Norrländska präriens gudinna

”Bland älgar och skog
Våra hjärtan de slog
För den norrländska präriens gudinna”
Jag hör Olle Ljungström i huvudet när jag lämnar hotellet påpälsad med mina stora svarta solglasögon på.
YR säger +3 grader, men när jag kommit en bit är jag övertygad att under det står med liten minitext ”feels like -10”.
Vintern är inte min vän även om jag kan tycka om att titta på den. Den är vacker på bild.
Här är ingen skog. Här är det vita vägar med hårdpackad snö utan vare sig salt eller grus. Den har jag svårt att gå på. Blir liksom lite stel och konstig i gången. Känner att jag liknar en pingvin.

Vintersol i Kiruna. Från en klarblå himmel. och så vårt vackra plan, vår Airbus.

Jag har bestämt mig för att ta en PW till Luossavaara, ett av de kända gruvbergen i Kiruna. Tänker att det är fint däruppe och att det säkert finns ett ställe där man kan ta en fika och gå på toaletten.
Det är min alldeles egen lilla expedition.
Jag kommer aldrig så långt. Misslyckas med denna liksom André misslyckades med sin.
Trasslar mig runt bland hus med google maps i högsta hugg. Håller på att göra intrång i en trädgård när den leder mig på villovägar.
Pratar med en äkta Kirunabo som packar ur varor ur sin bil och undrar om jag ska fortsätta bakom hennes garage för att komma till Luossavaara eller om jag är helt lost. Det är jag! Jag ska inte alls gå bakom hennes garage utan fortsätta vägen till jag kommer till den stora vägen…

På min alldeles egen lilla Luossavaara expedition i Kiruna. Trasslar mig runt bland hus och snö. I fonden på fotot syns Kirunavaara med röken som stiger.

Hittar en stor väg. Börjar gå.
Tar några bilder på fjäll, sol och norrländska vidder. Blir mer och mer kissnödig.
Ser Luossavaaraberget och att alla skidliftar står still så det är inte öppet.
Inser att det inte kommer att finnas något öppet fik med toalett.
Tänker att det kanske finns allmänna toaletter jag kan använda.
Om de är upplåsta.
Eller en bajamaja.
Eller en gran.
Inser det hopplösa i min nu ganska desperata sits.
Har dessutom gått över vägen och klumpigt tagit mig över ett vägräcke till vad jag tror är en gångbana. Det kanske det är. På sommaren.
Nu är det snö. Som jag sjunker ner i med mina träningsskor. Blir kall och lite fuktig runt anklarna.
Jag vänder tillbaka och kravlar över vägräcket igen.

Jag och de norrländska vidderna. Och så solen som slår igenom molnen. Vackert så man baxnar.

Närmar mig hotellet med snabb pingvingång. Hissresan till våning två är en pärs.
Kastar mig in på rum 218, droppar jackan på golvet.
Kissar i en enda stor utandning med skorna, solglasögonen och mössan på.
Fett misslyckad Luossavaara-expedition, men en frisk pingvinpromenad.
Slutade dock bättre för mig än för André. Jag överlevde isbjörn och min egen lilla Vitö. Gör ett nytt försök framöver när det är mer vår och mindre snö.
Kanske ska ta en tur ner i gruvan någon gång. Där finns säkert toaletter om nöden kräver.

Gruvan och Kirunavaara från hotellet. Ett riktigt landmärke i denna stad.

Men jag ger inte upp. Dagen efter skiner solen i Luleå. På med kläder och solglasögon igen. Nu ska det promeneras.
Har en fin liten runda som jag alltid går i snabb takt när jag är här. Det är lite isigt och ganska vått på gångbanan, men det är bra grusat.
Det går ganska fint. Sen kommer en gångtunnel…
Jag är PW-sugen och tänker att det nog ska gå bra det här.
Mitten av tunneln är vattenfylld. Jag går utmed betongväggen på vänster sida. Inser att det är ganska mycket vatten. Trampar jag i kommer det att gå en bra bit över skokanten. Slinter jag blir det ännu värre…
– Helvete Helena! Vad skulle du här att göra, säger jag högt till mig själv när jag är på mitten i halvmörkret i tunneln och har lika långt framåt som bakåt.
Jag försöker få grepp om betongväggen på något sätt. En liten utskjutande fyrkant hjälper lite.
Min lilla kant som jag går på blir smalare och smalare och den är isig. Jag kommer inte att klara detta torrskodd…

Med nosen mot Luleå och med Norra Sverige under oss.

Men det gör jag och nu är jag rejält kissnödig! Antar att det beror på all anspänning att komma över Marianergraven i tunneln.
Som tur är befinner jag mig i ett område med kontor, företag och större butiker.
ICA Maxi blir min räddning. Där tågar jag in och ber att få låna kundtoaletten.
Det får jag. Jag hade varit beredd att betala för det inte annars. Vad gör man inte!
Nu älskar jag ICA! Ska alltid kissa där framöver.

Klarblå himmel och sol när jag ger mig ut. När jag vaknar på morgonen ligger det ett lager snö över stan. Var kom det ifrån?

Stukad av ännu ett misslyckande beger jag mig till hotellet. Pingvinar mig fram till centrala stan där jag äntligen kan gå som en vanlig människa igen.
Jag ska börja bidda stopp i södra Sverige. Detta håller ju inte.
Norrland och vinter är uppenbarligen inte min grej. Nu är det bevisat.
Och det är inget fel på min blåsa. Det är jag som dricker för mycket kaffe på morgonen… eller..?