Äntligen jobba igen!

Det är kallt och tomt i lägenheten.
Det gapar stora hål där mina fönster har suttit.
Byggkillarna är på lunch när jag kommer hem efter min arbetsdag i luften.
Steg upp 03:35 för att jobba och somnade 01:30 så jag är trött och lite hung-over efter kvällen, som blev sen, hos Mirre och Johan i Gamla Stan.
Det är inte idealt när jag ska med tåget 08:10 och klockan ringer 06:20… men det ar så trevligt och kul att det var värt varje minut av missad sömn.

Längtan efter jobbet har varit och är stor. Blev så otroligt glad när jag såg att jag äntligen fått en flygdag.

Längtade så efter att få se en flygdag på min roster.
Och så fick jag det.
Så jag packade min väska och satte mig på tåget och åkte till staden byggd på öar mellan innanhavet och Mälaren.
Trodde det skulle bli svårt att stiga upp.
Det var fel.

Från den 18 maj är det krav på munskydd för alla passagerare och för oss som arbetar.

Jag vaknar av försommarljuset strax före klockan ringer.
På med face och uniform och sedan taxin till Arlanda Express.
Är på Arlanda 05:25 och har incheckning 06:15 och nej, det är inte för jag längtar så utan för att Expressen bara går en gång i timman vid denna tid.
Hade jag tagit den senare hade jag alltså varit 10 minuter sen.
Not ok.

SAS-kaffet! Det bästa som finns! Smaken av flygningar och roliga dagar med kollegorna. Här ackompanjerat av en stor flaska handsprit som ständigt är närvarande när vi jobbar numera.
Göteborg, idag med fukt och ett regn så tunt att det dammar in genom bakdörren.

Jag trycker fram en kaffe på maskinen, tar ett glas bubblande vatten och sätter mig i soffan och checkar in på iPaden.
Jag ska flyga med Pia, Mia och Maria
Första två leggarna är ARN-GOT GOT-ARN.
Dagens andra två går ToR London.
Göteborg tar emot oss med gråväder och ett regn så tunt att det osynligt dammar in genom vår bakdörr.
London ger oss 22 grader och strålande sol.
När vi flyger in mot Heathrow sträcker jag nacken så mycket jag kan där jag sitter fastspänd, för att se maximalt genom det lilla fönstret i bakre galleyet.
Får en skymt av Tower Bridge, Themsen och myllret av miljonstaden därnere.
Tänk när vi kan få resa igen.
På riktigt.
Som då, innan…

London vid inflygningen till Heathrow. Breath taking! Idag såg jag det dock inte så här bra. Önskar jag snart får åka dit och besöka staden igen.

Från den 18 maj är det krav på munskydd för att få boarda våra plan.
Tänk på att ha med ett eget om ni ska ut och resa nu.
Har du inget nekas du ombordstigning.
Det är ett led i att skapa säkerhet för våra passagerare och oss som arbetar ombord.
Vi har fortsatt ingen servering ombord.
Jag är glad för alla steg som tas för att få upp oss i luften igen.
Om det är detta som behövs så låt oss hjälpas åt med det.
Att inte lyda denna uppmaning och ta av sig munskyddet inne i planet under flight är ansett som unruly behaviour.
Att däremot ikläda sig duschmössa av plast eller cyklop är det inte krav på.
Inte heller full plastmundering…
Vi får se mycket roligt och konstigt i Coronans kölvatten kan jag lova.
Och Mia och jag konstaterar att vi faktiskt är med och skriver historia just här och nu.

Mia och jag i våra munskydd. Inser att vi faktiskt är med och skriver historia just nu. Det är en konstig tid som jag hoppas bara ska vara en parentes. Att vi snart säger ”då” om detta nu.

Men idag är jag bara glad att få sitta på mitt jump seat och känna planet trycka ifrån och lyfta.
Och sedan, det lilla dunset när vi tar mark.
De vinande ljuden av ett flygplan i luften.
Dofterna som är så typiska – jetbränsle och kaffe.
Ljuset som tar sig in genom de små fönstren när vi går igenom molnen, som klättrar runt över taken och bagagehyllorna.
Jag annonserar texten jag känner så väl, om syrgasmasker, flytvästar och säkerhetsbälten.
Det är en ganska lång arbetsdag, men jag önskar den hållit på i flera dagar.

Sitter och äter och ser ljuset från hela den blå rymden därute. Ge mig mitt normala liv tillbaka, tack!!

Och så är jag hemma igen.
Efter en tågresa genom ett frodigt försommarsverige.
Sittandes på pallen i köket i mitt inplastade hem, ringer jag ett samtal innan jag går till Nonna och äter lunch.
Jag går tillbaka, pratar med byggkillarna som nu håller på för fullt.

Fönster- och balkongdörrsbyte på gång när jag kommer hem. Får äta lunch på stan och sedan ta datorn och leta upp något ställe att sätta mig på.

Så jag tar datorn och går till Sorellina och sätter mig i solen med en kaffe och en stor karaff vatten.
Sen kommer jag på att det är fredag på en onsdag…
Då beställer jag in ett glas vin.
Rosé med en isbit eftersom jag sitter i en solstrimma.
Och sen skriver jag.

Hittar soliga fina Sorellina där jag tar en kaffe och börjar skriva. Det slutar med att det blir ett glas vin också innan jag går tillbaka för att återställa mitt hem till det normala igen.

Unruly Passengers – del 2

Detta visade sig bli ett ganska långt inlägg så jag beslöt mig för att dela upp det på två.
Del ett av Unruly Passengers lade jag upp förra fredagen och nu kommer part two.
Hoppas ni vill veta lite mer runt detta ämne.

Vi är alltid uppmärksamma på personer med aggressivt beteende som kommer ombord. Lugnar de inte ner sig måste vi få dem avlägsnade.

Att fysiskt angripa kabinbesättning eller andra passagerare är mer ovanligt, men det händer. Det kan vara medvetet aggressiva knuffar eller regelrätt tafsande.
Jag har inte någonsin varit utsatt för det, men jag vet att denna typ av incidenter ses mycket allvarligt och skulle leda till att personen inte längre får flyga med bolaget.
Han eller hon svartlistas helt enkelt.

På SAS har vi överlag väldigt bra och positiva passagerare. Det är ovanligt att det händer något obehagligt. Vi är alla tränade i att lugna ner situationer som skulle kunna eskalera.

Att inte följa våra instruktioner under flygningen är ett annat beteende som inte accepteras, men som är mycket vanligt att det obstrueras mot.
Exempel på sådant är:
– inte sluta prata i mobiltelefonen
– inte sätta på sig bältet
– inte fälla upp bordet eller stolsryggen
– inte sätta barnet de har i knät i den position det ska sitta vid start och landning
– inte stänga av datorn och lägga den i handbagaget
– inte stuva undan handbagage på det sättet det ska göras
– att ha väskan till hunden/katten öppen och ibland djuret ute
– att resa sig upp när skylten med säkerhetsbältet är tänd osv…
Att vi säger till och det efterföljs är det allra vanligaste så klart, ibland tänker man sig helt enkelt inte för, men i vissa fall så uppstår diskussioner och ifrågasättande och då är det faktiskt så att det är vi som har sista ordet.
Vi är där för att garantera allas säkerhet och vi kan och följer de regler som finns ombord.
Det är inte lönt att ta den diskussionen med oss då det är vi som faktiskt bestämmer.

Det är viktigt att man följer de instruktioner vi ger även om en del kanske tycker vi är petiga. Det är det myckna säkerhetstänket som trots allt gör att även de små olyckorna är så få.

Punktlighet är viktigt för alla flygbolag då det kostar stora summor med förseningar.
Att bete sig på ett sådant sätt att flighten blir försenad anses också som ett unruly behaviour.
De olika beteendena jag nämnde ovan är sådana.
Vi får inte lämna kommandot ”cabin checked” till vår kabinchef, som i sin tur ger ”cabin clear” till kapten, förrän detta är kontrollerat.
Och innan dess lyfter inte planet.
Många tycker säkert att det är kinkigt av oss att vara så petiga med vad de kanske anser är petitesser.
Men skulle det mot förmodan uppstå en incident vid start eller landning så är det otroligt stora krafter i rörelse och om man då inte har plockat undan saker och inte sitter korrekt så kan det bli skador.
Tex en laptop som sätts i stolfickan istället för att läggas i handbagaget kan flyga upp och träffa dig eller din stolsgranne i ansiktet.
Jag lovar, det kommer att göra väldigt ont och kunna bli mycket stora skador.

När vi väl har lyft är vi mer sårbara. Det är därför det är viktigt att vi reagerar och pratar med varandra om vi ser eller upplever något som inte känns bra.

Så länge vi är kvar på marken går det att avlägsna de personer vi bedömer skulle kunna utgöra ett hot mot säkerheten genom att vi tillkallar väktare eller polis som får ta hand om dem.
Det är en helt annan situation när vi är uppe i luften. Det är därför detta är ett så viktigt att vi har diskussioner runt detta så att vi vet hur vi ska hantera det den dagen det hände.
Mycket av våra samtal under nödträningsdagen går ut på att prata om hur vi lugnar ner situationen när vi är uppe i luften.
Hur vi gör för att hamna på en nivå som är hanterbar och under kontroll.

Högt ovan molnen har vi nästan alltid en trevlig stund med våra passagerare. Mycket prat och skratt. Det är väldigt ovanligt att det uppstår ”situationer” som tur är.

Som en sista nödlösning har vi ett sk ”restraint kit”. Det innehåller handbojor och breda remmar som gör att vi kan sätta fast personen i stolen. Detta har jag aldrig hört att någon av mina kollegor har behövt använda och det är mycket ovanligt.
Det är en sista nödlösning om någon går fullständigt över gränsen. Här kommer vi självklart att behöva hjälpa av starka personer bland passagerarna för att kunna få detta på plats.
Tänk dig själv att i en trång flygplansgång få på handbojor och binda fast en person som löper amok.

Man ska ha respekt för flygsäkerheten. Utrymmet för bad behaviour är väldigt mycket mindre än om man är marken.

När vi åkte från planet i crew transporten till hotellet och någon incident hade utspelat sig, minns jag hur kapten sa:
”De flesta tror de har betydligt mer svängrum och möjligheter att bete sig illa ombord än vad de faktiskt har.
De vet ofta inte hur allvarligt flygbolagen ser på detta och hur snabbt det kan gå till att de inte längre är välkomna ombord på ett bolag.”
Det slitna uttrycket ”kunden har alltid rätt” är inte applicerbart när det kommer till beteenden som hotar säkerheten ombord.
Att på något sätt hota flygsäkerheten ses som mycket allvarligt.

Unruly passengers – del 1

Detta var en av punkterna på vår nödträningsdag i april.
Det är ett ganska intressant ämne har jag förstått eftersom jag fått en del frågor rörande detta.
Unruly betyder här passagerare som på olika sätt och i olika grader obstruerar mot säkerhetsreglerna ombord, riskerar att bli en säkerhetsrisk eller beter sig illa på flygningar.
Detta har med åren blivit ett eskalerande problem för alla flygbolag.
Händelser som på marken inte skulle ses som lika allvarliga blir i luften, med tanke på flygsäkerheten och den utsatthet vi alla har där uppe, klassade på ett annat sätt.

Vi i kabinpersonalen är primärt ombord för säkerheten.

Alla incidenter rapporteras till vår säkerhetsavdelning och alla de som rapporteras får en återkoppling från flygbolaget rörande det inträffade.
I värsta fall blir personen förbjuden att flyga med bolaget framöver och saken blir polisanmäld.
Att på något sätt hota flygsäkerheten, eller oss som är satta att upprätthålla den, ses som mycket allvarligt.
I de lindrigaste fallen blir personen uppmärksammad på att deras beteende har rapporterats och noterats av flygbolaget.
De får en varning skulle man kunna säga.
Det blir alltså inte bortglömt utan finns i rapporteringen och syns om det skulle inträffa igen.

SAS har ett högt säkerhetstänk. Det är nummer ett på prioritetslistan. Alltid. det är inte förhandlingsbart.

Vi boarding står två av oss i främre galleyet och möter passagerarna.
Detta är för att välkomna men också för att övervaka och notera ett eventuellt avvikande beteende.
Det behöver inte vara berusning, aggressivitet eller liknande. Det kan också vara om någon ser sjuk ut, verkar flygrädd eller på andra sätt ser obekväm ut.
Det kallas ”monitoring of passengers” och är ett viktigt moment i vårt säkerhetsarbete.

Ta det lugnt med alkoholen på flygplatsen innan du går ombord. Det finns annars risk att du blir nekad ombordstigning.

När det kommer till ett unruly beteende är det ofta alkohol inblandat.
Vi är därför observanta och noga med hur mycket alkohol som serveras. Om en person är uppenbart berusad innan avgång får denne med största sannolikhet inte komma med på planet.
Detta har jag själv varit med om vid några tillfällen då kapten och kabinchef tagit beslutet att inte låta personer komma ombord.
Det är absolut förbjudet att dricka medhavd alkohol. Trots det händer det då och då.
I vissa fall är passageraren omedveten om förbudet.
Vi påtalar det om vi ser det och vi serverar sedan inte mer till dem efter det, då vi inte vet hur mycket de druckit.
Slutar de inte dricka trots vår tillsägelse tas alkoholen i förvar och sätts på flightdeck under resten av resan och incidenten rapporteras.

På 10.000 meters höjd är vi extra utsatta om situationer escalerar. Det är därför unruly beteende ses som allvarligare ombord på ett plan är nere på marken.

En del uppvisar ett aggressivt beteende.
Det kan rikta sig mot oss i crewet, mot personens eget resesällskap eller mot andra passagerare.
Det är till exempel inte ovanligt att det uppstår gruff när någon fäller ner sitt säte för att sova. Personen bakom blir irriterad och börjar knuffa på stolsryggen och bete sig illa mot den framför.
Stolarna går att fälla bakåt för att man har rätt att göra så och det är inte ok att sitta och störa resan för den passagerare som vill fälla sitt säte.
En sådan incident skulle rapporteras som unruly om de inte kommer överens eller slutar omgående när vi säger till.

Vår arbetsyta är liten. Även utrymmena för passagerarna är litet. Därför är det extra viktigt med respekt för varandra.

Att verbalt angripa kabinbesättningen eller andra passagerare är helt oacceptabelt. Det händer ibland.
Jag har aldrig varit utsatt, men jag vet kollegor som varit det.
Det händer att passagerare uttrycker sig nedsättande på olika sätt och ofta händer det då vi beslutar oss för att inte servera dem mer alkohol då de uppenbart redan fått för mycket.
Att de då börjar bete sig ännu värre är ett tydligt tecken på att beslutet att inte servera mer var rätt.
Det har också hänt när man bett dem att avsluta pågående telefonsamtal strax före vi ska börja taxa och kabinen checkas.
Många har tyvärr svårt att ta tillsägningar även om dessa är vänliga men bestämda.

Att ta diskussioner med oss i besättningen om vi sagt till om något är lönlöst. Vi ska garantera säkerheten och arbetar efter de regler som finns.

Det finns mycket mer att säga i detta ämne.
Jag väljer därför att avsluta här och fortsätta med en Part Two i nästa vecka.

Ett av våra vackra plan parkerat i Kiruna i vintras.

Tro Hopp och Kärlek

Det finns en sån fin sammanhållning och så mycket hopp oss alla nu.

Jag har älskat mitt nya liv.
Varje stund av det.
Till och med när klockan ringt 0230 i kolsvärta och grusiga ögon har jag älskat det.
Varje tidig, sylvasst kylig, morgon i norr.
Varje kvittrig chartermorgon på väg till södra Europa med en kopp kaffe på planets trappa innan passagerarna kommer.
Lyfta tidigt när dimmorna lättar och dansar över topparna på våra granskogar.
Och sedan, doften av jetbränsle och het asfalt på någon grekisk ö.
Och att se plan som lyfter mot en religiöst vacker solnedgång.

Dessa pastellvyer. Färgpaletten räcker inte till. Hur ska jag kunna vara utan detta?
Solig vinterdag i norra Sverige.
Lyfter över Landvetterskogarna med morgonsolen som sällskap.

De vobbliga och vindiga landningarna i ett Göteborg där regnet piskar.
Blåsten som obarmhärtigt kastar snö rakt in på oss när vi öppnar dörrarna i Luleå.
Stunderna och småpratet i crewbussen på väg till hotellet.
Layoverlivet på hotellen och mina pw-rundor i städer runtom i landet.
Vakna i ett vårgrönt Malmö och sedan somna i Kiruna där snödrivorna fortfarande är manshöga.
Det oförutsägbara schemat med sina luckor som låter mig åka iväg på snabbt planerade resor i världen.
Himlen från planet har vidgat min färgpalett med ett oräkneligt antal pastelltoner.
Den världen är en kärlek för livet.

Skymningen kommer redan strax efter lunch i norr när det är december.
När snön fullkomligt överfaller oss när vi öppnar dörrarna.
Med sand mellan tårna. Ett välkommet dygnsstopp på Las Palmas.
På väg mot planet en sommarmorgon.
På väg mot planet en vintermorgon.

Och kollegorna! Vad vore allt detta utan dem.
Jag saknar varenda en.
De impregnerar mig med sin livsglädje.
Alla dessa blandade personligheter med sina olika erfarenheter har fått mig att reflektera över saker jag tidigare inte tänkt på.
De har lärt mig att tänka annorlunda, tänka nytt, tänka om.
De har gjort mig 20 år yngre och så förbannat glad.
Det är detta jag vill jobba med nu. Inget annat.
Jag vill packa min kabinväska, sätta mig på tåget till Stockholm och ge mig ut på en flygslinga.
Vill inte tvingas släppa det.
Jag kommer att dö lite inombords om jag måste.

I Skellefteå tog vi tillfället i akt och dansade loss på hotellets nattklubb när vi hade sen pick-up dagen efter.
Ett glatt chartergäng hemkomna till Göteborg igen.
Med Marco och Julia på en baktrappa i södra Europa.

När jag ligger i sängen tidiga vintermorgnar och tittar upp på adventsstjärnan i fönstret i mitt sovrum kommer alltid tankarna på det år som snart är till ända.
Vad har hänt?
Var är jag nu och var var jag för ett år sedan.
Den motsatta tanken slår mig ofta nu.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
För detta som händer nu kommer att få en väldigt stor påverkan på hela världen.
På alla människor.
Det kommer att i grunden förändra väldigt mycket.
Det kommer att växa mycket nytt och gott ur detta, men just nu drar det med sig så ofantligt mycket sorg och elände.

Jonas, vår purser, hade ett tufft jobb att hålla ordning på tre 50+ värdinnor på vår galet roliga slinga.
Ulrika, Philip och jag. Hon har flyttat till Oslobasen nu. Han ska bli pilot.
Med delar av crewet på Ishotellet en tokigt kall novemberdag.
Glädjen att få flyga med en kurskamrat är total.
Big smiles in Rome.

En dag kommer nu att vara då.
En dag kommer vi att se tillbaka på detta.
Det kommer att vara ett före och ett efter.
Jag skulle vilja vara på andra sidan corona nu.
Att slippa vara mitt i denna bubbla där vi inte har en aning om hur vår verklighet ser ut om en vecka.
Det är bara i Hollywood som sånt här händer.
På film.
Att ett virus låter kvasten gå och påverkar en hel värld så mycket att allt ritas om fullständigt.

Så här ser den flygande verkligheten ut just nu. Måtte det snart vara över.
Det är detta jag vill göra. Jag kommer att dö lite inombords om jag inte kan fortsätta med det.

Den bransch som är min idag, har påverkats hårdare än väldigt många.
Från fullt blås till ingenting på några veckor.
Jag förstår att SAS måste lägga detta varsel.
När intäkterna så gott som helt raderats finns inte mycket annat att göra än att kapa så mycket kostnader som möjligt.
Men vi människor behöver resorna i våra liv.
Vi behöver se nya delar av världen.
Vi behöver få komma bort och vi behöver utforska.
Det berikar oss och gör oss mer förstående för vår omvärld.
Affärer görs inte mellan företag utan mellan människor.
Och de behöver mötas öga mot öga.
Det är min starka övertygelse.
Det är min tro.

”Sometimes we change the world”. Så är det. Resor förändrar världen och människorna.

Nödträningsdags

Det är tid att avsluta dagen.
Vi gör det med en tävling.
Vi är två lag – ett för oss fyra som flyger kortlinjer och ett för de fyra som flyger långt.
En från varje lag ligger redo på knä på varsin yogamatta.
Framför ligger en ”Little Anne”.
Varför den heter Anne förstår jag inte då det helt tydligt är en torso av en man, men strunt samma.
På duken framför tavlan projiceras två ambulansbilar.
Vår är orange nummer 3, deras grön nummer 4.
Och så sätter vi igång.
Vi gör HLR på Anne, alltså hjärt-lungräddning, och ska se vilket lag som får ambulansen i mål först.
Kompressionerna ska göras i rätt takt och med rätt djup för att bilen ska röra sig framåt.
Vi byts åt hela tiden och håller räkningen.
Vi räknar högt för att vår lagkamrat ska veta när det är dags att ta över.

Väljer att gå ut till SAS Hangaren. Vädret är gudomligt. Ser Arlandas vackra flygledartorn. Tycker det är ett av de finaste jag sett på mina resor. Snygg design!

Vårt lag vinner!
Det är tungt och krävande att göra detta och nu har vi bara en docka vars revben inte kommer att knacka och brista.
Vi har inte en människa vars liv vi har i våra händer.
Det är inget levande hjärta vi ska hålla igång.
Vår instruktör berättar om en flight från Alicante då crewet var tvungna att göra detta på riktigt.
De höll på i 40 minuter innan planet var tillbaka på marken och ambulans tog över.
40 minuter!
Man blir rejält trött efter bara fem kan jag tala om.
Här gäller det att alla hjälps åt.
Man måste ständigt bytas av.
Det går inte att göra uppehåll. Blodet koagulerar snabbt.
Du måste hålla på oavbrutet.

Jag hoppas jag ska slippa göra HLR på riktigt, men om det skulle behövas så är vi alla tränade för att klara av det. Jag inser dock att träning och verklighet är två helt olika saker.

I ett av rummen ligger en modell av ett plan utlagt på ett stort bord.
I en låda har vi bilder på alla våra olika nödutrustningar; brandsläckare, syrgasflaskor, smoke hoods, megafon, ficklampor osv.
Dessa ska vi placera ut på rätt plats i planet.
Sedan blir vi kollade av vår instruktör.
Vi klarar det fint, vårt lilla kortlinjegäng.
Det gäller ju att snabbt veta var vi hittar den nödutrustning vi kan behöva när det verkligen gäller.

Arlanda från en startbana och i ett annat väder. Åh vad jag längtar tillbaka till mitt arbete.

En ny grej denna gång är att ett av momenten görs virtuellt.
Vi får ta på oss VR glasögon och får i var hand en manick med en knapp vi ska trycka på och på detta sätt ska vi öppna dörrarna på planet.
Vi ska göra det både i normalläge då vi måste se till att dörren är disarmerad och vid en nödevakuering då den ska vara armerad.
Jag skulle velat filma oss där vi går runt i vår virtuella värld.
Fyra personer med stora VR goggles på sig som ropar ”Emergency – Open Seatbelts – Get out”.
Som böjer sig ner och tittar ut genom fönster som inte finns och som sedan öppnar dörrar som inte heller finns.
Och som med tydliga armrörelser och hög röst beordra imaginära passagerare:  ”Jump and slide”.
Detta måste se väldigt roligt och helt galet ut.
När jag har mina goggles på mig kan jag titta runt i planet.
Det är mycket verkligt.
Känslan av att vilja luta mig mot väggen kommer spontant, men där finns ingen vägg.
När jag tar på den går handen rakt igenom.
Jag kan gå runt lite i mitt virtuella galley men kommer jag för långt blir det som ett galler framför mig. Det betyder att jag träder ur min virtuella värld.
Det ska jag inte göra.
Där riskerar jag att springa in i mina kollegor som strosar runt i sina små världar.

I dag är Arlanda som en spökstad. Det är så tomt och nedstängt överallt. Väldigt få människor som rör sig där. Plan som står parkerade överallt. Så gott som inga som lyfter eller landar.

För en dag har livet varit nästan som vanligt.
Nästan.
När jag kommer tillbaka till Arlanda är det som vanligt lika ovanligt overkligt.

Tillbaka i Göteborg. Tar en lite annan väg hem och ser denna vackra vy. Vårkvällar är bra fina.

När tid är de man har mest av

Tacksam för våren som kommer. Det hade varit tyngre att leva i denna vardagen om det samtidigt blivit mörkare för varje dag.

Tid är det jag har allra mest av just nu.
Det är en ny insikt.
En ny vardag.
Jag minns en period i mitt liv när jag hade eget företag då jag önskade att jag skulle ha mer tid att tänka mina tankar till slut.
Nu har jag det.
Det kom plötsligt och utan förvarning.
Jag inser att jag börjat göra allt jag ska i långsam takt.
Jag t.o.m. vaknar långsamt.
Att skynda är ingen vits.

Vill få göra mig iordning för jobbet igen. Vill få gå upp en tidig morgon för att flyga iväg någonstans…

Visst, jag har saker jag gör.
Sådant jag gjorde innan också, när jag flög 80% och pendlade till Stockholm.
Och jag tyckte jag hade tid över då.
Mer än jag haft tidigare i livet när jag drev eget företag.
Jag var och är typen som inte vill ha mer än max två veckors semester i rad.
Det tråkar ut mig och jag blir rastlös.
Nu har jag inget val.

Magiska ögonblick på 10.000 meters höjd. Saknar världen från ovan.

Jag har bestämt mig för att göra en del av allt det där jag skjutit på. Som att rensa bland mina 25.000 bilder i datorn.
Sen finns det mappar och filer med dokument som ligger arkiverade sedan tiden då jag hade eget företag.
Och så dokument jag samlat på mig privat.
Detta ska ses över, stuvas om och arkiveras bättre.
Och så budgeten.
Och garderoben. Det är så mycket kläder som aldrig används.
Och källarförrådet. Julprylarna…
Sist tänker jag åka till återvinningen med allt sådant som inte går att slänga i vårt soprum och som jag lagt åt sidan.
Jag gillar sånt. Kan slukas av det i timmar.

Jag går långt och länge. Lyssnar på mycket böcker och poddar.  För mig är det viktigt att få friskt luft och att få röra på mig.

Jag prioriterar löprundor och långa pw’s.
Tidigare sprang jag regelbundet 3-4 mil varje vecka.
Nu blir det ca 3,5 mil/vecka blandat löpning och pw.
Jag ska ta mig i kragen och lyfta antalet löprundor och längden på dessa till den nivå de var på tidigare.
No more excuses!
När tunneln mellan Hong Kong ön och fastlandet stod klar döptes den i folkmun till ”no excuse tunnel”. Män som arbetade på kontoren på HK-ön och bodde på andra sidan skyllde allt som oftast på att sista båten hunnit gå medan de var tvungna att jobba över. På så sätt kunde de spendera natten hos någon mätress med jämna mellanrum.
Med tunneln var det slut på sådana ursäkter.
Denna korttidspermittering får bli min ”no excuse” när det gäller löpning.

På något sätt ger dessa bilder mig ett lugn och ett löfte om att jag snart kommer att få komma tillbaka till det jag saknar idag. Att livet kommer tillbaka så som det var…

Jag sörjer det faktum att mina syskon och jag inte kommer att kunna fira tillsammans med vår mamma på hennes 80-årsdag i maj.
Vi hade en liten resa inplanerad.
Nu kan vi inte uppvakta henne.
Jag vet inte ens om vi kommer att kunna ses i sommar nere i Varberg.
Troligtvis inte.

Det är som om alla saknad efter mitt arbete ryms i denna bild av så mycket glädje när jag gjorde det.

Jag saknar mitt arbete så oerhört.
Jag saknar alla mina kollegor och den speciella teamkänslan som kickar in efter bara en kort pre-briefing runt ett bord på crew base.
Jag saknar lukten av jetbränsle och dånet från motorerna.
Jag saknar solen som ger oss de mest fantastiska upp- och nedgångar från vårt ”kontor” högt däruppe.
Jag saknar känslan av att sitta på jump seat och känna planet lyfta.
Jag saknar att stå på trappan och se andra plan lyfta mot allt det blå.
Jag saknar att leva i en kabinväska på olika hotell i fem dagar.
Jag saknar t.o.m. klockan som ringer vid 03-tiden…

Älskar synen av ett plan som lyfter mot himlen. Blir lycklig så fort jag ser de vita strecken mot det blå nu för tiden.

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Så som det var.
Samtidigt inser jag att det vi hade kommer att förändras på många sätt.
Hur är det ingen som vet just nu.
Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som kommer sen.
Försöker leva mer i här och nu för tillfället.
Inser att det är det vi har just nu.
Mer än någonsin är det faktiskt det.

High Risk Flight till Malaga

Vi sitter i rummet bredvid tvättstugan och har byggmöte; entreprenören, hans arbetsledare och projektledaren för vårt underhållsarbete på fastigheten där jag bor. Jag är med som styrelseordförande för vår bostadsrättsförening. En av styrelsekollegorna är med via högtalartelefon från Åstol.
Arbetet flyter på enligt tidsplan. Vi hoppas det ska fortsätta så. En tvingande karantän är inte önskvärt i detta läge.
Alla våra fönster och balkongdörrar ska bytas ut, 11 nya balkonger ska uppföras, existerande balkonger underhållas och renoveras, fasaden åtgärdas där den spruckit och sedan målas. Ett stort projekt.
I min lägenhet står kabinväskan packad. Jag ska till Stockholm i eftermiddag med tåg.

På tåget mot Stockholm. Min enda just nu schedulerade flight i april.

Vid halv tre går jag mor Centralen. Ute är det full vår. Ljuset kommer tillbaka. Och grönskan.
Allt går sin gilla gång i naturen.
Hoppfullt på ett mentalt sätt tänker jag.
Tåget avgår på tid. Det är gott om plats.
Kollar ett par avsnitt av The Stranger som jag laddat ner från Netflix.
På Södra Station får vi stiga av pga spårarbete. Tänker först ta pendeltåget med bestämmer mig sedan för att trixa runt på tunnelbanan. Tar röd linje från Mariaplan. Byter till grön i Gamla Stan. Åker den till Fridhemsplan där jag byter till blå.
I Solna blåser det några taggiga snöflingor i ansiktet på mig när jag går mot Marias lägenhet.
Packar upp och förbereder för morgondagen. Lägger mig tidigt. Ställer klockan på 03:30. Incheckning 05:25.
Läser. Somnar.

Det börjar bli fullt på Arlanda. Så gott som alla våra plan står parkerade nu. Men morgnarna är fortfarande lika vackra.

Mörker när jag vaknar. Mörker när jag äter frukost. Mörker när jag hoppar in i min förbeställda taxi 04:40.
Vid Arlanda Express, på parkbänken precis innan perrongen, ligger ett bylte i en sovsäck. Jag ser honom nästan varje gång jag är här. En hemlös man med sitt liv i smutsiga plastpåsar och en ryggsäck. Ibland sitter han på kanten till rulltrappan när jag kommer upp från tunnelbanan. Ibland på bänken.
Expressen har dragit ner sina avgångar. Bara två ggr/timma, mot tidigare fyra.
Idag är vi två på tåget.

En öde gate. Ingen flight som avgår här. Ingen som väntar på någon.

Security check för oss crew är flyttad till Terminal 5. Vi går till planen numera.
Terminalerna 2, 3 och 4 inrikes är helt nedstängda. Allt har koncentrerats till Terminal 5. Incheckningsdiskarna är tomma. Fållorna där man köar är tomma.
Helt öde. Det är bara vi i hela avgångshallen.
Våra röster och steg ekar.
Overkligt. Som en filminspelning.
Jag önskar det vore det istället för den verklighet vi just nu lever i.
Den med alkogelspruckna händer.
Den med munskydd och social distancing.
Den med osäkerheten inför vad som kommer efter.

High Risk Flight till Malaga. Vi är tillsagda att arbete i munskydd och plasthandskar när vi är i närheten av passagerarna. För allas säkerhet.

Vår flight till Malaga är klassat som en ”High Risk Flight”. Pursern har en extra kabinväska full med ansiktsmasker, plasthandskar och extra alkogel.
Ner har vi fem passagerare.
Ingen servering ombord. Varken mat eller dryck.
För allas säkerhet ska vi inte ha någon onödig kontakt med passagerarna förutom när vi hälsar dem välkomna och självklart om något akut skulle hända.
Toaletten fram är endast för oss crew.
Passagerarna får använda de två i bakre.
Det kommer att bli två långa leggar x 4 timmar.
Vi fikar i främre galleyet.
Sedan sprider vi ut oss bak och fram. Får tiden att gå på olika sätt.
Pursern och jag sitter och pratar en stund. Catching up. Vi har flugit ihop förr. Är båda från västkusten och pendlare.
Jag skriver en stund. En kollega läser. En annat tittar på något hon laddat ner.
Piloterna kommer ut och sträcker på sig emellanåt. Står och pratar en stund.

På väg ner över Europa. Älskar dessa vyer. När får jag se dem igen?

Hemresan är överbokad, men till slut blir vi ändå inte fullt plan.
Vi arbetar i munskydd och plasthandskar.
Varje gång jag andas immar mina glasögon igen. Känner mig som ett ufo.
Hör inte vad kollegorna eller passagerarna säger genom sina skydd.
Varje gång jag ska annonsera måste jag dra ner skyddet för att kunna göra mitt jobb.
Allt avlöper utan incidenter.
Tillbaka på Arlanda byter jag om till civila kläder uppe på basen. Tar Expressen tillbaka till stan.
På Centralen får jag ett glas finvin till priset av ett glas fulvin på ett så gott som tomt O’Learys.
En förvirrad man kommer in med sin dra-maten på släp. Pratar med sig själv. Väktaren tar honom därifrån.
Observerar att det är mycket udda existenser som rör sig på Centralen. Mer än normalt. Eller är det helt enkelt så att de är kvar, som vanligt, men syns så mycket mer när det vanliga bruset av människor tunnats ut så markant som nu?

Dressed  for work. Vill så gärna dra på mig uniformen igen och lyfta mot skyn.

Tar pendeln till Södra Station. MTRX står inne, men går inte att boarda än.
Vårkylan smyger sig på uppför benen där jag står och väntar på perrongen.
Kvällningen är vacker när vi börjar rulla söderut.
Jag värmer mina händer på elementet nedanför fönstret.
Köper en liten flaska rött vin och firar lördagskväll ihop med den och en pasta/kycklingsallad som jag sparat från flighten.
Äter medan Sverige mörknar utanför tågfönstret.
Försvinner sedan bort i en Netflixserie och tittar upp när tåget stannar in. 
Vi är i Skövde.
En öde perrong med en smutsröd sandlåda och en bänk.
Ouppsopat vintergrus.
De typiska balkarna som bär upp perrongtaket.
Mjukt rullar vi vidare mot Göteborg.
Tar ytterligare lite handkräm och jobbar in i mina alkogeltorra händer.

Ett land behöver ett fungerande flygbolag. Och en sund marknad behöver konkurrens. Jag hoppas vi alla klarar oss igenom detta och kommer tillbaka.

Strax efter 22 går jag hemåt med väskan rullande efter mig.
Jag är trött. Det känns att jag varit uppe sedan 03:30.
Jag vet inte om jag ska jobba mer i april. Schemat kommer på måndag.
Tid är det jag har just nu.
Det och en svag oro inför framtiden.
Det är jag inte ensam om.
Det finns redan mycket tragik bakom Coronas ridåer. Det kommer att komma mer. Mycket mer.
Och samtidigt kommer det att komma mycket nytt i kölvattnet. Mycket nya idéer.
Nöden är kreativitetens moder, heter det.
Så kommer det att bli nu också.
Där några går under, kommer andra att resa sig.
Livets gång.

Arbetet på flyget i dessa kaotiska dagar

Vi flyger hem mycket resenärer från hårt drabbade områden just nu och jag har ett flertal gånger den senaste tiden fått frågan om jag inte är rädd för smitta när jag jobbar på flyget i dessa dagar.
Sanningen att säga så är jag inte det. Nu hör det väl till saken att jag aldrig varit rädd för att bli sjuk. Har ingen hypokondri what so ever i mig. Snarare tvärtom vilket kanske inte heller är det bästa alltid.
Jag har hur som helst klarat mig och inte blivit smittad. Min mamma som är 80 år i maj vill dock inte träffa mig just nu och det respekterar jag och tycker är bra.

Jag är inte rädd för smitta. Jag är glad att få vara en av de som flyger hem människor till sina hem igen.

Många har den felaktiga uppfattningen att luften i ett flygplan bara går runt runt i kabinen och att den på grund av detta är fylld med bakterier och virus vilket ju är högaktuellt i dessa dagar.
Jag kan lugna er med att så inte är fallet. Vår arbetsmiljö när det kommer till luften är mycket bra.
I en Airbus är luften helt ny och utbytt var tredje minut. De filter som finns för att rena luften är de samma som används i operationssalar och de stoppar alla former av bakterier och virus.
Det är alltså betydligt bättre än de flesta andra transportmedel. Så rent luftmässigt kan vi inte ha det mycket bättre.
De har heller inte hittat någon ”smittlänk” till någon som rest med flyg läste jag på Omni

Ja faktiskt! Det gör vi. Flyget gör det. Och för mig har det varit en enorm förändring i livet och tillvaron. Jag vill inget hellre än att få fortsätta med detta som jag kommit att älska så mycket.

Den största smittorisken för oss i kabinbesättningen är kontakten med passagerarna. Av den anledningen har SAS bestämt att vi inte ska ha någon som helst servering ombord. Varken mat eller dryck.
Detta är sedan flera veckor tillbaka.
Vid boarding, när alla passerar de som jobbar fram, är också ett sådant tillfälle och då tar vi ett steg tillbaka för att inte vara närmare än nödvändigt. De som arbetar bak stannar där tills alla sitter på plats och finns inte i kabinen som den ene av oss vanligtvis brukar.

Jag hoppas och tror att SAS och vi snart är tillbaka där vi alla hör hemma, uppe i det blå med de vackra vyerna, soluppgångarna och nedgångarna, molnen, ovädren, färgerna…

Vi har alltid plasthandskar och handsprit lastat ombord. Handskar använder vi om vi behöver plocka skräp och handspriten används regelbundet av alla.
Vi har den främre toaletten avstängd för oss som arbetar och de bakre är till för passagerare.
Vi tvättar händerna ofta och noga då vi har varit ute i kabinen.

Ett vacker nykomling i SAS’s flygflotta. En stilig Airbus med eyeliner runt framrutan.

Jag saknar kontakten med passagerarna. Att prata med dem, att köra drinkvagnen, servera och sälja.
Måtte vi snart vara tillbaka på våra vingar i det blå igen.
Måtte inte detta skada människorna och samhället mera nu.
Enough!

Nu gör vi vad vi kan för att få ett slut på denna ovälkomna situation som ställt hela världen på ända. Alla måste ta sitt ansvar och göra vad de kan. Nu om någon gång ser vi att det spelar roll vad den enskilde gör. Smittan började med en person…

The Walking Dead

Terminal 4, inrikes, är helt nerstängd på Arlanda. Likaså terminal 2 och 3. Allt går från T5 numera.

Lördagsmorgonen är lugn och solig vid köksbordet i Solna. Jag är ensam i lägenheten.
Jag skulle flugit med det plockades bort och jag fick standby istället. Min roster förändras snabbt och ofta just nu. Det är hittills den största skillnaden på ”nu och då” som jag upplever.
På lördagseftermiddagen flyger jag till Oslo med mitt crew och ett helt gäng passiva. Och på Gardermoen känns det som jag hamnar i frontlinjen av det som sker just nu.
På en flygplats har det slagit igenom så uppenbart, det som Covid-19 har ställt till med. Det är så påtagligt.
Konsekvenserna är så stora här.
Tystnaden. Tomheten.
Och alla militärer när vi kommer på kvällen. Vi får visa pass och militärerna ser till att vi inte köar för tätt och att vi hamnar i rätt fållor.

Jobbar oss över till Oslo, Marco, Tobias och jag. Oavsett omständigheterna så har jag hamnat i ett fint litet gäng. Älsk på den!

Vi går till crewhotellet. Det är stängt. Lapp på dörren.
Vi traskar vidare till det på andra sidan. Där får vi vara.
– Obligatorisk drop-in i restaurangen kl 17:00, säger Marco.
Vi andra är på.
Trots rådande läge och det faktum att vi inte kommer att få röra oss fritt på Las Palmas så ser vi fram emot vårt dygn där. Tänker att vi förhoppningsvis får vara vid poolen och njuta av värmen, ta en drink och ha kul. Vi är ett så roligt gäng så vi kommer att ha riktigt skoj.
Marco berättar att han har sina speedos med sig. Får vi inte lämna rummen ska han sola på balkongen i dessa, säger han.
Vi planerar hur vi ska ge oss ut och handla mat och vin och ta upp till våra rum och njuta av det på balkongen.
Sen öppnar Marco vår airside-app.

Då har det kommit en flygbiljett…

Morgonsol på ett tomt Gardermoen.
Det gör ont att se alla gater tomma och öde en dag när det borde varit fullt med folk och reseglädje.

Las Palmasstoppet går upp i rök. Vi ska flyga passiva hem redan samma dag.
Vi kommer att ha ett stopp på 3,5 timma, byta plan och sedan åka passiva tillbaka till Oslo.
Jag har längtat efter detta Las Palmasstopp sedan schemasläppet den 15 februari och så ska det behöva bli cancellerat pga att en person åt en smittad fladdermus i Wuhan i höstas…
Livet är inte rättvist.

På väg mot Gate D7. Bara vi och våra kabinväskor. Las Palmas nästa.
Boardar vår Boeing 737-800 för att flyga ner sex personer och hämta upp ett fullt plan.

Morgonsol genom de stora fönstren. Bara våra steg som hörs.
En öde flygplats. Om morgonen. En chartersöndag. Det är helt surrealistiskt.
Är jag med i ”The Walking Dead”?
När kommer anfallet?
Vi har sex passagerare med oss ner. Ingen servering överhuvudtaget. De har fått var sin vattenflaska. Det är allt.
Vi sitter längst fram för oss själva, men tittar till våra passagerare då och då.
Hem är vi fullt, men kapten löser det så vi sex i besättningen får komma med passivt redan på detta plan.
Slipper 3,5 timma väntan och sen ankomst till Oslo. Också här sitter vi längst fram.
Denna söndag tillbringar jag sittandes på ett plan i närmare 12 timmar. Aldrig har längtan efter att få köra drinkvagnen och prata med passagerarna varit större.
Jag lägger patiens på telefonen, kollar en film jag laddat ner, redigerar bilder jag tagit, skriver, äter, pratar med mina kollegor, tittar ut på världen från ovan.

Det blir mycket väntan på hotellrummet. Svårt att hitta PW-rundor på Gardermoen. Ägnar tiden åt skrivande och lite jobb på datorn.

Inflygningen mot Las Palmas. Vackert som alltid. Längtar så efter normala flighter. Normalt jobb. Normalt liv.

På måndagen blir vi omschedulerade och får flyga till Bergen ToR. På tisdagen delas vi upp. Tobis ska till Stavanger, Marco till Bergen igen och jag till Bodö.
Det blåser kraftigt. Det rister i planet och det tar rejäla skutt ibland.
Planen är lätta nu när det är så få passagerare. Då påverkas de av vindarna mycket mer. Ett tungt plan ligger mer still.
Det är svårt att hitta matställen på Gardermoen. Vanligtvis finns hur mycket som helst men nu är så gott som allt nerstängt.
Till slut hittar vi en Peppes Pizza i ankomsthallen. Där äter vi två dagar i rad så nu blir det diet när jag kommer hem.

Jag kommer att sakna varje dag jag inte får flyga under den kommande tiden. Hoppas få flygdagar och inte enbart stand-by i april…

Jag kommer aldrig att glömma dessa dagar och denna slinga. Allt är så surrealistisk. Så overklig. Och så innerligt sorglig.
Vad kommer att hända oss? Danmark har permitterat all personal. Norge det mesta av sin. I Sverige är vi deltidspermitterade och ska jobba 40%. För mig med 80% tjänstgöring blir det 32% av en heltid och ca 6-7 arbetsdagar i månaden.
Det är jag glad för. Jag vill hålla kontakten med mitt jobb och mina kollegor.
Däremellan försöker jag att bara vila i allt.
Jag kan inte påverka något.
Jag kan bara göra det bästa av detta och det ska jag.
Och så ska jag arbeta så mycket jag får.

Inflygning mot Arlanda kvällstid med Stockholm under oss. Vackert!

Wake me up when it’s all over

Tankar D-vitamin på en tidig ferry flight till Salzburg. Dricker kaffe och pratar med kollegorna.
Vi är tomma ner. Vi hämtar endast hem passagerare. Det är Coronakaos i Europa. I världen.
Vi kommer inte att ha någon som helst servering ombord. Vi kommer att hålla avstånd till våra passagerare och de av oss som vill arbetar med munskydd.
Under ditresan placerar vi ut en vattenflaska vid var stol istället. Det är den regeln som gäller från SAS för denna flight.
Passagerarna ska ha fått informationen från sitt charterbolag och i gaten.

Att få börja morgonen med D-vitamin rakt in i hjärnan är banne mig något av det bästa som finns! Och att lyfta över Landvettersjöarna och morgonsolen som speglar sig dem…. Wow!!

Jag är inte rädd för smittan. Jag är betydligt mer orolig för världsekonomin och företagens förmåga att överleva detta.
För många bolag kommer inte att klara detta. Många kommer att duka under, även livskraftiga sådana. Och när välskötta, livsdugliga bolag riskerar att duka under är det en stor fara. Det verkar inte som om alla förstår förödelsen i det.

Inflygningen mot Salzburg. Alperna i diset där borta. Som Sagan Om Ringen typ. Total magi!

Jag är trött på de ofta onyanserade inlägg jag läser och hör. Jag tittar inte på nyhetssändningar i TV länge. Jag uppdaterar mig en gång om dagen. Det får räcka. Jag vill ha statistiska fakta. Kunniga personer som uttalar sig.
Jag är trött på alla hobbyepidemiologer. Som anser att allt som görs är fel. Som anser att alla beslut som tas är fel.
Det är lätt att spela matchen från läktaren. Lätt att sitta hemma och ha åsikter man aldrig behöver ta ansvar för och tro sig veta bättre än de som vigt sitt liv åt detta, som arbetar dygnet runt med att fatta svåra beslut i frågan.
Som tar steg för steg för att göra det som är det bästa för oss.
Jag litar på de som är mitt i det. De som faktiskt har hela den bild vi inte har. Jag litar på att de vill göra det bästa möjliga för de flesta möjliga.
Jag blir genuint glad och hoppfull när jag hör att Riksbanken kommer med stöd till företagen och att Skatteverket ger längre betaltid när det gäller sociala avgifter, skatter och moms. Att andra myndigheter går in med olika stödåtgärder till våra företag.
Det känns som om alla jobbar mot samma mål. Att se till att vårt samhälle lider så lite skada som möjligt.

4/5 av gänget som flög till Teneriffa och hämtade hem svenskar. Vi är som rockstjärnor, sa vi. Eget plan och alla säten för oss själva!

Dagen efter ska jag göra en liknande tur, men denna gång till Teneriffa. Tomt ner och passagerare hem.
Jag går till pick-up på hotellet i god tid för att där se att jag fått sms från pursern att den är framflyttad 1,5 timma pga slottid.
Jag går hem och fixar mig en kopp kaffe och kastar mig på soffan.
Väl ombord på planet får vi en ny slot. Denna gång på 2 timmar.
En person som arbetar i flygtornet på Teneriffa har konstaterats coronasmittad. Allt måste saneras innan ett nytt team får komma in och arbeta och innan planen kan få nya landningstider.
Ett par kollegor och jag går upp till avgångshallen och strosa runt en stund. Den är inte tom, men mycket öde jämfört med hur det brukar vara.
Vi sitter och tittar ut över landningsbanan medan vi äter en bit. Vid 14-tiden kan vi äntligen lyfta.
Nu har vi 5,5 timmas flight ner till Kanarieöarna och sedan lika långt hem. Det kommer bli en sen natt.

Pursern hade köpt morotskaka och bjöd på. Så gott ihop med en äkta SAS-kaffe. Den bästa.

Jag är självklart oroligt för mitt jobb. För företaget jag arbetar på.
Jag har kommit att älska detta liv och jag skulle dö lite inombords om jag inte fick fortsätta med det.
När vi landar har våra scheman för april kommit. Vi som är fast har fått fulla sådana. En kollega som är i resurspoolen har ett helt tomt.
En kort stund senare ser vi klippet från presskonferensen som vår VD på SAS har haft under kvällen medan vi varit i luften.
Vi inser att vi inte längre har något jobb. Någon av oss. Det är gungfly under fötterna.

Jag skulle dö lite inombords om jag inte kunde fortsätta med mitt nomadliv i luften. Men jag hoppas och tror att vi snart är tillbaka, lika starka och bra som tidigare.

Ute ösregnar det. Det slår hårt och högt mot rutorna när vi bussas in till stan. Vindrutetorkarna arbetar hårt. Klockan är 01:50.
På radion sjunger Aviicii Wake me up when it’s all over…
Just så, tänker jag. Just så. Väck mig på andra sida allt detta.

We will fly again! Vi gör allt för att ta oss igenom detta och det kommer att lösa sig. på något sätt.