Frågor vi inte ställer

Det är 10 år sedan jag träffade B.
Vi hittade varandra på en dejtingsida och i början av december sågs vi för första gången.
Vi åt tapas och drack vin innan vi slirade hem till mig.
Han stannade hela natten.
Han var 12 år yngre, full av tatueringar och jobbade som gymnasielärare i samhällsämnen på en friskola.
Allt eftersom månaderna gick kom jag att tycka mer och mer om honom.
Ville ha honom lite närmre.
Jag antar att jag ville känna mig vald.
Att känna av att någon ville ha mig.

Vad många människor det har gått ut och in i våra liv. Jag tänker inte enbart på olika manliga relationer, utan på människor överhuvudtaget. Vi tappar varandra på vägen. Det går inte att hålla kontakten med alla. Vägarna skiljs åt.

– Vi har träffats i fem månader nu, sa jag en kväll.
– Oj, har vi! Fan vad tiden går fort, svarade han.
– Mmmm… Och vet du, jag skulle gärna vilja att vi tog detta ett litet steg längre…
Hur tänker du?
– Eeehhh… det är för mycket med jobbet och barnen och…
– Fast lyssna nu på vad jag säger, sa jag. Vad jag menar är att jag tycker det kunde vara kul om vi kunde träffas tillsammans med dina eller mina vänner någon gång. Inte bara här hemma hos mig… Med mat och sex och vin och snack…
– Men det är så mycket med jobbet, barnen…
– Backa bandet. Du lyssnar inte. Det handlar inte om att jag ska vara en del av din vardag med barn och jobb. Det handlar om ifall du är villig att släppa in mig så pass mycket i ditt liv att vi kan ses med våra respektive vänner emellanåt. Om du tycker tillräckligt mycket om mig för det…
– Eeehh… alltså, Helena…. jag tycker jättemycket om dig, men inte på det sättet…

Det är en stor sorg när någon man tycker om inte känner på samma sätt. Livet är sådant. Det går inte att tvinga kvar någon. Det går inte att ”snärja” någon. De försvinner förr eller senare i alla fall. Jag måste låta de som ska gå, göra det. Och hoppas att de har fina minnen av det vi hade tillsammans.

Det var inte detta svar jag hoppats på, men frågan var ställd och jag kunde inte ta tillbaka den.
Jag hade kastat bollen.
Nu kunde jag inte låta honom stanna kvar i mitt liv längre.
Efter denna kväll skulle vi inte ses mer.

– Ok. Då vet jag. Men vet du, då kan inte vi fortsätt att ses. Jag har kommit att tycka lite för mycket om dig och om vi fortsätter nu och du vet detta så kommer jag att trampa på mig själv och samtidigt tillåta dig att göra det samma. Det kommer inte att bli bra. För någon av oss.

Det viktiga är att ha kvar fina minnen och ett fint slut. Det har jag med alla mina relationer, lång och korta, förutom en. Men det tar jag mer om framöver…

Jag och hunden följde honom till hans bil.
Vi stod i den svala majnatten och höll om varandra länge. 
Jag kände den välbekanta lukten av hans after shave.
När jag kom hem tände jag inga lampor.
Gatlyktorna fick vara det enda ljuset.
De och försommarnatten.
Jag kröp upp i fåtöljen med ett glas vin.
Hunden i den andra.
Den som var hans enligt honom.
Sen satte jag på Emmylou Harris senaste och körde ”Goodnight old World” på repeat.
”Sometimes I feel like
I’m drownin’ in teardrops
My eyes are so tired of
The trouble I’ve seen
Then you fell from the heavens
Right into this sad place
Remembering God for awhile in your dreams”

Jag kan vara en frossare i vemodiga minnen och tankar. Jag har alltid varit en person med mycket känslor utanpå. Högt och lågt, Skrattar högt. syns och hörs, blir lätt arg, men lika snabbt lägger det sig. Mycket känslor helt enkelt.

Och där satt jag och mindes.
Hur hans skratt lät.
Hur han smakade.
Hans han brukade titta på mig.
Hur hans hud doftade.
På de där heta räkorna i chilisås, vår specialrätt, som jag fixade varje gång vi skulle ses.
Vad vi brukade prata om.
Tänkte på hur det hade kunnat bli om han sagt att han ville vara mer med mig.
Jag scrollade igenom telefonen och läste vår sms-konversation.
Det gjorde ont, och jag vred om smärtan ytterligare några varv.

Vi får svaren även om vi inte ställer frågorna. Jag upplevde det som en styrka att göra det. Det gjorde ryggen rakare och huvudet högre.

Han och jag är idag vänner på sociala medier.
Vi springer på varandra då och då på stan.
Det är alltid lika roligt att se honom och byta några ord.
Han gjorde mig glad den tid vi träffades.
Han är en toppenman, men han var inte för mig.
Jag ställde den där frågan som tvingade mig att lämna honom.
För visst är det så, att vi alltför ofta undviker att ställa de där frågorna där vi är rädda för svaret.
Jag anade svaret jag skulle få av honom.
Inom mig visste jag.
Och förr eller senare hade jag fått svaret i alla fall.
Samtidigt kände jag en styrka i att ha vågat fråga och stå upp för mig själv.

Välja uppsidor

Sverige i november måste vara en av de mest vemodiga platserna på jorden.
När ljuset flyr.
Träden är spretiga ris mot en grå himmel.
Stora sjok av kajor som skränar i skymningen.
Dagarna är ofta så gråluddiga att dagsljuset har svårt att tränga igenom.
Och löven ligger i kopparbruna blöta sörjen i rännstenen.

En av mina otaliga vandringar. Det finns så många vackra bilder om jag bara höjer, eller sänker blicken. Jag letar alltid efter motiv. Detaljer eller större. Försöker träna ögat att se.

Och ändå… jag tycker det är vackert.
Lugnande på något sätt.
Omhändertagande.
Det måste sitta i mina nordiska gener.
I de där rötterna som trängt djupt ner.
Det finns något tröstande i att himlen inte alltid är blå.
Att det inte alltid är ljus och sommar och sol.
Det ger ett slags legitimitet till tungsinne.
Det gör det lättare att bära.
Att omfamna mörkret blir ljus på sitt sätt.

Denna dagen var vacker novembersol. Nästa kan vara grå som diskvatten och tung av fukt. Det är Norden.

Tiden gjorde mig till en vandrare.
Det var skogen och öarna när sommaren var.
Nu är det staden.
Jag har sett det skifta från vår till försommar till sommar till sensommar till höst.
Nu på väg in i vinter.
Den silar redan sin våta kalla andedräkt uppmed älven, mellan husen.
I mörkret med alla ljus som glittrar.
Som ska explodera i advent nu.

För varje dag blir det mer oh mer ljus i staden. Egentligen är den som vackrast i mörker med alla dessa ljus överallt.

Men jag vill stå och trängas i en bar och dricka vin.
Jag vill dansa mig sanslös.
Jag vill ha okända människor nära mig.
Jag vill boka en resa och bara dra.
Jag vill jobba på kontoret där solen alltid skiner.
Se himlen brinna i en solnedgång.
Och morgondimmorna lätta över skogarna.
Det är ingen som varnar en för att tillvaron ska krascha.
Ingen som hjälper en att hantera allt.
Alla har fullt upp med att hantera sitt.
Det är tillåtet att sörja det jag saknar.
Lika viktigt att ge sig tillåtelse till det som att välja att hitta uppsidorna.

Jag sörjer det som tagits ifrån mig, mitt arbete allra mest. Det får jag. Jag måste tillåta mig att göra det. Men jag får inte tillåta mig att stanna där. Jag måste hitta uppsidorna. Glädjas åt det som är bra. Och nytt som blivit.

För oj vad livet kan vara fint på en lång PW över två broar.
Med en bästis att diskutera livets highs and lows med.
Vänner och vin en hemmafredag.
Två själsfränder jag upptäckte fanns helt nära inpå.
Och en tacksamhet för de som fanns där innan och ännu är.
Och så alla serier jag inte tog mig tid att titta på när sommaren var.
Nu tar jag mig den tiden.
Kryper upp i soffan.
Blir en betraktare i en annan värld.
En annan historia.
Ett annat liv.
Utbudet är enormt, min aptit likaså.

En av de allra största uppsidorna i mitt liv – mina vänner. Att få fira jul ihop med denne ”mannen i mitt liv”, en av mina bästa vänner sedan 20 år, kommer att bli väldigt roligt. Ingen av oss har våra familjer att åka till detta år.

Men jag sörjer redan julen utan min familj.
Den kommer inte att bli av.
Inget kvällsbad i ångande jacuzzi utomhus med min syster.
Med bubblande vin och mössor på huvudet.
Och kylslagna promenader i snålt decemberljus.
Inga lata stunder vid TV-soffan med mamma.
Titta på de välbesökta fågelbord utanför fönstret.
Kaffe, pepparkakor och en tid som stått lite still.
Och sen, glädjen över att få fira den ihop med en av mina bästa vänner.
Göra något nytt.
På ett annat sätt.
Laga mat ihop.
Dricka glögg och låta dagen gå.
Och sedan mer julfirande med vänner på annandagen.
Julklappsspel och vin och plockmat.
Det blir bra.
Bra denna gången också.

Att förlåta

Måste jag det?
Måste jag förlåta för att kunna gå vidare?
Det sägs ofta att det är så.
Jag håller inte med.
Förstår inte varför det inte skulle gå.
Jag gjorde ett inlägg om detta på mina sociala medier för ett litet tag sedan.
Det var en del som skrev där och andra som DM:ade.
Ett ämne det uppenbart finns många åsikter om.
Detta är mina.

Det är så intressant att höra hur människor resonerar runt olika saker. I detta fall hur de er på förlåtandet. Ska det ges förbehållslöst eller inte? Måste man förlåta för att gå vidare?

Att inte förlåta behöver inte betyda att jag inte släpper.
Och det behöver definitivt inte betyda att jag är bitter.
Bitterhet är något helt annat.
Det är att släppa som är det viktiga.
För mig betyder det att jag slutar sörja.
Gråten flyttar ut och ersätts oftast av ilska.
Ilska över att någon tog sig friheten att medvetet göra mig illa.
Gå bakom ryggen på mig.
Eller missbruka mitt förtroende.
Ilskan är faktiskt mer kreativ.
Den innebär också en ökad medveten- och uppmärksamhet.

Jag tycker inte man måste förlåta. Det ska man bara göra om det kommer från hjärtat på den som säger det. Vissa saker är oförlåtliga. De har gjorts för att skada, inte av obetänksamhet.

För det ligger en skillnad i att medvetet göra illa och att omedvetet göra det.
Den som sårar omedvetet är lätt att förlåta.
Den kommer inte att göra om det om den blir uppmärksammad på det.
Men den medvetne fungerar inte så.
Den medvetne kommer att göra det gång på gång trots att du säger att det sårar.
Ibland behöver du inte ens säga något.
De har lärt sig att det räcker med ett ”förlåt” för att kunna börja om igen.
Ett förlåt som inte betyder ett vitten.
Det förlåtet vägrar jag att ge.
Den dörren stänger jag för alltid.
Och det gör jag för att skydda mig själv.

Det finns människor som ser det som en provokation när du sätter gränser mot dem. De tar det personligt när du försöker markera. Det är inget att göra åt. Då måste du vara beredd att missta dem. Förhoppningsvis kommer de en dag att förstå.

Att inte förlåta behöver heller inte betyda att jag hatar.
Det innebära distans och avståndstagande.
Men jag glömmer inte.
Det gör ingen.
Att bli djupt sårad glöms inte bort av jag ger mitt förlåt.
Det finns alltid kvar inom mig.
Det är den som jag förlåter som känner det lättare.
Det finns människor som passerat i mitt liv som jag aldrig glömmer.
Och aldrig förlåter.
De gick för långt.
De passerade anständighetens gräns.
Att förlåta förbehållslöst är att riskera att nedvärdera mitt eget värde.
Och jag är värd mer.

Ibland är det svårt att se klart. När du är mitt uppe i en toxisk relation, må vara kärlek eller vänskap, är det inte lätt att alltid se vad som egentligt händer. Men när magen börjar säga åt mig att det inte är bra, då är det verkligen inte bra. När jag känner ett obehag då ska jag ta ett steg tillbaka,

Men jag förlåter ofta.
För de flesta människor sårar mig inte medvetet.
De flesta sårar mig inte överhuvudtaget.
Jag är inte snarstucken.
Och jag tar inte så mycket personligt.
Jag tror mig ha en förmåga att se saker för vad de är och inte.
Framför allt i mina olika yrkesroller genom åren lärde jag mig snabbt att inte ta människors beteenden personligt.
Och det är nog en styrka jag har.
Att inte låta det ta sig in till min inre kärna och såra mig.
Det är inte min person utan min yrkesroll som de är irriterade på.
Självklart finns det en gräns här också.
Jag kan aldrig acceptera att människor passerar den.
Att de beter sig oanständigt.
Men då handlar det inte om att förlåta utan att markera ”hit men inte längre”.

Det finns en enda person du alltid måste förlåta. Dig själv. Och det kanske är det svåraste. För många gånger är vi nog väldigt bra på att piska oss själva. Men med det menar jag inte att vi inte ska se vår egen skuld i saker och ting som sker. Absolut inte. Men vi måste lära av det, lova oss själva att det inte ska hända igen och sedan förlåta oss själva.

Det finns dock en person som jag måste förlåta.
Förbehållslöst.
Alltid.
Mig själv.
Jag får inte piska mig med klander för beslut jag tagit.
För att jag inte lämnade snabbt nog.
För att jag trodde.
För att jag föll för lögnerna.
För att jag kämpade.
Och hoppades att allt mirakulöst skulle förändras.
För att jag ville fortsätta vara vän.
För att jag inte visste hur jag skulle göra för att inte trampas på.
För att jag inte lyckades freda mig.

Mellan natt och gryning

”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning.
Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast.
Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast.
Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”
Ingmar Bergman

Ibland ställer jag mig i fönstret om nätterna och tittar ut i mörkret. Lyssnar på tystnaden Ser människor som går förbi som inte vet om att jag iakttar dem.

Varje natt vaknar jag och måste gå upp.
Det sker oftast i vargtimmen.
Nakna fötter mot ett kallt golv.
Hud som drar ihop sig av kyla i novemberluften från det öppna fönstret.
Genom de något snedställda persiennerna kommer ljus in från gatan.
Ritar skuggor mot det vita taket.
Skyltarna från Muhammeds lilla jourlivs lyser röda.
Tittar på dem varje natt.
Genom persiennerna.
Medan jag stiger ur sängen.
När jag lägger mig igen kommer sömnen omgående.
Nästan alltid.

Världen är vacker om nätterna. I staden glittrar det av ljus. På landet ser man stjärnor och kompakt mörker. Om vargtimmens ångesten börjar komma brukar jag stiga ur sängen en stund för att hålla den borta. Det hjälper.

Om jag inte hittar sömnen är det inte långt bort att maran börjar rida mig.
Ångesten kommer rusande.
Det är svårt att värja sig när den slår in sina hullingar.
När den hinner först.
Vardagens problem är demoner om natten.
Gigantiska.
Och helt orealistiska många gånger.
Jag har t.o.m. gruvat mig över vad jag ska skriva här.
Att jag inte längre har något att skriva om.
Att ingen vill läsa.
Och när jag vaknar inser jag att det inte spelar någon roll.
Att jag inte måste skriva.
Och att de som läser eller inte är inget jag kan styra.
Att det faktiskt inte spelar någon roll det heller.

När min vardag var fylld av problem på det personliga planet, så var vargtimmens demoner fruktansvärda. Det var mer regel än undantag att jag inte kunde somna om efter att jag varit uppe.

Jag minns en tid uppe i det stora huset på kullen ovanför.
När jag sov bredvid ”honom”.
Eller när jag låg ensam i vår säng.
När han låg någon annanstans.
Huvudet fullt av obesvarade frågor.
Frågor jag inte ville ställa.
För jag var rädd för svaren.
De gångerna kom jag sällan till ro efter att jag vaknat.
Det var en mental kramp som jag var oförmögen att resonera bort.
Jag klarade inte av det.
Att leva i en mardröm om dagen och vakna med tankarna hamrande i huvudet varje natt gör något med en.
Ångesten härjade fritt och jag kunde inte freda mig.

Att äga mitt eget liv har varit en förutsättning för mig när det gäller att tygla vargtimmen. Nu är demonerna sällsynta och oftast hanterbara.

Idag är mitt liv något helt annat.
Min vardag är min.
Jag äger min tillvaro och bestämmer vilka jag släpper in där.
Jag omger mig med vänner som tycker om mig.
Jag har min familj.
Och män som behandlar mig fint.
Ångesten i vargtimmen är hanterbar numera.
Istället för att låta de tunga tankarna komma tänder jag lampan.
Låter ögonen sakta vänja sig.
Tar min bok och läser mig till sömns.

Jag vet att en del människor är nattvandrare. De tycker om att gå ut när det är folktomt och mörkt. Det är inget för mig. Jag behöver sova om natten och dessutom är det alldeles för osäkert på gatorna om nätterna nu förtiden. Men de gånger jag gick till crewhotellet för att möta mina kollegor på tidiga mörka morgnar så kan jag medge att det var fascinerande. Bara jag, ensam på gatan i mörkret. Ljudet från min väska och mina skor. De upplysta skyltfönstren. Domkyrkans upplysta fasad.

Det kan vara en fysisk obehagskänsla att vakna mellan natt och gryning.
Kroppen går på sparlåga vid denna tid på natten.
Kroppstemperaturen är som lägst.
Det är då vi drömmer som mest.
Det är då mardrömmarna kommer.
Vi sover lättare.
Vaknar lättare.
Själen vill vandra vid denna tid på dygnet har jag hört sägas.
Jag vet inte om det stämmer.
Men jag tycker det är vackert.
Mystik är vackert.
Saker vi inte alltid har ett svar på.

Simplicity

Jag går igenom garderob och källarförråd.
Tömmer. Rensar. Kastar.
Åker till ÅVC och Smyrna SecondHand med det jag vill bli av med denna gång.
Ju äldre jag blir, desto färre prylar vill jag ha.
Mellan 2012 och 2016 flyttade jag tre gånger.
Livet tog mig på den trippen.
En av de positiva saker som kom ur det var att jag fick en rejäl utrensning av grejer.

Rensa, röja, tömma och kasta. Så skönt att bli av med sådant jag inte använder längre. Och vill jag ha det så måste jag vara beredd på en sak och det är att kunna slänga. Det går aldrig att få ordning om jag inte kan släppa taget om prylar.

Under dessa flyttar gjorde jag mig av med lite i taget.
För det var svårt i början.
Trodde jag skulle sakna minnena jag samlat på mig.
Jag hade tex en låda i en liten byrå där jag förvarade gamla program från teaterföreställningar jag sett.
I ett antal tidningssamlare hade jag årskrönikor från tidningar, ni vet de där som ges ut när ett nytt år står för dörren och man sammanfattar det gångna.
I en annan låda låg konfirmationskort och dubbletter av kort som redan satt i albumet.
– Kul att ha, tänkte hamstern.
– Skönt att vara av med, tänker jag idag.
Så fullständigt onödiga saker.
De tillförd inget i mitt liv.
Och jag insåg att det jag gjorde mig av med, det saknande jag inte.
Jag hade bara förvarat det utan att behöva det.
Sannolikheten att jag någonsin skulle ha lust att titta på gamla konfirmationskort var mikroskopisk.
Nu har det gått några år och jag har aldrig ångrat det jag slängde.
Mycket av det minns jag inte ens.
Så mycket värde hade det i sina lådor…

Det är bara det jag använder och som gör mig nöjd och glad som får vara kvar. Och ligger det nedpackat i lådor i ett förråd så är det inte så.

Mannen jag en gång levde med hade en gammal bajsbrun matta nedtryckt i en plastpåse i källarförrådet.
När jag såg den första gången var min naturliga instinkt att den skulle till den minimala högen med grejer han valt att slänga.
Men nej, den släpades med de två gånger vi flyttade för den hade hans mormor vävt.
Han använde den inte, hade aldrig gjort, men den skulle ligga i en påse, i ett förråd.
Hade jag slängt den i smyg hade han förmodligen aldrig märkt något.

Jag upplever det som befriande och lättare att andas om jag har blivit av med saker som bara ligger. I kökslådor, köksskåp, bland kläder, i lådor, i skåp och i källarförrådet.

Jag tänker inte ägna mer tid åt att organisera, rensa och röja för att sedan skaffa ytterligare en förvaringsmöbel för att hysa ännu mer samlade prylar.
Förr handlade rensandet oftast åt att omarrangera istället för att göra mig av med.
Det mesta blev kvar.
Men inte numera.
Jag är en hejare på att slänga och skänka.
I mitt hem vill jag ha luft och minimalt med prylar.
Jag har lådor och skåp som är så gott som tomma.
Har inte längre svårt för att göra mig av med saker.
Tvärtom.
Och det har också medfört att min längtan efter att köpa prylar är borta.
Jag är betydligt mer behovsstyrd än luststyrd när det gäller shoppade.
Vill downsiza mitt liv och förenkla tillvaron.

Men jag har ett par svagheter… Böcker är en av dem. Älskar min bokhylla – djupt och innerligt. Och därför får den vara kvar.

Men det finns dock en par svagheter.
För det måste det göra.
Mina böcker.
Och mina dofter.
Jag har glesat ut, rensat och skänkt bort bland böckerna genom åren, men jag älskar dem för mycket för att göra mig av med dem.
Och till mitt försvar kan jag säga att de INTE ligger nedpackade i lådor i något förråd.
Tvärtom, de är mitt smycke i vardagsrummet.
Som en tavla över en hel kortvägg.
Och dofterna… jag duschar i dem varje morgon.
Väljer och vrakar.
Och jag tänder mina doftljus så gott som varje dag.
Det är njutning och glädje för mig.
Då ska det vara kvar.

Svaghet nummer två… Dofter. För hemmet och för kroppen. Men jag håller igen. Skulle jag ge efter för mina lustar här så skulle det finnas betydligt mer…

En annan fördel det har fört med sig, är hur snabbt det går att städa.
När det är rena ytor och inte en massa prylar överallt.
Jag vill inte ha saker som står framme och samlar damm.
Jag vill ha bortplockat och undanröjt.
Var sak på sin plats.
Det ska vara lätt att andas.
Då trivs jag.
Så vill jag ha det.
Det är väl en av orsakerna till att jag föredrar att leva ensam.
Jag bestämmer själv hur jag vill ha det.
Det ligger inga gamla mattor i plastpåsar i mitt förråd…

När slöjan mellan världarna är som tunnast

Nu kommer november.
Det mörka andetaget mellan oktobers färg och decembers juleljus.
Då höst övergår i vinter.
Och liv övergår i död.
När morgnarna är skumma.
Och regnet slår mot fönstren.
Och vinden sliter av de sista löven.
Då jag ser kutryggiga och våta råttor smita in under buskarna vid Drottning Kristinas Jaktslott.
Gatlyktorna som vajar.
Och fullmånen.
Som en kall strålkastare genom persiennerna om natten.
Jag tycker om novembers mörker och magi.
Det är en tid som är tillägnad de döda.
En tid för själar.

November – månaden då döden är mer närvarande i vår liv än annars. När luften är full av magi och då slöjan mellan de dödas värld och vår levande är som tunnast.

Natten då oktober övergår i november stiger vi enligt urminnes tradition, in i tiden mellan tiderna.
Ett dygn så slöjan mellan världarna är som tunnast.
Då barriären mellan de levandes värld och de dödas är bruten för ett ögonblick.
Då luften vi andas är fylld av dödens och födelsens magi.
Samhain.
Det keltiska nyåret.
Sabbaten Beltanes (valborgsmässoafton) mörka motsvarighet.
Övergången från solens och ljusets tid till kylans och mörkrets.
Då skickade vi, med majbrasornas rök, upp önskningar om en vacker sommar och bördiga jordar.
Nu tackar vi för vad marken gav.
Vi hedrar jordens dödsprocess.
Vi hedrar våra döda.
Vi hedrar döden.
För utan döden finns inget liv.
Fram till julens ljus som snart ska tändas, inleds nu skuggtiden och reflektionens säsong.
Tiden då vi lyssnar till vad som viskas inuti.
Till vår inre röst.
Då vi kallar in stöd från de som vandrat före oss.
Tiden då vi reser genom urminnet och drar lärdom längs den väg våra själar valt åt oss.
Då vi en liten stund ska vandra bredvid oss själva.

Stadsvandring när mörkret sänker sig. Jag tycker så mycket om det. Rofyllt och vackert.

När irländarna utvandrade till Amerika tog de med sig sin tradition.
Sin Samhain.
Detta blev Halloween.
Det som av många förkastas som ett modernt påfund, men som är betydligt äldre än vårt eget Allhelgonafirande.
Båda kan finnas.
De är vackra var och en på sitt sätt.
När jag var barn hade vi aldrig bus och godis på Halloween.
Istället hade vi ”fullusse”.
Det var alltid kvällen innan lucia, den 12 december.
Då klädde vi ut oss och ringde på dörrarna, sjöng en trudelutt och tiggde.
Pepparkakor och frukt var längst ner på listan.
Godis och pengar låg i topp.
Har förstått att detta var ganska lokalt då flera av mina vänner aldrig hört talas om ”fullusse”.

Oktober – pumpornas tid. En symbol för Halloweenfirande, för Samhain. Vackert när det dekoreras med dessa färggranna klot utanför barer, restauranger och butiker.

Det som hände i Nice igår berörde mig.
Den staden är mitt hem.
Jag bodde på Avenue Notre Dame mina sista 1,5 år.
Det var här lägenhetshotellet låg.
Frankrike är ett av de mest sekulära samhällen i Europa.
De har skilt kyrka och stat åt sedan många år.
De accepterar ingen religiös inblandning i hur samhället styrs.
I många år har de generöst tagit emot många människor från andra kulturer.
De har tagit och tar ett socialt ansvar.
Ingen är tvungen att bosätta sig i Frankrike.

Älskade Nice! Älskade Frankrike! Jag hoppas hela västvärlden ställer sig på er sida och står fast där. Alltid!

Vill man inte leva efter deras regler, lagar, acceptera deras yttrandefrihet och jämlikhet så finns det andra länder att bosätta sig i.
Jag har inget som helst tillövers för människor som inte kan acceptera detta.
Västvärlden bör solidariskt sluta upp på Frankrikes sida och markera hårt.
Det finns inget annat alternativ om vi vill behålla friheten.
För vår frihet är så mycket viktigare än några barbariska bakåtsträvares religiösa kränkthet.
För dessa finns andra länder att välja.

Vår frihet är så oändligt mycket viktigare än religiösa personers kränkthet. Aldrig släppa den sargen!

Min frihet och mitt självbestämmande är så otroligt viktigt för mig.
Som kvinna i ett samhälle som dessa monster eftersträvar kommer jag att dö.
Det går inte att ge efter ”lite”.
Det är salamipolitik.
En slice här och en där.
Kräva lite till och ytterligare en bit tills det inte längre finns något kvar.
I denna fråga är jag fransk.
Inte ge efter en enda bit.
Inte göra det till en fråga om deras religiösa känslor som ska respekteras.
Just nu är jag med Frankrike.

Aldrig låta fundamentalism vinna mark. Aldrig låta religion styra samhället. Aldrig låta jämlikhet stryka på foten. Aldrig låta yttrandefriheten naggas i kanten.

Göteborg i oktober

Göteborg i oktober. Spårvagnar och höst.

Oktober är ett gnissel från en spårvagn när jag går hoppar av flygbussen vid Kungsportsplatsen.
Jag måste borsta av mig Nice.
Nu är det en annan verklighet.
Det är ett dimmigt filter över älven en onsdagsmorgon.
Och regndroppar på backspeglarna när jag åker Dag Hammarsköldsleden mot Högsbo.
Det är mörka kvällar och ljusskygga morgnar.
Det är Göteborg.

Ett filt av vadmal över staden. När inte ens oktober förmår tränga igenom det grå och ge färg åt tillvaron.

Oktober är olikheterna i bilderna jag tagit.
Då, för en vecka sedan, var de blå, turkosa och gröna.
Nu är de orange-gula och röd-bruna.
Jag köper fikon för att minnas.
Jag vänder ansiktet mot solen när den visar sig.
Och kastar mig över arbete som blivit förbisett.
På kvällarna står jag i fönstret och borstar tänderna och ser regnet under gatlyktan utanför Jaktslottet.
Ser vildvinets röda löv blir färre för var dag när vindarna sliter i det.

Det lilla Jaktslottet och dess trädgård. Ett sätt att följa årstiderna från mitt köksfönster.

Oktober är att gå till frisören och klippa av mina sommarslitna toppar.
Kvällarna är texter och tv.
Om mina tankar och andras vardag och uppdiktad verklighet.
Jag saknar det liv jag levde tidigare.
Jag saknar kollegor och tidiga morgnar.
Saknar utsikten mot gruvan i Kiruna på en layover och Las Palmas sand mellan mina tår och allt däremellan.
Vill se världen från ovan igen.
Vill känna planet lyfta och landa från jump seat.
Vill preppa vagnen och servera kaffe och gin tonic.
Ibland känns det så jävla ensamt.

En sån otrolig saknad efter mitt arbete i luften. Efter kollegor, layovers och doften jetbränsle.

Oktober är blåsten uppe på Älvsborgsbron som sliter sönder mig.
Den är månen utanför sovrumsfönstret om natten.
Och solen som fläker ut sig över min säng om dagen.
Oktober kan vara ett möte en måndagskväll som lämnar en längtan efter mer.
Som lämnar ett fysiskt minne på huden.
Som en drog jag måste ta.
En hand mot mitt ryggslut.
Ett par varma ögon som ser på mig.
Starka armar som håller om mig.
En kropp mot min.

Vad jag gillar med hösten och mörkret som kommer med den är allt det där man sparat över sommaren för att göra då; filmer, serier och röja hemma. Jag är en höstlover big time.

Oktober är en balkong som ska plockas in för vintern.
Och ett styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.
Det är eget bakat fröknäcke i ugnen.
Och en dramaten på släp till Willys.
Det är levande ljus och långa stunder i en varm dusch.
Det är vin med vänner på fredagskvällen.
Och att byta bra låtar med en vän på sociala medier.
Det är social distans i en bar för behovet att skriva och titta på folk på samma gång.
Precis som tidigare när behovet att vara ensam bland andra kom över mig.
Oktober kan vara allt detta på samma gång.

Oktober – pumpornas månad. Vackra dekorer utanför barerna. Går gärna dit och sätter mig med ett glas in i ett hörn. Skriver och tittar på folk. Social distans, precis som tidigare när det inte ens behövdes.

Dejting, vänskap och vemod – oktober i Nice.

Det är svalare i Nice.
Sommaren har lämnat här också.
En del av träden höstar.
Platanen som jag tycker så mycket om tappar sina stora skuggande blad.
Den går inte till vila så vackert som jag hade velat.
Bladen skrumpnar på grenarna och färgen vattnas ur.
De ligger på trottoaren och prasslar högljutt när jag trampar på dem.
Men vem är jag att beställa färg på ett höstträd.
Palmerna är i alla fall vintergröna.
Pinjen också.
Och kaktusarna.
Och olivträden.

Man kan lura sig att tro att det alltid är varmt och soligt här, men sommaren stänger ner här nu. På Promenade des Anglais är det glesare med folk och luften är svalare.
En del träd fäller sina löv, andra är vintergröna. Jag har sett palmerna med snö, då en gång för längesedan när jag bodde här. Och de blå stolarna med snökuddar på armstöd och sits. Det blir lätt rått och fuktigt här om vintern.

Jag har fått frågan både tidigare och nu, med tanke på det jag skrev förra veckan om dejting, om jag dejtar när jag är här nere.
Det gör jag inte.
Har inte lust och tid.
Och jag får frågan om Fredo och jag har en relation.
Eller har haft.
Det har vi inte och har aldrig haft.
Han är min ”brother from another mother”.
Det samma gäller för Jacques, som jag också brukar träffa här nere.
Jag har en del män i mitt liv, som blivit mycket goda vänner.
Vi vet var vi har varandra och det finns ingen fysisk attraktion mellan oss.
Vi kan prata om allt.

Me and my ”brother”. En 35-årig vänskap som jag aldrig skulle äventyra med en tillfällig intim relation.
Jacques, också han en 35-årig vänskap. Och sen de jag har därhemma. Viktiga och roliga.

Jag älskar att prata ”sex och samlevnad” med mina ”pojkvänner”.
De har andra infallsvinklar och de öppnar upp för andra sätt att se saker och ting.
Det är både givande och nyttigt.
Jag tror det skulle funka bra att gå från en sexrelation till vänskap.
När man upptäcker att det som attraherar en är snacket och inte den fysiska intimiteten.
Däremot är jag mycket tveksam till om motsatsen är lika enkel.
Och jag ser ingen anledning att äventyra bra vänskap.
– Men om du blir sugen då? har jag fått höra ibland.
– Jag är väl ingen schimpans, svarar jag. Jag går inte runt och blir plötsligt sugen och måste tillfredsställa dessa lustar där och då.
Alltså allvarligt talat, vem funkar så?
Det låter ju som någon som inte har alla hästar på plats enligt mig.
Som inte blivit en fullt utvecklad människa…

Jag förstår mig inte på människor som inte kan göra skillnad på vänskap och sexrelationer. Det känns bara outvecklat och korkat enligt mig.
Jag var naturligtvis tvungen att ge mig ut på hiking när jag var här. Att få gå ensam utmed havet och bara njuta av lugnet och ljudet av vågor. Saknade cikadorna dock. De har dragit sig tillbaka. Det är för kallt för dem nu. Det måste vara minst 25 grader för att de ska spela.
Aloe och Medelhavet. Pinjen som fortfarande doftade så gott. Hoppades att jag skulle kunna plocka av de fikon jag såg i juli och som då var omogna, men de var borta. Fler än jag som passerat tydligen.

När jag lämnade Göteborg i lördags var bilden utanför bussfönstret som en brun-grönmurrig 70-talstapet.
Blandad med regn.
Inte ens trädens färger klarar av att tränga igenom.
Jag vet vad som väntar mig de kommande månaderna där hemma.
Jag tankar värme och sol så gott det går nu.
Nu sitter vi på terrassen med var sin kaffe.
Det värmer så skönt.
Sade på låg volym inifrån vardagsrummet.
Jag älskar att sitta så här.
Han med sin padda.
Jag med min dator och detta inlägg.
Om en stund ska vi gå in till stan.
Vi ska äta lunch i solen på en uteservering i Vieux Nice.
Jag ser och hör planen lyfta från flygplatsen.
Cikadorna är borta.
Duvorna är kvar.
De kuttrar i buskarna.
Jag kan inte duscha med öppet fönster längre.
Det är för kallt.

Gå hemåt om kvällen. Kan vara ganska bitiga vindar när solen försvinner. Men lika vackert som alltid.
Äter lunch i hamnen i Beaulieu på en av ina vandringar. Tänkte gå till Monaco, men bytte spår…

Jag har svårt att minnas hur hösten, oktober, var här nere när jag bodde här.
Det är så länge sedan nu.
Den är mycket mildare än hemma, även om årets upplaga av oktober är den kallaste på många år.
Stränderna stänger ner.
De flesta är borta nu.
Det är ett par stycken som har lite lunchbord och några parasoller.
När jag bodde här minns jag att jag tyckte det blev ett sånt lugn över stan när säsongen var över.
Kvar blev vi som bodde och levde här.

…och hamnade på en trail upp till Èze village, det lilla örnnästet högt uppe på en klippa. Om du kommer hit så rekommenderar jag ett besök i denna lilla by.
Det du ser i havet kallas ”La Jetée”. Här låg en magnifik byggnad som användes om kasino och scen för diverse uppträdanden, mellan 1882 och 1944, då tyskarna förstörde den. Kvar blev enbart det du ser på denna bild.

Ovädret Alex, som drog fram för ett par veckor sedan syns tydligt.
Strömmarna har spolat upp stora stockar och massor av trädgrenar bland stenarna på stranden.
Utloppet vid floden Var, på andra sidan flygplatsen, såg ut som ett raserat sågverk.
Det var tonvis av trädstammar och grenar.
Och på den italienska sidan hade begravda kroppar spolats iland då delar av en kyrkogård drogs med i störtfloden.
Som en tsunami från bergen.
Helikoptrar flyger regelbundet över oss på väg till byarna uppe i bergen för att undsätta människorna.
Vägar och broar är förstörda på många ställen.
Det kommer att ta tid att återställa.

Från Vieux Nice ut mot havet. Vilka vyer! Jag älskar det.
Redo för att gå till stan och luncha. Bara håret som ska sättas upp…

Jag älskar det vemod och den melankoli som hösten drar med sig.
Det är en känsla jag omfamnar och gärna stannar i en stund.
Vemod. Melankoli.
Ord som slingrar sig i mig.
Som rötter.
Jag kan frossa i dem.
I tankar.
I ord och musik.
Som person är jag inte sådan.
Jag har inget depressivt i mig.
Kanske därför jag behöver detta som en balans.
Nu lämnar jag snart Nice för denna gång.
En liten sorg mitt i allt det varma och soliga idag.

Hej då Nice, för denna gång. Nu har jag bara en dag kvar hos dig. Ska minnas denna stund då Siri, Ulf och jag drack champagne på stranden och såg solen gå ner och planen komma in för landning.

Att skriva eller inte skriva…

Jag har berättat en del om mina år i Nice i fem olika inlägg.
De berörde en hel del av det lite mer privata livet.
Och jag har lyft lite på täcket till det skitiga förhållande jag hamnade i och som jag sedan bröt mig loss från.
Detta har jag gjort offentligt här på min blogg.
Alla som känner mig vet att jag dejtar mycket och ofta.
Och tycker väldigt mycket om det.
Flera har sagt åt mig att skriva om det.
Om dejting när man är 50+.

Att dejta när man är 50+, är det detsamma som att dejta när du är 30? Är det annorlunda att dejta om man söker en partner och ett förhållande?

Jag inser att om jag gör det så blottar jag väldigt mycket av mitt mest privata.
Samtidigt är jag redan väldigt öppen med mycket annat i mitt liv.
För jag dejtar inte för att träffa en ny partner.
Jag är inte ute efter ett förhållande.
Och absolut inget samboliv, det har jag varit tydlig med.
Visst är det så att även jag då och då träffar någon som jag vill ha kvar ett tag, men det är snarare för att jag gillar personen och att sexet är precis det jag önskar.
Då får han gärna stanna, utan attachments eller löften.
En del blir kvar ett tag.
Andra släpper jag ganska snabbt.
Eller så släpper de mig.

Jag är öppen med mitt vardagsliv, men inte alla delar av det. Inte de mest privata. Om jag skulle skriva om dejting så kommer det att vara betydligt mer privat. Och på ett helt annat plan.

Mina vänner vet precis hur jag lever.
Vi är öppna mot varandra och ingen tar sig rätten att döma någon annan.
Den som gör det stänger jag dörren för.
Så länge jag inte gör någon illa så kan jag leva precis som jag vill.
Jag minns inte alla mina partners, men de flesta.
En del av dem vill jag inte minnas längre.
Andra stannar kvar med varma minnen.
Åter andra med en rusk på huvudet.

Jag accepterar inte personer i mitt liv som kritiserar mitt sätt att leva. Jag har turen att omge mig med vänner som inte gör det. Och de kan samtidigt vara väldigt öppna mot mig med hur de själva lever sina liv.

Jag dejtar på Tinder.
Den världen är snabb och ombytlig.
Du kan ha en fin chatt med en man ena dagen och sedan hörs han inte av igen.
Eller så är det jag som inte hör av mig.
Någon annan dyker upp och fångar intresset.
Jag tar det inte personligt.
Det får jag inte göra.
Jag är 57 och dejtar som aldrig förr.
Jag har en hunger inom mig.
Det är så mycket jag vill.
Har nog alltid varit så.
Det är min person helt enkelt.

Det finns många olika dejtingsiter. Jag har valt att vara med på Tinder. Jag har tidigare varit på både Match.com och Mötesplatsen. Vet inte om de fortfarande finns. Jag har faktiskt inte brytt mig om att kolla.

Statistiskt sett har jag ca 30 år kvar på jorden.
Och jag tänker leva dessa sista 30 år på precis det sätt som gör mig lycklig.
Jag är ute efter att ha roligt och bestämma själv.
Livet och möjligheterna är inte slut för att jag blivit äldre.
Många har nog inte bilden av en kvinna i min ålder som tar för sig på det sätt jag gör.
En del skulle nog tycka det var omoraliskt, medan andra skulle känna att det var befriande.
Så länge jag är tillfreds med mitt liv är det bra.
Jag kan inte bry mig om vad andra tycker.

Hur många dagar har jag kvar här på jorden? Det kan man aldrig veta, men statistiskt sett är det ca 30 år kvar. Och jag tänker göra det bästa av dessa och jag tänker inte låta någon hindra mig.

Jag vet att jag kan bli väldigt privat när jag pratar.
En del finner det säkert besvärande.
Andra är som jag och faller snabbt in i jargongen.
Vi är olika på många plan.
Jag har inga problem med att vara öppen.
Men jag har inte varit det i mina sociala medier.
Inte på den nivån som detta skulle bli.
Om jag skriver om mitt dejtingliv alltså.
För om jag gör det då vill jag inte hålla igen.
Då bir det ju bara mellanmjölk.
Då kan man lika gärna läsa en harlekinroman.

Vad vill du läsa om ifall jag skulle skriva om dejting ur mitt perspektiv? Skriv till mig på Messenger, Instagram eller lägg en kommentar här på bloggen. Jag är väldigt nyfiken att höra.

Om jag skulle lyckas få till en form av bok, vad är du nyfiken på?
Vad skulle du vilja läsa om?
Hit me up!
Jag vill väldigt gärna veta!

Åren i Nice – sista sommaren

Jag följde med Helena, ja hon hette också det, till Monaco och träffade Dominique som var chef på nattklubben, Navy Club.
Den låg på Larvotto Plage i Monte-Carlo, precis nedanför det hus där Björn Borg hade lägenhet.
När man ramlade ut där på natten var det 20 meter från vågorna som rullade in.

Navy Club Monte-Carlo, min sista arbetsplats. Här trivdes jag bra. Jag minns de där askkopparna som var nedsänkta i bordet. Hur vi tog upp dem och tömde dem på vatten och mängder av fimpar. Den lukten… Sen fyllde vi på nytt vatten och satte tillbaka dem. Det hörde till kvällens förberedelser innan vi öppnade.

Denna lilla klubb tillhörde inte det enorma företaget Monte-Carlo SBM, Société Bains de Mer, som ägde Casino de Monte-Carlo, Hôtel de Paris, Operan, golfklubben, varuhus, massor av restauranger, nattklubbar, spaanläggningar, barer och butiker.
Det gjorde att väldigt många av de som jobbade på deras etablissemang besökte oss.
För en anställd på SBM var det nämligen förbjudet att bevista sin arbetsplats som gäst när man var ledigt.

Helena Sundman, min svenska väninna som introducerade mig för Dominique så jag fick jobbet. Hon bodde en tid på ”Cattis” också. Hon fixade jobb åt mig, jag fixade boende åt henne.

Vår ägare var en monegask vid namn Fred.
Var han på klubben vid stängning, vilket hände ganska ofta, så brukade han bjuda med oss till en dygnet-runt öppen restaurang där de serverad frukost.
Han åkte före i sin gula Lamborghini med sin polare och efter åkte vi i personalen i barkillen Christians lilla Citroën 2CV med taket nedrullat.
Där satt vi på småtimmarna och såg dagen komma medan vi åt rostade toast med marmelad och drack champagne.
Sedan tog jag tåget hem till mitt lilla rum, sov några timmar, släpade mig ner till stranden och sov sedan resten av dagen där.
Jag minns hur min skjortklänning skavde mot allt salt som satt kvar på min hud när jag gick hem därifrån sent på eftermiddagen.

Den blonda 21-åringen som kommit till staden 1984 hade blivit en brunett med tonvis av erfarenhet. Av livet och av sig själv.

Jag jobbade som entrévärdinna och skötte garderoben ihop med dörrvakten.
Klubben var liten så vi stod så gott som vid baren med full utsikt över allt som hände.
Lön fick jag i handen varje kväll jag jobbat.
Detta var Monaco och här betalar inte utlänningar någon skatt, men tro inte att de inte hade koll på oss.
Första kvällen jag jobbade hade Domi ringt civilpolisen som kom ner och hälsade på mig och gav mig en tid för att komma till deras kontor för registrering.
Det var som i en gammal film från 60-talet.
Polisen i sin kostym som satt skrev ner mina svar på frågorna på en skrivmaskin.
Vad hette mina föräldrar?
Hade jag några synliga skador eller märken på kroppen? Osv…
Han tog en bild på mig och häftade fast den med mitt ”arbetstillstånd” och sen bjöd han ut mig på dejt.
Det faktum att han var gift var inget hinder.

Jag hade vänt på dygnet. Jag sov på dagen och arbetade på natten. Jag tog första morgontåget tillbaka till Nice efter nätterna på Navy. De nätter jag skulle jobba åt jag ”lunch” på Felix med mina vänner innan jag antingen tog tåget eller liftade till Monaco. Jag liftade för att spara pengar och för att det var kul. Vanligtvis var vi båda två, Helena och jag, när vi liftade.

Fotbollsspelarna i Monaco kom ofta till vår klubb och festade.
Domi försökte para ihop mig med en av spelarna, Manuel Amoros.
Han tyckte vi skulle passa ihop.
Jag var lite mer tveksam…
När vi städade för att stänga klubben den kvällen och jag fixade vid toaletterna hörde jag misstänkt välbekanta ljud.
Jag var ju inte direkt oerfaren så jag fattade vad som pågick bakom den låsta dörren.
Och till slut trillade nämnde spelare ut därifrån med en tjej i släptåg.

PR-och inbjudningskort för rockklubben, ”Find”, där jag ofta hängde när jag inte jobbade. Jag hade lärt känna flera som höll till där regelbundet och gillade stället. Det var galnare och coolare än ”Escurial” där jag hängt i början av min Nice-tid, även om jag fortfarande gick dit då och då..

De kvällar jag inte tog pendeln till Monaco gick jag på rockklubb i Nice, Le Findlaters.
Jag dejtade en dörrvakt på stället, Jean-Paul, som mitt killgäng inte alls var glada för.
”Det står ju för fan gangster tatuerat i pannan på honom”, sa de.
Och de hade nog faktiskt rätt.
Sen var det Gino.
Galet snygg och urtrevlig.
Han hängde både på rockklubben Find och på Navy i Monaco.
Glömmer aldrig hur vi drack tequila knack och blev snorfulla.
Och att jag sov hos honom i Villefranche i hans spaceade lägenhet.
Den var byggd i två etage med en del en halvtrappa upp, men det var inga väggar.
Som en scen ungefär.
Däruppe hade han sovrummet och en vidunderlig utsikt över bukten med alla båtar när vi vaknade.
Jag minns hur vi lyssnade på Billy Idol och drack kaffe sittandes i sängen.

Gino, en annan 10-poängare jag lärde känna. Varje gång jag hör Billy Idol, framför allt ”Sweet Sixteen”, så minns jag honom.

Detta var mina sista månader i Nice.
I staden och landet som för alltid blev mitt andra hem.
Jag älskade det, men behövde gå vidare i livet.
Då, 1987, var inte Sverige ett EU-land.
Mina möjligheter att arbeta ”på riktigt” och bo där var inte lika enkla som idag.
Jag packade ihop det liv jag haft därnere.
Materiellt rymdes det i ett par resväskor.
Minnena är så många att de aldrig tar slut.
Det var november 1987.
Fredo, brorsan, körde mig till flygplatsen.
Och sen satte jag mig på ett plan till München för att besöka min syster innan jag tog tåget hem till Sverige.

Mina år i Nice var över. Jag kom hem en annan människa än den jag varit när jag åkte ner. Jag hade fått ett andra hem, en andra familj i mina vänner och erfarenheter som för alltid finns kvar.