Efter en vecka med vandringar avslutar jag veckan hemma.
Det regnar ute när jag vaknar.
Det klafsar på rutan.
På byggställningen.
På livet…
Tvättstugan bokad, städningen planerad, adminjobb samlat på hög.
Göromål för en innedag med regn.
Jag har gjort mina dagar till vandringsdagar.
Det passar mig just nu.
Mycket tankar. Mycket egentid.
Mer än vad jag är van vid.
Måste göra något bra av det.
Vandringarna börjar sätta sig i benen.
Och i huvudet.
Jag gillar det.
Kan längta till nästa.. och nästa.. och nästa..
Vad göra jag när är jag gått dem?
Gå dem en gång till?
I en annan årstid?
En sval oktoberdag när skogarna brinner?
Förhoppningsvis jobbar jag igen då.
Får gå mina turer på andra ställen i Sverige.
Jag fastnade för Gotaleden.
Kan känna ett rejält sug efter att fortsätta på den.
Det är totalt 71 km fördelat på nio etapper.
Jag har gått två.
Göteborg – Skatås och Skatås – Kåsjön.
Det finns kvar. Det blir sommarens mål.
Att gå dem alla.
I början av året hamnade Gotaleden på plats 16 av de 52 resmål för 2020 som New York Times listade som de bästa att uppleva.
Och så ska jag ut på öarna i Göteborgs skärgård.
Vandra runt där.
Lukta på västerhavet.
Smeka klipphällarna.
Kenneth och jag besökte Vrång för ett par veckor sedan.
Dit kommer jag att åka tillbaka.
Tyckte mycket om den lilla ön.
När jag några dagar senare satte mig på båten till Brännö gick jag av på fel ö.
Hamnade på Köpstadsö, Kössö i folkmun, och till sist på Styrsö.
Men det spelar egentligen ingen roll var jag hamnar.
Huvudsaken är att det finns fina rundor att gå och nya vyer att uppleva.
När Monica och Paula gått hem efter snack och vin på kvällen ser jag ett avsnitt av Jills Veranda.
Det med Miriam Bryant.
Hennes låtval får mig att falla genom tiden.
Jag är 29 år och det ska aldrig bli vi.
”Jag kommer aldrig att lämna henne”, säger han den första kvällen.
Han lever med en annan kvinna.
Jag tänker inte så mycket på det.
Bryr mig inte om det.
Tror det ska bli en sommarromans.
Det blir inte så.
Fem år ska vi ge varandra.
Jag älskade honom. På riktigt. Skärande riktigt.
Jag har aldrig velat ha barn.
Han är den ende jag velat det med.
Och så var det var jag som lämnade.
Jag flyttade ner till Göteborg och startade ett nytt liv.
Var det medvetet?
Nej, men jag hade troligtvis inte klarat av att släppa honom annars.
Och där nere i Göteborg bestämde jag mig för att jag inte skulle ha några barn.
Jag ville inte det.
Det var inte min grej.
Jag ligger på alla fyra och rensar avloppet.
Radion står på.
Det landar tungt och längtansfullt i magen när jag hör att SAS öppnar upp mot Nice, Palma, Tessaloniki, Athen…
Hoppet!
Kanske får jag snart fortsätta det kapitel i livet som jag kommit att älska.
Mitt nomadliv.
Livet i resväskan.
Det är det som passar mig.
Det är så mitt liv blivit.
”Bittersweet memories
That is all I’m taking with me
So goodbye
Please, don’t cry
We both know I’m not what you need…
I hope life treats you kind
And I hope you have all you’ve dreamed of
And i wish to you, joy and happiness
But above all this, I wish you love…”
