Det är svalare i Nice.
Sommaren har lämnat här också.
En del av träden höstar.
Platanen som jag tycker så mycket om tappar sina stora skuggande blad.
Den går inte till vila så vackert som jag hade velat.
Bladen skrumpnar på grenarna och färgen vattnas ur.
De ligger på trottoaren och prasslar högljutt när jag trampar på dem.
Men vem är jag att beställa färg på ett höstträd.
Palmerna är i alla fall vintergröna.
Pinjen också.
Och kaktusarna.
Och olivträden.
Jag har fått frågan både tidigare och nu, med tanke på det jag skrev förra veckan om dejting, om jag dejtar när jag är här nere.
Det gör jag inte.
Har inte lust och tid.
Och jag får frågan om Fredo och jag har en relation.
Eller har haft.
Det har vi inte och har aldrig haft.
Han är min ”brother from another mother”.
Det samma gäller för Jacques, som jag också brukar träffa här nere.
Jag har en del män i mitt liv, som blivit mycket goda vänner.
Vi vet var vi har varandra och det finns ingen fysisk attraktion mellan oss.
Vi kan prata om allt.
Jag älskar att prata ”sex och samlevnad” med mina ”pojkvänner”.
De har andra infallsvinklar och de öppnar upp för andra sätt att se saker och ting.
Det är både givande och nyttigt.
Jag tror det skulle funka bra att gå från en sexrelation till vänskap.
När man upptäcker att det som attraherar en är snacket och inte den fysiska intimiteten.
Däremot är jag mycket tveksam till om motsatsen är lika enkel.
Och jag ser ingen anledning att äventyra bra vänskap.
– Men om du blir sugen då? har jag fått höra ibland.
– Jag är väl ingen schimpans, svarar jag. Jag går inte runt och blir plötsligt sugen och måste tillfredsställa dessa lustar där och då.
Alltså allvarligt talat, vem funkar så?
Det låter ju som någon som inte har alla hästar på plats enligt mig.
Som inte blivit en fullt utvecklad människa…
När jag lämnade Göteborg i lördags var bilden utanför bussfönstret som en brun-grönmurrig 70-talstapet.
Blandad med regn.
Inte ens trädens färger klarar av att tränga igenom.
Jag vet vad som väntar mig de kommande månaderna där hemma.
Jag tankar värme och sol så gott det går nu.
Nu sitter vi på terrassen med var sin kaffe.
Det värmer så skönt.
Sade på låg volym inifrån vardagsrummet.
Jag älskar att sitta så här.
Han med sin padda.
Jag med min dator och detta inlägg.
Om en stund ska vi gå in till stan.
Vi ska äta lunch i solen på en uteservering i Vieux Nice.
Jag ser och hör planen lyfta från flygplatsen.
Cikadorna är borta.
Duvorna är kvar.
De kuttrar i buskarna.
Jag kan inte duscha med öppet fönster längre.
Det är för kallt.
Jag har svårt att minnas hur hösten, oktober, var här nere när jag bodde här.
Det är så länge sedan nu.
Den är mycket mildare än hemma, även om årets upplaga av oktober är den kallaste på många år.
Stränderna stänger ner.
De flesta är borta nu.
Det är ett par stycken som har lite lunchbord och några parasoller.
När jag bodde här minns jag att jag tyckte det blev ett sånt lugn över stan när säsongen var över.
Kvar blev vi som bodde och levde här.
Ovädret Alex, som drog fram för ett par veckor sedan syns tydligt.
Strömmarna har spolat upp stora stockar och massor av trädgrenar bland stenarna på stranden.
Utloppet vid floden Var, på andra sidan flygplatsen, såg ut som ett raserat sågverk.
Det var tonvis av trädstammar och grenar.
Och på den italienska sidan hade begravda kroppar spolats iland då delar av en kyrkogård drogs med i störtfloden.
Som en tsunami från bergen.
Helikoptrar flyger regelbundet över oss på väg till byarna uppe i bergen för att undsätta människorna.
Vägar och broar är förstörda på många ställen.
Det kommer att ta tid att återställa.
Jag älskar det vemod och den melankoli som hösten drar med sig.
Det är en känsla jag omfamnar och gärna stannar i en stund.
Vemod. Melankoli.
Ord som slingrar sig i mig.
Som rötter.
Jag kan frossa i dem.
I tankar.
I ord och musik.
Som person är jag inte sådan.
Jag har inget depressivt i mig.
Kanske därför jag behöver detta som en balans.
Nu lämnar jag snart Nice för denna gång.
En liten sorg mitt i allt det varma och soliga idag.
