SKAM

Det började sätta sig på mig rent fysiskt.
Jag började sova dåligt.
Fick sår i hårbotten.
Gick upp i vikt.
Jag kände mig så ful.
Det satte sig på min andning och gjorde att jag inte kunde dra djupa andetag.
Även min personlighet förändrades.
Från att ha varit glad, direkt och frispråkig, blev jag blev vaksam och tyst.
Omedvetet försökte jag undvika situationer som kickade igång honom.
Men det kvittade.
Hans kärlek var så över.
Och ändå bröt han inte upp från vårt förhållande.
Ändå stannade han kvar.

Jag minns en gång när jag var ute och sprang och Håkan Hellströms ”Du är snart där” kom i lurarna. Jag sprang och grät och sprang och grät… ”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont…. Som ett hjärta som vägrar sluta slå… Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt…”

Jag insåg att det var jag som skulle bli tvungen att lämna detta för han skulle inte göra det.
Han var en feg sate som bara skulle bli värre och värre.
Han försökte projicera en bild av mig som inte stämde med den person jag var.
Han kallar mig nedsättande saker och attackerar min personlighet.
Jag var egoistisk.
Snål.
Kall.
Såg ner på folk.
Oempatisk.
Sverigedemokrat (fast jag är politiskt engagerad i Moderaterna sedan många år).
Jag hade en aggressivitet jag borde se till att få hjälp med.
Det inte stod rätt till i huvudet på mig.
Jag förstod mig inte på barn.
Jag visste inte hur man pratade med barn.
Och jag var inte bra för barnen.

Vår sista resa tillsammans gick till Lissabon. Han tog en liknande bild som denna och jag kommenterade den på hans instagram För det fick jag en utskällning. Det var bara idioter som kommenterade sina partners bilder på instagram fick jag veta… Sen var den dagen förstörd. Den också…

Vi var på väg hem till min familj.
Det var februari och kusinerna hade anordnat en fest ute i skogen.
Grill över öppen eld och mycket vin, öl och GT.
I bilen på vägen hem satte han igång.
Han drog på med sina förminskande uttryck.
Men tyst.
För i baksätet satt hans barn och de skulle ju inte höra hur deras pappa bar sig åt.
Och lika tyst försökte jag värja mig.
Och låta bli att gråta.
Av samma anledning.
På kvällen vid middagen med min syster, hennes familj och min mamma försöker han supa mig full.
Han såg hur obalanserad jag var.
Han visste precis hur långt han drivit mig.
Så han fyllde på mitt vinglas hela tiden.
Hela tiden.
Och jag märkte inget.
Men det gjorde mamma.
När jag gick på toaletten följde hon med mig till det rum vi skulle sova i.
Jag hade lagt mig på sängen.

Hon frågade hur jag mådde.
Bad mig att inte drick mer vin.
Hon visste hur min situation var.
Det var bara hon och ett par väninnor som visste hur illa det var.

Inte ens mina syskon hade fått veta då.

Mamma och hennes Kent bjuder på fika på en rastplats när vi ”bytte katter” en gång inför en Asienresa. Mamma var den första, och i över ett år den enda, som visste om hur mitt förhållande såg ut bakom stängda dörrar.

Än idag pratar mamma om den kvällen.
Så många gånger hon bett mig om förlåtelse för att hon inte stoppade honom.
Inte tog honom åt sidan och sa åt honom att sluta fylla mitt glas.
Att hon inte visade honom att hon såg.
Det där motståndet mot att skapa dålig stämning var för starkt inom mamma.
Hon visste inte hur hon skulle hantera det hon såg.
Men det var inte hennes fel.
Det fanns bara en som bar skulden till att försöka få mig att klappa ihop.
Som försökte sänka mig inför min egen familj.
Och det var han.

Det är så svårt och så smärtsamt att blotta sin skam. För det var precis så jag kände. En skam för att jag lät den man jag valt att dela mitt liv med, behandla mig så illa.

Det vi gör mot varandra.
Orden vi säger till varandra, de försvinner aldrig.
De är med oss resten av livet.
Bränner sig in.
Och jag ville inget säga, inget visa.
För jag skämdes.
Att blotta min skam och min sorg över att bli behandlad så illa av den jag valt att leva med det är något av det mest smärtsamma jag varit med om.
Att jag tillät den man jag levde med att behandla mig på detta sätt.
Jag vågade bara berätta det för dem som kunde stå stilla bredvid och förstå.
Som lyssnade på mig.
Och som sa: ”Du vet vad du måste göra. Det kommer när det är moget.”
Jag vågade inte riskera att berätta för människor som konfrontativt skulle säga:
”Det är väl bara att gå!”
”Lämna honom bara!”
För det funkar inte så.
Jag hade inte orkat det då.
Skammen var en av orsakerna till att jag inte sa något.
Det och att det krävs mod och styrka inuti.
Det mod och den styrkan som brutits ner.
Som jag nu skulle behöva bygga upp helt själv.
Mitt i en vardag som var ett fullständigt kaos.
Och då hade jag ingen aning om vad som väntade mig…

VARDAGAR – FEBRUARI

04:50 står jag i vardagsrumsfönstret.
Halvnaken och rufsig.
Gatan utanför är vit av snö.
Inte ett spår i det mjuka.
Ännu orört.
Under gatlyktan ser jag att snön fortfarande faller.
På fredag kommer allt att vara så gott som borta.
Då vaknar jag till regn mot fönstret.
I huset som ruvar högst upp på kullen lyser det inte i ett enda fönster.
Ja, om jag inte räknar med det där adventsljusstakarna fortfarande är tända.

Snö är som ett vulkanutbrott, det är vackert på håll, från ett fönster… Men det där med isiga trottoarer och gator och snövallar och grus och salt och…. Ja, du fattar… Inte min grej..

Huden knottrar sig när jag går tillbaka till sovrummet.
Golvet är fortfarande kallt efter natten med öppet fönster och kallt element.
Jag är frestad att krypa ner i de kroppsvarma täckena igen.
Står emot.
Suget att skriva vinner.
Och att börja dagen.
De där första timmarna på morgonen.
Får mycket gjort då.
Så tydligt en morgonmänniska.

Snö och ljusslingor. Oemotståndligt. Fullkomligt älskar det.. Snön gör allt så tyst och mjuk när den nyss fallit.

Sätter på duschen och stiger in i de heta ångande vattenstrålarna.
Tvättar ansiktet med rengöringsmjölk.
Borstar tänderna.
Funderar på om jag ska tvätta håret.
Bestämmer mig för att göra det imorgon.
Femtio squats med varmt vatten över ryggen.
Gör väl varken till eller från träningsmässigt.
Gör ingen skada heller.
Sen lägger jag händerna i botten av badkaret och tänjer sakta ut benen tills de är raka.
Händerna fortfarande kvar.
Rullar upp ryggen kota för kota.
Väljer bland mina drygt 20 duschtvålar.
Stannar vid en salvia/rosmarin och en citrus.
Bestämmer mig för citrus.
Lödder över hela mig.
Sköljer av.
Torkar mig torr och varm.
Smörjer mig mjuk med samma doft som jag använde som tvål.
Tar på en skyddande och återfuktande ansiktskräm.
Behövs när det är kallt ute.
Får så torr hud då.
Drar fram vågen.
Väger mig.
63,1 kg till mina 173 cm.
Det ger ett BMI på 21,10.
Jag är normal.

Jag kan stå länge i varmt vatten. Duscha långsamt. Den sensuella känslan när vattnet omsluter en och rinner över kroppen. En nästan erotisk upplevelse.

Tänder fönsterlampan och ljusslingan i köket.
Och lampan över spisen.
Det räcker så.
Värmer vatten till kaffet.
Induktionshällen gör det snabbt.
Stoppar i min en D-vitamin.
Dricker vatten.
Öppnar kökslådan med bestick.
Väljer en lång rosa melaminsked för att röra om med.
Ett minne från mitt företagande liv.
Skriver: mjölk, havregryn, kiwi, ananas på en liten lapp.
Låter den ligga kvar på köksbänken.
Kommer kanske på mer.
Lägger till apelsiner en sund senare.

Kaffe på morgonen. Alltid först. Frukost har fått komma senare nu. När jag skulle upp i luften tidigt om morgnarna åt jag ofta frukost redan vid 03 – 04 på morgonen. Men rutinerna har ändrats.

I sovrummet har värmen kommit tillbaka.
Känner det varma elementet mot baken när jag bäddar sängen.
Puffar upp huvudkuddarna.
Lägger tillrätta.
Viker täcket.
Drar på överkastet.
Dagen kan inte börja förrän jag har bäddat.
Tittar ut på mörkret.
Skyltarna vid Muhammeds lilla Jourlivs lyser.
Ser att det har blivit några hjulspår i det vita därnere.
På vägen mot badrummet tar jag ner håret som suttit i en knut på huvudet under natten.
Vill inte sova med trassligt hår i ansiktet.
Kammar det framför spegeln i badrummet.
Ser att det är fett av oljan jag tar i topparna varje kväll.
Flätar det för att det inte ska synas.
Får tvätta imorgon.

Muhammeds lilla Jourlivs som har allt. Plus utlämning av paket för DHL, Schenker, Instabox och nu senaste lade han till apoteket. Han är en bra granne, Muhammed.

Ställer mig vid vardagsrumsfönstret igen.
Det varma elementet mot låren.
Petar i växternas jord.
Torrt.
Behöver vattnas.
Fyller på vattenkannan.
Tar i lite växtnäring.
Tror de behöver det nu på vintern.
Gnider försiktigt bladen på doftpelargonen.
Då släpper de ifrån sig sin doft.
De är sträva, men samtidigt mjuka,
Drar in doften till botten av näsan.

Levande ljus, alltid om morgonen, till skrivandet. Och vet du, doften när jag sedan blåser ut dem… den är speciell för mig. Har alltid varit.

Funderar ett tag på att gå ner och skotta framför entréerna till fastigheten.
Bestämmer mig för att vänta tills det slutar snöa.
Tänker att någon annan kanske hinner före.
Så jag slipper.
Och det var precis vad som hände…
Sätter mig i soffan.
Tänder ljusen på bordet.
Tänder lampan vid soffan.
Öppnar datorn.
Börjar skriva.

Mina vardagar har tvingats till förändring. Men jag har skapat en ny struktur och nya rutiner. Får berätta mer om det framöver…

MINNET AV MIN FAR

Bertil Ingemar Lidh skulle fyllt 86 år förra veckan.
Han föddes 1935 som femte barnet i en kull som tillslut skulle bli 15 syskon.
Nio pojkar och sex flickor.
Den äldste brodern, Sven-Erik, föddes 1929.
Och den yngsta, Monica, föddes samma dag min far konfirmerades, 1950.
De blev ett fotbollslag och utmanade andra lag i byarna runtomkring.

Farmor med 12 av sina 15 barn. Två av de äldre saknas, och den yngsta är ännu inte född. Min pappa Bertil står längst upp till vänster, bredvid sin äldste bror Sven-Erik. I knät på farmor och Elsie sitter de små tvillingarna Ingbritt och Annbritt.

De växte upp på en gård i Västergötland.
På gränsen till Småland.
Livet i en familj med 15 barn var ingen slackertillvaro.
Det skulle fram mat på bordet varje dag i veckan.
Och barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till.
De hässjade hö.
Tog hand om djuren.
Vände torv på mossen.
Bakade bröd och lagade mat.
Samtidigt skulle de hinna med skolan.

Pappa, 1956, 21 år gammal.
Mamma och pappa gifte sig i september 1962. De hade träffats på en logdans, så som man gjorde förr.

Pappa träffade mamma på en logdans i bygden.
Hon kom från grannbyn.
Den lite större.
De gifte sig 1962, när hon var 22 och han 27.
10 månader senare föddes jag.
Jag fick två syskon och 44 kusiner.
Bröllopen och dopen i familjen avlöste varandra.
Varje gång vi åkte upp för att hälsa på farmor och farfar var det alltid någon där.
Eller så kom det strax någon.
Där var aldrig tomt på helgerna.

Pappa, i pyjamas och rufsigt hår, och min lillebror med en av våra katter, en tidig morgon på ett hotellrum. Mamma hade utställningskatter som hon kuskade runt med. Här är vi på en av dessa resor med vårt lilla utställningsobjekt.

Pappa gjorde sig ett liv.
Han började som verktygsmakare.
Avancerade till förman och startade sedan eget företag.
Han var en entreprenör av den gamla sorten.
Hans uppväxt hade aldrig gett honom något gratis.
Han visste att arbetade hårt och mycket.
Jag kan fortfarande se honom med sina verktygsritningar.
Alltid. Överallt.
I sommarstugan på semestern.
På jularna.
På köksbordet en lördagsmorgon.
Arbetet var viktigt för honom.
Och arbetet blev en del av honom.
Men han fanns alltid där ändå.

Julafton 1990 hemma i vardagsrummet hos mamma och pappa.

Han lät mig köra bil upp till farmor och farfar redan som 14-åring.
Det var 8 km dit med en del mötande trafik.
Han kunde sova i fem minuter på lunchrasten.
Och jag fattade aldrig hur han gjorde.
Han rökte Ritz utan filter.
Men lade rökningen på hyllan redan i mitten på 70-talet.
Sen grälade han alltid på mig när jag tog över ovanan ett par år senare.
Min bror var duktig på att driva med honom.
Det var tacksamt för han gick alltid på det.
Han älskade att spela kort.
Och Tetris på de där första manickerna som kom.
Och Yatzy med sig själv eller om han fick med mamma på det.
Och så var han en hejare på att lägga pussel.
Han hade en usel sångröst.
Men han var bra på att rita.
Och på jularna var han den ende som åt lutfisk.

Pappa och jag korkar skumpan på mammas 50-årsdag, 1990, hemma i trädgården.

Han köpte Expressen varje dag.
Och prenumererade på Dagens Industri.
Samtidigt som han läste tidningen hade han både radion och TV:n på i bakgrunden.
Han följde alla serier som fanns på TV när jag växte upp.
Älskade deckare.
Och skrattade så tårarna rann åt Fawlty Towers.
Han hade tokgillat HBO och Netflix idag.
Han var tidig med att skaffa mobil.
Redan på 80-talet faktiskt.
Men han kunde aldrig lära sig sin kod så han var tvungen att ha 1234.

På Gröna Lund med pappa och några av hans affärsbekanta.
Eftersom han vann 5-kampen med fick han som förstapris dirigera tyrolerorkestern efter middagen på kvällen

På somrarna åkte vi till Varberg.
En gång skulle vi prova att vara där i ett tält.
Att campa.
Men det blev bara en gång.
Sen vägrade han.
Vi köpte en egen sommarstuga som han fixade med istället.
Jag anlade ett stenparti med blommor.
Han envisades med att sätta en pion mitt i mitt arrangemang.
När jag idag går förbi den där första stugan vi hade så ser jag fortfarande hans pion.

På vår första charterresa. Vi åkte hela familjen till Tunisien för att fira pappas 60-årsdag.
Fisketur på havet i Varberg 1994.

Han var engagerad i allt det jag tog mig för.
På ett lite lågmält sätt.
När jag höll på med teater kom han på föreställningarna.
Och när jag jobbade på Dramaten blev han en besökare där.
Han som aldrig varit på teater förut.
När jag startade mitt företag följde han med mig till Turkiet på min första affärsresa.
Och han körde mig till Stockholm när jag skulle medverka på Formex för första gången.
Han hade älskat att få ta del av den resa jag gjorde med mitt företag.
Hade han varit med nu hade han blivit SAS största supporter.
Han hade okynnesflugit bara för att få åka med när jag jobbade.
Men han stod liksom inte i kulisserna och skrek och tjoade.
Det passade sig inte.
Han var inte de stora känsloyttringarnas pappa.

Fotograferad inför en intervju i en tidning. Det är ungefär så här jag minns honom nu när det gått snart 24 år sedan han dog.

Jag och mina två syskon fick utvecklas, växa och gro som vi ville.
Så länge vi skötte oss.
Så länge vi arbetade anständigt och hederligt.
Gjorde rätt för oss.
Och tog ansvar.
Ungefär så som han själv gjort genom livet.
Det fanns inga andra krav.
Ibland undrar jag hur han blivit påverkad av sin uppväxt och den tid som var då.
Han växte upp under andra världskriget och i dess efterdyningar.
I en syskonskara om 15.
Jag hade vela prata med honom om det.

Denna bild är så fin, så vemodig och så sorglig. De sex som arbetat längst på pappas företag bar honom till graven i maj 1997.

Men det är frågor jag aldrig kan få svar på.
Han dog som den förste av de 15 syskonen.
När våren var som vackrast, i maj 1997.
Han begravdes en regntung dag ett par veckor senare.
Det har gått 24 år sedan dess.
Man vänjer sig.
Man vänjer sig aldrig…

UTVALD – part three

Det är väldigt påfrestande att leva med en person som får ständiga utbrott på dig.
Det tär.
Och de blev fler och elakare.
Det kunde röra sig om allt från hur jag skar tomater, till något jag sa om ett tv-program.
Försökte jag hålla ryggen rak blev han värre.
Men att böja mig hjälpte föga.
Jag levde på tå i mitt eget hem.
Med en ständig osäkerhet för den man jag delade det med.
Jag gick omkring med en pysande energi och tentaklerna ute.
En radar som letade tecken.
Det kunde vara ett sätt han hade att dra upp axlarna.
En mörkerblick.
Ett tonfall.
Hur han satt i soffan.
Hävde i sig mer och mer alkohol.
Eller gick en meter framför mig på stan.

Återigen denna bild. På en människa som trodde hon hittat rätt. Som trodde detta var en kärlek som skulle växa och vara. den fyller mig med så mycket sorg. Och tankar. Insikter om att det jag har idag kan vara något helt annat inom kort. Att lycka snabbt kan bytas mot sorg.

Min vardag var inte så här hela tiden.
Självklart inte.
Då hade jag aldrig tagit steget att flytta ihop med honom.
De första 1,5 – 2 åren var det en ständig bekräftelse.
Det var vi.
”- Jag kastar mig handlöst för dig!” var en fras han ofta använde.
Men vet du… Det dåliga kommer så smygande.
Jag märkte det knappast.
Trodde det var en dålig dag.
Mitt fel.
Jag som överreagerade.
Jag ville aldrig tro, inte se,  att det var han som började tröttna.

Efter ett drygt år tillsammans flyttade vi ihop. Jag hyrde ut min lägenhet i andrahand och vi tog hans hyresrätt i ett lägenhetsbyte så vi skulle få ett ”eget hem” tillsammans. Skulle det inte funka så kunde jag ta tillbaka till min bostadsrätt och han kunde stanna i denna.

Jag gjorde stora förändringar i mitt liv för att kunna leva med honom.
Mina djur påverkades av mitt val.
Jag blev bonusmamma varannan vecka.
Och till slut sålde jag mitt hem, som jag älskade, för att leva med honom.
Jag kunde ju inte bara ge upp då.
Jag ville ju så gärna att det skulle fungera.
Så jag försökte anpassa mig.
Försökte förändra mig själv.
Tänkte att det var det som var att kompromissa i ett förhållande.
Jag ville ju vara en person han var stolt över och älskade.
Så som han gjort i början.
Jag ville känna tryggheten och lättnaden över att kunna vara den jag var.

Min lille katt, ET. För att göra det bästa för honom fick han flytta ifrån mig och hem till min mamma. Det gick ingen nöd på honom. Han hade det jättebra där, men jag saknade honom och det var inte lätt i början.

Jag älskade att tända doftljus.
Kan inte leva utan.
Och det visste han.
Men det jag mådde bra av måste han attackera.
Han sa: Du får ta och släcka det där.
– Jaha… varför det?
– Barnen tycker inte om det.
– Har de sagt det?
– De tycker det luktar konstigt! Vad är det du inte fattar???

”Barnen-kortet”.
Det var inte lönt att argumentera.

Jag tyckte om att stanna kvar i sängen om helgmorgnarna.
En kopp kaffe och något att läsa.
Sedan drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på löprundor.
Jag kom hem vid lunch och åt frukosten då.
Han sa: Att du aldrig kan vara i fas med oss andra!
– Vad menar du?
– Du kan inte bara äta när det passar dig! Det finns barn här och de kan inte rätta sig efter dig!
– Det hindrar väl inte att jag äter frukost när dom äter lunch?
– Du får anpassa dig!
– Jag har aldrig tvingat vare sig dig eller barnen att leva efter mig. Och jag ser inte problemet med att jag äter frukost och de äter lunch. Du sitter ju inte ens ner och äter med dem själv..!

Viggo fick bo på två ställen i början. Det fungerar med en hund, men inte med en katt. Samtidigt såg jag hur han slappnade av när vi kom ”hem till oss”. Hur han kunde vara mer fri. Där han hade sina ställen. Jag kunde se rastlöshet, lite oror, i hans sätt när vi var hos mannen. Han visste aldrig vad som var tillåtet där.

Underkastelse har alltid fått mig att slå bakut.
Och jag märkte att han vill ha mig dit.
Jag försökte försvara mig och det som var jag.
Det som var viktigt för mig.
Mitt liv och mina behov.
Men det kvittade om jag kompromissade och om vad.
Det fanns alltid något nytt han irriterade sig på.
Det svåraste var de gånger han utmanade min kärlek till min hund.
Bara en störd människa som kan bete sig så som han gjorde.

Viggo kom att bli en stor del av mitt liv. Han var alltid med mig. Hemma och på jobbet. Vi hittade vårt sätt att leva tillsammans och mina anställda på kontoret blev hans extra flock som han trivdes så jättebra med. Han var en så lätt hund att tycka om och vara med.

Han sa: Jag tror pojken är allergisk mot djur.
Jag svarade inte.
Vad skulle jag säga?

Han sa: Hostan går inte över. Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag svarade fortfarande inte.
Vände mig bort och blundade så han inte skulle se.
Jag älskade min hund.
Min vapendragare som var en del av mitt liv långt innan allt detta.

Han satt vid tv:n.
Med sitt vinglas.
Han sa återigen: Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag reste mig upp och gick.
Han sa: Du går! Du svarar aldrig! Bara går!
– Vad vill du jag ska säga? Vilket svar förväntar du dig?

Han satt tyst.
Tittade inte ens på mig.

Stirrade in i tv:n.
Jag stod kvar.
– Vad är det du vill?  Vad förväntar du dig för svar?

Han sade fortfarande inget.
Sög i sig mer vin.

Armbågarna på låren.
Axlarna uppdragna, kroppen framåtlutad.
Ansiktet hårt och slutet.
Mörkerögonen vindimmiga och fixerade på tv:n.
Mentalt och fysiskt spänd.
Ville ha reaktion.
Ville ha bråk.
– Gör åtminstone ett test på pojken.

Sen gick jag.
Testet blev aldrig av.
Hostan gick över.
Som den alltid gjort.

Denna bild har jag alltid älskat. Hans lilla smala hals som sträcker sig efter en bit bulle som mamma ger honom. Han betydde så oerhört mycket för mig. Att han kunde lämna så mycket tystnad efter sig. Ofattbart. Tomheten efter honom när han dog var enorm.

Orden sades inte för att han trodde att det var någon allergi.
Inte för att få en lösning på något.
De sades för att skapa osäkerhet.
För att mentalt stressa.
För att ”hota” med att ta det som betydde något för mig.
Det allra viktigaste.
Och när han spelade ”barnkortet” visste han att han hade fördel.
Där bakband han mig.
Han visste det.
Och han utnyttjade det.
Ett perverst försök till maktutövande.

Viggo, 5 månader, i solen på en gammal brygga i Dalstorp.

DET DÄR MED ATT SKRIVA

Jag har gett mig in i ett skrivprojekt.
Det gjorde jag när jag landade i mitt gamla manus från 2012–2014.
Det var under de åren jag regelbundet gick olika kurser på Skrivarakademin.
Sedan kom livet emellan.
Med försäljning av mitt företag.
Och mitt förhållande som rasade rakt ner i ett stort svart hål.
Jag orkade inte fokusera på så mycket annat under 2015/2016.
Skrivandet lades åt sidan.
Som någon slags skrivkramp.
Men läsandet fanns alltid med.
Varje dag.

En av de bäst böcker jag läst på länge, denna och de två efterföljande. Tungt, mörkt och svart. Precis som jag vill ha det. Helt outstanding! Varm rekommendation.

Jag älskar vårt svenska språk.
Och läser alltid på svenska.
Jag älskar orden som det är byggt av.
Så jag hittade tillbaka till mitt eget skrivande.
Först genom inlägg på sociala medier.
Och sedan genom att börja blogga.
Jag tycker om att vända, bända och vrida på ord.
Försöka matcha dem på oväntade sätt.
Försöka hitta mitt språk.
Min röst.
Mina ord.
Mitt sätt att skriva.
Det gör jag genom att läsa mycket.
Och att skiva mycket själv.

På mitt sängbord just nu. Mycket bra. Den har gått som serie på SVT och den ligger på Play. Den finns också på HBO eller om det är Netflix. Ska kolla den så fort jag läst klart boken.

Jag bestämde mig när jag startade bloggen att det skulle bli ett inlägg varje vecka.
Varken mer eller mindre.
Och det har jag hållit.
I över 100 veckor nu.
Det har gått över två år sen jag började.
Så jag vet att när jag bestämmer mig, då fullföljer jag oftast.
Varje fredag eller lördag lägger jag upp ett nytt inlägg.
Min blogg är mina tankar.
Mitt liv här och nu.
Eller tidigare.
Och ibland framåt.
Högt och lågt, bra och dåligt.
Allt det där som virvlar runt i mitt huvud.
Jag är ganska svart i mitt sätt att skriva.
Tung och vemodig.
Inte alltid, men ofta.
En väninna sa en gång att hade jag inte känt dig utan bara läst dina inlägg så hade jag nog trott att du var en helt annan typ av människa.
Intressant, tänker jag.

Denna läste jag för flera år sedan, men den har stannat hos mig. Mycket otäck historia. Tror jag måste läsa om den faktiskt.

Den text jag jobbar på i mitt manus är, i motsats till bloggen, helt fiktiv.
Den är en mix av personer som passerat genom mitt liv och som jag minns.
Från alla olika perioder i mitt liv.
Det är också helt uppdiktade karaktärer.
Allt detta har jag sedan plockat ihop till helt nya fiktiva varelser.
Som Frankenstein ungefär.
Händelser bearbetar jag på samma sätt.
Och platserna.
Och de flesta orterna.

Birgitta Stenbergs självbiografiska romansvit om fyra är helt otrolig. Även denna läste jag för många år sedan, men glömmer aldrig.

Från början var det jag skrev humoristisk.
Det är inte mycket kvar av det idag.
Nu är det mycket svärta.
Och det kommer det att vara.
Jag trivs bättre med att skriva på det sättet.
Det ser jag också på de böcker jag väljer att läsa.
Min historia utspelar sig i slutet på 70-talet i en mindre by.
Temat är utsatthet, klass och vänskap.
Huvudkaraktärerna är Mona Persson och hennes mamma Maj.
Mona är 16 år och börjar 9:an när berättelsen tar sin början.
Maj är 34 år och jobbar på syfabriken i byn.
Det är runt dessa två och deras liv som min story rör sig.

Den här ligger i pipelinen och ska påbörjas så fort jag läst ut den jag håller på med nu. Har aldrig läst något av henne tidigare, men fick tipset av min kursledare på Författarskolan.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så är målet att ha ca 130 – 150.000 ord den sista juni.
Det blir ett jäkla skrivande!
Jag brutit ner det till textmängd/dag, vilket gör det lättare att överblicka.
Tre av mina kurskollegor och jag har bestämt oss för att fortsätta att respondera på varandras texter.
På onsdag ska vi ses och dra upp riktlinjerna.
Vi kommer att ta in en lärare också och betala denne för att stötta oss i processen.
Jag har också en god vän som erbjudit sig att läsa min text.
Hon är en van läsare och jag uppskattar verkligen hennes feedback.
Jag behöver utomstående som ger mig feedback.
Det är svårt att veta hur texten landar annars.

En bok jag aldrig läst, men som finns i min bokhylla. Ett mästerverk sägs det. Och jag har ingen anledning att betvivla. Det finns en orsak till att den består. Det sägs vara en av världslitteraturens toppar.

OXVECKOR OCH VARDAG

Tre veckor in i 2021 nu.
I djupet av oxveckorna.
Inser att jag har omvärderat dem lite med åren.
Inte så att jag helt plötsligt tycker om vintern.
Det kommer nog aldrig att hända.
Men jag finner ett lugn i vardagen efter helgerna.
Jag har aldrig haft krig med mörkret.
Det kan jag omfamna.
Trösta mig och gömma mig i.
Mörkret kräver inte mycket.
Men kylan har jag svårt att förlika mig med.
Och snön.
I stan blir den bara isig och grå-brun.
Inget vackert i det förutom precis när den faller.

Mörkret och jag har aldrig haft något otalt med varandra. Jag kan tycka om dess kravlöshet och dess omfamning. Det är kylan jag har svårt för. Januari och jag har aldrig varit vänner, men dess vardagslunk är lugnande.

Jag har tagit bort all jul.
Det gör jag tidigt.
Helst redan dagen efter nyår.
Inget är så dammigt som jul i januari.
Vi har lämnat midvinterns botten med en månad.
Stigit mot ljuset med 1h 10min.
Det är redan märkbart på kvällarna.
Nästan hela ljusningen har skett där.
På morgonen har det bara förändrats med 22 minuter.

Ljuset är på väg tillbaka. Botten nåddes den 21/12 och nu stiger vi. När ljuset tillåter kommer jag att ge mig ut på öarna och på lederna och vandra igen. Längtar…

Långt nere under mig, i berget, borrar de för Västlänken.
Jag hör det varje dag.
Staden är uppgrävd på sina ställen.
Många ondgör sig fortfarande.
En taxichaufför sa:
”Kommer du någonsin att behöva åka där, eller gå av här?”
Han pekade mot stationen som byggs vid Haga.
”Nej, sa jag. Troligtvis inte. Men jag åker inte spårvagn heller. Trots det behövs de.”
Människor tänker så konstigt ibland.
Utgår enbart från sina egna behov.
Har svårt att ta in helheten.

Det är spännande att se hur staden ständigt förändras. När jag flyttade hit och startade butik såg inte detta kvarter på bilden ut så här. Då låg här en frukthandlare med en skjulliknande lokal med asfalt som golv och öppet åt många sidor. Alltid kallt. Jag tror personligen på förnyelse och utveckling.

USA har svurit in en ny president.
Den förre vägrade närvara.
Clinton, Bush Jr och Obama gjord en hälsning och ett lycka till istället.
Snyggt.
Man måste kunna ”föra sig” som min pappa brukade säga.
Jag är glad att den orangea mannen är borta.
Men vet inte vad jag tycker om den nye.
Den äldste någonsin.
Kommer han ens att överleva sina fyra år…?
Det ser knappast ut så.

Fixa lite vardagsstämning en måndagskväll. Älskar levande ljus och punktbelysning. Har svårt för taklampor. Inser att jag faktiskt inte har några…

Världen vaccinerar för fullt.
Det kommer vara min mammas tur snart.
Hon ser fram emot det.
Att få gå ner till ICA Evertá i byn och handla själv igen.
Det är de små glädjeämnena.
De där viktiga små som gör att man lever på riktigt.
När jag lever för dem så lever jag hela tiden.
Som ljudet av regn och blåst när jag ligger i sängen om kvällen.
Och slår upp boken.
Känner papperet under fingertopparna.
Eller när jag vaknar tidigt och sätter mig i soffan och titta rakt ut i mörkret.
Med en varm kaffe.
Och mitt lilla manus på datorn.
Att få öppna dörren för vännerna en fredag.
Hälla upp var sitt glas vin.
Och ta vid där vi slutade sist.
Eller känna varm hud mot min.
Läppar mot min nacke…

Vardagslivet. Vänner. Relationer. Enkel glädje. Kan jag glädjas åt lite har jag mycket att vara glad åt, eller hur?

Idag är verkligheten en grå fuktig vadmalsfilt.
Molnen släpper snöglopp utanför fönstret.
Jag har räknat ut att jag behöver skriva ca 5000 ord i veckan t.o.m. juni.
Då har jag ca 110 000 ord.
Plus de drygt 20 000 jag redan har.
En genreroman ligger på ca 80 – 100 000 ord.
När jag finputsar och redigerar försvinner mycket.
Måste alltså ha mer från början.
Mina blogginlägg brukar ligga på mellan 500 – 800 ord ungefär.
Under tiden jag räknar ord övergår gloppet i regelrätt snö…

UTVALD – part two

Hans verbala slag försvagade mig.
Och det eskalerade.
I början var det inte så.
Då riktade han ilskan utåt, mot andra personer.
Företeelser eller oförrätter han ansåg sig blivit utsatt för.
Och det enade oss när jag höll med honom.
Då trodde jag aldrig att den skulle kunna drabba mig.
Jag var liksom skyddad mot den, vreden.
Det var mycket som hände i mig när han var arg.
Jag som alltid varit så orädd.
Som tagit mig an världen, företagandet, livet, utan att blinka.
Vågat ge mig in i saker.
Tyckt så mycket.
Haft åsikter.
Jag blev tystare och tystare.
Började hålla inne med mycket.
Sa inte längre vad jag tyckte.

Jag den sommaren jag träffade honom. Vem var jag då och vem har jag blivit efter det? På vilket sätt förändrade det mig som person? Jag har vänt och vridit på det. Har ett behov av det. Att förstå hur jag kunde låta det gå så långt som det gjorde. Att jag lät en person som han få så pass mycket ”makt” över mitt liv, min person.

Han sa: Jag tänker sova hemma ikväll. Och jag tänker gå hem nu.
– Jaha… men…
– Och jag tänker sova ensam.
Vi hade varit ute och ätit och var på väg hem till mig.
Det kom aggressivt och från ingenstans.
Jag tog ett steg tillbaka.
Det var ett stort obehag över hela situationen.
Över sättet han sa det på.
Blicken i hans ögon.
Och ett spänt drag över munnen som förvred ansiktet på honom.
– Men vi ska ju åka… imorgon…, stammade jag.
– Ja! Vad spelar det för roll? Du får komma och hämta mig.
Han vände ryggen åt mig och gick.
Ingen förklaring.
Jag intalade mig att det inte betydde något.
Gjorde problemet till mitt.
Att jag var överkänslig.
Men det var en ny ton och jag visste det innerst inne.
Dagen efter var han som vanligt.
Berörde inte det som hänt.
Det gjorde inte jag heller.
Ville inte förstöra det som var bra igen.
Ville inte väcka det där dåliga.

Varför stängde jag inte dörren för honom? Varför tog jag inte det där steget tillbaka och tänkte igenom situationen? Bad honom fundera över hur han ville ha det? Alla varför… alla borde…

Det negativa började mer och mer riktas mot mig.
Jag borde ha förstått… redan då…
Så mycket jag ”borde”…
När jag tänker på det i efterhand så känner jag inte igen mig själv.
Jag accepterade hans ton.
Lät honom hålla på utan förklaring.
För detta fortsatte.
Och det blev mer och mer vanligt.
Detta var bara en av de första i en lång räcka incidenter.
Och just det där att jag fogade mig, inte ifrågasatte…

Även min Viggo fick utstå en hel del ovett från hans sida. Viggo.. lille vän.. som varit så van att alltid få finnas med mig. Sova i min säng, ligga i soffan. Nu skulle han helt plötsligt börja ”fostra” min hund. Skällde på honom när han var i sängen. Jag sa till på skarpen. Detta klarade jag inte. Att han använde hårda ord mot Viggo. Hunden med det största hjärtat. Som bara ville vara till lags och aldrig utmanade eller betedde sig dumt.

Irritationer mot sådant jag sa eller gjorde inträffade oftare ju längre tiden gick.
Mot musik jag tyckte om.
Mot kläder jag bar.
Filmer jag ville se.
Det var väldigt förvirrande för mig.
Jag frågade honom ibland om han älskade mig.
Det sa han att han gjorde.
Men aldrig som han gjort i början.
Han visade det inte heller.
Inte på några sätt längre.
Efter ett tag ville jag inte ställa den frågan längre.
Det var som att be om kärlek.
Och jag skämdes inuti.

I sociala sammanhang var han alltid uppmärksam och bekräftande. Det var ett spel för gallerierna. Han var en Dr Jekyll och Mr Hide. Yta var allt för honom. Ett polerat svin, helt enkelt. En psykopat.

Han sa: – Det är bara att komma ner till sommarstugan. Det måste ni göra.
– Gärna, sa P. Vi är lediga första veckan i juli.
– Ja, men kom ner då, sa han.
Vi var på födelsedagsmingel för P’s sambo.
Det var i slutet av juni.
Jag sa: – Men det funkar inte. Det är inte vår vecka. Det är mamma som är i stugan då…
Han låtsades som ingenting.
Slätade över det inför P.
Skrattade ansträngt och tillgjort.
Jag fick en fullkomlig utskällning när vi gick hem en stund senare.
Jag hade generat honom inför P.
Hur trodde jag att de någonsin skulle vilja umgås med oss igen.
– Du är en fullblodsegoist, skrek han. Du kan inte bete dig!
– Ja men herregud! Du kan väl inte lova bort helger i stugan som inte är våra, svarade jag.
– Har jag inget att säga till om? skrek han tillbaka.
– Nej, inte i det fallet. Det är redan bestämt och uppgjort om veckorna, svarade jag. Ska det fungera för oss som ska vara där så måste vi respektera det som är överenskommet.
Han gick ifrån mig.
Lämnade mig där.
Hela helgen straffade han mig med sitt mörka helvete.

Jag lärde mig känna igen hans sätt när han var på elakt humör. När hans energier var dåliga och mörka. Det syntes i hans kroppsspråk, hans blick, hans röst. Och framför allt i hans drickande. Som bara eskalerade. Aldrig mer, har jag lovat mig själv. Aldrig mer ska jag låta någon komma in i mitt liv som har minsta tendens till det sjuka beteende han uppvisade.

I min mage satte sig något obehagligt som inte försvann.
Jag började notera förändringar i hans röst.
I hans gester.
Hans sätt att gå.
Med uppdragna aggressiva axlar.
När han gick snabbare än mig på gatan, en bit framför.
När han stängde dörren hårdare än vanligt.
Eller var stressad och hård när han pratade med sina barn.
Hans kyliga blick över bordet vid middagar.
Den som visade att han inte var nöjd med mig.
En blick som bara jag lade märket till.
För det var bara jag som visste.
Han var bra på att dölja utåt hur han var.
Skulle aldrig behandla mig illa inför andra.
Det skedde alltid när vi var ensamma.
I sociala sammanhang presenterade han mig som ”min Helena”.
Där var han en helt annan person.

REAL WOMEN / PREFECT WOMEN

”Real women are not perfect
and perfect women are not real.”
De orden fick mig att stanna upp.
Och tänka.
Förväntas jag vara perfekt?
Eller näst intill i alla fall.
Inte för mycket – inte för lite.
Av något.
Slank, men inte mager.
Kurvig, men inte fet.
Synas och höras, men inte för mycket.
Självständig, men ändå lyda.
Vara mig själv, men ändå passa in i boxen.

Tre år gammal, med hela livet framför mig. Jag blir så glad när jag ser denna bilden. Och jag tycker så mycket om den lilla människan som kikar fram genom alla lager av år som lagts på henne. Jag hade en fin och bra barndom. Jag fick utvecklas ganska mycket som jag ville. Jag var svår att styra och ställa med. Jag var ingen foglig liten söt flicka…
11 år gammal och glad i livet. Det faktum att mina kanter skulle filas ner och anpassas kom nog mer från samhället i stort än från mina föräldrar. De var alltid stöttande på de vägar jag valde att ta i livet.

Grejen är att jag har nog aldrig varit lagom.
Alltid för mycket.
Av det mesta.
Jag är född med stora känslor.
Skrattar högt och frustande.
Så jag får ont i magen och tårarna rinner.
Pratar mycket.
Har åsikter om det mesta.
Känner allt.
Älskar så det påverkar varje cell.
Och det motsatta.
Men livet formade mig.
Jag fick mig själv att tro att jag var svår att älska.
Kanterna slipades till och utan att jag själv märkte det så förändrades jag.
Blev lite tystare.
Lite mer återhållsam…

21 år gammal i Nice. Vilda år där jag levde loppan och kunde göra lite precis som jag ville. Dessa år var bra för mig. Här fanns inget ”dömande” samhälle på samma sätt som hemma. Här var jag bara ”Helena”. Ingen annan.
27 år gammal på Calle Flygare Teaterskola. Bilden är tagen inför vårt slutuppspel på teatern vid Gröna Lund. Mina år i Stockholm var också mina egna, precis som åren i Nice. Det frigörande i att få leva i en stad där man är en i mängden.

Jag förväntas framför allt vara återhållsam när det gäller sex.
Jag ska gilla det, men inte för mycket.
Har jag mycket sex är jag en slampa.
Det är inte bra.
Men tar jag inte för mig så är jag tråkig.
En allt igenom ointressant sexpartner.
Och en sån vill ingen ha.
Hora/Madonna-komplexet som många har svårt att förhålla sig till.
Vi är väldigt olika även på det sexuella planet.
En del har stor aptit, andra mindre.
Det gäller både kvinnor och män.

35 år gammal och göteborgare sedan 3 år. Skaffade mig en liten devon rex-kille som jag döpte till ET Amarillo.
40 år gammal. På mitt kontor när företaget hade lokaler på Ringön. Jag minns så väl när bilden togs. Det var för en sån där spalt med ”5 snabba” där de frågade ett gäng egna företagare vad vi tyckte om någon. Vad frågan gällde har jag inte längre en aning om…

Jag hade en gång en person i min vänkrets som plötsligt började slänga sig med ordet ”promiskuös”.
Det är ett epitet som så gott som aldrig läggs på en man.
I de allra flesta kulturer anses kvinnlig promiskuitet förkastligt medan manlig dito i stort sett är accepterad.
Han förväntas ”så sin vildhavre” och leva livet.
Men jag betackar mig för att någon annan ska komma och kalla det för promiskuöst!
Oavsett om du är man eller kvinna.
Men face it, männens spelplan är så oerhört mycket större.
Det har den alltid varit.
Det lär vi oss från tidig ålder.
Det är bara att lyfta blicken och se vad som händer i världen.

42 år gammal på julfest med min personal, styrelse och andra som var verksamma i mitt företag på olika sätt.
46 år gammal på min bror fest för syskon och några kusiner. Han fyllde 40 år och vi satt på balkongen och partade hela kvällen innan vi drog till ”Stage Door” och festade vidare.

Med åldern kommer styrkan att säga ”fuck that” till allt det där.
När mitt behov att passa in blir mindre.
När jag inser att jag lever för min egen skull och inte för andras.
Inte ens för mina närmaste.
När vännerna jag har tycker om mig för den jag är.
När jag har rensat ut dem som inte gör det.
De som gärna och ofta vill tala om för mig hur jag ska vara.
Som tar min energi, är ogina eller på andra sätt försöker förminska mig.
När jag bara tillåter män i mitt liv på mina villkor.
Män som är alltigenom schyssta.
Och som får mig att skratta och må bra.
Män som jag älskar på mitt sätt.

46 år gammal på Liseberg med personalen.
47 år gammal på födelsedagsfest för min lilla Fredrica Helena när hon fyller 4 år, Bilden på moster H är tagen av födelsedagsbarnet.

Så är jag en feminist?
Ja, det är jag.
En sån feminist som anser att alla människor ska ha samma möjligheter oavsett kön.
Och som tycker att alla måste ta samma ansvar för sitt liv och sina handlingar oavsett kön.
Att vi ska ha samma lön för samma arbete.
Och att vi ska ha samma frihet att välja hur våra liv ska se ut.
Vi ska vara helt jämställda när det gäller lagar och regler.
Och vi ska få våra arbeten och uppdrag tack vare meriter och inte pga kön.
Rätt person på rätt plats, alltid.
Aldrig kvotering.
Kvinnor är inte snällare eller mjukare än män.
De är precis lika goda och dåliga.
De är inte mer omtänksamma eller bättre lämpade för varken det ena eller det andra.
Det är inte könsbetingat.
Det är en fråga om personlighet.

2011 i Nice. Jag är 48 år. Jag brukade åka ner och besöka leverantörer i Provence varje vår och planera nyheterna inför hösten. Jag passade alltid på att ta en långweekend och umgås med mina vänner när jag ändå var där. Detta är i mars och det är redan skönt i solen.

Jag inser att jag nog levt utanför ramen en stor del av mitt liv.
Människor måste få leva sina liv så som de själva önskar.
Oavsett hur det livet ser ut.
Jag vill inte vara lagom.
Jag vill inte leva enligt andra normer.
Jag vill leva mitt liv.
Det är det enda jag har och får.
Och jag säger till mig själv; förlåt för att jag försökte förändra dig.
Förlåt för att jag fick dig att tro att du är svår att älska.

2011 i Varberg i den nedgående solen. 48 år gammal.

2020 – ANNUS HORRIBILIS

Januari – Februari – Mars
Flygslingor i norr och okristligt tidiga morgnar.
Layovers i Oslo efter 14-timmarsdagar ToR Las Palmas.
PW:ar mig runt svenska metropoler i kyla, snö och isande vindar.
Älskar alla roliga, knasiga, underbara kollegor som gör mitt liv.
Och världen från ovan över Europa.

En vy jag älskar – solnedgång och en flygplansnos. Här har vi parkerat planet i Skellefteå och ska sova där över natten för att flyga ner dagen efter på eftermiddagen. Ett annat crew tar över denna maskinen ner till Arlanda.
En vintrig PW i Östersund utmed Storsjön. Solen står lågt och ger mig en fantastisk bild.
Och så var det Formex på Stockholmsmässan. Tänk om vi vetat då när denna bilden togs att de båda kommande Formex, augusti 2020 och januari 2021, skulle komma att ställas in…

Jag drar till Miami för fyra dagar i tropiskt klimat.
Bara för att jag kan.
Bor på ett litet art deco-hotell på Ocean Drive.
Vandrar, cyklar, åker på stadsturer, dricker mojito i Wynwood och vin i Little Havanna.
Älskar varje minut av mina fyra dagar där.

Kan det bli mer Miami! Baywatch-husen på South Beach.
Älska på all Art Deco som Ocean Drive och Miami är känt för. På dagen är färgerna vitt, blått, turkos och grönt. På kvällen när allt lyses upp är det ett färgfyrverkeri utan dess like. Magiskt!
Att få strand och värme i slutet av januari är helt underbart. Även om jag aldrig solar och badar så vill jag ha värme och sol.

I Kina har någon ätit en dålig fladdermus…
Och här hemma börjar folk hamstra toapapper…
Och det blir mer och mer tydligt att den där fladdermusragun kommer att påverka oss mycket.
Och helt plötsligt går det i en rasande fart.
Landar i Gbg efter en mardrömslik flight ToR Teneriffa.
Mitt i flygturen hem slår matförgiftningen till och jag får sitta längst bak på en tom rad med en plastpåse och kräkas.
När vi sätter hjulen i backen strax före 02 på natten vräker regnet ner.
Och vi har blivit permitterade.
Jag är helt slut efter att ha tömt mig fullständigt.
Situationen är surrealistisk.
Inget går längre att planera när det gäller våra flygningar.
Vi har inte en aning om hur morgondagen ser ut.
Vi går från 100 till noll på ett par veckor.
Och på bara några dagar är flygplatserna stora öde och tysta.
Planen är tomma ner och fulla upp när vi hämtar hem skandinaver från södra Europa.

Morgon på ett hotell någonstans i Sverige. Fixar mig för en dag i luften.
Marco och jag i bakre galleyet. Vi skulle flugit en tur till Las Palmas med layover. Som vi hade längtat till detta! Allt frös inne. Istället fick vi flyga en ToR och sedan ligga på hotellet vid Gardermoen och jobba därifrån i ett par dagar.
Arlanda börjar mer och mer likna en spökstad. Planen står parkerade. Alla Terminaler utom T5 stängs ner. Den lilla trafik som går körs därifrån. Från 100 till 0 på ett par veckor. Overkligt.

April – Maj – Juni
Jag flyger några enstaka flighter.
Vi arbetar med ansiktsmasker och ställer in all servering.
Och tvättar och spritar händerna torra och fnasiga.
Passagerare måste ha mask ombord.
En del har cyklop.
Några en typ av gasmask.
Andra kör duschmössa till masken.
Oklart varför.
Flygplatserna dånar tomma mitt i covid-mardrömmen.

Vi får vänja oss vid att arbeta i masker. Detta är vad som kallades en ”high risk flight”. Vi flyger tomma ner till södra Europa för att hämta hem skandinaver.
Ett öde Gardermoen, Oslo. En bild som säger så mycket. Mina två crewkollegor ensamma i en lång lång gång. Inte en människa. Bara våra steg som hördes.
En av mina sista flighter 2020. Ett mardrömsår för flygbranschen och alla vi som arbetar där och älskar det.

Livet som vi känner det, ställs in.
Konserter, event och resor.
Allt det där människor möts och umgås tas ifrån oss.
Jag vill ha trängsel i en bar.
Jag vill ha närhet och arbete och trång kollektivtrafik och köer och svettiga nattklubbar.
Jag vill leva utan att tänka.
De resor jag planerade under våren läggs åt sidan.
Inget New York, Berlin, London…

Affischer för konserter som aldrig blev av. Det rasslar i blåsten. Livet som fick ställas in.
Med min mamma och mina syskon i samband med mammas 80-års dag. Vi firar ute bland påskliljorna i Fagered med en pick-nick.
Hemma i fastigheten pågår vårt stora underhållsprojekt. Som styrelseordförande i föreningen har jag mycket att göra med det under vår och försommar. Lite ovanligt att helt plötsligt ha män utanför sovrumsfönstret… Det gäller att tänka sig för innan jag studsar runt in the nude…
Den sista juni börjar ställningarna tas ner. Helt underbart att få allt ljus och den fria utsikten tillbaka, men samtidigt saknar jag kontakten med alla som varit inblandade; entreprenören och hans män på plats. Vilket fint team de var.
Här står min nya balkongdörr redo att sättas in.

Så jag blir en vandrare.
Köper en ryggsäck och möter våren och sommaren på mina hikings.
Jag blandar stadsvandringarna med turer på öarna.
Tar båten ut i skärgården och hoppas av på en jag bestämt i förväg.
Och så jag går vandringsleder.
Jag maler i mig hela Gotaleden.
Vissa sträckor går jag flera gånger för de är fina och jag har lust.
Det blir många steg under denna sommar.
Och mycket böcker, poddar och sommarpratare i öronen.
Tid är det jag har mest av.

Vandring över broarna utmed älven om våren, när körsbärsträden blommar som vackrast.
Vandring på Styrsö med ett alltid närvarande västerhav.
Gotaleden. En vandringsled som blivit utsedd av New York Times till ett av de 52 besöksmålen i världen år 2020. Västsverige och Gotaleden kom på 16:e plats.
På en av etapperna följer Arvid med. Vi gick utbildningen till cabin crew tillsammans 2018 och nu är vi båda uppsagda…
Varm och trött tar jag igen mig utmed en brusande Säveån och käkar en medhavd macka. När våren och sommaren kommer 2021 ska jag gå leden en gång till.
Trift och klippor på Brännö. Så mycket sommar det går att klämma ur en tub med Sverige.

Juli – Augusti – September – Oktober
Jag börjar pendla till Nice.
Får medelhavsvärme på huden och sol i ögonen.
Cikadornas gnissel i öronen och doften av pinje, hetta och sälta.
Får byta mina nordiska vandringar mot rivierans.
Hittar fina hikes utmed det azurblå havet och upp på Alpernas utlöpare.
Skriver i skuggig värme på terrassen.
Dricker vin på uteserveringar.
Äter i Vieux Nice.
Vandrar runt i några år av mitt liv.
Där jag levde som ung vuxen och tog dagen som den kom.
Mitt andra hem.
Dit jag alltid kommer tillbaka.
Bor hos min ”bror” Fredo.
Är så innerligt glad för vår 35-åriga vänskap.

Med SAS till Nice. Här har jag Villefranche, St Jean Cap Ferrat, Beaulieu och Èze under mig. Där jag vandrade i somras. I en obarmhärtig hetta. 30 grader i skuggan…
En stunds svalka innan värmen och solen tar över igen. Från Cours Saleya ut mot Promenaden, palmerna och stranden.
Blått, turkos, vitt och grönt – Rivierans färger.
Vandringsled mellan Nice och Villefranche – Sentier du Bord de Mer. Med doft av pinje och Medelhavet. Till ljudet av cikador och vågor.
Den röda dammiga jorden. Torra örter och kaktus. Så varmt att det ibland luktade bastu, som torrt mycket varmt virke.
Uppe vid La Cascade du Château med utsikt över Nice. Långt där borta ser man flygplatsen.
Med ”brorsan” i solen. Rosé på en uteservering i oktober.
Jag vandrade inte enbart utmed havet. Jag tog mig upp till Èze village via Sentier du Nietzsche. Brant och stenigt men väl värt det. Byn ligger som ett litet örnnäste högst upp på en bergstopp.
En selfie i ”mitt” badrum hemma hos brorsan. Redo för middag med vänner.

Hemma i huset har jag fått två nya ovärderliga vänner i mina grannar.
Så glad för dem och varenda en av alla som finns i mitt liv, nya som gamla.
På balkongen är det sommar.
Tillbringar mer tid än jag någonsin gjort därute.
Jag kommer inte att få flyga för SAS mer detta år.
Så jag tar tillvara en så gott som helt ledig sommar.
Har nog aldrig haft det när jag tänker efter.
Jag börjar Författarskolan för att få utlopp för orden inuti.
Tänker och skriver mycket.
Försöker bända ord till känslor.
Vänder och vrider för att pressa fram.

Firar midsommar med Monica ute hos henne på Björkö.
Med min andra vän och granne, Paula. Vad hade detta året varit utan dessa två så nära.
Balkongen blev en tillflykt många av de varma dagarna och mjuka kvällarna denna sommar.
Och Varberg, älskade Varberg. Inte en sommar utan dig. Här firade jag min födelsedag med Paula, Monica, Jörgen och Margit.
Skymning över Kattegatt och Apelviken.
Och cyklade runt i stan och utmed havet och fångade solnedgångar och feeling. Västkustsommar – det är fint det!
I värmen på balkongen. Med tankarna i huvudet. När jag drev get företag sa jag ofta att jag skulle vilja ha tid att tänka mina tankar till slut. Det är något jag har haft nu. Mer än vad jag velat. Det ska vara en bättre balans…

De sista månaderna
Det som såg lovande ut i somras vände snabbt när hösten drog in.
Årets sista månader blir tunga.
Det är en sorg inuti.
En tyngd.
Med hjärtat utanpå kroppen emellanåt.
Jag har klarat mig från att bli smittad.
Min familj och de flesta av mina vänner likaså.

Det blev en tung senhöst. Med ökade restriktioner och flera fall tillbaka med allt.
Vandringarna i skärgården och på vandringslederna fick bytas ut mot staden då mörkret kom snabbare och tidigare för var dag.
Göteborgsvyerna är många och vackra, men en del är mer göteborgska än andra..
Hamnen och västerhavet.

Jag har kallat 2020 för det hemska året.
Vi har varit med och skrivit historia.
Vi som arbetade inom flygbranschen såg det mycket nära och på ett brutalt sätt.
Jag hade gärna varit utan den erfarenheten.
Det har varit ett sorgligt år.
Jag tänker på alla de som förlorat en närstående.
De som likt jag själv mist jobbet, sina företag, sitt hopp och sina drömmar, sin ekonomi, sin sinnesro.
Många kanske tycker det kom gott ur detta.
Och ja, livet har alltid goda sidor mitt i det som inte är bra.
Men jag har en känsla av att vi alla har valt att fokusera på det som fanns av gott.
Och det är det bästa sättet som finns.
Och det är gott så.
Det är mänskligt.

Mitt vandrande har varit ett sätt att må bra. Att få luft och ljus. Så viktigt. Och samtidigt har jag lärt känna stan.
Jag firar julen ihop med en god vän. Och nyåret ihop med mina två grannar och buddies.

Men inför 2021 finns ett hopp och en bön om en annan tillvaro.
Nu behöver jag det.
Jag önskar inget högre än att få dra på mig uniformen igen.
Få gå upp i svinottan och checka in på basen på Arlanda.
Vakna ena morgonen i Kiruna med utsikt över gruvan.
För att nästa känna Maspalomas sand mellan tårna på ett Las Palmas-stopp.
Nu vill jag ha livet och jobbet tillbaka.
Snälla 2021 – ge mig det!

Vaccineringen har kommit igång. Jag hoppas och tror att det iom det är slutet på C19. Jag tror att vi till sommaren och senare delen av 2021 kan se en flyg- och reseboom av sällan skådat slag. Och alla som anklagade flyget för att vara värsta boven för utsläpp har fått en knäpp på näsan då det visade sig att det inte gjort någon större skillnad öht att planen stått på marken.

TVÅ JULAR – TVÅ VÄRLDAR

Så kom den, julen 2020.
Den jag sörjde i november då jag insåg att firandet med min familj inte skulle bli av.
Så det var redan gjort, sörjandet.
Avklarat.
Färdigt.
Och efter det började jag tycka det skulle bli helt ok.
Jag har länge haft med mig tanken att den dagen kommer då jag måste tillbringa julen själv.
När min mor är borta.
Och mina syskon firar med sina ”andra” familjer.
Nu kom den bara lite tidigare än beräknat.
Så jag har gjort det jag är bäst på.
Ta hand om mig själv.
Lösa min egen tillvaro.
Jag släppte och tänkte att det blir bra oavsett.
Och det blev det.

Julen har varit så fin. Lugn och harmonisk, med vänner. Mina jular kommer i framtiden att allt som oftast bli så här. När min mor är borta och mina syskon firar på andra håll. Livet måste förändras. Det är bara att hänga med på turerna och göra det bästa av det.

På julafton 2015 var våra föräldrar hos oss över dagen.
Jag gick in till sängen och lade mig ner en stund.
Min mamma kom in.
Hon som var den enda som visste vilket helvete jag levde i.
Hon satte sig bredvid mig på sängen.
Lade en hand mot min rygg.
Sa inget.
Bara hade sin hand där och strök sakta.
För en stund kände jag mig omhändertagen.
Det skulle lösa sig.
Men jag hade en bit kvar.
Jag hade allt framför mig.
För jag visste att det var bortom all räddning.
Förhållandet.

Tre dagar i rad hade vi sol och blå himmel. Helt underbart. Jag tog solbrillorna på och gav mig ut på mina vandringar i stan. Det var fler än jag som tänkte likadant. Staden var full av flanerare.

Jag tar mina vandringar i staden.
Solen skiner och jag får ha solbrillorna på.
Flygplanen ritar vita streck mot det blå och gör mig lycklig bara genom att visa sig.
Jag steker köttbullar som blir supergoda.
Köper rumsgranar på Linnégatan och sätter om så de ska få ny fin jord.
Får en narig näsa som botas med Egyptian Magic.
Dricker uppesittarvin med bästis.
Och tillbringar julaftonskvällen med Kenneth.
Äter hans suveräna Jansson och mina köttbullar.
Och lite sill.
Och mycket ost.
På morgnarna äter jag risgrynsgröt istället för havregrynsgröt.
Med kanel istället för färsk frukt.

Jag kan inte låta bli att minnas en av mina mest såriga jular. Det är minnen som bränt sig fast i mig. Ett liv och en tillvaro jag aldrig ska utsätta mig själv för igen. Aldrig.

Mellan jul och nyår var barnen hos oss.
Han var sparkad från sitt senaste jobb, det han haft ett halvår..
Jag försökte prata med honom.
Sa; jag finns här.
Blicken jag fick var förakt.
Sedan somnade han med rödvinsglaset i handen och spillde ut allt i sängen.
Han gick in till sonen istället för att fixa efter sig.
Försiktigt öppnade jag dörren och erbjöd mig att hjälpa till att bädda om.
Han for ut med en rasande blick.
Jag backade instinktivt.
– Hur vågar du störa mig när jag pratar med mitt barn?
Spottet flög från hans mun.
Han luktade fylla.
Blicken var galen och berusad.
– Gör jag rätt nu? Gör jag rätt nu? väs-skrek han stående över mig som en hotfull skugga när jag försökte vända lakanet rätt och få ordning på sängen.
Han lämnade sovrummet och slog igen dörren efter sig med en smäll.

Julen klär staden i så mycket vackert. Det är ljus överallt. Finast är det när mörkret kommer. När det grå försvinner och ljusen får allt att se så drömskt ut.

Jag struntar i Kalle och väljer Fanny & Alexander och Seinfeld istället.
Ibland får tv:n stå på i bakgrunden medan jag skriver.
Men julen är mer musik än tv för mig.
Jag gillar sakral julmusik.
Stora körer i kyrkorummen.
Det är vackert och högtidligt.
Och det är så många minnen från förr.
Julklapparna är borta sedan länge.
Det avskaffade vi i familjen redan för 20 år sedan.
Det var ett befriande beslut.
Idag har jag svårt att tänka mig att jaga runt efter det.

Det är skönt att få välja sin egen jul. Titta på de program jag själ vill. Tända mina ljus med den doft jag gillar. Äta den mat jag vill ha. Umgås med vänner som gör mig gott och som jag skrattar ihop med. Mitt liv, mina val.

Jag satte mig vid TV:n och andades för att hålla ihop.
Trasig i kanterna.

Den natten grät jag mig till sömns.
Igen.
Morgonen var tröstlös.
Som vanligt.

Han tog barnen och åkte till sina föräldrar på förmiddagen.
De skulle stanna två nätter.
Lugnet inuti när jag blev ensam var befriande.
Men inuti piskade tankarna.
Jag ringde mamma.
Bara tårar.
– Du vet vad du måste göra, sa hon. Det tar lite tid att orka ta tag i det, men till slut kommer det. När det är moget.

Men hur skulle jag få ork att ta det steget?
Och hur skulle han behandla mig då?
Hur lång tid skulle jag tvingas leva med honom efter det?
Hur skulle jag palla trycket om det var så här illa nu?

Jag har haft en så fin jul. Jag har känt mig så tillfreds. Jag har pratat med min familj. De finns där. Vi kommer att fira jul ihop igen.

Jag står i fönstret, tittar ut på lugnet och borstar tänderna.
Ljuset doftar silvercypress, ceder och pinje.
Jag duschar i Laura Merciers ”Crème de pistage soufflé”.
Löddrar in hela mig.
Står länge i det varma vattnet och njuter.
Inuti är det lugn.
Jag har tänt mina stjärnor och ljusslingor.
Och min lilla gran.
Jag lever i min egen tillvaro.
Så som jag tycker om den.
Det är en vacker julhelg.