Tro Hopp och Kärlek

Det finns en sån fin sammanhållning och så mycket hopp oss alla nu.

Jag har älskat mitt nya liv.
Varje stund av det.
Till och med när klockan ringt 0230 i kolsvärta och grusiga ögon har jag älskat det.
Varje tidig, sylvasst kylig, morgon i norr.
Varje kvittrig chartermorgon på väg till södra Europa med en kopp kaffe på planets trappa innan passagerarna kommer.
Lyfta tidigt när dimmorna lättar och dansar över topparna på våra granskogar.
Och sedan, doften av jetbränsle och het asfalt på någon grekisk ö.
Och att se plan som lyfter mot en religiöst vacker solnedgång.

Dessa pastellvyer. Färgpaletten räcker inte till. Hur ska jag kunna vara utan detta?
Solig vinterdag i norra Sverige.
Lyfter över Landvetterskogarna med morgonsolen som sällskap.

De vobbliga och vindiga landningarna i ett Göteborg där regnet piskar.
Blåsten som obarmhärtigt kastar snö rakt in på oss när vi öppnar dörrarna i Luleå.
Stunderna och småpratet i crewbussen på väg till hotellet.
Layoverlivet på hotellen och mina pw-rundor i städer runtom i landet.
Vakna i ett vårgrönt Malmö och sedan somna i Kiruna där snödrivorna fortfarande är manshöga.
Det oförutsägbara schemat med sina luckor som låter mig åka iväg på snabbt planerade resor i världen.
Himlen från planet har vidgat min färgpalett med ett oräkneligt antal pastelltoner.
Den världen är en kärlek för livet.

Skymningen kommer redan strax efter lunch i norr när det är december.
När snön fullkomligt överfaller oss när vi öppnar dörrarna.
Med sand mellan tårna. Ett välkommet dygnsstopp på Las Palmas.
På väg mot planet en sommarmorgon.
På väg mot planet en vintermorgon.

Och kollegorna! Vad vore allt detta utan dem.
Jag saknar varenda en.
De impregnerar mig med sin livsglädje.
Alla dessa blandade personligheter med sina olika erfarenheter har fått mig att reflektera över saker jag tidigare inte tänkt på.
De har lärt mig att tänka annorlunda, tänka nytt, tänka om.
De har gjort mig 20 år yngre och så förbannat glad.
Det är detta jag vill jobba med nu. Inget annat.
Jag vill packa min kabinväska, sätta mig på tåget till Stockholm och ge mig ut på en flygslinga.
Vill inte tvingas släppa det.
Jag kommer att dö lite inombords om jag måste.

I Skellefteå tog vi tillfället i akt och dansade loss på hotellets nattklubb när vi hade sen pick-up dagen efter.
Ett glatt chartergäng hemkomna till Göteborg igen.
Med Marco och Julia på en baktrappa i södra Europa.

När jag ligger i sängen tidiga vintermorgnar och tittar upp på adventsstjärnan i fönstret i mitt sovrum kommer alltid tankarna på det år som snart är till ända.
Vad har hänt?
Var är jag nu och var var jag för ett år sedan.
Den motsatta tanken slår mig ofta nu.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
För detta som händer nu kommer att få en väldigt stor påverkan på hela världen.
På alla människor.
Det kommer att i grunden förändra väldigt mycket.
Det kommer att växa mycket nytt och gott ur detta, men just nu drar det med sig så ofantligt mycket sorg och elände.

Jonas, vår purser, hade ett tufft jobb att hålla ordning på tre 50+ värdinnor på vår galet roliga slinga.
Ulrika, Philip och jag. Hon har flyttat till Oslobasen nu. Han ska bli pilot.
Med delar av crewet på Ishotellet en tokigt kall novemberdag.
Glädjen att få flyga med en kurskamrat är total.
Big smiles in Rome.

En dag kommer nu att vara då.
En dag kommer vi att se tillbaka på detta.
Det kommer att vara ett före och ett efter.
Jag skulle vilja vara på andra sidan corona nu.
Att slippa vara mitt i denna bubbla där vi inte har en aning om hur vår verklighet ser ut om en vecka.
Det är bara i Hollywood som sånt här händer.
På film.
Att ett virus låter kvasten gå och påverkar en hel värld så mycket att allt ritas om fullständigt.

Så här ser den flygande verkligheten ut just nu. Måtte det snart vara över.
Det är detta jag vill göra. Jag kommer att dö lite inombords om jag inte kan fortsätta med det.

Den bransch som är min idag, har påverkats hårdare än väldigt många.
Från fullt blås till ingenting på några veckor.
Jag förstår att SAS måste lägga detta varsel.
När intäkterna så gott som helt raderats finns inte mycket annat att göra än att kapa så mycket kostnader som möjligt.
Men vi människor behöver resorna i våra liv.
Vi behöver se nya delar av världen.
Vi behöver få komma bort och vi behöver utforska.
Det berikar oss och gör oss mer förstående för vår omvärld.
Affärer görs inte mellan företag utan mellan människor.
Och de behöver mötas öga mot öga.
Det är min starka övertygelse.
Det är min tro.

”Sometimes we change the world”. Så är det. Resor förändrar världen och människorna.

Nödträningsdags

Det är tid att avsluta dagen.
Vi gör det med en tävling.
Vi är två lag – ett för oss fyra som flyger kortlinjer och ett för de fyra som flyger långt.
En från varje lag ligger redo på knä på varsin yogamatta.
Framför ligger en ”Little Anne”.
Varför den heter Anne förstår jag inte då det helt tydligt är en torso av en man, men strunt samma.
På duken framför tavlan projiceras två ambulansbilar.
Vår är orange nummer 3, deras grön nummer 4.
Och så sätter vi igång.
Vi gör HLR på Anne, alltså hjärt-lungräddning, och ska se vilket lag som får ambulansen i mål först.
Kompressionerna ska göras i rätt takt och med rätt djup för att bilen ska röra sig framåt.
Vi byts åt hela tiden och håller räkningen.
Vi räknar högt för att vår lagkamrat ska veta när det är dags att ta över.

Väljer att gå ut till SAS Hangaren. Vädret är gudomligt. Ser Arlandas vackra flygledartorn. Tycker det är ett av de finaste jag sett på mina resor. Snygg design!

Vårt lag vinner!
Det är tungt och krävande att göra detta och nu har vi bara en docka vars revben inte kommer att knacka och brista.
Vi har inte en människa vars liv vi har i våra händer.
Det är inget levande hjärta vi ska hålla igång.
Vår instruktör berättar om en flight från Alicante då crewet var tvungna att göra detta på riktigt.
De höll på i 40 minuter innan planet var tillbaka på marken och ambulans tog över.
40 minuter!
Man blir rejält trött efter bara fem kan jag tala om.
Här gäller det att alla hjälps åt.
Man måste ständigt bytas av.
Det går inte att göra uppehåll. Blodet koagulerar snabbt.
Du måste hålla på oavbrutet.

Jag hoppas jag ska slippa göra HLR på riktigt, men om det skulle behövas så är vi alla tränade för att klara av det. Jag inser dock att träning och verklighet är två helt olika saker.

I ett av rummen ligger en modell av ett plan utlagt på ett stort bord.
I en låda har vi bilder på alla våra olika nödutrustningar; brandsläckare, syrgasflaskor, smoke hoods, megafon, ficklampor osv.
Dessa ska vi placera ut på rätt plats i planet.
Sedan blir vi kollade av vår instruktör.
Vi klarar det fint, vårt lilla kortlinjegäng.
Det gäller ju att snabbt veta var vi hittar den nödutrustning vi kan behöva när det verkligen gäller.

Arlanda från en startbana och i ett annat väder. Åh vad jag längtar tillbaka till mitt arbete.

En ny grej denna gång är att ett av momenten görs virtuellt.
Vi får ta på oss VR glasögon och får i var hand en manick med en knapp vi ska trycka på och på detta sätt ska vi öppna dörrarna på planet.
Vi ska göra det både i normalläge då vi måste se till att dörren är disarmerad och vid en nödevakuering då den ska vara armerad.
Jag skulle velat filma oss där vi går runt i vår virtuella värld.
Fyra personer med stora VR goggles på sig som ropar ”Emergency – Open Seatbelts – Get out”.
Som böjer sig ner och tittar ut genom fönster som inte finns och som sedan öppnar dörrar som inte heller finns.
Och som med tydliga armrörelser och hög röst beordra imaginära passagerare:  ”Jump and slide”.
Detta måste se väldigt roligt och helt galet ut.
När jag har mina goggles på mig kan jag titta runt i planet.
Det är mycket verkligt.
Känslan av att vilja luta mig mot väggen kommer spontant, men där finns ingen vägg.
När jag tar på den går handen rakt igenom.
Jag kan gå runt lite i mitt virtuella galley men kommer jag för långt blir det som ett galler framför mig. Det betyder att jag träder ur min virtuella värld.
Det ska jag inte göra.
Där riskerar jag att springa in i mina kollegor som strosar runt i sina små världar.

I dag är Arlanda som en spökstad. Det är så tomt och nedstängt överallt. Väldigt få människor som rör sig där. Plan som står parkerade överallt. Så gott som inga som lyfter eller landar.

För en dag har livet varit nästan som vanligt.
Nästan.
När jag kommer tillbaka till Arlanda är det som vanligt lika ovanligt overkligt.

Tillbaka i Göteborg. Tar en lite annan väg hem och ser denna vackra vy. Vårkvällar är bra fina.

När tid är de man har mest av

Tacksam för våren som kommer. Det hade varit tyngre att leva i denna vardagen om det samtidigt blivit mörkare för varje dag.

Tid är det jag har allra mest av just nu.
Det är en ny insikt.
En ny vardag.
Jag minns en period i mitt liv när jag hade eget företag då jag önskade att jag skulle ha mer tid att tänka mina tankar till slut.
Nu har jag det.
Det kom plötsligt och utan förvarning.
Jag inser att jag börjat göra allt jag ska i långsam takt.
Jag t.o.m. vaknar långsamt.
Att skynda är ingen vits.

Vill få göra mig iordning för jobbet igen. Vill få gå upp en tidig morgon för att flyga iväg någonstans…

Visst, jag har saker jag gör.
Sådant jag gjorde innan också, när jag flög 80% och pendlade till Stockholm.
Och jag tyckte jag hade tid över då.
Mer än jag haft tidigare i livet när jag drev eget företag.
Jag var och är typen som inte vill ha mer än max två veckors semester i rad.
Det tråkar ut mig och jag blir rastlös.
Nu har jag inget val.

Magiska ögonblick på 10.000 meters höjd. Saknar världen från ovan.

Jag har bestämt mig för att göra en del av allt det där jag skjutit på. Som att rensa bland mina 25.000 bilder i datorn.
Sen finns det mappar och filer med dokument som ligger arkiverade sedan tiden då jag hade eget företag.
Och så dokument jag samlat på mig privat.
Detta ska ses över, stuvas om och arkiveras bättre.
Och så budgeten.
Och garderoben. Det är så mycket kläder som aldrig används.
Och källarförrådet. Julprylarna…
Sist tänker jag åka till återvinningen med allt sådant som inte går att slänga i vårt soprum och som jag lagt åt sidan.
Jag gillar sånt. Kan slukas av det i timmar.

Jag går långt och länge. Lyssnar på mycket böcker och poddar.  För mig är det viktigt att få friskt luft och att få röra på mig.

Jag prioriterar löprundor och långa pw’s.
Tidigare sprang jag regelbundet 3-4 mil varje vecka.
Nu blir det ca 3,5 mil/vecka blandat löpning och pw.
Jag ska ta mig i kragen och lyfta antalet löprundor och längden på dessa till den nivå de var på tidigare.
No more excuses!
När tunneln mellan Hong Kong ön och fastlandet stod klar döptes den i folkmun till ”no excuse tunnel”. Män som arbetade på kontoren på HK-ön och bodde på andra sidan skyllde allt som oftast på att sista båten hunnit gå medan de var tvungna att jobba över. På så sätt kunde de spendera natten hos någon mätress med jämna mellanrum.
Med tunneln var det slut på sådana ursäkter.
Denna korttidspermittering får bli min ”no excuse” när det gäller löpning.

På något sätt ger dessa bilder mig ett lugn och ett löfte om att jag snart kommer att få komma tillbaka till det jag saknar idag. Att livet kommer tillbaka så som det var…

Jag sörjer det faktum att mina syskon och jag inte kommer att kunna fira tillsammans med vår mamma på hennes 80-årsdag i maj.
Vi hade en liten resa inplanerad.
Nu kan vi inte uppvakta henne.
Jag vet inte ens om vi kommer att kunna ses i sommar nere i Varberg.
Troligtvis inte.

Det är som om alla saknad efter mitt arbete ryms i denna bild av så mycket glädje när jag gjorde det.

Jag saknar mitt arbete så oerhört.
Jag saknar alla mina kollegor och den speciella teamkänslan som kickar in efter bara en kort pre-briefing runt ett bord på crew base.
Jag saknar lukten av jetbränsle och dånet från motorerna.
Jag saknar solen som ger oss de mest fantastiska upp- och nedgångar från vårt ”kontor” högt däruppe.
Jag saknar känslan av att sitta på jump seat och känna planet lyfta.
Jag saknar att stå på trappan och se andra plan lyfta mot allt det blå.
Jag saknar att leva i en kabinväska på olika hotell i fem dagar.
Jag saknar t.o.m. klockan som ringer vid 03-tiden…

Älskar synen av ett plan som lyfter mot himlen. Blir lycklig så fort jag ser de vita strecken mot det blå nu för tiden.

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Så som det var.
Samtidigt inser jag att det vi hade kommer att förändras på många sätt.
Hur är det ingen som vet just nu.
Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som kommer sen.
Försöker leva mer i här och nu för tillfället.
Inser att det är det vi har just nu.
Mer än någonsin är det faktiskt det.

High Risk Flight till Malaga

Vi sitter i rummet bredvid tvättstugan och har byggmöte; entreprenören, hans arbetsledare och projektledaren för vårt underhållsarbete på fastigheten där jag bor. Jag är med som styrelseordförande för vår bostadsrättsförening. En av styrelsekollegorna är med via högtalartelefon från Åstol.
Arbetet flyter på enligt tidsplan. Vi hoppas det ska fortsätta så. En tvingande karantän är inte önskvärt i detta läge.
Alla våra fönster och balkongdörrar ska bytas ut, 11 nya balkonger ska uppföras, existerande balkonger underhållas och renoveras, fasaden åtgärdas där den spruckit och sedan målas. Ett stort projekt.
I min lägenhet står kabinväskan packad. Jag ska till Stockholm i eftermiddag med tåg.

På tåget mot Stockholm. Min enda just nu schedulerade flight i april.

Vid halv tre går jag mor Centralen. Ute är det full vår. Ljuset kommer tillbaka. Och grönskan.
Allt går sin gilla gång i naturen.
Hoppfullt på ett mentalt sätt tänker jag.
Tåget avgår på tid. Det är gott om plats.
Kollar ett par avsnitt av The Stranger som jag laddat ner från Netflix.
På Södra Station får vi stiga av pga spårarbete. Tänker först ta pendeltåget med bestämmer mig sedan för att trixa runt på tunnelbanan. Tar röd linje från Mariaplan. Byter till grön i Gamla Stan. Åker den till Fridhemsplan där jag byter till blå.
I Solna blåser det några taggiga snöflingor i ansiktet på mig när jag går mot Marias lägenhet.
Packar upp och förbereder för morgondagen. Lägger mig tidigt. Ställer klockan på 03:30. Incheckning 05:25.
Läser. Somnar.

Det börjar bli fullt på Arlanda. Så gott som alla våra plan står parkerade nu. Men morgnarna är fortfarande lika vackra.

Mörker när jag vaknar. Mörker när jag äter frukost. Mörker när jag hoppar in i min förbeställda taxi 04:40.
Vid Arlanda Express, på parkbänken precis innan perrongen, ligger ett bylte i en sovsäck. Jag ser honom nästan varje gång jag är här. En hemlös man med sitt liv i smutsiga plastpåsar och en ryggsäck. Ibland sitter han på kanten till rulltrappan när jag kommer upp från tunnelbanan. Ibland på bänken.
Expressen har dragit ner sina avgångar. Bara två ggr/timma, mot tidigare fyra.
Idag är vi två på tåget.

En öde gate. Ingen flight som avgår här. Ingen som väntar på någon.

Security check för oss crew är flyttad till Terminal 5. Vi går till planen numera.
Terminalerna 2, 3 och 4 inrikes är helt nedstängda. Allt har koncentrerats till Terminal 5. Incheckningsdiskarna är tomma. Fållorna där man köar är tomma.
Helt öde. Det är bara vi i hela avgångshallen.
Våra röster och steg ekar.
Overkligt. Som en filminspelning.
Jag önskar det vore det istället för den verklighet vi just nu lever i.
Den med alkogelspruckna händer.
Den med munskydd och social distancing.
Den med osäkerheten inför vad som kommer efter.

High Risk Flight till Malaga. Vi är tillsagda att arbete i munskydd och plasthandskar när vi är i närheten av passagerarna. För allas säkerhet.

Vår flight till Malaga är klassat som en ”High Risk Flight”. Pursern har en extra kabinväska full med ansiktsmasker, plasthandskar och extra alkogel.
Ner har vi fem passagerare.
Ingen servering ombord. Varken mat eller dryck.
För allas säkerhet ska vi inte ha någon onödig kontakt med passagerarna förutom när vi hälsar dem välkomna och självklart om något akut skulle hända.
Toaletten fram är endast för oss crew.
Passagerarna får använda de två i bakre.
Det kommer att bli två långa leggar x 4 timmar.
Vi fikar i främre galleyet.
Sedan sprider vi ut oss bak och fram. Får tiden att gå på olika sätt.
Pursern och jag sitter och pratar en stund. Catching up. Vi har flugit ihop förr. Är båda från västkusten och pendlare.
Jag skriver en stund. En kollega läser. En annat tittar på något hon laddat ner.
Piloterna kommer ut och sträcker på sig emellanåt. Står och pratar en stund.

På väg ner över Europa. Älskar dessa vyer. När får jag se dem igen?

Hemresan är överbokad, men till slut blir vi ändå inte fullt plan.
Vi arbetar i munskydd och plasthandskar.
Varje gång jag andas immar mina glasögon igen. Känner mig som ett ufo.
Hör inte vad kollegorna eller passagerarna säger genom sina skydd.
Varje gång jag ska annonsera måste jag dra ner skyddet för att kunna göra mitt jobb.
Allt avlöper utan incidenter.
Tillbaka på Arlanda byter jag om till civila kläder uppe på basen. Tar Expressen tillbaka till stan.
På Centralen får jag ett glas finvin till priset av ett glas fulvin på ett så gott som tomt O’Learys.
En förvirrad man kommer in med sin dra-maten på släp. Pratar med sig själv. Väktaren tar honom därifrån.
Observerar att det är mycket udda existenser som rör sig på Centralen. Mer än normalt. Eller är det helt enkelt så att de är kvar, som vanligt, men syns så mycket mer när det vanliga bruset av människor tunnats ut så markant som nu?

Dressed  for work. Vill så gärna dra på mig uniformen igen och lyfta mot skyn.

Tar pendeln till Södra Station. MTRX står inne, men går inte att boarda än.
Vårkylan smyger sig på uppför benen där jag står och väntar på perrongen.
Kvällningen är vacker när vi börjar rulla söderut.
Jag värmer mina händer på elementet nedanför fönstret.
Köper en liten flaska rött vin och firar lördagskväll ihop med den och en pasta/kycklingsallad som jag sparat från flighten.
Äter medan Sverige mörknar utanför tågfönstret.
Försvinner sedan bort i en Netflixserie och tittar upp när tåget stannar in. 
Vi är i Skövde.
En öde perrong med en smutsröd sandlåda och en bänk.
Ouppsopat vintergrus.
De typiska balkarna som bär upp perrongtaket.
Mjukt rullar vi vidare mot Göteborg.
Tar ytterligare lite handkräm och jobbar in i mina alkogeltorra händer.

Ett land behöver ett fungerande flygbolag. Och en sund marknad behöver konkurrens. Jag hoppas vi alla klarar oss igenom detta och kommer tillbaka.

Strax efter 22 går jag hemåt med väskan rullande efter mig.
Jag är trött. Det känns att jag varit uppe sedan 03:30.
Jag vet inte om jag ska jobba mer i april. Schemat kommer på måndag.
Tid är det jag har just nu.
Det och en svag oro inför framtiden.
Det är jag inte ensam om.
Det finns redan mycket tragik bakom Coronas ridåer. Det kommer att komma mer. Mycket mer.
Och samtidigt kommer det att komma mycket nytt i kölvattnet. Mycket nya idéer.
Nöden är kreativitetens moder, heter det.
Så kommer det att bli nu också.
Där några går under, kommer andra att resa sig.
Livets gång.

Arbetet på flyget i dessa kaotiska dagar

Vi flyger hem mycket resenärer från hårt drabbade områden just nu och jag har ett flertal gånger den senaste tiden fått frågan om jag inte är rädd för smitta när jag jobbar på flyget i dessa dagar.
Sanningen att säga så är jag inte det. Nu hör det väl till saken att jag aldrig varit rädd för att bli sjuk. Har ingen hypokondri what so ever i mig. Snarare tvärtom vilket kanske inte heller är det bästa alltid.
Jag har hur som helst klarat mig och inte blivit smittad. Min mamma som är 80 år i maj vill dock inte träffa mig just nu och det respekterar jag och tycker är bra.

Jag är inte rädd för smitta. Jag är glad att få vara en av de som flyger hem människor till sina hem igen.

Många har den felaktiga uppfattningen att luften i ett flygplan bara går runt runt i kabinen och att den på grund av detta är fylld med bakterier och virus vilket ju är högaktuellt i dessa dagar.
Jag kan lugna er med att så inte är fallet. Vår arbetsmiljö när det kommer till luften är mycket bra.
I en Airbus är luften helt ny och utbytt var tredje minut. De filter som finns för att rena luften är de samma som används i operationssalar och de stoppar alla former av bakterier och virus.
Det är alltså betydligt bättre än de flesta andra transportmedel. Så rent luftmässigt kan vi inte ha det mycket bättre.
De har heller inte hittat någon ”smittlänk” till någon som rest med flyg läste jag på Omni

Ja faktiskt! Det gör vi. Flyget gör det. Och för mig har det varit en enorm förändring i livet och tillvaron. Jag vill inget hellre än att få fortsätta med detta som jag kommit att älska så mycket.

Den största smittorisken för oss i kabinbesättningen är kontakten med passagerarna. Av den anledningen har SAS bestämt att vi inte ska ha någon som helst servering ombord. Varken mat eller dryck.
Detta är sedan flera veckor tillbaka.
Vid boarding, när alla passerar de som jobbar fram, är också ett sådant tillfälle och då tar vi ett steg tillbaka för att inte vara närmare än nödvändigt. De som arbetar bak stannar där tills alla sitter på plats och finns inte i kabinen som den ene av oss vanligtvis brukar.

Jag hoppas och tror att SAS och vi snart är tillbaka där vi alla hör hemma, uppe i det blå med de vackra vyerna, soluppgångarna och nedgångarna, molnen, ovädren, färgerna…

Vi har alltid plasthandskar och handsprit lastat ombord. Handskar använder vi om vi behöver plocka skräp och handspriten används regelbundet av alla.
Vi har den främre toaletten avstängd för oss som arbetar och de bakre är till för passagerare.
Vi tvättar händerna ofta och noga då vi har varit ute i kabinen.

Ett vacker nykomling i SAS’s flygflotta. En stilig Airbus med eyeliner runt framrutan.

Jag saknar kontakten med passagerarna. Att prata med dem, att köra drinkvagnen, servera och sälja.
Måtte vi snart vara tillbaka på våra vingar i det blå igen.
Måtte inte detta skada människorna och samhället mera nu.
Enough!

Nu gör vi vad vi kan för att få ett slut på denna ovälkomna situation som ställt hela världen på ända. Alla måste ta sitt ansvar och göra vad de kan. Nu om någon gång ser vi att det spelar roll vad den enskilde gör. Smittan började med en person…

The Walking Dead

Terminal 4, inrikes, är helt nerstängd på Arlanda. Likaså terminal 2 och 3. Allt går från T5 numera.

Lördagsmorgonen är lugn och solig vid köksbordet i Solna. Jag är ensam i lägenheten.
Jag skulle flugit med det plockades bort och jag fick standby istället. Min roster förändras snabbt och ofta just nu. Det är hittills den största skillnaden på ”nu och då” som jag upplever.
På lördagseftermiddagen flyger jag till Oslo med mitt crew och ett helt gäng passiva. Och på Gardermoen känns det som jag hamnar i frontlinjen av det som sker just nu.
På en flygplats har det slagit igenom så uppenbart, det som Covid-19 har ställt till med. Det är så påtagligt.
Konsekvenserna är så stora här.
Tystnaden. Tomheten.
Och alla militärer när vi kommer på kvällen. Vi får visa pass och militärerna ser till att vi inte köar för tätt och att vi hamnar i rätt fållor.

Jobbar oss över till Oslo, Marco, Tobias och jag. Oavsett omständigheterna så har jag hamnat i ett fint litet gäng. Älsk på den!

Vi går till crewhotellet. Det är stängt. Lapp på dörren.
Vi traskar vidare till det på andra sidan. Där får vi vara.
– Obligatorisk drop-in i restaurangen kl 17:00, säger Marco.
Vi andra är på.
Trots rådande läge och det faktum att vi inte kommer att få röra oss fritt på Las Palmas så ser vi fram emot vårt dygn där. Tänker att vi förhoppningsvis får vara vid poolen och njuta av värmen, ta en drink och ha kul. Vi är ett så roligt gäng så vi kommer att ha riktigt skoj.
Marco berättar att han har sina speedos med sig. Får vi inte lämna rummen ska han sola på balkongen i dessa, säger han.
Vi planerar hur vi ska ge oss ut och handla mat och vin och ta upp till våra rum och njuta av det på balkongen.
Sen öppnar Marco vår airside-app.

Då har det kommit en flygbiljett…

Morgonsol på ett tomt Gardermoen.
Det gör ont att se alla gater tomma och öde en dag när det borde varit fullt med folk och reseglädje.

Las Palmasstoppet går upp i rök. Vi ska flyga passiva hem redan samma dag.
Vi kommer att ha ett stopp på 3,5 timma, byta plan och sedan åka passiva tillbaka till Oslo.
Jag har längtat efter detta Las Palmasstopp sedan schemasläppet den 15 februari och så ska det behöva bli cancellerat pga att en person åt en smittad fladdermus i Wuhan i höstas…
Livet är inte rättvist.

På väg mot Gate D7. Bara vi och våra kabinväskor. Las Palmas nästa.
Boardar vår Boeing 737-800 för att flyga ner sex personer och hämta upp ett fullt plan.

Morgonsol genom de stora fönstren. Bara våra steg som hörs.
En öde flygplats. Om morgonen. En chartersöndag. Det är helt surrealistiskt.
Är jag med i ”The Walking Dead”?
När kommer anfallet?
Vi har sex passagerare med oss ner. Ingen servering överhuvudtaget. De har fått var sin vattenflaska. Det är allt.
Vi sitter längst fram för oss själva, men tittar till våra passagerare då och då.
Hem är vi fullt, men kapten löser det så vi sex i besättningen får komma med passivt redan på detta plan.
Slipper 3,5 timma väntan och sen ankomst till Oslo. Också här sitter vi längst fram.
Denna söndag tillbringar jag sittandes på ett plan i närmare 12 timmar. Aldrig har längtan efter att få köra drinkvagnen och prata med passagerarna varit större.
Jag lägger patiens på telefonen, kollar en film jag laddat ner, redigerar bilder jag tagit, skriver, äter, pratar med mina kollegor, tittar ut på världen från ovan.

Det blir mycket väntan på hotellrummet. Svårt att hitta PW-rundor på Gardermoen. Ägnar tiden åt skrivande och lite jobb på datorn.

Inflygningen mot Las Palmas. Vackert som alltid. Längtar så efter normala flighter. Normalt jobb. Normalt liv.

På måndagen blir vi omschedulerade och får flyga till Bergen ToR. På tisdagen delas vi upp. Tobis ska till Stavanger, Marco till Bergen igen och jag till Bodö.
Det blåser kraftigt. Det rister i planet och det tar rejäla skutt ibland.
Planen är lätta nu när det är så få passagerare. Då påverkas de av vindarna mycket mer. Ett tungt plan ligger mer still.
Det är svårt att hitta matställen på Gardermoen. Vanligtvis finns hur mycket som helst men nu är så gott som allt nerstängt.
Till slut hittar vi en Peppes Pizza i ankomsthallen. Där äter vi två dagar i rad så nu blir det diet när jag kommer hem.

Jag kommer att sakna varje dag jag inte får flyga under den kommande tiden. Hoppas få flygdagar och inte enbart stand-by i april…

Jag kommer aldrig att glömma dessa dagar och denna slinga. Allt är så surrealistisk. Så overklig. Och så innerligt sorglig.
Vad kommer att hända oss? Danmark har permitterat all personal. Norge det mesta av sin. I Sverige är vi deltidspermitterade och ska jobba 40%. För mig med 80% tjänstgöring blir det 32% av en heltid och ca 6-7 arbetsdagar i månaden.
Det är jag glad för. Jag vill hålla kontakten med mitt jobb och mina kollegor.
Däremellan försöker jag att bara vila i allt.
Jag kan inte påverka något.
Jag kan bara göra det bästa av detta och det ska jag.
Och så ska jag arbeta så mycket jag får.

Inflygning mot Arlanda kvällstid med Stockholm under oss. Vackert!

Wake me up when it’s all over

Tankar D-vitamin på en tidig ferry flight till Salzburg. Dricker kaffe och pratar med kollegorna.
Vi är tomma ner. Vi hämtar endast hem passagerare. Det är Coronakaos i Europa. I världen.
Vi kommer inte att ha någon som helst servering ombord. Vi kommer att hålla avstånd till våra passagerare och de av oss som vill arbetar med munskydd.
Under ditresan placerar vi ut en vattenflaska vid var stol istället. Det är den regeln som gäller från SAS för denna flight.
Passagerarna ska ha fått informationen från sitt charterbolag och i gaten.

Att få börja morgonen med D-vitamin rakt in i hjärnan är banne mig något av det bästa som finns! Och att lyfta över Landvettersjöarna och morgonsolen som speglar sig dem…. Wow!!

Jag är inte rädd för smittan. Jag är betydligt mer orolig för världsekonomin och företagens förmåga att överleva detta.
För många bolag kommer inte att klara detta. Många kommer att duka under, även livskraftiga sådana. Och när välskötta, livsdugliga bolag riskerar att duka under är det en stor fara. Det verkar inte som om alla förstår förödelsen i det.

Inflygningen mot Salzburg. Alperna i diset där borta. Som Sagan Om Ringen typ. Total magi!

Jag är trött på de ofta onyanserade inlägg jag läser och hör. Jag tittar inte på nyhetssändningar i TV länge. Jag uppdaterar mig en gång om dagen. Det får räcka. Jag vill ha statistiska fakta. Kunniga personer som uttalar sig.
Jag är trött på alla hobbyepidemiologer. Som anser att allt som görs är fel. Som anser att alla beslut som tas är fel.
Det är lätt att spela matchen från läktaren. Lätt att sitta hemma och ha åsikter man aldrig behöver ta ansvar för och tro sig veta bättre än de som vigt sitt liv åt detta, som arbetar dygnet runt med att fatta svåra beslut i frågan.
Som tar steg för steg för att göra det som är det bästa för oss.
Jag litar på de som är mitt i det. De som faktiskt har hela den bild vi inte har. Jag litar på att de vill göra det bästa möjliga för de flesta möjliga.
Jag blir genuint glad och hoppfull när jag hör att Riksbanken kommer med stöd till företagen och att Skatteverket ger längre betaltid när det gäller sociala avgifter, skatter och moms. Att andra myndigheter går in med olika stödåtgärder till våra företag.
Det känns som om alla jobbar mot samma mål. Att se till att vårt samhälle lider så lite skada som möjligt.

4/5 av gänget som flög till Teneriffa och hämtade hem svenskar. Vi är som rockstjärnor, sa vi. Eget plan och alla säten för oss själva!

Dagen efter ska jag göra en liknande tur, men denna gång till Teneriffa. Tomt ner och passagerare hem.
Jag går till pick-up på hotellet i god tid för att där se att jag fått sms från pursern att den är framflyttad 1,5 timma pga slottid.
Jag går hem och fixar mig en kopp kaffe och kastar mig på soffan.
Väl ombord på planet får vi en ny slot. Denna gång på 2 timmar.
En person som arbetar i flygtornet på Teneriffa har konstaterats coronasmittad. Allt måste saneras innan ett nytt team får komma in och arbeta och innan planen kan få nya landningstider.
Ett par kollegor och jag går upp till avgångshallen och strosa runt en stund. Den är inte tom, men mycket öde jämfört med hur det brukar vara.
Vi sitter och tittar ut över landningsbanan medan vi äter en bit. Vid 14-tiden kan vi äntligen lyfta.
Nu har vi 5,5 timmas flight ner till Kanarieöarna och sedan lika långt hem. Det kommer bli en sen natt.

Pursern hade köpt morotskaka och bjöd på. Så gott ihop med en äkta SAS-kaffe. Den bästa.

Jag är självklart oroligt för mitt jobb. För företaget jag arbetar på.
Jag har kommit att älska detta liv och jag skulle dö lite inombords om jag inte fick fortsätta med det.
När vi landar har våra scheman för april kommit. Vi som är fast har fått fulla sådana. En kollega som är i resurspoolen har ett helt tomt.
En kort stund senare ser vi klippet från presskonferensen som vår VD på SAS har haft under kvällen medan vi varit i luften.
Vi inser att vi inte längre har något jobb. Någon av oss. Det är gungfly under fötterna.

Jag skulle dö lite inombords om jag inte kunde fortsätta med mitt nomadliv i luften. Men jag hoppas och tror att vi snart är tillbaka, lika starka och bra som tidigare.

Ute ösregnar det. Det slår hårt och högt mot rutorna när vi bussas in till stan. Vindrutetorkarna arbetar hårt. Klockan är 01:50.
På radion sjunger Aviicii Wake me up when it’s all over…
Just så, tänker jag. Just så. Väck mig på andra sida allt detta.

We will fly again! Vi gör allt för att ta oss igenom detta och det kommer att lösa sig. på något sätt.

Norrländska präriens gudinna

”Bland älgar och skog
Våra hjärtan de slog
För den norrländska präriens gudinna”
Jag hör Olle Ljungström i huvudet när jag lämnar hotellet påpälsad med mina stora svarta solglasögon på.
YR säger +3 grader, men när jag kommit en bit är jag övertygad att under det står med liten minitext ”feels like -10”.
Vintern är inte min vän även om jag kan tycka om att titta på den. Den är vacker på bild.
Här är ingen skog. Här är det vita vägar med hårdpackad snö utan vare sig salt eller grus. Den har jag svårt att gå på. Blir liksom lite stel och konstig i gången. Känner att jag liknar en pingvin.

Vintersol i Kiruna. Från en klarblå himmel. och så vårt vackra plan, vår Airbus.

Jag har bestämt mig för att ta en PW till Luossavaara, ett av de kända gruvbergen i Kiruna. Tänker att det är fint däruppe och att det säkert finns ett ställe där man kan ta en fika och gå på toaletten.
Det är min alldeles egen lilla expedition.
Jag kommer aldrig så långt. Misslyckas med denna liksom André misslyckades med sin.
Trasslar mig runt bland hus med google maps i högsta hugg. Håller på att göra intrång i en trädgård när den leder mig på villovägar.
Pratar med en äkta Kirunabo som packar ur varor ur sin bil och undrar om jag ska fortsätta bakom hennes garage för att komma till Luossavaara eller om jag är helt lost. Det är jag! Jag ska inte alls gå bakom hennes garage utan fortsätta vägen till jag kommer till den stora vägen…

På min alldeles egen lilla Luossavaara expedition i Kiruna. Trasslar mig runt bland hus och snö. I fonden på fotot syns Kirunavaara med röken som stiger.

Hittar en stor väg. Börjar gå.
Tar några bilder på fjäll, sol och norrländska vidder. Blir mer och mer kissnödig.
Ser Luossavaaraberget och att alla skidliftar står still så det är inte öppet.
Inser att det inte kommer att finnas något öppet fik med toalett.
Tänker att det kanske finns allmänna toaletter jag kan använda.
Om de är upplåsta.
Eller en bajamaja.
Eller en gran.
Inser det hopplösa i min nu ganska desperata sits.
Har dessutom gått över vägen och klumpigt tagit mig över ett vägräcke till vad jag tror är en gångbana. Det kanske det är. På sommaren.
Nu är det snö. Som jag sjunker ner i med mina träningsskor. Blir kall och lite fuktig runt anklarna.
Jag vänder tillbaka och kravlar över vägräcket igen.

Jag och de norrländska vidderna. Och så solen som slår igenom molnen. Vackert så man baxnar.

Närmar mig hotellet med snabb pingvingång. Hissresan till våning två är en pärs.
Kastar mig in på rum 218, droppar jackan på golvet.
Kissar i en enda stor utandning med skorna, solglasögonen och mössan på.
Fett misslyckad Luossavaara-expedition, men en frisk pingvinpromenad.
Slutade dock bättre för mig än för André. Jag överlevde isbjörn och min egen lilla Vitö. Gör ett nytt försök framöver när det är mer vår och mindre snö.
Kanske ska ta en tur ner i gruvan någon gång. Där finns säkert toaletter om nöden kräver.

Gruvan och Kirunavaara från hotellet. Ett riktigt landmärke i denna stad.

Men jag ger inte upp. Dagen efter skiner solen i Luleå. På med kläder och solglasögon igen. Nu ska det promeneras.
Har en fin liten runda som jag alltid går i snabb takt när jag är här. Det är lite isigt och ganska vått på gångbanan, men det är bra grusat.
Det går ganska fint. Sen kommer en gångtunnel…
Jag är PW-sugen och tänker att det nog ska gå bra det här.
Mitten av tunneln är vattenfylld. Jag går utmed betongväggen på vänster sida. Inser att det är ganska mycket vatten. Trampar jag i kommer det att gå en bra bit över skokanten. Slinter jag blir det ännu värre…
– Helvete Helena! Vad skulle du här att göra, säger jag högt till mig själv när jag är på mitten i halvmörkret i tunneln och har lika långt framåt som bakåt.
Jag försöker få grepp om betongväggen på något sätt. En liten utskjutande fyrkant hjälper lite.
Min lilla kant som jag går på blir smalare och smalare och den är isig. Jag kommer inte att klara detta torrskodd…

Med nosen mot Luleå och med Norra Sverige under oss.

Men det gör jag och nu är jag rejält kissnödig! Antar att det beror på all anspänning att komma över Marianergraven i tunneln.
Som tur är befinner jag mig i ett område med kontor, företag och större butiker.
ICA Maxi blir min räddning. Där tågar jag in och ber att få låna kundtoaletten.
Det får jag. Jag hade varit beredd att betala för det inte annars. Vad gör man inte!
Nu älskar jag ICA! Ska alltid kissa där framöver.

Klarblå himmel och sol när jag ger mig ut. När jag vaknar på morgonen ligger det ett lager snö över stan. Var kom det ifrån?

Stukad av ännu ett misslyckande beger jag mig till hotellet. Pingvinar mig fram till centrala stan där jag äntligen kan gå som en vanlig människa igen.
Jag ska börja bidda stopp i södra Sverige. Detta håller ju inte.
Norrland och vinter är uppenbarligen inte min grej. Nu är det bevisat.
Och det är inget fel på min blåsa. Det är jag som dricker för mycket kaffe på morgonen… eller..?

Stå inte still för då blir du kvar.

Ibland tänker man att det man har är för alltid.
Jag har insett att så är det aldrig.
Jag minns fortfarande doften av de första månaderna i mitt nystartade förtag.
Det har gått många år sedan dess. Det är borta nu.
Jag minns kärlekar jag trott på.
Kärlek jag själv känt.
Den jag valt att lämna. Och den som lämnat mig.
När jag vill känna mer låter jag min favoritmusik styra mina sinnesstämningarna.
Just nu Janis Jolins oemotståndliga ”Ball and Chain” på repeat i mina öron.

Hamnar i repeatläge med bra musik, enligt mig bra. Kan gå runt och bara lyssna. Kan dansa för mig själv. Undrar ibland om grannarna ser….

Det har varit många förändringar.
Det kommer att bli fler oavsett jag vill eller inte.
Det enda jag har är mig själv och den kreativitet som finns inom mig.
Min förmåga att starta om igen. Om det behövs.
Ofta tycker jag att jag har bättre koll på läget än andra.
Men sen inser jag att så tänker nog alla andra också.
Men jag har fattat läget utifrån mitt liv och mina perspektiv.
Jag har mött så otroligt många människor. Många märkliga personer.
Jag har hamnat i så otroligt många situationer.
Vissa har berört mig. Andra kan jag inte ens minnas längre.

Har hamnat här i livet. Hur länge blir det? Ibland tror man att det man har är för alltid… Vad vet man?

Jag kommer ibland på mig med att längta tillbaka.
Sträcka mig bakåt, till en tid som är sedan länge förbi.
Antagligen för att det ibland känns enklare.
Andra perioder i livet önskar jag att jag kunde radera.
Men det fungerar inte så.
Du får inte leva om ditt liv, det är det som är hela grejen.
Och du blir aldrig kvar på ett ställe.
Nu är jag här, men jag kommer inte att stanna här heller.
Redan imorgon har jag en tid någon annanstans.

Har tränat min förmåga att förändra och förändras. Tänker att det är bra.

Jag har klippt en del band till sådant som binder mig på en plats.
Jag försöker klippa fler.
Framför allt materiella.
Jag hör ibland folk säga ”Det är inte viktigt, det är bara pengar”.
För mig är det viktigt. Pengar är frihet för mig.
Jag har varit ung och sen äldre och sen yngre igen.
När man omger sig med fel människor åldras man.
Och det känns som om det börjar om när man hittar balansen och sig själv igen.
Jag ska inte lita på andra än mig själv.
Jag ska inte lita på himlen, den bryr sig inte om mig.
Jag ska inte lita på ett annat liv än det jag har.
Jag ska inte lita på turen.
Lita inte på sånt.
Stå inte stilla för då blir du kvar.

Har hamnat här geografiskt. För hur länge?

En standby som inte blev som jag hoppats

Med ett helt gäng plan, piloter och kabinpersonal fast i sandstormar på Kanarieöarna verkar det ha varit några kaotiska dagar för Crew Control, trafikvakten, på SAS.
Själv hade standby från söndag till onsdag och hoppades jag skulle få några kul dagar med roliga crew.

När jag har standby vill jag allra helst komma ut på någon slinga. Då vet jag vad jag ska göra under dagarna. det passar mig bäst.

Ringde på lördag kväll och fick veta att jag var tänkt på en flight ToR Köpenhamn med incheckning 05:15 på söndag morgon. Tar dem på orden och går upp i tid.
Trafikvakten ringer när jag står med tandborste och lödder i hela munnen. Då är klockan 03:35.
Taxi till Arlanda Express. Inte för att jag är lat och lyxig utan för att det är obehagligt i tunnelbanan vid 04-tiden på natten/morgonen. Kroggästerna har tagit taxi hem och morgonpendlarna har inte kommit igång. Det är folk därnere som du inte vill möta och vara ensam med helt enkelt.
Dessutom hinner jag inte ut om jag måste ta t-banan idag.
Resten av den dagen tillbringar jag pw:andes på Djurgården i vårvädret.

Fullkomlig vår på Djurgårdspromenaden efter första dagens flight till CPH.
Går förbi min gamla arbetsplats med alla minnen… Älskar det där huset.

Måndag. Går upp 03:30. Fixar facet och går och lägger mig igen. Somnar snabbt. Blir inte utringd.
Jobbar med styrelsefrågor vid köksbordet i Solna.
När standbyen löper ut åker jag till Gamla Stan och besöker en väninna och hennes man i deras fantastiska lägenhet med takåsarna och himlen som grannar.
Klockan 19:15 lägger jag mig.

Här kan man bo! Det är få förunnat. Äskar vår medeltida del av Stockholm. Här kan jag gå länge.

Tisdag. Går upp 03:30. Fixar facet och somnar om. Trafikvakten ringer 06:40.
Jag ska checka in för en Berlin ToR kl 08:05. Efter det en Umeå ToR.
Hinner fixa håret och klä på mig. Inget mer.
Magen kurrar lite försiktigt. Jag säger åt den att tiga och vänta på bananen och kaffet på Crew Base. Den lyder.
På väg hem från Berlin får jag fax från trafikvakten via kapten. Umeå cancellerad. Standby avslutad efter Berlin.
Standbyen på onsdag ändrad från 06:00-16:00 till 03:30-13:30
Jag som hoppats på ”sovmorgon”….
Åker till Solna. Äter. Jobbar och skriver. Orkar inte mer. Lägger mig 19:15.

Finlandsfärjorna ser så himla stora ut när de går så nära land. Och det är de väl… Fast det här var ändå en av de mindre.

Onsdag. Går upp 03:15. Fixar facet och somnar om. Trafikvakten ringer 05:35. En ToR Berlin (igen) kl 08:05. Efter det en Frankfurt ToR. De har verkligen maxat min sista dag.
Hinner äta frukost! Magen mycket gladare.
Ska landa 19:40. Ser chansen att komma med sista flighten till GOT 20:30.
Kallt i Frankfurt. Behöver av-isning. Tar tid. Ser GOT-flighten gå upp i rök.
Landar endast 10 minuter sent. Parkerat på inrikes. Och planet jag just landat med är det som ska till Göteborg.
Sicken jäkla tur, tänker ni säkert nu! Bara stanna kvar ombord.
Men nej, så funkar det inte!
Köper snabbt ID-biljett (personalbiljett).
Kapten är toppen och beställer en crew transport åt mig som hämtar nedanför planet. Bussas till utrikes. Chauffören släpper mig på den gaten som ligger allra närmast utgången.
Går igenom Tullen, och det är detta som är grejen. Jag MÅSTE gå igenom tullen eftersom jag varit utanför landet.
Det gäller alla, passagerare och crew. Gör jag inte det utan tar en ”rövare” och blir påkommen ryker antagligen min badge. Det vill jag inte riskera.

Färdigmakead kl 03:40 på morgonen. Dags att sova en stund till Håret fortfarande i ett snärje på huvudet…


Så jag går från utrikesterminalen tillbaka till inrikesterminalen.
Snabba steg med väskan på släp.
Kan inte få ut mitt boardingcard i apparaten eftersom flighten redan är stängd. Får ställa mig i kö vid den bemannade disken.
Sedan är det security check.
Hinner med planet med liten marginal. Är en bland de sista ombord tillsammans med några av mina passagerare från Frankfurt flighten.
Hälsas varmt välkommen av crewet ombord som fått veta av ”mitt” Frankfurtcrew som bytt av dem vid dörren, att jag är på väg och att de inte får åka utan mig.

Vackra Stockholm! Gillar att få en dag då och då här i stan.

Landar i Göteborg 21:30. Tar flygbussen till stan. Packar upp.
Nästa standby vill jag ligga ute på slinga. Veta när jag har pick up och var jag ska vakna. Det är mer min grej.
Somnar med sval västkustluft mot facet.

Regnigt och grått i Berlin. Landar på Tegel Airport för andra dagen. Tänker att jag ska åka hit snart och besöka staden.