WEAR IT LIKE A CROWN

Ute är det isande kall maj.
Endast 3 grader i morse.
Risk för snö igår.
Mamma fyllde år i onsdags.
Nu är hon 81.
Livet går fort.
Betyder det att jag också har åldrats?
Kan väl inte vara möjligt…
Inuti har jag varit 35 i många år.

Jag har svårt att greppa att jag är 57 år. Lika gammal som min mamma var när min pappa dog. Inuti är jag för alltid 35. Det känns som min själ inte åldras. Den bara lär sig. Är det många som känner så, tänker jag. Jag tror faktiskt det. Vissa människor jag träffat är tidlösa i sin personlighet.

Bokslutet över mina senaste 10 år visar sig vara turbulent.
De 10 åren dessförinnan var lugn och struktur.
Då hade jag mitt företag.
Jobbade jämt.
Levde ett inrutat liv med benhårda rutiner.
Jag har en tendens att bli sådan.
Cyklerna under året var fasta.
Försäljningsmässor följde på inköpsmässor.
De snurrade på sina givna tidpunkter.
Däremellan sattes kollektionerna ihop.
Order lades. Varor in och varor ut.
Ett ständigt flöde.
Singellivet med egentid varvat med vänner.
Och min lägenhet mitt i stan.
Där jag trivdes så bra.
Hade väl trott att det skulle fortsätta så.
Men ödet ville annorlunda.
Mitt liv skulle förändras radikalt.

Inköpsresorna i Fjärran Östern. i Hong Kong bland annat. En stad jag kom att tycka väldigt mycket om. Jag tänker åka dit igen. Mitt företag gav mig möjligheten att resa över hela världen. Jag älskade det. Men när lusten tog slut var jag tvungen att släppa.

Jag träffade den där mannen 2011.
Och helt plötsligt blev jag sambo.
Jag som alltid levt ensam och velat göra det.
Det känns som om det var startskottet på den roller coaster som skulle komma.
Inte bara känslomässigt.
Utan också när det gällde mitt arbete och mitt hem.
Mellan 2012 – 2016 skulle jag flytta tre gånger.
Byta hem och börja om.
Jag är inte typen som tycker om det.
Vill gärna ha en fast punkt.
Och samtidigt, när jag ser tillbaka, är jag den i min familj som varit mest rotlös.
Bott på flest olika ställen.
Haft flest olika jobb.
Jag har brutit upp och börjat om många gånger.

Nice. En stad som blev mitt andra hem. Här bodde jag i 3,5 år i mitten på 80-talet och jag inser att jag lämnade det aldrig mentalt. Här är jag alltid hemma. Jag kommer att tillbringa mer tid här nere nu. Hit kommer jag alltid tillbaka.

Jag älskade trippen mitt företag tog mig på.
Alla resor över hela världen.
Människor jag lärt känna.
Erfarenheterna jag fick.
Men när lusten försvann släppte jag.
Sålde och gick vidare.
Det sägs ofta att man ska kämpa.
Jag har alltid undrat varför?
Är lusten slut så är den.
Det gäller både relationer och jobb.
Varför inte greppa hammaren och slå in nya spikar i livet.
Så jag gjorde det.
Och det var nog där någonstans som jag bestämde mig.
Att jag skulle försöka skapa ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.
När jag nu står inför en ny start igen har jag fortfarande det som mål.

Skrivandet har blivit viktigt för mig. Har blivit en daglig rutin. Bloggen och bokmanuset. Jag hoppas jag får det klart. Jag vill gå i mål och jag är envis så chansen finns. Och jag har fler idéer i huvudet. Både noveller och en fortsättning på det jag håller på med nu. Men ett steg i taget, tänker jag. Först få klart det jag håller på med…

Jag har en känsla av att de kommande 10 åren inte blir lugna.
Jag hoppas faktiskt att de inte blir det.
Inte lugna på det sättet att jag blir fast.
Fast till tider och platser för mycket.
För jag har insett att jag har ett obändigt behov av att få vara fri nu.
Därför har jag bestämt mig för att jag inte ska jobba mer.
Ja, alltså inte på det där sättet som vi ofta förknippar med att jobba.
Måndag till fredag.
Nio till fem.
Heltid.
Det kommer inte att hända.

I början när jag kom till Göteborg hade jag svårt att acklimatisera mig. Jag saknade Stockholm och mina vänner där. Men Göteborg blev mitt hem. Sakta åt staden sig in i mig och nu är jag inte beredd att lämna den för att bo någon annanstans. Men jag vet hur jag funkar… allt kan hända och jag tänker inte säga aldrig i det fallet.

Därför måste jag hitta sätt att försörja mig.
Försörja mig samtidigt som jag fortsätter river ner mina inre murar.
Utmana instinktiva tankar som vill strukturera min tid, mitt liv och hur jag ska leva.
Designa en ny tillvaro.
Både rutin och inte.
Svårt för en sån som jag.
Men det går.
Mycket handlar om ekonomi.
Men det tänkte jag ta i ett annat inlägg.
Hur jag tänkt när det kommer till ekonomi.
För jag har lyckats ganska bra med det jag vill åstadkomma.
Det är möjligt för mig att ha det liv jag vill.
Nu ska jag leva, skriva, resa och jobba på mitt sätt.
Tills jag vill något annat.
Jag har ju bara detta liv.
’Cause if I don’t follow my heart this time
I’m gonna forget what this life is all about
I’m gonna take that path I’m going in on my own
I’m gonna take that fear and wear it like a crown


Wear it like a crown – Rebekka Karijord

Jag får fortfarande jobba på att ta död på instinktiva tankar och vanor som riskerar att jag fastnar. Det är inte lätt alltid. För mig som person är det så lätt att skapa rutiner och hamna i fasta mönster. En riktig utmaning för mig att inte göra det.

SUNK COST FALLACY

Hur kunde jag leva med en man så länge utan att förstå?
Jag hade ju sett hans två sidor.
En som var hans ansikte utåt.
I sällskap med andra.
Och en som han bara visade när vi var ensamma.
Den totala motsatsen.
En kvinna jag hade en arbetsrelation med hade kommit på sin man med att vara otrogen.
Jag sa: ”Nog för att NN är ett svin och behandlar mig som skit, men så skulle han aldrig göra. Det behöver jag åtminstone inte vara rädd för. Han skulle aldrig vara otrogen. Han fördömer alltid människor som gör så…”
Jag skäms när jag tänker tillbaka på detta idag.
Hur dum jag var.
Hur djupt hade han inte lyckats karva in bilden av den han ville framstå som.
Så djupt att jag inte ens så här i slutet kunde tro att han hade gått bakom ryggen på mig.
Till och med mig hade han fått att tro på hans höga moral.
Mig som han behandlade som skit och faktiskt bedrog.

Vad var det jag inte ville se? Vad var det jag blundade för? Jag hade flera gånger haft en känsla av att något inte stämde i hans förhållande till några av mina väninnor. Något som skavde. Något som larmade inuti mig.

När L hade åkt hade jag svårt att få grepp om mina tankar.
Jag var ensam hemma.
Gick runt runt i vår lägenhet.
Som ett jävla djur.
Jag gick till Willys för att handla.
Var tvungen att komma ut.

Andas.
På vägen dit ringde jag min syster.
Jag behövde få berätta vad jag just fått veta.
Jag var tvungen att få pysa ut en del av allt kaos inuti.
När jag var klar sa hon:
”Då måste jag få berätta något för dig…”

Det var ett sånt slag när jag fick veta hur mitt liv egentligen såg ut. Hela min värld rasade samman. Jag skämdes. För mig själv och inför andra. Skämdes för att jag låtit mig behandlas på detta sätt. Skämdes för min naivitet. När den enda som borde skämts var han.

Det gjorde ont att inse att jag levt i en lögn.
Att allt det jag trott var sant visade sig vara en fasad.
En fasad jag inte såg utan levde vidare i och upprätthöll.
Åt honom.
Det är svårt att idag se minnen på FB och Instagram från den tiden.
Mina naiva ord om ett förhållande som jag kämpade för.
Som jag till varje pris vill få att fungera.
Varför?
Jag har funderat mycket på det.
Kanske var det så att jag investerat så mycket i förhållandet.
I honom.
Känslomässigt investerat alltså.
När det kommer till ekonomiska investeringar kallas det ”Sunk Cost Fallacy”.
Kortfattat betyder det att du fortsätta investera tid, pengar eller känslor i en förlorad aktivitet på grund av det man tidigare investerat.
Aktier som sjunker och sjunker, men som du ändå behåller i hopp om att de ska gå upp så du slipper sälja med förlust.
Att inte ge upp trots motgångar anses vara en dygd.
Fuck that!! säger jag.
Döda istället det där hoppet och tänk på vad det bästa är för dig från och med nu.
Förlusten är redan gjord.
Kasta inte bort mer tid, energi och känslor.
Ner i det bottenlösa hål som ett destruktivt förhållande är.

Ofta när jag gick ute så tänkte jag att någon av alla de kvinnor han haft en affär med skulle se mig och skratta bakom ryggen på mig. Skratta åt min dumhet. Skratta bakom min rygg. Jag som inte fattat något som var så jävla uppenbart.

Min syster hade varit ute och gått med sin väninna för två dagar sedan.
Väninnan som NN fick till bordet på min systers 50-årsfest ett halvår tidigare.
Dagen efter hade han addat henne på FB och tackat för trevligt sällskap.
Hon tackade tillbaka.
Kamratligt och schysst.
Han var ju min sambo.
Hennes väninnas svåger.
Sen ville han att de skulle ses.
”Ja, men det är klart vi ska ses. Det blir fler fester i familjen”, svarade hon.

”Jag menar inte att ses så. Jag menar att ses bara vi två”, svarade han.
Han hade föreslagit att han skulle komma till byn där hon jobbade.
Att de skulle ses där.

Till slut hade hon skrikigt åt honom i text:
”Sluta! Sluta! Sluta! Jag vill inte träffa dig! Lämna mig ifred!”
Det gjorde han inte.

Han skickade röda hjärtan.
Han skickade godnatt- meddelanden.
Hans agerande var en stalkers.
Hans beteende var sjukt.
Hela situationen var djupt obehaglig.

Varje dag när hon gick från jobbet var hon rädd att han skulle stå där och vänta på henne.
Över 30 meddelanden skickade han dagen efter.
Medan jag låg i sängen bredvid.
Medan jag körde bilen hem till stan.
Medan vi satt i soffan och tittade på tv på kvällen.
Under tiden min syster berättade allt detta gick jag som i trans och handlade mat.
Jag minns inte ett enda av stegen hem.
Min syster hade inte vetat vad hon skulle göra med denna information.
Hon hade pratat med mamma.
Förstått att jag var på bristningsgränsen.
Skulle hon berätta för mig nu?
Eller skulle hon vänta?
När hon fick mitt telefonsamtal behövde hon inte fundera längre.

Hans beteende var och är sjukt. Han var, och är, en stalker. Nu i backspegeln förvånar det mig inte. Det är mycket som kommit till min kännedom om hans beteende efter att vi delade på oss.

De kommande veckorna kunde jag inte titta på honom.
Jag undvek att vara i närheten av honom.
Hela han äcklade mig.
Hans rörelser.
Hans röst.
Hans lukt.
Men jag var tvungen att bida min tid.
Mitt enda mål var att snabbast möjligt komma ifrån honom.
Att få leva på andra sidan om allt detta.
Jag hade hittat en ny lägenhet som jag fallit pladask för.
Jag hade vunnit budgivningen och kedjan för köp hade satts igång.
Ville inte äventyra något just nu.
Vår lägenhet var ju ännu inte såld.
Inget fick hindra att det genomfördes smidigt och snabbt.
Så jag teg om allt jag visste.
Jag var tvungen att bära det inom mig tills vidare.
Och under tiden skulle jag försöka ta reda på mer.
Så fort papperen för försäljningen av vår lägenhet var klar skulle jag slå till.
Då skulle jag konfrontera aset med det jag visste.
Men jag skulle vara tvungen att leva under samma tak ett tag till.

Hela den här processen lärde mig mycket. Framför allt om mig själv. Jag var en stark person. Självständig och orädd. Och ändå lyckades denne loser till man bryta ner en bit av det. Han fick mig att tvivla på mig själv. Men nu, efteråt, har det gjort mig ännu starkare. Jag växte. Den lärdom jag fick av detta gjorde mig ännu mer säker på mig själv och vad jag vill med mitt liv. Den ende förloraren var han.

IDENTITET OCH FRAMTID

Jag har tjatat på Insta och FB om min sorg över att behöva lämna ett arbete jag älskar.
Men det gör ont.
Det var inte något jag ville.
Då blir det extra svårt.
En vän skrev till mig:
”Att förlora sin yrkesidentitet är som att dö lite grann.
Vem är jag nu?
Sorgen över stunder som aldrig kommer.
Oron över att inte minnas allt det fantastiska.
Vart är jag på väg nu?
Vem är jag om jag inte får vara här i min yrkesroll?”

Det blev plötsligt så definitivt. Att jag var tvungen att ge upp det jag älskat så mycket. Och att jag helt plötsligt inte längre hade någon yrkesidentitet. Måste jag ha en, tänker jag? Och hur ska just min se ut? Jag som vill plocka ihop och skapa något som passar just mig. Jag får helt enkelt bli vivör!

Och jag insåg att väldigt mycket ligger i dessa insiktsfulla rader ligger det.
Mycket av smärtan.
Och sorgen.
Halsen drog ihop sig när jag läste.
Och det blev suddigt att se texten när jag svarade.
Hon satta fingret där det ömmar.
Där det bultar och känns.
Vem är jag nu?
Det är något som händer en då och då i livet.
Och jag är inte ensam om att ha upplevt den känslan.

Tre flygvärdinnor checkar ut. Och en uppsagd pilot ska till Umeå för att tenta på sin tandläkarutbildning. Livet måste gå vidare, men när vi möts på crew base är vi alla ense om att får vi möjligheten att komma tillbaka och flyga, så så gör vi det.

Igår gick jag in på crew base på Arlanda som SAS-anställd för sista gången.
Jag vet inte om jag någonsin får möjlighet att utöva detta yrke igen.
Vi var tre kollegor som mötte upp och gjorde vårt avslut tillsammans.
Och vi hade turen att få träffa våra managers och prata en stund med dem.
Sorgligt och roligt på samma gång.
Men ett bra avslut.
Och när Gudrun och jag tog Expressen tillbaka till stan kändes det redan lättare.
Vi hamnade på St Eriksplan, drack en massa vin och sedan sov jag över hos henne.
Vissa SAS-band kommer att finnas kvar länge.
Hon är ett av dem.

I Stockholm har våren kommit av sig och det är iskalla vindar när jag lämnar Gudruns lägenhet på förmiddagen. Med min utköpa SAS-rullväska på släp går jag från Thorildsplan via Fridhemsplan och Kronobergsparken, till Pipersgatan för ett intressant möte.

Och idag hade jag träff med en riktigt suverän författare.
Britt Peruzzi och jag åt förmiddagsfrukost på Café Frankfurt på Pipersgatan.
Pratade böcker och livet.
Hon skriver deckare förlagda i Nicemiljö.
Och det är kärleken till Nice som fått våra vägar att korsas.
Nu väntar vi på möjligheten att få sitta tillsammans med ett glas rosé därnere.
I värmen.
På andra sidan covid.
Och jag får med mig en massa skrivarlust.
Lust att bli klar med det jag håller på med.
Och se om de vingarna bär.

Förmiddagsfrukost med Britt Peruzzi på Café Frankfurt. Får ett par timmar snack och hennes andra bok. Den tredje är skickad till förlaget och kommer ut inom kort. Läs henne! Välskrivna och snygga deckare förlagda i Nice.

För jag har funderat mycket detta år.
Och extra mycket de senaste veckorna.
På hur framtiden ska se ut.
Vilken min nya identitet kommer att bli.
Situationen som den är.
Och jag måste dra upp nya kaniner ur hatten.
Och det kommer jag att göra.
Jag vill inte leva ett 9-5 liv igen.
Jag behöver vara fri.
Så fri det går.
Så där som jag fick vara när jag flög.
Jag kommer att hitta andra vägar.
Fortsätta skapa det där livet jag sagt jag vill ha.
Ett liv jag inte behöver ta semester från.

Jag vill inte ha en 9-5 tillvaro igen. Jag vill inte jobba måndag – fredag och längta till semestern. Jag vill ha ett annat liv. En annan tillvaro. Och då får jag göra mitt bästa för att det ska bli så. Jag vill ha ett liv jag inte behöver ta semester från. Det har varit mitt mål sedan jag sålde mitt företag 2015. Och det är det fortfarande. Mer nu än någonsin.

Hon, min väninna som fick mig att söka jobbet på SAS, befinner sig på Maldiverna.
Hon har hoppat på en utbildning inom hotell.
Och så klart fixar hon en praktikplats på Maldiverna!
Hon är en inspirationskälla utan dess like.
Sitter inte fast någonstans.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Hennes fria själ svävar och har en förmåga att hela tiden hitta sin väg.
Och någonstans där bakom buskarna kommer jag att hitta min.
Jag håller på som bäst.
Skapar en framtid som passar den person jag är.
Men får jag flyga igen så kommer jag att göra det.
”For once you have tasted flight,
you will forever walk the earth with your eyes turned skyward.
For there you have been,
and there you will always long to return.”

ATT FÖRSÖKA ANALYSERA SIG SJÄLV

Jag gjorde ett test igår.
Ni vet ett sånt där som visar vilken ”typ” du är.
Kunde inte låta bli.
Älskar det.
”mycreativetype.com” hette det om ni själva skulle vilja pröva.
Jag hittade det via en av de skrivcoacher jag följer.
Det utgick från åtta typer:
The Artist, The Thinker, The Adventurer, The Maker,
The Producer, The Dreamer, The Innovator, The Visionary.
Vilken tror ni jag blev?

Visst är det kul att göra test och se vilken ”typ” man är? Jag tycker det. Genom åren har jag gjort många på alla de olika ledarskapskurser jag gått då jag drev mitt företag. Jag kände igen min ”typ” denna gång också.

The Producer – that´s me!
Process is power – Utveckling är kraft.
Styrkor: Stark ledarskapstalang och förmåga att få saker att hända.
Senast jag fick omdömet ”tydlig ledare” var i samband med utbildningen till flygvärdinna.
En av våra instruktörer sa det till mig under de enskilda samtal vi hade i slutet.
Kan vara bra tänker jag, men risken finns att jag av en del kan uppfatta som ”bossig bitch”.
Samtidigt… Ska det bli något gjort måste det ibland finnas en blåslampa.
Min nuvarande tillvaro handlar om att leda mig själv.
Jag behöver inte vara rätt för andras ömma tår.
Och mot mig själv kan jag vara hur hård som helst.

Outnyttjad potential: Att balansera produktiviteten med målet.
Jag kan vara lite för pushig, gå på för hårt, vilja allt på en gång.
Blir dock väldigt frustrerad när det inte händer tillräckligt mycket.
Tillräckligt snabbt.
När det inte går framåt som jag vill.
När jag tänker på det i förhållande till mitt manusprojekt tolkar jag det som att ”kötta ord” inte får stå i vägen för att de ord som kommer ur mig faller rätt.
Att de blir bra och säger det jag vill.

Nya rutiner, Ny struktur. Varje morgon ringer klockan vid 06:00, på helgen 07:00, och jag sätter mig vid datorn och skriver. Ja, efter dusch, kaffe och sängbäddning alltså.

”The Producer” är den mesta ”doern” av alla kreativa typer.
Som barn var jag extremt energisk.
Och det är jag nog fortfarande, men inte på samma sätt.
Men sitta på kammaren och drömma kommer jag inte långt med.
Jag måste få saker och ting gjorda annars tjänar det ju inget till.
Men nu lägger jag kraften på sådant som jag gillar och/eller måste.
Baksidan av att vara en ”doer” är ibland att jag inte fullföljer.
Mycket startas upp, allt avslutas inte.

Människofokuserad, analytisk, pragmatisk och dynamisk.
En kreativ natur med jordnära realism och ”få det gjort”-attityd.
Ja, jag är väldigt pragmatisk.
Det finns inte mycket idealist i mig.
Det är nytta, resultat, saklighet och verklighet som är viktigt.
Och analytisk. Mycket.
Jag älskar struktur och rutin.
Excel – det är min grej.
Och Att-Göra-Listor – bästa som finns.
Strukturera, dra upp riktlinjer. Bryta ner målet i bitar.
Jag har alltid haft fötterna på jorden, men låtit huvudet seglar runt bland molnen.
Det är väl där den dynamiska biten kommer in.
Den som är energisk, initiativrik och företagsam.
Baksidan av detta då…
Jag har en tendens att bli strikt.
Kan få svårt att rucka på min vardag.
Fastnar i rutiner.
Det flygande livet gav mig både ha ett strikt schema och lät mig samtidigt leva helt utanför en förutsägbar vardag.
En stor del av jobbet gick ut på struktur och fasta rutiner.
Och när det var gjort var det skratt, glädje och improvisation i samtalen mellan oss och passagerarna.
Det var perfekt för en sån som jag.

Men jag skriver inte hela dagen. Då hade jag blivit tokig tror jag. Jag har mina uppdrag som jag jobbar med. Och jag tar långa pw’s varje dag, oavsett väder. Hoppas snart få ta dem nere på Rivieran igen.

En idé har verkligt värde först när den förvandlas till något som andra efterfrågar.
Jaaa! Har alltid haft svårt för saker som görs ”för sin egen skull”.
Typ design för designens skull och inte för behovet eller nyttan hos människor.
Som stolar ingen kan sitta i, men fina är de…
Eller musik ingen vill lyssna på, böcker ingen vill läsa, konst ingen vill se…
Eller en butik med prylar som förverkligar ägaren, men som ingen vill köpa.
Det måste alltid finnas en mottagare, en köpare.

Målinriktad och resultatdriven. Strävar efter dina mål med ett laserliknande fokus.
Fan, det är tungt många gånger när den enda som piskar en på ryggen är man själv…
Skulle behöva mycket mer pannben ibland.
Men det är bara att ställa klockan varje morgon.
Gå upp. Fixa kaffe. Skriva.
Resultatdriven… ja, jag vill ju ha den där boken klar.
Och nu har jag ju outat det till hela Instagram och FB så nu måste jag ju..

Och träffa vänner. Och ta en fika i solen. Och snacka bort ett par timmar. Bästa som finns. Ger många idéer och uppslag till skrivandet faktiskt. Och till mina vägar framåt på det personliga planet.

Förmåga att implementera idéer, finner glädje i skapelseprocessens upp- och nedgångar.
Nja, nedgångarna är jag inte så intresserad av… ge mig uppgångar!
Livet blir roligare då.
JAG blir roligare då!
Men att ”skapa” och hitta en ny väg när det tar emot, det är en kick.
Efteråt…
Jag har tvingats till det denna gång.
Börjar landa. Börjar se konturerna.
Får återkomma till det.

Naturlig ledare med förmåga att motivera och inspirera andra och få dem att samarbeta.
Intellektuell förmåga och stark arbetsmoral.
Jag arbetar ensam.
Och många dagar vid datorn, med manuset framför näsan, är det så förbannat tungt.
Inga idéer. Ingen inspiration. Bara mental transpiration.
Då är jag jävligt jobbig att samarbeta med.
När en del i mig säger att jag ska sluta kolla mobilen, men den andra scrollar vidare.
Då lyder jag inte.
Flexar långfingret åt mig själv och äter ett fröknäcke samtidigt som jag tittar ut på gatan.
Och behöver helt plötsligt ringa ett samtal.
Eller kolla just den där resan.
Eller skriva det där meddelandet.
Och sätta på musik.
Och blir hungrig och bara MÅSTE ha frukost för att kunna skriva vidare.

Att t.e.x. ta en selfie istället för att skriva. När jag vägrar samarbeta med mig själv. När jag är rebell och vägrar skriva fast den ena delen av mig skäller och gormar på den andra.

Håller huvudet kallt och fokus på en sak under den kreativa processen.
Använd ditt kreativa djup, ställ in din intuitiva röst och använd den som vägledning.
Men… jag kommer framåt.
Jag får ur mig ord varje dag.
Jag skriver ta mig sjutton, varenda jävla dag!
Ibland mer, ibland mindre.
Jag redigerar, läser igenom, noterar och ändrar.
Bygger bit för bit.
Är det inte tungt och ensamt, sa min syster när vi talades vid igår.
No shit! svarade jag

REFLEKTIONER OCH ETT TAROTKORT

Och påsken om och gick.
Kall och ljus.
Snö på sina håll.
På en av mina rundor passerar jag ett körsbärsträd.
Förra året, den 17 mars, tog jag ett kort på det.
I en rosa sky av blommor.
I år har det fortfarande inte kommit igång.
Det är en kall vår.
Just nu längtar jag bara ner till värmen i Nice.
Där blommar träden för fullt.
Där är det nästan sommar allaredan.
I svenska mått mätt.
Jag undrar hur lång tid det dröjer innan jag kommer iväg.
För ett år sedan var det kaos i världen.
Covid drog över allt som en lie över en äng.
Sen klingade det av rejält mot sommaren.
Och nu har vi vaccin och sommar på gång.
Jag hoppas det förändrar allt.

Med Kenneth på Påskafton. Drinkar på Avalon, mycket skratt och kul samtal. Älskar mina vänner. Känner verkligen ett stort behov av utökat socialt liv just nu. Vill bjuda hem ett hav av människor till min lägenhet och dricka vin och vara nära.

Jag försöker tänka tillbaka på hur mina tankar gick då.
För ett år sedan.
Aldrig hade jag trott att vi skulle vara kvar i covidkaoset.
Mitt i stormen fortfarande.
Det är tur man inte vet ibland.
Och ändå – det känns som året gått fort.
På något konstigt sätt känns det som året fullt av sorg gick fort.
Jag har släktingar och bekanta som mist föräldrar.
Min väninna miste sin bror.
Tacksamheten över att ha min familj och mina vänner kvar är stor.
Många har fått se sina företag duka under.
Själv var jag en av dem som miste mitt arbete.
Jag har tvingats hittat en ny tillvaro.
En ny balans.
Det går, men det är inte samma sak.
Jag hoppas världen lyckas radera covid.
Och att detta bara blir en mörk parentes i vår historia.

Ranukler och vårfeeling. En av de där dagarna när det var ljummen luft och en mjukhet i vinden. Solen mot en botten av blått och uteserveringar som surrar av folk. Nåja, så mycket det nu kan surra i C19-tillvaron…

Så var är vi om ett år?
Nästa gång påsken kommer.
Hur ser världen och våra liv ut då?
Hur ser min vardag ut då?
Vad ska jag göra om jag inte får göra det jag helst vill?
Hur ska jag hitta nytt driv?
Jag känner en stor otålighet.
Vill gå ut och leva med andra människor nära mig.
Ensamvargen i mig har fått sin beskärda del.
Det lilla flockdjuret där inne har fått stå tillbaka.
Nu behöver det få sitt.

Och sen kommer regnet. Jag drar upp huvan över huvudet och går vidare – både fysiskt och mentalt.

I flödet på Instagram svischar ett tarotkort förbi.
Jag får ett infall och går in på en sida och drar ett för mig själv.
Läser och tänker i förstone att det var ett jävla dravel.
Men sen tittar jag på det och försöker omvärdera…
Det står:
”Aktivitet, fart och kommunikation.
Du umgås mycket med andra, är social och öppen för nya skeenden.
Du är otålig och känner att något viktigt är på väg att hända.
Det finns stora förväntningar med i denna händelse.
Tiden är inne för att göra det du länge funderat på.
Du är framåt, sätter igång händelser och det går med rasande fart.
Nu har du stora möjligheter att lyckas med det du vill.
Tro på dig själv och satsa på det som är viktigt för dig då du har stor chans att lyckas.”

Jaha… tänker jag.
Det där var för tre år sedan när jag precis blivit antagen till utbildningen på SAS.
Det där känns ju INTE som just nu.
Men sen läser jag igen.
Och tänker.. det kanske är precis det det är.
Jag kanske faktiskt håller på att skapa mig en ny tillvaro.
Åter igen.
Fortfarande dunkel och blury.
Men ibland glimmar den till framför mig.

Vad ska jag göra om jag inte får göra det jag helst vill? Vad har framtiden då på lut åt mig? Vilka steg ska jag ta? Lyssna på magen, tänker jag. Den kommer att leda rätt.

NÄR HOPPET DÖR

Det känns som om det aldrig hände.
Som en märklig, underbar dröm som bara kom och gick.
Två år fick jag.
Intensiva, fantastiska med så mycket glädje.
Jag älskade varje minut.
Och sen var det bara över.
Jag vände mig om och allt var borta.
Och jag var inte klar.
Kommer aldrig att glömma.
Livet och dess jävla käftsmällar va!

14 Juni 2018. Nyutexad flygvärdinna och alldeles överlycklig över det nya livet som väntade mig. Att få göra något helt nytt var en sån kick för mig då. Sorgen att behöva lämna det är enorm.
Första sommaren som flygvärdinna. Så galet roligt! Det blev en helt ny och annorlunda tillvaro för mig. Och jag älskade varje minut av det.

För nu har SAS knutit upp det sista bandet jag hade med dem.
Det sista hoppet känns det som.
Vi i resurspoolen har fått veta att våra kontrakt inte kommer att förlängas efter 30 april.
Jag hade verkligen hoppats på det.
Trott det.
Tänkt som vi alla gjort;
”Vi kostar ju inget. Låt oss vara kvar tills vi behövs”.
Men de gör sina val och jag kan inte påverka det.

Min vardag då. Mitt ”kontor” då. Och jag längtar tillbaka! Varje dag.
Mealstop på Arlanda mellan två leggar. Också en vardag. Alla dessa sociala kontakter som försvunnit med pandemin. Det är bara sorg.

Jag inser att mina chanser att komma tillbaka till det liv jag älskade så mycket är liten.
Tiden jobbar emot mig.
Jag fyller 58 i sommar.
När de börjar anställa igen, för det kommer de att göra framöver, då är jag troligtvis för gammal.
Men jag kommer att bära med mig varje litet minne.
Varje skratt, varje guppig landning, varje tidig morgon.
Soluppgångar över skogarna.
Dimman som stiger.
Slingrar sig över marken.
Känslan när vi går igenom molntäcket.
Och solen lyser upp hela kabinen.
Norrsken från cockpit.
Från vinter i Kiruna till vår i Malmö på ett par timmar.
Kaffe i galleyet.
Och lunch på klappen bredvid toan.
Alla suveräna kollegor.
Alla snack med våra passagerare.

Kaffe i galleyet. Alltid. Många koppar. Det första vi gjorde när vi tog av oss säkerhetsbältena var att fixa kaffe till passagerarna och oss själv.
Alla underbara kollegor jag lärt känna. Många av dem kommer för alltid att finnas kvar inom mig. Kanske någon dag korsas våra vägar igen.

Jag kommer att få åka upp och lämna tillbaka min uniform.
Mina badges, min ipad, mina väskor.
Och sen är det över.
Sen måste jag stänga den dörren.
Och jag kommer att vara full av tårar långt ner i magen.
Precis som jag är nu.

Det var en sån härlig känsla att få vistas i denna miljö. Det passade mig så perfekt. Att alltid vara på väg. Ingen dag den andra lik. Den lilla nomaden som bor i mig spann som en katt.
Kollegorna. Kollegorna. Kollegorna… Så snabbt vi alltid teamade upp. Som om vi känt varandra en evighet. Det tror jag kan vara unikt för just flygbranschen. Vi jobbar ju i nya team hela tiden och ändå, med en gång, så var det som om vi känt varandra länge..

Jag har gått igenom så många steg i denna process.
Detta var det sista.
Vad gör jag nu?
Nu när jag inte kan hoppas längre?
En god vän skrev; ”Du gör som Thorsten Flinck och ”Reser dig igen””.
Och ja, jag vet att jag gör det.
Det finns ju liksom inget annat att göra.
Borsta av mig och gå vidare.
Lite tilltufsad.
Lite ledsen inuti.
Men med nya erfarenheter och kunskaper.
Och med vetskapen om att det går att göra mycket kul i livet.

Jag kommer alltid att längta tillbaka till detta. Stå i bakdörren med solen i ögonen och vänta på våra passagerare som vi ska ta hem från någonstans i Europa.
Ett gäng som jag flög charter från Göteborg med under flera dagar. Så förbannat kul! Långa dagar och mycket jobb, men åhhh… Jag gör det igen när som helst om jag får!

Det som bromsar mig nu är att jag mentalt lite tjurigt stampar med foten.
Jag vill ha tillbaka det som togs ifrån mig.
För när jag funderar på vad jag vill göra så ser jag mig om, över axeln.
Ser tillbaka på det jag förlorade.
Det är en jobbig känsla.
Och inte så kreativ.
När jag sålde mitt företag och gick vidare efter det var det en helt annan grej.
Det var bara lättnad och en känsla av massor av möjligheter.
För jag var så färdig.
Lusten fanns inte längre.
Denna gång är det tvärtom…
Ofärdig och med en ovilja att just nu se möjligheter.
Men jag har mina uppdrag och jag tar på mig fler.
Jag försörjer mig.
Men inte på det sätt jag vill göra.
Samtidigt är jag glad att jag hittat tillbaka till skrivandet.
Att jag fått sån lust att färdigställa mitt manus.
Så jag vet, det finns ett driv där någonstans..

Med vackra Carine, min kurskamrat. det var alltid lika roligt när man fick flyga med en kursare.
Och Marco, darling Marco. Vi skulle haft ett stopp nere på Las Palmas i mars 2020. Som vi väntat! Men det blev aldrig så. Covid kom emellan och vi snuvades på vårt LPA-stopp. Det blev några nätter på flygplatshotellet vid Gardermoen istället.

När smittan lägger sig ska jag åka ner till Nice.
Till min bror därnere.
Jag ska slicka mina sår i värmen.
Med honom på hans terrass.
Och med en kaffe i handen ska jag titta på planen som lyfter från flygplatsen.
Se hur de svänger ut över Medelhavet.
Och jag kommer att gråta inombords.
Men glädjas över de två år jag fick.
Och kanske, kanske… får jag en ny chans.
Eller så har livet ett nytt ess i rockärmen åt mig.

För mig säger den här bilden mycket. Det var ungefär så det kändes.
Ja SAS, för mig förändrade ni världen och livet. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det fått fortsätta. Kanske, kanske ges jag en möjlighet att komma tillbaka.. Kanske..

VARDAGAR I MARS

När vintern släpper sitt grepp är Sverige som fulast.
För när ljuset vinner över mörkret syns också det som inte är vackert.
Då står naturen naken och färglös.
Allt är beigt.
Och grå-brunt.
Torra gamla löv rasslar runt i gruset som ligger i drivor på trottoarerna.
Träden spretar mot himlen.
Skatbona är som stora risiga högar bland grenarna.
Skräp och hundskit blottas överallt.
Och ändå…
Den där föraningen om att det snart väcks till liv.
För plötsligt börjar luften smaka vår.

Det lilla Jaktslottet utanför mitt köksfönster. Här kan jag följa årstiderna. Just nu förvår och beigt och grå-brunt. Men snart… Det är förberett för att ta emot våren. Krattat och upprensat.

När jag var barn plockade jag alltid tussilago om våren.
Och jag minns backen bakom mormor och morfars hus.
Bredvid den lilla bäcken som studsade förbi växte blåsippor.
De är tidiga och det var fullt av dem.
En hel backe.
I staden, på mina rundor, ser jag varken tussilago eller blåsippor.
Men jag ser knoppar på buskarna nu.
Och jag ser fågelsträck.
Perfekta plogformationer som flyger in med våren.
I veckan såg jag vita svanar.
De kom genom vårdiset.
Med smäckra halsar och eleganta vingslag.

Lycka att hitta snödroppar. Första av alla kommer de. Så kavata och modiga. Med friskt gröna blad och kritvita klockor mitt i allt det grå-bruna.

För våren kommer med dis här på västkusten.
När jag går över den höga bron ser jag hur det ligger över havet.
Vid horisonten.
Ibland tunt och vitt.
Som en slöja som silar solen.
Visa dagar grått och ogenomträngligt.
Tjurigt och tjockt.
Släpper inget igenom.

Tunt dis över västerhavet och Stenafärjan som kommer in varje dag vid klockan 3. En av mina absoluta favoritvyer i hela världen. För detta är hemma.

Det är ett år sedan tillvaron förändrades.
För mig blev det radikalt.
Minnen från då poppar upp på mina sociala medier.
Men ändå, året har gått fort.
När det borde ha känts som det gick långsamt.
Det har tvingat mig till nya rutiner.
Jag försörjer mig på andra sätt.
Mina dagar och veckor ser återigen lika ut.
Inte mycket som bryter lunken.
Allt det oförutsedda och ombytliga som kommer med den flygande tillvaron är borta.
Jag saknar så det gör ont ibland.
Men accepterar.
Och hoppas varje dag.
Att jag snart får lyfta igen.
Att jag får ha kvar mitt kontrakt med SAS.
Vi i resurspoolen har halvårskontrakt.
De går ut i slutet av april.
Än vet vi inte…

Solen genom en slöja av dis. Och tornet som ett stretchat finger mot tillvaron vi hamnat i. Eller som ett hopp om att livet snart kan återgå till något bättre…

Men jag hittade tillbaka till skrivandet.
Till mitt romanprojekt som går framåt.
Vissa dagar är det trögt.
Svårt att kötta ord.
Då redigerar jag istället.
Det brukar ge nya infallsvinklar.
Jag har en textmassa om drygt 70.000 ord nu.
De första kapitlen hyfsat redigerade.
I tisdags träffades vi i skrivargruppen med vår lärare och lektör.
Vad mycket det ger.
Han dyker in i texten på ett helt annat sätt.
Och ser saker.
Hjälper mig att se min text på ett annat sätt.
När vi skildes åt var jag full av nya idéer till det kapitel jag fått feedback på.
Och dagen efter jobbade jag igenom det på nytt.
Fick ett annat djup i det.
Och ett lite annat fokus.

Pärlhyacinter. Fullkomlig älsk på denna lilla försiktiga, nästan oansenliga, blomma. En vårfavorit.

Nu är mars snart över.
Våren har kommit lite längre.
Påskliljorna står utanför varje butik och bar.
Kulörta fjädrar pryder risen.
Och vi ställer om till sommartid.
Detta, enligt mig, onödiga och dumma tilltag.
Det enda positiva är att det blir ett riktigt ljusskutt på kvällen.
Idag, när allt är digitalt, ställer mycket om sig självt.
Det underlättar.
Minskar risken för att missa tider.
När jag jobbade på Dramaten på 90-talet var det annorlunda.
Scenens Byrå, ”sambandscentralen”, hade telefonkedja för att få alla på plats.
Men det var då.
I ett annat liv…

En grå dag vid älven där solen trots allt lyckades bryta igenom och ge mig ett glitterstänk i vattnet. Nästa vecka är det april. Och påsk. Och över 1 miljon människor i Sverige har fått vaccinet… Det finns hopp.

GÖRA SLUT

Mitt största misstag var att gå emot min egen magkänsla.
Jag visste inom mig att vårt förhållande inte var bra.
Att jag blev illa behandlad.
Varför sålde jag då mitt hem för att leva med honom?
Antagligen för att det var så jag var lärd att göra.
Jag ska följa mitt hjärta.
Jag ska kämpa för kärleken.
Är inte det vad alla säger att man ska göra?
Men jag ska inte skylla på någon annan.
Det var jag som borde lyssnat.

Min mamma och min hund. Mamma visste allt om hur illa det var ställt i mitt förhållande. Hon var den första att få veta. Hon stod bredvid och såg mig ta de steg jag tog. Två framåt och ett bakåt under en tid. Och min Viggo. Han fanns inte kvar när det var som jobbigast. Då var han redan borta. Jag hade behövt honom då…

Det var lördag morgon den 2 april.
Jag satt i sängen sedan tidig med min kaffe och min dator.
Han hade i vanlig ordning sovit i ett av sina barns rum.
Det var längesedan han sov hos mig om han kunde slippa.
Jag hörde honom rumstera om.
Jag insåg att läget var perfekt.
Han var nykter.
Han var på ok humör.
Och hans barn var inte hemma.
Sådana tillfällen kom inte ofta.
”Nu går du ut till köket, Helena.
Du fixar dig en ny kopp kaffe.
Sedan sätter du dig mitt emot honom.
Och du säger det du måste säga.
Det är dags nu.”

Jag var så lycklig att vi hittat en lägenhet på Otterhällan/Kungshöjd.. För mig var det som att komma hem. När jag skrev till en väninna hur glad jag var för just det, skällde han ut mig och påstod att jag lurat honom att gå med på ett lägenhetsköp där… Och så var den glädjen grumlad… Jag fick hela tiden vara på min vakt med vad jag kunde säga och inte. Minsta lilla kunde få honom att tippa över.

Redan i februari hade jag börjat gå på lägenhetsvisningar.
Jag ville vara redo när det var dags.
Ha en blick för hur bostadsmarknaden såg ut.
Få kontakt med mäklarna som jobbade i staden.
Jag ville kunna slå till snabbt när jag hittade rätt.
Min bank var kontaktad.
Jag visste var min ekonomiska limit låg.
Och att jag skulle kunna få ett överbryggande lån om det behövdes.
Jag hade förberett mig.
Att planera praktiskt hjälpte mig.
Det var lättare att lämna honom mentalt då.
Min oro låg i hur han skulle agera.
Hur skulle han behandla mig?
Hur länge jag skulle vara tvungen att leva under samma tak som honom?

Jag älskade att sitta på vår inglasade balkong om kvällarna och se solen gå ner bakom kranarna. Att se kryssningsfartygen lägga ut. Höra dansbandbåten åka förbi…

Vi har en del att prata om, du och jag, hörde jag mig själv säga.
Han tittade på mig. Lite på sin vakt.
– Ja, det har vi.
Det märktes att han förstod.
– Så vad tycker du vi gör? sa jag.
Jag ville inte ge honom chansen att efteråt kunna skylla på mig för att ha bestämt allt.
Jag visste precis hur han funkade.
Så fort han kunde skylla på andra så gjorde han det.
– Det finns väl bara en sak att göra… sa han med tvekan.
Som om han anade en fälla.
Det fanns ingen sådan. Jag ville bara vidare nu.
Denna relation höll på att förstöra mig.
Jag hade gett fel människa tillträde till mitt liv.
Nu var jag tvungen att få bort honom.
Kunde inte slösa mer av min tid
– Bra, sa jag. Då tar vi de steg som behövs. Vi börjar med att förbereda försäljning av lägenheten.
Han kom runt bordet föra att som vanligt spela empatisk.
Ge en kram.
– Du, det är för sent för det där, sa jag.
Höll upp händerna framför mig och reste mig.
– Alldeles för sent.
Sen drog jag på mig löparkläderna och gav mig ut på en lång runda.
Huvudet och kroppen behövde få ur sig det enorma energipåslag som fortfarande satt kvar.
Nu var första steget taget.
Det var en sån lättnad.
Och sedan fick jag besök av en väninna en vecka senare…

Men det är bara att inse att detta blev aldrig mitt hem. Det blev istället två av de mest tårfyllda och svåra år någonsin. Jag hade hela tiden väntat på den där känslan av ”vi mot världen”. Att den skulle komma. Men jag var så oändligt långt ifrån det. Och jag skulle aldrig aldrig komma dit.

Det kändes som jag fick livet tillbaka.
Jag har inte tagit upp alla hans aggressiva påhopp när jag nu gått tillbaka.
Det skulle bli för mycket.
Och en del av dem har bleknat när åren har gått.
Gott så.
Men nu skulle jag inte behöva fly ut om kvällen någon mer gång.
Sitta i parken vid Domkyrkan och gråtande ringa min mamma.
Inte behöva somna i fosterställning.
Snart skulle jag få bo i en lägenhet som skulle kännas som ett hem.
Bara mitt.

När min väninna berättade om hur han utan skrupler stött på henne och skrivit till henne hade jag svårt att ta in. Att han var en aggressiv och elak person gentemot mig hade jag bittert fått erfara, men detta… Det fanns alltså ytterligare några trappsteg neråt… Det fanns mer…

Vi stod i köket och fixade oss var sin kaffe.
L vände sig mot mig.
– Jag har en sak jag måste berätta för dig, sa hon.

Och så talade hon om hur han kontaktat henne på messenger vid flera tillfällen under en längre tid.
Hur tonen till en början varit kamratlig, men sedan svängt till något helt annat.
Till en pockande, flirtig ton, full av komplimanger.
Från början försökte hon slå det ifrån sig genom att fortsätta vara kamratlig tillbaka, men intensiteten bara ökade.
Till slut hade han gått så långt över gränsen att hon röt ifrån.
– Det du gör just nu är verkligen inte ok! Helena och jag har känt varandra i över 10 år. Backa!

Han pudlade utan att be om ursäkt.
Skyllde på att han var i obalans, stressad.

L svarade honom inte utan bestämde sig i stället för att åka till Göteborg.
Att träffa mig för att berätta öga mot öga.
Jag hade svårt att ta in det.
Detta var ju ett beteende som han alltid fördömde.
L måste ha missuppfattat.
Han skulle aldrig göra så.

Eller skulle han..?
När jag såg delar av det han skrivit insåg jag
.
Det fanns inget att missuppfatta.

DOM VI ÄR OCH DOM VI BLIR

Funderar du ibland på vilken bild människor får av dig?
Hur du uppfattas av andra?
Jag kan inte låta bli att undra det.
Och jag har insett att det finns lika många bilder av mig som relationer jag har.
För varje relation är unik i sig.
Varje människa jag möter speglar något i mig som finns där.
Som kommer fram i just det mötet.
Den relationen.
Jag är aldrig exakt samma människa.
Familj – Vänner – Kärlek – Arbete.
Inga stora förändringar.
Små skiften.
Men samtalen vi har blir annorlunda beroende på.
Och de förändrar mig.
Deras förväntningar på mig, bilder av mig, tar fram nya sidor.
Det är väl det som är utveckling, tänker jag.

Familjen, mina syskon och min mamma – de som känt mig sedan jag var barn. Alla har inte bra relationer med sina föräldrar eller syskon. Det är så sorgligt tycker jag. Är så tacksam för att vi alltid lyckats ha bra relationer bland oss trots alla våra olikheter. Och likheter…
En av mina riktigt fina vänner. Så många år vi känt varandra nu. Jag kan verkligen sakna henne. Att ha henne boendes närmare mig så vi hade kunnat ses oftare. Mitt flygande liv gav mig den möjligheten då jag regelbundet var i Sthlm. Nu är det annorlunda igen…

En av mina vänner sa en gång att hade hon inte känt mig utan bara följt mig på sociala media hade hennes uppfattning om mig varit en annan.
En mer tungsint och vemodig person.
Till och med i skrift och i mitt val av musik, framstår alltså en annan bild av mig.
Och just däri ligger väl svaret.
Vi bär många personer inom oss.
Det mest fascinerande är att vara med människor som tycker om att se olika sidor av mig.
Som gillar att utforska mig.
Som accepterar.
Och som vill låta mig lära känna dem.
Som släpper in mig.
Alla relationer utvecklas över tid.
Det märker jag väldigt tydligt i relationerna med mid min familj.
De som funnits sedan jag var ett litet barn.
Även dessa har ändrats efterhand som vi växt upp.
Och utifrån det vi gått igenom som individer.

Mitt nya hem, som jag flyttade till i augusti 2016, gav mig två fantastiska vänner. Paula och Monica. Pandemin, utan flygjobb för mig, har gjort att vi umgås så gott som varje vecka.
En vän i ett annat land. I mitt andra hemland Frankrike. Våra 35 år som vänner har gjort honom som en bror för mig. Att komma till honom är lite som att komma hem.

Relationer är det viktigaste vi har.
Och det svåraste.
De kräver ständig omvårdnad.
Hela livet präglas av dem.
Vi formas utifrån dem.
”Du blir som du umgås”
Därför måste jag vara med människor som är snälla mot mig.
Respekterar mig.
Som tycker om mig och tycker jag är viktig.
När jag var yngre kände jag nog alltid ett behov av att passa in.
Vara till lags.
Rädslan för att hamna utanför var stor.
Och jag tror det är en rädsla vi bär med oss hela livet.

Den flygande familjen. Den som aldrig ser likadan ut. Som ständigt förändras. Med ständigt nya arbetskamrater. Men det är få arbetsplatser som denna på SAS, där jag haft så roligt och mått så bra. Jag går med en ständig längtan och en tyst bön inom mig att jag snart får komma tillbaka till detta livet.
Med ett annat arbetsrelaterat gäng. Styrelse, VD och valberedning på en ”groupie” inför vårt festliga 30-årsjubileum 2019. Ett väl sammansvetsat gäng som förändras i en långsammare takt.

Ibland har jag upplevt att jag hamnar i relationer som dränerar mig på energi.
Gör mig ledsen.
Där jag känt att jag inte är ”good enough”.
Där jag klämts mellan en förväntning, ett outtalat krav, och relationen med personen.
Kommunikation och möten som från början var glädjefyllda, vänder och blir svåra.
När det till slut handlar om att ställa upp.
Jag kan inte leva för att svara upp till en sån bild.
Då går jag sönder.
Relationer ska vara enkla.
Fyllda av lust, glädje, stöttning, tårar, skratt, kärlek, respekt, förståelse, värme, sanningar.
Men inte kravfyllda.
Aldrig kravfyllda.
Jag hjälper gärna mina vänner.
På alla sätt jag kan.
Jag vill gärna ge tillbaka.
Men det finns gränser som jag inte kan låta mig passera.

Och så de DÄR relationerna. De som är fyllda av hetta och känslor. Här tänker jag inte lägga ut någon privat bild… Men hur viktiga är inte dessa möten. Jag skulle inte kunna leva förutan. Älskar det. Behöver det. Det är en bekräftelse av mig som kvinna. En både fysisk och mental kommunikation och bekräftelse som jag har behov av.

För den allra viktigaste relation är den med mig själv.
Jag måste först och främst värna den.
Jag måste ta ansvar för att må bra inuti mig själv.
Måste få säga ”nej” ibland.
Måste ställa upp på mina egna behov också.
Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka och titta på relationerna.
Är de bra för mig?
Mår jag bra av den?
Blir jag glad av dem?
Är de ömsesidiga?

Relationen med mig själv… Så viktigt. Livsviktig. Att acceptera sig själv. Tycka om sig själv. Lära sig sina styrkor, men också sina svagheter. Försöka se sig själv med både gott och mindre bra, allt det vi har inom oss.

Människor har kommit och gått genom mitt liv.
Det de har gemensamt är att de alla på något sätt har påverkat mig.
Har varit ett led i att göra mig till den person jag idag är.
Jag möter aldrig någon av en slump, tänker jag.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took me years to understand that this too, was a gift.”

STYRELSEARBETE

Jag skriver hela förmiddagen.
Får ur mig mer än dagens minimiantal av ord.
Samtidigt som jag redigerar.
Ett kapitel jag blev nöjd med.
Min nya tillvaro.
Skrivandet och hemmajobbet.
Sen går jag ur min skrivarbubbla och förbereder för en annan.
Jag packar jag min kabinväska.
Och då känns det som då.
Innan covid.
Fast jag är lite pack-ring-rostig.
Då hade jag alltid en necessär redo.
Kunde packa väskan på tjugo minuter.
Missade aldrig något.
Det gjorde jag inte nu heller.
Men det tog längre tid.

Med var sitt glas vin i hotellbaren kvällen innan vår arbetsdag. Viktigt att få tid att lära känna varandra ”privat” också. Det skapar en tillit som är viktig och gynnar alltid det arbete vi sedan gör. Det höjer taket och det sänker garden.

Sen går jag i den kalla marseftermiddagen mot Centralen.
Hoppar på SJ Snabbtåg 440 mot Sthlm.
Sitter i vagn 6, plats 30.
Vid fönstret.
Alltid vid fönstret.
Precis om när jag flyger.
Det luktar nästan lite snö i luften.
Kan det vara så illa..?
Jag har musik i lurarna och datorn framför mig när vi rullar ut från Göteborg.
Jag chattar lite med en vän på sms.
Sen ringer Magnus.
Vi pratar en stund med stundtals medioker täckning.
Landskapet rusar förbi.
Beige och färglöst som alltid i skiftet mellan vinter och vår.
Den fulaste tiden på året.
Den är som vackrast när den sveps in i förvårens dimma.

Vaknar med denna vackra vy från min hotellsäng. Vi bor oftast på Scandic Grand Central. Det ligger bra oavsett hur du tar dig till Sthlm.

Stockholm möter mig i vårskymningen.
Iskall och ljus.
Jag går till hotellet med väskan på släp.
Nu ska jag in i styrelsebubblan i ett dygn.
Imorgon börjar vi redan 10 så alla är på plats redan ikväll.
Jag gilla mitt gäng.
Väl samarbetade, roliga, proffsiga, konstruktiva.
På torsdagsmorgonen har vi möte med Formex två projektledare.
Och efter en gemensam lunch börjar vårt styrelsemöte.
Detta är en branschorganisation för grossister inom inredning, present och design.
Jag blev invald som ledamot 2011.
Och sedan blev jag utsedd att överta ordförandeklubban 2016.
Som styrelseordförande arbetar jag alltid efter en stående dagordning.
Men det finns alltid tid och plats för diskussioner och ”övriga frågor”.
Vår bransch har också drabbats av pandemin.
Så klart.
Efter en svajig vår 2020 då ingen hade en aning om något började verksamheter så sakta komma igång.
Men sedan sommaren har de flesta medlemmars verksamheter fungerat bra.
Det är vår handelsplats, vår mässa, som fått mest stryk.
Formex har inte kunnat arrangeras sedan januari 2020.
Då när vi bara svagt hade hört ett rykte om något nytt virus i Kina.
Föga anade vi…
Nu finns det en stor önskan om att få träffas i augusti igen, men det är ännu väldigt osäkert om det kommer att bli så.

Mötesdagen avklarad. Lång dag och ändå så full av energi efteråt. Riktigt kul! Det var riktigt nice att få komma iväg och träffa detta gäng. Jag tror vi alla hade behov av att få komma hemifrån och mötas.

Jag lämnar inte hotellet förrän jag ska åka hem igen.
Av olika anledningar.
Arbete, kyla och… ja det där som fladdermusen orsakade..
Men kl 08:10 drar jag iväg mot västkusten igen.
Rullar ut från ett Stockholm iklätt blå himmel och sol.
Och det följer mig hela vägen neråt:
Det och det beige landskapet som trots allt känns lite gladare är solen belyser det.
Nästa gång får jag ta ett par dagar extra i Stockholm.
Känns kul att så många vänner som hör av sig och undrar om vi inte kan passa på att ses.
Men denna gången funkade det inte.

Rullar ut ur Sthlm och måste så klart ta en bild på mitt favorithus. Nästa gång ska jag försöka stanna ett par dagar extra för att hinna umgås med några vänner.

Ikväll ska vi ha AW igen.
Paula på 5:an, Monica på 4:an och jag på 3:an.
Ett annat styrelsegäng.
Från huset.
Från bostadsrättsstyrelsen.
Arbetet i en BRF-styrelse är ofta betydligt jobbigare än man tror.
Inte för att frågorna är svårare, utan för att det ofta blir infekterade sådana.
Vi har ett väldigt bra samarbete i styrelsen, men det är oerhört viktigt att de beslut som tas är för HELA föreningens bästa.
Det gäller att veta vilken mössa man har på sig i beslutsfattandet.
Få vill engagera sig, men de vill däremot styra och ställa och tala om för oss vad vi ska göra och hur.
Det ställs många ”krav”.
Du kan aldrig göra alla nöjda.
Så jag är av den åsikten att vi alltid säger nej till att börja med.
Skinnet på min näsan och oljan på mina fjädrarna har ökat med åren och erfarenheten.
Jag tar väldigt sällan saker personligt när jag får kritik som styrelseordförande.
Har vi gemensamt tagit ett beslut så har vi vänt frågan några gånger och vet varför.
Vi har tagit reda på fakta och vi vet vilka skyldigheter vi har och inte.
Då är det alltid lättare att borsta bort kritiken

Hemma för mig. Ett hem jag trivs så oerhört bra i. Med så fantastiska vänner som jag fått där. Tänk, det kommer alltid bra grejer ur det som är svårt och smärtsamt. I detta fall anledningen till att jag flyttade hit och sedan anledningen till att jag är hemma om fredagarna och att vi getts möjligheten att verkligen lära känna varandra, mina två vapendragare och jag.