Klockan 03.30 på lördag morgon ringer klockan.
Tittar ut på majmorgonens dunkel från köksfönstret.
Det börjar ljusna svagt i öster.
I väntan på att lyfta rinner regnet sakta över planets ovala fönstren.
Men ovanför regnet är det blått.
Och sol.
Pumpar kroppen full av kaffe.
Rensar bilder och läser.
Sedan sätter vi hjulen på Mallorcamark.
Hotellet har tårna i vattnet.
Det ligger i Cala Major.
Glupska som jakthundar ger vi oss ut i jakt på mat.
Hittar ett sjavigt ställe som får duga.
Får i oss var sin toast.
På rummet packar vi upp och röjer runt.
Och sen beger vi oss ut igen.
Går till Zhero Beach Club och dricker rosé.
Vid fyratiden tar den tidiga uppstigningen ut sin rätt.
Då måste jag ha en liten power nap.
Somnar trots det snabbt och tungt på kvällen.
Söndagen kommer med sval luft och hängande regn.
Vi ger oss ut på en PW på 11.000 steg.
Runt Illetas.
Går ner på beachen och tar en kaffe.
Toppiga strandparasollen av torkade palmblad på en tom strand.
Ser plan flyga in över Medelhavet.
Regnet som kommer driver svala vindar.
På natten kommer det mer.
Vädret.
Det där man inte kan styra över.
Maj har varit ovanligt sval även här nere säger de.
Men vi har sol de övriga dagarna och tempen ligger runt 20-strecket.
Vi ägnar flera dagar åt roadtripper runt ön.
Men stegen vi tar varje dag är betydligt fler än kilometrarna vi kör.
Cala Lombards och Ses Salines i söder.
Med olivträd och gamla stenmurar utmed vägen.
De typiska väderkvarnarna.
Och runda höbalar som torkar på åkrarna.
Ett flackt landskap.
Hamnar i Cala Lombards först av allt.
Petra kommer PW:ande och möter upp oss på stranden.
Vi åker till hennes hem där i Mallorcabyn och fikar.
Hon har utvandrat hit sedan många år.
Förundras över vart livet tagit oss barndomsvänner så här 50 år senare.
På kvällen blir vi bjudna på ett glas vin hos en annan hembygdsvän, Johan.
Med en vidunderlig utsikt över Illetasviken dricker vi svalt vitt och pratar om allt.
Livet alltså.
Möten.
Dessa korta små stunder.
Dagen efter, Valdemossa, Deia och Soller på östsidan.
Kullar och berg.
Inland och strand.
Chopins pittoreska Valdemossa had me at hello.
Gamla stenbyggnader och smala vägar.
Älskar det.
Och så det dramatiska Formentor i norr.
Slingriga bergsvägar med branta stup på ena sidan och höga bergsväggar på den andra.
Hårnålskurvor och cyklister.
Pinjeträd och oändligheten i en horisont.
Getter som betar vid vägkanten.
Vi tar oss ända ut till den allra nordligaste udden.
Den med fyren.
Sen dricker vi kaffe i Artà i öster.
Med solen i ryggen utmed den lilla gågatan.
Tar god tid på oss.
Jag älskar det icke-tillrättalagda på dessa gamla badorter runt Medelhavet.
Trapporna är sneda och vinda ner mot vattnet.
Man tar sig fram på toppiga klippor och stundtals stupar det brant.
Husen i byarna ligger tätt utmed gatorna.
Trottoarerna är smala.
Jag slås av likheten med det Provence jag känner så väl.
Medelhavsnaturen och det branta klippiga.
Dofterna och ljuden.
Närheten till det turkosa vattnet.
De små byarna.
Det föränderliga landskapet.
De smala trånga vägarna.
Svalorna som tjuter och leker.
På torsdag morgon skriver jag.
Tar en lång lugn frukost med datorn.
Sedan träffar jag en styrelsekollega.
Medan vi går 31.000 steg utmed Palmas kustremsa pratar vi.
Om allt.
Och dricker kaffe, rosé och cava.
Stannar vid ett ställe och äter.
Vi går i timmar.
Ju mer vi pratar, desto mer inser vi hur lika vi tänker.
I allt från livsval och politik, till ekonomi.
Varför bondar man så bra med vissa människor?
Vad är det som gör att en del är så lätt att vara med?
Där det blir ett lugn.
Ett djup och en kommunikation.
Ingen behöver bevisa något för den andra.
Där båda kan blotta sig och vara den de är.
Sänka garden.
Där jag inte ifrågasätts för det liv jag lever.
De val jag gör och gjort.
Jag har sedan länge valt att ta avstånd från människor som gör det.
Har inte längre tid att lägga på dem.
Måste fokusera på de som är bra.
Och det som passar mig.
Livet brukar bli bra då.
