.
Mycket av våra samtal under nödträningsdagen går ut på att prata om hur vi lugnar ner situationen när vi är uppe i luften.
Hur vi gör för att hamna på en nivå som är hanterbar och under kontroll.

Högt ovan molnen har vi nästan alltid en trevlig stund med våra passagerare. Mycket prat och skratt. Det är väldigt ovanligt att det uppstår ”situationer” som tur är.

Som en sista nödlösning har vi ett sk ”restraint kit”. Det innehåller handbojor och breda remmar som gör att vi kan sätta fast personen i stolen. Detta har jag aldrig hört att någon av mina kollegor har behövt använda och det är mycket ovanligt.
Det är en sista nödlösning om någon går fullständigt över gränsen. Här kommer vi självklart att behöva hjälpa av starka personer bland passagerarna för att kunna få detta på plats.
Tänk dig själv att i en trång flygplansgång få på handbojor och binda fast en person som löper amok.

Man ska ha respekt för flygsäkerheten. Utrymmet för bad behaviour är väldigt mycket mindre än om man är marken.

När vi åkte från planet i crew transporten till hotellet och någon incident hade utspelat sig, minns jag hur kapten sa:
”De flesta tror de har betydligt mer svängrum och möjligheter att bete sig illa ombord än vad de faktiskt har.
De vet ofta inte hur allvarligt flygbolagen ser på detta och hur snabbt det kan gå till att de inte längre är välkomna ombord på ett bolag.”
Det slitna uttrycket ”kunden har alltid rätt” är inte applicerbart när det kommer till beteenden som hotar säkerheten ombord.
Att på något sätt hota flygsäkerheten ses som mycket allvarligt.

Unruly passengers – del 1

Detta var en av punkterna på vår nödträningsdag i april.
Det är ett ganska intressant ämne har jag förstått eftersom jag fått en del frågor rörande detta.
Unruly betyder här passagerare som på olika sätt och i olika grader obstruerar mot säkerhetsreglerna ombord, riskerar att bli en säkerhetsrisk eller beter sig illa på flygningar.
Detta har med åren blivit ett eskalerande problem för alla flygbolag.
Händelser som på marken inte skulle ses som lika allvarliga blir i luften, med tanke på flygsäkerheten och den utsatthet vi alla har där uppe, klassade på ett annat sätt.

Vi i kabinpersonalen är primärt ombord för säkerheten.

Alla incidenter rapporteras till vår säkerhetsavdelning och alla de som rapporteras får en återkoppling från flygbolaget rörande det inträffade.
I värsta fall blir personen förbjuden att flyga med bolaget framöver och saken blir polisanmäld.
Att på något sätt hota flygsäkerheten, eller oss som är satta att upprätthålla den, ses som mycket allvarligt.
I de lindrigaste fallen blir personen uppmärksammad på att deras beteende har rapporterats och noterats av flygbolaget.
De får en varning skulle man kunna säga.
Det blir alltså inte bortglömt utan finns i rapporteringen och syns om det skulle inträffa igen.

SAS har ett högt säkerhetstänk. Det är nummer ett på prioritetslistan. Alltid. det är inte förhandlingsbart.

Vi boarding står två av oss i främre galleyet och möter passagerarna.
Detta är för att välkomna men också för att övervaka och notera ett eventuellt avvikande beteende.
Det behöver inte vara berusning, aggressivitet eller liknande. Det kan också vara om någon ser sjuk ut, verkar flygrädd eller på andra sätt ser obekväm ut.
Det kallas ”monitoring of passengers” och är ett viktigt moment i vårt säkerhetsarbete.

Ta det lugnt med alkoholen på flygplatsen innan du går ombord. Det finns annars risk att du blir nekad ombordstigning.

När det kommer till ett unruly beteende är det ofta alkohol inblandat.
Vi är därför observanta och noga med hur mycket alkohol som serveras. Om en person är uppenbart berusad innan avgång får denne med största sannolikhet inte komma med på planet.
Detta har jag själv varit med om vid några tillfällen då kapten och kabinchef tagit beslutet att inte låta personer komma ombord.
Det är absolut förbjudet att dricka medhavd alkohol. Trots det händer det då och då.
I vissa fall är passageraren omedveten om förbudet.
Vi påtalar det om vi ser det och vi serverar sedan inte mer till dem efter det, då vi inte vet hur mycket de druckit.
Slutar de inte dricka trots vår tillsägelse tas alkoholen i förvar och sätts på flightdeck under resten av resan och incidenten rapporteras.

På 10.000 meters höjd är vi extra utsatta om situationer escalerar. Det är därför unruly beteende ses som allvarligare ombord på ett plan är nere på marken.

En del uppvisar ett aggressivt beteende.
Det kan rikta sig mot oss i crewet, mot personens eget resesällskap eller mot andra passagerare.
Det är till exempel inte ovanligt att det uppstår gruff när någon fäller ner sitt säte för att sova. Personen bakom blir irriterad och börjar knuffa på stolsryggen och bete sig illa mot den framför.
Stolarna går att fälla bakåt för att man har rätt att göra så och det är inte ok att sitta och störa resan för den passagerare som vill fälla sitt säte.
En sådan incident skulle rapporteras som unruly om de inte kommer överens eller slutar omgående när vi säger till.

Vår arbetsyta är liten. Även utrymmena för passagerarna är litet. Därför är det extra viktigt med respekt för varandra.

Att verbalt angripa kabinbesättningen eller andra passagerare är helt oacceptabelt. Det händer ibland.
Jag har aldrig varit utsatt, men jag vet kollegor som varit det.
Det händer att passagerare uttrycker sig nedsättande på olika sätt och ofta händer det då vi beslutar oss för att inte servera dem mer alkohol då de uppenbart redan fått för mycket.
Att de då börjar bete sig ännu värre är ett tydligt tecken på att beslutet att inte servera mer var rätt.
Det har också hänt när man bett dem att avsluta pågående telefonsamtal strax före vi ska börja taxa och kabinen checkas.
Många har tyvärr svårt att ta tillsägningar även om dessa är vänliga men bestämda.

Att ta diskussioner med oss i besättningen om vi sagt till om något är lönlöst. Vi ska garantera säkerheten och arbetar efter de regler som finns.

Det finns mycket mer att säga i detta ämne.
Jag väljer därför att avsluta här och fortsätta med en Part Two i nästa vecka.

Ett av våra vackra plan parkerat i Kiruna i vintras.