Flyger årets sista.
En turn-around till Las Palmas.
Det var ett tag sedan jag jobbade 737:an.
Efter Dreamlinern känns den liten.
LPA är en lång kortis.
Stänger dörren om mig 07:10.
Öppnar den igen 23:00.
Blöt och trött.
Ställer mig i fönstret och tittar ut.
Regnet byter ständigt riktning under gatlyktan.
Vinden kastar den fram och tillbaka.
Det blåser hårt.
Kändes tydligt när vi landade.
När jag öppnar fönstret på glänt faller det tungt därute.
Och det rister i persiennen.
Kommer somna fint.
Årets sista dag.
Grått som diskvatten därute.
Knappast så ljuset orkar tränga igenom de tunga grå molnen.
Gillar vetskapen att jag får ge mig iväg imorgon igen.
Väskan som jag packade upp igår efter Grancan står tom.
Redo för ny packning.
Varför packa upp om du redan ska packa den igen…? tänker någon säkert.
”Do not mess with the checklist”, tänker jag.
Jag måste veta att jag har allt med mig.
Ska packa den klar innan vännerna kommer ikväll.
Vi är ett gäng som ska ha knytis här hos mig.
Göteborgsvänner.
Och ett SAS-gäng på stopp i stan.
Tänk om jag vetat…
Att ett år som började i arbetsglädje får sluta så också.
Då på SAS.
Nu på TUI.
Det hade jag inte tagit med i beräkningen.
Trivs fint med bas i Göteborg.
Även om jag ibland kommer på mig själv med att sakna Stockholm.
Älskar mina nya kollegor.
Och saknar de gamla.
Jublar över mina nya roliga stopp i värmen.
Och att äntligen få flyga long haul.
Har hjärtat på två ställen nu.
Tänk om jag vetat…
Att mitt val att leva precis så som jag gör är perfekt för mig.
Fortfarande.
Själv.
Utan barn och man i mitt liv.
Eller ja, låt oss säga utan förhållande med EN man…
Kommer aldrig leva ihop med någon igen.
Egna beslut i allt som rör mig.
Eget ansvar för mitt liv.
Utan kompromisser.
Där jag väljer min väg.
”Tänk om du ångrar dig”, sa någon en gång.
Det angående mitt val att inte skaffa barn.
”Tänk om du gör det”, svarade jag.
De där föreställningarna om vad som är ”lycka” stämmer inte.
För alla.
Vi har alla olika vägar att gå.
Och just där måste jag ibland säga hej då till människor i mitt liv.
Och de till mig.
När vi inte längre gör varandra glada.
När vi inte längre är bra för varandra.
Då ska vi mjukt stänga dörren.
Och inte ifrågasätta varandras sätt att leva.
Vi ska omge oss med människor som vill se oss växa.
Se oss förändras.
Som tål det.
Nu ska väskan packas för en tur till värmen.
Checklistan är utskriven.
Men först en sen frukost.
Tänk bara det…
Att få äta när det passar mig.
Och det som passar mig.
I det där ”förhållandet” jag en gång levde i fick jag ofta höra att jag aldrig var i fas.
Mat som jag fryst in för senare tillfällen var helt plötsligt bortrensat och slängt.
Så oerhört skönt att den tiden ligger bakom mig.
För alltid.
Människor som korsar ens väg är inte alltid av godo.
Imorgon blir det tåg till Köpenhamn.
En natt där och sedan Thailand igen.
Jag hoppas att de jag känner och älskar finns med mig nästa nyår.
Att våra hjärtan fortfarande slår då.
Sånt vet man aldrig.
En dag slutar vi finnas till.
Vi vet inte när.
Men till dess får vi leva.
På allra bästa sätt.
”May your coming year be filled with magic and dreams and good madness.
I hope you read some fine books
and kiss someone who thinks you’re wonderful,
and don’t forget to make some art
write or draw or build or sing or live as only you can.
And I hope, somewhere in the this year, you surprise yourself”
Neil Gaiman