Författare: Helena

Sista dagen på slingan före jul blev inte som planerat.
Schemat var Manchester med check-ut vid 23-tiden.
Kvällen innan blev det ändrat.
Då skulle jag istället jobba ToR Östersund och gå av vid 21:00.
Kollade omgående om det fanns något plan till Gbg som jag kunde hinna med.
Det gjorde det inte.
Det sista gick samtidigt som vi landade.
Men jag skulle i alla fall få två timmar mer sömn innan jag skulle upp vid 5-tiden.
För att ta tåget hem till julen.

Sitter och äter med pursern på Östersundsflighten.
Då ringer Trafikvakten.
”Hej! Vill du flyga en Göteborg ikväll och gå av där?”
Försöker svara med munnen full av Yakiniku…
”Och så ska du ha en Luleå ToR innan det. Med samma piloter och samma plan så du kommer inte att missa.”
”Deal!”, svarar jag mellan tuggorna.
”Men det är bråttom. Flighten går om 25 minuter.”
Bad att få maten i en doggybag och snabbade på upp till basen.
Greppade mina väskor och hastade iväg till Gate 20.

På vägen ner från Luleå värmer jag min mat och äter.
Tänker på mina kokta ägg, min kaviartub och min frukt som ligger kvar hos Marina.
Det jag skulle ha till frukost innan tåget hem.
Nu får det ligga tills jag kommer upp i mellandagarna.
Och jag tänker att jag skulle följt min instinkt.
Att plocka med mig ALLT från Marinas även om planen var att jag skulle tillbaka.
För i detta jobb vet jag aldrig var jag hamnar…
Och det vet jag ju.
Det är som med livet.
Du vet aldrig var du hamnar

För mig är julen alltid en sammanfattning av året.
Var befann jag mig då?
Och var är jag idag?
Nu vet jag.
Om förra året var annus horribilis så blev detta så mycket bättre.
Då var hoppet om ett liv i luften långt borta.
Saknaden som ett hål inuti.
Då trodde jag aldrig att jag skulle vara där jag är idag.
Inte så snart.
Inte någonsin…
Tillbaka på jumpseat.
Med kollegorna, mitt i dånet av jetmotorerna.
När jag får det där telefonsamtalet från Trafikvakten och senare går de sista stegen uppför backen mot min lägenhet med små vita flingor som faller på min väska känner jag mig så glad.
Och tacksam.
Jag fick möjligheten att komma tillbaka till livet ovan molnen.
Och jag har lyckats ”designa” min tillvaro runt omkring så bra.
Det är verkligen älsk på livet just nu.

Och som person..?
Vad har hänt med mig?
Vem är jag idag?
Jag tänker tillbaka fem år i tiden.
Till 2016.
När jag lämnat det där förhållandet jag levt i.
All energi som gick åt till att ta mig därifrån och börja om.
Gräva fram mig själv igen.
Hitta balansen.
Resa mig.
Och så jämför jag med den person jag är nu.
Det finns inte mycket som är sig likt.
Jag har rensat ut allt det som åt upp mig.
Jag känner mig som minst 20 år yngre.
Både fysiskt och mentalt.
Jag inser att jag blivit mer oförsonlig.
Mer pansar runt sårbarheten.
Mer vaksam mot människor.
Och jag inser återigen hur viktigt det är att våga ta jobbiga steg.
Lämna energitjuvar och toxicpeople bakom sig.
Det må vara vänner eller partners.

Och jag lovar mig själv att aldrig någonsin gå emot mig själv.
Jag själv är det enda som är permanent i mitt liv.
Den enda person som alltid kommer att vara kvar i mitt liv.
Den viktigaste.
Jag lovar mig själv att aldrig göra något för att någon annan vill det.
Jag ska leva på det sätt som passar mig.
Strunta i normer.
Välja det som gör mig mest glad.
Och inse att jag alltid, alltid får ta ansvar för de val jag gör.
På alla plan.

Dimman ligger tung natten den 18:e december när jag ska gå och lägga mig.
Jaktslottet är mjukt i kanterna.
Som om det låg ett filter över det.
Jag tänkte alltid att det var runt midvinter jag skulle gifta mig.
Om jag nu skulle göra det.
De där tunga, mörka dagarna precis före jul.
Som jag tycker så mycket om.
Nu vet jag att det aldrig kommer att hända.
Gott så.
Paula och Monica har gått hem.
Jag plockar in våra tomma glas i diskmaskinen.
Går mellan köket, badrummet och fönstret.
Tandborsten i munnen.
Mina nakna fotsulor låter tyst mot det slipade golvet.
Jag stänger dörren till mitt sovrum.
Vrider av elementet.
Öppnar fönstret ett par cm.
Sätter mig på sängkanten.
Tar handkräm och jobbar in den i huden.
Den kyliga vinternatten mot bar hud.

På morgonen packar jag.
Börjar med att putsa mina skor och stövlar.
Och sätter 7 ägg på kokning.
Reser aldrig på jobb utan kokta ägg och kaviar i min väska.
Sen packar jag enligt min ”lista”.
Vill inte missa något viktigt.
Vill ha koll.
Spelar julmusik i bakgrunden.
Och dricker en megamugg med kaffe.
Jag kollar vad det ska vara för temperatur på de ställen där jag ska sova.
Tänker ge mig ut på PW.
Blommorna får vatten.
Och soporna ska slängas.
När jag är klar äter jag frukost.

Dimman ligger kvar när jag går mot Centralen.
Kungsgatan full av julhandel.
Barn som skriker och kassar med paket,
Julmusik och Faktumförsäljare.
Strax före tre sätter jag mig på tåget till Sthlm.
Allt är ett grått dis i decembersverige.
Det glimmar till här och där av ljusprydda buskar och träd utanför husen vi passerar.
Imorgon flyger jag ner till Las Palmas.
Lite ljumma vindar på flygplanstrappan.
Önskar vi skulle ha layover där.
Hade velat ha ett dygn med värme.
Nu ska jag jobba till 22/12.
Sedan sätter jag mig på tåget ner igen på morgonen den 23/12.

Fick ett lite dåligt schema i januari.
Hade biddat lördag 15:e och söndag 16:e, samt lördag 22:e och söndag 23:e.
Däremellan ska jag jobba på Formex måndag 17:e till fredag 21:e så då passade det bra att ta helgen före och efter tänkte jag.
Och så fick jag lördag 15:e och söndag 23:e…
Två lediga dagar, en före och en efter.
Inte bra!
Hängde på vår ”Bortskänkes/Önskas”-sida för att se om någon kollega ville ge bort någon av just dessa dagar.
Missade med några sekunder den 16:e.
En annan kollega hann före.
Köade ifall bytet inte skulle gå igenom, men det gjorde det.
Sen missade jag lördag 22:e med 30 minuter.
Köade där också, men också det bytet gick igenom.
Vi skickar förfrågan om byte till Trafikvakten som lägger in dagen/dagarna i datorn.
Om den ”visar rött” går inte bytet igenom.
Det kan vara olika anledningar till det.
Tex för kort nattvila, eller för många jobbtimmar i ett block.
Det gäller att ha lite koll själv så man inte plockar dagar som inte funkar.

Men till slut kom den!
Lördag 22:e skänktes bort och jag var först att nappa på den.
Perfekt dag.
Perfekt check in-tid och lika perfekt check ut-tid.
Det måste ju passa med den dagen jag har därefter.
Så att nattvilan håller.
Skickade in bytet till Trafikvakten och ett par timmar senare fick jag svar att bytet var genomfört.
Nu ska jag se om jag kan ha samma tur när det gäller söndag 16:e.
Håll tummarna!
Eller då får det bli en mellandag i Sthlm.
Träffa vänner och gå ut och äta.
Hur som helst, jag kommer göra något bra av den.

Det luktar julmackor på tåget.
Sådana med skinka och köttbullar.
Det är säkert det där muntra medelålders gänget vid bordet bakom mig som förlustar sig.
Inser att de troligtvis är ganska jämnåriga med mig…
Bestämmer mig sedan för att de nog är över 60…
Håller mentala tummar för att tåget ska gå som på räls till Sthlm denna gång.
Sen drar jag på lite musik i lurarna och tittar ut på vintern.

När vi kommit en liten bit ringer min telefon.
Det är en läkare från Östra Sjukhuset.
En av de personer jag är god man åt ligger inlagd.
Och nu får jag veta att hon inte kommer att klara det.
Livet är kort.
Och skört.
På morgonen när jag vaknar i Hässelby får jag meddelande att hon avlidit under natten.
Nu är mitt uppdrag som god man över.
Så fort en person dör kopplas jag bort.
Jag går in på hennes bankkonto och sparar ner kontoutdrag.
Vill hinna göra det innan banken stänger av mig.
Inom en månad efter dödsfallet måste jag slutredovisa till Överförmyndarförvaltningen och då måste jag ha detta som underlag.

På crew base svidar jag om.
Tar en hisselfie och åker ner till SkyCity för att äta.
Möter upp crewet vid briefingborden.
Sen lyfter vi i mörkret mot Kiruna.
Jag har position 2A.
Då ska jag kolla nödutrustningen så fort jag kommer ombord.
Att brandsläckarna är fulla och plomberade.
Att ficklamporna fungerar.
Att våra livvästar ligger där de ska.
Och att det lilla Manual release tool ligger på plats.
Känner efter så våra säkerhetsbälten funkar.
Och PA-system från aft också.
Syrgastuberna är fyllda och syrgasmaskerna inkopplade.
Hjärtstartaren blinka grönt.
Alla säkerhetsvästar och bälten för barn ligger där de ska.
Och så är de Dangerous Goods Kit och Universal Precaution Kit också.
Och megafonen – den klickar fungerande.
Jag går fram till pursern och signar på att allt är ok.

På fredagen får jag flyga med ett nytt crew.
Nu ska jag hänga ihop med dem resten av helgen.
Jag jobbar i aft med Jeanette.
Hon har position 2A och jag 2L.
Så idag jobbar jag i kabinen och har hand om våra betalningsterminaler.
Vi ska till Göteborg.
Där snöar det kraftigt och vi måste sakta ner farten så att de ska hinna ploga landningsbanan.
Vi blir en timma försenade till Arlanda pga snön.
Men vi ska flyga vidare med samma piloter och samma plan.
Bra – det spar tid för oss.
Så när vi landar i Luleå är vi bara en halvtimma sena.

Fredagskväll på ett hotell i Luleå.
Igen.
Bestämmer mig för att gå ner till hotellbaren.
Gillar att sitta ensam bland folk.
Observera och kolla hur de beter sig.
På bordet mitt emot sitter fyra medelålders kvinnor.
Den ena är rejält berusad.
Hon skrattar med ett raspigt gnäggande och öppen mun.
Läpparna är svullna och röda.
En del har hamnat utanför.
Ögonen svartkladdiga.
Det är för mycket urringning.
Och för kort kjol till för stor kropp.
Nagellacket är avskavt och håret sönderblonderat och tovigt.
Bredvid mig på det långa barbordet sitter ett par mitt emot varandra.
De fyllebråkar.
Eller det är mest hon.
Han svarar enstavigt om alls.
Hennes ögon är dimmiga och ofokuserade.
Det är gråt och tårar.
Hon är rejält dragen.
De tar på sig och går.
När de passerar fönstret där jag sitter går de en bit ifrån varandra.
Han en halv meter framför.
Hon drar upp huvan på sin täckjacka för att skydda sig mot vind och snö.
Sen försvinner de nerför gatan.
Jag kommer aldrig mer att se dem.
Men en kort stund tog jag del av deras liv.

Lördagsmorgon.
Vaknar ganska tidigt.
Tar en riktigt varm dusch.
Och en kaffe.
Känner att jag behöver frisk luft och rörelse.
Det är bara -2 ute.
Bestämmer mig för att dra på understället och ge mig ut.
Tänker gå min runda.
Den jag gick förra gången i -17…
Ska bara äta frukost först.
Har kokta ägg, kaviar och mörkt bröd i packningen.
Och bananer, persimoner, mandariner, äpple och skivad ananas.
Kaffe finns på rummet.
Idag blir det inte så mycket jobb.
Imorgon desto mer.

Hela lördagen pratar vi om var vi ska äta på kvällen.
Lotta, som bott i Luleå i sin ungdom, får uppgiften att hitta ställe.
Det är hockey i stan så det är fullt nästan överallt.
Vi jobbar två leggar idag.
LLA – ARN / ARN – LLA.
Det är rättvist.
Nu ska vi sova i Luleå för andra natten.

Vi hamnar på en gammal anrik kinakrog.
Mats, Marie-Louise, Lotta, Knut, Kari och jag.
Den ligger inte långt från hotellet.
Passar bra med tanke på temperaturen.
Vi får en fullständigt galen kines till servitör.
Kari vill ha en lättöl.
”Vad har du för olika sorter att välja på”, undrar han.
”Här finns bara en om du ska ha lättöl”, svara servitören. ”Detta är inte Bishop Arms”.
Marie-Louise och jag ska vitt vin.
”Ni ska ha husets”, konstaterar servitören.
”Nja… jag tar gärna ett glas riesling”, säger Marie-Louise.
”Ok, det är också gott”, svara han.
”Vad kan du rekommendera från menyn”, frågar Mats.
”Finns bara en som är god. Fyra smårätter! Ta den”, får han till svar.
”Jag hade tänk mig scampi med ingefära och chili”, säger jag, men börjar tveka lite.
”Det är den näst bästa. Du kan ta den.”
När han går skrattar vi ohejdat.
Och konstaterar att han är för galen för sitt eget bästa.

Marie-Louise – tänk att jag får flyga en slinga med henne.
Vi har nämligen ett förflutet.
Sedan början av 1990-talet.
Då när jag jobbade på Dramaten.
Och hängde på baren mitt emot sceningången efter föreställningarna.
Då jobbade hon där, på Thalia som det hette.
Och nu korsas våra vägar igen.
På en helt annan plats i livet.
Tänk om vi redan då, 1989 när vi lärde känna varandra, fått en sekundsnabb glimt av oss två nu.
Hur vi sitter i bakre galleyet på våra jumpseats.
Åren som skulle ta oss dit.
Där vi skulle mötas igen.
Jag kan inte sluta förundras över hur människor kommer tillbaka i ens liv.
I helt nya situationer.
Livet alltså!

Vi pratar om människor vi minns från då.
Vi pratar om vännerna.
De vi höll nära och de vi undvek.
De som är kvar och de som lämnat.
Skådisarna – de levande, de döda, guldkornen och svinen.
Om händelser som påverkade oss.
Om han som tog sitt liv inför alla som var på personalfesten den där vackra junikvällen i Marmorfoajén.
Vi pratar om våra kärlekar och våra sorger.
De som gjort oss illa och de som funnits där.
Vart livet tagit oss sedan vi sågs sist.

Söndagen kommer med kyla i norr.
Det är -17 och jag bestämmer mig trots det för att ta en PW.
Jag måste ha luft.
Har dubbla sockor i mina kängor.
Och strumpbyxor, underställ och fodrade träningsbyxor.
Och underställströja, stickad uniformskofta, tunn täckjacka och fodrad SAS-kappa.
Dubbla mössor och dubbla handskar.
Och halkbroddar…
Jag är preppad och redo.
Kölden luktar kall metall.
Jag försöker skydda mitt bara ansikte.
Drar upp halsduken och glasögonen immar igen.
Får försöka ändå.
Tar en bild på solen som går ner över staden.
Håller på att förfrysa fingrarna.
Slår armen hårt neråt för att få blodet att rusa ner i handen.
Lyssnar på bok i lurarna.
Efter ett tag slutar det att funka.
Kölden gör att kontakten med sladden i mobilen blir för kall.
Fan!
Lovar mig att aldrig mer gå ut på frusen PW.

Och nere i Göteborg kommer snön när jag kommer hem.
Faller tät och tung i ett par dagar.
Snösvängen hinner inte med.
Gatorna blir moddiga och hala.
Trottoarerna likaså.
Slirar mig fram när jag vågar mig ut.
Går på julmingel och föredrag på partikansliet.
Pajar sladden till ljusslingan på balkongen.
Och jag får beställa en ny.
Fan!
Det här med vinter är inte min grej.
Längtar till värme.
Till sommar.
Till enkelheten som det klimatet innebär.
Vill sitta på balkongen i skymningen i eftervärmen.
Vill ta en PW över broarna och se solen gå ner i västerhavet.
Och samtidigt…
Staden är bedårande i sin snöskrud.
Vacker som på film.
Som ett julkort.

När jag kommer ur duschen drar jag på mig det svarta understället.
Jag packade ner det inför denna jobbslinga.
Fick det av Mats en gång.
Den Mats jag gör fraktdokument åt i Högsbo nästan varje vecka.
Han hade över efter en give-away så jag fick ta ett.
Det är mansmodell så det är inte så anpassat i grenen om man säger så.
Men what the heck!
Här sitter jag ensam på ett hotellrum i Luleå.
Med kaffe i muggen.
Och håret i en tofs på huvudet.

Tåget stannar i Hallsberg och jag inte har en aning om när vi skulle rulla vidare.
Inte lokföraren som informerar oss heller.
Det står ett trasigt tåg längre fram och det måste tömmas på folk.
Fler och fler tåg köar upp.
Och tiden går.
Jag känner stressen komma krypande där jag sitter bredvid en man som luktar inpyrd cigarettrök från varje fiber av sina kläder.
När vi suttit i 45 minuter ringer jag Crew Control, Trafikvakten, på SAS.
Jag måste tala om att jag kanske inte hinner i tid.
Vill ge dem möjlighet att hitta en ersättare för mig om det behövs.
Punktlighet är så jätteviktigt för ett flygbolag.
Där funkar liksom inte flextid…
Det är Trafikvakten som ser till att det finns besättning på planen bl.a.
Som ser till att sjuk personal blir ersatt.
Och som stuvar om och fixar om det behövs.
De vet att jag bor i Göteborg och ringer mig ibland om problem uppstår där och de snabbt behöver ha in någon.
Eller om de ser att jag ska upp och jobba så kan de erbjuda mig att börja slingan redan i Göteborg om det saknas folk, istället för att jag åker upp till Sthlm först och de måste skicka ner någon.
Det är också till dem vi skickar in om vi vill byta pass med någon kollega.
Bytet läggs in i datorn och blinkar det inte rött så går det igenom.
Det finns ju en del olika anledningar till att byten inte får ok.
Men det berättar jag om en annan gång

Efter 1,5 timmar börjar det röra på sig för oss.
Jag kollar Arlanda Express-appen.
Det går ett tåg 12:05.
Då är jag framme 12:25.
Och check-in är 12:30.
Med en liten tjurrusning från tåget bör jag hinna.
Jag ringer upp Trafikvakten igen.
”Hej Helena! Nu tycker jag det låter som det rullar”, svarar han.
”Ja! Äntligen! Jag bör komma till Stockholm strax före 12.”
”Vad bra! Då håller vi tummarna för det. Jag har så svårt med folk idag”, säger Erik.
Och så lägger vi på.
Går till cafévagnen och blir bjuden på en kaffe av en fantastiskt trevlig kvinna som jobbar där.
Precis vad jag behöver nu.

Jag släpar med min kabinväska till tågets handikapptoalett.
Behöver lite space.
Hade tänkt byta om till uniform på basen, men nu finns inte den tiden längre.
Det får bli här.
Luktar inte allt för mycket piss.
Torkar av golvet med toapapper.
Drar av mig mina privata kläder.
På med byxor, bälte, tröja och kavaj.
Sist scarfen.
Jag byter ut mina stora ringar i öronen till de mindre pärlorna.
Dödskalleringen tar jag också av.
Viker ihop mina kläder hjälpligt.
Vill inte lägga dem på golvet trots att jag torkat av.
Stänger väskan och går tillbaka till min plats.
Och den fimpluktande sätesgrannen.

Jag hann till Arlanda och check-in på basen.
Med en minut till godo.
Ibland är de där marginalerna på ens sida.
Första leggen går till Köpenhamn.
Där har vi ett mealstop på dryga 2 timmar.
Äter en tonfisksallad på Joe and The Juice.
Sen går vi till gate B10 för att ta med ett gäng passagerare tillbaka till ARN.
Där har vi ett nytt mealstop på dryga 2 timmar.
Äter en yakiniku på Itamea.
21:10 lyfter vi mot Luleå där vi ska sova.

Jag minns min första lay-over jag hade när jag börjat på SAS 2018.
Det var här i Luleå.
Det var midsommar och solen gick aldrig ner i Norrland.
Och det doftade björkar, syllar och hundkex på min PW.
Nu är det mörk kall vinter.
Idag vet jag inte om jag ens kommer att sticka ut nosen.
Det är -13 just nu.
Jag kanske stannar i understället på rummet.
Tills det är dags för pick-up och jobb igen.

Det har blivit en del långa flighter sedan jag började igen.
Både i oktober och november.
Och det kommer i december också.
Men jag klagar inte.
Det är bra timmar när jag ändå är uppe och jobbar.
Men vad är det med mig och de långa flighterna?
Förra helgen var det dimma på Kreta.
Nu är det aska från vulkanen på La Palma som täcker motorns rotorblad efter landning.
Vi riskerar än en gång att bli kvar därnere.
Inte mig emot, men nu blev det inte så.
Det finns ju alltid en deadline när vi inte kan lyfta längre.
När vi inte kommer att nå ända till vår slutdestination.
Då tiden vi får vara i luften är passerad.
Sånt är inget som vi kan avgöra själva.
Det är luftfartsmyndigheterna som bestämmer.

Många tekniker är på plats och det är mycket kommunikation med tekniker både i Köpenhamn och Stockholm.
Allt för att säkerställa att säkerheten är ok.
Ulf, som är kapten, håller oss hela tiden informerade om vad som händer.
Och hur allt utvecklas.
Till slut kan vi lyfta, med 1,5 timmas försening.
Så istället för landning strax efter 23 i Oslo så blir det 00:30.
Det är en lång dag.
Nästa 15 timmar.
Då är vi 19 minuter från att tvingas gå ner någonstans.
På vägen upp bokar kapten om oss så vi ska slippa sitta i crewbuss i en timma in till Oslo.
Nu blir det airport hotel.
Gott så.
Min Oslo-PW får jag spara till ett annat tillfälle.

På natten kurrar min mage så jag har svårt att somna…
Den håller mig vaken.
Den ska väl jobba lite med de spicy räkorna den fick på hemvägen.
Kommer att tänka på passagerare som blir magsjuka på flighterna.
Som har ätit något dåligt på flygplatsen.
Och när vi väl kommer upp i luften då slår det till.
Matförgiftning deluxe.
Denna gång har vi två.
De hade ätit varsin likadan baguette innan boarding.
Och det blev inte bra…

Vi fixar vatten med det salt vi kan hitta i våra units.
Vi upplät de två bakersta raderna som egentligen är till för crew på Las Palmas-flighter.
På så sätt var de nära toaletterna.
Och vi som jobbar bak kan ha koll på dem.
Att de är ok.
Hemresan blir en veritabel pärs för dem.
Det är tydligt.
Men det är ingen risk för smitta då det är matförgiftning och inte maginfluensa.
Min kollega är sjuksköterska.
Det känns bra att ha henne i bakre galleyet.

När magen har lugnat sig med sitt kurrande somnar jag.
Då kommer nästa grej.
Kramp i hålfoten.
Jag försöker trycka ut musklerna under foten.
Pressar tårna mot madrassen.
Ger upp.
Går på toaletten.
Dricker vatten för att hjälpa till att lösa krampen.
Det är ju ofta vätskebrist som är orsaken.
Sen går jag fram och tillbaka i rummet.
Trycker hålfoten mot golvet.
Fram och tillbaka.
Jag drar ifrån gardinerna.
Därutanför glittrar Gardermoen i mörkret.
Lugnt och tyst nu.
Klockan är halv fyra.
Det är fuktigt natt.
Tomt på folk.
Tunga snöblandade droppar faller glest.
Ett andetag från vinter.
Dagen efter flyger jag passiv tillbaka till Stockholm.
Det är allt jag gör den dagen.
Tar in på hotellet vid Arlanda.
Äter och lägger mig tidigt.
Dagen efter är det check in 05:10 och Malta på rostern.

Det är en bra jobbhelg.
Till LPA fick jag flyga med min väninna Gudrun.
Och nu ska jag få flyga med en annan väninna, Maria.
Dessa kollegor va!
Maria och jag hamnar snabbt i ett snack om män.
Detta eviga samtalsämne.
Vi har båda ruttna erfarenheter bakom oss.
Som vi talat om tidigare när vi jobbat ihop.
Men det är ett ämne som kan manglas många varv.
Det blir mycket som dryftas.
Så mycket att jag tror det får bli ett eget blogginlägg.

Det kan verka som om mina dagar, och veckor, är fullmatade.
Det är de inte.
Jo, ibland, men sällan för någon längre tid.
Jag är bra på att skapa luft i tillvaron.
Behöver det om mitt liv, som jag inte ska behöva ta semester ifrån, ska fungera.
Jag är bra på att bara släppa.
Och på att snabbt se vad som är viktigast här och nu.
Ta en sak i taget.
Att fokusera på det som är just nu.

När jag åker upp till Sthlm för att flyga så släpper jag det andra.
Och när jag tar av mig uniformen släpper jag flyget.
Då ligger de leggarna bakom mig.
De kommande ligger i framtiden.
Jag kan inte göra något eller förbereda dem förrän strax innan.
Men jag har järnkoll på mitt schema.
Både flygschemat och det som rör de andra uppdragen.
Jag vill ju inte ”fucka up” och missa något…
Och nu har jag äntligen lyckats tvinga mig att använda enbart digital agenda.
Det var en plågsam förlossning, men nu är det gjort.
Börjar redan älska det faktum att jag alltid har med mig min kalender.

Men på ett ställe är jag fortfarande analog.
Och det är när det gäller vissa förberedelser inför flygningarna.
Det är inte så mycket, men några smågrejer kan vara bra att ha på en lapp i fickan när jag jobbar.
Då jag inte behöver ta fram ipaden varje gång jag undrar något.
Jag brukar notera namnen på mina kabinkollegor och på piloterna.
Jag skriver ner avgångs- och ankomsttiden, samt flygtiden.
Om det är en tidsskillnad på destinationen skriver jag ner den också.
Jag noterar vilken gate vi går från.
Och vilket flightnummer vi har.
Och hur många passagerare vi har.
Hur många det är i Plus och i Go.
Förändringar sker ända fram till vi är boardade så detta kan ändras en del, men då har jag i alla fall en grundkoll.

Sen jag går jag in lite mer på specialen.
Jag skriver ner om vi har några Pandion- och Diamondpassagerare och var de sitter.
Dessa är ju våra mest frekventa kunder och har en del förmåner.
Jag vill därför ha koll på var de sitter när jag arbetar med serveringen.
Sen vill jag veta var passagerare med mindre barn sitter.
Dessa ska ju ha speciell flytväst och ett barnsäkerhetsbälte som fästs i förälderns.
Vi har personer med nedsatt rörelseförmåga ombord.
Och har vi blinda personer så ska dessa ska briefas på ett speciellt sätt.
Ibland har vi ensamresande barn.
De har vi ansvar för så fort de kommer ombord.
Och så kan det vara djur som är med i sin lilla väska.
Allt sådant kan jag se innan flighten.
Och det gillar jag att ha koll på innan jag boardar och när jag rör mig i kabinen.

Maten är en annan viktig grej att ha koll på.
Om det är crewmat lastat vill jag veta det.
Beroende på vilken position jag har i kabinen så ska jag ansvara för att kolla att den är lastad.
Vår crewmat är nämligen ett ”no go item”.
Maten till passagerarna på de längre flighterna tittar jag inte på i detalj.
Jag bara noterar hur mycket det är.
Resten tar jag när jag är ombord och vet vilken position jag ska arbeta i.

Jag gör så här också i jobbet på rekryteringsföretaget.
Jag har en rider jag jobbar efter för att inte missa något.
Och det är ett datum varje månad som jag inte får missa – redovisning av moms och arbetsgivaravgifter till Skatteverket.
Och inbetalningen av dessa.
Inte lika mycket att ha koll på som på flighterna eftersom här är dagarna sig lika på ett annat sätt.
Men jag vill inte missa något.
Jag vill att de ska lita å mig och att det jag ska göra blir gjort.
Och så den där ”att-göra-listan” som alltid ligger på mitt skrivbord hemma.
Jag skriver ner och låter huvudet släppa det.
Allt från bokslut i eget bolag, kallelser till styrelsemöten som ska skrivas till att boka klipptid.
Det blir enklare att leva då.

Dags att flyga till Chania, Kreta, igen.
Om en stund ska jag gå till pick-up med crewet.
Vi flyger från Göteborg.
Tomma ner och fulla hem till ARN.
Crew Controll, aka Trafikvakten, ringde igår och erbjöd mig denna flight.
Skulle egentligen suttit på ett tåg till Sthlm i morse.
Men nu slapp jag det och fick jag en sovmorgon.
Min dag skulle egentligen bestått av en ToR Köpenhamn och sedan en till Östersund.
Nu blev det Kreta i stället.
Gillar de där kasten.

Medan jag gör mig iordning funderar jag.
På det där som rev och slet i mig.
Som fick det att göra lite ont.
Om känslor som inte lyder.
Som inte är lika rationella som hjärnan.
” Vad fan ska man med känslor till.
Dom gör ju ändå som dom vill” sjunger Magnus Carlsson.
Jag förstår vad han menar.
Men guppen och groparna kommer.
Det är livet.
Ingen går fri från dem.
Jag är en i grunden mycket positiv människa.
Det finns liksom inget depressivt i mig.
Men jag är full av olika känslor inuti.
De allra flesta sprittande och glada.
Jag är bra på att ta för mig av livet.
Missunnar mig inget.
Men de som är kvar är väl det nordiska tungsinnet.
Och det kommer upp till ytan då och då.
Stråken av vemod som går som tunna trådar genom glädjen.

Och sakta tar jag mig upp.
Jag bearbetar genom att prata om det jag känner.
Det är mitt sätt att hantera.
Tvingar blicken uppåt.
Framåt.
Och det blir alltid bättre.
En torsdagskväll med vänner.
En helg med flygningar.
Tyngden av de sorgsna känslor från veckan börjar snabbt lätta.
De stannar aldrig så länge hos mig.
Jag resonerar med mig själv när de kommer.
Känslorna vill inte alltid lyssna.
Försöker klamra sig fast.
Men till slut vinner alltid logiken.
Och livet är så förbaskat bra just nu.
Skulle bara behöva bli lite förälskad tror jag…

Jag fixar facet och tar på mig uniformen.
Sätter upp håret och knyter scarfen.
Sen tar jag på solbrillorna och hoppar in i hissen.
Jag går Kungsgatan neråt.
Fullt med folk.
Fredagsfeeling.
Och så sitter jag i ett tomt flygplan på väg ner över Europa igen.
Det är bara vi sju i besättningen.
Solen kommer in från höger.
Den är på väg ner.
Jag tittar ner på det mjuka molntäcket under oss.
Det är glipor i det nu.
Jag kan se land som övergår i vatten därnere.
Det ser ut som vi rör oss så sakta.
Men vi är uppe i ca 900-1000 km/h.
Det luktar flygplan.
Och lite kvardröjande jetbränsle.
Och så det är det där ständiga ljudet.
Ett slags susande dån.
Du vet precis, eller hur?

Men vi landar inte på Chania, Kreta.
Dimman är som en vägg där så piloterna vänder nosen mot Kos.
Jag har för mig sikten måste vara 100 meter, men jag kan minnas fel.
I Chania är den inte det.
På Kos tankar vi och sedan gör vi ett nytt försök med Kreta.
Vi får landa på Heraklions flygplats istället.
Passagerarna är på väg hit i buss.
I bästa fall är vi i luften vid midnatt.
Deadline är 01:10.
Har vi inte lyft innan dess då får vi inte lyfta.
Det handlar om antalet tjänstgöringstimmar.
Framför allt för piloterna eftersom de fått göra en extra landning.
Sedan har vi nästan fyra timmar hem…
Det blir nog hotellet i natt igen.
Eller så kanske Expressen har börjat gå så jag kan ta mig till Hässelby.
Nåväl, jag får se när i sätter hjulen på svensk mark igen.

Klockan 00:30 lyfter vi.
Med passagerarna på plats, trötta och hungriga.
Samordningen var så bra att vi faktiskt fick med cateringmaten också.
Och allt bagage.
Vi serverar snabbt och sedan släcks kabinen ner.
Nästan alla somnar direkt.
En del sover redan när vi lyfter.
Vi i besättningen äter när vi är klara.
Den mat som var lastad till oss åt vi på nervägen.
Så vi tar var sin av boxarna som blir över.
Det ger lite energi till de långa timmarna vi har hem.
För nu är det lite tungt.
Vid 03:50 landar vi äntligen.
Jag struntar i hotellet och tar den första Arlanda Express in till stan.
Den går 04:50.
Och det tar en stund för oss att tömma planet och ta oss ifrån gate F31.
Jag får vänta 20 minuter.
Möter kollegor som stiger av för att börja sin dag.
Kl 06:00 stänger jag dörren om mig i Hässelby.
Jag sover när huvudet landar på kudden.

Pumpar däcken på min cykel innan jag ger mig iväg.
Svär tyst när jag skruvar upp ventilen på fel ställe och släpper ut luft istället.
Däcket blir skitmjukt.
Nu får jag pumpa extra mycket.
En svettdroppe rinner nerför ryggraden.
För varmt klädd för den här typen av ansträngning.
När jag kommer ut från källaren kallnar det snabbt på huden.
Igår stod jag i fönstret och tittade på regnet som dammade i vinden under gatlyktan nedanför.
Idag är det bara fuktigt.
I slutet på backen ner mot Kungsgatan ligger en blöt och död råtta på rygg.
I lurarna sjunger Winnerbäck.
Det regnar gula löv på cykelbanan när jag trampar mot Högsbo.
Träden är fortfarande stinna av färg trots att det ligger drivor av dem på marken under.
Nyponrosorna har blivit till röda bär på buskarna utmed spårvagnsspåret.
Den ljumma sommarvinden är en oktobrig motvind.
Och jag ska avverka några timmar med fraktdokument.

Går en lång PW med Sofia.
Äter morotssoppa och en sallad.
Sen packar jag kabinväskan.
Imorgon ska jag upp och jobba ett par dagar.
Flyga runt bland molnen igen.
När jag är klar fyller jag en skål med mandarinklyftor och äpplebitar.
Kryper upp i soffan med paddan och scrollar runt bland utbudet.
Väljer ”De Rättslösa” på SVT Play.

Fredag morgon och Kungsgatan ner mot Centralen.
Väskan på släp.
De stora ljuskronorna ovanför mig.
Julen är upphängd.
Buss till Alingsås.
Banarbete på sträckan.
Blicken fastnar i landskapet utanför fönstret.
Partille, Lerum, Floda, Nääs…
Och Winnerbäck sjunger fortfarande i lurarna.
Sen tar tåget vid.
Rensar bilder i min mobil medan Sverige rusar förbi därute.
Stockholm tar emot mig med sina kyrktorn sträckta mot himlen.
Lite mer höstgånget än jag lämnade det.
Men med en försiktig sol.
Tar Expressen ut till Arlanda.
Tittar på planen som lyfter medan jag äter räkor i chili med glasnudlar.
Möter upp crewet vid briefingborden.
Vi ska en ToR Amsterdam.
Och sedan flyga passivt ner till Göteborg.

På planet från Amsterdam får jag flyga med en släkting ombord.
En av mina kusiners son är med.
Oväntat och kul.
Och på passivflighten från ARN gör jag en ny bekantskap.
Gillar de där oförutsedda mötena.
Det är löningsfredag på stan när jag går hemåt.
Västkustluft.
Mild och fuktig.
En råtta smiter in under en buske i parken vid Domkyrkan.
Dessa råttor.
Jag tar hissen upp till min lägenhet.
Tar av mig uniformen.
Tänder sparsamt med lampor.
Bara några levande ljus på bordet.
Och slingorna i hörnen.
Ingen musik.
Bara tystanden och suset från elementet.
Ställer mig i fönstret och tittar ut.
Ser en hare skutta i Jaktslottets lilla trädgård.
En lampa lyster i ett av fönstren.

Borde egentligen gå och lägga mig.
Tvingar mig kvar uppe en stund till.
Förbereder mig för natten som kommer.
Preppar med att försöka vända lite på en morgonmänniskas dygn.
Imorgon ska jag flyga en charter till Kreta.
Landar på ARN kl 02:35.
Då är klockan ”egentligen” 03:35…
Nu börjar vintertiden.
Det är nu höst övergår i vinter och liv övergår i död.
Det är på söndag natt som slöjan mellan världarna är som tunnast.
November är den lilla andhämtningen mellan höstens färgprakt och julen glitter.
Det är de dödas månad.
Själarnas tid.
Månaden fylld av mystik och magi.

Mina klackar klapprar ensamma nerför Kungsgatan.
Väskan och jag och mörk söndagsmorgon.
Men utanför nattklubben Irish Embassy på Västra Hamngatan är det fullt av folk.
De har just stängt.
Klockan är halv sex.
På övergångsstället möter jag en bekant.
Han jobbar i baren på en krog där jag är stammis.
Nu ska han hem och sova.
När han börjar i baren ikväll har jag redan landat i Sthlm.

Vi ska flyga en tom maskin ner till Heraklion.
Hem kommer vi att vara fullt.
Det är dags att börja hämta hem de sista semesterfirarna.
Chartersäsongen stänger ner runt Medelhavet.
Det påminner lite om de där turbulenta veckorna när covid slog till.
Då flög vi ofta tomma och hämtade hem skandinaver.
Nu känns det som vi börjar komma ut på andra sidan.
Lite tilltufsade.
Lite vingklippta på olika sätt.
Och med nya erfarenheter.
Good and bad.

”Då åker vi då”, ropar kapten.
Vi taxar ut från Gate 16.
Lyfter från Landvetter med regndroppar på de ovala flygplansfönstren.
Granskogen står tät under oss.
Sjöarna ligger stilla.
Dimsjok rör sig sakta mellan trädtopparna och vattendragen.
Ju högre vi kommer, desto vackrare blir det.
För det brinner i öster när solen klättrar över kanten.
Det är så fint.
Fastnar med blicken.
Det är en skönhet bortom mycket.
Känner mig så tacksam att jag får uppleva detta igen.
Att jag får arbeta uppe bland molnen.
Tänker att vi är här på jorden för att få vara så lyckliga som möjligt.
Och att jag har ansvar för att det blir så.
Ingen annan.

Jag plockar fram datorn och börjar skriva.
Solen börjar peta mig i ögonen.
Jag parerar så gott jag kan från min plats på säte 2A.
Ett tjockt molntäcke ligger som en filt under när vi passerar med Europa under oss.
Vi dricker kaffe och äter frukost.
Piloterna kan flyga med öppen dörr.
Det är speciellt att flyga ett tomt plan.
Lite lyxig känsla på något sätt.
Jag ser ett annat plan på långt håll.
Det flyger i motsatt riktning.
Fort går det.
Sen ser jag ett till.
Som passerar snett under oss.

3,5 timma senare landar vi på Heraklion.
Dörrarna öppnas och en ljum vind smyger in i galleyt.
Borta är den heta sommarluften.
Idag behöver vi ingen städning.
Men catering till hemresan lastas.
Både till oss i besättningen och till passagerarna som förbeställt.
Vi flyger charter på uppdrag av Apollo och det är bara förbeställd mat som serveras.
Det går inte att köpa någon mat ombord vid dessa flygningar.
Ett tips; om du vill äta på en flight så förbeställ alltid mat.
Det finns aldrig några garantier för att det finns något att beställa.
Det kan ta slut.
Det lastas inte mat till alla ombord.
Då skulle matsvinnet bli enormt.
På en del flighter säljer vi nästan inget.
På andra tar det slut snabbt.
Så lastningen av mat går på statistik.

Planet är fullt när vi vänder mot Göteborg igen.
När vi landar blir piloterna, Anita och jag blir kvar ombord.
Två går av och vi får två nya i kabinen.
Sen vänder vi mot Sthlm med nya passagerare.
När jag checkar ut gå jag och byter om uppe på basen.
Sen åker väskorna och jag till stan.
På en roof top bar tar jag ett glas vin och landar i mig själv.
Nu ska jag inte flyga mer i oktober.
Åtminstone inte planerat.
Men vem vet…
Får jag ett erbjudande så tackar jag troligtvis ja.