JULIBARN

Ackompanjeras av ett sommarregn idag.
Faller stilla och tunt.
I tisdags fyllde jag 58 år…
Vart tog den tiden vägen?
Så mycket jag aldrig gjort.
Och aldrig kommer att göra.
Och sen allt det som blev.
Good and bad.
Man gör sina val, sen får man leva med dem.
Ta konsekvenserna av dem.
Det går aldrig att backa.
Men man kan välja om.
Välja nytt.
Ta en annan riktning.
Och förändra.

Den här tycker jag är så bra! Den sammanfattar nog ganska perfekt vad vi julibarn är för typer. Vi kanske inte är allt detta, men nog känner jag igen mig i både lejonet och hippien. Men framför allt i sjömansspråket… hahahah!

”Fyrtio är din ungdoms ålderdom
Femtio är din ålderdoms ungdom” skriver Lundell.
Är det därför jag känner mig som 35 istället för som 58?
Han sjunger att det är ”svårt att älska det här livet som det är”.
För mig är det lätt att älska livet.
Det gör jag från djupet av mitt väsen.
Men den där ”rastlösheten som blir värre med åren”…
Jag är benägen att hålla med.
Det är så mycket jag skulle vilja göra.
Så mycket frihet jag behöver.
Och det känns som det är det jag har nu.
Och det är nog just det som gör mig rastlös.
Jag har valt mitt liv.
Så som det passar mig.
Jag ”måste” inget.
Mina ”måstedagar” är över.
Det har de varit länge i och för sig.
Så frihet från det.
Och frihet från karriärjakt.
Frihet från andras åsikter om mig.
Frihet att välj de arbeten som passar mig.
Ekonomisk frihet.
Sammanfattningsvis…
No more fucks to give!

Bra människor i livet. Min svägerska är en av dem. Bra familjerelationer är viktiga för mig. Min mamma och mina syskon och deras familjer betyder mycket för mig.

Generationerna har packat in under mig nu.
Men jag känner mig inte som 58.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Men så säger nog många.
I huvudet är jag fortfarande 35.
Jag är noga med vem jag släpper in i mitt liv.
Bara människor som får mig att må bra.
Man behöver detoxa där också.
Och fysiskt försöker jag hålla mig i shape.
Har tappat 15 kg sedan jag lämnade det destruktiva förhållandet jag levde i.
Sorg och dåligt mående gör så med mig.
Men nu är jag noga med vad jag äter.
Behöver inte trösta mig.
Och jag tränar så gott som varje dag.
En sån frihet att få ha kontroll över allt sådant själv.

De där generationerna som packat in under. Min Fredrica, min systerdotter, hör till dem. När jag ser henne idag, redan 14 år, inser jag att tiden har sprungit iväg. Åtminstone för henne…

En snabb visit i Stockholm i måndags.
Ett möte och sedan middag med en väninna.
Firade min födelsedag en dag i förskott med henne.
Och sen tog jag tåget hem igen.
Tisdag – min födelsedag.
Hur tillbringade jag den?
Jo, jag jobbade, åt min frugala middag och tog en lång pw.
Låter som Ingmar Bergman.
Han levde på som vanligt med jobb.
Och åt alltid sina fiskbullar oavsett fest eller vardag.
Men så var han ju julibarn han också.

Som alla andra tycker och tror jag att mitt liv är så speciellt. Och det är det. För det är mitt. Det är unikt. Jag spelar huvudrollen i filmen om mitt liv. Alla andra är biroller eller statister. Och så är det för alla andra också. De spelar sin huvudroll. Viktigt att tänka på. Försöker alltid ha det i åtanke. Till och med i dina föräldrars liv är du bara en biroll. De har själva huvudrollen där.

Så hur vill jag ha det tills nästa gång jag fyller år?
Ungefär som jag har det idag, med några justeringar, är mitt svar.
Bra människor i mitt liv.
Passion och glädje.
Frihet på alla plan.
Mina deltidsjobb och uppdrag.
En tillvaro som ger mig frihet.
Fortsätta skapa mig det där livet jag inte behöver ta semester från.
Men det finns en sak jag hoppas mycket på…
Och det är att få komma upp i luften igen.
Kanske får jag den möjligheten…
Kanske…

ÖGON JAG ALDRIG GLÖMMER

Julivärme på min balkong mitt i stan.
Förmiddag, kaffe och musik på låg volym.
Solen hettar på mina ben.
Jag drar ner parasollet för att få skugga.
Ser grannar på sina ”ballar” mitt emot.
Ljud från en bildörr som slår igen.
Och en mås som skriker.
Lugnt
Där sitter jag och funderar på det där med känslor.
Och kärlek.
Att älska en annan människa.
Om det finns någon ”livs kärlek” i mitt liv.
Jag har ju ändå 58 år bakom mig.

Med värme mot huden under parasollet. Älskar att få sätta mig här och skriva, eller läsa. Fundera på tillvaron. Lyssna på ljuden av staden precis nedanför. Idag funderar jag på det där med känslor och kärlek…

Hur många gånger har du varit förälskad?
Många gånger, kan jag säga när det gäller mig själv.
Jag har förlorat mig i många män.
I många famnar.
Drunknat i mina känslor.
Dragits med i dess malström.
Jag har lätt för det.
Är nog en person som känslomässigt lever här och nu.
När det gäller kärlek är det nog så.
Jag har tagit det som det kommit.
Stunden för vad den är.
Har aldrig sökt den där ”livskamraten” som en del gör.
Det blev inte så.

Jag har nog ganska lätt att bli förälskad. Kan svepas med av mina känslor. Som en malström jag för tillfället inte har kontroll över. Men älska någon, det är en annan sak… Hur ofta händer det i ett liv?

De jag träffat genom livet.
Männen.
En del lämnade inga spår alls.
Jag minns dem knappast.
De rann mellan mina fingrar.
Utan saknad när det var över.
Med andra blev tiden för kort.
Jag hann inte uppleva det jag hade hoppats.
Hann inte säga det jag velat.
Hann inte med avslutet.
Ibland verkade allt stämma.
Och ändå försvann det bort.
Vi var på olika platser i livet.
Timingen var fel.
Fast mannen var rätt.
För mig.
Kanske inte jag för honom.
Eller tvärtom.

Under parasollet på balkongen tänker jag på relationer. Sådana jag knappast minns idag. Som rann mellan mina fingrar. Och förhållanden. Sådana som var fina, fantastiska, men som ändå inte fungerade. Där timingen var fel. Andra som var usla, sorgliga och just av den anledningen är svåra att glömma.

Men hur många gånger har jag egentligen älskat någon?
På riktigt älskat.
Inte många gånger.
En handfull kanske.
Men det fanns en man.
Som när jag tittar i backspegeln, inser att han var mitt livs kärlek.
Han som aldrig blev min.
På riktigt.
Som fanns i mitt liv i fem år.
Honom älskade jag.
Han var inte en bland de andra.
Han var unik för mig.
Jag minns hur han såg på mig.
Alltid med ett leende.
Hur han höll om mig.
Tog i mig.
Nästan som om beröringen fortfarande finns kvar.
Han lät mig vara precis den jag var.
Det fanns aldrig kritik från honom.
Jag minns oss.
Men det blev aldrig vi.
Våra vägar skildes.
Jag flyttade till Göteborg.
Det blev slutet på oss.
Jag glömmer honom aldrig.

Och jag minns den där mannen. Han som jag hade kunnat tänkt mig att bygga ett liv med. Men som redan var upptagen. Som levde med en annan sedan många år. Vi blev trots det ett par. I fem år. Gud så jag älskade honom. Det var ett förhållande med oerhört mycket glädje men också med en jobbig smärta och sorg för mig.
Allt på en gång.

Idag har jag ett annat förhållande till kärlek.
Till relationerna med männen.
Jag älskar dem.
Kan inte leva utan dem.
Men jag släpper dem inte för nära.
Och jag vill inte ha något fast förhållande just nu.
Fast ibland tar någon sig igenom min brandvägg.
Och jag får problem att hantera mina känslor.
Det blir svårt.
Hjärtat hamnar utanpå kroppen.
Och gör förbannat ont.
Jag får bära det försiktigt.
För det är svåra att glömma när de är borta.

Åldern har förändrat min syn på kärlek och relationer. Idag vet jag vad jag vill. Jag behöver frihet. Jag vill vara beroende. Jag trivs bra på det sätt mitt liv är just nu. Så som det har utvecklats. Och det är gott så. Var och en måste hitta sin väg. Och för mig är det inte ett förhållande. Och inget samboliv.

Jag vill aldrig leva med någon igen.
Det växer sig starkare för varje årstid som passerar.
Ska ett förhållande fungera måste det finnas frihet.
Jag tror det.
Att kärleken mår bra av lite avstånd.
Och jag är lycklig med min tillvaro på mitt sätt.
Jag behöver frihet.
Och jag älskar mina relationer, på mitt sätt.
De har alla påverkat mig.
Även de som snabbt var över.
Möten som gett glädje.
Och värme.
Leenden jag spar.
Och ögon jag aldrig glömmer.

CRUEL SUMMER OCH EN ANALYS

Sätter mig på balkongen.
I svalkan som är.
Med kaffet.
Och bloggen.
Dagboken över mitt liv och mina tankar.
Husen mitt emot streckas av sol och skugga.
Fåglarna tjuter.
Himlen är ljust blå.
Nedanför min balkong tvättas gatan.
Och bilar som inte flyttat på sig lappas.

Att gå utmed älven svalkar svagt. inne i stan mellan stenhusen och på asfalten är hetta tung om dagarna. Jag klarar den ganska bra, men känner hur den dränerar en på energi.

Sommaren gav tropisk värme denna vecka.
Tunga heta dagar.
En stilla luft.
Och ett oväder över stan en natt.
Med varmt regn.
Och blixtar bakom molnen som låg över stan.
Mina dagar är lugna.
Loja.
Jag jobbar.
Och umgås med vänner.
Mitt hem fylls ofta av andras röster.
Och av det tysta ljudet av mina nakna fötter mot golvet.
Mina andetag med mig själv.
Har märkt att jag både lägger mig och går upp senare just nu.
Tror det beror på värmen.

Så lite kläder som möjligt på kroppen. Och solskydd, alltid. Vill inte bli solbränd, särskilt inte ansiktet. Denna vecka har bjudit på tropisk värme i hela landet. Dagar att minnas när vintern är här. Och det lustiga är att jag tänker på hur det var då, på vintern. Mörkret utanför fönstren, kylan, alla kläder jag tog på.

Häromdagen läste jag en intervju.
En sån där med privata frågor.
Och jag funderade runt en del av dem för min egen del.
Vilka tre ord beskriver bäst din personlighet?
Oj!
Människan har ju så många sidor.
Och de aktiveras i mötet med andra.
Vissa drag i min personlighet blir tydligare beroende på vem jag är med.
Victor Hugo sa att en person har tre karaktärer:
en tillskriver honom omgivningen, den andra tillskriver han sig själv och den tredje är verklig, objektiv.
Men det sägs också att en person har mer än 500 karaktärsdrag.
Så vem är jag egentligen?
Det beror nog på vem du frågar.
Mamma säger svår och komplicerad.
Själv säger jag rak och enkel.

Vem är jag egentligen? Hur ser andra mig? Jag har ju en bild av hur jag är, men stämmer den med vad andra ser? Delvis så klart. Och hur benägen är jag egentligen att se mina sämre sidor. De jag vet att jag har, men som är jobbiga att facea.

Självbestämmande – Självständig – Självgående – Orädd
Ihopklumpade till ett, tror jag dessa är några av de viktigaste dragen hos mig.
Jag måste få bestämma själv i mitt liv.
Så fort någon försöker styra mig slår jag bakut.
Jag vill sköta mitt eget liv.
Och mina tankar och åsikter.
Har alltid gjort.
Jag accepterar inte om någon försöker tala om för mig vad jag ska tycka.
Eller hur jag ska uttrycka mig.
Eller leva.
Men det finns en baksida av dessa också, eller hur?
Dominant – Oresonlig – Oförsonlig
Med andra ord inte så kompromissande.
Inte när det gäller mitt sätt att leva eller tänka och tycka.
Men det finns ingen prestige i att bestämma över småsaker.
Där har jag inga som helst problem att kompromissa.
Det är det stora som är det viktiga.
Om jag omger mig med människor som inte försöker styra mig, som låter mig gå mina vägar, så visar sig inte de negativa sidorna.
För ett vet jag säkert…
Du kan aldrig förändra en annan människa.

Vissa människor plockar fram det bästa hos en. Men så finns det de som gör det motsatta. Får ens sämre sidor att visa sig. De som får mig att skratta är troligtvis de som plockar fram det som är bra tänker jag. Sen har du de som får dig att gråta, känna sorg. Vad plockar de fram? De djupa dragen, de som gör så ont. De som inte släpper taget inuti.

Positiv – Glad – Öppen – Social – Lättsam
Jag är glad att jag har ett i grunden positivt lynne.
Är mycket sällan på dåligt humör.
Visst kan jag dunka i min vemodsbotten då och då.
Känna hur hjärtat sitter utanpå kroppen.
Men jag har en styrka som drar mig upp ganska snabb.
Vad är då motsatsen här?
Är det här mamma ser min svåra och komplicerade sida?
För det är nog bara hon som ser mitt dåliga humör.
Det är nog bara henne jag kan prata med då.
Bara hennes kärlek jag vågar utmana med att visa det.
Hennes gränser jag testar.

Jag är tacksam för mitt positiva sinne och mitt i grunden glada humör. Jag har lätt att välja det positiva i olika situationer. Sorg och depression ligger långt ifrån mig. Åtminstone är det så nu. Ingen vet vad livet och framtiden har i beredskap.

Ansvarsfull – Ordningsam – Organiserad – Punktlig – Strukturerad
Så typiskt mig.
Alla mina ”att-göra-listor”.
Rutiner för allt.
Excelkalkyler.
Budget.
Jag är bra på planering, att hålla deadline.
Missar sällan något.
Skriver ner och har koll.
Har jag lovat något, eller åtagit mig något, så gör jag det.
Och sen baksidan…
Pedantisk – Kontrollbehov – Ospontan
Jag skapar för mycket rutiner.
Jag kan stelna i dessa och får svårt för att vara flexibel och spontan.
Övar mig hela tiden på det.
Slår hål på vardagen och hittar nya sätt.
Jag har blivit bättre.
Mycket bättre.
Jag är betydligt mer spontan nu än någonsin tidigare.

Jag tror att ens personlighet blir mer och mer tydlig och utmejslad med åren. Och jag tror man förändras. Den jag var som barn och tonåring är nog ganska långt ifrån den jag är idag. Min person har utvecklats. Det har den gjort genom möten, fostran och livet. Och kanske är det så att jag utvecklar de sidor jag tycker mer om än andra. Kanske påverkar jag mycket själv. Odlar det som tjänar mig bäst. Där jag mår bäst.

Utöver detta är jag:
Unik – är nog ganska svår att ”facka” in
Dynamisk – det händer en del runt mig, jag vågar och jag gör.
Fåfäng – noga med kalorier och går inte ut utan facet på.
Modig – har startat om mig själv flera gånger och valt att leva och verka ensam.
Klok – och dum samtidigt, men många säger att jag är klok. Kanske är det så…
Lojal – mot de som inte sviker mig eller behandlar mig illa är jag alltid lojal.
Stark – reser mig och starta om, låter inte hjärtat och känslorna styra mitt liv.
Tuff – vågar ta obehagliga och jobbiga beslut.
Prestigelös – enkel ja, men inte blygsam.
Kreativ – när det gäller ord och att skapa och omskapa mitt eget liv.
Rationell – logisk, förnuftig och pragmatisk tycker jag.
Pratsam – älskar att prata, kommunicera.
Ekonomisk – mycket, älskar budget och ta hand om min ekonomi, pengar är frihet för mig.
Otålig – mycket, livet går fort…
Realistisk – jag är jordnära och ser vad som är möjligt och genomförbart.
…och mycket mycket mer…
Men det tar jag en annan gång.

SUCH A PERFECT DAY

Klockan är 07:15.
Det är som svalast ute.
Luften från de öppna balkongdörrarna får huden att dra ihop sig när jag stiger ur duschen.
Håret upp, facet på.
Och ett rejält lager 50-skydd.
Kaffe och frukost på balkongen.
Yoghurt med en skivad persika och sex stora knallröda jordgubbar.
Packar det sista i ryggan.

Irina och jag på egen utflykt. Hon tar mig på bönpallen på sin moppe och så beger vi oss ut på äventyr. En alldeles fantastisk dag ligger framför oss. Med musikmaskinen på, den varma vinden runt våra ben och sol från en klarblå himmel.

Nedanför mitt lilla lägenhetshotell väntar Irina.
Jag drar på mig hjälmen.
Hoppar upp bakom henne på moppen.
I sin rygga, som står fram mellan hennes fötter, har hon en liten högtalare.
Hon drar på gasen och svänger ut på vägen.
Sen lämnar vi Parga bakom oss till Queens Bohemian Rapsody.

Irina har ögonen med sig och får syn på storkboet högst upp på en elstolpe. Hon bromsar tvärt och vi hoppar av för att ta bilder. Storkarna är helt obrydda om oss. De är fyra vuxna och vad vi tror är en unge som kikar upp. Jag har aldrig sett storkar så här förut. Häftigt!

Vinden är redan varm mot huden där vi åker fram genom det grekiska landskapet.
Vindlande svindlande vägar utmed bergen.
På ena sidan citronodlingar och olivlundar på sluttningarna.
Stora solgula frukter ligger fallna nedanför murarna.
Och på andra sidan, långt nedanför oss, det blå joniska havet.
Öar i horisonten knappast skönjbara genom värmediset.
Det luktar varm asfalt och uppvärmda bilplåt.
Och torr jord som blandas med havet.
Vägarna kantas av buskar med vita och rosa blommor.
Och kropparna av påkörda katter.
Och ett storkbo med fem storkar mitt i en liten by.
Religiösa små altare dyker upp med jämna mellanrum utmed vägkanten.
Och vägrenarna är fulla av petflaskor och skräp.
Skönhet och förfall i blandning.

Tunn storskjorta och shorts. I ryggan ligger bikinin nedpackad. Ett rejält lager 50-skydd och en kepa för att skydda ansiktet. På med moppehjälm och kepan trädd på armen. Sen gav vi oss iväg.

Vi är på väg mot Acheron, eller Styx som floden kallades i grekisk mytologi.
Den man korsade för att komma till dödsriket.
Till Hades.
Karon hämtade upp själarna på ena flodbanken och tog dem över.
Men han var inte gratis.
Det kostade en slant.
Därför begravdes alla med ett mynt under tungan.
För att inte i evigheters evighet behöva vandra osalig utmed floden.
Men vi ska dit för att flodvandra.
Inte för att stifta bekantskap med Karon.
Hoppas jag…
På toaletten byter vi om till bikini.
Vi lämnar våra väskor till tjejen i servering.
Sen trär vi dubbla kondomer på Irinas telefon.
Och stoppar den i Irinas perforerade vattenryggsäck.
Sen börjar vi gå.

Vattnet är iskallt i början. Bara ca 8 grader. På sina ställen är det grunt och lätt att gå. På andra ställen rejält strömt, med stora hala stenar. På åter andra ställen är det så pass djupt att vi måste simma. Nu när jag är hemma inser jag att jag fått en spricka i ett revben på ett av de mer svårframkomliga ställena. Jag var tvungen att med kraft ta mig upp på en förkalkad trädstam och när jag landade på den kände jag en smärta. Det var mitt revben under bröstet på vänster sida som fick sig en smäll.

Vi stiger i precis där en iskall källa störtar fram.
Den har kraft och är bred.
Går inte att komma undan.
Mina ben domnar av kylan.
Det är ungefär 8 grader.
Ställer mig omväxlande på ett efter ett och masserar för att få blodet att cirkulera.
Jag kommer aldrig att klarar av att simma i detta, tänker jag.
För simma kommer vi att behöva göra vid några passager.
På sina ställen är det rejält strömt.
Benen vill slitas med.
Musklerna får jobba för att jag ska stå stadig.
Vid djupet, där vi måste simma första gången, är strömmen stark.
Och vattnet redan betydligt mindre kallt.
På sidorna är det höga raka kalkstensklippor.
Inget att hålla sig i.
Vi får kämpa.
Skorna tynger.
Jag har mina pw-skor.
De är inte så hala och de klarar alla stenar utan att det gör ont eller blir svårt.
Men just i simningen är de tunga.

Det är magiskt vackert! Vattnet är glasgrönt. Kalkstensklipporna vita och mjuka i sina urgröpningar. Träden ovanför oss gröna och högst däruppe den knallblå grekiska himlen.

Men Herre Gud vad det är vackert!
Dånande bedövande vackert.
De vita kalkstensklippor med sina mjuka urgröpningar.
Det ljust glasgröna vattnet.
Så klart att jag ser varenda sten.
Varenda fisk.
Fjärilar och trollsländor som dansar med oss på vägen.
Och högst upp grönskan mot den knallblå himlen.
Inte ett moln.
Irina har tagit med sig två små flaskor cava.
Vi skålar uppe på bron som korsar floden.
Bikinin torkar snabbt i värmen när vi går tillbaka mot utgångspunkten.
Högt ovan floden på en liten gångstig.

Uppe på bron som förbinder sidorna halar Irina upp var sin liten flaska cava. Vi skålar för en perfect day och dricker dem i värmen högt ovan Acheron/Styx.
Floden sett från bron. Så vackert. vilka vyer. Det här skulle jag kunna tänka mig att göra igen. Utan att spräcka revbenet då…

På hemvägen tar vi en tur om Nekromanteion.
Ett tempel tillägnat dödsguden Hades och hans gemål Persefone.
Solen är obarmhärtig när vi parkerar mopeden under ett olivträd.
Det är mitt på dagen.
Vi går upp mot ruinerna av det som en gång var templet.
Torrt gräs spretar mellan stenarna.
Nere i det underjordiska rummet är det svalt.
Här kunde man möta de dödas själar.
Inte ens ljudet av de ständigt spelande cikadorna hörs hit.
Tystanden är öronbedövande.

Ruinerna efter Nekromanteion, templet byggt till Hades och Persefones ära. Här kunde man möta sina döda och prata med dem via orakler. Det är mitt på dagen när vi kommer dit. Det är hett som i en bakugn och luften står stilla.
Men här nere, i det underjordiska rummet där mötet med de dödas själar ägde rum, är det svalt och alldeles tyst. Inte ett ljud hörs. inte ens de ständigt gnisslande cikadorna.

Högt ovanför Lichnos strand stannar vi.
Beställer in var sin Caesarsallad.
Sitter i skuggan och äter den.
Lyssnar på en tupp som ihärdigt gal nedanför.
Utsikten är svindlande som alltid.
Långt därnere ligger Afrodites grotta.
Afrodite, den sensuella kärlekens gudinna.
Varje kväll tar hon sitt kvällsbad i de turkos vattnet.
Such a perfect day.

Lichnos strand. Här, i grottorna, bor Afrodite. Och varje kväll badar hon i denna lilla vik.

Det är som att dra ett djupt andetag.
Och så är jag tillbaka.
Går mina välbekanta gator hemåt.
Genom sommarkvällen.
Över kullerstenarna i centrala Göteborg.
Knockas av doften av lind i blom.
Av de ljusa kvällarna.
Och svalkan när natten kommer.

Hemma i min egen vardag igen. Komma in genom min dörr, känna doften av mitt hem och se att allt är precis som jag lämnade det. Vet du, det är lycka för mig. Det, och att få vara med om en vecka i Parga i Grekland.

Låser upp min dörr.
Drar in doften av mitt hem.
Tystnad och stillhet.
Enkla rena rum.
Bara ljudet av mina egna nakna fötter mot golvet.
Andas in.
Smeker växternas blad.
Allt som jag lämnade det.
Som det var då.
Som det alltid ska vara.
Packar upp.
Tittar ut på julinatten.
Hemma

HETT OCH SVETT I GREKLAND

Visste inte att jag kunde sakna den så.
Den tidiga morgonen.
En folktom sommarstad.
Sömnen inte utgrusad ur mina ögon när jag går med väska på släp nerför Kungsgatan.
När jag steg upp kl 0250 började ljuset redan komma.
Vårt nordiska är magi.
Både midsommarljuset och midvintermörkret.
På Kungsportsplatsen är det jag och måsarna.
Och en gammal man som sover på en parkbänk vid glasshyddan vid Paddan.
Nattens svalka ligger kvar i luften.
Den känns mot min hud, genom min tröja.
På flygbussen försöker sömnen krypa tätt intill.
Trycker bort den för jag vill uppleva sommarmorgonen.
Tänker att jag sover ovan molnen istället.

Parga i norra Grekland. En vacker liten by utmed Joniska havet, uppbyggd runt turismen. Jag förstår att de har lidit svårt under covidåret. Här finns massor av hotell, lägenhetshotell, restauranger och barer.
Parga från ovan, sett från Ali Pachas borg, dit Iina och jag tog oss på moped.

På planet får jag flyga med två kollegor från förr.
De ger mig kaffe, skratt och minnen.
Och jag känner hur mycket jag saknar livet i luften.
Tittar ut på den välbekanta SAS-loggan på vingen.
Den jag var en del av.
Europa långt därnere.
Floder som silverhalsband.
Gröna böljande kullar.
Åkerlappar i olika gul-gröna toner.
Det blir ingen sömn…

Grekland tar emot med tung värme. Den flyter runt mig överallt. På transferbussen till hotellet lyckas jag somna en stund. Inte djupt och inte länge, men ändå…

Och så landar vi i Grekland.
Nu är det inte nattsvalka mot huden längre.
Checkar in på lilla lägenhetshotellet.
Där väntar en flaska vin från Irina.
Plockar fram datorn och gör några jobb jag måste fixa.
Sedan handlar jag mat.
Och kaffe.
Smörjer mig med 50-skydd och går en tur ner mot stan.
Barer och restauranger utmed vattnet.
Till slut landar jag i skuggan.
Med ett glas vitt och isbitar.
Är inte hungrig.
Tröttheten gör mig dimmig.
Börjar längta till en sval dusch.
Och en knäckemacka på rummet.
Tar ett glas vitt i den nedgående solen på balkongen.

Checkar in på det lilla lägenhetshotellet vars namn för tankarna till Tommy Lee… Jag är nere i hamnen på 3 minuter genom de små trånga gränderna. Köper lite mat i affären bredvid och en kan jag rå mig själv i några dagar.
Ett glas vin på balkongen i solnedgången kan vara det mest underbara som finns. En annan balkong än den jag r van vid. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda, i annan miljö, på annan plats.

Varför Grekland?
Varför Parga?
Irina, min kusins dotter, är reseledare för Apollo här.
Det och det faktum att SAS flög turen avgjorde det hela.
Det hade lika gärna kunnat bli Rhodos.
Eller Kreta.
Eller Ibiza.
Nice är inget val.
Nice är för alltid.
Dit ska jag åka snart igen.
Så vad finns att göra här i Parga?
Byn är liten och jag är ju mer av en stadsmänniska
PW:ar genom byn och upp till kastellet.
Gränderna är trånga.
Bilar kan inte ta sig fram där jag går.
Tittar mot fönstren och dörrarna utmed de smala trapporna.
Blomkrukorna som står utanför.
Detta är ”hemma” för vissa människor.
Som Västra Liden i Göteborg är hemma för mig.
Landar i skuggan under pinjeträden.
Invid de gamla murarna.
Med de gnisslande cikadorna på högsta volym.

Parga från kastellet. Sitter i skuggan av stenmuren och dricker kaffe under pinjeträden. Cikador på högsta volym. Skriver lite. Läser en del. Trycker in nya intryck i huvudet. Som ger nya ord och andra sätt att uttrycka sig.
Jag byter en svetthinna mot en ny. Till slut vänjer man sig, det vet jag efter mina år i Nice. Men så här i ovanans minnesdunkel är det svårt. Jag känner mig aldrig riktigt nyduschad och fräsch med huden konstant fuktig och klibbig.

Magra katter stryker runt borden på restaurangerna utmed Joniska havet.
Herrelösa hundar kommer fram till oss när vi kaffestoppar vid en vägkrog.
Sedan ligger de kvar på den varma asfalten och sover.
Väntar in nästa buss.
De har hittat sitt sätt att mätta magen.
Jag hittar mitt.
På lägenhetshotellet har jag min egen frukost.
Enkel lunch i form av knäckebröd och tonfisk och frukt de gånger jag inte äter ute.
Svalorna flyger högt.
Och cikadorna är en ständig ljudmatta.
De och mopederna.
Och jag kan sitta på balkongen om morgonen och jobba lite.
På eftermiddagen, när solen ligger obarmhärtigt på, flyttar jag in.
Lyssnar på musik och skriver.

Irina och jag på en restaurang i hamnen innan fotbollsmatchen då Sverige fick tacka för sig. Hon är reseledare för Apollo här nere i Parga och hon är min kusins dotter. Hade jag varit i hennes ålder hade jag definitivt dragit iväg jag också. Det hade passat mig bra.
Katten ligger i värmen och njuter. På lagom avstånd från en restaurang där den kan få sig en matbit. De har hittat sitt sätt att mätta magen.

Jag varken solar eller badar.
Men jag älskar värmen
Och jag tycker om södra Europa.
Strandlivet är inget för mig.
Istället åker på utflykter som en äkta charterturist.
Älskar att åka rundturer.
Att få trampa annan jord än min egen.
Med en konstant hinna av svett över huden.
Och en sol som bränner bort varje möjlig molntrasa.
När vi åker moppe, Irina och jag, kommer den i sjok, värmen.
Flytande, tung och randig.
Ligger i vågor över vägen.
Den ena ljum.
Den andra het.
Ingen sval.
Bär med sig lukten av olivlundar och gamla murar.
Av pinje, fikonträd och torr jord.
Den torra barken på träden luktar bastuvarmt trä.
Det är det här jag gillar.

Inget strandliv för mig. Jag varken solare eller badar sedan många år. Jag vill göra helt andra saker när jag reser. Istället smörjer jag mig med 50-skydd, drar ner kepsen över facet som också har en tungt lager av 50-skydd och hittar på annat. Jag går runt mycket, åker på sightseeing, sitter på barer och kaféer. Det passar mig mycket bättre.
På väg hem till lägenhetshotellet genom de smala gränderna efter middag med nyfunna bekanta. Även de ensamresande kvinnor.

På kvällarna äter jag ute.
Ibland själv.
Ofta med andra.
Båda funkar.
Hitta schyssta ställen där jag kan sitta en stund.
Titta på folk.
Prata med andra om jag känner för det.
Har inga problem med att vara själv.
Denna gång träffar jag andra ensamresande kvinnor.
Vi ses för middag kvällen efter rundturen vi hamnade på ihop.
Det kommer nog att bli fler kvällar tillsammans innan våra vägar skiljs åt.
Jag inser att jag lever ganska likt mitt liv hemma.
Men jag får byta miljö, utsikt och vardag för ett tag.
Jag får skriva och fundera på andra ställen än de jag är van vid.

En sightseeingtur till Meteora. Ett klosterkomplex högt uppe på klipporna som en gång låg under havets yta.
Imorgon ska Irina och jag ta hennes moppe och dra till Acheron River, också känd som floden Styx i grekisk mytologi. Det ar floden man korsade för att komma till dödsriket, Hades…

När vi lämnade den herrelösa hunden på asfalten åkte vi vidare till Meteora.
Ett klosterkomplex beläget uppe på branta klippformationer.
En gång låg de under havets yta.
Idag långt över.
Klipporna tar andan ur en.
Temperaturen likaså.
Den når 38 grader.
Värmen är obarmhärtig.
Och idag, alldeles strax, ska jag ut på en båttur till Paxos.
Kika runt lite där.
Och imorgon ska Irina och jag ta moppen till Acheron River.
Det som enligt mytologin var floden Styx.
Den Karon tog dig över för komma till dödsriket, Hades.
Undrar om guden Hades låter oss gå?
Eller blir vi kvar…?

När både himmel och hav blir vita av kvällsvärmen.

NÄR SOLEN STÅR SOM HÖGST

”Om jag inte får köpa toapapper av hög kvalitet,
du vet sånt där mjukt och skönt,
då blir min röv deprimerad”, sa hon och garvade.
”Och jag behöver få köpa fina delikatesser över disk emellanåt.”
”För mig är det dofter för dusch och kropp, och ljus, av kvalitet.””, sa jag.
”Jag går ner i brygga för en ny intressant doft!”
”Och böcker.”
Längst ut på Djurgården, på Blockhusudden, sitter vi.
Ser enorma Silja Symphony sakta glida förbi.
Var sin kaffe.
I skuggan under en fläder.
I sorlet från de andra borden.
Vi pratar om vikten av att göra val.
Vi pratar ekonomi och sparande.
Välja den lilla guldkanten.
Glittret i vardagen.
För att samtidigt ta ansvar för sin egen ekonomiska framtid.
Se till att den är helt fristående från andras inblandning.
Att inte blanda ihop den med sin partners.
Om man har en.

”Välkommen!!” skriver hon till mig i ett sms när jag sitter på tåget. ”Till och med Kungen flaggar för att du ska komma!” Vi tar en lång pw genom en varm och somrig huvudstad. Och samtidigt pratar vi. Om allt. inget ämne är för fel för oss.

Jag smeker bladen på myntan på köksbordet.
Andas in doften av dem från mina fingertoppar.
”Människor som inte betalar hyra här upp”,
hon knackar sig på huvudet,
”De måste för fan flytta ut!”
”Men det är svårt att avhysa dem ibland”, svara jag.
Jag har burit hem ett kålhuvud i ryggan.
Hon tog påsen med havskatten, fänkålsfröna och timjan.
Nu fixar vi middag.
Till oss, hennes man och en väninna som ska komma.
Hon har gått sina tuffa ronder med livet.
Ändå är hon mycket mer förlåtande än vad jag är.
Jag är mycket mer oförsonlig.
Snabbare på att stänga dörren.
Hon är påläst och vettig.
Vi prata om vikten av att prata.
Även om vi inte tycker likadant.
Att våga möta det som inte alltid är behagligt.
Att lyssna på det.
Försöka förstå.
Människor har olika åsikter.
Det är inte farligt.
Jag behöver inte radera dem från sociala medier för det.

Matlagarsnack i köket. Får träffa två personer jag aldrig mött tidigare. Den ene en bekant till mig som jag träffat via sociala medier och kommit att tycka mycket om. Den andra en väninna till Mirre som tog mig med storm. Dessa möten. Detta livet!

Jag lutar mig ut genom köksfönstret.
Tittar ner på Österlånggatan.
På murgrönan som kryper upp bredvid porten på huset mittemot.
Känner värmen som stiger uppåt.
Hör klackar som slår mot kullerstenarna.
”Om någon kritiserar dig, påpekar att dina val är konstiga, fel eller what ever..”,
hon tar ett hopp åt sidan och pekar på golvet,
”Oops, jag tror du tappade nåt. Vill du ha det tillbaka?”
”Var gåsen. Låt det bara glida av och hamna bredvid”, fortsätter hon.
Vi pratar om att inte låta andra definiera vad som är rätt och fel.
Åtminstone inte för oss.
Vikten av att leva på sitt eget sätt för att må bra.
Att göra egna val och ta ansvar för dessa.
Hon är en relationsmänniska.
Jag är det inte.
Inte när det kommer till att leva med någon alltså.
Övriga relationer älskar jag.
Vänner, män, familj.
Kan inte vara utan.
Men de måste vara positiva.
Och inte dränerar mig på energi.
Jag undviker människor som jag inte kan vara mig själv med.
Eller där jag måste förändra mig för att passa in.
Som får det att kännas som jag går på äggskal.
Och inga fler människor som gnäller sig igenom en kväll.
Mitt liv räcker inte till för dem.

Mitt liv är för kort för att jag ska låta energitjuvar och andra negativa människor befolka det. Du speglar den du umgås med. Du tar till dig av det. Ju mer instängda och kontrollerande desto mer negativt i ditt liv. Note to self: Omge dig med positiv energi och en jävla massa skratt, tänker jag.

En varm weekend i Stockholm.
Veckan före midsommar.
Termometern når över 30 grader delar av dagarna.
Och solen når sitt högsta.
Jag somnar och vaknar ovan Gamla Stans takåsar.
Bredvid medeltiden, Den Gylldene Freden och nuet.
Med en människa som fyller mig till brädden av energi.
Och av glädje och skratt.
Är hon ens medveten om det?
Om allt positivt som strömmar ur henne?
I massor.
Alltid ett leende.
Allt går att lösa.
Inget är svårt.
Allt går att prata om.
Även om vi inte är överens om allt.
Hon fyller mig med klokskap och tankar.
Och när jag till sist sätter mig på tåget och lämnar har jag det med mig.
Tänker på det efteråt.
Världen skulle bli så mycket fattigare utan henne.
Hon är verkligen ”one of a kind”!

Livet i de smala gränderna. ”Tänk att jag bor här”, utbrister hon flera gånger. ”Att jag fått denna möjlighet!” Och jag kan bara hålla med. Gamla Stan i Stockholm är också ”one of a kind” precis som hon, min vän.

58 I JULI

58 i juli.
Svårt att ta in.
Solen tar sig tidigt över hustaken om morgonen.
Jag sitter på balkongen med kaffe.
Och dator.
Och musik.
Våren kom och gick.
Snabbt som ett andetag.
Som om den aldrig var.
Lämnade ett sårat hjärta.
Det hände fast det var ovälkommet.
Fick ingen ordning på mina känslor.
Ibland blir det så.
Försöker stilla det som vrider sig därinne.
Plåster på hjärtesorgen.
Blåser mig ren och går vidare.
Vi var på olika platser i livet.
Fel timing.
Alla de dagar som jag en gång hade kvar.
Han har dem.
För mig har de passerat.
Dagarna jag slösade med.
Som om det fanns hur många som helst.
För tiden kan tyckas oändlig där vi går.

Det går inte alltid at värja sig. Att freda hjärtat. Jag lever alltid med risken att bli sårad. Nu blev jag det. Och det kommer att hända igen.

Kvällssolen förstärker hustakens röda.
Himlen djupblå därbakom.
Midsommarljus.
Tjirpande svalor och tysta fladdermöss.
Snabba mellan huskropparna.
Vin i glaset.
Ljud från gatan.
Människor som skrattar.
Tystnad hos mig.
Vemod i ådrorna ikväll.
Betyder jag något för någon?
Låter jag någon betyda något för mig?
Vill jag tända nya lågor inuti?
Vill riskera magen full av tårar?
Och bandage på hjärtat?
Hinner inte för livet rusar.
Vill jag att någon stannar hos mig?
Vill jag bli gammal med någon?
Vem kan ge det löftet?
Ingen.
Det finns inga garantier.
Men sånt är lätt att säga.
Hur mycket är man villig att betala för att slippa vara ensam?
Att ge upp och släppa är något annat.
Landar i att jag har mig själv.
Och mina vänner.
Inga givna löften att bryta.
Ingen och inget att lämna.

Mitt kvarter. Min plats på jorden. Tills jag bestämmer mig för något annat. Kanske aldrig. Kanske om några år. Vad vet jag om livet? Inget. Det finns inga garantier för något.

Det finns en trygghet inuti.
Jordad och pragmatisk.
Det hänger på mig.
Att det löser sig.
Livet och tillvaron.
”Med facit i hand”, brukar man säga.
Frågar mig: Skulle jag gjort de val jag gjort?
Var de rätt?
Onödiga tankar.
För livet går inte att reklamera.
Det går aldrig att backa.
Alla val jag gjort är redan gjorda.
Och de har fått sina konsekvenser.
Bara att välja nytt och gå vidare.
Jag får ändra mig.
Nu tänker jag på annat sätt.

Alla val jag gör får konsekvenser. Att inte välja är också ett val. På sitt sätt. Jag kan liksom inte stoppa tiden. Allt förändras. Så står jag kvar kommer det obönhörligen att påverka mig. Bättre då att göra aktiva val. Fundera hur jag vill ha det. Hur jag vill leva,

Jag blev fri när han gick.
För utan att vilja det avsatte jag tid.
Gav bort en del av mig själv.
För att få vara med honom.
Lät honom slösa med min tid.
Mitt eget fel.
Nu vill jag använda den väl.
För skuggorna börjar bli långa.
Räknar med många år ännu.
Men ingen vet.
Har fått sorgliga påminnelser om det.
När livet får en deadline.
Hon skrev:
”Min rymddräkt har fått en reva för mycket nu.
Den kommer inte att hålla ända fram.
Dit jag hade tänkt jag skulle hinna.”

Och jag läser med tårar som inte kan sluta rinna.

Vi vet inte när vår tid är ute. Tack och lov. Så länge vi inte har någon deadline lever vi obekymrat vidare. Men vi är här bara en gång. Och vi kan aldrig komma tillbaka.

Vilhelm Mobergs ödesmättade ord kommer instinktivt i mitt huvud:
”Du ska alltid tänka:
Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv:
Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!”
Precis så! säger jag till mig själv.
Gör bra val, Helena.
Släpp in bra människor.
Stäng dörren för andra.
Säg ja oftare än nej.
Gör resan.
Låt dem kyssa dig.
Igen och igen.
Men försök att freda hjärtat.
För tiden kan tyckas oändlig där vi går…

Säg ja till champagne mitt i veckan för att fira att ett nytt liv som kommit till världen. Säg jag när väninnan ber dig komma till Stockholm över helgen. Boka den där resan och bara åk.

WHEN THE SHIT HITS THE FAN

Allt jag fått veta om honom var knäckande.
Jag var inte mig själv på flera månader.
Levde mitt liv som i en bubbla.
Planerade för min kommande tillvaro.
Köpte en ny alldeles egen lägenhet.
Råddade allt när det gällde försäljningen av vår gemensamma.
Han lyfta inte ett finger.
Jag tog in offerter från olika mäklare.
Sammanställde deras erbjudanden i ett excelblad (typiskt mig)

Vi hade hunnit bo ihop i fyra år. Två av dem i den lägenhet vi köpte tillsammans. Det var en stor blandning av känslor inuti när den skulle säljas. Sorg, men mest av allt en enorm lättnad att jag äntligen var framme vid det oundvikliga. Redan efter ett par månader började den nedåt gående spiralen som aldrig slutade. Vår första sommar här, 2014, tänker jag fortfarande på som ”helvetessommaren”. Den tog aldrig slut. Blev bara värre…

Jag hade en affärsbekant som jobbade på en av de större mäklarfirmorna i stan.
Hon hade gett ett erbjudande och det var bra.
Men jag kände honom.
Så jag sa inget.
Föreslog ingen.
Lät honom välja.
För jag visste att om jag skulle tycka något skulle han hålla det emot mig senare.
Det hade han alltid gjort med allt jag fick ta hand om.
Från valet av hantverkare att sätta upp våra garderober.
Till vår senaste resa till Mallorca.
Alltid lurad.
Alltid ett offer.
Aldrig nöjd.
Det blev min affärsbekant som tog hand om försäljningen.
Och självklart försökte han vända det emot mig när han inte tyckte att vi fick tillräckligt bra betalt.

Sommaren 2015 åkte vi till Mallorca. Vi hyrde ett litet hus i Cala Lombards av min väninna som bor där. Jag tog hand om arrangemanget. Och han gnällde på allt. Som vanligt. Inge var bra. Allt var för dyrt. Flyget var skit. Och när det var försenat på hemresa blev han som tokig och tänkte boka med annat bolag till en hutlös summa. För tre timmars försening! Det slutade med att jag satt kvar på flygplatsen med allt bagage, en bok och ett glas vin medan han fick ta barnen och åka in till stan och köpa glass… Say no more! En vuxen man! Betedde sig som en efterbliven…

Vi satt i köket efter att ha träffat mäklaren på stan.
Papperen var påskrivna.
– Vi skulle ha väntat, sa han. Vi skulle ha kunnat få sååå mycket mer.
– Eller inte. Vi kunde lika gärna fått mindre. Och vet du, jag orkar inte längre.
– DU orkar inte!! DU! DU! DU! Alltid DU! vrålade han.
– Ja, JAG! Jag orkar inte. Jag klarar inte av att leva i detta kärlekslösa helvete längre.
– Du är dig lik. Alltid så jävla egoistiskt!
Och just där brast det för mig.
Fullständigt.
Det blev svart i mitt huvud.
Jag såg hans blick, hans hånfulla drag över munnen.
Nu säger jag det…!
– L var här för ett tag sedan. Vet du vad hon berättade?
Jag såg på honom att han gjorde det.
– Och samma dag pratade jag med min syster. Hon hade varit ute med K. Och vet du vad hon berättade?

En annan Helena. 14 kg tyngre och full av sorg. En människa som aldrig kände sig fin. Inte glad på riktigt. Som aldrig ville öppna sig på djupet för där gjorde det för ont. Där låg skammen och vred sig med skulden. En ohelig allians av ”det är ditt eget fel”. Skammen att vara oälskad och bedragen. Skulden över att inte ha kunnat vara en bättre, mer älskvärd människa.

Det var som att se en sufflé falla ihop.
Hela hans tuppiga attityd, hans överlägsenhet, dog bort.
Hans ”shit had hit the fan”, så att säga.
Själv var jag tårar, snor och saliv som sprutade och rann ur mig.
Allt det jag hållit inom mig kom upp som en spya.
– Hur många fler är det? skrek jag. Hur många?????
– Jag lovar, det finns inga fler!
– Tar du mig för en idiot! Tror du jag ska tro på det? Att de enda två kvinnor du sprungit efter är två som är vänner till mig och min syster?!?
Han försökte gå ifrån mig.
Jag följde efter.
Sårad, förödmjukad och vansinnig.
– Hur många!!
– Det finns inga fler. Jag lovar.
Han satte sig på fotpallen vid soffan.
Låtsades börja gråta.
Ville ha sympati.
Det fanns inte ett uns av det hos mig just då.
Bara en vansinnig vrede över hur han betett sig.
Hur han behandlat mig samtidigt som han hållit på bakom ryggen.
– Hur många?!?!
Det skulle visa sig vara väldigt många.
Så klart.
Precis som jag förstått när sanningen stått klar för mig.

Jag levde med en uppenbart psykiskt instabil och elak man. Han hade, och har, många obehagliga och sjuka sidor. Det skulle visa sig längre fram. Det skulle komma mer i dagen. Jag kommer aldrig mer att släppa in någon i mitt liv på det sättet igen. Det kommer aldrig mer att hända. Nu har jag relationer på mina egna villkor. Nu bestämmer jag själv över mitt liv och vem som får tillträde dit.

Han var bara en feg sate.
En ynklig liten man med ett stort ego.
Och ett sjukt psyke.
Bara dagar efter försäljningen av lägenheten kontaktade mäklaren mig.
Hon hade fått anonyma sms.
De var aggressiva och ifrågasatte hennes kompetens som mäklare.
De hade en mycket obehaglig ton.
Hon var illa berörd av dem.
Och hon undrade om det kunde vara så illa att det var han som låg bakom dem.
Hon visste hur illa ställt det var i vårt förhållande.
Hon visste hela bakgrunden.
Jag behövde inte fundera länge.
Alltid lurad.
Alltid ett offer.
Aldrig nöjd.

LIKA OLIKA

Juni hemma i stan är mjuk och varm.
Jag sitter vid köksbordet och skriver om morgnarna i bara sportbh och löparbyxor.
Eller så sitter jag på balkongen.
När regnet kommer och väter gatorna doftar det sommar och vägdamm.
Mallorca känns plötsligt fjärran.
Fast det bara är några nätter bort.
Denna vecka har jag kickat igång tre nya uppdrag.
Nu kommer jag inte att ta fler för tillfället.
När jag fått dem att rulla så flyter de oftast bra.
Kräver inte så mycket av mig.
Men åtta får räcka.
Och så börjar jag det ena av mina deltidsarbeten nästa vecka också.
Det blir mer jobb till sommaren är jag trott.
Men allt är ju relativt.
Jag har gjort min första bokning på carsharing.
Idag ska jag hemåt byn nämligen.
Det gick smidigt.
Nu ska jag bara komma in i bilen och lyckas starta den med appen…
Så jag ropar inte hej än!

Juni – vackra månad. Älskar den lilla slottsträdgården som förändras med årstiderna. Tittar på den varje dag som jag är hemma.

I veckan träffade jag en person jag tycker mycket om.
Vi ses inte så ofta, men hon är speciell för mig.
Vi gick långt och drack kaffe i Majorna.
Bara genom att vara som hon är lär hon mig mycket.
Om mig själv.
Och om att se saker från andra vinklar.
Kanske lär jag henne en del också.
Vi är varandras totala motsatser.
Moderaten och vänsterfeministen.
Ålder, politisk åsikt, personlighet, stil, våra hem, liven vi lever…
Och det lustiga är att det är hon som lever i ett förhållande med sin man och deras tre barn.
Jag är den som lever ensam och har många lösa förbindelser.
Men där jag är excelbladet är hon…
Ja, vad är hon..
En kreativ injektion med miljoner idéer.
One of a kind!

Så viktigt det är att träffa människor som får en att må bra. Att hitta vänner som accepterar en som man är. Som lyssnar, frågar och vill förstå. Och som låter mig lyssna och fråga. Inget är mer själsdödande än att hamna i sammanhang där det inte finns plats för den person jag är. Jag tror de flesta har gjort det någon gång. Lämna det. Sök dig någon annanstans. Det är nog därför jag måste bo i en stad.

Samtidigt är vi lika.
Mer än vad man kan tro.
För på vissa områden i livet är vi gränslösa.
Knäppa och galna.
Och driftiga är vi, ja, verkligen.
Båda har drivit och driver företag.
Vi styr våra liv.
Skapar vår egen tillvaro.
Får det att fungera.
Sen är vi båda raka och tydliga i vår kommunikation.
Orkar inte med ”trevligt, ofarligt, snack” om maträtter, katter, barn och familj.
Vi vill på djupet i känslor, sex, relationer, livet…
Och gärna utforska de lite mer mörka sidorna av våra personer.
Men oj vad vi är ytliga många gånger.
För inget djup utan yta, eller hur?
Sen är hon oförsonlig, precis som jag.
Orkar inte med bullshitmänniskor som slösar med ens tid.
Men jag tror hon är ”snällare” än jag.
Där jag stänger dörren bär hon på mer förståelse.

Jag behöver inte hitta människor som är som jag. Som är lika mig. Som lever som jag. Det enda som behövs är människor som är intresserade, öppna, icke-dömande och som själva ger allt det tillbaka. De flesta av mina vänner är inte som jag. Lever inte som jag. Men vi ger varandra plats att berätta om våra liv. Leva våra liv. Hur vi tänker, hur vi väljer.

Jag tror inte man skulle kunna sätta någon av oss i en box.
Vi passar inte in i någon av dem.
Jag ”föll” för henne första gången vi träffades.
På ett affärsnätverk.
Ganska snabbt insåg vi vår gränslöshet när det gällde manliga relationer.
Och någonstans där började det.
Att våga vara transparent.
Att kunna berätta om sitt liv.
Veta att personen mitt emot lyssnar och inte kritisera.
För jag accepterar inte att någon kritiserar mitt sätt att leva.
Och det skulle hon aldrig göra.
Det ligger långt ifrån henne.

Det enda som egentligen är viktigt är att mina vänner ska våga prata om det mesta. Våga gå på djupet. Öppna sig. Prata om det som är mörkt, svårt, glatt, galet, skamfyllt, omoraliskt, vettigt. Tala om sin åsikter och tankar. Och att vi inte kritiserar varandra för detta. Varken åsikter, val, liv eller känslor.

Jag är snart 58 år.
Jag vet mitt värde.
Det faktum att jag inte vill leva ihop med en man betyder INTE att jag inte anser mig värd att älskas.
För, tro mig, det har jag fått ”förklarat” för mig.
Av personer som tar sig friheten att påtala sådant för mig.
Att jag inte anser mig värd att älskas…?
Tvärtom säger jag!
Just därför väljer jag att leva mitt liv så som jag gör.
Just för att jag ser mitt värde.
Just för att detta passar mig.
För det är så här jag mår bra idag.

MALLORCA I MAJ

Kattis och jag med munskydd på och med Tui mot Mallorca. Längtar efter miljöombyte och värmenär vi lyfter i regnet efter en vinter i covidlivet.

Klockan 03.30 på lördag morgon ringer klockan.
Tittar ut på majmorgonens dunkel från köksfönstret.
Det börjar ljusna svagt i öster.
I väntan på att lyfta rinner regnet sakta över planets ovala fönstren.
Men ovanför regnet är det blått.
Och sol.
Pumpar kroppen full av kaffe.
Rensar bilder och läser.
Sedan sätter vi hjulen på Mallorcamark.

Illetes med sitt turkos vatten även en mulen dag. En fin beach om man gillar att ligga i solen. Det gör ju inte jag… Men ge mig skugga och värme, en bok och en kaffe så är jag din.

Hotellet har tårna i vattnet.
Det ligger i Cala Major.
Glupska som jakthundar ger vi oss ut i jakt på mat.
Hittar ett sjavigt ställe som får duga.
Får i oss var sin toast.
På rummet packar vi upp och röjer runt.
Och sen beger vi oss ut igen.
Går till Zhero Beach Club och dricker rosé.
Vid fyratiden tar den tidiga uppstigningen ut sin rätt.
Då måste jag ha en liten power nap.
Somnar trots det snabbt och tungt på kvällen.

Jag är ingen solare. Vill absolut inte bli solbränd. På med 50-skydd, solglasögon oh en kepa. Jag älskar sol och värme, men vill sitta i skuggan och njuta av den. Eller ha den i ryggen.
Cala Lombards på den sydliga delen av ön. Enkelt och icke-tillrättalagt, så som jag kan tycka väldigt mycket om det. Samtidigt gillar jag bekvämlighet. Kluvet, som i så mycket annat.

Söndagen kommer med sval luft och hängande regn.
Vi ger oss ut på en PW på 11.000 steg.
Runt Illetas.
Går ner på beachen och tar en kaffe.
Toppiga strandparasollen av torkade palmblad på en tom strand.
Ser plan flyga in över Medelhavet.
Regnet som kommer driver svala vindar.
På natten kommer det mer.
Vädret.
Det där man inte kan styra över.
Maj har varit ovanligt sval även här nere säger de.
Men vi har sol de övriga dagarna och tempen ligger runt 20-strecket.

Cala Moro. Också det beläget i den på den sydliga delen av ön. Med branta och vinda trappor ner mot klipporna och vattnet. Stunning.
Så här kan man också bo. Johan, som kommer från samma lilla by som jag, har en enastående vacker lägenhet med utsikt över hela Illetesviken och havet. Han bjuder över oss på ett glas vin och vi har en kul pratstund. Från enkel, snett och vint, till genomtänkt perfektion. Kontraster jag älskar.

Vi ägnar flera dagar åt roadtripper runt ön.
Men stegen vi tar varje dag är betydligt fler än kilometrarna vi kör.
Cala Lombards och Ses Salines i söder.
Med olivträd och gamla stenmurar utmed vägen.
De typiska väderkvarnarna.
Och runda höbalar som torkar på åkrarna.
Ett flackt landskap.
Hamnar i Cala Lombards först av allt.
Petra kommer PW:ande och möter upp oss på stranden.
Vi åker till hennes hem där i Mallorcabyn och fikar.
Hon har utvandrat hit sedan många år.
Förundras över vart livet tagit oss barndomsvänner så här 50 år senare.
På kvällen blir vi bjudna på ett glas vin hos en annan hembygdsvän, Johan.
Med en vidunderlig utsikt över Illetasviken dricker vi svalt vitt och pratar om allt.
Livet alltså.
Möten.
Dessa korta små stunder.

Hittar detta vackra ställe i Cassai. Med dekorationer av hängande grenar fyllda av vita blommor. Det är mitt resesällskap, Kattis, som har en lista på ställen att se och besöka. hon tar bilden och promotar kläder. Jag bara hänger med och upplever.
Cassai Beach House. Också ett fotogeniquet ställe som hon tar oss till.

Dagen efter, Valdemossa, Deia och Soller på östsidan.
Kullar och berg.
Inland och strand.
Chopins pittoreska Valdemossa had me at hello.
Gamla stenbyggnader och smala vägar.
Älskar det.
Och så det dramatiska Formentor i norr.
Slingriga bergsvägar med branta stup på ena sidan och höga bergsväggar på den andra.
Hårnålskurvor och cyklister.
Pinjeträd och oändligheten i en horisont.
Getter som betar vid vägkanten.
Vi tar oss ända ut till den allra nordligaste udden.
Den med fyren.
Sen dricker vi kaffe i Artà i öster.
Med solen i ryggen utmed den lilla gågatan.
Tar god tid på oss.

I Camp de Mar, på den östra delen av ön, hittar vi detta ställe. En restaurang uppbyggd på en liten klippa. Vi når den via en smal bro. Återigen ett fotogeniquet ställe. Tyvärr är det inte öppet, vi är för tidiga, så det blir ingen kaffe där.
Nästa stopp är Valdemossa. Där Chopin en gång bodde. Typisk Medelhavsby med trånga gränder och stenhus.. Dörrarna in till husen direkt mot gatan. Och blommor som kantar hus och gator.
Lunch i Deia med denna fantastiska vy. Drömmigt, eller hur? För att ta oss hit får vi åka på ursmala serpentinvägar som slingrar sig brant neråt. Och sedan uppåt… Stranden är extremt stenig. Kattis fotar baddräkter och jag sitter på en sten och njuter. Hjälper till med en del bilder där hennes stativ är svårt att sätta upp.
Voila moi, på en sten i steniga Deia. Värme och lite sol mot min 50-skyddade hud.

Jag älskar det icke-tillrättalagda på dessa gamla badorter runt Medelhavet.
Trapporna är sneda och vinda ner mot vattnet.
Man tar sig fram på toppiga klippor och stundtals stupar det brant.
Husen i byarna ligger tätt utmed gatorna.
Trottoarerna är smala.
Jag slås av likheten med det Provence jag känner så väl.
Medelhavsnaturen och det branta klippiga.
Dofterna och ljuden.
Närheten till det turkosa vattnet.
De små byarna.
Det föränderliga landskapet.
De smala trånga vägarna.
Svalorna som tjuter och leker.

Evigheten i en horisont. Älskar det. Här är jag nästan så nordligt du kan komma på Mallorca. På Formentor.
Underbar inredning på Bikini Hotel i Soller. Väl värt ett besök.
Dricker kaffe i Artà. Länge och lugnt. Solen värmer min rygg. Skönt,

På torsdag morgon skriver jag.
Tar en lång lugn frukost med datorn.
Sedan träffar jag en styrelsekollega.
Medan vi går 31.000 steg utmed Palmas kustremsa pratar vi.
Om allt.
Och dricker kaffe, rosé och cava.
Stannar vid ett ställe och äter.
Vi går i timmar.
Ju mer vi pratar, desto mer inser vi hur lika vi tänker.
I allt från livsval och politik, till ekonomi.
Varför bondar man så bra med vissa människor?
Vad är det som gör att en del är så lätt att vara med?
Där det blir ett lugn.
Ett djup och en kommunikation.
Ingen behöver bevisa något för den andra.
Där båda kan blotta sig och vara den de är.
Sänka garden.
Där jag inte ifrågasätts för det liv jag lever.
De val jag gör och gjort.
Jag har sedan länge valt att ta avstånd från människor som gör det.
Har inte längre tid att lägga på dem.
Måste fokusera på de som är bra.
Och det som passar mig.
Livet brukar bli bra då.

Med Marlene, styrelsekollega och vän, Tillsammans tillbringar vi en eftermiddag gående. 31.000 steg varva med kaffe, rosé och cava. Med samtal på djupet och solen mot huden. Blessed. Och fräknarna börjar visa sig på näsan.
Katedralen i Palma i soldis.
Portixol. Där bebyggelsen är låg och husen kostar fantasisummor. Åtminstone i mina mått mätt. Men fin, åh så fint.