Författare: Helena

Mitt största misstag var att gå emot min egen magkänsla.
Jag visste inom mig att vårt förhållande inte var bra.
Att jag blev illa behandlad.
Varför sålde jag då mitt hem för att leva med honom?
Antagligen för att det var så jag var lärd att göra.
Jag ska följa mitt hjärta.
Jag ska kämpa för kärleken.
Är inte det vad alla säger att man ska göra?
Men jag ska inte skylla på någon annan.
Det var jag som borde lyssnat.

Det var lördag morgon den 2 april.
Jag satt i sängen sedan tidig med min kaffe och min dator.
Han hade i vanlig ordning sovit i ett av sina barns rum.
Det var längesedan han sov hos mig om han kunde slippa.
Jag hörde honom rumstera om.
Jag insåg att läget var perfekt.
Han var nykter.
Han var på ok humör.
Och hans barn var inte hemma.
Sådana tillfällen kom inte ofta.
”Nu går du ut till köket, Helena.
Du fixar dig en ny kopp kaffe.
Sedan sätter du dig mitt emot honom.
Och du säger det du måste säga.
Det är dags nu.”

Redan i februari hade jag börjat gå på lägenhetsvisningar.
Jag ville vara redo när det var dags.
Ha en blick för hur bostadsmarknaden såg ut.
Få kontakt med mäklarna som jobbade i staden.
Jag ville kunna slå till snabbt när jag hittade rätt.
Min bank var kontaktad.
Jag visste var min ekonomiska limit låg.
Och att jag skulle kunna få ett överbryggande lån om det behövdes.
Jag hade förberett mig.
Att planera praktiskt hjälpte mig.
Det var lättare att lämna honom mentalt då.
Min oro låg i hur han skulle agera.
Hur skulle han behandla mig?
Hur länge jag skulle vara tvungen att leva under samma tak som honom?

– Vi har en del att prata om, du och jag, hörde jag mig själv säga.
Han tittade på mig. Lite på sin vakt.
– Ja, det har vi.
Det märktes att han förstod.
– Så vad tycker du vi gör? sa jag.
Jag ville inte ge honom chansen att efteråt kunna skylla på mig för att ha bestämt allt.
Jag visste precis hur han funkade.
Så fort han kunde skylla på andra så gjorde han det.
– Det finns väl bara en sak att göra… sa han med tvekan.
Som om han anade en fälla.
Det fanns ingen sådan. Jag ville bara vidare nu.
Denna relation höll på att förstöra mig.
Jag hade gett fel människa tillträde till mitt liv.
Nu var jag tvungen att få bort honom.
Kunde inte slösa mer av min tid
– Bra, sa jag. Då tar vi de steg som behövs. Vi börjar med att förbereda försäljning av lägenheten.
Han kom runt bordet föra att som vanligt spela empatisk.
Ge en kram.
– Du, det är för sent för det där, sa jag.
Höll upp händerna framför mig och reste mig.
– Alldeles för sent.
Sen drog jag på mig löparkläderna och gav mig ut på en lång runda.
Huvudet och kroppen behövde få ur sig det enorma energipåslag som fortfarande satt kvar.
Nu var första steget taget.
Det var en sån lättnad.
Och sedan fick jag besök av en väninna en vecka senare…

Det kändes som jag fick livet tillbaka.
Jag har inte tagit upp alla hans aggressiva påhopp när jag nu gått tillbaka.
Det skulle bli för mycket.
Och en del av dem har bleknat när åren har gått.
Gott så.
Men nu skulle jag inte behöva fly ut om kvällen någon mer gång.
Sitta i parken vid Domkyrkan och gråtande ringa min mamma.
Inte behöva somna i fosterställning.
Snart skulle jag få bo i en lägenhet som skulle kännas som ett hem.
Bara mitt.

Vi stod i köket och fixade oss var sin kaffe.
L vände sig mot mig.
– Jag har en sak jag måste berätta för dig, sa hon.
Och så talade hon om hur han kontaktat henne på messenger vid flera tillfällen under en längre tid.
Hur tonen till en början varit kamratlig, men sedan svängt till något helt annat.
Till en pockande, flirtig ton, full av komplimanger.
Från början försökte hon slå det ifrån sig genom att fortsätta vara kamratlig tillbaka, men intensiteten bara ökade.
Till slut hade han gått så långt över gränsen att hon röt ifrån.
– Det du gör just nu är verkligen inte ok! Helena och jag har känt varandra i över 10 år. Backa!
Han pudlade utan att be om ursäkt.
Skyllde på att han var i obalans, stressad.
L svarade honom inte utan bestämde sig i stället för att åka till Göteborg.
Att träffa mig för att berätta öga mot öga.
Jag hade svårt att ta in det.
Detta var ju ett beteende som han alltid fördömde.
L måste ha missuppfattat.
Han skulle aldrig göra så.
Eller skulle han..?
När jag såg delar av det han skrivit insåg jag.
Det fanns inget att missuppfatta.

Funderar du ibland på vilken bild människor får av dig?
Hur du uppfattas av andra?
Jag kan inte låta bli att undra det.
Och jag har insett att det finns lika många bilder av mig som relationer jag har.
För varje relation är unik i sig.
Varje människa jag möter speglar något i mig som finns där.
Som kommer fram i just det mötet.
Den relationen.
Jag är aldrig exakt samma människa.
Familj – Vänner – Kärlek – Arbete.
Inga stora förändringar.
Små skiften.
Men samtalen vi har blir annorlunda beroende på.
Och de förändrar mig.
Deras förväntningar på mig, bilder av mig, tar fram nya sidor.
Det är väl det som är utveckling, tänker jag.

En av mina vänner sa en gång att hade hon inte känt mig utan bara följt mig på sociala media hade hennes uppfattning om mig varit en annan.
En mer tungsint och vemodig person.
Till och med i skrift och i mitt val av musik, framstår alltså en annan bild av mig.
Och just däri ligger väl svaret.
Vi bär många personer inom oss.
Det mest fascinerande är att vara med människor som tycker om att se olika sidor av mig.
Som gillar att utforska mig.
Som accepterar.
Och som vill låta mig lära känna dem.
Som släpper in mig.
Alla relationer utvecklas över tid.
Det märker jag väldigt tydligt i relationerna med mid min familj.
De som funnits sedan jag var ett litet barn.
Även dessa har ändrats efterhand som vi växt upp.
Och utifrån det vi gått igenom som individer.

Relationer är det viktigaste vi har.
Och det svåraste.
De kräver ständig omvårdnad.
Hela livet präglas av dem.
Vi formas utifrån dem.
”Du blir som du umgås”
Därför måste jag vara med människor som är snälla mot mig.
Respekterar mig.
Som tycker om mig och tycker jag är viktig.
När jag var yngre kände jag nog alltid ett behov av att passa in.
Vara till lags.
Rädslan för att hamna utanför var stor.
Och jag tror det är en rädsla vi bär med oss hela livet.

Ibland har jag upplevt att jag hamnar i relationer som dränerar mig på energi.
Gör mig ledsen.
Där jag känt att jag inte är ”good enough”.
Där jag klämts mellan en förväntning, ett outtalat krav, och relationen med personen.
Kommunikation och möten som från början var glädjefyllda, vänder och blir svåra.
När det till slut handlar om att ställa upp.
Jag kan inte leva för att svara upp till en sån bild.
Då går jag sönder.
Relationer ska vara enkla.
Fyllda av lust, glädje, stöttning, tårar, skratt, kärlek, respekt, förståelse, värme, sanningar.
Men inte kravfyllda.
Aldrig kravfyllda.
Jag hjälper gärna mina vänner.
På alla sätt jag kan.
Jag vill gärna ge tillbaka.
Men det finns gränser som jag inte kan låta mig passera.

För den allra viktigaste relation är den med mig själv.
Jag måste först och främst värna den.
Jag måste ta ansvar för att må bra inuti mig själv.
Måste få säga ”nej” ibland.
Måste ställa upp på mina egna behov också.
Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka och titta på relationerna.
Är de bra för mig?
Mår jag bra av den?
Blir jag glad av dem?
Är de ömsesidiga?

Människor har kommit och gått genom mitt liv.
Det de har gemensamt är att de alla på något sätt har påverkat mig.
Har varit ett led i att göra mig till den person jag idag är.
Jag möter aldrig någon av en slump, tänker jag.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took me years to understand that this too, was a gift.”

Jag skriver hela förmiddagen.
Får ur mig mer än dagens minimiantal av ord.
Samtidigt som jag redigerar.
Ett kapitel jag blev nöjd med.
Min nya tillvaro.
Skrivandet och hemmajobbet.
Sen går jag ur min skrivarbubbla och förbereder för en annan.
Jag packar jag min kabinväska.
Och då känns det som då.
Innan covid.
Fast jag är lite pack-ring-rostig.
Då hade jag alltid en necessär redo.
Kunde packa väskan på tjugo minuter.
Missade aldrig något.
Det gjorde jag inte nu heller.
Men det tog längre tid.

Sen går jag i den kalla marseftermiddagen mot Centralen.
Hoppar på SJ Snabbtåg 440 mot Sthlm.
Sitter i vagn 6, plats 30.
Vid fönstret.
Alltid vid fönstret.
Precis om när jag flyger.
Det luktar nästan lite snö i luften.
Kan det vara så illa..?
Jag har musik i lurarna och datorn framför mig när vi rullar ut från Göteborg.
Jag chattar lite med en vän på sms.
Sen ringer Magnus.
Vi pratar en stund med stundtals medioker täckning.
Landskapet rusar förbi.
Beige och färglöst som alltid i skiftet mellan vinter och vår.
Den fulaste tiden på året.
Den är som vackrast när den sveps in i förvårens dimma.

Stockholm möter mig i vårskymningen.
Iskall och ljus.
Jag går till hotellet med väskan på släp.
Nu ska jag in i styrelsebubblan i ett dygn.
Imorgon börjar vi redan 10 så alla är på plats redan ikväll.
Jag gilla mitt gäng.
Väl samarbetade, roliga, proffsiga, konstruktiva.
På torsdagsmorgonen har vi möte med Formex två projektledare.
Och efter en gemensam lunch börjar vårt styrelsemöte.
Detta är en branschorganisation för grossister inom inredning, present och design.
Jag blev invald som ledamot 2011.
Och sedan blev jag utsedd att överta ordförandeklubban 2016.
Som styrelseordförande arbetar jag alltid efter en stående dagordning.
Men det finns alltid tid och plats för diskussioner och ”övriga frågor”.
Vår bransch har också drabbats av pandemin.
Så klart.
Efter en svajig vår 2020 då ingen hade en aning om något började verksamheter så sakta komma igång.
Men sedan sommaren har de flesta medlemmars verksamheter fungerat bra.
Det är vår handelsplats, vår mässa, som fått mest stryk.
Formex har inte kunnat arrangeras sedan januari 2020.
Då när vi bara svagt hade hört ett rykte om något nytt virus i Kina.
Föga anade vi…
Nu finns det en stor önskan om att få träffas i augusti igen, men det är ännu väldigt osäkert om det kommer att bli så.

Jag lämnar inte hotellet förrän jag ska åka hem igen.
Av olika anledningar.
Arbete, kyla och… ja det där som fladdermusen orsakade..
Men kl 08:10 drar jag iväg mot västkusten igen.
Rullar ut från ett Stockholm iklätt blå himmel och sol.
Och det följer mig hela vägen neråt:
Det och det beige landskapet som trots allt känns lite gladare är solen belyser det.
Nästa gång får jag ta ett par dagar extra i Stockholm.
Känns kul att så många vänner som hör av sig och undrar om vi inte kan passa på att ses.
Men denna gången funkade det inte.

Ikväll ska vi ha AW igen.
Paula på 5:an, Monica på 4:an och jag på 3:an.
Ett annat styrelsegäng.
Från huset.
Från bostadsrättsstyrelsen.
Arbetet i en BRF-styrelse är ofta betydligt jobbigare än man tror.
Inte för att frågorna är svårare, utan för att det ofta blir infekterade sådana.
Vi har ett väldigt bra samarbete i styrelsen, men det är oerhört viktigt att de beslut som tas är för HELA föreningens bästa.
Det gäller att veta vilken mössa man har på sig i beslutsfattandet.
Få vill engagera sig, men de vill däremot styra och ställa och tala om för oss vad vi ska göra och hur.
Det ställs många ”krav”.
Du kan aldrig göra alla nöjda.
Så jag är av den åsikten att vi alltid säger nej till att börja med.
Skinnet på min näsan och oljan på mina fjädrarna har ökat med åren och erfarenheten.
Jag tar väldigt sällan saker personligt när jag får kritik som styrelseordförande.
Har vi gemensamt tagit ett beslut så har vi vänt frågan några gånger och vet varför.
Vi har tagit reda på fakta och vi vet vilka skyldigheter vi har och inte.
Då är det alltid lättare att borsta bort kritiken

Det började sätta sig på mig rent fysiskt.
Jag började sova dåligt.
Fick sår i hårbotten.
Gick upp i vikt.
Jag kände mig så ful.
Det satte sig på min andning och gjorde att jag inte kunde dra djupa andetag.
Även min personlighet förändrades.
Från att ha varit glad, direkt och frispråkig, blev jag blev vaksam och tyst.
Omedvetet försökte jag undvika situationer som kickade igång honom.
Men det kvittade.
Hans kärlek var så över.
Och ändå bröt han inte upp från vårt förhållande.
Ändå stannade han kvar.

Jag insåg att det var jag som skulle bli tvungen att lämna detta för han skulle inte göra det.
Han var en feg sate som bara skulle bli värre och värre.
Han försökte projicera en bild av mig som inte stämde med den person jag var.
Han kallar mig nedsättande saker och attackerar min personlighet.
Jag var egoistisk.
Snål.
Kall.
Såg ner på folk.
Oempatisk.
Sverigedemokrat (fast jag är politiskt engagerad i Moderaterna sedan många år).
Jag hade en aggressivitet jag borde se till att få hjälp med.
Det inte stod rätt till i huvudet på mig.
Jag förstod mig inte på barn.
Jag visste inte hur man pratade med barn.
Och jag var inte bra för barnen.

Vi var på väg hem till min familj.
Det var februari och kusinerna hade anordnat en fest ute i skogen.
Grill över öppen eld och mycket vin, öl och GT.
I bilen på vägen hem satte han igång.
Han drog på med sina förminskande uttryck.
Men tyst.
För i baksätet satt hans barn och de skulle ju inte höra hur deras pappa bar sig åt.
Och lika tyst försökte jag värja mig.
Och låta bli att gråta.
Av samma anledning.
På kvällen vid middagen med min syster, hennes familj och min mamma försöker han supa mig full.
Han såg hur obalanserad jag var.
Han visste precis hur långt han drivit mig.
Så han fyllde på mitt vinglas hela tiden.
Hela tiden.
Och jag märkte inget.
Men det gjorde mamma.
När jag gick på toaletten följde hon med mig till det rum vi skulle sova i.
Jag hade lagt mig på sängen.
Hon frågade hur jag mådde.
Bad mig att inte drick mer vin.
Hon visste hur min situation var.
Det var bara hon och ett par väninnor som visste hur illa det var.
Inte ens mina syskon hade fått veta då.

Än idag pratar mamma om den kvällen.
Så många gånger hon bett mig om förlåtelse för att hon inte stoppade honom.
Inte tog honom åt sidan och sa åt honom att sluta fylla mitt glas.
Att hon inte visade honom att hon såg.
Det där motståndet mot att skapa dålig stämning var för starkt inom mamma.
Hon visste inte hur hon skulle hantera det hon såg.
Men det var inte hennes fel.
Det fanns bara en som bar skulden till att försöka få mig att klappa ihop.
Som försökte sänka mig inför min egen familj.
Och det var han.

Det vi gör mot varandra.
Orden vi säger till varandra, de försvinner aldrig.
De är med oss resten av livet.
Bränner sig in.
Och jag ville inget säga, inget visa.
För jag skämdes.
Att blotta min skam och min sorg över att bli behandlad så illa av den jag valt att leva med det är något av det mest smärtsamma jag varit med om.
Att jag tillät den man jag levde med att behandla mig på detta sätt.
Jag vågade bara berätta det för dem som kunde stå stilla bredvid och förstå.
Som lyssnade på mig.
Och som sa: ”Du vet vad du måste göra. Det kommer när det är moget.”
Jag vågade inte riskera att berätta för människor som konfrontativt skulle säga:
”Det är väl bara att gå!”
”Lämna honom bara!”
För det funkar inte så.
Jag hade inte orkat det då.
Skammen var en av orsakerna till att jag inte sa något.
Det och att det krävs mod och styrka inuti.
Det mod och den styrkan som brutits ner.
Som jag nu skulle behöva bygga upp helt själv.
Mitt i en vardag som var ett fullständigt kaos.
Och då hade jag ingen aning om vad som väntade mig…

04:50 står jag i vardagsrumsfönstret.
Halvnaken och rufsig.
Gatan utanför är vit av snö.
Inte ett spår i det mjuka.
Ännu orört.
Under gatlyktan ser jag att snön fortfarande faller.
På fredag kommer allt att vara så gott som borta.
Då vaknar jag till regn mot fönstret.
I huset som ruvar högst upp på kullen lyser det inte i ett enda fönster.
Ja, om jag inte räknar med det där adventsljusstakarna fortfarande är tända.

Huden knottrar sig när jag går tillbaka till sovrummet.
Golvet är fortfarande kallt efter natten med öppet fönster och kallt element.
Jag är frestad att krypa ner i de kroppsvarma täckena igen.
Står emot.
Suget att skriva vinner.
Och att börja dagen.
De där första timmarna på morgonen.
Får mycket gjort då.
Så tydligt en morgonmänniska.

Sätter på duschen och stiger in i de heta ångande vattenstrålarna.
Tvättar ansiktet med rengöringsmjölk.
Borstar tänderna.
Funderar på om jag ska tvätta håret.
Bestämmer mig för att göra det imorgon.
Femtio squats med varmt vatten över ryggen.
Gör väl varken till eller från träningsmässigt.
Gör ingen skada heller.
Sen lägger jag händerna i botten av badkaret och tänjer sakta ut benen tills de är raka.
Händerna fortfarande kvar.
Rullar upp ryggen kota för kota.
Väljer bland mina drygt 20 duschtvålar.
Stannar vid en salvia/rosmarin och en citrus.
Bestämmer mig för citrus.
Lödder över hela mig.
Sköljer av.
Torkar mig torr och varm.
Smörjer mig mjuk med samma doft som jag använde som tvål.
Tar på en skyddande och återfuktande ansiktskräm.
Behövs när det är kallt ute.
Får så torr hud då.
Drar fram vågen.
Väger mig.
63,1 kg till mina 173 cm.
Det ger ett BMI på 21,10.
Jag är normal.

Tänder fönsterlampan och ljusslingan i köket.
Och lampan över spisen.
Det räcker så.
Värmer vatten till kaffet.
Induktionshällen gör det snabbt.
Stoppar i mig en D-vitamin.
Dricker vatten.
Öppnar kökslådan med bestick.
Väljer en lång rosa melaminsked för att röra om med.
Ett minne från mitt företagande liv.
Skriver: mjölk, havregryn, kiwi, ananas på en liten lapp.
Låter den ligga kvar på köksbänken.
Kommer kanske på mer.
Lägger till apelsiner en sund senare.

I sovrummet har värmen kommit tillbaka.
Känner det varma elementet mot baken när jag bäddar sängen.
Puffar upp huvudkuddarna.
Lägger tillrätta.
Viker täcket.
Drar på överkastet.
Dagen kan inte börja förrän jag har bäddat.
Tittar ut på mörkret.
Skyltarna vid Muhammeds lilla Jourlivs lyser.
Ser att det har blivit några hjulspår i det vita därnere.
På vägen mot badrummet tar jag ner håret som suttit i en knut på huvudet under natten.
Vill inte sova med trassligt hår i ansiktet.
Kammar det framför spegeln i badrummet.
Ser att det är fett av oljan jag tar i topparna varje kväll.
Flätar det för att det inte ska synas.
Får tvätta imorgon.

Ställer mig vid vardagsrumsfönstret igen.
Det varma elementet mot låren.
Petar i växternas jord.
Torrt.
Behöver vattnas.
Fyller på vattenkannan.
Tar i lite växtnäring.
Tror de behöver det nu på vintern.
Gnider försiktigt bladen på doftpelargonen.
Då släpper de ifrån sig sin doft.
De är sträva, men samtidigt mjuka,
Drar in doften till botten av näsan.

Funderar ett tag på att gå ner och skotta framför entréerna till fastigheten.
Bestämmer mig för att vänta tills det slutar snöa.
Tänker att någon annan kanske hinner före.
Så jag slipper.
Och det var precis vad som hände…
Sätter mig i soffan.
Tänder ljusen på bordet.
Tänder lampan vid soffan.
Öppnar datorn.
Börjar skriva.

Bertil Ingemar Lidh skulle fyllt 86 år förra veckan.
Han föddes 1935 som femte barnet i en kull som tillslut skulle bli 15 syskon.
Nio pojkar och sex flickor.
Den äldste brodern, Sven-Erik, föddes 1929.
Och den yngsta, Monica, föddes samma dag min far konfirmerades, 1950.
De blev ett fotbollslag och utmanade andra lag i byarna runtomkring.

De växte upp på en gård i Västergötland.
På gränsen till Småland.
Livet i en familj med 15 barn var ingen slackertillvaro.
Det skulle fram mat på bordet varje dag i veckan.
Och barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till.
De hässjade hö.
Tog hand om djuren.
Vände torv på mossen.
Bakade bröd och lagade mat.
Samtidigt skulle de hinna med skolan.

Pappa träffade mamma på en logdans i bygden.
Hon kom från grannbyn.
Den lite större.
De gifte sig 1962, när hon var 22 och han 27.
10 månader senare föddes jag.
Jag fick två syskon och 44 kusiner.
Bröllopen och dopen i familjen avlöste varandra.
Varje gång vi åkte upp för att hälsa på farmor och farfar var det alltid någon där.
Eller så kom det strax någon.
Där var aldrig tomt på helgerna.

Pappa gjorde sig ett liv.
Han började som verktygsmakare.
Avancerade till förman och startade sedan eget företag.
Han var en entreprenör av den gamla sorten.
Hans uppväxt hade aldrig gett honom något gratis.
Han visste att arbetade hårt och mycket.
Jag kan fortfarande se honom med sina verktygsritningar.
Alltid. Överallt.
I sommarstugan på semestern.
På jularna.
På köksbordet en lördagsmorgon.
Arbetet var viktigt för honom.
Och arbetet blev en del av honom.
Men han fanns alltid där ändå.

Han lät mig köra bil upp till farmor och farfar redan som 14-åring.
Det var 8 km dit med en del mötande trafik.
Han kunde sova i fem minuter på lunchrasten.
Och jag fattade aldrig hur han gjorde.
Han rökte Ritz utan filter.
Men lade rökningen på hyllan redan i mitten på 70-talet.
Sen grälade han alltid på mig när jag tog över ovanan ett par år senare.
Min bror var duktig på att driva med honom.
Det var tacksamt för han gick alltid på det.
Han älskade att spela kort.
Och Tetris på de där första manickerna som kom.
Och Yatzy med sig själv eller om han fick med mamma på det.
Och så var han en hejare på att lägga pussel.
Han hade en usel sångröst.
Men han var bra på att rita.
Och på jularna var han den ende som åt lutfisk.

Han köpte Expressen varje dag.
Och prenumererade på Dagens Industri.
Samtidigt som han läste tidningen hade han både radion och TV:n på i bakgrunden.
Han följde alla serier som fanns på TV när jag växte upp.
Älskade deckare.
Och skrattade så tårarna rann åt Fawlty Towers.
Han hade tokgillat HBO och Netflix idag.
Han var tidig med att skaffa mobil.
Redan på 80-talet faktiskt.
Men han kunde aldrig lära sig sin kod så han var tvungen att ha 1234.

På somrarna åkte vi till Varberg.
En gång skulle vi prova att vara där i ett tält.
Att campa.
Men det blev bara en gång.
Sen vägrade han.
Vi köpte en egen sommarstuga som han fixade med istället.
Jag anlade ett stenparti med blommor.
Han envisades med att sätta en pion mitt i mitt arrangemang.
När jag idag går förbi den där första stugan vi hade så ser jag fortfarande hans pion.

Han var engagerad i allt det jag tog mig för.
På ett lite lågmält sätt.
När jag höll på med teater kom han på föreställningarna.
Och när jag jobbade på Dramaten blev han en besökare där.
Han som aldrig varit på teater förut.
När jag startade mitt företag följde han med mig till Turkiet på min första affärsresa.
Och han körde mig till Stockholm när jag skulle medverka på Formex för första gången.
Han hade älskat att få ta del av den resa jag gjorde med mitt företag.
Hade han varit med nu hade han blivit SAS största supporter.
Han hade okynnesflugit bara för att få åka med när jag jobbade.
Men han stod liksom inte i kulisserna och skrek och tjoade.
Det passade sig inte.
Han var inte de stora känsloyttringarnas pappa.

Jag och mina två syskon fick utvecklas, växa och gro som vi ville.
Så länge vi skötte oss.
Så länge vi arbetade anständigt och hederligt.
Gjorde rätt för oss.
Och tog ansvar.
Ungefär så som han själv gjort genom livet.
Det fanns inga andra krav.
Ibland undrar jag hur han blivit påverkad av sin uppväxt och den tid som var då.
Han växte upp under andra världskriget och i dess efterdyningar.
I en syskonskara om 15.
Jag hade vela prata med honom om det.

Men det är frågor jag aldrig kan få svar på.
Han dog som den förste av de 15 syskonen.
När våren var som vackrast, i maj 1997.
Han begravdes en regntung dag ett par veckor senare.
Det har gått 24 år sedan dess.
Man vänjer sig.
Man vänjer sig aldrig…

Det är väldigt påfrestande att leva med en person som får ständiga utbrott på dig.
Det tär.
Och de blev fler och elakare.
Det kunde röra sig om allt från hur jag skar tomater, till något jag sa om ett tv-program.
Försökte jag hålla ryggen rak blev han värre.
Men att böja mig hjälpte föga.
Jag levde på tå i mitt eget hem.
Med en ständig osäkerhet för den man jag delade det med.
Jag gick omkring med en pysande energi och tentaklerna ute.
En radar som letade tecken.
Det kunde vara ett sätt han hade att dra upp axlarna.
En mörkerblick.
Ett tonfall.
Hur han satt i soffan.
Hävde i sig mer och mer alkohol.
Eller gick en meter framför mig på stan.

Min vardag var inte så här hela tiden.
Självklart inte.
Då hade jag aldrig tagit steget att flytta ihop med honom.
De första 1,5 – 2 åren var det en ständig bekräftelse.
Det var vi.
”- Jag kastar mig handlöst för dig!” var en fras han ofta använde.
Men vet du… Det dåliga kommer så smygande.
Jag märkte det knappast.
Trodde det var en dålig dag.
Mitt fel.
Jag som överreagerade.
Jag ville aldrig tro, inte se,  att det var han som började tröttna.

Jag gjorde stora förändringar i mitt liv för att kunna leva med honom.
Mina djur påverkades av mitt val.
Jag blev bonusmamma varannan vecka.
Och till slut sålde jag mitt hem, som jag älskade, för att leva med honom.
Jag kunde ju inte bara ge upp då.
Jag ville ju så gärna att det skulle fungera.
Så jag försökte anpassa mig.
Försökte förändra mig själv.
Tänkte att det var det som var att kompromissa i ett förhållande.
Jag ville ju vara en person han var stolt över och älskade.
Så som han gjort i början.
Jag ville känna tryggheten och lättnaden över att kunna vara den jag var.

Jag älskade att tända doftljus.
Kan inte leva utan.
Och det visste han.
Men det jag mådde bra av måste han attackera.
Han sa: Du får ta och släcka det där.
– Jaha… varför det?
– Barnen tycker inte om det.
– Har de sagt det?
– De tycker det luktar konstigt! Vad är det du inte fattar???
”Barnen-kortet”.
Det var inte lönt att argumentera.

Jag tyckte om att stanna kvar i sängen om helgmorgnarna.
En kopp kaffe och något att läsa.
Sedan drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på löprundor.
Jag kom hem vid lunch och åt frukosten då.
Han sa: Att du aldrig kan vara i fas med oss andra!
– Vad menar du?
– Du kan inte bara äta när det passar dig! Det finns barn här och de kan inte rätta sig efter dig!
– Det hindrar väl inte att jag äter frukost när dom äter lunch?
– Du får anpassa dig!
– Jag har aldrig tvingat vare sig dig eller barnen att leva efter mig. Och jag ser inte problemet med att jag äter frukost och de äter lunch. Du sitter ju inte ens ner och äter med dem själv..!

Underkastelse har alltid fått mig att slå bakut.
Och jag märkte att han vill ha mig dit.
Jag försökte försvara mig och det som var jag.
Det som var viktigt för mig.
Mitt liv och mina behov.
Men det kvittade om jag kompromissade och om vad.
Det fanns alltid något nytt han irriterade sig på.
Det svåraste var de gånger han utmanade min kärlek till min hund.
Bara en störd människa som kan bete sig så som han gjorde.

Han sa: Jag tror pojken är allergisk mot djur.
Jag svarade inte.
Vad skulle jag säga?
Han sa: Hostan går inte över. Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag svarade fortfarande inte.
Vände mig bort och blundade så han inte skulle se.
Jag älskade min hund.
Min vapendragare som var en del av mitt liv långt innan allt detta.
Han satt vid tv:n.
Med sitt vinglas.
Han sa återigen: Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag reste mig upp och gick.
Han sa: Du går! Du svarar aldrig! Bara går!
– Vad vill du jag ska säga? Vilket svar förväntar du dig?
Han satt tyst.
Tittade inte ens på mig.
Stirrade in i tv:n.
Jag stod kvar.
– Vad är det du vill?  Vad förväntar du dig för svar?
Han sade fortfarande inget.
Sög i sig mer vin.
Armbågarna på låren.
Axlarna uppdragna, kroppen framåtlutad.
Ansiktet hårt och slutet.
Mörkerögonen vindimmiga och fixerade på tv:n.
Mentalt och fysiskt spänd.
Ville ha reaktion.
Ville ha bråk.
– Gör åtminstone ett test på pojken.
Sen gick jag.
Testet blev aldrig av.
Hostan gick över.
Som den alltid gjort.

Orden sades inte för att han trodde att det var någon allergi.
Inte för att få en lösning på något.
De sades för att skapa osäkerhet.
För att mentalt stressa.
För att ”hota” med att ta det som betydde något för mig.
Det allra viktigaste.
Och när han spelade ”barnkortet” visste han att han hade fördel.
Där bakband han mig.
Han visste det.
Och han utnyttjade det.
Ett perverst försök till maktutövande.

Jag har gett mig in i ett skrivprojekt.
Det gjorde jag när jag landade i mitt gamla manus från 2012–2014.
Det var under de åren jag regelbundet gick olika kurser på Skrivarakademin.
Sedan kom livet emellan.
Med försäljning av mitt företag.
Och mitt förhållande som rasade rakt ner i ett stort svart hål.
Jag orkade inte fokusera på så mycket annat under 2015/2016.
Skrivandet lades åt sidan.
Som någon slags skrivkramp.
Men läsandet fanns alltid med.
Varje dag.

Jag älskar vårt svenska språk.
Och läser alltid på svenska.
Jag älskar orden som det är byggt av.
Så jag hittade tillbaka till mitt eget skrivande.
Först genom inlägg på sociala medier.
Och sedan genom att börja blogga.
Jag tycker om att vända, bända och vrida på ord.
Försöka matcha dem på oväntade sätt.
Försöka hitta mitt språk.
Min röst.
Mina ord.
Mitt sätt att skriva.
Det gör jag genom att läsa mycket.
Och att skiva mycket själv.

Jag bestämde mig när jag startade bloggen att det skulle bli ett inlägg varje vecka.
Varken mer eller mindre.
Och det har jag hållit.
I över 100 veckor nu.
Det har gått över två år sen jag började.
Så jag vet att när jag bestämmer mig, då fullföljer jag oftast.
Varje fredag eller lördag lägger jag upp ett nytt inlägg.
Min blogg är mina tankar.
Mitt liv här och nu.
Eller tidigare.
Och ibland framåt.
Högt och lågt, bra och dåligt.
Allt det där som virvlar runt i mitt huvud.
Jag är ganska svart i mitt sätt att skriva.
Tung och vemodig.
Inte alltid, men ofta.
En väninna sa en gång att hade jag inte känt dig utan bara läst dina inlägg så hade jag nog trott att du var en helt annan typ av människa.
Intressant, tänker jag.

Den text jag jobbar på i mitt manus är, i motsats till bloggen, helt fiktiv.
Den är en mix av personer som passerat genom mitt liv och som jag minns.
Från alla olika perioder i mitt liv.
Det är också helt uppdiktade karaktärer.
Allt detta har jag sedan plockat ihop till helt nya fiktiva varelser.
Som Frankenstein ungefär.
Händelser bearbetar jag på samma sätt.
Och platserna.
Och de flesta orterna.

Från början var det jag skrev humoristisk.
Det är inte mycket kvar av det idag.
Nu är det mycket svärta.
Och det kommer det att vara.
Jag trivs bättre med att skriva på det sättet.
Det ser jag också på de böcker jag väljer att läsa.
Min historia utspelar sig i slutet på 70-talet i en mindre by.
Temat är utsatthet, klass och vänskap.
Huvudkaraktärerna är Mona Persson och hennes mamma Maj.
Mona är 16 år och börjar 9:an när berättelsen tar sin början.
Maj är 34 år och jobbar på syfabriken i byn.
Det är runt dessa två och deras liv som min story rör sig.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så är målet att ha ca 130 – 150.000 ord den sista juni.
Det blir ett jäkla skrivande!
Jag brutit ner det till textmängd/dag, vilket gör det lättare att överblicka.
Tre av mina kurskollegor och jag har bestämt oss för att fortsätta att respondera på varandras texter.
På onsdag ska vi ses och dra upp riktlinjerna.
Vi kommer att ta in en lärare också och betala denne för att stötta oss i processen.
Jag har också en god vän som erbjudit sig att läsa min text.
Hon är en van läsare och jag uppskattar verkligen hennes feedback.
Jag behöver utomstående som ger mig feedback.
Det är svårt att veta hur texten landar annars.

Tre veckor in i 2021 nu.
I djupet av oxveckorna.
Inser att jag har omvärderat dem lite med åren.
Inte så att jag helt plötsligt tycker om vintern.
Det kommer nog aldrig att hända.
Men jag finner ett lugn i vardagen efter helgerna.
Jag har aldrig haft krig med mörkret.
Det kan jag omfamna.
Trösta mig och gömma mig i.
Mörkret kräver inte mycket.
Men kylan har jag svårt att förlika mig med.
Och snön.
I stan blir den bara isig och grå-brun.
Inget vackert i det förutom precis när den faller.

Jag har tagit bort all jul.
Det gör jag tidigt.
Helst redan dagen efter nyår.
Inget är så dammigt som jul i januari.
Vi har lämnat midvinterns botten med en månad.
Stigit mot ljuset med 1h 10min.
Det är redan märkbart på kvällarna.
Nästan hela ljusningen har skett där.
På morgonen har det bara förändrats med 22 minuter.

Långt nere under mig, i berget, borrar de för Västlänken.
Jag hör det varje dag.
Staden är uppgrävd på sina ställen.
Många ondgör sig fortfarande.
En taxichaufför sa:
”Kommer du någonsin att behöva åka där, eller gå av här?”
Han pekade mot stationen som byggs vid Haga.
”Nej, sa jag. Troligtvis inte. Men jag åker inte spårvagn heller. Trots det behövs de.”
Människor tänker så konstigt ibland.
Utgår enbart från sina egna behov.
Har svårt att ta in helheten.

USA har svurit in en ny president.
Den förre vägrade närvara.
Clinton, Bush Jr och Obama gjord en hälsning och ett lycka till istället.
Snyggt.
Man måste kunna ”föra sig” som min pappa brukade säga.
Jag är glad att den orangea mannen är borta.
Men vet inte vad jag tycker om den nye.
Den äldste någonsin.
Kommer han ens att överleva sina fyra år…?
Det ser knappast ut så.

Världen vaccinerar för fullt.
Det kommer vara min mammas tur snart.
Hon ser fram emot det.
Att få gå ner till ICA Evertá i byn och handla själv igen.
Det är de små glädjeämnena.
De där viktiga små som gör att man lever på riktigt.
När jag lever för dem så lever jag hela tiden.
Som ljudet av regn och blåst när jag ligger i sängen om kvällen.
Och slår upp boken.
Känner papperet under fingertopparna.
Eller när jag vaknar tidigt och sätter mig i soffan och titta rakt ut i mörkret.
Med en varm kaffe.
Och mitt lilla manus på datorn.
Att få öppna dörren för vännerna en fredag.
Hälla upp var sitt glas vin.
Och ta vid där vi slutade sist.
Eller känna varm hud mot min.
Läppar mot min nacke…

Idag är verkligheten en grå fuktig vadmalsfilt.
Molnen släpper snöglopp utanför fönstret.
Jag har räknat ut att jag behöver skriva ca 5000 ord i veckan t.o.m. juni.
Då har jag ca 110 000 ord.
Plus de drygt 20 000 jag redan har.
En genreroman ligger på ca 80 – 100 000 ord.
När jag finputsar och redigerar försvinner mycket.
Måste alltså ha mer från början.
Mina blogginlägg brukar ligga på mellan 500 – 800 ord ungefär.
Under tiden jag räknar ord övergår gloppet i regelrätt snö…

Hans verbala slag försvagade mig.
Och det eskalerade.
I början var det inte så.
Då riktade han ilskan utåt, mot andra personer.
Företeelser eller oförrätter han ansåg sig blivit utsatt för.
Och det enade oss när jag höll med honom.
Då trodde jag aldrig att den skulle kunna drabba mig.
Jag var liksom skyddad mot den, vreden.
Det var mycket som hände i mig när han var arg.
Jag som alltid varit så orädd.
Som tagit mig an världen, företagandet, livet, utan att blinka.
Vågat ge mig in i saker.
Tyckt så mycket.
Haft åsikter.
Jag blev tystare och tystare.
Började hålla inne med mycket.
Sa inte längre vad jag tyckte.

Han sa: Jag tänker sova hemma ikväll. Och jag tänker gå hem nu.
– Jaha… men…
– Och jag tänker sova ensam.
Vi hade varit ute och ätit och var på väg hem till mig.
Det kom aggressivt och från ingenstans.
Jag tog ett steg tillbaka.
Det var ett stort obehag över hela situationen.
Över sättet han sa det på.
Blicken i hans ögon.
Och ett spänt drag över munnen som förvred ansiktet på honom.
– Men vi ska ju åka… imorgon…, stammade jag.
– Ja! Vad spelar det för roll? Du får komma och hämta mig.
Han vände ryggen åt mig och gick.
Ingen förklaring.
Jag intalade mig att det inte betydde något.
Gjorde problemet till mitt.
Att jag var överkänslig.
Men det var en ny ton och jag visste det innerst inne.
Dagen efter var han som vanligt.
Berörde inte det som hänt.
Det gjorde inte jag heller.
Ville inte förstöra det som var bra igen.
Ville inte väcka det där dåliga.

Det negativa började mer och mer riktas mot mig.
Jag borde ha förstått… redan då…
Så mycket jag ”borde”…
När jag tänker på det i efterhand så känner jag inte igen mig själv.
Jag accepterade hans ton.
Lät honom hålla på utan förklaring.
För detta fortsatte.
Och det blev mer och mer vanligt.
Detta var bara en av de första i en lång räcka incidenter.
Och just det där att jag fogade mig, inte ifrågasatte…

Irritationer mot sådant jag sa eller gjorde inträffade oftare ju längre tiden gick.
Mot musik jag tyckte om.
Mot kläder jag bar.
Filmer jag ville se.
Det var väldigt förvirrande för mig.
Jag frågade honom ibland om han älskade mig.
Det sa han att han gjorde.
Men aldrig som han gjort i början.
Han visade det inte heller.
Inte på några sätt längre.
Efter ett tag ville jag inte ställa den frågan längre.
Det var som att be om kärlek.
Och jag skämdes inuti.

Han sa: – Det är bara att komma ner till sommarstugan. Det måste ni göra.
– Gärna, sa P. Vi är lediga första veckan i juli.
– Ja, men kom ner då, sa han.
Vi var på födelsedagsmingel för P’s sambo.
Det var i slutet av juni.
Jag sa: – Men det funkar inte. Det är inte vår vecka. Det är mamma som är i stugan då…
Han låtsades som ingenting.
Slätade över det inför P.
Skrattade ansträngt och tillgjort.
Jag fick en fullkomlig utskällning när vi gick hem en stund senare.
Jag hade generat honom inför P.
Hur trodde jag att de någonsin skulle vilja umgås med oss igen.
– Du är en fullblodsegoist, skrek han. Du kan inte bete dig!
– Ja men herregud! Du kan väl inte lova bort helger i stugan som inte är våra, svarade jag.
– Har jag inget att säga till om? skrek han tillbaka.
– Nej, inte i det fallet. Det är redan bestämt och uppgjort om veckorna, svarade jag. Ska det fungera för oss som ska vara där så måste vi respektera det som är överenskommet.
Han gick ifrån mig.
Lämnade mig där.
Hela helgen straffade han mig med sitt mörka helvete.

I min mage satte sig något obehagligt som inte försvann.
Jag började notera förändringar i hans röst.
I hans gester.
Hans sätt att gå.
Med uppdragna aggressiva axlar.
När han gick snabbare än mig på gatan, en bit framför.
När han stängde dörren hårdare än vanligt.
Eller var stressad och hård när han pratade med sina barn.
Hans kyliga blick över bordet vid middagar.
Den som visade att han inte var nöjd med mig.
En blick som bara jag lade märket till.
För det var bara jag som visste.
Han var bra på att dölja utåt hur han var.
Skulle aldrig behandla mig illa inför andra.
Det skedde alltid när vi var ensamma.
I sociala sammanhang presenterade han mig som ”min Helena”.
Där var han en helt annan person.