WHEN THE SHIT HITS THE FAN

Allt jag fått veta om honom var knäckande.
Jag var inte mig själv på flera månader.
Levde mitt liv som i en bubbla.
Planerade för min kommande tillvaro.
Köpte en ny alldeles egen lägenhet.
Råddade allt när det gällde försäljningen av vår gemensamma.
Han lyfta inte ett finger.
Jag tog in offerter från olika mäklare.
Sammanställde deras erbjudanden i ett excelblad (typiskt mig)

Vi hade hunnit bo ihop i fyra år. Två av dem i den lägenhet vi köpte tillsammans. Det var en stor blandning av känslor inuti när den skulle säljas. Sorg, men mest av allt en enorm lättnad att jag äntligen var framme vid det oundvikliga. Redan efter ett par månader började den nedåt gående spiralen som aldrig slutade. Vår första sommar här, 2014, tänker jag fortfarande på som ”helvetessommaren”. Den tog aldrig slut. Blev bara värre…

Jag hade en affärsbekant som jobbade på en av de större mäklarfirmorna i stan.
Hon hade gett ett erbjudande och det var bra.
Men jag kände honom.
Så jag sa inget.
Föreslog ingen.
Lät honom välja.
För jag visste att om jag skulle tycka något skulle han hålla det emot mig senare.
Det hade han alltid gjort med allt jag fick ta hand om.
Från valet av hantverkare att sätta upp våra garderober.
Till vår senaste resa till Mallorca.
Alltid lurad.
Alltid ett offer.
Aldrig nöjd.
Det blev min affärsbekant som tog hand om försäljningen.
Och självklart försökte han vända det emot mig när han inte tyckte att vi fick tillräckligt bra betalt.

Sommaren 2015 åkte vi till Mallorca. Vi hyrde ett litet hus i Cala Lombards av min väninna som bor där. Jag tog hand om arrangemanget. Och han gnällde på allt. Som vanligt. Inge var bra. Allt var för dyrt. Flyget var skit. Och när det var försenat på hemresa blev han som tokig och tänkte boka med annat bolag till en hutlös summa. För tre timmars försening! Det slutade med att jag satt kvar på flygplatsen med allt bagage, en bok och ett glas vin medan han fick ta barnen och åka in till stan och köpa glass… Say no more! En vuxen man! Betedde sig som en efterbliven…

Vi satt i köket efter att ha träffat mäklaren på stan.
Papperen var påskrivna.
– Vi skulle ha väntat, sa han. Vi skulle ha kunnat få sååå mycket mer.
– Eller inte. Vi kunde lika gärna fått mindre. Och vet du, jag orkar inte längre.
– DU orkar inte!! DU! DU! DU! Alltid DU! vrålade han.
– Ja, JAG! Jag orkar inte. Jag klarar inte av att leva i detta kärlekslösa helvete längre.
– Du är dig lik. Alltid så jävla egoistiskt!
Och just där brast det för mig.
Fullständigt.
Det blev svart i mitt huvud.
Jag såg hans blick, hans hånfulla drag över munnen.
Nu säger jag det…!
– L var här för ett tag sedan. Vet du vad hon berättade?
Jag såg på honom att han gjorde det.
– Och samma dag pratade jag med min syster. Hon hade varit ute med K. Och vet du vad hon berättade?

En annan Helena. 14 kg tyngre och full av sorg. En människa som aldrig kände sig fin. Inte glad på riktigt. Som aldrig ville öppna sig på djupet för där gjorde det för ont. Där låg skammen och vred sig med skulden. En ohelig allians av ”det är ditt eget fel”. Skammen att vara oälskad och bedragen. Skulden över att inte ha kunnat vara en bättre, mer älskvärd människa.

Det var som att se en sufflé falla ihop.
Hela hans tuppiga attityd, hans överlägsenhet, dog bort.
Hans ”shit had hit the fan”, så att säga.
Själv var jag tårar, snor och saliv som sprutade och rann ur mig.
Allt det jag hållit inom mig kom upp som en spya.
– Hur många fler är det? skrek jag. Hur många?????
– Jag lovar, det finns inga fler!
– Tar du mig för en idiot! Tror du jag ska tro på det? Att de enda två kvinnor du sprungit efter är två som är vänner till mig och min syster?!?
Han försökte gå ifrån mig.
Jag följde efter.
Sårad, förödmjukad och vansinnig.
– Hur många!!
– Det finns inga fler. Jag lovar.
Han satte sig på fotpallen vid soffan.
Låtsades börja gråta.
Ville ha sympati.
Det fanns inte ett uns av det hos mig just då.
Bara en vansinnig vrede över hur han betett sig.
Hur han behandlat mig samtidigt som han hållit på bakom ryggen.
– Hur många?!?!
Det skulle visa sig vara väldigt många.
Så klart.
Precis som jag förstått när sanningen stått klar för mig.

Jag levde med en uppenbart psykiskt instabil och elak man. Han hade, och har, många obehagliga och sjuka sidor. Det skulle visa sig längre fram. Det skulle komma mer i dagen. Jag kommer aldrig mer att släppa in någon i mitt liv på det sättet igen. Det kommer aldrig mer att hända. Nu har jag relationer på mina egna villkor. Nu bestämmer jag själv över mitt liv och vem som får tillträde dit.

Han var bara en feg sate.
En ynklig liten man med ett stort ego.
Och ett sjukt psyke.
Bara dagar efter försäljningen av lägenheten kontaktade mäklaren mig.
Hon hade fått anonyma sms.
De var aggressiva och ifrågasatte hennes kompetens som mäklare.
De hade en mycket obehaglig ton.
Hon var illa berörd av dem.
Och hon undrade om det kunde vara så illa att det var han som låg bakom dem.
Hon visste hur illa ställt det var i vårt förhållande.
Hon visste hela bakgrunden.
Jag behövde inte fundera länge.
Alltid lurad.
Alltid ett offer.
Aldrig nöjd.

LIKA OLIKA

Juni hemma i stan är mjuk och varm.
Jag sitter vid köksbordet och skriver om morgnarna i bara sportbh och löparbyxor.
Eller så sitter jag på balkongen.
När regnet kommer och väter gatorna doftar det sommar och vägdamm.
Mallorca känns plötsligt fjärran.
Fast det bara är några nätter bort.
Denna vecka har jag kickat igång tre nya uppdrag.
Nu kommer jag inte att ta fler för tillfället.
När jag fått dem att rulla så flyter de oftast bra.
Kräver inte så mycket av mig.
Men åtta får räcka.
Och så börjar jag det ena av mina deltidsarbeten nästa vecka också.
Det blir mer jobb till sommaren är jag trott.
Men allt är ju relativt.
Jag har gjort min första bokning på carsharing.
Idag ska jag hemåt byn nämligen.
Det gick smidigt.
Nu ska jag bara komma in i bilen och lyckas starta den med appen…
Så jag ropar inte hej än!

Juni – vackra månad. Älskar den lilla slottsträdgården som förändras med årstiderna. Tittar på den varje dag som jag är hemma.

I veckan träffade jag en person jag tycker mycket om.
Vi ses inte så ofta, men hon är speciell för mig.
Vi gick långt och drack kaffe i Majorna.
Bara genom att vara som hon är lär hon mig mycket.
Om mig själv.
Och om att se saker från andra vinklar.
Kanske lär jag henne en del också.
Vi är varandras totala motsatser.
Moderaten och vänsterfeministen.
Ålder, politisk åsikt, personlighet, stil, våra hem, liven vi lever…
Och det lustiga är att det är hon som lever i ett förhållande med sin man och deras tre barn.
Jag är den som lever ensam och har många lösa förbindelser.
Men där jag är excelbladet är hon…
Ja, vad är hon..
En kreativ injektion med miljoner idéer.
One of a kind!

Så viktigt det är att träffa människor som får en att må bra. Att hitta vänner som accepterar en som man är. Som lyssnar, frågar och vill förstå. Och som låter mig lyssna och fråga. Inget är mer själsdödande än att hamna i sammanhang där det inte finns plats för den person jag är. Jag tror de flesta har gjort det någon gång. Lämna det. Sök dig någon annanstans. Det är nog därför jag måste bo i en stad.

Samtidigt är vi lika.
Mer än vad man kan tro.
För på vissa områden i livet är vi gränslösa.
Knäppa och galna.
Och driftiga är vi, ja, verkligen.
Båda har drivit och driver företag.
Vi styr våra liv.
Skapar vår egen tillvaro.
Får det att fungera.
Sen är vi båda raka och tydliga i vår kommunikation.
Orkar inte med ”trevligt, ofarligt, snack” om maträtter, katter, barn och familj.
Vi vill på djupet i känslor, sex, relationer, livet…
Och gärna utforska de lite mer mörka sidorna av våra personer.
Men oj vad vi är ytliga många gånger.
För inget djup utan yta, eller hur?
Sen är hon oförsonlig, precis som jag.
Orkar inte med bullshitmänniskor som slösar med ens tid.
Men jag tror hon är ”snällare” än jag.
Där jag stänger dörren bär hon på mer förståelse.

Jag behöver inte hitta människor som är som jag. Som är lika mig. Som lever som jag. Det enda som behövs är människor som är intresserade, öppna, icke-dömande och som själva ger allt det tillbaka. De flesta av mina vänner är inte som jag. Lever inte som jag. Men vi ger varandra plats att berätta om våra liv. Leva våra liv. Hur vi tänker, hur vi väljer.

Jag tror inte man skulle kunna sätta någon av oss i en box.
Vi passar inte in i någon av dem.
Jag ”föll” för henne första gången vi träffades.
På ett affärsnätverk.
Ganska snabbt insåg vi vår gränslöshet när det gällde manliga relationer.
Och någonstans där började det.
Att våga vara transparent.
Att kunna berätta om sitt liv.
Veta att personen mitt emot lyssnar och inte kritisera.
För jag accepterar inte att någon kritiserar mitt sätt att leva.
Och det skulle hon aldrig göra.
Det ligger långt ifrån henne.

Det enda som egentligen är viktigt är att mina vänner ska våga prata om det mesta. Våga gå på djupet. Öppna sig. Prata om det som är mörkt, svårt, glatt, galet, skamfyllt, omoraliskt, vettigt. Tala om sin åsikter och tankar. Och att vi inte kritiserar varandra för detta. Varken åsikter, val, liv eller känslor.

Jag är snart 58 år.
Jag vet mitt värde.
Det faktum att jag inte vill leva ihop med en man betyder INTE att jag inte anser mig värd att älskas.
För, tro mig, det har jag fått ”förklarat” för mig.
Av personer som tar sig friheten att påtala sådant för mig.
Att jag inte anser mig värd att älskas…?
Tvärtom säger jag!
Just därför väljer jag att leva mitt liv så som jag gör.
Just för att jag ser mitt värde.
Just för att detta passar mig.
För det är så här jag mår bra idag.

MALLORCA I MAJ

Kattis och jag med munskydd på och med Tui mot Mallorca. Längtar efter miljöombyte och värmenär vi lyfter i regnet efter en vinter i covidlivet.

Klockan 03.30 på lördag morgon ringer klockan.
Tittar ut på majmorgonens dunkel från köksfönstret.
Det börjar ljusna svagt i öster.
I väntan på att lyfta rinner regnet sakta över planets ovala fönstren.
Men ovanför regnet är det blått.
Och sol.
Pumpar kroppen full av kaffe.
Rensar bilder och läser.
Sedan sätter vi hjulen på Mallorcamark.

Illetes med sitt turkos vatten även en mulen dag. En fin beach om man gillar att ligga i solen. Det gör ju inte jag… Men ge mig skugga och värme, en bok och en kaffe så är jag din.

Hotellet har tårna i vattnet.
Det ligger i Cala Major.
Glupska som jakthundar ger vi oss ut i jakt på mat.
Hittar ett sjavigt ställe som får duga.
Får i oss var sin toast.
På rummet packar vi upp och röjer runt.
Och sen beger vi oss ut igen.
Går till Zhero Beach Club och dricker rosé.
Vid fyratiden tar den tidiga uppstigningen ut sin rätt.
Då måste jag ha en liten power nap.
Somnar trots det snabbt och tungt på kvällen.

Jag är ingen solare. Vill absolut inte bli solbränd. På med 50-skydd, solglasögon oh en kepa. Jag älskar sol och värme, men vill sitta i skuggan och njuta av den. Eller ha den i ryggen.
Cala Lombards på den sydliga delen av ön. Enkelt och icke-tillrättalagt, så som jag kan tycka väldigt mycket om det. Samtidigt gillar jag bekvämlighet. Kluvet, som i så mycket annat.

Söndagen kommer med sval luft och hängande regn.
Vi ger oss ut på en PW på 11.000 steg.
Runt Illetas.
Går ner på beachen och tar en kaffe.
Toppiga strandparasollen av torkade palmblad på en tom strand.
Ser plan flyga in över Medelhavet.
Regnet som kommer driver svala vindar.
På natten kommer det mer.
Vädret.
Det där man inte kan styra över.
Maj har varit ovanligt sval även här nere säger de.
Men vi har sol de övriga dagarna och tempen ligger runt 20-strecket.

Cala Moro. Också det beläget i den på den sydliga delen av ön. Med branta och vinda trappor ner mot klipporna och vattnet. Stunning.
Så här kan man också bo. Johan, som kommer från samma lilla by som jag, har en enastående vacker lägenhet med utsikt över hela Illetesviken och havet. Han bjuder över oss på ett glas vin och vi har en kul pratstund. Från enkel, snett och vint, till genomtänkt perfektion. Kontraster jag älskar.

Vi ägnar flera dagar åt roadtripper runt ön.
Men stegen vi tar varje dag är betydligt fler än kilometrarna vi kör.
Cala Lombards och Ses Salines i söder.
Med olivträd och gamla stenmurar utmed vägen.
De typiska väderkvarnarna.
Och runda höbalar som torkar på åkrarna.
Ett flackt landskap.
Hamnar i Cala Lombards först av allt.
Petra kommer PW:ande och möter upp oss på stranden.
Vi åker till hennes hem där i Mallorcabyn och fikar.
Hon har utvandrat hit sedan många år.
Förundras över vart livet tagit oss barndomsvänner så här 50 år senare.
På kvällen blir vi bjudna på ett glas vin hos en annan hembygdsvän, Johan.
Med en vidunderlig utsikt över Illetasviken dricker vi svalt vitt och pratar om allt.
Livet alltså.
Möten.
Dessa korta små stunder.

Hittar detta vackra ställe i Cassai. Med dekorationer av hängande grenar fyllda av vita blommor. Det är mitt resesällskap, Kattis, som har en lista på ställen att se och besöka. hon tar bilden och promotar kläder. Jag bara hänger med och upplever.
Cassai Beach House. Också ett fotogeniquet ställe som hon tar oss till.

Dagen efter, Valdemossa, Deia och Soller på östsidan.
Kullar och berg.
Inland och strand.
Chopins pittoreska Valdemossa had me at hello.
Gamla stenbyggnader och smala vägar.
Älskar det.
Och så det dramatiska Formentor i norr.
Slingriga bergsvägar med branta stup på ena sidan och höga bergsväggar på den andra.
Hårnålskurvor och cyklister.
Pinjeträd och oändligheten i en horisont.
Getter som betar vid vägkanten.
Vi tar oss ända ut till den allra nordligaste udden.
Den med fyren.
Sen dricker vi kaffe i Artà i öster.
Med solen i ryggen utmed den lilla gågatan.
Tar god tid på oss.

I Camp de Mar, på den östra delen av ön, hittar vi detta ställe. En restaurang uppbyggd på en liten klippa. Vi når den via en smal bro. Återigen ett fotogeniquet ställe. Tyvärr är det inte öppet, vi är för tidiga, så det blir ingen kaffe där.
Nästa stopp är Valdemossa. Där Chopin en gång bodde. Typisk Medelhavsby med trånga gränder och stenhus.. Dörrarna in till husen direkt mot gatan. Och blommor som kantar hus och gator.
Lunch i Deia med denna fantastiska vy. Drömmigt, eller hur? För att ta oss hit får vi åka på ursmala serpentinvägar som slingrar sig brant neråt. Och sedan uppåt… Stranden är extremt stenig. Kattis fotar baddräkter och jag sitter på en sten och njuter. Hjälper till med en del bilder där hennes stativ är svårt att sätta upp.
Voila moi, på en sten i steniga Deia. Värme och lite sol mot min 50-skyddade hud.

Jag älskar det icke-tillrättalagda på dessa gamla badorter runt Medelhavet.
Trapporna är sneda och vinda ner mot vattnet.
Man tar sig fram på toppiga klippor och stundtals stupar det brant.
Husen i byarna ligger tätt utmed gatorna.
Trottoarerna är smala.
Jag slås av likheten med det Provence jag känner så väl.
Medelhavsnaturen och det branta klippiga.
Dofterna och ljuden.
Närheten till det turkosa vattnet.
De små byarna.
Det föränderliga landskapet.
De smala trånga vägarna.
Svalorna som tjuter och leker.

Evigheten i en horisont. Älskar det. Här är jag nästan så nordligt du kan komma på Mallorca. På Formentor.
Underbar inredning på Bikini Hotel i Soller. Väl värt ett besök.
Dricker kaffe i Artà. Länge och lugnt. Solen värmer min rygg. Skönt,

På torsdag morgon skriver jag.
Tar en lång lugn frukost med datorn.
Sedan träffar jag en styrelsekollega.
Medan vi går 31.000 steg utmed Palmas kustremsa pratar vi.
Om allt.
Och dricker kaffe, rosé och cava.
Stannar vid ett ställe och äter.
Vi går i timmar.
Ju mer vi pratar, desto mer inser vi hur lika vi tänker.
I allt från livsval och politik, till ekonomi.
Varför bondar man så bra med vissa människor?
Vad är det som gör att en del är så lätt att vara med?
Där det blir ett lugn.
Ett djup och en kommunikation.
Ingen behöver bevisa något för den andra.
Där båda kan blotta sig och vara den de är.
Sänka garden.
Där jag inte ifrågasätts för det liv jag lever.
De val jag gör och gjort.
Jag har sedan länge valt att ta avstånd från människor som gör det.
Har inte längre tid att lägga på dem.
Måste fokusera på de som är bra.
Och det som passar mig.
Livet brukar bli bra då.

Med Marlene, styrelsekollega och vän, Tillsammans tillbringar vi en eftermiddag gående. 31.000 steg varva med kaffe, rosé och cava. Med samtal på djupet och solen mot huden. Blessed. Och fräknarna börjar visa sig på näsan.
Katedralen i Palma i soldis.
Portixol. Där bebyggelsen är låg och husen kostar fantasisummor. Åtminstone i mina mått mätt. Men fin, åh så fint.

VAD JAG GÖR NÄR JAG ”INTE” JOBBAR

På tåget hem från Stockholm somnar jag till.
Huvudet faller åt sidan och lutar mot det svala fönstret.
När jag öppnar ögonen ser jag en lång rad av vita bleka björkstammar.
Med sitt skira ljusgröna lövverk.
Och en nedgående sol mot blå himmel i bakgrunden.
Nordiskt så in i norden.
Hemma.
Fosterlandshemma.
På lördag blir det en annan typ av stammar och träd jag kommer att njuta av.
En annan natur och en annan luft.
Men det är inte Nice den här gången…

Jag saknar Stockholm i mitt liv. En gång bodde jag här. Och sedan fick jag en ny relation till staden då jag började på SAS. Nu är det mer sällan igen. Får ta och skruva på den knappen och se till att jag ger mig tid där lite oftare.

Det är lustigt, men när jag beslutade mig för att inte jobba på det där traditionella sättet mer, hände det saker.
Helt plötsligt blev jag erbjuden två deltidsjobb.
Mina fd chefer på ”kontoret vid älven” hörde av sig.
Dvs rekryteringsföretaget där jag arbetade tidigare.
De ville att jag skulle komma tillbaka.
Det gjorde mig glad.
Och smickrad.
Vi tog en diskussion.
Jag vill ju vara så fri som möjligt nu.
Inte vara bunden till tid och plats för mycket.
Och det löste vi.
Nu ska jag jobba där 20%.
Jag kan jobba när det passar mig.
Och jag kan var på distans.
Kan alltså sitta var som helst och jobba om jag vill.
Det är administration och ekonomi jag ska ansvara för.
Och jag ska hjälpa de som rekryterar att lägga upp annonser.

”Kontoret utmed älven”, det vackra tornet som sticker upp. Nu kommer jag tillbaka dit, men kommer väl inte att sitta fysiskt just där och jobba som jag gjorde tidigare. Nu blir det mer distans och på tider som passar både dem och mig.

Men inte nog med det…
Jag fick ytterligare ett erbjudande.
På en advokatbyrå.
I receptionen, varannan vecka, ca 10–12 timmar.
Perfekt.
Där ska jag svara i telefon.
Hålla konferensrummen snygga och fixade.
Kolla mailen och skicka ut till rätt personer.
Ta emot post och frankera den som ska ut.
Plus en massa annat.
Ska bli kul att lära känna en helt ny miljö.

Ser mycket fram emot att lära känna en ny arbetsmiljö. Har aldrig haft någon relation med en advokatbyrå tidigare så det ska bli jättekul. Så tacksam att livet kastar sig in på min väg på detta sätt. Det gäller väl att i tal och tanke manifestar hur man vill ha sin vardag så kanske möjligheten för det ökar. Vem vet..?

Utöver dessa två har jag fortfarande mina uppdrag som GodMan/Förvaltare.
Det har jag haft sedan 2015.
Från juni kommer jag att ha 8 personer jag hjälper.
Det handlar om att ta hand om deras ekonomi.
Och se till att de har den hjälp de är berättigade från samhället.
Jag är inte där för att vara ”kompis”.
Träffa dem eller sitta och fika.
Jag är ingen ”vårdande” person överhuvudtaget.
Och det är inte heller det som är min uppgift.
Och så åker jag som vanligt till Mats och fixar med fraktdokument.
Det är den där resan till Högsbo varje vecka.
Eller nästan varje vecka.
Vi är lite flexibla, båda Mats och jag.
Har han jobb åt mig så kommer jag.
Och kan jag inte en vecka så skjuter vi på det till nästa.
Har jag gjort detta i sex år nu.
Herregud vad tiden går!

Jag vill få tid att gå långa rundor varje dag. Jag vill få tid att skriva på mitt bokprojekt. Nu tycker jag att jag har lyckats lösa det på ett fint sätt. Min vardag är luftig och väldigt mycket min egen att styra och ställa med. Och som jag skrev i mitt förra inlägg, så har det väldigt mycket att göra med att jag har sett att min ekonomi fungerar.

Och den där tågresan jag somnade på.
Den med björkarna.
På väg hem från Stockholm.
Det var från ytterligare ett uppdrag jag har.
Det som styrelseordförande för en branschorganisation för grossister inom interiör, present och design.
Att med jämna mellanrum få sätta sig ner med denna kompetenta samling av entreprenörer är fantastiskt.
Det är ett stort intresse för en bransch jag kan och en fot kvar i ett liv som en gång var hela min tillvaro.

En del av ett gäng kompetenta entreprenörer innan styrelsemöte i vår branschförening. Det är en kick varje gång vi setts. Tyvärr har det senaste åren, covid-året, blivit ett jobbigt år för oss att bygga våra relationer. Både runt styrelsebordet och socialt med varandra. Jag hoppas det kommer att bli ändring på det till hösten.

Det är fascinerande när den vardag som så totalt upptar ens tid plötsligt försvinner.
Hur dörrar stängs om då.
Och andra öppnas om nu.
Ibland är det omständigheter som tvingar en vidare.
Ofta har det varit jag själv som knuffat ut mig.
Och jag undrar många gånger…
Hur många liv får jag?
Hur många tillåter jag mig att få?
Jag tror det är bra att ifrågasätta sin vardag.
Tycker jag detta är kul?
Vill jag göra detta i ytterligare x antal år?
Hur vill jag att mina dagar ska vara?
Jag säger att jag inte ska ”jobba” mer.
Det är så klart en sanning med modifikation.
Men jag har skruvat till det så jag är ganska fri.
Fri att hålla på med mitt bokprojekt.
Att bestämma över min dag.
Fri att resa.
Så vill jag ha det just nu.

Jag älskar att få sätta mig i sol/skuggan och titta på folk. En kopp kaffe och en vän att snacka med. Eller helt ensam för den delen. Med en mobil där jag kan skriva ner idéer och tankar. Mer sånt vill jag ha nu.

DET ÄR BARA PENGAR

”Det är bara pengar”
”Jag vill leva i nuet”
”Man ska unna sig”
Har du hört dessa uttryck?
Det har jag.
Flera gånger.
Och jag blir lika förvånad varje gång.
Förvånad över människors lättsinnighet när det gäller pengar.
Och jag tänker; måste det ena utesluta det andra?
Vad är det som hindrar att jag lever nu och samtidigt sparar?
Privatekonomi är något av det viktigaste i livet för mig.
Det är det som gett mig möjlighet att leva ett annat liv idag.
Frihet att välj att inte jobba mer än jag gör just nu.
Byt ut pengar mot frihet.
För det är vad det är för mig.
Pengar är frihet.

En av de sysselsättningar som jag älskar. Och som inte kostar mig mer än ett par bra skor med jämna mellanrum. Att gå. Långt. I ur och skur. Med musik eller en bok i öronen. Eller ihop med en vän. När jag reser är det också det jag lägger mycket tid på. Att gå runt och utforska en stad. Att springa runt och shoppa är inte min grej.

I många år har jag gjort en budget.
Inte för att pengarna ska räcka utan för att se vad de går åt på.
Bli medveten om vad saker och ting faktiskt kostar under ett år.
Den är mycket detaljerad.
Ett excelblad med massor av olika konton.
Annars är det svårt att få en bra överblick.
På så sätt kan jag se att kostnaden för att ha bil var i snitt 3.300 kr/månad.
Och så har jag kört 570 mil… på TRE år.
Nu blir det carsharing istället.
Från fast kostnad till behovskostnad.

Att tillbringa tid med mina vänner är det bästa jag vet. Ibland ses vi ute, ibland hemma hos någon av oss. Att få sitta och prata om allt och inget. Att lyssna på deras stories och få berätta mina egna. Att få goda råd. Att få idéer. Och att skratta så det gör ont i magen.

Jag ser att min matkostnad, alltså mat jag köper för att laga själv och äta hemma steg från 900 kr/månad 2019 till 1400 kr/månad 2020.
Inte så konstigt.
Covid och slut på flygjobbet gjorde att jag åt mer hemma.
Krogkontot däremot, sjönk drastiskt.
En del har reagerat på att mitt matkonto är så litet.
Jag vet, men jag köper bara hem det jag behöver.
Och jag äter upp det jag köper hem.
Jag passar på när det är extrapris.
Gör storkok och fryser in.
Jag vägrar att kasta mat.
Det är något mycket oetiskt i matsvinn.
Att en tredjedel av all mat som produceras, den kastas.
Och påverkan på vårt klimat för att framställa den är enorm.
Jag är övertygad om att vi skulle komma till rätta med mycket miljöproblem om vi slutade upp med detta gigantiska slöseri.
Och så påverkar det också den egna ekonomi negativt.

Jag lägger hellre mina pengar på resor än på att kasta mat. När jag levde ihop med den där mannen kastades det så mycket mat att jag mådde illa. Jag försökte få honom att titta i kylen innan han handlade, att skriva en inköpslista, att diskutera med mig rörande matplanering, men det var lönlöst. Kasse efter kasse släpades hem. Jag är övertygad om att vi kastade mat för lika mycket som hela min budget var tidigare, dvs runt 1000 kr/månad.

Redan för flera år sedan såg jag vilka summor jag lade på tidningar varje månad.
Jag okynnesköpte kvällstidningar och magasin när jag var ute med hunden på kvällarna.
Ibland läste jag dem, men många gånger blev det bara lite slött bläddrande innan de hamnade i pappersåtervinningen.
Samma sak med en ”latte-to-go” lite här och var.
Och så slutade jag med dessa ovanor.
Bara på detta fick jag närmare 1000 kr över varje månad.
Det kan tyckas vara småsummor.
Men tänker jag så när det gäller alla mina utgifter så blir det mycket.
Det gäller att få det mindsetet, att tänka ekonomiskt.
Det är förvånande hur mycket det till slut blir på ett år.

Efter att ha fått koll på vart mina pengar tog vägen varje månad har jag kunnat skruva min ekonomi åt det håll jag vill. Där jag har allra mest glädje av den. För mig är det resor, att gå långt och mycket, skriva, läsa och att umgås med mina vänner. Att ta hjälp av en kapitalförvaltare för att få mina pengar att växa är bland det bästa jag gjort. Det och att få kontroll över vart pengarna går.

Sedan flera år har jag tagit hjälp av en kapitalförvaltare.
Jag vill inte ha en bank som förvaltar.
Jag vill ha en kunnig expert som har hela världen som sin spelplan.
Någon som verkligen jobbar på att hitta bra lösningar.
Vi är väl inarbetade med varandra sedan många år.
Jag litar på honom fullt ut.
Och utan honom hade inte min privatekonomi sett ut som den gör idag.
Jag är ingen gambler.
Bara lite.
Jag vill ha trygghet.
För jämte frihet är pengar trygghet för mig.

Frihet och trygghet – det är vad pengar representerar för mig. Inte en möjlighet att ”unna” mig en massa prylar jag inte behöver, kläder jag inte kommer att använda eller vanor som inte gör mig gladare. Och jag lovar, livet blir inte tråkigare. Det blir faktiskt jäkligt mycket roligare för jag får helt andra möjligheter nu.

Jag ”älskar” inte pengarna i sig.
Jag älskar vad de kan göra för mig.
Ge mig frihet och trygghet.
Ge mig möjligheter att förverkliga drömmar.
Både nu och i framtiden.
Jag är glad att jag tagit hand om min ekonomi på ett så strukturerat sätt.
(Typiskt mig… Rutin och kontroll)
Jag frågar mig vad jag verkligen behöver och tycker om.
Vad som gör mig glad.
Sen tillåter jag mig att prioritera det.
Jag är ingen prylmänniska.
Tycker inte om att shoppa.
Köper aldrig på impuls.
När pengarna ”bränner i fickan” ringer jag Fredrik, kapitalförvaltaren, istället.
Fy fan, vilken tråkig människa, tänker säkert många.
Men jag lovar, jag kan vara jävligt rolig ibland.
För det mesta faktiskt!
Och jag unnar mig…
Men inte allt och alltid.

WEAR IT LIKE A CROWN

Ute är det isande kall maj.
Endast 3 grader i morse.
Risk för snö igår.
Mamma fyllde år i onsdags.
Nu är hon 81.
Livet går fort.
Betyder det att jag också har åldrats?
Kan väl inte vara möjligt…
Inuti har jag varit 35 i många år.

Jag har svårt att greppa att jag är 57 år. Lika gammal som min mamma var när min pappa dog. Inuti är jag för alltid 35. Det känns som min själ inte åldras. Den bara lär sig. Är det många som känner så, tänker jag. Jag tror faktiskt det. Vissa människor jag träffat är tidlösa i sin personlighet.

Bokslutet över mina senaste 10 år visar sig vara turbulent.
De 10 åren dessförinnan var lugn och struktur.
Då hade jag mitt företag.
Jobbade jämt.
Levde ett inrutat liv med benhårda rutiner.
Jag har en tendens att bli sådan.
Cyklerna under året var fasta.
Försäljningsmässor följde på inköpsmässor.
De snurrade på sina givna tidpunkter.
Däremellan sattes kollektionerna ihop.
Order lades. Varor in och varor ut.
Ett ständigt flöde.
Singellivet med egentid varvat med vänner.
Och min lägenhet mitt i stan.
Där jag trivdes så bra.
Hade väl trott att det skulle fortsätta så.
Men ödet ville annorlunda.
Mitt liv skulle förändras radikalt.

Inköpsresorna i Fjärran Östern. i Hong Kong bland annat. En stad jag kom att tycka väldigt mycket om. Jag tänker åka dit igen. Mitt företag gav mig möjligheten att resa över hela världen. Jag älskade det. Men när lusten tog slut var jag tvungen att släppa.

Jag träffade den där mannen 2011.
Och helt plötsligt blev jag sambo.
Jag som alltid levt ensam och velat göra det.
Det känns som om det var startskottet på den roller coaster som skulle komma.
Inte bara känslomässigt.
Utan också när det gällde mitt arbete och mitt hem.
Mellan 2012 – 2016 skulle jag flytta tre gånger.
Byta hem och börja om.
Jag är inte typen som tycker om det.
Vill gärna ha en fast punkt.
Och samtidigt, när jag ser tillbaka, är jag den i min familj som varit mest rotlös.
Bott på flest olika ställen.
Haft flest olika jobb.
Jag har brutit upp och börjat om många gånger.

Nice. En stad som blev mitt andra hem. Här bodde jag i 3,5 år i mitten på 80-talet och jag inser att jag lämnade det aldrig mentalt. Här är jag alltid hemma. Jag kommer att tillbringa mer tid här nere nu. Hit kommer jag alltid tillbaka.

Jag älskade trippen mitt företag tog mig på.
Alla resor över hela världen.
Människor jag lärt känna.
Erfarenheterna jag fick.
Men när lusten försvann släppte jag.
Sålde och gick vidare.
Det sägs ofta att man ska kämpa.
Jag har alltid undrat varför?
Är lusten slut så är den.
Det gäller både relationer och jobb.
Varför inte greppa hammaren och slå in nya spikar i livet.
Så jag gjorde det.
Och det var nog där någonstans som jag bestämde mig.
Att jag skulle försöka skapa ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.
När jag nu står inför en ny start igen har jag fortfarande det som mål.

Skrivandet har blivit viktigt för mig. Har blivit en daglig rutin. Bloggen och bokmanuset. Jag hoppas jag får det klart. Jag vill gå i mål och jag är envis så chansen finns. Och jag har fler idéer i huvudet. Både noveller och en fortsättning på det jag håller på med nu. Men ett steg i taget, tänker jag. Först få klart det jag håller på med…

Jag har en känsla av att de kommande 10 åren inte blir lugna.
Jag hoppas faktiskt att de inte blir det.
Inte lugna på det sättet att jag blir fast.
Fast till tider och platser för mycket.
För jag har insett att jag har ett obändigt behov av att få vara fri nu.
Därför har jag bestämt mig för att jag inte ska jobba mer.
Ja, alltså inte på det där sättet som vi ofta förknippar med att jobba.
Måndag till fredag.
Nio till fem.
Heltid.
Det kommer inte att hända.

I början när jag kom till Göteborg hade jag svårt att acklimatisera mig. Jag saknade Stockholm och mina vänner där. Men Göteborg blev mitt hem. Sakta åt staden sig in i mig och nu är jag inte beredd att lämna den för att bo någon annanstans. Men jag vet hur jag funkar… allt kan hända och jag tänker inte säga aldrig i det fallet.

Därför måste jag hitta sätt att försörja mig.
Försörja mig samtidigt som jag fortsätter river ner mina inre murar.
Utmana instinktiva tankar som vill strukturera min tid, mitt liv och hur jag ska leva.
Designa en ny tillvaro.
Både rutin och inte.
Svårt för en sån som jag.
Men det går.
Mycket handlar om ekonomi.
Men det tänkte jag ta i ett annat inlägg.
Hur jag tänkt när det kommer till ekonomi.
För jag har lyckats ganska bra med det jag vill åstadkomma.
Det är möjligt för mig att ha det liv jag vill.
Nu ska jag leva, skriva, resa och jobba på mitt sätt.
Tills jag vill något annat.
Jag har ju bara detta liv.
’Cause if I don’t follow my heart this time
I’m gonna forget what this life is all about
I’m gonna take that path I’m going in on my own
I’m gonna take that fear and wear it like a crown


Wear it like a crown – Rebekka Karijord

Jag får fortfarande jobba på att ta död på instinktiva tankar och vanor som riskerar att jag fastnar. Det är inte lätt alltid. För mig som person är det så lätt att skapa rutiner och hamna i fasta mönster. En riktig utmaning för mig att inte göra det.

SUNK COST FALLACY

Hur kunde jag leva med en man så länge utan att förstå?
Jag hade ju sett hans två sidor.
En som var hans ansikte utåt.
I sällskap med andra.
Och en som han bara visade när vi var ensamma.
Den totala motsatsen.
En kvinna jag hade en arbetsrelation med hade kommit på sin man med att vara otrogen.
Jag sa: ”Nog för att NN är ett svin och behandlar mig som skit, men så skulle han aldrig göra. Det behöver jag åtminstone inte vara rädd för. Han skulle aldrig vara otrogen. Han fördömer alltid människor som gör så…”
Jag skäms när jag tänker tillbaka på detta idag.
Hur dum jag var.
Hur djupt hade han inte lyckats karva in bilden av den han ville framstå som.
Så djupt att jag inte ens så här i slutet kunde tro att han hade gått bakom ryggen på mig.
Till och med mig hade han fått att tro på hans höga moral.
Mig som han behandlade som skit och faktiskt bedrog.

Vad var det jag inte ville se? Vad var det jag blundade för? Jag hade flera gånger haft en känsla av att något inte stämde i hans förhållande till några av mina väninnor. Något som skavde. Något som larmade inuti mig.

När L hade åkt hade jag svårt att få grepp om mina tankar.
Jag var ensam hemma.
Gick runt runt i vår lägenhet.
Som ett jävla djur.
Jag gick till Willys för att handla.
Var tvungen att komma ut.

Andas.
På vägen dit ringde jag min syster.
Jag behövde få berätta vad jag just fått veta.
Jag var tvungen att få pysa ut en del av allt kaos inuti.
När jag var klar sa hon:
”Då måste jag få berätta något för dig…”

Det var ett sånt slag när jag fick veta hur mitt liv egentligen såg ut. Hela min värld rasade samman. Jag skämdes. För mig själv och inför andra. Skämdes för att jag låtit mig behandlas på detta sätt. Skämdes för min naivitet. När den enda som borde skämts var han.

Det gjorde ont att inse att jag levt i en lögn.
Att allt det jag trott var sant visade sig vara en fasad.
En fasad jag inte såg utan levde vidare i och upprätthöll.
Åt honom.
Det är svårt att idag se minnen på FB och Instagram från den tiden.
Mina naiva ord om ett förhållande som jag kämpade för.
Som jag till varje pris vill få att fungera.
Varför?
Jag har funderat mycket på det.
Kanske var det så att jag investerat så mycket i förhållandet.
I honom.
Känslomässigt investerat alltså.
När det kommer till ekonomiska investeringar kallas det ”Sunk Cost Fallacy”.
Kortfattat betyder det att du fortsätta investera tid, pengar eller känslor i en förlorad aktivitet på grund av det man tidigare investerat.
Aktier som sjunker och sjunker, men som du ändå behåller i hopp om att de ska gå upp så du slipper sälja med förlust.
Att inte ge upp trots motgångar anses vara en dygd.
Fuck that!! säger jag.
Döda istället det där hoppet och tänk på vad det bästa är för dig från och med nu.
Förlusten är redan gjord.
Kasta inte bort mer tid, energi och känslor.
Ner i det bottenlösa hål som ett destruktivt förhållande är.

Ofta när jag gick ute så tänkte jag att någon av alla de kvinnor han haft en affär med skulle se mig och skratta bakom ryggen på mig. Skratta åt min dumhet. Skratta bakom min rygg. Jag som inte fattat något som var så jävla uppenbart.

Min syster hade varit ute och gått med sin väninna för två dagar sedan.
Väninnan som NN fick till bordet på min systers 50-årsfest ett halvår tidigare.
Dagen efter hade han addat henne på FB och tackat för trevligt sällskap.
Hon tackade tillbaka.
Kamratligt och schysst.
Han var ju min sambo.
Hennes väninnas svåger.
Sen ville han att de skulle ses.
”Ja, men det är klart vi ska ses. Det blir fler fester i familjen”, svarade hon.

”Jag menar inte att ses så. Jag menar att ses bara vi två”, svarade han.
Han hade föreslagit att han skulle komma till byn där hon jobbade.
Att de skulle ses där.

Till slut hade hon skrikigt åt honom i text:
”Sluta! Sluta! Sluta! Jag vill inte träffa dig! Lämna mig ifred!”
Det gjorde han inte.

Han skickade röda hjärtan.
Han skickade godnatt- meddelanden.
Hans agerande var en stalkers.
Hans beteende var sjukt.
Hela situationen var djupt obehaglig.

Varje dag när hon gick från jobbet var hon rädd att han skulle stå där och vänta på henne.
Över 30 meddelanden skickade han dagen efter.
Medan jag låg i sängen bredvid.
Medan jag körde bilen hem till stan.
Medan vi satt i soffan och tittade på tv på kvällen.
Under tiden min syster berättade allt detta gick jag som i trans och handlade mat.
Jag minns inte ett enda av stegen hem.
Min syster hade inte vetat vad hon skulle göra med denna information.
Hon hade pratat med mamma.
Förstått att jag var på bristningsgränsen.
Skulle hon berätta för mig nu?
Eller skulle hon vänta?
När hon fick mitt telefonsamtal behövde hon inte fundera längre.

Hans beteende var och är sjukt. Han var, och är, en stalker. Nu i backspegeln förvånar det mig inte. Det är mycket som kommit till min kännedom om hans beteende efter att vi delade på oss.

De kommande veckorna kunde jag inte titta på honom.
Jag undvek att vara i närheten av honom.
Hela han äcklade mig.
Hans rörelser.
Hans röst.
Hans lukt.
Men jag var tvungen att bida min tid.
Mitt enda mål var att snabbast möjligt komma ifrån honom.
Att få leva på andra sidan om allt detta.
Jag hade hittat en ny lägenhet som jag fallit pladask för.
Jag hade vunnit budgivningen och kedjan för köp hade satts igång.
Ville inte äventyra något just nu.
Vår lägenhet var ju ännu inte såld.
Inget fick hindra att det genomfördes smidigt och snabbt.
Så jag teg om allt jag visste.
Jag var tvungen att bära det inom mig tills vidare.
Och under tiden skulle jag försöka ta reda på mer.
Så fort papperen för försäljningen av vår lägenhet var klar skulle jag slå till.
Då skulle jag konfrontera aset med det jag visste.
Men jag skulle vara tvungen att leva under samma tak ett tag till.

Hela den här processen lärde mig mycket. Framför allt om mig själv. Jag var en stark person. Självständig och orädd. Och ändå lyckades denne loser till man bryta ner en bit av det. Han fick mig att tvivla på mig själv. Men nu, efteråt, har det gjort mig ännu starkare. Jag växte. Den lärdom jag fick av detta gjorde mig ännu mer säker på mig själv och vad jag vill med mitt liv. Den ende förloraren var han.

IDENTITET OCH FRAMTID

Jag har tjatat på Insta och FB om min sorg över att behöva lämna ett arbete jag älskar.
Men det gör ont.
Det var inte något jag ville.
Då blir det extra svårt.
En vän skrev till mig:
”Att förlora sin yrkesidentitet är som att dö lite grann.
Vem är jag nu?
Sorgen över stunder som aldrig kommer.
Oron över att inte minnas allt det fantastiska.
Vart är jag på väg nu?
Vem är jag om jag inte får vara här i min yrkesroll?”

Det blev plötsligt så definitivt. Att jag var tvungen att ge upp det jag älskat så mycket. Och att jag helt plötsligt inte längre hade någon yrkesidentitet. Måste jag ha en, tänker jag? Och hur ska just min se ut? Jag som vill plocka ihop och skapa något som passar just mig. Jag får helt enkelt bli vivör!

Och jag insåg att väldigt mycket ligger i dessa insiktsfulla rader ligger det.
Mycket av smärtan.
Och sorgen.
Halsen drog ihop sig när jag läste.
Och det blev suddigt att se texten när jag svarade.
Hon satta fingret där det ömmar.
Där det bultar och känns.
Vem är jag nu?
Det är något som händer en då och då i livet.
Och jag är inte ensam om att ha upplevt den känslan.

Tre flygvärdinnor checkar ut. Och en uppsagd pilot ska till Umeå för att tenta på sin tandläkarutbildning. Livet måste gå vidare, men när vi möts på crew base är vi alla ense om att får vi möjligheten att komma tillbaka och flyga, så så gör vi det.

Igår gick jag in på crew base på Arlanda som SAS-anställd för sista gången.
Jag vet inte om jag någonsin får möjlighet att utöva detta yrke igen.
Vi var tre kollegor som mötte upp och gjorde vårt avslut tillsammans.
Och vi hade turen att få träffa våra managers och prata en stund med dem.
Sorgligt och roligt på samma gång.
Men ett bra avslut.
Och när Gudrun och jag tog Expressen tillbaka till stan kändes det redan lättare.
Vi hamnade på St Eriksplan, drack en massa vin och sedan sov jag över hos henne.
Vissa SAS-band kommer att finnas kvar länge.
Hon är ett av dem.

I Stockholm har våren kommit av sig och det är iskalla vindar när jag lämnar Gudruns lägenhet på förmiddagen. Med min utköpa SAS-rullväska på släp går jag från Thorildsplan via Fridhemsplan och Kronobergsparken, till Pipersgatan för ett intressant möte.

Och idag hade jag träff med en riktigt suverän författare.
Britt Peruzzi och jag åt förmiddagsfrukost på Café Frankfurt på Pipersgatan.
Pratade böcker och livet.
Hon skriver deckare förlagda i Nicemiljö.
Och det är kärleken till Nice som fått våra vägar att korsas.
Nu väntar vi på möjligheten att få sitta tillsammans med ett glas rosé därnere.
I värmen.
På andra sidan covid.
Och jag får med mig en massa skrivarlust.
Lust att bli klar med det jag håller på med.
Och se om de vingarna bär.

Förmiddagsfrukost med Britt Peruzzi på Café Frankfurt. Får ett par timmar snack och hennes andra bok. Den tredje är skickad till förlaget och kommer ut inom kort. Läs henne! Välskrivna och snygga deckare förlagda i Nice.

För jag har funderat mycket detta år.
Och extra mycket de senaste veckorna.
På hur framtiden ska se ut.
Vilken min nya identitet kommer att bli.
Situationen som den är.
Och jag måste dra upp nya kaniner ur hatten.
Och det kommer jag att göra.
Jag vill inte leva ett 9-5 liv igen.
Jag behöver vara fri.
Så fri det går.
Så där som jag fick vara när jag flög.
Jag kommer att hitta andra vägar.
Fortsätta skapa det där livet jag sagt jag vill ha.
Ett liv jag inte behöver ta semester från.

Jag vill inte ha en 9-5 tillvaro igen. Jag vill inte jobba måndag – fredag och längta till semestern. Jag vill ha ett annat liv. En annan tillvaro. Och då får jag göra mitt bästa för att det ska bli så. Jag vill ha ett liv jag inte behöver ta semester från. Det har varit mitt mål sedan jag sålde mitt företag 2015. Och det är det fortfarande. Mer nu än någonsin.

Hon, min väninna som fick mig att söka jobbet på SAS, befinner sig på Maldiverna.
Hon har hoppat på en utbildning inom hotell.
Och så klart fixar hon en praktikplats på Maldiverna!
Hon är en inspirationskälla utan dess like.
Sitter inte fast någonstans.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Hennes fria själ svävar och har en förmåga att hela tiden hitta sin väg.
Och någonstans där bakom buskarna kommer jag att hitta min.
Jag håller på som bäst.
Skapar en framtid som passar den person jag är.
Men får jag flyga igen så kommer jag att göra det.
”For once you have tasted flight,
you will forever walk the earth with your eyes turned skyward.
For there you have been,
and there you will always long to return.”

ATT FÖRSÖKA ANALYSERA SIG SJÄLV

Jag gjorde ett test igår.
Ni vet ett sånt där som visar vilken ”typ” du är.
Kunde inte låta bli.
Älskar det.
”mycreativetype.com” hette det om ni själva skulle vilja pröva.
Jag hittade det via en av de skrivcoacher jag följer.
Det utgick från åtta typer:
The Artist, The Thinker, The Adventurer, The Maker,
The Producer, The Dreamer, The Innovator, The Visionary.
Vilken tror ni jag blev?

Visst är det kul att göra test och se vilken ”typ” man är? Jag tycker det. Genom åren har jag gjort många på alla de olika ledarskapskurser jag gått då jag drev mitt företag. Jag kände igen min ”typ” denna gång också.

The Producer – that´s me!
Process is power – Utveckling är kraft.
Styrkor: Stark ledarskapstalang och förmåga att få saker att hända.
Senast jag fick omdömet ”tydlig ledare” var i samband med utbildningen till flygvärdinna.
En av våra instruktörer sa det till mig under de enskilda samtal vi hade i slutet.
Kan vara bra tänker jag, men risken finns att jag av en del kan uppfatta som ”bossig bitch”.
Samtidigt… Ska det bli något gjort måste det ibland finnas en blåslampa.
Min nuvarande tillvaro handlar om att leda mig själv.
Jag behöver inte vara rätt för andras ömma tår.
Och mot mig själv kan jag vara hur hård som helst.

Outnyttjad potential: Att balansera produktiviteten med målet.
Jag kan vara lite för pushig, gå på för hårt, vilja allt på en gång.
Blir dock väldigt frustrerad när det inte händer tillräckligt mycket.
Tillräckligt snabbt.
När det inte går framåt som jag vill.
När jag tänker på det i förhållande till mitt manusprojekt tolkar jag det som att ”kötta ord” inte får stå i vägen för att de ord som kommer ur mig faller rätt.
Att de blir bra och säger det jag vill.

Nya rutiner, Ny struktur. Varje morgon ringer klockan vid 06:00, på helgen 07:00, och jag sätter mig vid datorn och skriver. Ja, efter dusch, kaffe och sängbäddning alltså.

”The Producer” är den mesta ”doern” av alla kreativa typer.
Som barn var jag extremt energisk.
Och det är jag nog fortfarande, men inte på samma sätt.
Men sitta på kammaren och drömma kommer jag inte långt med.
Jag måste få saker och ting gjorda annars tjänar det ju inget till.
Men nu lägger jag kraften på sådant som jag gillar och/eller måste.
Baksidan av att vara en ”doer” är ibland att jag inte fullföljer.
Mycket startas upp, allt avslutas inte.

Människofokuserad, analytisk, pragmatisk och dynamisk.
En kreativ natur med jordnära realism och ”få det gjort”-attityd.
Ja, jag är väldigt pragmatisk.
Det finns inte mycket idealist i mig.
Det är nytta, resultat, saklighet och verklighet som är viktigt.
Och analytisk. Mycket.
Jag älskar struktur och rutin.
Excel – det är min grej.
Och Att-Göra-Listor – bästa som finns.
Strukturera, dra upp riktlinjer. Bryta ner målet i bitar.
Jag har alltid haft fötterna på jorden, men låtit huvudet seglar runt bland molnen.
Det är väl där den dynamiska biten kommer in.
Den som är energisk, initiativrik och företagsam.
Baksidan av detta då…
Jag har en tendens att bli strikt.
Kan få svårt att rucka på min vardag.
Fastnar i rutiner.
Det flygande livet gav mig både ha ett strikt schema och lät mig samtidigt leva helt utanför en förutsägbar vardag.
En stor del av jobbet gick ut på struktur och fasta rutiner.
Och när det var gjort var det skratt, glädje och improvisation i samtalen mellan oss och passagerarna.
Det var perfekt för en sån som jag.

Men jag skriver inte hela dagen. Då hade jag blivit tokig tror jag. Jag har mina uppdrag som jag jobbar med. Och jag tar långa pw’s varje dag, oavsett väder. Hoppas snart få ta dem nere på Rivieran igen.

En idé har verkligt värde först när den förvandlas till något som andra efterfrågar.
Jaaa! Har alltid haft svårt för saker som görs ”för sin egen skull”.
Typ design för designens skull och inte för behovet eller nyttan hos människor.
Som stolar ingen kan sitta i, men fina är de…
Eller musik ingen vill lyssna på, böcker ingen vill läsa, konst ingen vill se…
Eller en butik med prylar som förverkligar ägaren, men som ingen vill köpa.
Det måste alltid finnas en mottagare, en köpare.

Målinriktad och resultatdriven. Strävar efter dina mål med ett laserliknande fokus.
Fan, det är tungt många gånger när den enda som piskar en på ryggen är man själv…
Skulle behöva mycket mer pannben ibland.
Men det är bara att ställa klockan varje morgon.
Gå upp. Fixa kaffe. Skriva.
Resultatdriven… ja, jag vill ju ha den där boken klar.
Och nu har jag ju outat det till hela Instagram och FB så nu måste jag ju..

Och träffa vänner. Och ta en fika i solen. Och snacka bort ett par timmar. Bästa som finns. Ger många idéer och uppslag till skrivandet faktiskt. Och till mina vägar framåt på det personliga planet.

Förmåga att implementera idéer, finner glädje i skapelseprocessens upp- och nedgångar.
Nja, nedgångarna är jag inte så intresserad av… ge mig uppgångar!
Livet blir roligare då.
JAG blir roligare då!
Men att ”skapa” och hitta en ny väg när det tar emot, det är en kick.
Efteråt…
Jag har tvingats till det denna gång.
Börjar landa. Börjar se konturerna.
Får återkomma till det.

Naturlig ledare med förmåga att motivera och inspirera andra och få dem att samarbeta.
Intellektuell förmåga och stark arbetsmoral.
Jag arbetar ensam.
Och många dagar vid datorn, med manuset framför näsan, är det så förbannat tungt.
Inga idéer. Ingen inspiration. Bara mental transpiration.
Då är jag jävligt jobbig att samarbeta med.
När en del i mig säger att jag ska sluta kolla mobilen, men den andra scrollar vidare.
Då lyder jag inte.
Flexar långfingret åt mig själv och äter ett fröknäcke samtidigt som jag tittar ut på gatan.
Och behöver helt plötsligt ringa ett samtal.
Eller kolla just den där resan.
Eller skriva det där meddelandet.
Och sätta på musik.
Och blir hungrig och bara MÅSTE ha frukost för att kunna skriva vidare.

Att t.e.x. ta en selfie istället för att skriva. När jag vägrar samarbeta med mig själv. När jag är rebell och vägrar skriva fast den ena delen av mig skäller och gormar på den andra.

Håller huvudet kallt och fokus på en sak under den kreativa processen.
Använd ditt kreativa djup, ställ in din intuitiva röst och använd den som vägledning.
Men… jag kommer framåt.
Jag får ur mig ord varje dag.
Jag skriver ta mig sjutton, varenda jävla dag!
Ibland mer, ibland mindre.
Jag redigerar, läser igenom, noterar och ändrar.
Bygger bit för bit.
Är det inte tungt och ensamt, sa min syster när vi talades vid igår.
No shit! svarade jag

REFLEKTIONER OCH ETT TAROTKORT

Och påsken om och gick.
Kall och ljus.
Snö på sina håll.
På en av mina rundor passerar jag ett körsbärsträd.
Förra året, den 17 mars, tog jag ett kort på det.
I en rosa sky av blommor.
I år har det fortfarande inte kommit igång.
Det är en kall vår.
Just nu längtar jag bara ner till värmen i Nice.
Där blommar träden för fullt.
Där är det nästan sommar allaredan.
I svenska mått mätt.
Jag undrar hur lång tid det dröjer innan jag kommer iväg.
För ett år sedan var det kaos i världen.
Covid drog över allt som en lie över en äng.
Sen klingade det av rejält mot sommaren.
Och nu har vi vaccin och sommar på gång.
Jag hoppas det förändrar allt.

Med Kenneth på Påskafton. Drinkar på Avalon, mycket skratt och kul samtal. Älskar mina vänner. Känner verkligen ett stort behov av utökat socialt liv just nu. Vill bjuda hem ett hav av människor till min lägenhet och dricka vin och vara nära.

Jag försöker tänka tillbaka på hur mina tankar gick då.
För ett år sedan.
Aldrig hade jag trott att vi skulle vara kvar i covidkaoset.
Mitt i stormen fortfarande.
Det är tur man inte vet ibland.
Och ändå – det känns som året gått fort.
På något konstigt sätt känns det som året fullt av sorg gick fort.
Jag har släktingar och bekanta som mist föräldrar.
Min väninna miste sin bror.
Tacksamheten över att ha min familj och mina vänner kvar är stor.
Många har fått se sina företag duka under.
Själv var jag en av dem som miste mitt arbete.
Jag har tvingats hittat en ny tillvaro.
En ny balans.
Det går, men det är inte samma sak.
Jag hoppas världen lyckas radera covid.
Och att detta bara blir en mörk parentes i vår historia.

Ranukler och vårfeeling. En av de där dagarna när det var ljummen luft och en mjukhet i vinden. Solen mot en botten av blått och uteserveringar som surrar av folk. Nåja, så mycket det nu kan surra i C19-tillvaron…

Så var är vi om ett år?
Nästa gång påsken kommer.
Hur ser världen och våra liv ut då?
Hur ser min vardag ut då?
Vad ska jag göra om jag inte får göra det jag helst vill?
Hur ska jag hitta nytt driv?
Jag känner en stor otålighet.
Vill gå ut och leva med andra människor nära mig.
Ensamvargen i mig har fått sin beskärda del.
Det lilla flockdjuret där inne har fått stå tillbaka.
Nu behöver det få sitt.

Och sen kommer regnet. Jag drar upp huvan över huvudet och går vidare – både fysiskt och mentalt.

I flödet på Instagram svischar ett tarotkort förbi.
Jag får ett infall och går in på en sida och drar ett för mig själv.
Läser och tänker i förstone att det var ett jävla dravel.
Men sen tittar jag på det och försöker omvärdera…
Det står:
”Aktivitet, fart och kommunikation.
Du umgås mycket med andra, är social och öppen för nya skeenden.
Du är otålig och känner att något viktigt är på väg att hända.
Det finns stora förväntningar med i denna händelse.
Tiden är inne för att göra det du länge funderat på.
Du är framåt, sätter igång händelser och det går med rasande fart.
Nu har du stora möjligheter att lyckas med det du vill.
Tro på dig själv och satsa på det som är viktigt för dig då du har stor chans att lyckas.”

Jaha… tänker jag.
Det där var för tre år sedan när jag precis blivit antagen till utbildningen på SAS.
Det där känns ju INTE som just nu.
Men sen läser jag igen.
Och tänker.. det kanske är precis det det är.
Jag kanske faktiskt håller på att skapa mig en ny tillvaro.
Åter igen.
Fortfarande dunkel och blury.
Men ibland glimmar den till framför mig.

Vad ska jag göra om jag inte får göra det jag helst vill? Vad har framtiden då på lut åt mig? Vilka steg ska jag ta? Lyssna på magen, tänker jag. Den kommer att leda rätt.