OXVECKOR OCH VARDAG

Tre veckor in i 2021 nu.
I djupet av oxveckorna.
Inser att jag har omvärderat dem lite med åren.
Inte så att jag helt plötsligt tycker om vintern.
Det kommer nog aldrig att hända.
Men jag finner ett lugn i vardagen efter helgerna.
Jag har aldrig haft krig med mörkret.
Det kan jag omfamna.
Trösta mig och gömma mig i.
Mörkret kräver inte mycket.
Men kylan har jag svårt att förlika mig med.
Och snön.
I stan blir den bara isig och grå-brun.
Inget vackert i det förutom precis när den faller.

Mörkret och jag har aldrig haft något otalt med varandra. Jag kan tycka om dess kravlöshet och dess omfamning. Det är kylan jag har svårt för. Januari och jag har aldrig varit vänner, men dess vardagslunk är lugnande.

Jag har tagit bort all jul.
Det gör jag tidigt.
Helst redan dagen efter nyår.
Inget är så dammigt som jul i januari.
Vi har lämnat midvinterns botten med en månad.
Stigit mot ljuset med 1h 10min.
Det är redan märkbart på kvällarna.
Nästan hela ljusningen har skett där.
På morgonen har det bara förändrats med 22 minuter.

Ljuset är på väg tillbaka. Botten nåddes den 21/12 och nu stiger vi. När ljuset tillåter kommer jag att ge mig ut på öarna och på lederna och vandra igen. Längtar…

Långt nere under mig, i berget, borrar de för Västlänken.
Jag hör det varje dag.
Staden är uppgrävd på sina ställen.
Många ondgör sig fortfarande.
En taxichaufför sa:
”Kommer du någonsin att behöva åka där, eller gå av här?”
Han pekade mot stationen som byggs vid Haga.
”Nej, sa jag. Troligtvis inte. Men jag åker inte spårvagn heller. Trots det behövs de.”
Människor tänker så konstigt ibland.
Utgår enbart från sina egna behov.
Har svårt att ta in helheten.

Det är spännande att se hur staden ständigt förändras. När jag flyttade hit och startade butik såg inte detta kvarter på bilden ut så här. Då låg här en frukthandlare med en skjulliknande lokal med asfalt som golv och öppet åt många sidor. Alltid kallt. Jag tror personligen på förnyelse och utveckling.

USA har svurit in en ny president.
Den förre vägrade närvara.
Clinton, Bush Jr och Obama gjord en hälsning och ett lycka till istället.
Snyggt.
Man måste kunna ”föra sig” som min pappa brukade säga.
Jag är glad att den orangea mannen är borta.
Men vet inte vad jag tycker om den nye.
Den äldste någonsin.
Kommer han ens att överleva sina fyra år…?
Det ser knappast ut så.

Fixa lite vardagsstämning en måndagskväll. Älskar levande ljus och punktbelysning. Har svårt för taklampor. Inser att jag faktiskt inte har några…

Världen vaccinerar för fullt.
Det kommer vara min mammas tur snart.
Hon ser fram emot det.
Att få gå ner till ICA Evertá i byn och handla själv igen.
Det är de små glädjeämnena.
De där viktiga små som gör att man lever på riktigt.
När jag lever för dem så lever jag hela tiden.
Som ljudet av regn och blåst när jag ligger i sängen om kvällen.
Och slår upp boken.
Känner papperet under fingertopparna.
Eller när jag vaknar tidigt och sätter mig i soffan och titta rakt ut i mörkret.
Med en varm kaffe.
Och mitt lilla manus på datorn.
Att få öppna dörren för vännerna en fredag.
Hälla upp var sitt glas vin.
Och ta vid där vi slutade sist.
Eller känna varm hud mot min.
Läppar mot min nacke…

Vardagslivet. Vänner. Relationer. Enkel glädje. Kan jag glädjas åt lite har jag mycket att vara glad åt, eller hur?

Idag är verkligheten en grå fuktig vadmalsfilt.
Molnen släpper snöglopp utanför fönstret.
Jag har räknat ut att jag behöver skriva ca 5000 ord i veckan t.o.m. juni.
Då har jag ca 110 000 ord.
Plus de drygt 20 000 jag redan har.
En genreroman ligger på ca 80 – 100 000 ord.
När jag finputsar och redigerar försvinner mycket.
Måste alltså ha mer från början.
Mina blogginlägg brukar ligga på mellan 500 – 800 ord ungefär.
Under tiden jag räknar ord övergår gloppet i regelrätt snö…

UTVALD – part two

Hans verbala slag försvagade mig.
Och det eskalerade.
I början var det inte så.
Då riktade han ilskan utåt, mot andra personer.
Företeelser eller oförrätter han ansåg sig blivit utsatt för.
Och det enade oss när jag höll med honom.
Då trodde jag aldrig att den skulle kunna drabba mig.
Jag var liksom skyddad mot den, vreden.
Det var mycket som hände i mig när han var arg.
Jag som alltid varit så orädd.
Som tagit mig an världen, företagandet, livet, utan att blinka.
Vågat ge mig in i saker.
Tyckt så mycket.
Haft åsikter.
Jag blev tystare och tystare.
Började hålla inne med mycket.
Sa inte längre vad jag tyckte.

Jag den sommaren jag träffade honom. Vem var jag då och vem har jag blivit efter det? På vilket sätt förändrade det mig som person? Jag har vänt och vridit på det. Har ett behov av det. Att förstå hur jag kunde låta det gå så långt som det gjorde. Att jag lät en person som han få så pass mycket ”makt” över mitt liv, min person.

Han sa: Jag tänker sova hemma ikväll. Och jag tänker gå hem nu.
– Jaha… men…
– Och jag tänker sova ensam.
Vi hade varit ute och ätit och var på väg hem till mig.
Det kom aggressivt och från ingenstans.
Jag tog ett steg tillbaka.
Det var ett stort obehag över hela situationen.
Över sättet han sa det på.
Blicken i hans ögon.
Och ett spänt drag över munnen som förvred ansiktet på honom.
– Men vi ska ju åka… imorgon…, stammade jag.
– Ja! Vad spelar det för roll? Du får komma och hämta mig.
Han vände ryggen åt mig och gick.
Ingen förklaring.
Jag intalade mig att det inte betydde något.
Gjorde problemet till mitt.
Att jag var överkänslig.
Men det var en ny ton och jag visste det innerst inne.
Dagen efter var han som vanligt.
Berörde inte det som hänt.
Det gjorde inte jag heller.
Ville inte förstöra det som var bra igen.
Ville inte väcka det där dåliga.

Varför stängde jag inte dörren för honom? Varför tog jag inte det där steget tillbaka och tänkte igenom situationen? Bad honom fundera över hur han ville ha det? Alla varför… alla borde…

Det negativa började mer och mer riktas mot mig.
Jag borde ha förstått… redan då…
Så mycket jag ”borde”…
När jag tänker på det i efterhand så känner jag inte igen mig själv.
Jag accepterade hans ton.
Lät honom hålla på utan förklaring.
För detta fortsatte.
Och det blev mer och mer vanligt.
Detta var bara en av de första i en lång räcka incidenter.
Och just det där att jag fogade mig, inte ifrågasatte…

Även min Viggo fick utstå en hel del ovett från hans sida. Viggo.. lille vän.. som varit så van att alltid få finnas med mig. Sova i min säng, ligga i soffan. Nu skulle han helt plötsligt börja ”fostra” min hund. Skällde på honom när han var i sängen. Jag sa till på skarpen. Detta klarade jag inte. Att han använde hårda ord mot Viggo. Hunden med det största hjärtat. Som bara ville vara till lags och aldrig utmanade eller betedde sig dumt.

Irritationer mot sådant jag sa eller gjorde inträffade oftare ju längre tiden gick.
Mot musik jag tyckte om.
Mot kläder jag bar.
Filmer jag ville se.
Det var väldigt förvirrande för mig.
Jag frågade honom ibland om han älskade mig.
Det sa han att han gjorde.
Men aldrig som han gjort i början.
Han visade det inte heller.
Inte på några sätt längre.
Efter ett tag ville jag inte ställa den frågan längre.
Det var som att be om kärlek.
Och jag skämdes inuti.

I sociala sammanhang var han alltid uppmärksam och bekräftande. Det var ett spel för gallerierna. Han var en Dr Jekyll och Mr Hide. Yta var allt för honom. Ett polerat svin, helt enkelt. En psykopat.

Han sa: – Det är bara att komma ner till sommarstugan. Det måste ni göra.
– Gärna, sa P. Vi är lediga första veckan i juli.
– Ja, men kom ner då, sa han.
Vi var på födelsedagsmingel för P’s sambo.
Det var i slutet av juni.
Jag sa: – Men det funkar inte. Det är inte vår vecka. Det är mamma som är i stugan då…
Han låtsades som ingenting.
Slätade över det inför P.
Skrattade ansträngt och tillgjort.
Jag fick en fullkomlig utskällning när vi gick hem en stund senare.
Jag hade generat honom inför P.
Hur trodde jag att de någonsin skulle vilja umgås med oss igen.
– Du är en fullblodsegoist, skrek han. Du kan inte bete dig!
– Ja men herregud! Du kan väl inte lova bort helger i stugan som inte är våra, svarade jag.
– Har jag inget att säga till om? skrek han tillbaka.
– Nej, inte i det fallet. Det är redan bestämt och uppgjort om veckorna, svarade jag. Ska det fungera för oss som ska vara där så måste vi respektera det som är överenskommet.
Han gick ifrån mig.
Lämnade mig där.
Hela helgen straffade han mig med sitt mörka helvete.

Jag lärde mig känna igen hans sätt när han var på elakt humör. När hans energier var dåliga och mörka. Det syntes i hans kroppsspråk, hans blick, hans röst. Och framför allt i hans drickande. Som bara eskalerade. Aldrig mer, har jag lovat mig själv. Aldrig mer ska jag låta någon komma in i mitt liv som har minsta tendens till det sjuka beteende han uppvisade.

I min mage satte sig något obehagligt som inte försvann.
Jag började notera förändringar i hans röst.
I hans gester.
Hans sätt att gå.
Med uppdragna aggressiva axlar.
När han gick snabbare än mig på gatan, en bit framför.
När han stängde dörren hårdare än vanligt.
Eller var stressad och hård när han pratade med sina barn.
Hans kyliga blick över bordet vid middagar.
Den som visade att han inte var nöjd med mig.
En blick som bara jag lade märket till.
För det var bara jag som visste.
Han var bra på att dölja utåt hur han var.
Skulle aldrig behandla mig illa inför andra.
Det skedde alltid när vi var ensamma.
I sociala sammanhang presenterade han mig som ”min Helena”.
Där var han en helt annan person.

REAL WOMEN / PREFECT WOMEN

”Real women are not perfect
and perfect women are not real.”
De orden fick mig att stanna upp.
Och tänka.
Förväntas jag vara perfekt?
Eller näst intill i alla fall.
Inte för mycket – inte för lite.
Av något.
Slank, men inte mager.
Kurvig, men inte fet.
Synas och höras, men inte för mycket.
Självständig, men ändå lyda.
Vara mig själv, men ändå passa in i boxen.

Tre år gammal, med hela livet framför mig. Jag blir så glad när jag ser denna bilden. Och jag tycker så mycket om den lilla människan som kikar fram genom alla lager av år som lagts på henne. Jag hade en fin och bra barndom. Jag fick utvecklas ganska mycket som jag ville. Jag var svår att styra och ställa med. Jag var ingen foglig liten söt flicka…
11 år gammal och glad i livet. Det faktum att mina kanter skulle filas ner och anpassas kom nog mer från samhället i stort än från mina föräldrar. De var alltid stöttande på de vägar jag valde att ta i livet.

Grejen är att jag har nog aldrig varit lagom.
Alltid för mycket.
Av det mesta.
Jag är född med stora känslor.
Skrattar högt och frustande.
Så jag får ont i magen och tårarna rinner.
Pratar mycket.
Har åsikter om det mesta.
Känner allt.
Älskar så det påverkar varje cell.
Och det motsatta.
Men livet formade mig.
Jag fick mig själv att tro att jag var svår att älska.
Kanterna slipades till och utan att jag själv märkte det så förändrades jag.
Blev lite tystare.
Lite mer återhållsam…

21 år gammal i Nice. Vilda år där jag levde loppan och kunde göra lite precis som jag ville. Dessa år var bra för mig. Här fanns inget ”dömande” samhälle på samma sätt som hemma. Här var jag bara ”Helena”. Ingen annan.
27 år gammal på Calle Flygare Teaterskola. Bilden är tagen inför vårt slutuppspel på teatern vid Gröna Lund. Mina år i Stockholm var också mina egna, precis som åren i Nice. Det frigörande i att få leva i en stad där man är en i mängden.

Jag förväntas framför allt vara återhållsam när det gäller sex.
Jag ska gilla det, men inte för mycket.
Har jag mycket sex är jag en slampa.
Det är inte bra.
Men tar jag inte för mig så är jag tråkig.
En allt igenom ointressant sexpartner.
Och en sån vill ingen ha.
Hora/Madonna-komplexet som många har svårt att förhålla sig till.
Vi är väldigt olika även på det sexuella planet.
En del har stor aptit, andra mindre.
Det gäller både kvinnor och män.

35 år gammal och göteborgare sedan 3 år. Skaffade mig en liten devon rex-kille som jag döpte till ET Amarillo.
40 år gammal. På mitt kontor när företaget hade lokaler på Ringön. Jag minns så väl när bilden togs. Det var för en sån där spalt med ”5 snabba” där de frågade ett gäng egna företagare vad vi tyckte om någon. Vad frågan gällde har jag inte längre en aning om…

Jag hade en gång en person i min vänkrets som plötsligt började slänga sig med ordet ”promiskuös”.
Det är ett epitet som så gott som aldrig läggs på en man.
I de allra flesta kulturer anses kvinnlig promiskuitet förkastligt medan manlig dito i stort sett är accepterad.
Han förväntas ”så sin vildhavre” och leva livet.
Men jag betackar mig för att någon annan ska komma och kalla det för promiskuöst!
Oavsett om du är man eller kvinna.
Men face it, männens spelplan är så oerhört mycket större.
Det har den alltid varit.
Det lär vi oss från tidig ålder.
Det är bara att lyfta blicken och se vad som händer i världen.

42 år gammal på julfest med min personal, styrelse och andra som var verksamma i mitt företag på olika sätt.
46 år gammal på min bror fest för syskon och några kusiner. Han fyllde 40 år och vi satt på balkongen och partade hela kvällen innan vi drog till ”Stage Door” och festade vidare.

Med åldern kommer styrkan att säga ”fuck that” till allt det där.
När mitt behov att passa in blir mindre.
När jag inser att jag lever för min egen skull och inte för andras.
Inte ens för mina närmaste.
När vännerna jag har tycker om mig för den jag är.
När jag har rensat ut dem som inte gör det.
De som gärna och ofta vill tala om för mig hur jag ska vara.
Som tar min energi, är ogina eller på andra sätt försöker förminska mig.
När jag bara tillåter män i mitt liv på mina villkor.
Män som är alltigenom schyssta.
Och som får mig att skratta och må bra.
Män som jag älskar på mitt sätt.

46 år gammal på Liseberg med personalen.
47 år gammal på födelsedagsfest för min lilla Fredrica Helena när hon fyller 4 år, Bilden på moster H är tagen av födelsedagsbarnet.

Så är jag en feminist?
Ja, det är jag.
En sån feminist som anser att alla människor ska ha samma möjligheter oavsett kön.
Och som tycker att alla måste ta samma ansvar för sitt liv och sina handlingar oavsett kön.
Att vi ska ha samma lön för samma arbete.
Och att vi ska ha samma frihet att välja hur våra liv ska se ut.
Vi ska vara helt jämställda när det gäller lagar och regler.
Och vi ska få våra arbeten och uppdrag tack vare meriter och inte pga kön.
Rätt person på rätt plats, alltid.
Aldrig kvotering.
Kvinnor är inte snällare eller mjukare än män.
De är precis lika goda och dåliga.
De är inte mer omtänksamma eller bättre lämpade för varken det ena eller det andra.
Det är inte könsbetingat.
Det är en fråga om personlighet.

2011 i Nice. Jag är 48 år. Jag brukade åka ner och besöka leverantörer i Provence varje vår och planera nyheterna inför hösten. Jag passade alltid på att ta en långweekend och umgås med mina vänner när jag ändå var där. Detta är i mars och det är redan skönt i solen.

Jag inser att jag nog levt utanför ramen en stor del av mitt liv.
Människor måste få leva sina liv så som de själva önskar.
Oavsett hur det livet ser ut.
Jag vill inte vara lagom.
Jag vill inte leva enligt andra normer.
Jag vill leva mitt liv.
Det är det enda jag har och får.
Och jag säger till mig själv; förlåt för att jag försökte förändra dig.
Förlåt för att jag fick dig att tro att du är svår att älska.

2011 i Varberg i den nedgående solen. 48 år gammal.

2020 – ANNUS HORRIBILIS

Januari – Februari – Mars
Flygslingor i norr och okristligt tidiga morgnar.
Layovers i Oslo efter 14-timmarsdagar ToR Las Palmas.
PW:ar mig runt svenska metropoler i kyla, snö och isande vindar.
Älskar alla roliga, knasiga, underbara kollegor som gör mitt liv.
Och världen från ovan över Europa.

En vy jag älskar – solnedgång och en flygplansnos. Här har vi parkerat planet i Skellefteå och ska sova där över natten för att flyga ner dagen efter på eftermiddagen. Ett annat crew tar över denna maskinen ner till Arlanda.
En vintrig PW i Östersund utmed Storsjön. Solen står lågt och ger mig en fantastisk bild.
Och så var det Formex på Stockholmsmässan. Tänk om vi vetat då när denna bilden togs att de båda kommande Formex, augusti 2020 och januari 2021, skulle komma att ställas in…

Jag drar till Miami för fyra dagar i tropiskt klimat.
Bara för att jag kan.
Bor på ett litet art deco-hotell på Ocean Drive.
Vandrar, cyklar, åker på stadsturer, dricker mojito i Wynwood och vin i Little Havanna.
Älskar varje minut av mina fyra dagar där.

Kan det bli mer Miami! Baywatch-husen på South Beach.
Älska på all Art Deco som Ocean Drive och Miami är känt för. På dagen är färgerna vitt, blått, turkos och grönt. På kvällen när allt lyses upp är det ett färgfyrverkeri utan dess like. Magiskt!
Att få strand och värme i slutet av januari är helt underbart. Även om jag aldrig solar och badar så vill jag ha värme och sol.

I Kina har någon ätit en dålig fladdermus…
Och här hemma börjar folk hamstra toapapper…
Och det blir mer och mer tydligt att den där fladdermusragun kommer att påverka oss mycket.
Och helt plötsligt går det i en rasande fart.
Landar i Gbg efter en mardrömslik flight ToR Teneriffa.
Mitt i flygturen hem slår matförgiftningen till och jag får sitta längst bak på en tom rad med en plastpåse och kräkas.
När vi sätter hjulen i backen strax före 02 på natten vräker regnet ner.
Och vi har blivit permitterade.
Jag är helt slut efter att ha tömt mig fullständigt.
Situationen är surrealistisk.
Inget går längre att planera när det gäller våra flygningar.
Vi har inte en aning om hur morgondagen ser ut.
Vi går från 100 till noll på ett par veckor.
Och på bara några dagar är flygplatserna stora öde och tysta.
Planen är tomma ner och fulla upp när vi hämtar hem skandinaver från södra Europa.

Morgon på ett hotell någonstans i Sverige. Fixar mig för en dag i luften.
Marco och jag i bakre galleyet. Vi skulle flugit en tur till Las Palmas med layover. Som vi hade längtat till detta! Allt frös inne. Istället fick vi flyga en ToR och sedan ligga på hotellet vid Gardermoen och jobba därifrån i ett par dagar.
Arlanda börjar mer och mer likna en spökstad. Planen står parkerade. Alla Terminaler utom T5 stängs ner. Den lilla trafik som går körs därifrån. Från 100 till 0 på ett par veckor. Overkligt.

April – Maj – Juni
Jag flyger några enstaka flighter.
Vi arbetar med ansiktsmasker och ställer in all servering.
Och tvättar och spritar händerna torra och fnasiga.
Passagerare måste ha mask ombord.
En del har cyklop.
Några en typ av gasmask.
Andra kör duschmössa till masken.
Oklart varför.
Flygplatserna dånar tomma mitt i covid-mardrömmen.

Vi får vänja oss vid att arbeta i masker. Detta är vad som kallades en ”high risk flight”. Vi flyger tomma ner till södra Europa för att hämta hem skandinaver.
Ett öde Gardermoen, Oslo. En bild som säger så mycket. Mina två crewkollegor ensamma i en lång lång gång. Inte en människa. Bara våra steg som hördes.
En av mina sista flighter 2020. Ett mardrömsår för flygbranschen och alla vi som arbetar där och älskar det.

Livet som vi känner det, ställs in.
Konserter, event och resor.
Allt det där människor möts och umgås tas ifrån oss.
Jag vill ha trängsel i en bar.
Jag vill ha närhet och arbete och trång kollektivtrafik och köer och svettiga nattklubbar.
Jag vill leva utan att tänka.
De resor jag planerade under våren läggs åt sidan.
Inget New York, Berlin, London…

Affischer för konserter som aldrig blev av. Det rasslar i blåsten. Livet som fick ställas in.
Med min mamma och mina syskon i samband med mammas 80-års dag. Vi firar ute bland påskliljorna i Fagered med en pick-nick.
Hemma i fastigheten pågår vårt stora underhållsprojekt. Som styrelseordförande i föreningen har jag mycket att göra med det under vår och försommar. Lite ovanligt att helt plötsligt ha män utanför sovrumsfönstret… Det gäller att tänka sig för innan jag studsar runt in the nude…
Den sista juni börjar ställningarna tas ner. Helt underbart att få allt ljus och den fria utsikten tillbaka, men samtidigt saknar jag kontakten med alla som varit inblandade; entreprenören och hans män på plats. Vilket fint team de var.
Här står min nya balkongdörr redo att sättas in.

Så jag blir en vandrare.
Köper en ryggsäck och möter våren och sommaren på mina hikings.
Jag blandar stadsvandringarna med turer på öarna.
Tar båten ut i skärgården och hoppas av på en jag bestämt i förväg.
Och så jag går vandringsleder.
Jag maler i mig hela Gotaleden.
Vissa sträckor går jag flera gånger för de är fina och jag har lust.
Det blir många steg under denna sommar.
Och mycket böcker, poddar och sommarpratare i öronen.
Tid är det jag har mest av.

Vandring över broarna utmed älven om våren, när körsbärsträden blommar som vackrast.
Vandring på Styrsö med ett alltid närvarande västerhav.
Gotaleden. En vandringsled som blivit utsedd av New York Times till ett av de 52 besöksmålen i världen år 2020. Västsverige och Gotaleden kom på 16:e plats.
På en av etapperna följer Arvid med. Vi gick utbildningen till cabin crew tillsammans 2018 och nu är vi båda uppsagda…
Varm och trött tar jag igen mig utmed en brusande Säveån och käkar en medhavd macka. När våren och sommaren kommer 2021 ska jag gå leden en gång till.
Trift och klippor på Brännö. Så mycket sommar det går att klämma ur en tub med Sverige.

Juli – Augusti – September – Oktober
Jag börjar pendla till Nice.
Får medelhavsvärme på huden och sol i ögonen.
Cikadornas gnissel i öronen och doften av pinje, hetta och sälta.
Får byta mina nordiska vandringar mot rivierans.
Hittar fina hikes utmed det azurblå havet och upp på Alpernas utlöpare.
Skriver i skuggig värme på terrassen.
Dricker vin på uteserveringar.
Äter i Vieux Nice.
Vandrar runt i några år av mitt liv.
Där jag levde som ung vuxen och tog dagen som den kom.
Mitt andra hem.
Dit jag alltid kommer tillbaka.
Bor hos min ”bror” Fredo.
Är så innerligt glad för vår 35-åriga vänskap.

Med SAS till Nice. Här har jag Villefranche, St Jean Cap Ferrat, Beaulieu och Èze under mig. Där jag vandrade i somras. I en obarmhärtig hetta. 30 grader i skuggan…
En stunds svalka innan värmen och solen tar över igen. Från Cours Saleya ut mot Promenaden, palmerna och stranden.
Blått, turkos, vitt och grönt – Rivierans färger.
Vandringsled mellan Nice och Villefranche – Sentier du Bord de Mer. Med doft av pinje och Medelhavet. Till ljudet av cikador och vågor.
Den röda dammiga jorden. Torra örter och kaktus. Så varmt att det ibland luktade bastu, som torrt mycket varmt virke.
Uppe vid La Cascade du Château med utsikt över Nice. Långt där borta ser man flygplatsen.
Med ”brorsan” i solen. Rosé på en uteservering i oktober.
Jag vandrade inte enbart utmed havet. Jag tog mig upp till Èze village via Sentier du Nietzsche. Brant och stenigt men väl värt det. Byn ligger som ett litet örnnäste högst upp på en bergstopp.
En selfie i ”mitt” badrum hemma hos brorsan. Redo för middag med vänner.

Hemma i huset har jag fått två nya ovärderliga vänner i mina grannar.
Så glad för dem och varenda en av alla som finns i mitt liv, nya som gamla.
På balkongen är det sommar.
Tillbringar mer tid än jag någonsin gjort därute.
Jag kommer inte att få flyga för SAS mer detta år.
Så jag tar tillvara en så gott som helt ledig sommar.
Har nog aldrig haft det när jag tänker efter.
Jag börjar Författarskolan för att få utlopp för orden inuti.
Tänker och skriver mycket.
Försöker bända ord till känslor.
Vänder och vrider för att pressa fram.

Firar midsommar med Monica ute hos henne på Björkö.
Med min andra vän och granne, Paula. Vad hade detta året varit utan dessa två så nära.
Balkongen blev en tillflykt många av de varma dagarna och mjuka kvällarna denna sommar.
Och Varberg, älskade Varberg. Inte en sommar utan dig. Här firade jag min födelsedag med Paula, Monica, Jörgen och Margit.
Skymning över Kattegatt och Apelviken.
Och cyklade runt i stan och utmed havet och fångade solnedgångar och feeling. Västkustsommar – det är fint det!
I värmen på balkongen. Med tankarna i huvudet. När jag drev get företag sa jag ofta att jag skulle vilja ha tid att tänka mina tankar till slut. Det är något jag har haft nu. Mer än vad jag velat. Det ska vara en bättre balans…

De sista månaderna
Det som såg lovande ut i somras vände snabbt när hösten drog in.
Årets sista månader blir tunga.
Det är en sorg inuti.
En tyngd.
Med hjärtat utanpå kroppen emellanåt.
Jag har klarat mig från att bli smittad.
Min familj och de flesta av mina vänner likaså.

Det blev en tung senhöst. Med ökade restriktioner och flera fall tillbaka med allt.
Vandringarna i skärgården och på vandringslederna fick bytas ut mot staden då mörkret kom snabbare och tidigare för var dag.
Göteborgsvyerna är många och vackra, men en del är mer göteborgska än andra..
Hamnen och västerhavet.

Jag har kallat 2020 för det hemska året.
Vi har varit med och skrivit historia.
Vi som arbetade inom flygbranschen såg det mycket nära och på ett brutalt sätt.
Jag hade gärna varit utan den erfarenheten.
Det har varit ett sorgligt år.
Jag tänker på alla de som förlorat en närstående.
De som likt jag själv mist jobbet, sina företag, sitt hopp och sina drömmar, sin ekonomi, sin sinnesro.
Många kanske tycker det kom gott ur detta.
Och ja, livet har alltid goda sidor mitt i det som inte är bra.
Men jag har en känsla av att vi alla har valt att fokusera på det som fanns av gott.
Och det är det bästa sättet som finns.
Och det är gott så.
Det är mänskligt.

Mitt vandrande har varit ett sätt att må bra. Att få luft och ljus. Så viktigt. Och samtidigt har jag lärt känna stan.
Jag firar julen ihop med en god vän. Och nyåret ihop med mina två grannar och buddies.

Men inför 2021 finns ett hopp och en bön om en annan tillvaro.
Nu behöver jag det.
Jag önskar inget högre än att få dra på mig uniformen igen.
Få gå upp i svinottan och checka in på basen på Arlanda.
Vakna ena morgonen i Kiruna med utsikt över gruvan.
För att nästa känna Maspalomas sand mellan tårna på ett Las Palmas-stopp.
Nu vill jag ha livet och jobbet tillbaka.
Snälla 2021 – ge mig det!

Vaccineringen har kommit igång. Jag hoppas och tror att det iom det är slutet på C19. Jag tror att vi till sommaren och senare delen av 2021 kan se en flyg- och reseboom av sällan skådat slag. Och alla som anklagade flyget för att vara värsta boven för utsläpp har fått en knäpp på näsan då det visade sig att det inte gjort någon större skillnad öht att planen stått på marken.

TVÅ JULAR – TVÅ VÄRLDAR

Så kom den, julen 2020.
Den jag sörjde i november då jag insåg att firandet med min familj inte skulle bli av.
Så det var redan gjort, sörjandet.
Avklarat.
Färdigt.
Och efter det började jag tycka det skulle bli helt ok.
Jag har länge haft med mig tanken att den dagen kommer då jag måste tillbringa julen själv.
När min mor är borta.
Och mina syskon firar med sina ”andra” familjer.
Nu kom den bara lite tidigare än beräknat.
Så jag har gjort det jag är bäst på.
Ta hand om mig själv.
Lösa min egen tillvaro.
Jag släppte och tänkte att det blir bra oavsett.
Och det blev det.

Julen har varit så fin. Lugn och harmonisk, med vänner. Mina jular kommer i framtiden att allt som oftast bli så här. När min mor är borta och mina syskon firar på andra håll. Livet måste förändras. Det är bara att hänga med på turerna och göra det bästa av det.

På julafton 2015 var våra föräldrar hos oss över dagen.
Jag gick in till sängen och lade mig ner en stund.
Min mamma kom in.
Hon som var den enda som visste vilket helvete jag levde i.
Hon satte sig bredvid mig på sängen.
Lade en hand mot min rygg.
Sa inget.
Bara hade sin hand där och strök sakta.
För en stund kände jag mig omhändertagen.
Det skulle lösa sig.
Men jag hade en bit kvar.
Jag hade allt framför mig.
För jag visste att det var bortom all räddning.
Förhållandet.

Tre dagar i rad hade vi sol och blå himmel. Helt underbart. Jag tog solbrillorna på och gav mig ut på mina vandringar i stan. Det var fler än jag som tänkte likadant. Staden var full av flanerare.

Jag tar mina vandringar i staden.
Solen skiner och jag får ha solbrillorna på.
Flygplanen ritar vita streck mot det blå och gör mig lycklig bara genom att visa sig.
Jag steker köttbullar som blir supergoda.
Köper rumsgranar på Linnégatan och sätter om så de ska få ny fin jord.
Får en narig näsa som botas med Egyptian Magic.
Dricker uppesittarvin med bästis.
Och tillbringar julaftonskvällen med Kenneth.
Äter hans suveräna Jansson och mina köttbullar.
Och lite sill.
Och mycket ost.
På morgnarna äter jag risgrynsgröt istället för havregrynsgröt.
Med kanel istället för färsk frukt.

Jag kan inte låta bli att minnas en av mina mest såriga jular. Det är minnen som bränt sig fast i mig. Ett liv och en tillvaro jag aldrig ska utsätta mig själv för igen. Aldrig.

Mellan jul och nyår var barnen hos oss.
Han var sparkad från sitt senaste jobb, det han haft ett halvår..
Jag försökte prata med honom.
Sa; jag finns här.
Blicken jag fick var förakt.
Sedan somnade han med rödvinsglaset i handen och spillde ut allt i sängen.
Han gick in till sonen istället för att fixa efter sig.
Försiktigt öppnade jag dörren och erbjöd mig att hjälpa till att bädda om.
Han for ut med en rasande blick.
Jag backade instinktivt.
– Hur vågar du störa mig när jag pratar med mitt barn?
Spottet flög från hans mun.
Han luktade fylla.
Blicken var galen och berusad.
– Gör jag rätt nu? Gör jag rätt nu? väs-skrek han stående över mig som en hotfull skugga när jag försökte vända lakanet rätt och få ordning på sängen.
Han lämnade sovrummet och slog igen dörren efter sig med en smäll.

Julen klär staden i så mycket vackert. Det är ljus överallt. Finast är det när mörkret kommer. När det grå försvinner och ljusen får allt att se så drömskt ut.

Jag struntar i Kalle och väljer Fanny & Alexander och Seinfeld istället.
Ibland får tv:n stå på i bakgrunden medan jag skriver.
Men julen är mer musik än tv för mig.
Jag gillar sakral julmusik.
Stora körer i kyrkorummen.
Det är vackert och högtidligt.
Och det är så många minnen från förr.
Julklapparna är borta sedan länge.
Det avskaffade vi i familjen redan för 20 år sedan.
Det var ett befriande beslut.
Idag har jag svårt att tänka mig att jaga runt efter det.

Det är skönt att få välja sin egen jul. Titta på de program jag själ vill. Tända mina ljus med den doft jag gillar. Äta den mat jag vill ha. Umgås med vänner som gör mig gott och som jag skrattar ihop med. Mitt liv, mina val.

Jag satte mig vid TV:n och andades för att hålla ihop.
Trasig i kanterna.

Den natten grät jag mig till sömns.
Igen.
Morgonen var tröstlös.
Som vanligt.

Han tog barnen och åkte till sina föräldrar på förmiddagen.
De skulle stanna två nätter.
Lugnet inuti när jag blev ensam var befriande.
Men inuti piskade tankarna.
Jag ringde mamma.
Bara tårar.
– Du vet vad du måste göra, sa hon. Det tar lite tid att orka ta tag i det, men till slut kommer det. När det är moget.

Men hur skulle jag få ork att ta det steget?
Och hur skulle han behandla mig då?
Hur lång tid skulle jag tvingas leva med honom efter det?
Hur skulle jag palla trycket om det var så här illa nu?

Jag har haft en så fin jul. Jag har känt mig så tillfreds. Jag har pratat med min familj. De finns där. Vi kommer att fira jul ihop igen.

Jag står i fönstret, tittar ut på lugnet och borstar tänderna.
Ljuset doftar silvercypress, ceder och pinje.
Jag duschar i Laura Merciers ”Crème de pistage soufflé”.
Löddrar in hela mig.
Står länge i det varma vattnet och njuter.
Inuti är det lugn.
Jag har tänt mina stjärnor och ljusslingor.
Och min lilla gran.
Jag lever i min egen tillvaro.
Så som jag tycker om den.
Det är en vacker julhelg.

UTVALD – part one

Varför valde han mig som den person han behövde besegra.
Gång på gång, hela tiden.
Varför blev jag ”den”.
Han, som jag gav min kärlek.
Som jag trodde på och valde att leva med.
Jag går runt i en decembermörk och grå stad.
Lyssnar på en bok som river hjärtat ur kroppen.
Och undrar.
Varför blir vissa av oss valda av dessa sjuka män.
De som slår fysiskt eller verbalt, eller både och.

Tillsammans med mig följde Viggo med på den resa detta förhållande tog mig på. Jag hade behövt honom de sista 2,5 åren då det var som svårast, men då fanns han inte mer…

– Vet inte om jag orkar inte ge mig ut i regnet, skrev jag.
Han svarade: Jo gör det!
– Ok, om vi går någonstans nära där jag bor.
– Du bestämmer ställe.
– Ok. Vi ses på Italiano.

Kl 19:00 skakade jag ur paraplyet.
Han reste sig från baren och mötte mig.
Han frågade: Vad vill du ha?
– Ett glas rött vin, tack, sa jag och slog mig ner.
Han var trevlig.
Pratet flöt lätt.
Jag skulle egentligen inte ens varit här.
Hade egentligen planerat en annan träff men den ställdes in.
Vi gick hem till mig.
Under träden som bildar en tunnel uppför trapporna vid Luntantu.
Som aldrig luktar så starkt av grönska och klorofyll som efter ett regn.
Jag hällde upp två glas vin.
Vi satte oss på balkongen.
Och hamnade i säng.

När han gick följde jag honom uppåt gatan med hunden.
Vi bytte telefonnummer.
Han ville ses igen.
Var väldigt insisterande.
Han tog trapporna nerför Carolus rex.

Jag gick ut mot räckena längst ut på bastionen.
Med den höga gamla stadsmuren under mig

Stod och såg honom passera Esperantoplatsen.
Han vände sig om.
Höjde armen och vinkade åt mig.

Det var den 14:e juli.

Jag tog med honom på julbordet med mitt företag. Han tog denna bilden på mig och en av mina anställda. Jag var så glad i hela kroppen för att han fanns med.

Jag blev inte kär i honom från början.
Det tog ett tag.
Men han var så intensiv.
Varje dag fanns han där.
Med små meddelanden.
Och telefonsamtal.
Det tog aldrig slut.
Och jag suktade efter bekräftelse.
Nu kände jag mig utvald.
Någon ville ha mig.
Det behövde jag efter uppbrottet från B.
Det jag velat ha med honom.
Och som jag sedan fick släppa när han inte ville.
Allt eftersom veckorna gick släppte jag in honom mer och mer.
Tills jag var fast.
Jag var mer kär i kärleken och bekräftelsen än i honom.
Hans hetsiga uppvaktning var påträngande ibland.
Han betedde sig som om han var kär för första gången.
Som om han aldrig träffat en kvinna förut.
Men jag kunde inte stå emot känslan av att vara utvald.

Vi åkte på semester till New York sommaren 2012. Bilden togs på en bar med utsikt över ett upplyst Manhattan. Mitt emot oss hade vi Empire State Building. Men här hade han redan börjat förändras. Det hade börjat komma in stråk av mörker i hans sätt att vara.

Han sa: Jag vill gifta mig med dig!
Jag skrattade.
– Vill du?
– Ja!
– Vi har bara känt varandra i några veckor. Det funkar inte för mig.
– Det är så mycket jag älskar dig! Du är allt.
– Men vi har ju varandra. Det är fullt tillräckligt just nu.
Han fattade att han gått för snabbt fram.
Gjorde det till ett sätt att förklara sin kärlek istället för bokstavligt menat.
Han sa: Självklart! Du har helt rätt. Det är vi. Och jag kommer att älska dig lika starkt när du är 60 som idag. Jag hade velat göra dig så gravid!
Jag skrattade.
– Nej vet du vad, det kommer inte att hända. Den biten har jag valt bort för längesedan. Och du har ju redan två.

En selfie från en bar. Denna bild på oss använde vi när vi skickade ut inbjudningar till vårt House Warming Party när vi flyttade ihop. Jag har valt att klippa bort honom. Det har jag gjort på alla sätt som går. Men minnen är svåra att göra sig av med. En del sitter för alltid kvar.

Det kom smygande.
Det destruktiva.
Och jag märkte inte hur det eskalerade.
Jag var mitt i det, omsluten av det.
Som den kokande grodan…
Och så jag ville inte se det.
Ville inte tro att min man…
Trodde varje gång det var en engångsföreteelse.
Insåg efter ett tag att det inte var det.
Men blundade.
Hoppades hela tiden att det skulle bli som det var i början.
När han överöste mig med kärlek.
När vi inte fick nog av varandra.
Men dit skulle vi aldrig komma tillbaka.
För detta var inget friskt beteende.
Det var ett psykiskt stört beteende.
Det var en psykopats beteende.
Och det skulle bli värre.

Ytterligare en bild från vår New York-resa.

Ett litet beslut förändrade mitt liv.
Formade mig till den människa jag är idag.
Knuffade in mig i en ny omloppsbana runt mig själv.

Jul på nytt sätt

Om två veckor är vi mitt uppe i julhelgen.
Och jag ska fira jul ensam för första gången i mitt liv.
Med min kaffe i soffan på morgnarna ser jag mycket tips i morgon-TV om hur vi ska ”överleva” julen i år.
Och visst, det blir annorlunda för många av oss.
Men att fokusera på att ”överleva” den tänker jag inte göra.
Jag tror det kommer att bli riktigt bra.
Jag ska göra det till något bra.
Till något nytt.
Och vem vet, det kanske slutar med att jag inte vill gå tillbaka och fira jul ”som förr” igen.

Luciafirande i lekskola, som det hette på 60-talet. Kommer ihåg att jag var helt förtvivlad för att jag glömt mitt glitter. Men det hade Marie, till vänster, också gjort. Jag står längst till höger i bild. Vi drog lott om vem som skulle få vara lucia. Jag hoppades så att det skulle bli jag.

Jag är inte traditionsbunden.
Inte på det sättet att allt måste vara som det alltid har varit.
Tycker det är ganska skönt när det blir nytt.
Och förändringar kommer oavsett jag vill eller inte.
När jag var barn var vi alltid hos mormor och morfar med mammas syskon och deras familjer.
Det var Kalle Anka, julmat och tomte.
Mina kusiner och jag hade bestämda platser där vi alltid satt.
Min var längst till höger, vid finskåpet med allt porslin och alla foton.
Bredvid mig satt Hillevi.
Farmor och farfar å sin sida, hade 15 barn och 41 barnbarn…
Ja, jag vet, det är helt galet vilken jättefamilj det var.
Skulle alla samlats där hade vi blivit 73 st.
Jag brukade åka med pappa upp på förmiddagen och önska god jul.
Att fira jul tillsammans där var inte möjligt.
Men tiden går obönhörligen framåt.
Och jag kommer aldrig mer att sitta vid det där finskåpet bredvid Hillevi på julafton.
Inte heller kommer jag att stiga in i farmor och farfars kaffedoftande kök där det aldrig var tomt.
Det livet finns inte kvar längre.

70-tal och julmat vid ”vuxenbordet” hos mormor och morfar. Från vänster morfar, pappa, Sixten, Berit, mamma och mormor.

Jag önskar många gånger att tv kunde våga visa något annat än de gör.
Jag är totalt ointresserad av att se samma Kalle Anka-timme varje julafton.
Har sedan många år slutat titta.
Det samma gäller Johanna som visslar, rebellen Karl-Bertil med fryntlig fader och öm moder och så sist Tomten som gjort alla med barn.
Men det är jag.
Inser att jag troligtvis är i minoritet.
Jag skulle älskar att få se något annat.
Surprise me, TV!! tänker jag.
Tur att det finns många kanaler, HBO och Netflix.

Mina syskon och katten framför granen 1974. Önskar det funnes lika många kort från denna tiden som alla de vi tar idag med våra mobiler. Men framkallning var dyrt och fotona fick tas med omsorg.

Och så det där med julpynt.
Åren har gjort mig sparsam där också.
Halmbockarna hade tillsammans med kulor, glitter och tomtar inte plockats upp på många år och nu har de åkt ut.
De hamnade på Smyrna SecondHand efter att ha stått i lådor i källaren till ingen nytta.
Inte en tomte kommer över min tröskel.
Ja, förutom de två jag målade i en porslinsmålningskurs med ABF 1980.
De får stå i köksfönstret.

Fick en tomte av tomten nån gång i slutet på 90-talet. Inte riktigt min grej…

I år ska jag göra min alldeles egen jul.
Min mamma är 80 och vi kan inte riskera att hon blir smittad.
Vi får höras på telefon under dagen.
Och hon kommer att ha det bra med sin särbo som firar med henne.
Planen är att Kenneth, min gode vän och fd granne, kommer hit och vi fixar lite mat och dricker vin på julaftons eftermiddag/kväll.
Det är många som kommer att fira jul på annorlunda sätt denna gång.
Och det är säkert många som tycker det känns tungt.
Men julafton har inte fler timmar än någon annan dag.
Det är en dag, inte ett liv.
Det är en jul, detta år, inte för all framtid.

Mina syskon och jag plus svåger och min hund Viggo, en jul år 2002 hemma hos mamma.

Frågor vi inte ställer

Det är 10 år sedan jag träffade B.
Vi hittade varandra på en dejtingsida och i början av december sågs vi för första gången.
Vi åt tapas och drack vin innan vi slirade hem till mig.
Han stannade hela natten.
Han var 12 år yngre, full av tatueringar och jobbade som gymnasielärare i samhällsämnen på en friskola.
Allt eftersom månaderna gick kom jag att tycka mer och mer om honom.
Ville ha honom lite närmre.
Jag antar att jag ville känna mig vald.
Att känna av att någon ville ha mig.

Vad många människor det har gått ut och in i våra liv. Jag tänker inte enbart på olika manliga relationer, utan på människor överhuvudtaget. Vi tappar varandra på vägen. Det går inte att hålla kontakten med alla. Vägarna skiljs åt.

– Vi har träffats i fem månader nu, sa jag en kväll.
– Oj, har vi! Fan vad tiden går fort, svarade han.
– Mmmm… Och vet du, jag skulle gärna vilja att vi tog detta ett litet steg längre…
Hur tänker du?
– Eeehhh… det är för mycket med jobbet och barnen och…
– Fast lyssna nu på vad jag säger, sa jag. Vad jag menar är att jag tycker det kunde vara kul om vi kunde träffas tillsammans med dina eller mina vänner någon gång. Inte bara här hemma hos mig… Med mat och sex och vin och snack…
– Men det är så mycket med jobbet, barnen…
– Backa bandet. Du lyssnar inte. Det handlar inte om att jag ska vara en del av din vardag med barn och jobb. Det handlar om ifall du är villig att släppa in mig så pass mycket i ditt liv att vi kan ses med våra respektive vänner emellanåt. Om du tycker tillräckligt mycket om mig för det…
– Eeehh… alltså, Helena…. jag tycker jättemycket om dig, men inte på det sättet…

Det är en stor sorg när någon man tycker om inte känner på samma sätt. Livet är sådant. Det går inte att tvinga kvar någon. Det går inte att ”snärja” någon. De försvinner förr eller senare i alla fall. Jag måste låta de som ska gå, göra det. Och hoppas att de har fina minnen av det vi hade tillsammans.

Det var inte detta svar jag hoppats på, men frågan var ställd och jag kunde inte ta tillbaka den.
Jag hade kastat bollen.
Nu kunde jag inte låta honom stanna kvar i mitt liv längre.
Efter denna kväll skulle vi inte ses mer.

– Ok. Då vet jag. Men vet du, då kan inte vi fortsätt att ses. Jag har kommit att tycka lite för mycket om dig och om vi fortsätter nu och du vet detta så kommer jag att trampa på mig själv och samtidigt tillåta dig att göra det samma. Det kommer inte att bli bra. För någon av oss.

Det viktiga är att ha kvar fina minnen och ett fint slut. Det har jag med alla mina relationer, lång och korta, förutom en. Men det tar jag mer om framöver…

Jag och hunden följde honom till hans bil.
Vi stod i den svala majnatten och höll om varandra länge. 
Jag kände den välbekanta lukten av hans after shave.
När jag kom hem tände jag inga lampor.
Gatlyktorna fick vara det enda ljuset.
De och försommarnatten.
Jag kröp upp i fåtöljen med ett glas vin.
Hunden i den andra.
Den som var hans enligt honom.
Sen satte jag på Emmylou Harris senaste och körde ”Goodnight old World” på repeat.
”Sometimes I feel like
I’m drownin’ in teardrops
My eyes are so tired of
The trouble I’ve seen
Then you fell from the heavens
Right into this sad place
Remembering God for awhile in your dreams”

Jag kan vara en frossare i vemodiga minnen och tankar. Jag har alltid varit en person med mycket känslor utanpå. Högt och lågt, Skrattar högt. syns och hörs, blir lätt arg, men lika snabbt lägger det sig. Mycket känslor helt enkelt.

Och där satt jag och mindes.
Hur hans skratt lät.
Hur han smakade.
Hans han brukade titta på mig.
Hur hans hud doftade.
På de där heta räkorna i chilisås, vår specialrätt, som jag fixade varje gång vi skulle ses.
Vad vi brukade prata om.
Tänkte på hur det hade kunnat bli om han sagt att han ville vara mer med mig.
Jag scrollade igenom telefonen och läste vår sms-konversation.
Det gjorde ont, och jag vred om smärtan ytterligare några varv.

Vi får svaren även om vi inte ställer frågorna. Jag upplevde det som en styrka att göra det. Det gjorde ryggen rakare och huvudet högre.

Han och jag är idag vänner på sociala medier.
Vi springer på varandra då och då på stan.
Det är alltid lika roligt att se honom och byta några ord.
Han gjorde mig glad den tid vi träffades.
Han är en toppenman, men han var inte för mig.
Jag ställde den där frågan som tvingade mig att lämna honom.
För visst är det så, att vi alltför ofta undviker att ställa de där frågorna där vi är rädda för svaret.
Jag anade svaret jag skulle få av honom.
Inom mig visste jag.
Och förr eller senare hade jag fått svaret i alla fall.
Samtidigt kände jag en styrka i att ha vågat fråga och stå upp för mig själv.

Välja uppsidor

Sverige i november måste vara en av de mest vemodiga platserna på jorden.
När ljuset flyr.
Träden är spretiga ris mot en grå himmel.
Stora sjok av kajor som skränar i skymningen.
Dagarna är ofta så gråluddiga att dagsljuset har svårt att tränga igenom.
Och löven ligger i kopparbruna blöta sörjen i rännstenen.

En av mina otaliga vandringar. Det finns så många vackra bilder om jag bara höjer, eller sänker blicken. Jag letar alltid efter motiv. Detaljer eller större. Försöker träna ögat att se.

Och ändå… jag tycker det är vackert.
Lugnande på något sätt.
Omhändertagande.
Det måste sitta i mina nordiska gener.
I de där rötterna som trängt djupt ner.
Det finns något tröstande i att himlen inte alltid är blå.
Att det inte alltid är ljus och sommar och sol.
Det ger ett slags legitimitet till tungsinne.
Det gör det lättare att bära.
Att omfamna mörkret blir ljus på sitt sätt.

Denna dagen var vacker novembersol. Nästa kan vara grå som diskvatten och tung av fukt. Det är Norden.

Tiden gjorde mig till en vandrare.
Det var skogen och öarna när sommaren var.
Nu är det staden.
Jag har sett det skifta från vår till försommar till sommar till sensommar till höst.
Nu på väg in i vinter.
Den silar redan sin våta kalla andedräkt uppmed älven, mellan husen.
I mörkret med alla ljus som glittrar.
Som ska explodera i advent nu.

För varje dag blir det mer oh mer ljus i staden. Egentligen är den som vackrast i mörker med alla dessa ljus överallt.

Men jag vill stå och trängas i en bar och dricka vin.
Jag vill dansa mig sanslös.
Jag vill ha okända människor nära mig.
Jag vill boka en resa och bara dra.
Jag vill jobba på kontoret där solen alltid skiner.
Se himlen brinna i en solnedgång.
Och morgondimmorna lätta över skogarna.
Det är ingen som varnar en för att tillvaron ska krascha.
Ingen som hjälper en att hantera allt.
Alla har fullt upp med att hantera sitt.
Det är tillåtet att sörja det jag saknar.
Lika viktigt att ge sig tillåtelse till det som att välja att hitta uppsidorna.

Jag sörjer det som tagits ifrån mig, mitt arbete allra mest. Det får jag. Jag måste tillåta mig att göra det. Men jag får inte tillåta mig att stanna där. Jag måste hitta uppsidorna. Glädjas åt det som är bra. Och nytt som blivit.

För oj vad livet kan vara fint på en lång PW över två broar.
Med en bästis att diskutera livets highs and lows med.
Vänner och vin en hemmafredag.
Två själsfränder jag upptäckte fanns helt nära inpå.
Och en tacksamhet för de som fanns där innan och ännu är.
Och så alla serier jag inte tog mig tid att titta på när sommaren var.
Nu tar jag mig den tiden.
Kryper upp i soffan.
Blir en betraktare i en annan värld.
En annan historia.
Ett annat liv.
Utbudet är enormt, min aptit likaså.

En av de allra största uppsidorna i mitt liv – mina vänner. Att få fira jul ihop med denne ”mannen i mitt liv”, en av mina bästa vänner sedan 20 år, kommer att bli väldigt roligt. Ingen av oss har våra familjer att åka till detta år.

Men jag sörjer redan julen utan min familj.
Den kommer inte att bli av.
Inget kvällsbad i ångande jacuzzi utomhus med min syster.
Med bubblande vin och mössor på huvudet.
Och kylslagna promenader i snålt decemberljus.
Inga lata stunder vid TV-soffan med mamma.
Titta på de välbesökta fågelbord utanför fönstret.
Kaffe, pepparkakor och en tid som stått lite still.
Och sen, glädjen över att få fira den ihop med en av mina bästa vänner.
Göra något nytt.
På ett annat sätt.
Laga mat ihop.
Dricka glögg och låta dagen gå.
Och sedan mer julfirande med vänner på annandagen.
Julklappsspel och vin och plockmat.
Det blir bra.
Bra denna gången också.

Att förlåta

Måste jag det?
Måste jag förlåta för att kunna gå vidare?
Det sägs ofta att det är så.
Jag håller inte med.
Förstår inte varför det inte skulle gå.
Jag gjorde ett inlägg om detta på mina sociala medier för ett litet tag sedan.
Det var en del som skrev där och andra som DM:ade.
Ett ämne det uppenbart finns många åsikter om.
Detta är mina.

Det är så intressant att höra hur människor resonerar runt olika saker. I detta fall hur de er på förlåtandet. Ska det ges förbehållslöst eller inte? Måste man förlåta för att gå vidare?

Att inte förlåta behöver inte betyda att jag inte släpper.
Och det behöver definitivt inte betyda att jag är bitter.
Bitterhet är något helt annat.
Det är att släppa som är det viktiga.
För mig betyder det att jag slutar sörja.
Gråten flyttar ut och ersätts oftast av ilska.
Ilska över att någon tog sig friheten att medvetet göra mig illa.
Gå bakom ryggen på mig.
Eller missbruka mitt förtroende.
Ilskan är faktiskt mer kreativ.
Den innebär också en ökad medveten- och uppmärksamhet.

Jag tycker inte man måste förlåta. Det ska man bara göra om det kommer från hjärtat på den som säger det. Vissa saker är oförlåtliga. De har gjorts för att skada, inte av obetänksamhet.

För det ligger en skillnad i att medvetet göra illa och att omedvetet göra det.
Den som sårar omedvetet är lätt att förlåta.
Den kommer inte att göra om det om den blir uppmärksammad på det.
Men den medvetne fungerar inte så.
Den medvetne kommer att göra det gång på gång trots att du säger att det sårar.
Ibland behöver du inte ens säga något.
De har lärt sig att det räcker med ett ”förlåt” för att kunna börja om igen.
Ett förlåt som inte betyder ett vitten.
Det förlåtet vägrar jag att ge.
Den dörren stänger jag för alltid.
Och det gör jag för att skydda mig själv.

Det finns människor som ser det som en provokation när du sätter gränser mot dem. De tar det personligt när du försöker markera. Det är inget att göra åt. Då måste du vara beredd att missta dem. Förhoppningsvis kommer de en dag att förstå.

Att inte förlåta behöver heller inte betyda att jag hatar.
Det innebära distans och avståndstagande.
Men jag glömmer inte.
Det gör ingen.
Att bli djupt sårad glöms inte bort av jag ger mitt förlåt.
Det finns alltid kvar inom mig.
Det är den som jag förlåter som känner det lättare.
Det finns människor som passerat i mitt liv som jag aldrig glömmer.
Och aldrig förlåter.
De gick för långt.
De passerade anständighetens gräns.
Att förlåta förbehållslöst är att riskera att nedvärdera mitt eget värde.
Och jag är värd mer.

Ibland är det svårt att se klart. När du är mitt uppe i en toxisk relation, må vara kärlek eller vänskap, är det inte lätt att alltid se vad som egentligt händer. Men när magen börjar säga åt mig att det inte är bra, då är det verkligen inte bra. När jag känner ett obehag då ska jag ta ett steg tillbaka,

Men jag förlåter ofta.
För de flesta människor sårar mig inte medvetet.
De flesta sårar mig inte överhuvudtaget.
Jag är inte snarstucken.
Och jag tar inte så mycket personligt.
Jag tror mig ha en förmåga att se saker för vad de är och inte.
Framför allt i mina olika yrkesroller genom åren lärde jag mig snabbt att inte ta människors beteenden personligt.
Och det är nog en styrka jag har.
Att inte låta det ta sig in till min inre kärna och såra mig.
Det är inte min person utan min yrkesroll som de är irriterade på.
Självklart finns det en gräns här också.
Jag kan aldrig acceptera att människor passerar den.
Att de beter sig oanständigt.
Men då handlar det inte om att förlåta utan att markera ”hit men inte längre”.

Det finns en enda person du alltid måste förlåta. Dig själv. Och det kanske är det svåraste. För många gånger är vi nog väldigt bra på att piska oss själva. Men med det menar jag inte att vi inte ska se vår egen skuld i saker och ting som sker. Absolut inte. Men vi måste lära av det, lova oss själva att det inte ska hända igen och sedan förlåta oss själva.

Det finns dock en person som jag måste förlåta.
Förbehållslöst.
Alltid.
Mig själv.
Jag får inte piska mig med klander för beslut jag tagit.
För att jag inte lämnade snabbt nog.
För att jag trodde.
För att jag föll för lögnerna.
För att jag kämpade.
Och hoppades att allt mirakulöst skulle förändras.
För att jag ville fortsätta vara vän.
För att jag inte visste hur jag skulle göra för att inte trampas på.
För att jag inte lyckades freda mig.