MED DÄMONER I HUVUDET

SK158 från Got till ARN i måndags.
Sista flighten med SAS.
SÅ tungt!
Satt på position 2A.
Såg hela kabinen.
Gången fram till främre galleyet.
Den blå skylten med SAS-loggan till höger på väggen.
Gardinen som svängde på sig när planet lyfte.
Det blev så där tjockt och trångt i hela bröstet när vi satt tysta och lyfte mot det blå.
”Sista gången” hamrade det i takt med hjärtat som slog.
Mitt danska crew hade köpt en present till mig.
Då kikade lipsillen fram.

Det finns en sista gång för allt. SK158 den 26 september 2022 blev min sista flight som flygvärdinna på SAS. Fast man vet ju aldrig… Livet kan ha så många vändningar att överraska en med.

När vi skiljts åt går jag till basen.
För ”sista gången”.
Min manager är inte där, men jag träffar en av de andra som jag pratar en stund med.
Då kommer lipsillen fram igen.
I Convinikylen tar jag en liten thailåda som jag värmer.
Sätter mig vid fönstret där jag så ofta brukar sitta.
Kollar ut på start- och landningsbanan.
Det där tjocka i bröstet finns kvar.
Vill inte försvinna.
Jag har så himla svårt för avsked.
Det värsta jag vet.
Går till bagagestället och tar min väska.
Säger hej då till crew support.
Ser några piloter jag känner igen.
De sitter borta i sofforna och pratar.
De ser inte mig.
Så jag går snabbt ut genom dörren.
Fixar inte mer avsked nu.

Sista gången i SAS-uniform… Vad jag har älskat att ta den på mig. Nu blir det en ny uniform framöver. Jag vet att jag kommer att älska den också. Men SAS kommer för alltid att ha en särskild liten plats i mitt hjärta.

Så just nu står jag mitt emellan.
Foten jag hade på SAS har jag lyft men ännu inte satt ner i det nya.
Svajar på ett ben liksom.
Och då är det som att öppna fördämningarna för dämonerna.
Katastrofdämonen i armkrok med fiaskodämonen härjar runt i huvudet.
Ja, det är ett par av Ingmar Bergmans dämoner jag lånat.
– Tänk om det händer något som gör att det inte blir någon utbildning, säger de.
– Varför skulle det inte bli det, svarar jag.
– Tänk om du inte klarar kursen då, säger de en liten stund senare.
– Fast det har jag ju gjort på SAS, säger jag till mig själv för att få tyst på dem.
– Det kanske är helt andra kriterier här, fortsätter de.
– Och jag har gjort alla nödträningar under de år jag jobbat, fortsätter jag och försöker tuppa till mig.
– Men du kanske fuckar upp fullständigt, skrattar de.
– Ja, jo, jag vet…
Dämonerna har flyttat in i mitt huvud och de jävlarna är så svåra att bli av med.
Fan ta er, tänker jag.
– Du kanske gjorde helt fel när du sa upp dig, härjar katastrofdämonen vidare.
– Tänk om det slutar med att du inte har något flygjobb överhuvudtaget, skriker fiaskodämonen.
– Då sitter du där och ser dum ut, filosoferar katastrofdämonen.
– Du skulle aldrig berättat för någon. Nu har du jinxat, säger fiaskodämonen och ruskar på huvudet.
Jag försöker få tyst på dem.
Det går bra emellanåt.

Det var här på SAS jag fick chansen till ett liv jag inte visste att jag skulle tycka så oerhört mycket om. SAS ”changed the world” för mig. Verkligen förändrade. Hela mitt liv har blivit ett helt annat sedan jag började flyga. Det är inte bara ett jobb. Det är framför allt en livsstil och den passar mig så jättebra.

Så på tisdag kommer jag att sätta mig på flygbussen och åka ut till Landvetter.
Det är där vi börjar utbildningen.
Då hoppas jag de där förbannade dämonerna har tystnat.
Att de lämnar mig ifred.
Jag har gjort drog- och alkoholtest redan i juli.
Min medical report är fortfarande aktuell.
Den gäller till mars 2023.
Jag har kartlagt mina jobbförehavanden de senaste fem åren.
Lämnat mina referenser.
Redovisa ett rent belastningsregister.
Gett dem tillåtelse att kolla upp mig via Säpo.
Gått igenom säkerhetsintervjun och fixat den.
Fått anställningsnummer.
Fått loggin till min Tuimail.
Fått schema.
Och tagit bilder till min nya ID-badge.
Nu är jag redo för allt det nya!
Och det ska bli så himla spännande!

Så glad att mitt liv i luften ska fortsätta. Att jag ska fortsätta uppleva vyer som denna. Att jag ska få en lite enklare vardag då jag inte behöver pendla. Även om det funkat bra. Men pendla kostar både tid och pengar. Och så jag ska få nya spännande destinationer på min roster och få flyga långt.

EN HELG AV VEMOD

Har en charterhelg med danska kollegor.
Fantastiskt kul!
Men det där med danskan…
Får ju erkänna att den inte är det enklaste att förstå av våra nordiska språk.
De gånger jag inte gör det frågar jag.
Eller låtsas…
Sussi som jag huserar med i bakre galleyet har en lätt danska.
Det funkar fint.
Bo pratar en lugnare danska.
Det funkar bra.
Men Bent, pursern, är svårare.

Tidiga morgnar med charter. Flyger med ett danskt gäng. Det sätter mina danska språkkunskaper på hårt prov. Inser att jag lär mig ganska snabbt och det blir lättare och lättare att förstå. Lite lättare…

De låter mig sköta annonseringen eftersom passagerarna är svenskar.
Vi tycker det är ett bra upplägg.
– Och så tar vi ”Safety Demo” på göteborgska, säger Bent och lägger på luren.
Och jag snackar på.
Medan passagerarna boardar talar jag om att de inte får öppna taxfreepåsarna förrän vi kvitterat dem.
Och att de ska vara så snälla och ta ett steg in i stolsraden för att släppa förbi bakomvarande passagerare.
Och jag inser, som så många andra, att jag får en ”annan” röst och intonation när jag annonserar.
Det blir väldigt ”rikssvenskt”.
Det blir inte göteborgska.
Jag har iofs inte göteborgsdialekt.
Men Bent hör nog ingen skillnad…

Har jobbat i bakre galleyet med Sussi och skött annonseringen. Det gör det lättare för svenskarna som flyger med oss att förstå. Danskan är inte alltid så enkel. Då är norska lättare.

På lördag flyger jag till Antalya i Turkiet.
På planet hem är det flera passagerare som jag var med och flög ner för en vecka sedan.
Riktigt roligt när de känner igen en.
Och jag känner igen dem.
En kvinna som blev rejält dålig under flighten kommer ombord frisk och kry.
– Mår du bättre nu? frågar jag henne.
– Åh! säger hon. Kommer du ihåg? Jag var sååå dålig.
– Ja, dig minns jag mycket väl, säger jag.
Det är en helt annan person än den kvinna vi släppte av i Turkiet förra lördagen.
Så roligt att se!
Och så roligt att få prata med henne och hennes lilla dotter när de väntar i toalettkön.

Alanya i Turkiet. Flög den destinationen förra lördagen också. Det är inte längre lika varmt när vi öppnar dörrarna. Det blir ljummare här nu mot slutet av september.

Men hur roligt jag än har är det en helg fylld av vemod.
Av farväl.
För imorgon flyger jag min sista flight för SAS…
Från Göteborg till Sthlm.
Jag har sagt upp mig.
Och jag ska lämna in mina skandinaviska vingar.
Det har varit så svårt att ta det där sista steget.
Att ringa det där samtalet.
Att säga till min manager att jag ska säga upp mig…
Jag kan vara en sån lipsill i denna typ av situationer.
Har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Så mycket vemod inuti… Imorgon, måndag, flyger jag min sista tur. Det blir flight SK158 från GOT till ARN. I oktober väntar nya äventyr med ett nytt bolag.

SAS har varit så oerhört mycket glädje för mig.
Jag har älskat jobbet i luften.
Kollegorna, passagerarna, de tidiga morgnarna, de sena nätterna…
Faktiskt även nätterna.
Så jag ger inte upp det livet!
Jag tänker fortsätta med det.
För den 4/10 börjar jag min utbildning till cabin crew på TUI!
Jag kommer att få bas i Göteborg.
Och jag kommer att få flyga långt!
Det var det som avgjorde saken!

Kommer för alltid att älska det här flygbolaget. Det som gav mig möjligheten till ett liv jag inte visste att jag skulle tycka så mycket om. Och vem vet, kanske kommer jag tillbaka en dag. För en sak är säker, man vet aldrig vad som händer!

Men SAS finns för alltid i mitt hjärta.
I mitt DNA.
För det var här jag fick möjligheten till ett liv jag inte visste att jag älskade!
Det var här jag sålde min själ till livet i det blå.
Till en ganska annorlunda tillvaro.
Där dagar är dagar och inte helg eller vardag.
Där tider är tider och du jobbar oavsett vad klockan visar.
Där du får kollegor som du delar hela ditt liv för under en flight.
Galleymoments!
Så det har varit en helg fylld av mycket vemod.
Och samtidigt blandat med glädjen över det som ska komma.
Med blicken framåt.
Mot det nya.

SÖMNVIKTIGHETEN

Det ligger ett snärje av rosa och vita tarmar utanför råttans mage.
Och en magsäck som fortfarande är hel.
Dess kropp i övrigt är platt och lite våt där den ligger på övergångsstället.
Munnen lite öppen.
Ögonen också öppna.
Så kan ett råttliv sluta.
Dödare kan ingen vara…
En liten kåre av äckel bubblar upp.
Både för att det är en råtta, men också för att behöva konfronteras med dess inälvor så här tidigt på morgonen.
När det fortfarande är mörkt.
Och lite chilly.
Sömnen har jag precis lämnat där hemma.
Under den varma duschen.
Och i de sista snabba, stora klunkarna kaffe.

Tidiga flighter. Tidiga morgnar. Jag stiger upp ca 2,5 timmar innan planet ska att lyfta. Jag vill hinna duscha, ta en rejäl kaffe, äta lite och kolla igenom flighten. Så jag är förberedd. Och jag vill ta det lugnt på morgonen. Stress är det värsta jag vet.

Ofta när jag landar efter en sån här tidig morgon och går hemåt på eftermiddagen får jag feeling.
Nu går jag genom en solig stad där folk sitter på uteserveringar.
Känner mig så himla pigg och på G.
Vill ut och träffa folk.
Sitta en stund i solen och prata.
Och så kommer jag hem.
Tar av mig uniformen.
Kollar igenom väskan.
Sätter mig i soffan och kollar på morgondagens pick-up tid – 04:25
Sätter klockan – 02:50…
Och så blir jag sittande där en stund.
Med lite musik.
Lågt och lugnt.
Känner gruset bakom ögonlocken.
Borstar tänderna för att få en ny smak i munnen.
Inser att jag behöver gå och lägga mig om 3 timmar.

När jag landar till denna vy kan jag inte annat än få feeling! Då vill jag sitta på en uteservering med vänner och ha det fint. Men det finns en verklighet också och ska jag upp och jobba tidigt dagen efter måste jag prioritera sömnen och mig själv.

Och där någonstans kommer en trötthet.
Den där lusten att gå ut försvinner.
Inser att jag behöver ta hand om mig själv.
Utelivet får vänta tills jag kan sova ut dagen efter.
För skulle jag kunnat göra det hade det varit annorlunda.
Ibland tänker man att sova kan man göra när man är död.
Och det är väl sånt man kan säga.
Men att bränna sitt ljus i båda ändar är nog allt annat än smart.
Det sliter så oerhört på kroppen.
Och kortat faktiskt mitt liv.
Ska jag hålla, både fysiskt och psykiskt, finns det all anledning att prioritera mig själv.
Min sömn är urviktig.
Och min egentid likaså.
Jag älskar att sova.
Och att umgås med mig själv.
Hinna tänka tankar till slut.
Det jag så ofta saknade när jag drev eget företag.
När det snurrade så himla fort emellanåt.

Att trivas i sitt eget sällskap. Det är nog viktigare än vad man förstår många gånger. Jag tycker det. Att känna mig helt till freds med att bara vara ensam hemma med mig själv det är ett sånt lugn. Måste inte ”carpa dag” med andra hela tiden.

Flyglivet gör det extra viktigt att ta hand om sin sömn.
När jag ska flyga tidiga morgnar börjar jag preppa redan en dag innan.
Stiger upp innan jag brukar och går till sängs tidigare än vanligt.
Och samma, fast tvärtom, om jag flyger sena flighter.
Sova så länge jag kan och stanna uppe den där timmen/timmarna extra.
Ja, du fattar.
För de som flyger långt är det ännu viktigare.
När du flyger över flera tidszoner så tappar du sömn.
Då gäller det att få så mycket du behöver av den när du kan.
Jag tar oftast inte någon ”nap” på dagen.
För mig pajar det nattsömnen.
De där samman hängande timmarna som är så viktiga.
Men måste jag så måste jag.
Då blir det max 30-45 minuter.
Sedan skräller telefonen.
Och tvingar upp mig.

Flygjobbet är väldigt socialt. Både med kollegor och med passagerare. Det gör det extra viktigt att ge mig tid för bara mig själv. Att sova och att vara ensam och tyst. Jäklar vad fint det är alltså! Och då är jag en social person. Inte direkt introvert.

Flyger in över Gbg på sista leggen.
Genom de tunna molntrasorna följer jag det blå bandet som är Göta Älv.
Ser det runda huset där jag en gång bodde.
Det som aldrig blev mitt hem.
Och strax nedanför det mitt nuvarande.
Där jag trivs så oerhört bra.
Tänker att jag snabbt ska hämta min telefon och spela in det jag ser.
Men då då hör jag pursern säga ”cabin crew take your seats” och jag måste sätta mig.
Och spänna fast mig inför landningen.

Passet har kommit!!! Jag var och gjorde det den 18 juli. Och då bokade jag tid i slutet av mars. Nu har det gått 8,5 vecka sedan dess och jag har det i handen. 10 dagar innan mitt gamla går ut. Sverige har blivit ett pass-u-land just nu. Jag hoppas det snart är slut på det.

September är sommar just nu.
Även om morgnarna blir mörkare för var dag som går.
Göteborg är strålande sol och ljumma grader när vi landar.
Jag går och hämtar mitt nybakade pass och inser som så många gånger förr att september alltid känns som starten på något nytt.
Så blir det i år också.
Det kommer mycket nytt denna höst.
Känns som en virvel av förändringar.
Jag tog ett stort steg i veckan.
Och det kommer jag att skriva mer om.
Men jag kommer att vänta ett litet tag till.

NORMALA MORGNAR

När jag går nerför backen mot stan passerar jag en död fågel.
Det är något så övergivet och sorgligt över den lilla fågelkroppen.
Den har dragit upp benen mot magen.
Så där som döda fåglar gör.
Jag har en normal vecka.
Med normala arbetstider.
Börjar 08:30 och slutar 17:00.
Lunch en timma.
Mina morgnar brukar vara folktomma.
Och betydligt tidigare.
Så tidiga att nattklubbarna inte stängt.

Tillbaka för en veckas gästspel i receptionen på Rosengrens. Som det ser ut nu så kommer jag inte längre att arbeta där regelbundet. Det händer nya saker under hösten som jag återkommer till… Men jag hoppas kunna hoppa in där lite då och då vid behov.

Nu upplever jag en normal morgon.
Med septemberkrisp i luften.
Och folk på väg till sina jobb.
Och leveranser till restauranger och caféer.
På Brogyllen handlar jag bröd till advokatbyrån.
Jag jobbar där hela veckan.
På Rosengrens.
I receptionen.
Normala dagar och tider.
Känner mig lite ringrostig den första timman.
Men sen är det som vanligt igen.
Kul att träffa alla efter mitt tre månaders uppehåll.

Älskar att få ta långa PW’s under septemberkvällarna när vädret fortfarande är sommar och det är ljummet. Det är vackert att se naturen förändras.

I Sverige är det valfeber.
Det kampanjas och duelleras.
Mina partikollegor jobbar stenhårt.
Jag är inte längre aktiv i politiken.
När jag började flyga avsade jag mig mina uppdrag.
Tyckte det var svårt att kombinera och hinna med.
Idag är jag bara med i valberedningen för en stadsdel.
Och revisor i en grupp.
Men att rösta är viktigt.
Jag bestämmer mig för att förtidsrösta.
Om jag inte gör det och spar det till söndag kan det bli strul.
Tänk om Trafikvakten ringer och undrar om jag kan ta en flight…

På onsdagen är vi uppe på taket på fastigheten och kollar runt. Vi har projekteringsbesiktning inför vårt stora arbete med tak och takterrasser. Allt ska bytas ut. Egentligen låg det i underhållsplanen för 2026, men pga en fuktinträngning som vi inte kommer till rätta med beslutade vi i styrelsen att detta borde tas om hand redan nu. 2023 drar arbetet igång.

Och det är precis det som händer.
På fredag förmiddag när jag sitter i repan ringer det.
Så nu flyger jag en charter till Rhodos imorgon.
Jag nappade direkt när jag fick frågan.
Det började rycka i flygvibbarna efter en vecka på marken.
Så det blir en mycket tidig morgon på söndag.
Uppstigning kl 02:15…
Det betyder ett tidigt sänggående ikväll.
Preppar det med att sätta klockan redan idag.
Inte sova så länge jag vill…

Tänk att jag alltid reagerar på de vita strecken som kollegorna ritar på himlen. Ofta tar jag fram Flightradar för att se om det är några av mina från SAS. Nu rycker det i flygvibbarna efter en vecka på marken!

Så innan AW med vännerna på fredagen hastar jag iväg och röstar.
För är det något man måste göra så är det det.
Att ta vara på sin rätt att rösta.
Många som inte har den möjligheten.
Det är en skam att struntar i att rösta.
När det kommer till politik är jag ideologistyrd.
Jag röstar inte på någon partiledare.
Det är partiets ideologi och den kurs det har som är viktigt.
Det handlar inte om en fråga, eller två, som är viktigt för just mig.
Det är helheten som betyder något.
Riktningen på sikt.
Sen kan en partiledare och partitoppen styra den riktningen fel.
Som med Centerpartiet.
Ett traditionellt borgerligt parti som lierat sig med socialister och kommunister.
Skulle det parti jag tror på göra så skulle jag hoppa av.
Och välja ett annat parti som står närmast den ideologi jag tror på.

Hösten kommer smygande till slottsträdgården. Träden i bakgrunden har redan blivit börjat gulna och det är stråk av gult i vildvinets rankor. Som silvertrådarna i mitt hår…

Och så dör hon, drottning Elisabeth II av Storbritannien.
Hon som alltid funnits.
Och samma dag slutar också min fd företagarkollega andas.
Förlorar kampen mot cancern.
Hennes man ger beskedet på hennes instagramsida.
Det gick så fort.
Livet är så skört.
Så snabbt till ända.
Jag står i köksfönstret och tittar på hur vinden får vildvinet i slottsträdgården att vaja.
Tunna stråk av löv på väg att gulna i dess hängande rankor.
Som silvertrådarna i mitt hår.
Det är stråk av höst nu.
En del löv har blivit gula.
Andra är fortfarande frodigt gröna.
Kampen mellan sommar och höst.
Den som hösten alltid vinner.
Precis som våren alltid vinner över vintern.

SEPTEMBERSOMMAR

Valet närmar sig och det är kulturkalas i stan.
Varför man valt att kalla det fd Göteborgskalaset för kulturkalas lurar ingen.
Samma langosvagnar.
Samma uppträdanden.
Ja, artisterna är ju nya, men det är samma upplägg.
På dagen familjer.
Och på kvällen party.
Låter lite bättre med ”kultur” tänkte tjänstemän och politiker.
Mig har det dock glidit spårlöst förbi.
Tills jag på onsdagseftermiddagen gick till pick-up vid crewhotellet.
Då var det fullt pådrag med bygget.
Hade gärna suttit på en uteservering med ett glas vin och några vänner.
Men bidrog istället till ”arbetslinjen” och flög folk till södra Europa.
För september är inte höst.
September är sensommar på det mest fantastiska sätt.

Hinner med en pw i sthlm innan check-in på ARN. Att få vandra runt i min gamla hemstad när jag ligger över där är fint. Kan sakna stan ibland. Men jag kommer inte att lämna Gbg. Den stan har ätit sig in i mig nu. Åtminstone är det så jag känner idag. Allt kan ändra sig…

Har haft kvällsturer dessa dagar.
Och börjar dagarna under parasollet på balkongen.
I kortärmat och solglasögon.
Med mycket kaffe.
Lyckades till slut vända dygnet.
Åt kvällstid.
Fick till det de här sista dagarna på slingan.
Nästa vecka har jag kontorsgöra på schemat.
Då får jag de där 9-5 tiderna.
I repan på advokatbyrån.
Inser att jag tycker väldigt mycket om de där kasten som flyglivet ger.
Urtidiga morgnar kontra sena nätter.

Förmiddagar under parasollet hela helgen. Du fattar! Med sol och kaffe och slacking.

På tisdagen börjar jag lätt.
Jobbar en Köpenhamn ToR i en Airbus 321:a.
De går ofta till CPH och OSL.
Mycket folk på dessa turer.
321:an är annorlunda än Airbus 320.
Där är 4 bemannade dörrpar.
Vi sitter var och en för sig.
En bak och en fram som vanligt.
Men de andra två, på position 2 och 3, sitter i kabinen vid de två dörrparen där.
I Airbus 320 sitter vi två fram och två bak.
Ingen i kabinen.
Där är inga dörrar utan fönster.
Det behöver bara vara bemannat där det är dörrar.
I 320 vet jag i sömnen var all nödutrustning finns.
Här får jag tänka till lite.
Så är det med en maskin man inte flyger så ofta.

Redo att jobba igen. Ta flygbussen ut till ARN. Och sedan få ligga resten av helgen hemma i Gbg.

Jag sover hemma mellan tisdag och onsdag.
Vaknar tidigt.
Än har jag inte hittat kvällsrytmen.
Ska till Malaga från Gbg och sedan landa i Sthlm 01:15.
Om allt går på tid utan sloter.
Redan på förmiddagen har jag fått en rosterändring.
Istället för att sova varje natt i Sthlm och ha standby på lördagen blir jag satt på en slinga nere i Gbg.
Perfekt för mig!
Efter Malaga får jag lift med kapten in till stan.
Underbart.
Hade fått vänta på flygbussen i en dryg timma annars.
Nu stänger jag dörren om mig på St Eriksgatan när den rullar iväg från Arlanda och ut på motorvägen.

Sommarkvällar i Europa. Här på flygplatsen i Malaga. Där lyckas jag fånga en nedgående sol.

Och det är Köpenhamn och Malaga och Göteborg och Kreta och Malaga igen.
Och sensommaren på västkusten.
Och solnedgångarna över Europa.
Och valupptakt i Sverige.
Sista dagen flyger jag Malaga igen.
Ombord har jag en klasskamrat från grundskolan.
Så roliga dessa möten är!
Vi hinner pratas vid en stund mellan mina sysslor.
Hon ska till Malaga med sin bror och son med flickvän.
Vi bestämmer att det är dags att ses och ”catcha up” under hösten.
Man vet aldrig när nästa tillfälle kommer.
Om det kommer…

Du vet aldrig hur lång tid du har kvar. Det kan vara några månader. Det kan var flera år. Men jag jagar inte livet. Eller äventyren. Eller nån bucket list. Det får komma som det kommer och så får jag försöka fånga det där som är för mig. Det som gör mig glad. Ofta det där lilla vardagliga.

För här står jag idag.
Frisk och levande.
Och samtidigt på ett sjukhus i Göteborg ligger en fd företagarkollega och dör.
I mitten av juni fick hon sitt cancerbesked.
Och i mitten av augusti gav läkaren henne 4–10 veckor.
Det kan gå så skrämmande fort.
Och så är ditt liv helt förändrat.
Det är så många nu.
De där jag känner som lämnar jorden.
Det blir så när åren packar in under en.
Men jag är inte rädd för att åldras.
Jag är rädd för att mista livet.
Mista förmågan att leva fullt ut.
Att inte orka längre.
Att inte få andas.
Men idag gör jag det.
Idag lever jag fortfarande.
Mitt i sensommarseptember.

Så länge vildvinet är grönt där vid det lilla jaktslottet är det sommar. September är sommar. De som säger att hösten är här får gå någon annanstans…

ALLT HAR SIN TID

Sjunker ner på mitt säte på tåget mot Göteborg.
Lite svettig.
Mycket varm.
Tunga väskor.
Fyllda av doftande ljus.
Och av doftande pinnar.
Vemodigt och melankoliskt inre.
Fyll av minnen från 26 år med Formex.
Nu stänger jag den dörren.
Nu är det förbi.
På årsstämman i onsdags avträdde jag min plats i branschföreningens styrelse.
11 år som styrelseledamot varav 6 som styrelsens ordförande.
Nu är det dags för nya krafter och idéer att ta vid.
Det sista bandet till den bransch jag varit en del av sedan 1996 är klippt.
Men en del av de människor som befolkar den finns kvar i mitt liv.
Och mina miljoner minnen.

Människor som finns i ens liv. Som kommit in i det genom den bransch jag varit en del av i 26 år. Och som jag nu stänger dörren till. Även om man alltid säger att vi ska ses så kanske det inte blir så. För livet går vidare och har vi ingen gemensam punkt längre så är det inte lika lätt att träffas. Även om man vill.

Allt har sin tid.
Det var dags för mig att släppa nu.
Branschen har glidit längre och längre bort från mig.
Och de sista två covidåren, utan Formex och alla möten där, har avståndet ökat.
Jag har känt det så tydligt.
Under vår-vintern talade jag med en styrelsekollega.
Frågade honom om han kunde tänka sig att ta över.
Han var villig att ta stafettpinnen.
Då var tanken att lämna min plats 2023.
När min mandatperiod var slut.
Han undrade om jag kunde tänka mig att stiga åt sidan redan till denna årsstämma.
Jag behövde inte tänka så länge.
Beslutet var mentalt taget.
Det var klokt att släppa nu.
Jag var ju redan på väg.

Klar för min sista årsstämma i branschföreningen. Med en känsla av vemod, men också av att ha tagit rätt och bra beslut. Jag är glad och stolt över det vi har åstadkommit tillsammans under de år jag hållit i ordförandeklubban, men nu är det dags för nya krafter och idéer att ta över.

Mellan orden jag skriver tittar jag ut på åkrar och ängar som glider förbi.
Augusti därute.
Augusti är Formex.
När sommaren skälver till mot höst, men fortfarande är tungt grön.
Och januari är Formex.
När julen packats ner och mörkt kall och svart-vit januari tagit vid.
Så många mässor jag varit med på.
Så många mil jag gått i hallarna.
Sett kaoset sista byggdagen på kvällen.
Och magin när man kommer första morgonen.
Som om någon svingat ett trollspö över allt.
Så många människor jag lärt känna.
En del kvar.
Andra borta.
Har gått vidare med annat.
Eller lämnat jorden för alltid.

Formex under byggdagarna. Pallar, byggmaterial, packmaterial och ett kaos man aldrig tror ska ta slut. Och så är det helt plötsligt som om ett trollspö fällt sitt glitter över allt och det är lugnt och vackert och iordningställt när dörrarna öppnas första dagen.

Det är så oerhört många minnen.
Hur ska jag ens kunna återge en bråkdel av dem.
Livet i inredningsbranschen har tagit mig på en resa runt jorden.
Något jag aldrig hade kunnat tro när jag som ny utställare 1996 byggde min lilla monter i Hall B på Stockholmsmässan.
Hong Kong, Kina, New Delhi, Paris, Provence, Frankfurt, Birmingham, Oslo, New York, Bangkok…
Men alltid Formex.
Två gånger om året för att visa upp och sälja allt det jag hittade.
Sedan 2015 har jag inte varit utställare.
Då har jag istället varit där för att prata med våra medlemmar.
Och med nya potentiella sådana.
Intensiva och fullmatade dagar.
Inom mig kan jag höra ljuden.
Och känna lukterna.
Och se besökare och utställare.
Hur de hastar in på morgonen.
Och med trötta fötter lämnar på kvällen.

Mässan bjuder på fest och vi är självklart på plats. Taggade, glada, med dans i benen och ett vinglas i handen.

Mina sista Formexdagar har jag jobbat med Anna.
Hon håller i valberedningens arbete.
Och är också en gammal mässräv.
Hon drev företag i branschen i många år.
Har det här i sina gener liksom.
Vi har malt mässgångar.
Pratat med våra medlemmar.
Druckit kaffe.
Och vatten.
Och vin.
Och haft så förbannat roligt.
Pappukaja ett och två.
Inte samma smak på dofter.
Eller män.
Eller Håkan Hellström.
Men vi gillar Earl Grey te.
Och finska legender.
Och Formex.
Och varandra.
Det kommer vi långt på.

Hej då Formex. Kanske ses vi igen, kanske inte. Det vet bara framtiden. Nu går jag vidare med mitt liv och ett band klippt. Och jag tror det livet kommer att ta mig på spännande vägar under hösten. Än är jag inte klar med det, livet alltså. Det väntar fortfarande nya kul äventyr runt hörnet.

Jag fyller på mitt vinglas medan tåget tar mig hemåt.
Mot västkusten.
Tåget fullt av människor på väg till Håkan Hellströms fjärde och sista konsert.
I lurarna sjunger Elton John en hyllning till Marilyn Monroe.
Sensommaren mörknar över sjöar och skogar när vi närmar oss Göteborg
Granarnas siluetter är skarpa och taggiga mot den gråblå himlen.
På onsdag flyger jag igen.
Då fortsätter det liv jag lever idag.
Jag är glad att jag en gång tog beslutet att sälja mitt företag.
Då var den tiden kommen.
Och jag är glad för beslutet att lämna styrelsen.
Men det drar ändå ett stråk av vemod genom kroppen.
Det går inte att hindra.
Att säga adjö till något är inte alltid lätt.
Även om man vill.
Det finns människor jag aldrig mer kommer att träffa.
Några av de jag pratat med under dessa dagar har jag sett för sista gången.
Sånt är livet.
Och imorgon när jag vaknar ska jag tvätta håret.
Det är det första jag ska göra.
Det var över en vecka sedan sist…

MIN PAPPA HADE 14 SYSKON

Min farmor och farfar fick 15 barn.
Nio pojkar och sex flickor födda mellan 1929 och 1950.
Min pappa var nummer fem i barnaskaran.
Idag är han och ytterligare tre bröder borta.
De andra finns fortfarande kvar.
Gun-Britt är idag den äldsta.
Hon fyllde 91 i år.
Pappa skulle varit 87.
Alla 15 barnen gifte sig och fick egna barn.
Vi barnbarn är 41 stycken.
Nästan alla av oss har egna barn.
Jag är en av de enda som inte har det.
Barnbarnsbarnen är 86 stycken.
Och barnbarnens barnbarn är i dagsläget 26 stycken.
And counting!
Vi är alltså just nu 168 stycken i fyra generationer med blodsband från två personer.

162 personer från familjen samlade i augusti 2022. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn… samt respektive. Så olika, så lika.
Farmor med 12 av sina 15 barn. Monica, den yngsta är ännu inte född och så saknar Bengt och Gun-Britt på bilden. Min pappa Bertil står högst upp till vänster, bredvid honom, Sven-Erik, Olle, Ingvar. Sittande från vänster: Börje, Elsie med Ing-Britt i knät, farmor med Ann-Britt, Asta, med Thore, Lars och Sune.

Igår var vi 162 eller om det 164 som kunde närvara.
Då var det så klart en massa ”respektive” också.
Totalt tror jag vi är 204 stycken.
Festen var egentligen tänkt att hållas 2020.
Så blev det inte.
Sen var tanken att vi skulle ses 2021.
Blev inte så heller.
Men nu!
Äntligen blev det av.
Några nya småttingar har tillkommit sedan dess.
Och ingen har försvunnit.
Men jag tror att någon eller några av dem jag träffade igår kommer jag troligtvis att ha sett för sista gången.
Med tanke på familjens storlek så har vi inte möjlighet att ses så ofta.

35 av de 41 kusinerna samlade. Jag minns när man kom hem till farmor och farfar och hälsade på som barn. Där var aldrig tomt. Det var alltid någon. Eller så kom det strax någon. Kaffet stod alltid på.
10 av de 15 barnen. Överst från vänster Bengt, Ingvar, Sune, Börje och Thore. Längst fram rån vänster Gun-Britt, Elsie, Asta, Ann-Britt och Monica. Ing-Britt saknas på bilden. Och min pappa Bertil samt bröderna Sven-Erik, Olle och Lars finns inte längre i livet.

Efter jättesläktfesten hoppade jag och syster med familj in i bilen och styrde mot Skövde.
Dags för nästa fest!
Det är kusiner från mammas sida som har en sommarfest i sin trädgård.
Massor av folk.
Partytält, levande musik och fri bar.
Jag minns knappast hur jag tog mig därifrån och upp till Billingens camping och stugby.
För det är enda stället i hela staden där det finns rum denna helg.
Jag sover i en stuga, den sista som fanns kvar när jag bokade.
Min bror och hans fru sover också där.
Ja, inte i min stuga.
De har en egen.
Eller om det är så att de sover på vandrarhemmet.

Sommarfest i Skövde med delar av släkten på mammas sida. Michael, svågern, och Anna, svägerskan, dricker drinkar och förlustar sig.

Jag och kabinväskan tar oss upp till dusch- och toalettlängan.
Inser dagen efter när dimman i huvudet har lättat att jag i natt sminkade av mig på herrarnas.
Tur ingen karl bestämde sig för en nattlig dusch…
Det finns ingen toa och ingen dusch i stugan.
Detta är jobbigt för mig.
Jag som är så bekväm av mig.
Campinglivet är inte för mig.
Mitt i natten ska jag dessutom bädda sängen.
Slåss rejält med lakan och påslakan.
Vaknar på morgonen och tänker att jag smiter bakom stugan och kissar.
Inser att det inte kommer att funka.
Alla kommer att se mig.
Fan!
Försöker somna om.
Har glömt bettskenan märker jag.
Kissnödig.
När brorsan ringer vid 09:40 drar jag snabbt på mig kläderna.
Snabb som en iller upp till toaletten.
Tar en raggardusch och drar på mig facet.
Bäddar ur sängen.
Hittar boken under huvudkudden.
Hade tydligen tänkt läsa innan jag somnade…

Brorsan och kusin Aron i samspråk.

Rullar iväg nerför Billingen.
I baksätet på brorsans Volvo.
Sommarsöndagen klämmer ur sig fint väder och utsikten magnifik.
Stannar vid första bästa mack och köper kaffe och macka.
Svägerskan och jag konstaterar att vi mår oförskämt bra.
Brorsan behöver mer kaffe.
Så det blir att stanna halvvägs till Göteborg igen.
Hemma packar jag om väskan.
Äter middag och går till Centralen för att åka till Sthlm.
Nu stundar mässlivet.
Formex i dagarna fem.

På fredagen är det äntligen dags för Håkan Hellström på Ullevi. Fredrica och jag har biljetter sedan 2020 och nu blir det av. Vilken gigant han är den där Hellström. Minns när han sprang i trapphuset på Hvitfeldtsgatan när jag bodde där. Hans manager bodde ovanpå mig så jag såg honom då och då. Men då visste ingen att det skulle bli allt detta av honom.

Fredag och Håkan!
Hur många superlativer kan man inte spotta ur sig om den mannen.
Han som faktiskt blev profet i sin egen stad.
Fredrica och jag sitter på läktaren.
Mitt emot scenen.
Långt där framme ser vi en liten myra som är en sån gigant kila runt på scenen.
Fyra utsålda konserter.
Det är mäktigt.
Syrran och svågern står och väntar uppe i Skår.
Fredrica och jag tar oss snabbt dit och snart är vi ute på motorvägen hemåt.
Somnar hos mamma.

Nu och då. Att komma hem till mamma är dofter och minnen av allt som ligger bakom. Det är luktärt på bordet. Och kaffe i muggen. Och klockan som slår i hallen. Och bilderna av oss som barn. Och som unga. Jag som student 1984 och idag 2022. Det har gått 38 år. Vart tog den tiden vägen.

Vaknar till ljudet av klockan som slår i hallen.
Morgonkaffe i köket.
Och doften av luktärt som mamma plockat i trädgården och satt i en vas
Luktärt är barndomsdoft.
Hela mammas hem är barndom.
Och ungdom.
Och minnen.
Sen gör vi oss iordning.
Och går på jättesläktfesten.

STANDBYLÄGE

Vattenpölen utanför ”Jalla Habibi” har dunstat bort.
Då är det varmt.
Högsommarvärme.
På ersättningsbussen till Alingsås blir det hett.
Svetten som en hinna.
Det syns inte.
Men det känns.
Under kepsbrättet är det fuktigt.
Helena och jag hann med en middag ihop i eftermiddag också.
Och ett glas vin till det.
Why not.
Vi carpade dag liksom.
Det där livet utan, och alltid med, semester.
Gäller att grabba tillfället.

När väninnan kommer ner till Gbg och sover på soffan blir det självklart ett glas vin. Vi hamnade på BeeBar på onsdagskvällen efter att hon jobbat klart. På torsdagen innan jag drog till Sthlm och standby hann vi med en sittning med mat innan vi skiljdes åt.

Ser augustimörkret sänka sig över sommaren.
Stockholm glittrar i Riddarfjärden när vi rullar in.
Väskorna och jag tar oss ner till t-baneperrongen.
Luktar varm tunnelbana.
Varm somrig underjord.
Åker mot St Eriksplan.
Fixar mig en over-night-oat som jag ställer på jäsning över natten.
Öppnar fönstret mot sommarnatten.
Och öppnar en ny bok.
”Sockerormen” av Karin Smirnoff.
Bra insug.
Bra story.
Fastnar snabbt i den.
Släcker lampan sovande.

När ni spelar spel på datorn, vad blir det då? För mig är det Candy Crush Saga, en patiens som heter Treklövern (svår) och det senast nedladdade mahjong. Kan slukas långa stunder av detta samtidigt som jag lyssnar på en podd eller en bok. Eller så låter jag bara tankarna komma och gå i huvudet.

Fredag morgon.
Drar mig länge.
Har väldigt humana standbytider denna gång.
10:00-20:00 i fem dagar.
Scrollar sociala medier.
Duschar och fixar facet.
Ifall det skulle ringa.
Kollar Swedavia och flighter som skulle vara möjliga för mig.
Söker i min roster för att se om de är bemannade.
Det är de.
Chansen för jobb idag verkar liten.
Hoppas jag inte blir sittande alla fem dagar utan något flygande…

Vi flyger en Airbus 321 till Oslo. Den har 200 säten och åtta utgångar. Vi sitter alltså inte två fram och två bak här, utan har fyra olika stationer. Idag har jag position 3 och sitter vid det tredje dörrparet.

Fastnar i mahjong på ipaden.
Fönstret är öppet.
Ljuden från gatan hörs tydligt.
Vid lunch kurrar magen uppfordrande.
Ger den vad den vill ha.
Frukost.
Min over-night-oat från igår.
Skivar apelsin, nektarin och jordgubbar över den så den inte syns.
Fixar en macka med kaviar och kokt ägg som jag hade med mig upp.
Reser ju aldrig utan det i väskan.
”Torrfoder” har jag i lägenheten där jag hyr rum.
Jobbar en stund.
Går igenom alla dokument som rör försäljningen av bostadsrätten för min huvudman.
Skickar dem till Överförmyndarförvaltningen för godkännande.
Allt är i ordning så det kommer att gå snabbt.
När de har kollat går köpet igenom.
Kanske ska det någon gång finnas en god man som säljer mitt hem.
Man vet inget om sin framtid.
Tur är väl det.

Stopp i Göteborg och jag får sova hemma. Full augustimåne över stan och sen slinga för mig efter de två förr som båda var tidiga morgnar. Ombyte förnöjer…

Funderar på att ta med mig väskorna och åka in till stan och fika.
Vi ska kunna inställa oss inom 80 minuter på Arlanda.
Behöver alltså ha med dem om jag skulle bli utkallad.
Jag är begränsad i standbyläge.
Helst hade jag velat gå en lång pw.
Det går inte.
Då hinner jag inte hem, fixa till mig och sedan ut.
Om vädret varit dåligt hade bio varit ett alternativ.
Eller inte…
Risken att behöva avbryta mitt i filmen.
Telefonen måste ju var på också…
Nej, det funkar inte.
Möta upp med någon för mat eller fika.
Javisst, men det kan ju också bli så att jag måste avboka innan jag ens kommit iväg.
Eller mitt i maten…
Men en fika med väskorna på släp.
Det funkar faktiskt.
Men innan jag hinner längre ringer telefonen…

Blir utringd och får tre nätter i Göteborg. Perfekt! De blir två charterturer till Skiathos. Flyger mixed crew, med två kollegor från Köpenhamnsbasen samt pursern och jag från Stockholmbasen.

Flyger en Oslo ToR.
Och sedan jobbar jag mig ner till Göteborg.
Vi lyfter från ARN med augustimånen som en gigantisk strålkastare rakt in i planet.
Blir hemskjutsad av Micke eftersom han ändå ska samma väg som mig.
Transportföretaget som har hand om oss i Göteborg är de bästa.
Somnar med västkustluft genom öppet fönster.
Och vaknar tidigt.
Kaffe, tjutande svalor och en hejdundrande sommar.
Morgon på balkongen.
Idag blir det Skiathos.
Det ska det bli imorgon också.
Hinner både mahjong och PW innan pick-up vid hotellet.
Och två rejäla muggar java.

Morgonsittning på balkongen. Underbart! Stor kaffe, svalor som tjuter och overdose av sommar. Livet alltså!

Min standby kickar in bra.
Jag får tre nätter i Göteborg.
Måndag är det tänkt att flyga passiv tillbaka till Arlanda.
Med fortsatt standby på flygplatsen.
Till 14:00.
Och om inte det blir jobb så ska jag gå ut en lång PW.
I sommarstockholm.
Jag ska äta på något ställe som ser inbjudande ut.
Kanske möta upp med någon vän.
Tisdagen är än så länge oklar.
Det är hemma-standby 10:00 – 20:00.
Hoppas jag kommer ut på något.
Tycker bättre om när jag vet mina tider.
Passar väl bättre för ett kontrollfreak som jag.
Och två tågbiljetter är bokade.
En för tisdag kväll.
Och en för onsdag morgon.
Båda återbetalningsbara.
Men det kanske blir flyg hem.
Beror på hur dagen utvecklas.
Time will tell.

Nu får vi se vad måndag och tisdag bjuder på. Standby är som det är. Kommer jag ut så blir det vinstlott. Blir jag sittande är det bara rastlöst…

LJUDET AV TIDEN SOM GÅR

Augusti, allaredan.
Vad hände med maj?
Någon som såg maj passera…?
Snart sitter vi mitt bland pumporna…
Och adventsljusen…
Måste vara något som inte stämmer med tiden.
Den fullkomligt dånar fram.
Och vi springer för att hinna med.
Det ska upplevas och carpas dag.
Försöker att strunta i det.
Går sådär.
Vill hinna med så mycket.
Känner hur livet packar in under mig.
Har fyllt 59 nu.
Vart tog alla år vägen?
Men jag fortsätter fråga mig vad som gör mig glad.
Vad som driver mig.
Vad som är viktigt för mig.
Och så får jag försöka följa de spåren.

Ja, vad gör just mig glad? Hur vill jag leva mitt liv? Det är nog en fråga man behöver ställa sig flera gånger under livet för jag tror det där förändras. Med åren och med erfarenheterna. Och med människorna man möter. Jag är glad att jag varken har man eller barn som förväntar sig något av mig. Tror inte jag hade klarat att leva upp till det. Eller att acceptera det.

Har i alla fall upplevt en jobbvecka.
Med nya möten och härliga kollegor.
Hade grav sömnbrist efter nattmanglingen till Malaga i söndags.
Kommer i säng strax före fyra.
Och vaknar redan 0815.
Går som i bakfylla hela dagen.
Piggnar till först framåt sextiden när det började närma sig sänggående.
Har dock inga problem att somna.
Tre meningar in i boken går jag ner för räkning.
Stiger upp kl 0300 och låter en varm dusch väcka mig.
Split på rostern.

Fångar mig på en selfie där nere i Split. Det går galet många Splitflighter från Göteborg. Och jag har flugit väldigt många. Älskar den flighten. Den är lagom kort/lång och det blir ingen dötid. Perfekt!

Ligger i Göteborg och flyger från Landvetter.
Precis som förra flygslingan.
Då var jag inte i Sthlm överhuvudtaget.
Trafikvakten ringer redan på torsdagen.
Undrar om jag kan ta en flight till Malaga redan på söndagen.
En dag innan jag egentligen ska börja.
Det blir nattmanglingen.
Men sen är jag ledig på måndagen istället.
Och går på de tidiga morgnarna på tisdagen.
Blir kontaktad av trafikvakten igen.
Undrar om jag kan tänka mig en natt ytterligare i Gbg.
Och jag är ju inte den som är den.
Det blir ytterligare en Split från GOT.
Sen åker jag passiv till Sthlm.

Tidiga morgnar genom Göteborg för att möta crewet på hotellet där de ligger. Det är jag och mycket tomma gator. En lagom liten prommis för att sträcka ut kroppen. Så länge det inte ösregnar alltså…

Fredagen, sista dagen på slingan, flyger jag till Kiruna.
Ljust och kallt och väldigt mycket norr.
Det var längesedan jag flög en inrikes.
När jag kollar min roster så ser jag att det är två månader sedan.
Då när juni just hade börjat.
Den där tiden alltså…
Forsar fram.
Då såg planerna för framtiden lite annorlunda ut.
På det där temat ”uppleva” och ”carpa dag”.
Eller tillfälle kanske – carpa tillfälle.
Förändringar.

Split igen. Med Eva som vänder nosen mot solen och jag min mot mobilkameran. Hon liksom jag, har börjat som flygvärdinna sent i yrkeslivet. Och vi tycker lika mycket om det båda två!

Har en hel vecka flygledigt framför mig nu.
Ska låta dagarna gå i slow motion.
Jobba när det passar.
Fixa med saker på ”att-göra-listan”.
Rensa mailen och svara på det som behöver svaras på.
Mappa in det som måste sparas.
Få full koll och överblick.
Igen.
Umgås med vänner.
Gå några fina pw’s.
Kolla på bra serier.

Får en eftermiddag/kväll i Sthlm. Passar på att träffa en vän jag mött på instagram. Vi har inte känt varandra tidigare men fann varandra där, på sociala medier. Hon kommer från mina hemtrakter så vi har gemensamma bekanta. Så himla kul att hinna ses i Sthlm när vi båda var där samtidigt. Hoppas verkligen det blir flera gånger.

Denna vecka ska vi ha en ”garantibesiktning” av det stora underhållsarbete vi gjorde på fastigheten 2020.
Jag ansvarar från styrelsen sida ihop med besiktningsmannen och entreprenören som gjorde jobbet.
Vi i BRF:ens styrelse ska ha vårt första styrelsemöte för hösten.
Och jag ska till rekryteringsföretaget och göra ett månadsavslut för juli.
Se till att Skatteverket får sina moms- och arbetsgivarrapporter.
Jag ska lägga upp nya annonser åt en av konsulterna.
Och jag ska göra betalningar och se till att vi fått betalt.
Troligtvis ska jag hoja ut till Högsbo och fixa med fraktdokument åt Mats.
Det har varit stiltje i lastningarna under juli.
Och mycket förseningar.
Kanske blir en ketchupeffekt nu i augusti.
Och så håller jag i en försäljning av en bostadsrätt åt en av mina huvudmän.
Mäklaren har visning på tisdag.
Hoppas på ett bra pris.
Marknaden för lägenhetsförsäljning är lite skakig just nu.
Inflation och räntor på väg upp.
Men Gunn har hamnat på demensboende och lägenheten måste säljas.
Det kan inte vänta.
Och det är den gode mannens uppgift.

Tidig morgon på Landvetter och vi boardar planet för att ha en briefing och göra iordning för passagerarna som vi ska ta med oss till Split. Efter det ska vi flyga passiva till Sthlm. Flyger med en fantastik kollega som purser. En av de roligaste och bästa. Troligtvis sista gången vi jobbar ihop. Om två månader går hon i pension.

Ni vet ju hur regeringen slog sig för bröstet och sa:
”Det här är en seger för Sveriges pensionärer. Vi socialdemokrater har säkrat en förstärkt ekonomi för totalt en miljon pensionärer redan i höst. Det är särskilt viktigt i det osäkra läge vi befinner oss i när priserna stiger i höjden, säger socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin.”
Bullshit, säger jag!
Alla som har behov av samhällets hjälp, dvs bor på äldreboenden eller har hemtjänst osv får höjda avgifter där.
Då det sk förbehållsbeloppet räknas på hur mycket pension du har så höjs kostnaderna på boendena eller hos hemtjänsten istället.
Jag ser det hos alla mina huvudmän som har hjälp från samhället.
Så inte fick de några extra slantar i plånboken…
Men det talas det tyst om.
Så!
Där har ni min politiska knytnäve!

Hemma i Göteborg igen. Går på takbar med Jörgen och Margit. Scandic har öppnat ett nytt hotell vid Hisingsbrons fäste. Schysst ställe. Hade det bara varit liiite varmare i luften hade vi kunnat sitta därute länge.

BACK IN THE LOOP

Med måne i nedan, sommarljus himmel och morgonpigga fåglar går jag min sommarkorridor för att jobba igen.
Äntligen!
Strejken har nått sin ände.
Avtal har skrivits på.
Linden blommar fortfarande.
Och doften från petuniorna i krukorna runt Avalons uteservering tar sig in till luktcellerna i näsan.
Påminner om barndom och mammas sommarplanteringar.

Tidiga uppstigningar denna slinga. Men vad gör det när jag får jobba igen. Stan är öde och tyst här uppe på Kungshöjd, men längre neråt Kungsgatan är det fullt ös på krogen. Fönsterrutorna skallrar av musiken när jag går förbi en timma senare med min väska.

Trafikvakten ringer mig måndag eftermiddag när jag sitter hemma och jobbar.
– Kan du ta en Split ToR från Gbg imorgon om strejken avblåses? CI är 05:15.
– Sure! Gärna! svarar jag, flygsugen som jag är.
– Toppen! Vi hör av oss med besked så fort vi vet, svarar personen i andra änden.
Vid 20:30 lägger jag mig utan att veta om jag ska jobba eller inte.
Än är inget klart.
Men i samma stund jag ska ta boken och börja läsa ser jag att något händer i våra FB-kanaler.
Skärmdumpar från diverse nordiska tidningar.
Allt verkar vara klart!
Äntligen!
När jag somnar har min roster fortfarande inte uppdaterats, men jag kommer med största sannolikhet att få flyga imorgon.

Tidig morgon vid planet. Vi står ”remote” som det kallas när man inte står vid gate. Både vi och passagerarna bussas ut till flygplanet. Men innan de får komma ombord måste vi förbereda allt.

Och det får jag!
02:45 surrar mobilen att det är uppstigning.
Dubbelkollar att det är uppdaterat att jag ska jobba.
Sen kravlar jag mig upp.
Lite grusig i systemet.
Fortfarande med natt i kroppen.
Varm dusch, face på och håret upp.
På med uniformen samtidigt som jag häller i mig en jättekaffe.
Ett par ägg och en overnight oat med frukt samtidigt som jag kollat flighten.
Skriver ner lite info på en lapp som vanligt.

På baktrappan i Split. Underbart att få komma upp i luften igen efter så många dagar av ovisshet om vad som skulle hända. Det lilla kontrollfreaket i mig vred sig mycket olustigt…

Väskan packade jag igår.
Och jag packade den fullt ut, dvs för det faktum att jag kanske hamnar i Sthlm i natt och inte hemma.
Rostern säger att jag ska sova i Gbg i natt.
Samtidigt säger den att jag ska ha check in på Arlanda kl 05:10 imorgon.
För att flyga till Pisa.
Och sedan ner till Gbg igen.
För att ligga här resten av helgen.
Får ha koll på vad som händer med min roster helt enkelt.
Får ringa trafikvakten och kolla…

Härligt att få ligga i Göteborg och flyga hela helgen. Behöver inte åka upp till Sthlm en enda gång, varken för att börja eller sluta. Det passar mig perfekt. Det blir ett annat typ jobb för mig när det blir så här.

Split-flighten är nästan full.
Passagerarna lika glad och lättad som vi över att konflikten är över.
Det var på håret för de som nu sätter sig till rätta i planet.
Pratar med trafikvakten när vi landar och de uppdaterar min roster.
Ingen flight från Sthlm imorgon.
Jag blir kvar i Gbg hela helgen.
Praktiskt för mig.
Göteborg är lika sommarvarmt som Split när vi kommer tillbaka.
Hemma öppnar jag balkongdörrarna på vid gavel.
Uniform av.
Shorts och linne på.
Packar om min väska.
Kan ta ut allt som är packat för övernattning i Sthlm.
Smörjer mig med solskydd 50.
Och går ut på en lång pw.
Den över bron.

Underbara hemma! Göteborg får två dagar med tung hetta då tempen passerar 30 grader. Jag njuter. Älskar värmen. Älskar att få sitta på min balkong och lyssna på ljuden nerifrån gatan eller titta på en serie. Det enda som är lite tufft kan vara nätterna men det funkar.

Det luktar jetbränsle och varm asfalt nedanför trappan där jag står.
Solen hettar på min rygg.
Plan lyfter och landar.
Ljudet är ihållande.
Både från vårt plan och från allt runt omkring.
Jag flyger Split-pendeln både onsdag och torsdag.
Ska ha den på söndag också.
Men nu är jag i Grekland.
Nu är det charter.
Igår Zakynthos, idag Samos.
Vi flyger in med berget på vår vänstra sida.
En tvär gir och rakt in mot landningsbanan.
Planet sätts ner snabbt och det kan bli hårt.
Sedan en kraftig inbromsning.
Banan är förhållandevis kort.
När passagerarna stiger av spelar Gustaf Zorba över PA:t.
Det är en så glad och fin stämning.
– Ni är så himla proffsiga, säger en man när han stiger av.
Och tänk vad sånt är kul att höra!

Tackar våra passagerare för turen med en zorba över PA:t och sedan går jag ut på trappan och njuter av värmen. Ljummen vind och knallblå himmel där jag står och ser planen landa.

Vi är så gott som helt fulla ner alla dagar utom tisdagen.
Och då är det ändå 130 passagerare.
Däremot är det väldigt tomt hem.
Idag är det bara åtta passagerare.
Så de får VIP-service.
Imorgon går jag på för sjätte och sista dagen.
Det blev en dag mer än beräknat.
Sedan ska jag vara flygledig i en hel vecka.
Jag ska inte stiga upp mellan 02:45 och 04:50 på ett tag.
Ser fram emot dagar som ska levas långsamt.
Och i precis den takt jag själv vill.
Och på onsdag, den 27:e juli fyller jag 59 år…

Ledig en vecka. Ska vara skamlöst lat och lättjefull. Bara göra saker i slow motion. Och på onsdag fyller jag 59 år…