Åren i Nice – livet på kontor

När jag lämnade familjen för att flytta in i min lilla lägenhet slutade mitt liv som aupairflicka.
Nu hade jag fått jobb på kontor.
Jag hade rotat mig ganska djupt med eget boende och ett ”riktigt” arbete.
Mitt umgänge var överhuvudtaget inte svenskt längre, ja om man inte räknade Christina och Anders vars lägenhetshotell jag bodde på.
Men de hade ju bott där i många år så de var mer fransmän än svenskar.

Caline fortsatte att vara min chef, men nu i en annan roll. Jag fick jobb på kontoret i företaget hon och älskaren startat. Här sitter hon i ett av sina otaliga telefonsamtal med en limpa Gitanes inom räckhåll. Själv rökte jag Gauloise blonde.

Som jag berättat tidigare så startade ju Caline, mamman i familjen, och älskaren ett företag.
Eftersom båda arbetade på Acropolis, mäss- och kongresshallen i Nice, så var det som arrangörer av denna typ av event deras företag var specialiserat.
Det var här jag skulle jobba.
Jag skötte kontoret, skrev brev, arkiverade, svarade i telefon och agerade mäss- och kongressvärdinna när vi höll eventen.

Mina två andra chefer, Gerard Nouveau (älskaren), och tandläkaren Marc Barraya. Kortet är taget på en middag på en av deras mässor/kongresser inom idrottsmedicin om hölls i Marseille.

Detta var före datorernas verklige intåg på kontoren.
De hade köpt en, men den användes mest för att skriva ut adressetiketter och adresslistor.
Ingen av oss fattade nog att det behövdes någon form av program för att kunna använda den till mer än det.
Caline var arg på mig för att jag inte fick den att fungera.
Själv var jag som ett frågetecken inför apparaten.
Lionel, han med dick picen och oblatmaskinen, var och kollade på den och upplyste oss om att det behövdes någon form av program för att kunna använda den.
Så jag fortsatte att använda skrivmaskinen.

Jag som mässvärdinna på den första mässan de arrangerade. Den hölls i Carpentras och riktade sig mot företag inom scenteknik såsom ljud, ljus, dekor osv.
Mässvärdinna igen. Här på galamiddagen i Marseille. Mässa och kongress för företag och aktörer inom idrottsmedicin.

Nu när jag inte behövde vara barnvakt om kvällarna gav det mig massor av tid att gå ut.
Och det gjorde jag.
Det var inte många kvällar i veckan jag satt hemma.
Och morgnarna blev därefter.
Jag gjorde t.o.m. en George Costanza och sov under skrivbordet vid några tillfällen när det var som värst och jag visste att Caline var på kundbesök utanför stan och alltså inte behövde riskera att bli påkommen.
Enda risken var att tandläkaren de samarbetade med skulle komma upp oanmäld, men skrivbordet var täckt framtill så jag räknade kallt med att jag skulle vakna om han knackade på och steg in.

George Costanza, the role model för att sova under skrivbordet på arbetstid…

Efter ett halvår anställdes Elizabeth.
Hon hade varit mässvärdinna tillsammans med mig på mässan för scenteknik och blev erbjuden jobb nere i Nice.
Hon flyttade ner från sin by uppe i Provence och vi blev arbetskamrater.
Hennes jobb var att sälja montrar till mässorna
Det dröjde inte länge innan vi var goda vänner.
Hon hade ett förhållande med en kille från byn hon kom från, men Nice blev extra allt för henne och hon var ofta med ute.
Hon skaffade sig en hel del affärer vid sidan om sin triste fästman, Francois.
Hon, den polerade familjeflickan, visade sidor som jag tror förvånade henne själv.
Hon levde ut väldig mycket och jag tror det gjorde henne gott.
Vi hade mycket roligt och galet tillsammans.

Elizabeth Ceyte, min arbetskamrat och goda vän. Tänk vad mycket kul vi hade. Liza var en fin familjeflicka som levde både upp och ut när hon släpptes lös i nattlivet i Nice med mig…

Kontoret låg i en fastighet på Place Magenta på gågatan mitt i stan.
Det var också ett hus där några prostituerade hade sina små lägenheter där de tog emot kunder.
Elizabeth och jag hade bra koll och var tjenis med damerna.
Irene, den äldre kvinnan med hund, som ofta höll sig i närheten och väntade in sina kunder.
Katja, den mörka 30-åringen, som stod borta vid posten och väntade på sina kunder.
Och så hon, den hårt blonderade, som jag inte minns namnet på och som stod närmre Av. Jean Medicin.
Liza och jag satt uppe på vårt kontor och såg dem komma med sina kunder.
Vi brukade betygsätta männen.
På lunchen gick de alla tre tillsammans ner till beachen och lade sig i solen innan de återgick till arbetet.
De prostituerade sig endast dagtid och åkte hem på kvällarna.

Jag in action på kontoret. Ser ganska pigg och vaken ut här…

Men något hände med Caline.
Vi hade alltid haft en bra relation när jag var aupairflicka, men nu förändrades hon.
Så fort det var något så gav hon sig på mig.
Jag fick skulden för både det ena och det andra.
Från borttappade brev till det där med datorn som inte fungerade som hon tänkt sig att den skulle göra.
Elisabeth var lite mer förskonad, men också hon fick sin beskärda del när monterförsäljningen inte motsvarade vad Madame ansåg att den borde.
Vi mådde båda väldigt dåligt av detta.
Och vi sade upp oss samtidigt och slutade.

Bakom dessa fönster hade jag min arbetsplats i ett år. Bakom portvalvet satt Elizabeth och jag och rummet bakom den orangea markisen var Calines kontor.

Elizabeth hade fått jobb på ett annat kontor.
Jag hade träffat en svensk tjej som jag börjat umgås med en del.
Hon jobbade på en nattclub i Monaco och de behövde förstärkning…

Åren i Nice – nytt boende, ny ”familj”

Sommaren 1986 lämnade jag aupair-livet bakom mig.
Jag flyttade ifrån Caline och barnen till ett lägenhetshotell som drevs och ägdes av två svenskar jag lärt känna, Christina och Anders.
De arbetade för resebolag, hon som långtursguide på Atlas och han som platschef på Fritidsresor.
Båda var bosatta därnere sedan flera år, men inte som ett par.
Denna minimala lägenhet låg mitt i stan, på Avenue Notre Dame.
Jag hyrde ett litet rum längst bort i korridoren, mitt emot toaletten och badrummet.
Det var väl si så där 8–9 kvm.
Säng, TV, garderob, en kokplatta, ett köksbord och två stolar.
Där bodde jag i 1,5 år ungefär.

Christina och Anders på en våra oräkneliga kvällar på ”Felix”. Båda jobbade inom resebranschen och hade Nice som sin permanenta bas. Christina träffar jag fortfarande regelbundet.

För att dryga ut den ständigt tomma plånboken åtog jag mig den daglig städning av det lilla hotellet.
Det var korridoren och de två toaletterna och badrummen.
Jag hade deras förtroende och hade nyckel in till kontoret, tillika fullt utrustade kök med tvättmaskin.
Perfekt för mig.

Jag i ett av rummen på ”Cattis”, eller Hôtel Meublé Caterina, som det egentligen hette. Min mamma var på besök och hyrde så klart rum där. Så här stort var ju inte mitt rum. Det är synd jag inte har någon bild på det..

Varje söndagsförmiddag hade vi byte av de turister från Fritidsresor som valt att bo på ”Cattis”.
På morgonen möttes Christina och jag över kaffe och croissant, och när bussen hämtat upp de som skulle lämna, drog vi igång städningen av rummen och bäddning av sängarna för att ta emot de nya som kom.
Många var de morgnar när jag kom direkt från mitt jobb på nattklubben i Monte Carlo eller från några få timmars sömn efter en natt på någon rockklubb i stan.
Vi städade och sedan rasade jag i säng.

”Cattis från utsidan. Mitt rum var det bakom de ljust gröna luckorna längst ner till höger på bilden. Det minsta och billigaste på hela panget.

Det var mest turister som hyrde in sig, men det fanns ett par som hyrde på månad precis som jag.
Lionel och Laurence.
De hade träffats på klostret där hon hyrde studentrum medan hon pluggade på Hotell och Restaurangskolan i Nice.
Lionel var där för att laga oblatmaskinen åt nunnorna.
Han hade själv uppfunnit den och den var väl mer trasig än fungerande.

Mina grannar på ”Cattis”. Laurence, ursprungligen från Madagaskar och student i Nice, och Lionel, oblatmaskinbyggare och uppväxt hos nunnorna, som liksom jag, långtidsbodde.

Han hade växt upp på klostret då han som baby lämnats på trappan och hittats och tagits om hand av abbedissan.
Lionel och Lollo blev snabbt ett par, men till slut tyckte nunnorna att deras sexliv blev lite för påfrestande att åhöra på det lyhörda klostret så de uppmanades att flytta.

Lionel vid sin dator. Där spelade vi ofta spel de kvällar jag var hemma, vilket inte var som ofta…

Lionel var ständigt rödvinsdrickande och arbetslös.
När han inte uppfann oblatmaskiner till nunnorna då.
Många gånger när jag kom hem på lunchen för att städa hade han fixat mat åt oss båda.
Då korkade han upp den första flaskan.
Sen körde han på resten av dagen och var ofta ganska rejält på örat när Christina och Anders kom för att ha receptionstid kl 17:00 – 19:00.
De brukade ta sin aperitif, en pastis, där tillsammans och Lionel var inte sen att se till att han fick sig en stänkare han också.

Lollo i deras lilla pentry. I motsats till mig bodde de mot gården och hade därför en dörr som gick att öppna ut mot baksidan. Inte för att det var någon ”gård” i den bemärkelsen, men det gick att öppna i alla fall.

Hans drickande gjorde honom lynnig.
En gång, en sen kväll, var det stort gräl i korridoren och han pucklade på Lollo
Jag for ut, fräste till på honom och bäddade åt Lollo på golvet inne hos mig.
En bit in på natten hörde jag honom rumstera om därute.
Jag gick ut igen och såg hur han drog ut soptunnor genom dörren.
Han hade slängt alla hennes kläder.
Jag knuffade in honom i hans rum och drog in de två soptunnorna och låste in dem på kontoret/köket dit bara jag hade nyckel.
– Nu får du själv förklara för Christina och Anders imorgon varför soptunnorna står här, sa jag åt honom.
Sen gick jag in och låste om mig och Lollo.

På ”Felix” med Christina och ett helt gäng, som vanligt. Det var som vårt vardagsrum. Vi var där mer än hemma på kvällarna.

Av Lionel jag fick min första dick pic…
Då ock då kom upp och hälsade på mig och min kollega, Elisabeth, på kontoret där vi jobbade. Hon berättade om en kille hon träffat som var väldigt ”välväxt”.
– Då har du aldrig sett min, sa Lionel.
Det fick vi ju hålla med om, men sa också att vi inte var speciellt intresserade av att se den heller.
Dagen efter dök han upp med en polaroidbild för att framlägga bevis för sitt uttalande.
Den bilden har jag fortfarande kvar, men den passar sig inte här.

Christina blev som en äldre syster för mig. Vi träffas fortfarande varje gång jag åker ner till Nice och i 7 år bodde jag i hennes lägenhet i Stockholm i andrahand. Det blev en livsläng vänskap.

Det var detta som blev min nya ”familj”, min tribe.
Av Christina har jag fått veta att de till slut separerade.
Det var bra.
Lollo var en söt och schysst tjej.
Hon var värd något mycket bättre än Lionel.
Men han var en mycket speciell typ som jag alltid kommer att minnas.
Christina var som en äldre syster för mig.
Vi sågs så gott som varje dag under tiden jag bodde hos dem och nästan alltid varje kväll då vi båda hade ”Felix” som vårt vardagsrum.
När jag 1988 flyttade till Stockholm hyrde jag hennes lilla etta på Kungsholmen i andrahand.
Och varje gång jag är i Nice så ses vi på vin och mat.
Det blev en livslång vänskap.

Åren i Nice – the partygirl

För en ung tjej från lilla byn i Västergötland var Nice och Rivieran var som en stor godisskål fylld av lättillgängligt uteliv.
Och jag glufsade i mig.
Barer, nattklubbar och män.
Jag hade väl inte levt ett lugnt och tillbakadraget liv direkt.
Snarare tvärtom.
Mina föräldrar fick nog sina flesta gråa hår från just det faktum att de var mina föräldrar.

Med Rivieran för mina fötter. Levnadsglad och galen som man ofta är om ung. Livet ligger framför en och man är odödlig. Bakom mig ligger St Jean Cap Ferrat där jag gick en av mina hikings för några veckor sedan.

Många var de morgnar jag köpte pinfärsk baguette på boulangeriet när jag åkte hem i gryningen.
Och eftersom JM och Caline tog barnen till skolan på morgonen kunde jag rinna ur sängen framåt lunchtid när jag till slut nått ytan av vakenhet.
Här bjöds på nattklubbsliv och barhäng alla veckans dagar.
Vinet var billigt och klubbarna gillade oss svenska singeltjejer som drog män till deras etablissemang.

Två av servitörerna på Le Felix Faure. De blev vänner och vi kände oss alltid välkomna där. Än idag går jag gärna dit och tar ett glas. Inte för att någon från den tiden finns kvar, utan bara för minnena och känslan av att sitta där igen, på uteserveringen i sommarvärmen.
Anneli, min väninna, och Yves, ägaren till ”Felix”. En mycket trevlig man. Han överlevde båda sina söner som också arbetade där. Den ene mördades på restaurangen en natt efter stängning.

Jag hängde på ”Le Felix Faure”.
Det var mitt ställe.
En mycket populär och känd bar och restaurang i stan på 80-talet.
Dit gick alla, verkligen alla.
Jag lärde känna de som jobbade där och andra stammis.
Det var tex så jag träffade min ”brorsa” och det gänget han hängde med.
Man behövde aldrig stämma träff där.
Gick man dit så var alltid någon där eller så kom de.

Brorsan, Fredo, och jag med en av servitörerna och ägarens ene son. Det var här jag lärde känna Fredo. För 35 år sedan i somras, slog han sig ner hos mig och vi började prata. Vi hade sett varandra tidigare och hälsat som man gör som stammisar på samma ställe. Sen dess har våra vägar aldrig skiljts åt.
Jacque, till höger, är också en vän sedan 35 år. Han och Fredo tillhörde samma gäng. Vi brukar alltid träffas för en kaffe och en lunch när jag är nere i Nice. Ni har säkert sett honom i en lite äldre version i något tidigare blogginlägg.

Jag hade en kort relation med en kille som jobbade där.
Han hade en motorcykel 1500 som han körde på bakhjulet framför uteserveringen.
En åktur med honom var galenskap på två hjul.
Jag minns hur vi snirklade oss upp bland hårnålskurvorna till hans lägenhet.
Det gick vansinnigt fort.
Sen lyssnade vi på Purple Rain och rökte gräs.
Han försökte ragga på min väninna bakom min rygg.
Hon berättade allt.
Vi gillrade en fälla som han gick rakt in i.
Sen var det slut med honom.

Denis, galningen med motorcykeln. Han jobbade som servitör på ”Felix”. Jag har fått berättat för mig att han startade egen restaurang med en kompanjon flera år senare. När det inte gick så bra som de hoppats började han langa droger för att fixa ekonomin. Och hamnade i fängelse… Så kan det gå!
Axel Bauer, en artist som hade en stor hit . Vi festade ihop en natt efter att han uppträtt i Nice.

Mina väninnor var svenskor, alla utom en.
Killarna var fransmän.
Jag upplevde oss svenskor som betydligt mer lössläppta och galna än de franska kvinnorna och troligtvis just därför intressanta för de franska männen.
Vi var nog en frisk fläkt för dem och betedde oss annorlunda än vad de var vana vid.
Jag har funderat en del på varför det var så svårt att få franska väninnor.
Kanske såg de oss som konkurrenter.
Oavsett orsaken så var vi inte direkt kompatibla med fransyskorna.

Ina och Maria, och jag utanför bild. Vi är och hälsar på en kille som jobbade på en yacht i Monaco. Ägarna flög in då och då. Vid dessa tillfällen blev det turer utmed kusten, men däremellan låg de i hamnen och såg till båten.
Med Lena och Anneli uppe ovanför Beaulieu. Lenas familj hade en jättevilla högt däruppe. Topless var grejen på 80-talet och bikinibyxorna skulle vara så små som möjligt. Här skulle solas!

Under en tid dejtade jag Eric.
Han var vän nattklubbschefen på en av de större klubbarna i stan, Le Grand Escurial.
Alltid företräde i kön.
Alltid VIP-bord.
Även när vi inte längre dejtade hade jag denna VIP-behandling från jättarna i dörren, Aziz och Azouz.
Och bra bord fick jag alltid.

Ett mycket välkänt etablissemang i Nice nattliv på 80-talet. Säkerligen ägt av maffian. Här hängde jag 1-2 ggr/vecka under mina första två år.
Framåt natten när stället fyllts av folk, sänktes taket ner och ljusshowen blev mer intensiv. Här har jag dansat i många timmar nätterna igenom.
Här hade tidigare varit en biograf. Idag är det en supermarket.

På L’Escurial träffade jag Jean, eller 10:an som vi kallade honom.
En av de snyggaste och trevligaste män jag mött en 10-poängare.
Vi hade en on going flirt under alla mina 3,5 år därnere och tyckte om varandra.
Jag minns en gång när jag körde honom hem i min lilla blå Peugot.
Vi hade fönstren nervevade.
På radion spelade Madonnas senaste hit ”La Isla Bonita”
Och varje gång jag hör låten….
En dag satt han på sin MC utanför min lägenhet när jag kom hem.
Klädd i svart läder och med solbrillorna på plats.
– Vad gör du här, sa jag.
– Väntar på dig, sa han.
Han räckte över en hjälm till mig och sedan bjöd han mig på en tur till Monaco och tillbaka via Grand och Moyenne Corniche.
De kommande 12 timmarna tillbringade vi hemma hos mig.

På den tiden när jag rökte och solade. Idag gör jag varken eller. Denna bilden är tagen 1985 och jag är 22 år. Intressant att se att jag har samma frisyr idag som då… Fast det har varit en stort antal däremellan.
Fredo, brorsan, en vänskap som bestått i 35 år and counting.

När JM flyttat ut och bosatt sig nere vid hamnen tog han för givet att jag skulle ”barnvakta” åt honom också.
En morgon när jag och min väninna fortfarande sömnmässigt var på havets botten efter en lång utenatt öppnades dörren till mitt rum av Caroline, tösen.
– Hon sprang fort uppför trappan:Hon är där, sa hon till JM.
– Du glömde inget igår Helena? skrek JM
Han hade sagt åt mig att barnen skulle köras upp till huset för att han skulle ut med någon vän.
När jag väntat ett bra tag ringde jag Caline och förklarade situationen.
Jag och min väninna ville ut på stan och jag kunde inte vara barnvakt åt barnen varje kväll, eller så gott som…
– Bara åk, sa hon. Jag ska ta det här med JM. Han får skaffa sig en egen aupairflicka.
Jag förklarade för JM att jag väntat långt över den tid vi kommit överens om och att jag sedan ringt Caline som sagt åt mig att jag kunde gå ut och att han kunde kontakta henne om detta.
Ilsken och frustande stegade han ut ur huset med barnen efter sig, och jag blev aldrig mer uppmanad att vara barnvakt när han hade kidsen hos sig.

Jag glömmer aldrig denna konsert. Ina, min väninna, och jag stod längst fram och fick under pågående konsert en lapp från en av vakterna. Det var två av killarna i bandet som ville bjuda oss på drinkar på sitt hotell efter konserten. Vi gick dit och hade en riktigt kul kväll med gänget.

När både Caline och barnen var borta hade jag ibland vänner på fest.
Jag minns ett galet poolparty i huset med fem killar, jag och en annan tjej.
Drinkar och gräs.
En av killarna, Didier Artzet, var Formel 3 förare och vann loppet i Monaco året efter, 1986.
Eric sov över vid flera tillfällen och så även fotbollsproffset som jag slog klorna i.
Han var inköpt från Argentina för att stärka laget, and MAN did he do!
Han gjorde mål på mål på mål och var OGC Nice stora star.
Thibault, den fotbollstokige pojken, älskade det faktum att hans aupairflicka dejtade Jorge Dominguez.
Hans dröm var att få träffa honom.

OGC Nice’s stora stjärna på planen. Oj vad han satte bollar i nätet. Och satta klorna i honom. Han hängde ofta på ”Felix” och det var där vi träffades. Vi hade en strulig men rolig relation ett tag. Och jag började gå på väldigt mycket fotbollsmatcher..

Men aupairlivet kom till ett slut och jag fick ett nytt jobb.
Caline och älskaren startade sitt företag och jag anställdes där sommaren 1986.
Nu började en ny fas i min Nicetillvaro…

Åren i Nice – familjen

I juni 1984 steg jag av planet i Nice.
Au-pairflickan som jag skulle byta av var och hämtade mig.

En vecka efter studenten drog jag till Nice för att vara au pairflicka i ett år. Jag var 21 och jag skulle bli kvar i 3,5 år…

I en sliten blå Peugot slingrade vi oss upp till Gairaut, en stadsdel med villor på berget precis ovanför Nice centrum.
Hon var kvar några dagar och sedan lämnades jag ensam.
Med en helfransk familj med två barn.
Caroline var 10 och Thibault var 6 år.

Caline, mamman i familjen. Hon var bara 11 år äldre än jag. Vi kom bra överens och han behandlade mig alltid schysst. Många av mina vänner hamnade i riktigt dåliga familjer.
Jean Marie Pozzo di Borgo, pappan i familjen. Också han schysst och bra.
Caroline med en av sina katter. Det fanns två. Hon var rar, men lite lurig. Fick hon inte som hon ville blev hon väldigt sur och tvär. Hon kunde också försöka baktala en om det gynnade henne. Tror hon bor i Marseille idag.
Thibault, den lille killen. Oerhört rolig och väldigt snäll. Älskade fotboll över allt annat. Kunde titta på inspelade matcher gång på gång när han var ledig från skolan… Han är idag advokat och jobbar i en av de vackra byggnaderna på Promenade des Anglais som jag ofta går förbi på mina stadswalks.

Jag minns att jag var förvånad över hur de bodde.
Hade nog trott att det skulle vara en helt annan standard.
Jag tyckte möblerna var fula och av dålig kvalitet.
Trädgården var illa omhändertagen.
Huset likaså.
Den där sista finishen fanns liksom inte någonstans.
Det verkade inte finnas någon tanke bakom, vare sig ute eller inne.

Caline vid öppna spisen med en äkta 80-talslur och sina ständigt närvarande Gitanes som hon rökte. Det var brun tobak och luktade så där typiskt franskt. Hon älskade att shoppa kläder och parfymer.

Jag kastades snabbt in i det franska livet.
Sög åt mig språket som en svamp.
Det var ju enda sättet att kunna kommunicera.
Allt på TV var dessutom dubbat.
Jag kollade Dallas där JR pratade franska.
Det var tom en fransk variant på intromusiken.
Detta rubbade min världsbild totalt.
Det var mycket som skulle göra det.
Jag var uppväxt i ett land som brukade kallas DDR-Sverige.
Jag var 21 år.
Jag skulle bli kvar i 3,5 år.
Men det visste jag inte då.

Första julen i Nice. Jag minns att jag förfasades över denna erbarmlig fula julgran. Tänkte att det aldrig skulle kunna bli julfeeling med den…

Min uppgift var att sköta hushållet i familjen.
Städa och röja upp.
Tvätta och vika kläder.
Allt utom mannens skjortor som lämnades bort till tvätterska för tvätt, strykning och vikning.
Familjen lämnade allt efter sig där de stod.
Frukost på bordet, kläder på golvet, grejer i badrummet.
Jag fixade efter dem.

80-tals selfie. I ett fototbås i Nice. Herregud vad ung jag var…

Hunden och jag hade huset, trädgården och poolen för oss själva om vardagarna.
Sen hämtade jag barnen i skolan i den slitna Peugoten och såg till att de satte igång med läxorna innan föräldrarna kom hem.
Mamman gillade att laga mat.
Det var hennes grej.
Jag röjde upp efteråt.
Passade mig utmärkt.

Den slitna blå Peugoten. Men jag var glad för bilen. Det var dåligt med kollektivtrafik upp till Gairaut så hade jag inte haft den hade jag blivit väldigt isolerad. Det gjorde också att det var lätt för mig att åka runt utmed kusten och besöka andra sällen och små byar.
Hunden, Peneloppe, och jag, vid poolen. Hon blev dålig och jag fick ta henne till veterinären som konstaterade förgiftning. Hon avlivades där och då. Jag fick vara med henne. Någon hade förgiftat henne…

Jean Marie, pappan, kom från Algeriet.
Han och hans föräldrar hade lämnat Algeriet 1962 när landet blev självständigt.
Han var det man kallar ”pied-noir”.
En benämning på franska medborgare som bodde där före självständigheten och var födda där.
Caline, eller egentligen Catherine, mamman, var född och uppvuxen i Carpentras.
En liten ort i centrala Provence, inte långt från Avignon.
Eftersom jag är en ”papegoja”, blev min franska dialekt en blandning mellan provencalska och pied-noir.

JM och hans svåger Michel vid matbordet en jul i Carpentras. Min första jul i Frankrike. Minns att det var mycket annorlunda mat på bordet. Tex så finns det en tradition att man ska äta en bit från 13 olika frukter, de frukter som växte i Provence. Och så åt man småfåglar… typ gråsparvar…

Jag blev kvar i familjen i två år.
De var schyssta och jag trivdes bra.
När jag varit där i ett år kom JM på Caline med att ha en affär med sin chef.
Jag hade vetat om det hela tiden.
Jag satt nämligen ofta barnvakt åt älskarens dotter när de var ute eller jobbade med uppstarten av det företag de var på väg att starta.
JM var hemma med ”våra” barn.
Caline sa att hon lovat mig att jag skulle få gå ut med mina väninnor och på så sätt fick hon loss mig för att barnvakta.

Firar nyår med min syster, bror och en väninna. Mina syskon var alltid välkomna att hälsa på och sommaren 1985 bodde min syster hos mig i en månad. Det var ok för familjen och barnen var inte hemma så vi var helt fria att göra vad vi ville så fort jag var klar med mitt jobb.

Det blev stor dramatik när allt uppdagades.
Han rotade efter en cigarettändare i hennes väska och hittade ett brev.
Eftersom JM var en eldig och dramatisk typ, tog han sitt pick och pack och flyttade ut, ner till sin lägenhet i hamnen som han haft och tidigare hyrt ut.
Jag blev kvar med Caline och barnen.
Vi kom bra överens och fick vår vardag att flyta fint.
Jag var ju hennes partner in crime liksom.

En vinter med snö som låg kvar! Mycket ovanligt för franska rivieran. Bilarna körde runt i stan med kedjor, för vinterdäck finns inte att köpa i Nice…

Hon ville inte att barnen skulle veta att hon träffade Mr Nouveau, som han hette, älskaren.
Därför tvingades de i säng tidigt, för så fort de somnat åkte hon iväg.
Hon lät bilen rulla nerför backen och startade den först när hon var en bit ifrån huset så de inte skulle höra.
Skulle de vakna så var dealen att jag skulle säga att hon varit tvungen att åka ner till jobbet i mäss- och kongresshallen där hon var projektledare.
Sen skulle jag ringa henne så hon kunde komma hem och låtsas som ingenting.
Tidigt, i gryningen, kom hon tillbaka så det skulle se ut som om hon varit hemma hela natten.
Ja jävlar, det var ett upplägg!

Mr Nouveau, älskaren. Han och Caline startad ett företag som organiserade mässor och kongresser. De jobbade båda ihop på Acropolis, mäss- och kongresshallen i Nice. Han var hennes chef. Hon var projektledare.

Innan allt detta hände och JM bodde i huset var det ofta lunch- eller middagsgäster på besök.
De hade många vänner och ett ganska stort umgänge.
JM var en ansedd skattejurist i stan.
Han hade många prominenta kunder, bl.a borgmästaren, Jacques Medicin.
De umgicks med många av hans klienter och flera av dem var återkommande gäster.

Kidsen och jag ute på tur. Barnen gick inte i skola på onsdagar, men istället halva lördagen. Så onsdagen blev dagen då vi hittade på saker.
Här har vi tagit en tur till Monte-Carlo. Andra gånger gick vi på bio, åkte skridskor, hyrde videofilmer eller bara slackade hemma.

Caline fixade mat och sedan spelade de kort, pratade eller drog iväg till casinot i Monte-Carlo.
Det var ofta högljudda diskussioner runt bordet.
Sådär på franskt vis, där man inte alltid är överens men kan umgås och diskutera ändå.
Valde de att bli kvar hemma kunde jag ge mig ut på stan med mina vänner efter att jag röjt av och fixat iordning i köket.
Åkte de bort måste jag vara hemma med barnen.
Var barnen på sommarlov hos mor- eller farföräldrarna fick jag ofta följa med till casinot.

Familjen samlad för Carolines konfirmation.
Caline fick feeling och skaffade en get! Det gick inte många dagar innan den smitit och var borta för alltid. Mannen som kom med den som gåva var väldigt betuttad i henne och vi kallade honom Romeo av den anledningen.

Några av de yngre singelmännen som fanns i bekantskapskretsen hade jag hemliga relationer med.
Jag var ung och galen och levde verkligen loppan.
Men det berättar jag mer om en annan gång…

Jag var ung och galen och hade fina år nere i Nice. det får jag kanske lust att berätta mer om i kommande inlägg. En del av det…

Hemma fast borta – Nice i augusti

Klockan är 04:30.
Väskan dånar över kullerstenarna i ett gryningstyst Gamla Stan.
Går till Arlanda Express för att ta morgonflighten till Nice.
Sov typ 3,5 timma i natt.
Att jag aldrig lär mig.
Men det var så kul med allt prat…
Tar igen en dryg halvtimma på vägen ner.
Nu ska jag carpa Nice i en hel vecka.
Dricka rosé, nöta asfalt, bli kletig av värme, solskydd och svett.
Och träffa vänner.

Inflygningen mot Nice. Alltid lika breathtaking för mig. Marina Baie des Anges. Här hade jag en dejt en gång i tiden… Hans familj hade en lägenhet där.
Tar spårvagnen till stan så fort jag har kommit iordning hemma hos Fredo. Dricker en aperol i Vieux Nice, på Course Saleya, bredvid grönsaks- och blomsterförsäljarna. Äter dagens lunch och dricker rosé. Livet är fint!

Nu ska jag berätta om mitt Nice för er igen.
Om färgerna, svalorna, stenarna, pinjen och cikadorna.
Jag har inget att säga till mitt försvar.
Jag är förälskad i denna plats på jorden.
Nu har jag t.o.m tittat på en lägenhet på våning 4 i brorsans hus.
Utsikten från den 20 kvm stora terrassen är underbar.
Jag ser havet.
Och jag hör och ser mina kollegor lyfta från flygplatsen och ser dem vända ut över Medelhavet.

Min franske ”bror”. som jag bor hos och som jag har mycket roligt ihop med. ”Fredo, Fredo, je t’aime d’amour!”
Utsikt från lägenheten jag tittade på. Magnifikt! En tvåa på ca 45 kvm med en terrass på 20 kvm.

Renoveringsbehov, ja.
Kök måste fixas omgående.
Här säljs lägenheter vanligtvis utan kök.
Det enda som finns är en vask, ingen spis, inget kyl- och frys, inga skåp.
Och här finns aldrig tvättstuga i källaren.
Fredo tycker det är så fascinerande med våra tvättstugor.
Att maskinerna får stå kvar.
Att ingen helt enkelt tar dem och drar.
Badrum fungerar och är ok, men behöver en uppfräschning.

Typiska hus i Vieux Nice. Med fönsterluckor i trä och små balkonger med smidesräcken. Med tvätt utanför fönstren och blomkrukor på luckorna.
Tighta och trånga gator. Det ger svalka och skugga varma dagar. Jag älskar verkligen Vieux Nice. Kommer du ner måste du gå dit.

Fredo är ordförande i BRF:en.
Han har koll på både kostnader, lagar och regler.
Det är andra regler som gäller här jämfört med hemma.
Jag får kolla med banken vad de säger.
Fortsättning följer.

Börja min hiking i Nice hamn. Ska du gå så ha ögonen öppna efter den lilla nedgången för att komma hit. Den är lätt att missa. Här är ganska tidigt på trailen. Vita stenar och klippor. Ganska lättvandrat.
Fascineras av husen som klänger på klipporna ner mot havet. Hade verkligen älskat att bo så här. Vilken utsikt de har.

En av dagarna tar jag en lång hiking.
Går samma sträcka som jag gick sist, dvs från hamnen i Nice, runt Cap de Nice och till Villefranche.
Det är så makalöst vackert.
Och varmt.
Jag ställer mig i skuggan av en pinje för att freda mig mot solen en stund..
Det doftar starkt av dess barr och de ligger som en matta under mig.
Långa och torra.
På en del ställen luktar det som i en bastu.
Torrt trä som hettas upp.
Jorden är röd och klipporna vassa och vita.
Tror det måste vara kalksten.

Sen kommer den röda järnrika jorden och kaktusarna. Här är torrt och mycket varmt. Här luktar bastu. Upptäckte på min första promenad hemma att det röda dammet satt kvar på mina skor…
De knotiga små pinjeträden ger lite skugga emellanåt. De ger också en alldeles underbar doft från sina långa bar och små kottar. Jag har ofta denna typ av doft på mina doftljus hemma. Tycker väldigt mycket om ”gröna” dofter.

I Villefranche går jag till samma restaurang som sist.
Äter ett stort fat med pasta bolognese.
Behöver energi.
Fyller på med rejält med vatten, även i min medhavda flaska.
Sen går jag vidare.
Mot Saint Jean Cap Ferrat.
har bestämt mig för att gå Tour du Cap Ferrat som jag läst lite om.
Den lär vara enastående vacker.

Har kommit runt udden på Cap de Nice och ser Saint Jean Cap Ferrathalvön på andra sidan bukten. Magen börjar kurra och jag behöver fylla på med energi och vatten.
Ett jättefat med pasta bolognese kommer göra susen för orken. Och så ett par liter vatten på det. Nu är jag redo för nästa trail.

Jag passerar hamnen och stranden.
Bland det första jag går förbi när jag kommer till Cap Ferrathalvön är Villa Nellcôte.
Den ägdes från 1971–1973 av Keith Richards i Rolling Stones.
Hela gruppen bodde här under tiden och det var här det berömda dubbelalbumet ”Exile On Main Street” från 1972 spelades in.
Med hjälp av google maps hittar jag rutten.
Och den är magnifik.
Det gäller för båda de två trails jag gått.

Entrégrindarna till Villa Nellcôte. Vackra. Förr gick det att se huset härifrån, men nu sitter en svart plåt på insidan av grindarna och hindrar insyn.
Det där med räcken och murar… Det är inte så vanligt. Och där et finns räcken är de så heta av solen så det går inte att hålla i dem…

Liksom på förra sträckan så är också denna delvis i avsaknad av räcken och murar.
Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna.
Det är ofta vassa klippor och långt ner till vattnet.
Är vädret dåligt ska man definitivt inte gå någon av dessa två.
Inte heller om man har om man har höjdskräck.

Världen är så vacker och just franska rivieran är en otroligt vacker plats på jorden. Jag rekommenderar alla att åka hit någon gång.
Måste ju ta en selfie också. Men attans vad varmt det är. Man får verkligen inte glömma att ta med vatten i ryggsäcken.

Unga killar hoppar och gör volter från de utstickande taggiga klippavsatserna rakt ner i den turkos svalkan.
Vattnet är klart och fint.
Pinjen, oliven och kaktusen så grön.
Ljuden från yachterna, flygplanen och cikadora är det jag hör.
Och plumsen från kropparna som dyker i vattnet bakom mig när jag vänder mig om och fortsätter gå.
Jag rekommenderar varmt att du som åker till Nice tar dig tid och går dessa rundor.
Du kommer inte att ångra det.
Men ta med vatten och smörj dig väl mot solen.

Den här delen av trailen var obarmhärtig med den heta solen. Här fanns ingenstans att söka skugga. När jag kom runt udden på Cap Ferrat blev det bättre. Då låg solen från andra sidan och jag kunde gå i skuggan utmed klipporna.
Varje dag går jag Promenad des Anglais in till centrum. Det tar mig ca 20-25 minuter att gå från Fredos lgh. Jag tycker så mycket o att gå utmed havet och höra ljuden. Det är varmt som satan, men jag tänker att jag ska spara lite av känslan och värmen till hösten hemma i Göteborg.

Varje dag går jag in till stan.
Jag trivs att ensam gå runt och bara titta.
Jag sitter gärna på en bar i skuggan och kollar folk.
Skriver och tar en kaffe eller ett glas rosé.
Att shoppa är inte min grej överhuvudtaget.
Inte att gå i butiker heller.
Tycker däremot det är kul att gå in i mataffärer.
Kolla och handla.
Det finns så mycket som inte finns hos oss.

Njuter av att sitta med en kopp kaffe i skuggan på en bar. Kolla folk eller som här, prata med Jacques, en annan vän från tiden jag bodde här.
Lunch med Jacques. Stället vi brukar gå till var stängt för renovering så vi hittade ett annat. Jacques hade ett krav: han ville ha merguez så det blev det.
Masktvång i hela Niceområdet just nu. Lite jobbigt med tanke på värmen, men det fick gå. Är reglerna sådana så är de. Det är en fråga om vana. Men det var skönt när man kunde ta den av sig.

Fredo och jag umgås en del, men inte överdrivet mycket.
Vi är båda personer som har behov av att vara ensamma.
Jag går på mina turer.
Träffar mina vänner, med eller utan honom.
Han har sina möten med folk.
Jag skriver.
Han går till sin syster och dricker en kaffe.
Ibland följer jag med, ibland stannar jag kvar på terrassen och skriver.
Vi är nog verkligen som ett syskonpar.
Vi gnabbas och slänger käft.
Vi skrattar och diskuterar.
För mig är det lätt att bo hos honom.

La plage du Nice. Jag solar aldrig. Ligger aldrig på stranden. Badar inte heller. Bikinin var inte ens nedpackad i väskan… Sån är jag…
Går hemåt efter en eftermiddag och kväll på stan. Värmen ligger kvar hela kvällen och natten. Det är som svalast på morgonen.

Och helt plötsligt har en vecka gått.
Jag har duschat för öppet fönster varje dag.
Jag har ätit min franska frukost på terrassen.
Det har varit fint, men det blir bra att komma hem också.
Nice finns kvar.
Jag kommer ner igen.
Detta är ju också hemma.

Place Masséna när solen gått ner och lamporna tänts. Så vackert. Det är helt annorlunda idag när det inte längre är någon biltrafik här som det var när jag bodde här.
Får bjuda på en spegelselfie. Ska gå in till stan för att dricka ett glas med min väninna Christina.


It’s a family affair

Kvällens huvudperson, Pernille, 50 år.
Festligt och färggrant när vi partade hela natten för att fira att även Pernille nu nått den aktningsvärda åldern av 50.

När jag sätter mig i bilen för att åka tillbaka hem till Göteborg har jag Red Hot Chilli Peppers Tear på högsta volym.
Den blev låten vi stängde festen till.
Då var vi tre kvar som dansade.
Bilen är kokhet.
Det är 30 grader ute.
Jag sätter på mig solglasögonen och vevar ner rutan.
Jag har den nere ända tills jag når motorvägen i Borås.

Mitt i festen, med min syster och Pernille. Varma och rusiga.
Med min syster, tidigare under kvällen, på vår ”förfest”.

Kroppen är varm och svettig.
Trött av allt dansande.
Utanför partytältet är det mörkt.
Nattkylan svalkar.
Musiken dånar därinne.
Många dansar till upptempot som pumpar.
Utanför tältet står det fler gäster i små grupper.
Det är prat och skratt.
Jag sätter mig vid sidan om.
Träder ur bilden.
Det känns som om jag inte längre är delaktig.
Bara en betraktare som de andra inte är medvetna om.
Ingen tar någon notis om mig.
Bara myggorna.
De har alltid gillat mig.
Det snurrar lätt i mitt huvud av vin, hög musik och dans.
Det är svensk sommarnatt.
Det luktar fuktigt gräs, åvatten och kvardröjande värme.

Det finns en ny generation efter oss, kusin- och syskonbarnen. Som inte längre är ”barn”. Tiden rör sig obönhörligt framåt.
Här sitter Willy, Mimmi och Markus.
Hillevi och jag, de två äldsta från var familj, hövdingarna 😉 Oj så mycket vi har upplevt tillsammans under de 57 år vi funnit i varandras liv.

Bredvid mig flyter ån sakta förbi.
Där växer näckrosor.
Där fiskade vi som barn.
Med vår insamlade mask i små hinkar gick vi neråt, genom skogen och det höga gräset på ängen, till en stillastående liten håla, en ”hûlj” som vi sa.
Där rann vattnet strax bredvid.
Där stod det ofta abborre.
Och skinnäling, eller elritsa som den mer rätt heter.
I vår värld hette den skinnäling, en liten fisk som vi sedan använde för att försöka fånga gädda med.

Renate och hennes Viktor, han som odlar bin.
Adam, Mats och Harriet på förfesten.

Vi är sex kusiner och fem ingifta.
Vi är 11 i vårt ”gäng”.
Och vi har alltid haft kul när vi setts och det har vi fortfarande.
Ja, eller det kanske är en sanning med modifikation.
Under åren vi växte upp och var barn stod väl våra strider som sig bör bland syskon och kusiner som blir så gott som syskon.
Det är så många år som ligger bakom oss nu.
Hur många vi har framför oss vet ingen.
Jag tänker på hur vi var.
Våra olika personligheter.
De ordentliga och de som våra föräldrar aldrig visste vad de hade.
Jag hörde till den senare kategorin.
Jag tänker på hur vi utvecklades.
Och på vilka vi blev.
Vi har firat jular tillsammans.
Och sommarlov.
Och bröllop.
Och födelsedagar. Som ikväll.

Aron, lite i hatten, i bussen på väg till festen. Strax bakom sitter Lotte.
Min svåger och min syster i bussen på väg till festen. Måste varit något med de där hattarna för nu tog han på sig en också…

Sen går vi hem genom den beckmörka skogen, min bror, hans fru och jag.
På grusvägen jag känner så väl.
Himlen är full av stjärnor.
Jag kan inte längre se dimman som stiger från den varma jorden mot natthimlen, men jag vet att den är där.
Jag såg den när jag gick upp mot huset tidigare.
Innan mörkret tagit över.
Det är den som ger svalka i mjuka sjok nu.

Min bror och jag.
Min bror, hans fru och en av hans gamla klasskamrater från grundskolan.

Sitter dagen efter och är verkligen lite ”dagen efter”.
Jag ska inte stänga fester längre.
Och sedan komma i säng vid 4-tiden, (vilket jag faktiskt inte hade någon koll på, men min svägerska påstod det) sedan sova dåligt och så vakna strax före 9…
Men det var så värt det trots allt.
Äter frukost ute vid poolen hos min syster.
Himlen är bländande blå.
Träden är gröna.
Tunga klorofyllfyllda.
Stenplattorna är heta, gråa och mjuka mot fötterna.
Vattnet svalkar.
Sitter på kanten, dricker kaffe och pratar.
Sommaren är uppskruvad på högsta volym just nu.
Vill stanna tiden.

Sommarnatt och fest, vissa saker vill man att de aldrig ska ta slut.

När jag skriver detta sitter jag på en terrass i södra Europa.
Inser hur välsignad jag är.
Med en barndom utan trasiga sorgkanter och stora problem.
Då jag släpptes fri att gå min egen väg.
Trots min rebelliska natur, eller kanske just därför.
Med ett tidigt vuxenliv som tog mig hit ner till Nice, som blev mitt andra hem.
Här blev jag kvar i 3,5 år och fick vänner som bestått genom livet.
Det är en enkel lycka.

Djupa rötter och blandade minnen

Sköljer svetten av kroppen, packar ihop och sätter mig i den sommarvarma bilen.
Lämnar Varberg och åker mot ett lika somrigt Göteborg.
Jag har haft min väninna tillika granne på besök.
Cyklat fram och tillbaka på strandpromenaden.
Druckit vin både här och där.
Jagat solnedgångar och solglitter.
Lyssnat på sommarpratare och pusslat tills det blev för mörkt för att se.

Så mycket snack. Så mycket skratt. Paula och jag på Surf Saloon med utsikt över havet.

Det är något speciellt med att komma tillbaka till en plats man haft en relation till hela sitt liv.
Det är här jag tillbringat några veckor varje sommar sen jag föddes.
När jag var barn var det var det bästa jag visste att få åka till Varberg.
Det var som en feber hela vägen ner.
Och sedan, som en rusig gris, sprang jag omkring och kollade till alla ”ställen”.

Varberg. Stranden. Så mycket som har förändrats här under åren. Så annorlunda det såg ut när jag var barn härnere. Och ändå så sig likt..

På kvällarna borstade vi tänderna ute.
Vid vattenkranen i hörnet av trädgården under körsbärsträdet.
Det luktade fuktigt gräs, tandkräm och västkust.
Marken var alltid våt och kall där.
Det torkade aldrig upp riktigt.
Det var där man fyllde hinkar och bar in till köket.
Det var det vatten som fanns.

Ibland, i mycket korta glimtar, kommer doftminnen tillbaka från då. När vått gräs blandas med tandkräm… då är jag barn igen.

Och utedasset.
Lukten därinne.
Dasslocket av trä och det varma, mörka träet man satt på.
Dörren hade ett fönster med en tunn spetsgardin som gick att dra för.
Kom tåget då jag satt därinne kunde jag dra gardinen åt sidan och räkna vagnarna från min plats över hålet.
För tåget var viktigt.
Vi hade inte tåg hemma i byn där jag bodde.
Man tvättade händerna i en balja.
Kannan med vatten stor bredvid.
När man var klar hävde man ut vattnet utanför dörren, vid sidan om stenen som tjänade som trappa.
Tidigt, tidigt om morgnarna, en gång i veckan, kom lastbilarna med stora tomma tunnor som byttes ut mot de fulla.

Dagens sista fiskebåt på väg in till hamnen. Det var ofta om somrarna, om vädret tillät, som vi åkte ut på Fladen och drog torsk och makrill.

Det fanns ingen el.
Vi hade levande ljus och fotogenlampor.
Vi lyssnade på radio som gick på batterier.
Spisen var ett slags primuskök med två plattor.
Vi använde rödsprit för att få igång det.
I köket fanns en lucka i golvet.
Det var istället för kylskåp.
Där luktade jord, fukt och lite mögel.
Pappa städade och vaxade alltid bilen noga.
Morfar satt sönder en solstol.
Mormor virkade dukar och drack kaffe.
Mamma virkade barbiekläder till mig och min syster.
Och så skulle hon alltid bada, avsett väder.
Jag vägrade och satt kvar i bilen.
Sen spelade syrran och jag minigolf en gång om dagen.
Räckte pengarna till blev det två.

Havet i Apelviken är långgrunt. Det drar in mycket tång. Traktorer kommer tidigt om morgonen och tar bort det värsta. Det ger en speciellt lukt. Salt blandat med ruttnande tång. Men det är Varberg.

Och så var det sommarkyrkan i tältet på åkern.
Vi satt i ring och sjöng:
”plingelingeling nu ska tåget gå
ut i vida världen
den som femtio öre har
får följa med på färden”.
Vi hittade nya sommarvänner för en vecka eller två.
Och ibland kom det ett kringresande tivoli.
Då var det fest.
Vi barn fick bara gå en gång.
Det kostade för mycket.
De andra kvällarna stod jag på staketet och såg glittret av alla ljus och hörde tjuten och skratten från åkattraktionerna där nere på åkern.

Apelviken är ansedd som en av de bästa stränderna i norra Europa för vindsurfing. Här har alltid funnits många surfare.

Så många minnen från en tid som en gång var.
Av människor som var en del av den.
Som är borta sedan länge.
Mormor och morfar, pappa, mormors systrar…
Och vi som var barn då, kusinerna som blivit gråhåriga och är över 50 allihop.
Det är ljusa, glada minnet.
Annorlunda mot dem som skulle komma några år senare.

Idag ger sommaren i Varberg mig lugn. Under åren med honom blev det jobbiga veckor därnere. Att leva så nära varandra i flera dagar gjorde honom om möjligt ännu värre än vanligt. Jag föredrog de dagar jag var därnere ensam och han var kvar i stan.

Vi tillbringade alltid några sommarveckor där nere, han och jag.
Vi spelade ett spel en kväll.
Ett slags blandning mellan yatzy och alfapet.
Jag vann.
Nästan hela tiden.
Jag såg det komma på den vassa, elaka blicken.
Utbrottet. Hånfullheten.
De nedlåtande orden om min person.
Han fixade inte att jag vann.
Betedde sig som ett förväxt, outvecklat barn.
Situationen blev hemsk.
Eskalerade som alltid.
All energi forsar ur mig.

Att en vuxen man kan ta sig friheten att behandla en kvinna han valt att dela sitt liv med på det sätt som han gjorde med mig, är ofattbart. Idag vet jag att vi är fler som blivit utsatta för honom. Och fler kommer det att bli… Han är en äkta psykopat.

Dagen efter skulle en vän till mig komma ner på mc och sova hos oss en natt.
Jag funderade först på att ställa in, men insåg att när det var andra människor i närheten så ändrades hans beteende.
Det skulle ge mig en dags vila från hans terror.
För då satte han på sig sitt andra ansikte.
Då skulle han bygga sitt ”varumärke”.
Hela dagen var han full av ilska och aggressivitet.
När min vän kom var han nere och badade.
I ett utbrott av raseri hade han gått ner till havet.
När han kom upp och såg Kenneth på plats var han en helt ny människa.
Stora leendet på.
Det tillgjorda skrattet.
Det är konstigt, men jag hörde honom aldrig skratta på riktigt.
Ett riktigt äkta skratt om kommer inifrån.
Aldrig.
Han hade lärt sig hur man beter sig och sedan efterapade han det…

Mig äger ingen – part two

När jag levde i ett förhållande så var jag aldrig själv, men väldigt ofta ensam.
Det är det värsta som finns.
Jag trodde att jag träffat mannen i mitt liv.
Det kunde inte vara mer fel.
Jag drogs med i hans virvel och följde mitt hjärta.
Det ledde mig åt helvete.
Magen sa att det inte var ok.
Note to self: Lyssna aldrig på hjärtat, det är magen som är sann mot dig.
Jag borde lyssnat på den.
Så varför stannade jag?

Det är så lätt att dras med i någon annans virvel, i deras eld. Idag är jag betydligt mer vaksam. Jag vet vad jag vill. Och inte.

Det var ett fantastiskt förhållande.
Något jag aldrig upplevt tidigare.
Inget jag sa eller gjorde kunde vara fel.
Han bejakade mig och bekräftade mig hela tiden.
Han hörde av sig till mig flera gånger varje dag.
Våra två första år var jättefina.
Han visade på alla sätt att han ville ha mig i sitt liv.
Och jag lät mig förföras.

När du blir så bekräftad, så omhändertagen, så sedd… Det är lätt att bländas av det.

Det började sakta.
Ganska tidigt faktiskt.
Men jag slog bort det.
Vägrade se varningssignalerna:
Förändringarna.
Smått och krypande kom kritiken.
Och den ökade.
Och sedan, ointresset för allt som var jag.
Allt som varit då fint och fantastiskt med mig i början, vändes mot mig.
Och så till slut avståndstagandet.
De hårda orden.
Aggressiviteten.
Utbrotten.
Till slut levde jag i ett kärlekslöst helvete.
Med en man som uppenbart inte hade en enda varm känsla kvar för mig, och som tog sig friheten att behandla mig illa.
Och som trots detta inte lämnade mig, utan bara skulle fortsatta tills jag inte längre stod ut.
När jag valt att lämna honom kom smutsen upp till ytan.
Otroheten.
Nätdejtandet.
Och att han stötte på mina och min systers vänner…
Jag var så jävla bedragen, så grundlurad.

Det gjorde så ont att inse att den man jag valt att leva med inte hade det minsta intresse för mig längre. Att allt var bortom räddning.

Jag har försökt förstå varför jag inte gick tidigare.
Det finns nog många orsaker till det.
En av anledningarna var att jag inte orkade.
Min energi gick åt till att gråta, hålla ihop och försöka få livet att fungera.
Jag såg berget av arbete för att separera mig från honom och jag sköt upp det till nästa dag.
Gång på gång.
Men det var mitt liv som försvann.
Dag för dag.
Och när detta sjunkit in tillräckligt så jag tvingade mig att började lösgöra mig.

Jag vill inte ha medömkan. Jag vill bara berätta. Och jag tar gärna feedback på det jag skriver.

En annan anledning tror jag det var det faktum att jag investerat så mycket känslomässigt i honom och vårt liv tillsammans att jag verkligen ville få det att fungera.
Jag ville inte ge upp.
Man ska kämpa för kärleken, eller hur?
Jag gjorde det.
Jag gick till en relation- och samtalsterapeut för att försöka få hjälp med olika verktyg för att få det att vända.
För att få hjälp med hur JAG skulle förändra mig.
För jag hoppades hela tiden att vi skulle kunna hitta tillbaka till det vi haft i början.
Jag gav honom hela tiden ursäkter för hans svinaktiga beteende.

Om jag någonsin skulle känna igen dessa psykopatiska drag hos någon man jag träffar så vänder jag omgående ryggen och går. För det är vad han var, en psykopat.

Men jag fattade till slut att det aldrig, aldrig blir bättre.
Bara värre och värre för var månad som gick.
Har den nedåtgående spiralen börjat så har den.
Så jag tvingade mig att börja agera.
Först mental.
Sedan rent fysiskt.
Och jag visade mig själv att jag kunde.
Jag hade levt med en störd människa.
Nu var det slut på det.

Min familj och mina vänner var ett stort stöd, både under separationsprocessens före och efter och sedan under de följande åren.

Det finns så mycket att berätta.
Och jag vill göra klart att detta inte är ett inlägg i kategorin ”känslokitsch”.
För mig är detta ett betraktande och konstaterande av ett liv.
Ett smutsigt förhållande som inte blev som jag hoppats.
Ett liv jag en gång levde och som påverkat mig djupt.
Som satte spår, men som jag idag inte längre mår dåligt av.
Detta är nyktra konstaterande.
För mig är det ett sätt att få ord på mina tankar, inte för att få medömkan.
Dessa år kommer för alltid att finnas med mig och de är en bild av hur ett dysfunktionellt förhållande ser ut.

Men jag hamnade på nya platser i livet och det har gett mig så mycket glädje. Jag är så glad att han är ute ur mitt liv för evigt.

Och går en stund på jorden…

Det har varit en sval juli.
Inte den tunga, varma jag brukar få uppleva då jag går in på ett nytt levnadsår.
57 nu.
Svårt att ta in.
Känner mig fortfarande som 37.
Våren kom och gick i ett kaos av covid, permitteringar, restriktioner och en osäkerhet på morgondagen och framtiden.
Tiden har nött dagarna.
Nu drar juli sitt sista andetag.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
Tur man inte vet.

Vandring utmed havet i Varberg. På väg till Fästningsterrassen för lite mat och vin med en god vän sedan många år. Han har funnits i mitt liv sedan 1996.

Det känns som om livet accelererar ju fler år som packar in under mig.
När jag var barn upplevde jag ett sommarlov som oändligt långt.
Nu går ett helt år i en rasande fart.
Om jag ska utgår från vår medellivslängd så är den nedre delen i mitt timglas betydligt mer fylld än den övre nu.
Hur mycket mer har jag ingen aning om.
Egentligen vet ingen av oss vet hur mycket sand det är kvar i vår övre del av timglaset.
Tur man inte vet.

Solnedgång över Apelviken. Ett ställe jag återkommit till genom hela livet. En form av relation? Ja, kanske det, på det för platser, känslomässiga, minnesplanet.

En person försvann ur mitt liv i helgen.
Och jag kommer aldrig att glömma honom.
Han har betytt en hel del för mig.
En man jag hållit kär, men som jag inte varit kär i.
Om du förstår skillnaden.
Vissa människor kommer alltid att ha en plats i ens hjärta, men inte i ens liv.
Och det är ok.
Vi visste båda att det var så för oss.
Vi spelade med helt öppna kort.
Vi hade helt olika mål i livet.
Men våra vägar korsades och ett tag slog vi följe.
Tills han behövde vika av.
Det var rätt av honom att göra det.
Hans timglas var betydligt mer fyllt i den övre delen.

Sedan förra sensommaren har vi träffats. Nu går vi båda vidare, viker av från varandra, men jag kommer alltid att minnas honom. Som jag skrev till honom: ”en av de finare männen som jag träffat genom livet.”

Men vad som än händer har jag mina vänner.
En annan typ av relationer som fungera lite annorlunda än de man har med älskarna i sitt liv.
Funderade en del kring de vänner som finns och funnits i mitt liv.
En del stannar en kort tid, andra längre, en del för alltid.
Jag känner en tacksamhet och glädje för de vänner som finns i mitt liv.
Som får mig att skratta och må bra.
Som jag kan vara mig själv med.
Som inte dömer och kritiserar.
Som lär mig så mycket om mig själv.
Som jag kan diskuterar med.
Som jag kan fråga om råd.
Som jag kan vända och vrida på tankar och åsikter ihop med.
Vi behöver inte tycka lika, leva lika eller rösta lika, men vi måste respektera varandras olikheter.

Utsikten från den lilla sommarstugan. Pastellfärgerna när solen går ner. Lugnet när havet ligger stilla. Luften fylld av salt och lukten av tång. Ljudet av en fest på håll. Livet liksom.

Mitt sätt att leva passar mig.
Inte resten av mänskligheten.
Och jag återkommer till det jag lovat mig själv i många år.
Att inte göra avkall på min person och det jag vill för att passa in i andra människors mallar och ramar.
Att inte låta någon annan tala om för mig hur jag ska leva mitt liv.
Att så länge jag försörjer mig och inte skadar någon annan är jag fri att leva precis som jag önskar.
Att stänga dörren för de som inte gillar mitt sätt att leva och tar sig rätten att kritisera det.
Att inte låta någon hindra mig från att bli lycklig på just det sätt jag vill.
Och varje dag får jag påminna mig själv om att detta gäller mitt sätt att vara mot andra människor in return.

Nu börjar mitt 57:e år på jorden. Hur ska det bli? Om ett år vet jag…

Mig äger ingen

Jag gjorde ett inlägg på mina sociala medier i veckan rörande mitt val att leva själv.
Eftersom det fick många att reagera fick det mig att fundera vidare runt detta och varför jag tagit beslutet.
Jag är medveten om att alla har olika syn på det där med förhållande.
Många har hittat en partner som gör dem lyckliga.
Gott så.
Detta är mina tankar.

På verandan i Varberg. Själv med mitt kaffe och mina tankar. Underbart.

Tvåsamheten ses av många som det ultimata sättet att leva.
Hela vårt samhälle är uppbyggt så.
Automatiskt tänkte jag också så som ung och ifrågasatte det inte.
Klart jag skulle leva ihop med någon, man och barn och hela grejen.
Men ”den rätte” uppenbarade sig aldrig.
Och jag hade inte drivet att leta efter någon för jag var så nöjd med mitt liv som det var.
Ju mer åren gick desto mer förnöjd blev jag och jag var en mycket tillfreds singel.

Att få möjlighet att välja mitt liv precis som jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Det passar mig bäst.

Vad jag inser är att många inte tror att det är så.
Antagligen för att de själva fungerar så.
Att det är en sorg hos mig att inte ha hittat någon.
De flesta utgår automatiskt från att jag letar efter en partner.
Inget kunde vara mer fel.
Jag kommer aldrig mer att leva ihop med någon.
Och just nu är inte ens ett förhållande något jag har lust att gå in i.
Skulle jag mot förmodan träffa någon där alla stjärnor står rätt, så kommer jag trots det aldrig att leva ihop med den personen.

Nöjd med mitt liv och mina val. Skulle jag känna annorlunda går det alltid att välja om.

Särbolivet är underskattat enligt mig.
Jag är av den övertygelsen att kärleken mår bra, kanske till och med bäst, av lite avstånd.
Alla de där små egenheterna man har, och som till en början upplevs lite charmiga, blir väldigt tydliga när man lever nära.
De riskerar att bli irritationsmoment istället.
Jag tror respekten för den andre blir större när inte vardagens bestyr får ta över relationen.
Jag vill inte behöva kompromissa om viktiga saker i mitt liv.
För kompromiss i sambolivet har för mig blivit synonymt med att avstå något.
Det tänker jag aldrig mer göra.
För mig ska det finns en glädje och en lust i att ses, inte ett måste.

För vem bestämmer att det val jag gör idag måste vara för alltid? Jag lever för min skull, inte för någon annans.

Jag har dessutom aldrig velat ha barn.
Att det är provocerande för en del är tydligt.
Jag har fått kommentaren att det är ett stort ställningstagande.
Jag tycker det faktum att skaffa barn borde vara det stora ställningstagandet.
Någon kommenterade: ”Tänk om du ångrar dig när du blir gammal”.
Det är väl den sämsta och mest egoistiska anledningen någonsin att skaffa barn, tänker jag.
Mitt svar: ”Tänk om du ångrar dig…”

I en flygplansstol på väg till Nice. För att jag ville och kunde.

Inga val jag gör kommer att vara 100%.
Det finns alltid pro and cons med allt.
Ibland när tillvaron skaver så säger jag till mig själv: ”du har själv valt ditt sätt att leva och det innebär inte alltid att det kommer att vara 100%. Det går att välja om. Vill du det?”
Och det vet jag att jag inte vill.
Jag lever själv, men jag är inte ensam.
Jag får ta ansvar för att ha goda och bra vänner i mitt liv.
För jag tror att det finns två önskningar inom oss.
Vi vill och har ett stort behov av att vara själva, men vi vill också tillhöra ett sammanhang.
Jag tror att detta driver många in i förhållanden de egentligen inte skulle vara i och det får andra att stanna kvar i relationer de skulle lämnat för längesedan.
Och jag tror också att det får en del att gå runt och längta efter ett förhållande för de tror det är frälsningen.

Ut för att träffa vänner en varm sommardag i augusti 2019. För att jag helt plötsligt fick frågan och hade lust.

Jag är övertygad om att den viktigaste relationen jag har är den med mig själv.
Det är den jag behöver jobba på hela tiden.
Ta hand om mig själv.
Fysiskt och mentalt.
Försöka vara mitt bästa jag.
Hitta glädjen.
Acceptera mig själv.
Älska mig själv.
Och göra de saker jag själv vill.
Jag säger inte att detta inte går om man lever med en annan människa, men jag tror det kan vara svårare.
Jag upplever att många sätter relationens bästa före sitt eget.
Jag gjorde det själv.
Jag hörde en gång en kvinna säga att hon så gärna ville träffa en man som hade en båt så hon kunde få komma ut på havet igen.
En annan vid bordet svarade och ifrågasatte varför hon helt enkelt inte skaffade sig en båt själv.
En enkel liten båt som ger henne precis det hon vill och behöver till den kostnad hon har råd med.
På det hade hon inget svar.
Och det är just det som är grejen.
Gör det bara.
Jag får inte låta ekonomin styra mina möjligheter att göra det jag vill i livet.
Nåja till viss del måste jag ju göra det, men jag menar inom ramen för vad just min ekonomi tillåter.
Jag ser därför ständigt över mina kostnader.
Skär ner på det jag kan och lever ekonomiskt så det blir pengar över till det som är viktigt.

I solen, alldeles själv med ett glas vin.

Sedan fyra år är jag tillbaka i mitt älskade singelliv.
Jag är inte ensam.
Jag har massor av vettiga relationer – med både vänner och män.
För missförstå mig inte, jag älskar män!
Och jag vill ha dem i mitt liv.
Det är bara det att jag inte vill leva ihop med dem.
Can’t live with them, can’t live without them… som man säger.

Ett vet jag säkert: Älskar du livet så älskar det dig tillbaka!