VINTER, EN KINAKROG OCH VÄGAR SOM KORSAS

Hela lördagen pratar vi om var vi ska äta på kvällen.
Lotta, som bott i Luleå i sin ungdom, får uppgiften att hitta ställe.
Det är hockey i stan så det är fullt nästan överallt.
Vi jobbar två leggar idag.
LLA – ARN / ARN – LLA.
Det är rättvist.
Nu ska vi sova i Luleå för andra natten.

Layover i Luleå två nätter i rad. Där hade jag mitt första stopp som nybakad flygvärdinna försommaren 2018. Då var det en enastående vacker och varm sommar. Nu är det iskall vinter.

Vi hamnar på en gammal anrik kinakrog.
Mats, Marie-Louise, Lotta, Knut, Kari och jag.
Den ligger inte långt från hotellet.
Passar bra med tanke på temperaturen.
Vi får en fullständigt galen kines till servitör.
Kari vill ha en lättöl.
”Vad har du för olika sorter att välja på”, undrar han.
”Här finns bara en om du ska ha lättöl”, svara servitören. ”Detta är inte Bishop Arms”.
Marie-Louise och jag ska vitt vin.
”Ni ska ha husets”, konstaterar servitören.
”Nja… jag tar gärna ett glas riesling”, säger Marie-Louise.
”Ok, det är också gott”, svara han.
”Vad kan du rekommendera från menyn”, frågar Mats.
”Finns bara en som är god. Fyra smårätter! Ta den”, får han till svar.
”Jag hade tänk mig scampi med ingefära och chili”, säger jag, men börjar tveka lite.
”Det är den näst bästa. Du kan ta den.”
När han går skrattar vi ohejdat.
Och konstaterar att han är för galen för sitt eget bästa.

Drar på mig vintersviden för att ge mig ut på PW i norr. Fy attans för den här kylan. Och snön. Den ska man bara uppleva på bild enligt mig…

Marie-Louise – tänk att jag får flyga en slinga med henne.
Vi har nämligen ett förflutet.
Sedan början av 1990-talet.
Då när jag jobbade på Dramaten.
Och hängde på baren mitt emot sceningången efter föreställningarna.
Då jobbade hon där, på Thalia som det hette.
Och nu korsas våra vägar igen.
På en helt annan plats i livet.
Tänk om vi redan då, 1989 när vi lärde känna varandra, fått en sekundsnabb glimt av oss två nu.
Hur vi sitter i bakre galleyet på våra jumpseats.
Åren som skulle ta oss dit.
Där vi skulle mötas igen.
Jag kan inte sluta förundras över hur människor kommer tillbaka i ens liv.
I helt nya situationer.
Livet alltså!

Hon är full av ironi och bitska kommentarer, Marie-Louise. Vilken galet rolig slinga vi fick. Jag gör om det vilken dag som helst. Hon får mig verkligen att skratta, högt och rått. Och bakom allt finns ett stort allvar och djup. Älskar den människotypen.

Vi pratar om människor vi minns från då.
Vi pratar om vännerna.
De vi höll nära och de vi undvek.
De som är kvar och de som lämnat.
Skådisarna – de levande, de döda, guldkornen och svinen.
Om händelser som påverkade oss.
Om han som tog sitt liv inför alla som var på personalfesten den där vackra junikvällen i Marmorfoajén.
Vi pratar om våra kärlekar och våra sorger.
De som gjort oss illa och de som funnits där.
Vart livet tagit oss sedan vi sågs sist.

PW i iskallt Luleå. Och visst är det vackert med vinter. Jag går rundan jag gått tidigare. Har hittat en som är ganska lagom. Nu, i kylan, är den lite väl lång. särskilt när mobilen för köld-tupp-juck och inte längre vill spela boken för mig…

Söndagen kommer med kyla i norr.
Det är -17 och jag bestämmer mig trots det för att ta en PW.
Jag måste ha luft.
Har dubbla sockor i mina kängor.
Och strumpbyxor, underställ och fodrade träningsbyxor.
Och underställströja, stickad uniformskofta, tunn täckjacka och fodrad SAS-kappa.
Dubbla mössor och dubbla handskar.
Och halkbroddar…
Jag är preppad och redo.
Kölden luktar kall metall.
Jag försöker skydda mitt bara ansikte.
Drar upp halsduken och glasögonen immar igen.
Får försöka ändå.
Tar en bild på solen som går ner över staden.
Håller på att förfrysa fingrarna.
Slår armen hårt neråt för att få blodet att rusa ner i handen.
Lyssnar på bok i lurarna.
Efter ett tag slutar det att funka.
Kölden gör att kontakten med sladden i mobilen blir för kall.
Fan!
Lovar mig att aldrig mer gå ut på frusen PW.

Göteborg i snöskrud. Vackert som på film, men jag vill ha sommar på balkongen och PW över broarna med milda vindar och solnedgång i västerhavet.

Och nere i Göteborg kommer snön när jag kommer hem.
Faller tät och tung i ett par dagar.
Snösvängen hinner inte med.
Gatorna blir moddiga och hala.
Trottoarerna likaså.
Slirar mig fram när jag vågar mig ut.
Går på julmingel och föredrag på partikansliet.
Pajar sladden till ljusslingan på balkongen.
Och jag får beställa en ny.
Fan!
Det här med vinter är inte min grej.
Längtar till värme.
Till sommar.
Till enkelheten som det klimatet innebär.
Vill sitta på balkongen i skymningen i eftervärmen.
Vill ta en PW över broarna och se solen gå ner i västerhavet.
Och samtidigt…
Staden är bedårande i sin snöskrud.
Vacker som på film.
Som ett julkort.

OFÖRUTSEDDA STOPP

När jag kommer ur duschen drar jag på mig det svarta understället.
Jag packade ner det inför denna jobbslinga.
Fick det av Mats en gång.
Den Mats jag gör fraktdokument åt i Högsbo nästan varje vecka.
Han hade över efter en give-away så jag fick ta ett.
Det är mansmodell så det är inte så anpassat i grenen om man säger så.
Men what the heck!
Här sitter jag ensam på ett hotellrum i Luleå.
Med kaffe i muggen.
Och håret i en tofs på huvudet.

Klockan 06:00 är facet på plats hemma i Göteborg. Dags att gå till Centralen och ta tåget till Stockholm och en jobbhelg i luften.

Tåget stannar i Hallsberg och jag inte har en aning om när vi skulle rulla vidare.
Inte lokföraren som informerar oss heller.
Det står ett trasigt tåg längre fram och det måste tömmas på folk.
Fler och fler tåg köar upp.
Och tiden går.
Jag känner stressen komma krypande där jag sitter bredvid en man som luktar inpyrd cigarettrök från varje fiber av sina kläder.
När vi suttit i 45 minuter ringer jag Crew Control, Trafikvakten, på SAS.
Jag måste tala om att jag kanske inte hinner i tid.
Vill ge dem möjlighet att hitta en ersättare för mig om det behövs.
Punktlighet är så jätteviktigt för ett flygbolag.
Där funkar liksom inte flextid…
Det är Trafikvakten som ser till att det finns besättning på planen bl.a.
Som ser till att sjuk personal blir ersatt.
Och som stuvar om och fixar om det behövs.
De vet att jag bor i Göteborg och ringer mig ibland om problem uppstår där och de snabbt behöver ha in någon.
Eller om de ser att jag ska upp och jobba så kan de erbjuda mig att börja slingan redan i Göteborg om det saknas folk, istället för att jag åker upp till Sthlm först och de måste skicka ner någon.
Det är också till dem vi skickar in om vi vill byta pass med någon kollega.
Bytet läggs in i datorn och blinkar det inte rött så går det igenom.
Det finns ju en del lika anledningar till att byten inte får ok.
Men det berättar jag om en annan gång

Planen var att i lugn och ro byta om på basen. Hinna med en kopp kaffe och lite snack med kollegor som minglar runt i väntan på sina flighter, eller som sitter standby. Så blev det inte…

Efter 1,5 timmar börjar det röra på sig för oss.
Jag kollar Arlanda Express-appen.
Det går ett tåg 12:05.
Då är jag framme 12:25.
Och check-in är 12:30.
Med en liten tjurrusning från tåget bör jag hinna.
Jag ringer upp Trafikvakten igen.
”Hej Helena! Nu tycker jag det låter som det rullar”, svarar han.
”Ja! Äntligen! Jag bör komma till Stockholm strax före 12.”
”Vad bra! Då håller vi tummarna för det. Jag har så svårt med folk idag”, säger Erik.
Och så lägger vi på.
Går till cafévagnen och blir bjuden på en kaffe av en fantastiskt trevlig kvinna som jobbar där.
Precis vad jag behöver nu.

Det är det här planet jag ska hinna med. Som jag ska jobba på. Det som ska till Köpenhamn.

Jag släpar med min kabinväska till tågets handikapptoalett.
Behöver lite space.
Hade tänkt byta om till uniform på basen, men nu finns inte den tiden längre.
Det får bli här.
Luktar inte allt för mycket piss.
Torkar av golvet med toapapper.
Drar av mig mina privata kläder.
På med byxor, bälte, tröja och kavaj.
Sist scarfen.
Jag byter ut mina stora ringar i öronen till de mindre pärlorna.
Dödskalleringen tar jag också av.
Viker ihop mina kläder hjälpligt.
Vill inte lägga dem på golvet trots att jag torkat av.
Stänger väskan och går tillbaka till min plats.
Och den fimpluktande sätesgrannen.

Arlanda Crew Base en fredagskväll. Väldigt folktomt. Det är i stort sett bara vårt crew kvar. Jag tror vår Luleåflight är den sista som avgår från SAS på fredagen. Vi ska lyfta 21:10.

Jag hann till Arlanda och check-in på basen.
Med en minut till godo.
Ibland är de där marginalerna på ens sida.
Första leggen går till Köpenhamn.
Där har vi ett mealstop på dryga 2 timmar.
Äter en tonfisksallad på Joe and The Juice.
Sen går vi till gate B10 för att ta med ett gäng passagerare tillbaka till ARN.
Där har vi ett nytt mealstop på dryga 2 timmar.
Äter en yakiniku på Itamea.
21:10 lyfter vi mot Luleå där vi ska sova.

Får efter en dag som började tidigt, krypa ner bland lakanen på hotellet i Luleå. Här är kallt och mörkt. Passar inte mig alls, men som jobbstopp är det ok. Fast hade hellre haft ett stopp i Las Palmas

Jag minns min första lay-over jag hade när jag börjat på SAS 2018.
Det var här i Luleå.
Det var midsommar och solen gick aldrig ner i Norrland.
Och det doftade björkar, syllar och hundkex på min PW.
Nu är det mörk kall vinter.
Idag vet jag inte om jag ens kommer att sticka ut nosen.
Det är -13 just nu.
Jag kanske stannar i understället på rummet.
Tills det är dags för pick-up och jobb igen.

EN LAS PALMAS I NOVEMBER

Det har blivit en del långa flighter sedan jag började igen.
Både i oktober och november.
Och det kommer i december också.
Men jag klagar inte.
Det är bra timmar när jag ändå är uppe och jobbar.
Men vad är det med mig och de långa flighterna?
Förra helgen var det dimma på Kreta.
Nu är det aska från vulkanen på La Palma som täcker motorns rotorblad efter landning.
Vi riskerar än en gång att bli kvar därnere.
Inte mig emot, men nu blev det inte så.
Det finns ju alltid en deadline när vi inte kan lyfta längre.
När vi inte kommer att nå ända till vår slutdestination.
Då tiden vi får vara i luften är passerad.
Sånt är inget som vi kan avgöra själva.
Det är luftfartsmyndigheterna som bestämmer.

Tekniker på plats. Här torkas rotorbladen rena från vulkanaska och motorerna kontrolleras.

Många tekniker är på plats och det är mycket kommunikation med tekniker både i Köpenhamn och Stockholm.
Allt för att säkerställa att säkerheten är ok.
Ulf, som är kapten, håller oss hela tiden informerade om vad som händer.
Och hur allt utvecklas.
Till slut kan vi lyfta, med 1,5 timmas försening.
Så istället för landning strax efter 23 i Oslo så blir det 00:30.
Det är en lång dag.
Nästa 15 timmar.
Då är vi 19 minuter från att tvingas gå ner någonstans.
På vägen upp bokar kapten om oss så vi ska slippa sitta i crewbuss i en timma in till Oslo.
Nu blir det airport hotel.
Gott så.
Min Oslo-PW får jag spara till ett annat tillfälle.

Redo att jobba!

På natten kurrar min mage så jag har svårt att somna…
Den håller mig vaken.
Den ska väl jobba lite med de spicy räkorna den fick på hemvägen.
Kommer att tänka på passagerare som blir magsjuka på flighterna.
Som har ätit något dåligt på flygplatsen.
Och när vi väl kommer upp i luften då slår det till.
Matförgiftning deluxe.
Denna gång har vi två.
De hade ätit varsin likadan baguette innan boarding.
Och det blev inte bra…

Gudrun och jag i bakre galleyet på Las Palmas-flighten. Helt underbart arbetspass när jag får arbeta med de där kollegorna som kommit att bli goda vänner och betyda något för mig. Så mycket kontakt vi hade i samband med återrekryteringen. Då vi ena dagen misströstade och andra dagen jublade av glädje när vi kom vidare.

Vi fixar vatten med det salt vi kan hitta i våra units.
Vi upplät de två bakersta raderna som egentligen är till för crew på Las Palmas-flighter.
På så sätt var de nära toaletterna.
Och vi som jobbar bak kan ha koll på dem.
Att de är ok.
Hemresan blir en veritabel pärs för dem.
Det är tydligt.
Men det är ingen risk för smitta då det är matförgiftning och inte maginfluensa.
Min kollega är sjuksköterska.
Det känns bra att ha henne i bakre galleyet.

Gardermoen från ett hotellfönster när jag precis ska gå och lägga mig efter en mycket lång arbetsdag. Snöblandade droppar föll tungt när vi korsade övergångsstället och gick de få stegen dit.

När magen har lugnat sig med sitt kurrande somnar jag.
Då kommer nästa grej.
Kramp i hålfoten.
Jag försöker trycka ut musklerna under foten.
Pressar tårna mot madrassen.
Ger upp.
Går på toaletten.
Dricker vatten för att hjälpa till att lösa krampen.
Det är ju ofta vätskebrist som är orsaken.
Sen går jag fram och tillbaka i rummet.
Trycker hålfoten mot golvet.
Fram och tillbaka.
Jag drar ifrån gardinerna.
Därutanför glittrar Gardermoen i mörkret.
Lugnt och tyst nu.
Klockan är halv fyra.
Det är fuktigt natt.
Tomt på folk.
Tunga snöblandade droppar faller glest.
Ett andetag från vinter.
Dagen efter flyger jag passiv tillbaka till Stockholm.
Det är allt jag gör den dagen.
Tar in på hotellet vid Arlanda.
Äter och lägger mig tidigt.
Dagen efter är det check in 05:10 och Malta på rostern.

Och så får jag jobba en Malta med Maria! Så mycket vi har att prata om. Som vanligt. Så mycket att det får bli ett eget blogginlägg. Om män och förhållanden och allt däremellan.

Det är en bra jobbhelg.
Till LPA fick jag flyga med min väninna Gudrun.
Och nu ska jag få flyga med en annan väninna, Maria.
Dessa kollegor va!
Maria och jag hamnar snabbt i ett snack om män.
Detta eviga samtalsämne.
Vi har båda ruttna erfarenheter bakom oss.
Som vi talat om tidigare när vi jobbat ihop.
Men det är ett ämne som kan manglas många varv.
Det blir mycket som dryftas.
Så mycket att jag tror det får bli ett eget blogginlägg.

HÄLSNINGAR KONTROLLFREAKET

Det kan verka som om mina dagar, och veckor, är fullmatade.
Det är de inte.
Jo, ibland, men sällan för någon längre tid.
Jag är bra på att skapa luft i tillvaron.
Behöver det om mitt liv, som jag inte ska behöva ta semester ifrån, ska fungera.
Jag är bra på att bara släppa.
Och på att snabbt se vad som är viktigast här och nu.
Ta en sak i taget.
Att fokusera på det som är just nu.

Jag gillar att ha kontroll. Struktur och rutin är ett måste för mig. Och trots att mitt liv är ganska ”kaotiskt” i många människors ögon har jag bra koll på tillvaron. Jag har mina knep.

När jag åker upp till Sthlm för att flyga så släpper jag det andra.
Och när jag tar av mig uniformen släpper jag flyget.
Då ligger de leggarna bakom mig.
De kommande ligger i framtiden.
Jag kan inte göra något eller förbereda dem förrän strax innan.
Men jag har järnkoll på mitt schema.
Både flygschemat och det som rör de andra uppdragen.
Jag vill ju inte ”fucka up” och missa något…
Och nu har jag äntligen lyckats tvinga mig att använda enbart digital agenda.
Det var en plågsam förlossning, men nu är det gjort.
Börjar redan älska det faktum att jag alltid har med mig min kalender.

På en flight är det mycket som kan hända. Mycket som är utanför min kontroll. Det är helt ok. Jag får ha koll på det som är möjligt. Det andra får jag lämna därhän. Som att vi ibland landar alldeles för sent, eller på fel flygplats pga omständigheter.

Men på ett ställe är jag fortfarande analog.
Och det är när det gäller vissa förberedelser inför flygningarna.
Det är inte så mycket, men några smågrejer kan vara bra att ha på en lapp i fickan när jag jobbar.
Då jag inte behöver ta fram ipaden varje gång jag undrar något.
Jag brukar notera namnen på mina kabinkollegor och på piloterna.
Jag skriver ner avgångs- och ankomsttiden, samt flygtiden.
Om det är en tidsskillnad på destinationen skriver jag ner den också.
Jag noterar vilken gate vi går från.
Och vilket flightnummer vi HAR.
Och hur många passagerare vi har.
Hur många det är i Plus och i Go.
Förändringar sker ända fram till vi är boardade så detta kan ändras en del, men då har jag i alla fall en grundkoll.

Det är väldigt mycket som inte går att kontrollera. Som tiden som går. Åldern som sätter sina spår. Det kan jag inte göra något åt. Då släpper jag det och gör det bästa av det jag har och det jag kan. Jag försöker hålla mig i form så mycket som det går, jag älskar att umgås med människor och jag dejtar en massa.

Sen jag går jag in lite mer på specialen.
Jag skriver ner om vi har några Pandion- och Diamondpassagerare och var de sitter.
Dessa är ju våra mest frekventa kunder och har en del förmåner.
Jag vill därför ha koll på var de sitter när jag arbetar med serveringen.
Sen vill jag veta var passagerare med mindre barn sitter.
Dessa ska ju ha speciell flytväst och ett barnsäkerhetsbälte som fästs i förälderns.
Vi har personer med nedsatt rörelseförmåga ombord.
Och har vi blinda personer så ska dessa ska briefas på ett speciellt sätt.
Ibland har vi ensamresande barn.
De sitter längst bak så de som arbetar i bakre galleyet har ansvar för dem.
Sen kan det vara djur som är med ombord.
Och det kan vara människor som deporteras.
Allt sådant kan jag se innan flighten.
Och det gillar jag att ha koll på innan jag boardar och när jag rör mig i kabinen.

Väldigt mycket av det arbete vi gör är rutin. Men det finns så mycket som händer som inte går att förutse. Och alla möten med våra passagerare är unika och nya varje gång. Jag blir alltid lika glad när vi får beröm och de tycker vi är glada, roliga och trevliga. Och säger det till oss. Det är det bästa som finns.

Maten är en annan viktig grej att ha koll på.
Om det är crewmat lastat vill jag veta det.
Beroende på vilken position jag har i kabinen så ska jag ansvara för att kolla att den är lastad.
Vår crewmat är nämligen ett ”no go item”.
Maten till passagerarna på de längre flighterna tittar jag inte på i detalj.
Jag bara noterar hur mycket det är.
Resten tar jag när jag är ombord och vet vilken position jag ska arbeta i.

Tiden som går kan ingen göra något åt. Den går inte at stoppa. Så det gäller att göra det bästa av det jag har just nu. Det kommer inte tillbaka.

Jag gör så här också i jobbet på rekryteringsföretaget.
Jag har en rider jag jobbar efter för att inte missa något.
Och det är ett datum varje månad som jag inte får missa – redovisning av moms och arbetsgivaravgifter till Skatteverket.
Och inbetalningen av dessa.
Inte lika mycket att ha koll på som på flighterna eftersom här är dagarna sig lika på ett annat sätt.
Men jag vill inte missa något.
Jag vill att de ska lita å mig och att det jag ska göra blir gjort.
Och så den där ”att-göra-listan” som alltid ligger på mitt skrivbord hemma.
Jag skriver ner och låter huvudet släppa det.
Allt från bokslut i eget bolag, kallelser till styrelsemöten som ska skrivas till att boka klipptid.
Det blir enklare att leva då.

NATTMANGLING I GREKLAND

Dags att flyga till Chania, Kreta, igen.
Om en stund ska jag gå till pick-up med crewet.
Vi flyger från Göteborg.
Tomma ner och fulla hem till ARN.
Crew Controll, aka Trafikvakten, ringde igår och erbjöd mig denna flight.
Skulle egentligen suttit på ett tåg till Sthlm i morse.
Men nu slapp jag det och fick jag en sovmorgon.
Min dag skulle egentligen bestått av en ToR Köpenhamn och sedan en till Östersund.
Nu blev det Kreta i stället.
Gillar de där kasten.

Nedgående sol i väst och ett tomt plan till Chania, Kreta. Jag ägnar tiden åt att skriva, äta, prata med kollegor och titta på en serie jag laddat ner, Borgen.

Medan jag gör mig iordning funderar jag.
På det där som rev och slet i mig.
Som fick det att göra lite ont.
Om känslor som inte lyder.
Som inte är lika rationella som hjärnan.
” Vad fan ska man med känslor till.
Dom gör ju ändå som dom vill” sjunger Magnus Carlsson.
Jag förstår vad han menar.
Men guppen och groparna kommer.
Det är livet.
Ingen går fri från dem.
Jag är en i grunden mycket positiv människa.
Det finns liksom inget depressivt i mig.
Men jag är full av olika känslor inuti.
De allra flesta sprittande och glada.
Jag är bra på att ta för mig av livet.
Missunnar mig inget.
Men de som är kvar är väl det nordiska tungsinnet.
Och det kommer upp till ytan då och då.
Stråken av vemod som går som tunna trådar genom glädjen.

Jag är så innerligt glad för att få flyga igen, men det har nog inte undgått någon. Bara det är tillräckligt för att skingra de mest jobbiga känslor. Det och de människor, vänner, som finns i mitt liv.

Och sakta tar jag mig upp.
Jag bearbetar genom att prata om det jag känner.
Det är mitt sätt att hantera.
Tvingar blicken uppåt.
Framåt.
Och det blir alltid bättre.
En torsdagskväll med vänner.
En helg med flygningar.
Tyngden av de sorgsna känslor från veckan börjar snabbt lätta.
De stannar aldrig så länge hos mig.
Jag resonerar med mig själv när de kommer.
Känslorna vill inte alltid lyssna.
Försöker klamra sig fast.
Men till slut vinner alltid logiken.
Och livet är så förbaskat bra just nu.
Skulle bara behöva bli lite förälskad tror jag…

På väg till Kreta för att hämta hem charterturister. SAS har ingen egen charter. Idag flyger vi för Airtours som köper denna tjänst av bolaget.

Jag fixar facet och tar på mig uniformen.
Sätter upp håret och knyter scarfen.
Sen tar jag på solbrillorna och hoppar in i hissen.
Jag går Kungsgatan neråt.
Fullt med folk.
Fredagsfeeling.
Och så sitter jag i ett tomt flygplan på väg ner över Europa igen.
Det är bara vi sju i besättningen.
Solen kommer in från höger.
Den är på väg ner.
Jag tittar ner på det mjuka molntäcket under oss.
Det är glipor i det nu.
Jag kan se land som övergår i vatten därnere.
Det ser ut som vi rör oss så sakta.
Men vi är uppe i ca 900-1000 km/h.
Det luktar flygplan.
Och lite kvardröjande jetbränsle.
Och så det är det där ständiga ljudet.
Ett slags susande dån.
Du vet precis, eller hur?

Solnedgång från ett flygplan. Kan inte få nog. Vyerna, lukterna, ljuden.

Men vi landar inte på Chania, Kreta.
Dimman är som en vägg där så piloterna vänder mot nosen mot Kos.
Jag har för mig sikten måste vara 300 meter, men jag kan minnas fel.
I Chania är den inte ens 100.
På Kos tankar vi och sedan gör vi ett nytt försök med Kreta.
Vi får landa på Heraklions flygplats istället.
Passagerarna är på väg hit i buss.
I bästa fall är vi i luften vid midnatt.
Deadline är 01:10.
Är vi inte i lyft innan dess då får vi inte lyfta.
Det handlar om antalet tjänstgöringstimmar.
Framför allt för piloterna eftersom de fått göra en extra landning.
Sedan har vi nästan fyra timmar hem…
Det blir nog hotellet i natt igen.
Eller så kanske Expressen har börjat gå så jag kan ta mig till Hässelby.
Nåväl, jag får se när i sätter hjulen på svensk mark igen.

Trött på perrongen i väntan på Arlanda Express. Den här typen av nattmanglingar är inte ultimat för en morgonmänniska. Tur jag fick till en bra sovmorgon innan flighten…

Klockan 00:30 lyfter vi.
Med passagerarna på plats, trötta och hungriga.
Samordningen var så bra att vi faktiskt fick med cateringmaten också.
Och allt bagage.
Vi serverar snabbt och sedan släcks kabinen ner.
Nästan alla somnar direkt.
En del sover redan när vi lyfter.
Vi i besättningen äter när vi är klara.
Den mat som var lastad till oss åt vi på nervägen.
Så vi tar var sin av boxarna som blir över.
Det ger lite energi till de långa timmarna vi har hem.
För nu är det lite tungt.
Vid 03:50 landar vi äntligen.
Jag struntar i hotellet och tar den första Arlanda Express in till stan.
Den går 04:50.
Och det tar en stund för oss att tömma planet och ta oss ifrån gate F31.
Jag får vänta 20 minuter.
Möter kollegor som stiger av för att börja sin dag.
Kl 06:00 stänger jag dörren om mig i Hässelby.
Jag sover när huvudet landar på kudden.

VINTERTID

Pumpar däcken på min cykel innan jag ger mig iväg.
Svär tyst när jag skruvar upp ventilen på fel ställe och släpper ut luft istället.
Däcket blir skitmjukt.
Nu får jag pumpa extra mycket.
En svettdroppe rinner nerför ryggraden.
För varmt klädd för den här typen av ansträngning.
När jag kommer ut från källaren kallnar det snabbt på huden.
Igår stod jag i fönstret och tittade på regnet som dammade i vinden under gatlyktan nedanför.
Idag är det bara fuktigt.
I slutet på backen ner mot Kungsgatan ligger en blöt och död råtta på rygg.
I lurarna sjunger Winnerbäck.
Det regnar gula löv på cykelbanan när jag trampar mot Högsbo.
Träden är fortfarande stinna av färg trots att det ligger drivor av dem på marken under.
Nyponrosorna har blivit till röda bär på buskarna utmed spårvagnsspåret.
Den ljumma sommarvinden är en oktobrig motvind.
Och jag ska avverka några timmar med fraktdokument.

KvällPW i Göteborg. Höstpromenader. Älskar det. Färgerna, den mild luften, mörkret, fukten. Jag vet att många inte håller med mig, men jag har alltid varit en höstlover.

Går en lång PW med Sofia.
Äter morotssoppa och en sallad.
Sen packar jag kabinväskan.
Imorgon ska jag upp och jobba ett par dagar.
Flyga runt bland molnen igen.
När jag är klar fyller jag en skål med mandarinklyftor och äpplebitar.
Kryper upp i soffan med paddan och scrollar runt bland utbudet.
Väljer ”De Rättslösa” på SVT Play.

Har fått landa några dagar efter den först hektiska tiden efter att jag började på SAS igen. Det tog inte lång tid innan rastlösheten kom smygande. Så jag tackade jag till en kollega som ville ge bort et kort liten slinga.

Fredag morgon och Kungsgatan ner mot Centralen.
Väskan på släp.
De stora ljuskronorna ovanför mig.
Julen är upphängd.
Buss till Alingsås.
Banarbete på sträckan.
Blicken fastnar i landskapet utanför fönstret.
Partille, Lerum, Floda, Nääs…
Och Winnerbäck sjunger fortfarande i lurarna.
Sen tar tåget vid.
Rensar bilder i min mobil medan Sverige rusar förbi därute.
Stockholm tar emot mig med sina kyrktorn sträckta mot himlen.
Lite mer höstgånget än jag lämnade det.
Men med en försiktig sol.
Tar Expressen ut till Arlanda.
Tittar på planen som lyfter medan jag äter räkor i chili med glasnudlar.
Möter upp crewet vid briefingborden.
Vi ska en ToR Amsterdam.
Och sedan flyga passivt ner till Göteborg.

Främre galleyet på en Airbus320 Classic. Den lite äldre modellen av Airbus. Den nyare heter Neo. Jag jobbade fram i position 1L med vår purser.

På planet från Amsterdam får jag flyga med en släkting ombord.
En av mina kusiners son är med.
Oväntat och kul.
Och på passivflighten från ARN gör jag en ny bekantskap.
Gillar de där oförutsedda mötena.
Det är löningsfredag på stan när jag går hemåt.
Västkustluft.
Mild och fuktig.
En råtta smiter in under en buske i parken vid Domkyrkan.
Dessa råttor.
Jag tar hissen upp till min lägenhet.
Tar av mig uniformen.
Tänder sparsamt med lampor.
Bara några levande ljus på bordet.
Och slingorna i hörnen.
Ingen musik.
Bara tystanden och suset från elementet.
Ställer mig i fönstret och tittar ut.
Ser en hare skutta i Jaktslottets lilla trädgård.
En lampa lyster i ett av fönstren.

November på väg. De dödas månad. Själarnas tid. Jag tycker om novembers mörker och dess magi och mystik.

Borde egentligen gå och lägga mig.
Tvingar mig kvar uppe en stund till.
Förbereder mig för natten som kommer.
Preppar med att försöka vända lite på en morgonmänniskas dygn.
Imorgon ska jag flyga en charter till Kreta.
Landar på ARN kl 02:35.
Då är klockan ”egentligen” 03:35…
Nu börjar vintertiden.
Det är nu höst övergår i vinter och liv övergår i död.
Det är på söndag natt som slöjan mellan världarna är som tunnast.
November är den lilla andhämtningen mellan höstens färgprakt och julen glitter.
Det är de dödas månad.
Själarnas tid.
Månaden fylld av mystik och magi.

Vi närmar oss decembers julglitter, men ett litet tag till är det pumpornas och mörkrets tid.

NÄR CHARTERSÄSONGEN ÄR ÖVER

Mina klackar klapprar ensamma nerför Kungsgatan.
Väskan och jag och mörk söndagsmorgon.
Men utanför nattklubben Irish Embassy på Västra Hamngatan är det fullt av folk.
De har just stängt.
Klockan är halv sex.
På övergångsstället möter jag en bekant.
Han jobbar i baren på en krog där jag är stammis.
Nu ska han hem och sova.
När han börjar i baren ikväll har jag redan landat i Sthlm.

Landvetter om morgonen. Oktober. Regndroppar på flygplansfönstren och mörker utanför.

Vi ska flyga en tom maskin ner till Heraklion.
Hem kommer vi att vara fullt.
Det är dags att börja hämta hem de sista semesterfirarna.
Chartersäsongen stänger ner runt Medelhavet.
Det påminner lite om de där turbulenta veckorna när covid slog till.
Då flög vi ofta tomma och hämtade hem skandinaver.
Nu känns det som vi börjar komma ut på andra sidan.
Lite tilltufsade.
Lite vingklippta på olika sätt.
Och med nya erfarenheter.
Good and bad.

Speciell känsla att flyga ett tomt plan. Vi är sex i besättningen Tre är ”aktiva” och tre är passiva Jag hör till de passiva. Piloterna är så klart aktiva och så är kabinchefen aktiv också. Hon har ansvar för att armera dörrarna och checka att allt är latchat och låst i galleyt både bak och fram. Vi hjälper så klart till och kollar också.

”Då åker vi då”, ropar kapten.
Vi taxar ut från Gate 16.
Lyfter från Landvetter med regndroppar på de ovala flygplansfönstren.
Granskogen står tät under oss.
Sjöarna ligger stilla.
Dimsjok rör sig sakta mellan trädtopparna och vattendragen.
Ju högre vi kommer, desto vackrare blir det.
För det brinner i öster när solen klättrar över kanten.
Det är så fint.
Fastnar med blicken.
Det är en skönhet bortom mycket.
Känner mig så tacksam att jag får uppleva detta igen.
Att jag får arbeta uppe bland molnen.
Tänker att vi är här på jorden för att få vara så lyckliga som möjligt.
Och att jag har ansvar för att det blir så.
Ingen annan.

Soluppgångarna!! Magiskt. Blir lycklig överallt varje gång jag ser det. Vackert så det tar andan ur en.

Jag plockar fram datorn och börjar skriva.
Solen börjar peta mig i ögonen.
Jag parerar så gott jag kan från min plats på säte 2A.
Ett tjockt molntäcke ligger som en filt under när vi passerar med Europa under oss.
Vi dricker kaffe och äter frukost.
Piloterna kan flyga med öppen dörr.
Det är speciellt att flyga ett tomt plan.
Lite lyxig känsla på något sätt.
Jag ser ett annat plan på långt håll.
Det flyger i motsatt riktning.
Fort går det.
Sen ser jag ett till.
Som passerar snett under oss.

I solen på säte 2A med dator på bordet framför mig och musik i lurarna. Jag skrev en stund och sedan tittade jag på en nedladdad film. Lyxigt värre.

3,5 timma senare landar vi på Heraklion.
Dörrarna öppnas och en ljum vind smyger in i galleyt.
Borta är den heta sommarluften.
Idag behöver vi ingen städning.
Men catering till hemresan lastas.
Både till oss i besättningen och till passagerarna som förbeställt.
Vi flyger charter på uppdrag av Apollo och det är bara förbeställd mat som serveras.
Det går inte att köpa någon mat ombord vid dessa flygningar.
Ett tips; om du vill äta på en flight så förbeställ alltid mat.
Det finns aldrig några garantier för att det finns något att beställa.
Det kan ta slut.
Det lastas inte mat till alla ombord.
Då skulle matsvinnet bli enormt.
På en del flighter säljer vi nästan inget.
På andra tar det slut snabbt.
Så lastningen av mat går på statistik.

Landar på Heraklion. Här är det sensommar fortfarande. Den heta värmen är borta. Kvar är en mild och skön vind som tar sig in till oss när vi öppnar dörrarna.

Planet är fullt när vi vänder mot Göteborg igen.
När vi landar blir piloterna, Anita och jag blir kvar ombord.
Två går av och vi får två nya i kabinen.
Sen vänder vi mot Sthlm med nya passagerare.
När jag checkar ut gå jag och byter om uppe på basen.
Sen åker väskorna och jag till stan.
På en roof top bar tar jag ett glas vin och landar i mig själv.
Nu ska jag inte flyga mer i oktober.
Åtminstone inte planerat.
Men vem vet…
Får jag ett erbjudande så tackar jag troligtvis ja.

SENA NÄTTER, TIDIGA MORGNAR

Jag har hunnit flyga två leisure flighter sedan jag började.
En i lördags, till Faro.
Och en i tisdags, till Malaga.
Det är skillnad på dessa och de korta snabba inrikes.
Arbetsupplägget blir ett helt annat.
Kul att jag fick dessa nu när jag behöver knacka in rutinerna i ryggen igen.
Och jag märker att de sitter bra.
Bättre än jag trodde faktiskt
Det är strukturen på helheten jag behöver få till
Att få mixen av mina olika jobb och uppdrag att fungera väloljat.
Men det kommer.

På en baktrappa i Faro. Solbrillor på och kavaj av en stund. Varma sköna vindar att ta till sig av medan planet städas och ny catering kommer på plats. Vad jag har längtat efter detta.

Min lördagsleisure till Faro avgår strax före två på eftermiddagen.
Glada passagerare som ska till sol och värme när mörkret kryper tätare och tätare i Norden.
Jag avundas dem.
Hade gärna tagit en vecka i värme.
Faro är en av våra längre leisures.
Dryga fyra timmar.
Så vi landar vid halv tolv på natten.
Arlanda Express lämnar perrongen precis när dörrarna till hissen öppnas.
En halvtimma får jag sitta i tunnelkylan under Arlanda och väntar på nästa.
Den går en halvtimma senare, kl 00:35.
Väntan på T-centralen tar ytterligare en halvtimma.
Det är lördagsnatt.
Där är mycket folk.
Berusade, påtända, nyktra, förälskade, festklädda, nedklädda, ensamma, gäng…
Hoppar på det gröna tåget.
Resan till Hässelby tar också en halvtimma.
I vagnen en svårt berusad tjej.
Svartkladdiga halvslutna ögon.
Utsmetat rött läppstift.
Kompisen ringer någon och ber om pengar till taxi.
Vid Odenplan går de av.
Släpandes på den berusade i sin vita, pälsbrämade lilla jacka.
På perrongen i Hässelby går en kille fram till en papperskorg och kräks.
När jag går nerför trappan står han kvar och tömmer maginnehållet bland soporna.
Med väskan på släp går jag till mitt Sthlms-hemma.
Jag sover när huvudet landar på kudden vid halv-tre-tiden.

Flygledartornet på Arlanda. Designat av Gert Wingårdh från Göteborg. Hans inspiration var Hugin och Munin, Odens allseende korpar ur den nordiska mytologin.

I tisdags gick jag upp en timma senare än jag somnade på söndagsnatten.
03:30 surrade mobiltelefonen.
Drar ifrån gardinerna och möts av mörker.
In i duschen.
På med face och uniform.
Sist fixa håret.
Lite kaffe och frukost i magen.
Sedan lämnade jag hotellet, med väskorna på släp.
Ute är det bitigt kallt.
Arlandas vackra svart-vita flygledartorn är upplyst mot himlen.
Hugin och Munin som vakar.
Korsar rondellen och går rakt in på Arlanda.
Tar rulltrappan till SkyCity.
Jag är ganska ensam i den stora hallen.
Hör bara mina klackar mot golvet.
På crew base tar jag en andra kopp kaffe och går till briefingbordet.
Åke sitter redan där.
Anna och Jessica ansluter strax efter.
De blir mina kollegor.
Vi ska hänga ihop i tre dagar.
06:05 lyfter vi mot Malaga.
15:05 landar vi i Göteborg.
Och jag får sova hemma.

Att göra sig iordning tidiga morgnar. Duschen brukar skölja sömnen ur kroppen. Varmt vatten mot huden, en tandborste i munnen och en stor jäkla kaffe på det. Då är jag redo för det mesta.

För mig är det ett enkelt val om jag skulle få välja dag av dessa två.
Jag är morgonmänniska och fungerar mycket bättre om jag får morgonpass.
Har det med ålder att göra?
Kanske det.
Jag tror inte jag hade valt detta när jag var runt 20 år.
Eller så hade jag det om jag fått känna av båda.
Med en bok och en säng kommer jag till ro på kvällarna.
En signal till hjärnan att det är dags att sova.
Sluter ögonen under tiden jag läser.
Längre och längre stunder tills jag inte vill öppna dem mer.
Då lägger jag undan boken.
Släcker lampan.
Vänder mig på sidan.
Sover.
Då funkar uppstigningar 03:30 för mig.
För det mesta…

Nästa helt ensam på Kungsgatan de tidiga morgnarna när jag går och möter upp resten av crewet på hotellet.

LIVET PÅ JUMPSEAT

Denna vecka började det igen.
Stockholmspendlandet.
Livet på SAS.
Nu är jag tillbaka där det tog slut i början av 2020.
Ett liv i resväska.
Alltid på väg.
När helg blir vardag och vardag helg.
Och den lilla nomaden som bor i mig, spinner förnöjt.

Livet i resväskan har börjat igen. Compact living så att säga. Och vet du, jag älskar det, men det tror jag har framgått!

Jag packade min väska.
Med checklistan i hand.
Precis som när vi kollar nödutrustningen på planen.
Jag får ju inte missa att ta med mig det jag måste ha för att få jobba.
Mina badger, mitt pass, min medical rapport, mina uniformsdelar.
Och sen vill jag ju ha med mig en hel del annat också.
Laddade ner de tre sista avsnitten av Kastanjemannen.
För att se på tåget upp.
Och så glömde jag hörlurarna till paddan…
Inte samma som till mobilen…
Faaaan!!!
Fick lyssna på Rättegångspodden istället.

På besökt i Kiruna. Av med passagerare och på med nya.

Men fatta…  känslan att dra på uniformen igen.
Knyta scarfen.
Ta väskorna på släp.
Och åka mot Arlanda.
En tisdag i oktober 2021.
Min första checkin sedan juni 2020.
Jag har incheckning kl 11:00 på crew base.
Lugn start.
Ingen ”killer morning”.
Ska flyga fyra leggar med Peter som purser och arbetsledare.
Jag är UX idag.
Det betyder att jag flyger ”utcheckningsturer” för nybörjare.
Och det är jag ju med tanke på tiden som gått sedan sist.
Så det är krav på at alla måste göra det.
Jag går alltså utanför minimum crew.
Är nummer fem i besättningen.
På dessa fyra leggar ska jag gå på alla olika arbetsstationer.
Och jag ska in på flight deck och visa att jag kan hantera piloternas stolar ifall det skulle behövas.

Mitt kontor igen! Gud, vad jag har saknat det.

Strax före 12:00 börjar vi taxa ut mot startbanan.
Jag hör de två plingen från flight deck.
De som säger att vi är redo att lyfta.
Det suger till i magen när jag känner planet ta fart.
Hur det ökar och når sin max på ca 285 km/h.
Då lyfter det sin nos mot himlen.
Jag tittar ut på hösten utanför mitt lilla runda fönster i bakdörren.
Så många gånger jag tvivlade och aldrig trodde jag skulle få sitta här igen.
Nu gör jag det och känner trycket från jetmotorerna som tar oss upp över de grå molnen.
Jag hör de välbekanta ljuden.
Signalen som indikerar att bältet an tas av.
Klicket och rasslet när jag tar av mitt säkerhetsbälte och det rullas in.
Dunket när mitt ”jump seat” automatiskt fälls upp.
Smällarna från latcharna som vi fäller upp när vi börjar förbereda för servering.
Vagnarna som dras ut.
Ljudet är jag trampar ner bromsen som låser fast hjulen.
Sen fixar vi kaffe och te.
Lägger polarrullar på brickor och skjuter in i vår serveringsvagn.
Och så rullar vi ut i gången och börjar servera.

En kaffe, många kaffe, på jumpseat.

Jag åker först till norr och sedan till söder.
Får se Kiruna i bedårande färggrann höststass när vi går ner för landning.
Och Köpenhamn i en grå yllefilt som droppar av regn.
Och jag älskar det!
För jag får jobba i ett fantastiskt team.
Jag känner mig glad i hela kroppen!
Hela dagen.
Vi har ett meal stop på Arlanda mellan våra två destinationer.
Charlotta och jag väljer sushi på Itamae i SkyCity.
Med planen som lyfter utanför fönstren som bakgrund.

Bakgrundsbrus till sen lunch på Itamae. Kan leva med det.

Onsdag morgon är jag uppe med tuppen.
Hoppar på tåget till Göteborg.
På torsdag hoppar jag återigen på det.
Tillbaka till Stockholm.
Efter några väldigt intensiva dagar.
Med advokater och administration och ekonomi.
Fredag och lördag ska jag upp i det blå igen.
Nu ska jag releasas och bli fullvärdig besättning igen.

Pendlarlivet. Tågen. Centralstationerna. Det kommer bli en del pendlande med flyg också. Jag tar det som passar bäst.

Mitt liv har gått från 0 till 100 de senaste veckorna.
Det kommer att lugna ner sig.
Jag kommer att hitta rutinerna.
Det gör jag alltid.
Nu känns det som jag har hittat hem.
En skön känsla i magen.
Det är här jag vill vara.

BACK IN THE LOOP

Det känns lite overkligt.
Som om tiden stått stilla ett tag.
Allt är nästan som det var då.
Då, 2018-2019, när jag jobbade på SAS och samtidigt med admin och ekonomi på rekryteringsföretaget.
Livet tog ett steg framåt, men knuffade sedan tillbaka mig igen.
Det var väl något ofärdigt med hela det där.
Något som fanns kvar att genomleva.
Och jag kände det så tydligt att jag inte var färdig med flyget.
Det var ju detta jag skulle göra nu.
Ville inte jobba med något annat.
Så jag är så otroligt glad att jag nu fått chansen att komma tillbaka.

Tillbaka igen! Nu är det bara dagar kvar tills jag återigen får dra på mig uniformen och lyfta mot det blå med SAS.

Känslan av att få hämta ut Swedaviabadgen var dock blandad.
En djup tillfredsställelse över att få den tillbaka, så klart!
Men en stor besvikelse över att inte få ta nytt foto…
Jag får fortsätta se kriminell ut på den badgen ett tag till.
Det visade sig att vi var många i gruppen som närt hoppet om ny bild.
Och detta var starten fem mycket intensiva dagar.
Med uppstigning vid 5-tiden.
Och sänggående vid 23-tiden.
Ett rejält djupdyk ner i flyglivet igen.
Men det var mycket som satt kvar i huvudet fortfarande visade det sig.

Trots de späckade dagarna hann jag med ett möte med en annan återvändande kollega och vän. För äta måste man ju och lite symboliskt valde vi att gå till det ställe där vi varit i april, efter att vi fått lämna in allt och resurspoolen avslutades. Nu satt vi här och firade att vi var tillbaka igen!

What a feeling att få stiga in på crew base igen!
Inte för att avsluta denna gång, utan för att komma tillbaka!
Att få ta en kaffe från apparaten som fräser och låter.
Att sätta sig i soffan och kolla på alla som kommer och går.
Och en efter en troppade mina nya kursare in.
Några familiar faces, andra nya.
Vid kaffeapparaten träffar jag gamla kollegor som också fått komma tillbaka och nu skulle göra sina första flygningar.
Deras kurser är klara så de låg några dagar före oss.
Vår första kursdagen hölls på basen.
En dag som mest präglades av allt praktiskt runt vår återanställning.
Installation av våra iPads.
Upphämtning och provning av våra uniformer och väskor.
Uppfriskning av hur vi söker i alla våra omfattande manualer.
Genomgång, nedladdning och uppstart av appar som vi behöver för jobbet.
Och så blev det lunch på Itamae.
Så klart!

Underbara Madde! En av kollegorna jag sprang på vid kaffet. Hon skulle göra några av sina första flygningar som återvändare. Vi var kursare från 2018 och har hållit kontakten hela tiden.

Dag två satt vi hemma och tryckte i oss webbkurser.
Alla skulle göras och markeras som ”completed” i iPaden.
Till en del av dem var det exams som skulle göras.
Dessa skulle markeras som ”passed”.
Vi fick gå igenom hanteringen av farligt gods.
Och vad som räknas dit.
Visste du att det bl.a. är litiumbatterier?
De får INTE checkas in utan måste vara i ditt handbagage.
Vi gick igenom säkerhet, både i plan och på flygplats, men också rörande oss själva.
Ett avsnitt handlade om sömn, kost och mediciner.
Och självklart nödutrustningen på planen och var den ligger placerad.
Det var en genomgång av våra standardrutiner före och efter flygningarna.
Det var beskrivning av diverse sjukdomsfall som kan tänkas inträffa och hur vi hanterar dessa.
Och vad som finns i våra nödkit för att kunna bistå på bästa sätt om någon blir dålig ombord.

Kollegorna! Det är en så stor del av trivseln på SAS. Vi teamar upp så snabbt och efter bra en kort stund är det som om vi känt varandra länge oavsett ålder, kön eller nationalitet.

Dag tre sätter jag mig återigen på Arlanda Express och rullar iväg mot ARN.
Fastigheterna på Kungsholms strand passerar förbi i morgonsolen.
Jag älskar de pampiga byggnaderna på var sin sida om fästet på Sankt Eriksbron.
När jag kommer fram åker jag rullbandet upp till SkyCity.
Det första min blick möts av är ett SAS-plan som lyfter mot en knallblå septemberhimmel.
Det suger till i magen av synen.
Snart, tänker jag, snart sitter jag där igen och får lyfta mot det blå.
Solglasögonen åker på och jag går hela vägen ut till hangaren.
Med ett leende på läpparna.
Och ”What a beautiful morning” på repeat i hörlurarna.

Vy från Arlanda Express. Dessa magnifika fastigheter. Älskar dem och det känns ända ner i tårna när jag åker förbi dem igen för att ta mig till ARN.

De följande dagarna blir en genomgång, praktiskt och muntligt, av det vi gjort på webbkurserna.
Och mer dykningar i våra manualer.
Sista dagen har vi praktiska övningar ute på CAE.
Där finns ”simulatorer” för piloter och ”mock-uper” som vi kan öva praktiskt i.
Vi öppnade dörrar, både i normalläge och i nödläge.
Ropade våra nödkommandon och gjorde allt vi ska göra vid evakueringar.
Vi gick igenom hur vi hanterar en dekompression.
Vi släckte bränder.
Vi gjorde HLR.
Vi gick igenom och kände och klämde på all nödutrusting.
Vi hanterade avsvimmade piloter och deras stolar.
Vi testade vårt restaraint kit.
Och så hade vi tre teoretiska exams.
Dessa tre skulle vi klara och ha minst 90% rätt.

Går till både SAS-hangaren och till CAE på morgnarna. Passerar flygledartornet på ARN. Tycker det är så himla snyggt där det reser sig mot himlen. Ett av de snyggaste jag sett på mina flighter runt om i världen faktiskt.

Och vi skrattade och bondade och lärde känna varandra.
Det gick som vanligt fort.
Många av våra passagerare tror ofta att vi har jobbat ihop länge.
Men många gånger har vi aldrig flugit ihop tidigare.
Jag vet inte om det är en särskild personlighet vi har, vi som hamnar i detta yrke.
Som trivs, söker oss tillbaka och blir kvar.
Jag vet bara att vi teamar upp väldigt snabbt.
Att det redan efter en kort stund är som om vi känt varandra länge.
Oavsett ålder, kön eller nationalitet.
Vi pratar om allt möjligt.
Högt och låg.
Privat och allmänt.

Pa baktrappan någonstans i Europa, med Marco. Snart får jag stå där igen! Längtar!

Det känns så förbaskat kul att var tillbaka!
Att få kontakt med människorna på SAS igen.
Att få bli en del av dem.
Jag har hittat hem känns det som.
Och jag känner mig oerhört tacksam för det.
Att livet och SAS gav mig möjligheten.
Nästa vecka ska jag äntligen få flyga igen!
Det ska bli helt underbart!

Ulrika och jag. Vi blev goda vänner under vår tid på SAS. Hon valde att byta bas till Oslo. Saknar henne i Sthlm.