Kategori: Okategoriserade

Klockan 03.30 på lördag morgon ringer klockan.
Tittar ut på majmorgonens dunkel från köksfönstret.
Det börjar ljusna svagt i öster.
I väntan på att lyfta rinner regnet sakta över planets ovala fönstren.
Men ovanför regnet är det blått.
Och sol.
Pumpar kroppen full av kaffe.
Rensar bilder och läser.
Sedan sätter vi hjulen på Mallorcamark.

Hotellet har tårna i vattnet.
Det ligger i Cala Major.
Glupska som jakthundar ger vi oss ut i jakt på mat.
Hittar ett sjavigt ställe som får duga.
Får i oss var sin toast.
På rummet packar vi upp och röjer runt.
Och sen beger vi oss ut igen.
Går till Zhero Beach Club och dricker rosé.
Vid fyratiden tar den tidiga uppstigningen ut sin rätt.
Då måste jag ha en liten power nap.
Somnar trots det snabbt och tungt på kvällen.

Söndagen kommer med sval luft och hängande regn.
Vi ger oss ut på en PW på 11.000 steg.
Runt Illetas.
Går ner på beachen och tar en kaffe.
Toppiga strandparasollen av torkade palmblad på en tom strand.
Ser plan flyga in över Medelhavet.
Regnet som kommer driver svala vindar.
På natten kommer det mer.
Vädret.
Det där man inte kan styra över.
Maj har varit ovanligt sval även här nere säger de.
Men vi har sol de övriga dagarna och tempen ligger runt 20-strecket.

Vi ägnar flera dagar åt roadtripper runt ön.
Men stegen vi tar varje dag är betydligt fler än kilometrarna vi kör.
Cala Lombards och Ses Salines i söder.
Med olivträd och gamla stenmurar utmed vägen.
De typiska väderkvarnarna.
Och runda höbalar som torkar på åkrarna.
Ett flackt landskap.
Hamnar i Cala Lombards först av allt.
Petra kommer PW:ande och möter upp oss på stranden.
Vi åker till hennes hem där i Mallorcabyn och fikar.
Hon har utvandrat hit sedan många år.
Förundras över vart livet tagit oss barndomsvänner så här 50 år senare.
På kvällen blir vi bjudna på ett glas vin hos en annan hembygdsvän, Johan.
Med en vidunderlig utsikt över Illetasviken dricker vi svalt vitt och pratar om allt.
Livet alltså.
Möten.
Dessa korta små stunder.

Dagen efter, Valdemossa, Deia och Soller på östsidan.
Kullar och berg.
Inland och strand.
Chopins pittoreska Valdemossa had me at hello.
Gamla stenbyggnader och smala vägar.
Älskar det.
Och så det dramatiska Formentor i norr.
Slingriga bergsvägar med branta stup på ena sidan och höga bergsväggar på den andra.
Hårnålskurvor och cyklister.
Pinjeträd och oändligheten i en horisont.
Getter som betar vid vägkanten.
Vi tar oss ända ut till den allra nordligaste udden.
Den med fyren.
Sen dricker vi kaffe i Artà i öster.
Med solen i ryggen utmed den lilla gågatan.
Tar god tid på oss.

Jag älskar det icke-tillrättalagda på dessa gamla badorter runt Medelhavet.
Trapporna är sneda och vinda ner mot vattnet.
Man tar sig fram på toppiga klippor och stundtals stupar det brant.
Husen i byarna ligger tätt utmed gatorna.
Trottoarerna är smala.
Jag slås av likheten med det Provence jag känner så väl.
Medelhavsnaturen och det branta klippiga.
Dofterna och ljuden.
Närheten till det turkosa vattnet.
De små byarna.
Det föränderliga landskapet.
De smala trånga vägarna.
Svalorna som tjuter och leker.

På torsdag morgon skriver jag.
Tar en lång lugn frukost med datorn.
Sedan träffar jag en styrelsekollega.
Medan vi går 31.000 steg utmed Palmas kustremsa pratar vi.
Om allt.
Och dricker kaffe, rosé och cava.
Stannar vid ett ställe och äter.
Vi går i timmar.
Ju mer vi pratar, desto mer inser vi hur lika vi tänker.
I allt från livsval och politik, till ekonomi.
Varför bondar man så bra med vissa människor?
Vad är det som gör att en del är så lätt att vara med?
Där det blir ett lugn.
Ett djup och en kommunikation.
Ingen behöver bevisa något för den andra.
Där båda kan blotta sig och vara den de är.
Sänka garden.
Där jag inte ifrågasätts för det liv jag lever.
De val jag gör och gjort.
Jag har sedan länge valt att ta avstånd från människor som gör det.
Har inte längre tid att lägga på dem.
Måste fokusera på de som är bra.
Och det som passar mig.
Livet brukar bli bra då.

På tåget hem från Stockholm somnar jag till.
Huvudet faller åt sidan och lutar mot det svala fönstret.
När jag öppnar ögonen ser jag en lång rad av vita bleka björkstammar.
Med sitt skira ljusgröna lövverk.
Och en nedgående sol mot blå himmel i bakgrunden.
Nordiskt så in i norden.
Hemma.
Fosterlandshemma.
På lördag blir det en annan typ av stammar och träd jag kommer att njuta av.
En annan natur och en annan luft.
Men det är inte Nice den här gången…

Det är lustigt, men när jag beslutade mig för att inte jobba på det där traditionella sättet mer, hände det saker.
Helt plötsligt blev jag erbjuden två deltidsjobb.
Mina fd chefer på ”kontoret vid älven” hörde av sig.
Dvs rekryteringsföretaget där jag arbetade tidigare.
De ville att jag skulle komma tillbaka.
Det gjorde mig glad.
Och smickrad.
Vi tog en diskussion.
Jag vill ju vara så fri som möjligt nu.
Inte vara bunden till tid och plats för mycket.
Och det löste vi.
Nu ska jag jobba där 20%.
Jag kan jobba när det passar mig.
Och jag kan var på distans.
Kan alltså sitta var som helst och jobba om jag vill.
Det är administration och ekonomi jag ska ansvara för.
Och jag ska hjälpa de som rekryterar att lägga upp annonser.

Men inte nog med det…
Jag fick ytterligare ett erbjudande.
På en advokatbyrå.
I receptionen, varannan vecka, ca 10–12 timmar.
Perfekt.
Där ska jag svara i telefon.
Hålla konferensrummen snygga och fixade.
Kolla mailen och skicka ut till rätt personer.
Ta emot post och frankera den som ska ut.
Plus en massa annat.
Ska bli kul att lära känna en helt ny miljö.

Utöver dessa två har jag fortfarande mina uppdrag som GodMan/Förvaltare.
Det har jag haft sedan 2015.
Från juni kommer jag att ha 8 personer jag hjälper.
Det handlar om att ta hand om deras ekonomi.
Och se till att de har den hjälp de är berättigade från samhället.
Jag är inte där för att vara ”kompis”.
Träffa dem eller sitta och fika.
Jag är ingen ”vårdande” person överhuvudtaget.
Och det är inte heller det som är min uppgift.
Och så åker jag som vanligt till Mats och fixar med fraktdokument.
Det är den där resan till Högsbo varje vecka.
Eller nästan varje vecka.
Vi är lite flexibla, båda Mats och jag.
Har han jobb åt mig så kommer jag.
Och kan jag inte en vecka så skjuter vi på det till nästa.
Har jag gjort detta i sex år nu.
Herregud vad tiden går!

Och den där tågresan jag somnade på.
Den med björkarna.
På väg hem från Stockholm.
Det var från ytterligare ett uppdrag jag har.
Det som styrelseordförande för en branschorganisation för grossister inom interiör, present och design.
Att med jämna mellanrum få sätta sig ner med denna kompetenta samling av entreprenörer är fantastiskt.
Det är ett stort intresse för en bransch jag kan och en fot kvar i ett liv som en gång var hela min tillvaro.

Det är fascinerande när den vardag som så totalt upptar ens tid plötsligt försvinner.
Hur dörrar stängs om då.
Och andra öppnas om nu.
Ibland är det omständigheter som tvingar en vidare.
Ofta har det varit jag själv som knuffat ut mig.
Och jag undrar många gånger…
Hur många liv får jag?
Hur många tillåter jag mig att få?
Jag tror det är bra att ifrågasätta sin vardag.
Tycker jag detta är kul?
Vill jag göra detta i ytterligare x antal år?
Hur vill jag att mina dagar ska vara?
Jag säger att jag inte ska ”jobba” mer.
Det är så klart en sanning med modifikation.
Men jag har skruvat till det så jag är ganska fri.
Fri att hålla på med mitt bokprojekt.
Att bestämma över min dag.
Fri att resa.
Så vill jag ha det just nu.

”Det är bara pengar”
”Jag vill leva i nuet”
”Man ska unna sig”
Har du hört dessa uttryck?
Det har jag.
Flera gånger.
Och jag blir lika förvånad varje gång.
Förvånad över människors lättsinnighet när det gäller pengar.
Och jag tänker; måste det ena utesluta det andra?
Vad är det som hindrar att jag lever nu och samtidigt sparar?
Privatekonomi är något av det viktigaste i livet för mig.
Det är det som gett mig möjlighet att leva ett annat liv idag.
Frihet att välj att inte jobba mer än jag gör just nu.
Byt ut pengar mot frihet.
För det är vad det är för mig.
Pengar är frihet.

I många år har jag gjort en budget.
Inte för att pengarna ska räcka utan för att se vad de går åt på.
Bli medveten om vad saker och ting faktiskt kostar under ett år.
Den är mycket detaljerad.
Ett excelblad med massor av olika konton.
Annars är det svårt att få en bra överblick.
På så sätt kan jag se att kostnaden för att ha bil var i snitt 3.300 kr/månad.
Och så har jag kört 570 mil… på TRE år.
Nu blir det carsharing istället.
Från fast kostnad till behovskostnad.

Jag ser att min matkostnad, alltså mat jag köper för att laga själv och äta hemma steg från 900 kr/månad 2019 till 1400 kr/månad 2020.
Inte så konstigt.
Covid och slut på flygjobbet gjorde att jag åt mer hemma.
Krogkontot däremot, sjönk drastiskt.
En del har reagerat på att mitt matkonto är så litet.
Jag vet, men jag köper bara hem det jag behöver.
Och jag äter upp det jag köper hem.
Jag passar på när det är extrapris.
Gör storkok och fryser in.
Jag vägrar att kasta mat.
Det är något mycket oetiskt i matsvinn.
Att en tredjedel av all mat som produceras, den kastas.
Och påverkan på vårt klimat för att framställa den är enorm.
Jag är övertygad om att vi skulle komma till rätta med mycket miljöproblem om vi slutade upp med detta gigantiska slöseri.
Och så påverkar det också den egna ekonomi negativt.

Redan för flera år sedan såg jag vilka summor jag lade på tidningar varje månad.
Jag okynnesköpte kvällstidningar och magasin när jag var ute med hunden på kvällarna.
Ibland läste jag dem, men många gånger blev det bara lite slött bläddrande innan de hamnade i pappersåtervinningen.
Samma sak med en ”latte-to-go” lite här och var.
Och så slutade jag med dessa ovanor.
Bara på detta fick jag närmare 1000 kr över varje månad.
Det kan tyckas vara småsummor.
Men tänker jag så när det gäller alla mina utgifter så blir det mycket.
Det gäller att få det mindsetet, att tänka ekonomiskt.
Det är förvånande hur mycket det till slut blir på ett år.

Sedan flera år har jag tagit hjälp av en kapitalförvaltare.
Jag vill inte ha en bank som förvaltar.
Jag vill ha en kunnig expert som har hela världen som sin spelplan.
Någon som verkligen jobbar på att hitta bra lösningar.
Vi är väl inarbetade med varandra sedan många år.
Jag litar på honom fullt ut.
Och utan honom hade inte min privatekonomi sett ut som den gör idag.
Jag är ingen gambler.
Bara lite.
Jag vill ha trygghet.
För jämte frihet är pengar trygghet för mig.

Jag ”älskar” inte pengarna i sig.
Jag älskar vad de kan göra för mig.
Ge mig frihet och trygghet.
Ge mig möjligheter att förverkliga drömmar.
Både nu och i framtiden.
Jag är glad att jag tagit hand om min ekonomi på ett så strukturerat sätt.
(Typiskt mig… Rutin och kontroll)
Jag frågar mig vad jag verkligen behöver och tycker om.
Vad som gör mig glad.
Sen tillåter jag mig att prioritera det.
Jag är ingen prylmänniska.
Tycker inte om att shoppa.
Köper aldrig på impuls.
När pengarna ”bränner i fickan” ringer jag Fredrik, kapitalförvaltaren, istället.
Fy fan, vilken tråkig människa, tänker säkert många.
Men jag lovar, jag kan vara jävligt rolig ibland.
För det mesta faktiskt!
Och jag unnar mig…
Men inte allt och alltid.

Ute är det isande kall maj.
Endast 3 grader i morse.
Risk för snö igår.
Mamma fyllde år i onsdags.
Nu är hon 81.
Livet går fort.
Betyder det att jag också har åldrats?
Kan väl inte vara möjligt…
Inuti har jag varit 35 i många år.

Bokslutet över mina senaste 10 år visar sig vara turbulent.
De 10 åren dessförinnan var lugn och struktur.
Då hade jag mitt företag.
Jobbade jämt.
Levde ett inrutat liv med benhårda rutiner.
Jag har en tendens att bli sådan.
Cyklerna under året var fasta.
Försäljningsmässor följde på inköpsmässor.
De snurrade på sina givna tidpunkter.
Däremellan sattes kollektionerna ihop.
Order lades. Varor in och varor ut.
Ett ständigt flöde.
Singellivet med egentid varvat med vänner.
Och min lägenhet mitt i stan.
Där jag trivdes så bra.
Hade väl trott att det skulle fortsätta så.
Men ödet ville annorlunda.
Mitt liv skulle förändras radikalt.

Jag träffade den där mannen 2011.
Och helt plötsligt blev jag sambo.
Jag som alltid levt ensam och velat göra det.
Det känns som om det var startskottet på den roller coaster som skulle komma.
Inte bara känslomässigt.
Utan också när det gällde mitt arbete och mitt hem.
Mellan 2012 – 2016 skulle jag flytta tre gånger.
Byta hem och börja om.
Jag är inte typen som tycker om det.
Vill gärna ha en fast punkt.
Och samtidigt, när jag ser tillbaka, är jag den i min familj som varit mest rotlös.
Bott på flest olika ställen.
Haft flest olika jobb.
Jag har brutit upp och börjat om många gånger.

Jag älskade trippen mitt företag tog mig på.
Alla resor över hela världen.
Människor jag lärt känna.
Erfarenheterna jag fick.
Men när lusten försvann släppte jag.
Sålde och gick vidare.
Det sägs ofta att man ska kämpa.
Jag har alltid undrat varför?
Är lusten slut så är den.
Det gäller både relationer och jobb.
Varför inte greppa hammaren och slå in nya spikar i livet.
Så jag gjorde det.
Och det var nog där någonstans som jag bestämde mig.
Att jag skulle försöka skapa ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.
När jag nu står inför en ny start igen har jag fortfarande det som mål.

Jag har en känsla av att de kommande 10 åren inte blir lugna.
Jag hoppas faktiskt att de inte blir det.
Inte lugna på det sättet att jag blir fast.
Fast till tider och platser för mycket.
För jag har insett att jag har ett obändigt behov av att få vara fri nu.
Därför har jag bestämt mig för att jag inte ska jobba mer.
Ja, alltså inte på det där sättet som vi ofta förknippar med att jobba.
Måndag till fredag.
Nio till fem.
Heltid.
Det kommer inte att hända.

Därför måste jag hitta sätt att försörja mig.
Försörja mig samtidigt som jag fortsätter river ner mina inre murar.
Utmana instinktiva tankar som vill strukturera min tid, mitt liv och hur jag ska leva.
Designa en ny tillvaro.
Både rutin och inte.
Svårt för en sån som jag.
Men det går.
Mycket handlar om ekonomi.
Men det tänkte jag ta i ett annat inlägg.
Hur jag tänkt när det kommer till ekonomi.
För jag har lyckats ganska bra med det jag vill åstadkomma.
Det är möjligt för mig att ha det liv jag vill.
Nu ska jag leva, skriva, resa och jobba på mitt sätt.
Tills jag vill något annat.
Jag har ju bara detta liv.
’Cause if I don’t follow my heart this time
I’m gonna forget what this life is all about
I’m gonna take that path I’m going in on my own
I’m gonna take that fear and wear it like a crown

Wear it like a crown – Rebekka Karijord

Hur kunde jag leva med en man så länge utan att förstå?
Jag hade ju sett hans två sidor.
En som var hans ansikte utåt.
I sällskap med andra.
Och en som han bara visade när vi var ensamma.
Den totala motsatsen.
En kvinna jag hade en arbetsrelation med hade kommit på sin man med att vara otrogen.
Jag sa: ”Nog för att NN är ett svin och behandlar mig som skit, men så skulle han aldrig göra. Det behöver jag åtminstone inte vara rädd för. Han skulle aldrig vara otrogen. Han fördömer alltid människor som gör så…”
Jag skäms när jag tänker tillbaka på detta idag.
Hur dum jag var.
Hur djupt hade han inte lyckats karva in bilden av den han ville framstå som.
Så djupt att jag inte ens så här i slutet kunde tro att han hade gått bakom ryggen på mig.
Till och med mig hade han fått att tro på hans höga moral.
Mig som han behandlade som skit och faktiskt bedrog.

När L hade åkt hade jag svårt att få grepp om mina tankar.
Jag var ensam hemma.
Gick runt runt i vår lägenhet.
Som ett jävla djur.
Jag gick till Willys för att handla.
Var tvungen att komma ut.
Andas.
På vägen dit ringde jag min syster.
Jag behövde få berätta vad jag just fått veta.
Jag var tvungen att få pysa ut en del av allt kaos inuti.
När jag var klar sa hon:
”Då måste jag få berätta något för dig…”

Det gjorde ont att inse att jag levt i en lögn.
Att allt det jag trott var sant visade sig vara en fasad.
En fasad jag inte såg utan levde vidare i och upprätthöll.
Åt honom.
Det är svårt att idag se minnen på FB och Instagram från den tiden.
Mina naiva ord om ett förhållande som jag kämpade för.
Som jag till varje pris vill få att fungera.
Varför?
Jag har funderat mycket på det.
Kanske var det så att jag investerat så mycket i förhållandet.
I honom.
Känslomässigt investerat alltså.
När det kommer till ekonomiska investeringar kallas det ”Sunk Cost Fallacy”.
Kortfattat betyder det att du fortsätta investera tid, pengar eller känslor i en förlorad aktivitet på grund av det man tidigare investerat.
Aktier som sjunker och sjunker, men som du ändå behåller i hopp om att de ska gå upp så du slipper sälja med förlust.
Att inte ge upp trots motgångar anses vara en dygd.
Fuck that!! säger jag.
Döda istället det där hoppet och tänk på vad det bästa är för dig från och med nu.
Förlusten är redan gjord.
Kasta inte bort mer tid, energi och känslor.
Ner i det bottenlösa hål som ett destruktivt förhållande är.

Min syster hade varit ute och gått med sin väninna för två dagar sedan.
Väninnan som NN fick till bordet på min systers 50-årsfest ett halvår tidigare.
Dagen efter hade han addat henne på FB och tackat för trevligt sällskap.
Hon tackade tillbaka.
Kamratligt och schysst.
Han var ju min sambo.
Hennes väninnas svåger.
Sen ville han att de skulle ses.
”Ja, men det är klart vi ska ses. Det blir fler fester i familjen”, svarade hon.
”Jag menar inte att ses så. Jag menar att ses bara vi två”, svarade han.
Han hade föreslagit att han skulle komma till byn där hon jobbade.
Att de skulle ses där.
Till slut hade hon skrikigt åt honom i text:
”Sluta! Sluta! Sluta! Jag vill inte träffa dig! Lämna mig ifred!”
Det gjorde han inte.
Han skickade röda hjärtan.
Han skickade godnatt- meddelanden.
Hans agerande var en stalkers.
Hans beteende var sjukt.
Hela situationen var djupt obehaglig.
Varje dag när hon gick från jobbet var hon rädd att han skulle stå där och vänta på henne.
Över 30 meddelanden skickade han dagen efter.
Medan jag låg i sängen bredvid.
Medan jag körde bilen hem till stan.
Medan vi satt i soffan och tittade på tv på kvällen.
Under tiden min syster berättade allt detta gick jag som i trans och handlade mat.
Jag minns inte ett enda av stegen hem.
Min syster hade inte vetat vad hon skulle göra med denna information.
Hon hade pratat med mamma.
Förstått att jag var på bristningsgränsen.
Skulle hon berätta för mig nu?
Eller skulle hon vänta?
När hon fick mitt telefonsamtal behövde hon inte fundera längre.

De kommande veckorna kunde jag inte titta på honom.
Jag undvek att vara i närheten av honom.
Hela han äcklade mig.
Hans rörelser.
Hans röst.
Hans lukt.
Men jag var tvungen att bida min tid.
Mitt enda mål var att snabbast möjligt komma ifrån honom.
Att få leva på andra sidan om allt detta.
Jag hade hittat en ny lägenhet som jag fallit pladask för.
Jag hade vunnit budgivningen och kedjan för köp hade satts igång.
Ville inte äventyra något just nu.
Vår lägenhet var ju ännu inte såld.
Inget fick hindra att det genomfördes smidigt och snabbt.
Så jag teg om allt jag visste.
Jag var tvungen att bära det inom mig tills vidare.
Och under tiden skulle jag försöka ta reda på mer.
Så fort papperen för försäljningen av vår lägenhet var klar skulle jag slå till.
Då skulle jag konfrontera aset med det jag visste.
Men jag skulle vara tvungen att leva under samma tak ett tag till.

Jag har tjatat på Insta och FB om min sorg över att behöva lämna ett arbete jag älskar.
Men det gör ont.
Det var inte något jag ville.
Då blir det extra svårt.
En vän skrev till mig:
”Att förlora sin yrkesidentitet är som att dö lite grann.
Vem är jag nu?
Sorgen över stunder som aldrig kommer.
Oron över att inte minnas allt det fantastiska.
Vart är jag på väg nu?
Vem är jag om jag inte får vara här i min yrkesroll?”

Och jag insåg att väldigt mycket ligger i dessa insiktsfulla rader ligger det.
Mycket av smärtan.
Och sorgen.
Halsen drog ihop sig när jag läste.
Och det blev suddigt att se texten när jag svarade.
Hon satta fingret där det ömmar.
Där det bultar och känns.
Vem är jag nu?
Det är något som händer en då och då i livet.
Och jag är inte ensam om att ha upplevt den känslan.

Igår gick jag in på crew base på Arlanda som SAS-anställd för sista gången.
Jag vet inte om jag någonsin får möjlighet att utöva detta yrke igen.
Vi var tre kollegor som mötte upp och gjorde vårt avslut tillsammans.
Och vi hade turen att få träffa våra managers och prata en stund med dem.
Sorgligt och roligt på samma gång.
Men ett bra avslut.
Och när Gudrun och jag tog Expressen tillbaka till stan kändes det redan lättare.
Vi hamnade på St Eriksplan, drack en massa vin och sedan sov jag över hos henne.
Vissa SAS-band kommer att finnas kvar länge.
Hon är ett av dem.

Och idag hade jag träff med en riktigt suverän författare.
Britt Peruzzi och jag åt förmiddagsfrukost på Café Frankfurt på Pipersgatan.
Pratade böcker och livet.
Hon skriver deckare förlagda i Nicemiljö.
Och det är kärleken till Nice som fått våra vägar att korsas.
Nu väntar vi på möjligheten att få sitta tillsammans med ett glas rosé därnere.
I värmen.
På andra sidan covid.
Och jag får med mig en massa skrivarlust.
Lust att bli klar med det jag håller på med.
Och se om de vingarna bär.

För jag har funderat mycket detta år.
Och extra mycket de senaste veckorna.
På hur framtiden ska se ut.
Vilken min nya identitet kommer att bli.
Situationen som den är.
Och jag måste dra upp nya kaniner ur hatten.
Och det kommer jag att göra.
Jag vill inte leva ett 9-5 liv igen.
Jag behöver vara fri.
Så fri det går.
Så där som jag fick vara när jag flög.
Jag kommer att hitta andra vägar.
Fortsätta skapa det där livet jag sagt jag vill ha.
Ett liv jag inte behöver ta semester från.

Hon, min väninna som fick mig att söka jobbet på SAS, befinner sig på Maldiverna.
Hon har hoppat på en utbildning inom hotell.
Och så klart fixar hon en praktikplats på Maldiverna!
Hon är en inspirationskälla utan dess like.
Sitter inte fast någonstans.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Hennes fria själ svävar och har en förmåga att hela tiden hitta sin väg.
Och någonstans där bakom buskarna kommer jag att hitta min.
Jag håller på som bäst.
Skapar en framtid som passar den person jag är.
Men får jag flyga igen så kommer jag att göra det.
”For once you have tasted flight,
you will forever walk the earth with your eyes turned skyward.
For there you have been,
and there you will always long to return.”

Jag gjorde ett test igår.
Ni vet ett sånt där som visar vilken ”typ” du är.
Kunde inte låta bli.
Älskar det.
”mycreativetype.com” hette det om ni själva skulle vilja pröva.
Jag hittade det via en av de skrivcoacher jag följer.
Det utgick från åtta typer:
The Artist, The Thinker, The Adventurer, The Maker,
The Producer, The Dreamer, The Innovator, The Visionary.
Vilken tror ni jag blev?

The Producer – that´s me!
Process is power – Utveckling är kraft.
Styrkor: Stark ledarskapstalang och förmåga att få saker att hända.
Senast jag fick omdömet ”tydlig ledare” var i samband med utbildningen till flygvärdinna.
En av våra instruktörer sa det till mig under de enskilda samtal vi hade i slutet.
Kan vara bra tänker jag, men risken finns att jag av en del kan uppfatta som ”bossig bitch”.
Samtidigt… Ska det bli något gjort måste det ibland finnas en blåslampa.
Min nuvarande tillvaro handlar om att leda mig själv.
Jag behöver inte vara rätt för andras ömma tår.
Och mot mig själv kan jag vara hur hård som helst.

Outnyttjad potential: Att balansera produktiviteten med målet.
Jag kan vara lite för pushig, gå på för hårt, vilja allt på en gång.
Blir dock väldigt frustrerad när det inte händer tillräckligt mycket.
Tillräckligt snabbt.
När det inte går framåt som jag vill.
När jag tänker på det i förhållande till mitt manusprojekt tolkar jag det som att ”kötta ord” inte får stå i vägen för att de ord som kommer ur mig faller rätt.
Att de blir bra och säger det jag vill.

”The Producer” är den mesta ”doern” av alla kreativa typer.
Som barn var jag extremt energisk.
Och det är jag nog fortfarande, men inte på samma sätt.
Men sitta på kammaren och drömma kommer jag inte långt med.
Jag måste få saker och ting gjorda annars tjänar det ju inget till.
Men nu lägger jag kraften på sådant som jag gillar och/eller måste.
Baksidan av att vara en ”doer” är ibland att jag inte fullföljer.
Mycket startas upp, allt avslutas inte.

Människofokuserad, analytisk, pragmatisk och dynamisk.
En kreativ natur med jordnära realism och ”få det gjort”-attityd.
Ja, jag är väldigt pragmatisk.
Det finns inte mycket idealist i mig.
Det är nytta, resultat, saklighet och verklighet som är viktigt.
Och analytisk. Mycket.
Jag älskar struktur och rutin.
Excel – det är min grej.
Och Att-Göra-Listor – bästa som finns.
Strukturera, dra upp riktlinjer. Bryta ner målet i bitar.
Jag har alltid haft fötterna på jorden, men låtit huvudet seglar runt bland molnen.
Det är väl där den dynamiska biten kommer in.
Den som är energisk, initiativrik och företagsam.
Baksidan av detta då…
Jag har en tendens att bli strikt.
Kan få svårt att rucka på min vardag.
Fastnar i rutiner.
Det flygande livet gav mig både ha ett strikt schema och lät mig samtidigt leva helt utanför en förutsägbar vardag.
En stor del av jobbet gick ut på struktur och fasta rutiner.
Och när det var gjort var det skratt, glädje och improvisation i samtalen mellan oss och passagerarna.
Det var perfekt för en sån som jag.

En idé har verkligt värde först när den förvandlas till något som andra efterfrågar.
Jaaa! Har alltid haft svårt för saker som görs ”för sin egen skull”.
Typ design för designens skull och inte för behovet eller nyttan hos människor.
Som stolar ingen kan sitta i, men fina är de…
Eller musik ingen vill lyssna på, böcker ingen vill läsa, konst ingen vill se…
Eller en butik med prylar som förverkligar ägaren, men som ingen vill köpa.
Det måste alltid finnas en mottagare, en köpare.

Målinriktad och resultatdriven. Strävar efter dina mål med ett laserliknande fokus.
Fan, det är tungt många gånger när den enda som piskar en på ryggen är man själv…
Skulle behöva mycket mer pannben ibland.
Men det är bara att ställa klockan varje morgon.
Gå upp. Fixa kaffe. Skriva.
Resultatdriven… ja, jag vill ju ha den där boken klar.
Och nu har jag ju outat det till hela Instagram och FB så nu måste jag ju..

Förmåga att implementera idéer, finner glädje i skapelseprocessens upp- och nedgångar.
Nja, nedgångarna är jag inte så intresserad av… ge mig uppgångar!
Livet blir roligare då.
JAG blir roligare då!
Men att ”skapa” och hitta en ny väg när det tar emot, det är en kick.
Efteråt…
Jag har tvingats till det denna gång.
Börjar landa. Börjar se konturerna.
Får återkomma till det.

Naturlig ledare med förmåga att motivera och inspirera andra och få dem att samarbeta.
Intellektuell förmåga och stark arbetsmoral.
Jag arbetar ensam.
Och många dagar vid datorn, med manuset framför näsan, är det så förbannat tungt.
Inga idéer. Ingen inspiration. Bara mental transpiration.
Då är jag jävligt jobbig att samarbeta med.
När en del i mig säger att jag ska sluta kolla mobilen, men den andra scrollar vidare.
Då lyder jag inte.
Flexar långfingret åt mig själv och äter ett fröknäcke samtidigt som jag tittar ut på gatan.
Och behöver helt plötsligt ringa ett samtal.
Eller kolla just den där resan.
Eller skriva det där meddelandet.
Och sätta på musik.
Och blir hungrig och bara MÅSTE ha frukost för att kunna skriva vidare.

Håller huvudet kallt och fokus på en sak under den kreativa processen.
Använd ditt kreativa djup, ställ in din intuitiva röst och använd den som vägledning.
Men… jag kommer framåt.
Jag får ur mig ord varje dag.
Jag skriver ta mig sjutton, varenda jävla dag!
Ibland mer, ibland mindre.
Jag redigerar, läser igenom, noterar och ändrar.
Bygger bit för bit.
Är det inte tungt och ensamt, sa min syster när vi talades vid igår.
No shit! svarade jag

Och påsken om och gick.
Kall och ljus.
Snö på sina håll.
På en av mina rundor passerar jag ett körsbärsträd.
Förra året, den 17 mars, tog jag ett kort på det.
I en rosa sky av blommor.
I år har det fortfarande inte kommit igång.
Det är en kall vår.
Just nu längtar jag bara ner till värmen i Nice.
Där blommar träden för fullt.
Där är det nästan sommar allaredan.
I svenska mått mätt.
Jag undrar hur lång tid det dröjer innan jag kommer iväg.
För ett år sedan var det kaos i världen.
Covid drog över allt som en lie över en äng.
Sen klingade det av rejält mot sommaren.
Och nu har vi vaccin och sommar på gång.
Jag hoppas det förändrar allt.

Jag försöker tänka tillbaka på hur mina tankar gick då.
För ett år sedan.
Aldrig hade jag trott att vi skulle vara kvar i covidkaoset.
Mitt i stormen fortfarande.
Det är tur man inte vet ibland.
Och ändå – det känns som året gått fort.
På något konstigt sätt känns det som året fullt av sorg gick fort.
Jag har släktingar och bekanta som mist föräldrar.
Min väninna miste sin bror.
Tacksamheten över att ha min familj och mina vänner kvar är stor.
Många har fått se sina företag duka under.
Själv var jag en av dem som miste mitt arbete.
Jag har tvingats hittat en ny tillvaro.
En ny balans.
Det går, men det är inte samma sak.
Jag hoppas världen lyckas radera covid.
Och att detta bara blir en mörk parentes i vår historia.

Så var är vi om ett år?
Nästa gång påsken kommer.
Hur ser världen och våra liv ut då?
Hur ser min vardag ut då?
Vad ska jag göra om jag inte får göra det jag helst vill?
Hur ska jag hitta nytt driv?
Jag känner en stor otålighet.
Vill gå ut och leva med andra människor nära mig.
Ensamvargen i mig har fått sin beskärda del.
Det lilla flockdjuret där inne har fått stå tillbaka.
Nu behöver det få sitt.

I flödet på Instagram svischar ett tarotkort förbi.
Jag får ett infall och går in på en sida och drar ett för mig själv.
Läser och tänker i förstone att det var ett jävla dravel.
Men sen tittar jag på det och försöker omvärdera…
Det står:
”Aktivitet, fart och kommunikation.
Du umgås mycket med andra, är social och öppen för nya skeenden.
Du är otålig och känner att något viktigt är på väg att hända.
Det finns stora förväntningar med i denna händelse.
Tiden är inne för att göra det du länge funderat på.
Du är framåt, sätter igång händelser och det går med rasande fart.
Nu har du stora möjligheter att lyckas med det du vill.
Tro på dig själv och satsa på det som är viktigt för dig då du har stor chans att lyckas.”
Jaha… tänker jag.
Det där var för tre år sedan när jag precis blivit antagen till utbildningen på SAS.
Det där känns ju INTE som just nu.
Men sen läser jag igen.
Och tänker.. det kanske är precis det det är.
Jag kanske faktiskt håller på att skapa mig en ny tillvaro.
Åter igen.
Fortfarande dunkel och blury.
Men ibland glimmar den till framför mig.

Det känns som om det aldrig hände.
Som en märklig, underbar dröm som bara kom och gick.
Två år fick jag.
Intensiva, fantastiska med så mycket glädje.
Jag älskade varje minut.
Och sen var det bara över.
Jag vände mig om och allt var borta.
Och jag var inte klar.
Kommer aldrig att glömma.
Livet och dess jävla käftsmällar va!

För nu har SAS knutit upp det sista bandet jag hade med dem.
Det sista hoppet känns det som.
Vi i resurspoolen har fått veta att våra kontrakt inte kommer att förlängas efter 30 april.
Jag hade verkligen hoppats på det.
Trott det.
Tänkt som vi alla gjort;
”Vi kostar ju inget. Låt oss vara kvar tills vi behövs”.
Men de gör sina val och jag kan inte påverka det.

Jag inser att mina chanser att komma tillbaka till det liv jag älskade så mycket är liten.
Tiden jobbar emot mig.
Jag fyller 58 i sommar.
När de börjar anställa igen, för det kommer de att göra framöver, då är jag troligtvis för gammal.
Men jag kommer att bära med mig varje litet minne.
Varje skratt, varje guppig landning, varje tidig morgon.
Soluppgångar över skogarna.
Dimman som stiger.
Slingrar sig över marken.
Känslan när vi går igenom molntäcket.
Och solen lyser upp hela kabinen.
Norrsken från cockpit.
Från vinter i Kiruna till vår i Malmö på ett par timmar.
Kaffe i galleyet.
Och lunch på klappen bredvid toan.
Alla suveräna kollegor.
Alla snack med våra passagerare.

Jag kommer att få åka upp och lämna tillbaka min uniform.
Mina badges, min ipad, mina väskor.
Och sen är det över.
Sen måste jag stänga den dörren.
Och jag kommer att vara full av tårar långt ner i magen.
Precis som jag är nu.

Jag har gått igenom så många steg i denna process.
Detta var det sista.
Vad gör jag nu?
Nu när jag inte kan hoppas längre?
En god vän skrev; ”Du gör som Thorsten Flinck och ”Reser dig igen””.
Och ja, jag vet att jag gör det.
Det finns ju liksom inget annat att göra.
Borsta av mig och gå vidare.
Lite tilltufsad.
Lite ledsen inuti.
Men med nya erfarenheter och kunskaper.
Och med vetskapen om att det går att göra mycket kul i livet.

Det som bromsar mig nu är att jag mentalt lite tjurigt stampar med foten.
Jag vill ha tillbaka det som togs ifrån mig.
För när jag funderar på vad jag vill göra så ser jag mig om, över axeln.
Ser tillbaka på det jag förlorade.
Det är en jobbig känsla.
Och inte så kreativ.
När jag sålde mitt företag och gick vidare efter det var det en helt annan grej.
Det var bara lättnad och en känsla av massor av möjligheter.
För jag var så färdig.
Lusten fanns inte längre.
Denna gång är det tvärtom…
Ofärdig och med en ovilja att just nu se möjligheter.
Men jag har mina uppdrag och jag tar på mig fler.
Jag försörjer mig.
Men inte på det sätt jag vill göra.
Samtidigt är jag glad att jag hittat tillbaka till skrivandet.
Att jag fått sån lust att färdigställa mitt manus.
Så jag vet, det finns ett driv där någonstans..

När smittan lägger sig ska jag åka ner till Nice.
Till min bror därnere.
Jag ska slicka mina sår i värmen.
Med honom på hans terrass.
Och med en kaffe i handen ska jag titta på planen som lyfter från flygplatsen.
Se hur de svänger ut över Medelhavet.
Och jag kommer att gråta inombords.
Men glädjas över de två år jag fick.
Och kanske, kanske… får jag en ny chans.
Eller så har livet ett nytt ess i rockärmen åt mig.

När vintern släpper sitt grepp är Sverige som fulast.
För när ljuset vinner över mörkret syns också det som inte är vackert.
Då står naturen naken och färglös.
Allt är beigt.
Och grå-brunt.
Torra gamla löv rasslar runt i gruset som ligger i drivor på trottoarerna.
Träden spretar mot himlen.
Skatbona är som stora risiga högar bland grenarna.
Skräp och hundskit blottas överallt.
Och ändå…
Den där föraningen om att det snart väcks till liv.
För plötsligt börjar luften smaka vår.

När jag var barn plockade jag alltid tussilago om våren.
Och jag minns backen bakom mormor och morfars hus.
Bredvid den lilla bäcken som studsade förbi växte blåsippor.
De är tidiga och det var fullt av dem.
En hel backe.
I staden, på mina rundor, ser jag varken tussilago eller blåsippor.
Men jag ser knoppar på buskarna nu.
Och jag ser fågelsträck.
Perfekta plogformationer som flyger in med våren.
I veckan såg jag vita svanar.
De kom genom vårdiset.
Med smäckra halsar och eleganta vingslag.

För våren kommer med dis här på västkusten.
När jag går över den höga bron ser jag hur det ligger över havet.
Vid horisonten.
Ibland tunt och vitt.
Som en slöja som silar solen.
Visa dagar grått och ogenomträngligt.
Tjurigt och tjockt.
Släpper inget igenom.

Det är ett år sedan tillvaron förändrades.
För mig blev det radikalt.
Minnen från då poppar upp på mina sociala medier.
Men ändå, året har gått fort.
När det borde ha känts som det gick långsamt.
Det har tvingat mig till nya rutiner.
Jag försörjer mig på andra sätt.
Mina dagar och veckor ser återigen lika ut.
Inte mycket som bryter lunken.
Allt det oförutsedda och ombytliga som kommer med den flygande tillvaron är borta.
Jag saknar så det gör ont ibland.
Men accepterar.
Och hoppas varje dag.
Att jag snart får lyfta igen.
Att jag får ha kvar mitt kontrakt med SAS.
Vi i resurspoolen har halvårskontrakt.
De går ut i slutet av april.
Än vet vi inte…

Men jag hittade tillbaka till skrivandet.
Till mitt romanprojekt som går framåt.
Vissa dagar är det trögt.
Svårt att kötta ord.
Då redigerar jag istället.
Det brukar ge nya infallsvinklar.
Jag har en textmassa om drygt 70.000 ord nu.
De första kapitlen hyfsat redigerade.
I tisdags träffades vi i skrivargruppen med vår lärare och lektör.
Vad mycket det ger.
Han dyker in i texten på ett helt annat sätt.
Och ser saker.
Hjälper mig att se min text på ett annat sätt.
När vi skildes åt var jag full av nya idéer till det kapitel jag fått feedback på.
Och dagen efter jobbade jag igenom det på nytt.
Fick ett annat djup i det.
Och ett lite annat fokus.

Nu är mars snart över.
Våren har kommit lite längre.
Påskliljorna står utanför varje butik och bar.
Kulörta fjädrar pryder risen.
Och vi ställer om till sommartid.
Detta, enligt mig, onödiga och dumma tilltag.
Det enda positiva är att det blir ett riktigt ljusskutt på kvällen.
Idag, när allt är digitalt, ställer mycket om sig självt.
Det underlättar.
Minskar risken för att missa tider.
När jag jobbade på Dramaten på 90-talet var det annorlunda.
Scenens Byrå, ”sambandscentralen”, hade telefonkedja för att få alla på plats.
Men det var då.
I ett annat liv…