Kategori: Okategoriserade

Gå över broar.
Det är min grej.
Gör det hemma.
Måste göra det här.
Och i New York – broarnas broar.
Ikoniska.
Kända i hela världen.
Och så måsta jag ta mig ut till Williamsburg.
I Brooklyn.
Vad passar då bättre än att göra det via Brooklyn Bridge.
Men varför måste jag hit..?
Jo, det är där den stora communityn av chassider lever.
Jag är så fascinerad av dessa människor.
Vet att jag inte kommer att komma dem nära på något vis.
Men vill känna atmosfären där.
Insupa intryck.
Jaga det annorlunda.
Jag måste få titta mer.

Chassider är ultraortodoxa judar.
De flesta av dessa kom till USA under judeförföljelserna i Europa på 30- och 40-talet.
De har valt att konservera den livsstil de första chassiderna hade.
För 300 år sedan.
Här, i Brooklyn, har de byggt upp sitt eget samhälle.
Sin egen värld.
En stad i staden.
Ett gammaldags liv långt från vår moderna värld.
Men ändå mitt i den.
De använder inte smartphones.
Bara flipphones.
Deras äktenskap arrangeras av en äktenskapsmäklare.
Språket de talar är jiddisch.
Jag är i definitiv minoritet här.
Det går 9 chassider på en av mig.
Och min fascination är enorm.

Männen har sån där hårkrullarna på var sida om ansiktet.
Långa och dinglande.
Och antingen kippa eller hög svart filthatt, med kippa under.
Till detta bär de lång, tjock, svart rock.
Mitt i sommarvärmen.
Och om de tar av den så har den en vit skjorta under.
En sån med trådar på sidorna.
Även de små pojkarna har det.
Ja, alltså kippa och hårkrullar.
Inte lång rock och filthatt.
Ser det när de hämtas från skolan i de stora gula skolbussarna.

Även kvinnorna har speciella kläder.
Svart är den genomgående färgen.
Ibland ser jag beige eller brunt.
Inga färger i övrigt.
Och låga svarta skor.
Kjol en bra bit ner på benen.
Och blus som är knäppt ända upp i halsen.
Ofta en tjock kappa över detta.
Och en peruk.
Deras hår är antingen dolt eller bortrakat.
Många av dem har också en liten svar hätta bak på huvudet.
Som en typ av kippa för kvinnor.
En del har en hel scarf runt håret.
De använder inte make-up
Och inte kondom…

Jag letar efter ett fik där jag kan sätta mig och bara kolla.
Bakom mina solglasögon.
Men det blir lättare sagt än gjort.
Inte ett enda fik.
Inte en enda restaurang i hela området.
Går inte ortodoxa judar på fik?
Eller restaurang?
Nej, tydligen inte.
Det är definitivt ingen business att satsa på här.
Däremot finns det ganska mycket mataffärer jämfört med på Manhattan.
För de lagar och äter sin mat hemma.

Jag pw:ar mig tillbaka till Manhattan igen.
Till den värld jag känner.
Den jag är hemma i.
Väljer Williamsburg Bridge.
På hitvägen tog jag Brooklyn Bridge.
Broarnas bro, liksom.

Har du shoppat, undrar några.
Inte en pryl, kan jag svara då.
Och jag har inte varit på något museum.
Det hade jag kunnat tänka mig om jag hittat något intressant.
Och tagit mig tid.
Men det blev inte så denna gång.
Jag har inte betalt för någon ”attraktion” förutom rundturerna.
Ingen tur upp i Empire State eller The Edge.
Men jag har andats in en massa weed!
För fan vad det röks på överallt.
Sedan det blev tillåtet här så är det överallt på gatorna.
Ja, utom i chassidernas område då.
Jag undrar vad detta kommer att ge för resultat om några år.
Det faktum att många går runt och är höga hela dagen.
Hur kommer den utvecklingen att se ut?
Tror inte det kommer mynna ut i något bra.

När jag kommer upp på mitt rum tar jag av mig skorna.
Det är det första jag gör.
Låter fötterna komma ut i frihet igen.
Jag har packat två par skor.
Det måste jag ha.
Så fötterna får omväxling.
Behövs när jag går så mycket.
I övrigt är jag alltid lättpackad.
Reser med bara handbagage.
Alltid.
Behöver inte mycket.
Lever i mina pw-kläder.
Och de kläder jag reser i.
En klänning brukar jag ha med om vädret är varmt.
Den använder jag aldrig denna gång.
Inte heller den extra, lite ”finare” jumpern jag har med.

Somnar och vaknar för sista gången med utsikten över Manhattan bridge.
Min fond under min vistelse här.
Min tavla.
Och som ljudkuliss det dånande skramlet av subwayen som passerar över brons järnkonstruktion mellan Manhattan och Brooklyn.
Hela dygnet.
Det blev mitt New York soundtrack maj 2023.
Sista dagen går jag till Ground Zero.
Den nya skrapan är vacker, men det går aldrig att ersätta de två som en gång stod här.
De var ikoniska.
De var New York.

Tar mina väskor.
Går ner i tunnelbanan och åker mot Port Authority.
Dit jag kom för några dagar sedan.
Har jagat ”hela raden” på planet.
Och lyckats denna gång också även om det är mer folk ombord nu.
När vi lyfter vänder jag mig om.
Ser New York långt där borta.
Är det sista gången jag är här?
Eller kommer jag tillbaka?
När är sista gången för något…?
Det vet du aldrig.

Jag har verkligen dragit vinstlotten på planet.
45 A (fönster) och hela raden ensam.
Och när vi flyger in mot Newark har jag hela Manhattan som ett glittrande smycke utanför fönstret i skymningen.
Det är en lång kvällning.
Vi flyger med den i ryggen.
Det mörknar inte när vi flyger västerut.
Det är ungefär samma tid när jag landar som när jag lyfte.
Tvärtemot när jag flugit mot öst hela vintern.
Då kommer natten snabbt.
Tittar ut på den välbekanta SAS-loggan på vingspetsen.
Sjunker ner i min serie.
Och sen somnar jag en stund.

Tar flygbussen till Port Authority vid Times Square.
Sen går jag hela vägen ner till mitt hotell på Lower East Manhattan.
En rejäl bit.
Men skönt efter dryga 8 timmar på flyget.
Och så känslan.
Att få gå genom New York på kvällen.
Andas in stan med en gång.
Google maps hjälper mig.
Även om staden är förvånansvärt enkel att hitta i.
Och jag har ju varit här förr.
Checkar in på hotellet.
Åker upp till 6:e våningen.
Drar ifrån gardinerna och tittar ut på Manhattan Bridge.
Upplyst och magifik!
Vinstlott på utsikten också!

När jag går genom Chinatown är jag tillbaka på Hong Kongs bakgator.
I de mer inhemskt asiatiska kvarteren.
Nedslitet.
Hängande ankor i fönstren.
Frukt och grönsaker som säljs på gatan.
Staplade i och på plastbackar, frigolitlådor och pappkartonger.
Konstiga torkade ”snacks” som jag inte ens vill veta vad det är.
Torkad och färsk fisk.
Levande ål.
Kinesiska lyktor.
Money-coming-cats i butiksfönstren.
Skyltar med kinesisk skrift.
Språket.
Lukten.

När jag korsar gatan och kommer in i Soho är det helt borta.
Skiljelinjen är knivskarp.
Då är jag i USA igen.
Downtown är min favoritdel av staden.
De lägre byggnaderna.
Uteserveringarna på gatorna.
Mycket grönska.
Småbutiker med udda brands.
Ingen neon.
De typiska New York-trapporna upp till ytterdörrarna.
Brandstegarna utanpå husen.

Och New Yorkborna.
Lite mer sofistikerade än gemene amerikan.
Och jämfört med tex fransyskorna, ganska enkla i stil och utseende.
Men fortfarande över lag stylish.
Och tvärtemot här hemma, inga uppblåsta läppar.
Eller solfjädersögonfransar.
Sätter mig på ett ställe på Bleecker Street och tar ett glas vin.
En favoritgata.
Hamnar bredvid två riktiga New Yorkers.
Bor och arbetar på Manhattan.
I Chelsea.
Han som Managing Director på ett Citibank-kontor.
Hon med eget företag.
Vi pratar länge.
De frågar om Sverige och Europa.
Jag om hur det är att bo mitt på Manhattan.
Avundas dem lite.
Att få bo här.
Hade definitivt kunnat tänka mig det ett år.
Vem vet vart livet tar en…

Ju längre upp mot Midtown jag kommer desto högre blir husen.
Det som många förknippar med New York.
Passerar min favoritskrapa, Chrysler Building.
Den vackraste jag vet.
Ett Art Deco masterpiece.
Och Empire State Building.
Landmark för NYC.
Har redan varit uppe i den en gång tidigare så jag kommer inte att göra det denna gång.
Runt Times Square är det galet.
Det är blixtrande neon.
Överallt.
Bilar, bussar och tjockt med folk.
Med en massiv ljudkuliss.

Lastbilar med enorma framdelar mullrar runt i stan.
Våra lastbilar är platta framtill.
Och kör inte runt inne i städerna som de gör här.
Det är mycket trafik.
Amerikanerna och deras bilar.
Men en sak reagerar jag på.
De stannar direkt vid rött ljus.
Inte en enda gång ser jag någon som ”smiter förbi” rödljuset.
Det händer oftare hemma.
Trots tempot är det förvånansvärt lugnt mellan gångtrafikanter och bilister.
I Central Park är det lummigt och grönt.
Svalka under grenarna.
På de gröna stora ytorna ligger det fullt med folk som solar.
Det är 26 grader och sol.
Det är sommar.

Men… New York är dyrt!
Fullständigt ruinerande.
Jag har tur som är ”liten i maten”.
Äter bara en gång efter frukost.
Men en kaffe på något ställe där jag kan kolla folk det måste jag ha.
Och ett glas vin framåt kvällen.
Försöker undvika ställen där glaset kostar uppåt 20 $.
För sen kommer momsen på det.
Den är iofs bara dryga 8% men den läggs på efteråt…
Och sen kommer dricks.
Mellan 15-20% ytterligare är du tvungen att lägga på.
Jag är av den åsikten att arbetsgivaren ska betala lönen.
Anställda ska inte leva på allmosor från gäster och kunder.
Det är ett ovärdigt system.
Anser jag.
Men bara att tugga i sig.
Inget jag kan ändra på.

Jag går hela dagarna.
Och åker tunnelbana.
För mig är det bästa sättet att uppleva en stad.
Jag lär mig hitta.
Det ger en bra feelingen av stället jag är på.
Jag ser husen.
Stilen.
Människorna.
Hundarna.
Jag snittar nästan 30.000 steg om dagen.
Det känns i de stumma benen om kvällen.
Men gud så värt!

Och så åker jag på rundturer.
Tar en ut i ”orten”.
Harlem, Bronx, Queens, Brooklyn och sist Coney Island.
Träffar Dianne från Las Vegas.
Vi hänger hela turen och pratat en massa.
Hon är en intressant person.
När vi skiljs åt går jag tillbaka till hotellet från Midtown.
Tar Westside.
Chelsea, Greenwich Village, Noho, Soho, Lower
Enligt mig den bästa sidan av Downtown.
Den bästa delen av hela Manhattan faktiskt.
Går förbi och kollar Carries Bradshaws barre.
Den ligger på 64 Perry Street.
De som bor där har fått sätta upp en kedja med en skylt vid nedersta trappsteget.
”No trespassing – No pictures standing on the stairs – Keep your voice down.”

Går och lägger mig med min egen ljudkuliss.
Det dånande skramlet av tunnelbanan över järnkonstruktionen som är Manhattan Bridge.
Drar ifrån gardinerna och tittar på mig utsikt.
Hade kunnat var här länge.
Och bara fortsätta att plocka bit för bit.
Jetlaggen knockar mig.
Somnar tungt och snabbt.
Imorgon väntar nya turer i staden…

Jag går upp varje natt.
Måste gå på toaletten.
För det mesta går jag halvsovande direkt tillbaka till sängvärmen.
Men ibland måste jag ha mer vatten.
Som i natt.
Kanske hade det att göra med att vi drack cava igår…
Men det får jag ta!
För vikten av en cavakväll med bästisar är viktig.
Mucho viktigt!

Visste du att din kropp förlorar 1,5 liter vatten var tredje timma du flyger.
Det är rätt mycket.
Min flight till Rhodos förra veckan tog alltså ca 2 liter vätska från min kropp.
Det händer inte nu, när jag sitter här och skriver.
Vad beror det på då?
Jo, på den torra luften och den låga fuktigheten i ett flygplan.
Vår kropp måste kompensera huden genom att svettas mer.
Men du blir inte svettig.
Det märks och känns inte.
Svetten dunstar nämligen omgående.
Och det gör att du inte känner behovet av att dricka.

Men det bör du verkligen göra.
Detta försöker jag alltid tänka på när jag jobbar.
Och kompensera för.
Dricker mer vatten än normalt då.
När jag jobbar i luften brukar jag ha som riktlinje att dricka minst två flaskor (0,5 L) per kort legg.
Ja, kanske inte en flight Sthlm – Gbg när jag jobbade på SAS.
Eller Oslo, Köpenhamn eller inom landet.
Då räcker det med en flaska på en ToR.
Men inom Europa då flighterna är 1,5 – 4 timmar.
Sen försvinner det ju ner en del kaffe i mig också.
Vilket också är vätska.
Men det är lätt att glömma sig och inte dricka tillräckligt mycket.
Då är det lätt att bli tung i huvudet.
En del får huvudvärk.
Jag får väldigt sällan det.
Men jag känner att mina läppar blir torra.
Näsan blir torr.
Kan lätt få sår i näsan pga av den torra luften.
Och huden behöver mer fukt än vanligt.

Men det har en baksidan…
Toalettspring.
Framför allt när jag flutit bort i sömn i crewresten
Och känner att jag behöver gå på toa.
Då är vattnet en bitch.
Då ska jag kravla mig ut ifrån min lilla bunker.
Ner för den smala raka trappan.
Och när jag kommer ner står det ju alltid nån passagerare i kö…

En del passagerare kan må dåligt och bli yra.
Ofta är det pga vätskebrist.
Och tidiga morgnar.
Och hög altitud.
Och för lite sömn innan flighten.
Och dålig eller ingen frukost.
För när du flyger är det som om du vore på ca 2000 meters höjd.
Luften är tunnare helt enkelt.
Och det påverkar hela din organism.

Vi som jobbar är vana.
”Dopade” skulle man kunna säga.
Så vi klarar det mycket bättre.
Så tänk på vätskan.
Och att komma så utvilad det går.
Med något i magen.
Förutom alkohol och snacks från loungen innan flighten…
För det är också något att ta med i beräkningen.
Alkohol slår hårdare uppe i luften.
Och att dricka för mycket öl och vin när det är vatten kroppen behöver…
Nja… kanske inte så smart.
Här gäller verkligen ”varannan vatten”.

Rhodos är en stenig ö.
Och olivträd.
De finns överallt.
Ensamma och vilda eller stora odlingar.
Knotiga
Låga
Och med breda kronor
Så vackra.
Rhodos är också pinjeträd
Likaså knotiga och låga.
Men smärtare än olivträden.
Växer mellan stenar och klippor.
På bergskanter.
Klamrar sig fast
Rotar sig där man inte trodde liv skulle klara sig.

Jag ser allt detta när vi åker genom landskapet till och från Akramitis.
Rhodos näst högsta berg.
På sydvästra delen av ön.
Vi är fyra stycken.
Två guider, Rosie, från Manchester, och jag.
Steniga stigar.
Pinje som kantar.
Där de står i lä och värms av solen doftar det av barken.
Ju varmare det blir, desto mer arom kommer den att ge.
Gröna mjuka stigar.
Fågelsång och getspillning.
Klippiga partier som kräver mer.
Kalla vindar.
Hårda på sina ställen.
Sista biten upp till toppen är bara sten.
Och blåst.
Det gäller att sätta fötterna rätt.
Jag får en oförglömlig upplevelse där uppe på höjden.
Bland pinje, stenar och vind.
Och nya bekantskaper.

Det är inte självklart att resa själv.
Alla tycker inte om det.
Jag gillar det.
Men nej, inte heller det är 100%.
Liksom allt annat du gör är det både good and bad.
En av de kvinnor jag träffar säger;
– Jag bara grät igår kväll.
– Varför det, undrar jag.
– Jag kände mig så ensam, svarar hon.
Men det har jag aldrig gjort.
Känt mig så ensam att jag gråtit.
Men visst, ibland kan jag få en sån himla lust att prata.
De som känner mig vet hur mycket jag gillar snackandet.
Kanske det är därför jag så ofta slår mig i slang med folk.

En del säger att de tycker det är så svårt att gå ut och äta själva.
– Varför, undrar jag?
– Det är som om folk tittar och tycker synd om en.
– Couldn’t care less! Om de visst hur bra jag har det skulle de tänka något helt annat.
Jag går ofta ut ensam hemma i Göteborg också.
Har jag lust, men ingen att gå med, så går jag till en bar och tar ett glas vin.
Eller en kaffe.
Sitter för mig själv.
Skriver.
Chattar.
Kollar folk.
Pratar med andra om jag får lust.

Kanske är det precis det som är bra för mig.
För många.
Att vara ensam och reflektera.
På helt nya ställen.
Tankarna blir annorlunda då.
De hittar nya banor.
Vardag någon annanstans.
Jag behöver inte göra så vansinnigt mycket konstigt.
Behöver inte göra galna grejer.
Fika på nya ställen räcker.
Se nya människor.
Höra andra språk talas runt mig.
Datorn är med så jag kan jobba lite.
Helst ute någonstans.
Med solen i ryggen.
Och kaffet nära.
Gå långa PW.
På nya rutter.
Leta mig fram med google maps.
Och med en bok i lurarna.
Åka rundturer.
Gå stadsvandringar.
I okända städer.
Jag är turist helt enkelt.

Vid ett bord på en uteservering sitter tre kvinnor.
Dricker kaffe och spelar kort.
Ur högtalarna kommer grekisk musik.
Hur kommer det sig att det bara händer utomlands?
Att man spelar typisk inhemsk musik.
Händer liksom inte hemma.
Det var samma sak på Grancan.
Typisk spansk musik.
På baren hänger slingor av fakekörsbärsblom på väggen.
Och från pergolan över mig.
På bordet står små fakebuketter av smårosor.
Jag hör ett vindspel av snäckor som klapprar bakom mig.
Så fake och så genuint samtidigt.
Mitt i Rhodos medeltida stadsdel.
Ett av världsarven.
Smala gränder.
Medeltida inramning.
Kommers, barer och restauranger.
Mycket folk.
Mycket sorl.

Och så Lindos.
Vilken underbar liten by.
Helt vitkalkad.
Förutom dess Akropolis uppe på kullen.
Dit upp går vi.
Och sen äter jag ihop med två nyfunna vänner.
Också de ensamresande.
Till Filerimos kloster går jag själv.
Med google maps som reseledare.
Redan på håll hör jag ljuden av jamandet.
Tänker att de måst vara vilda katter.
De låter så högt att de tränger igenom Jonas Malmsjös mörka röst som läser Keplers senaste, ”Spindeln”, i mina lurar.
När jag kommer fram förstår jag att det är påfåglar.
Hundratals av dem.
Som jamtjuter.
Jag visste inte att påfåglar hade detta ljud.
Inte heller att de var ”trädburna”.
När det regnar så sätter de sig uppe nämligen i träden.
Tänk vad man får veta när man frågar.

Några kvällar går jag upp till hotellbaren.
Ett skådespel i sig.
Jag tar ett glas vin och kollar på folk.
Det stoldansas.
Och golvdansas.
Och sjungs.
Går tidigt till sängs.
Tycker jag har sett nog efter en stund.

Men nu är det dags att lämna den lilla grekiska ön.
Ser hur den försvinner under mig från min plats på 19 A.
I SAS-planet mot Göteborg.
Ser Akramitis, berget där jag vandrade i fredags.
När jag landar är det sol och kallt.
Jag drar på mig handskar, den tunna täckjackan och solglasögonen.
Sen går jag hemåt.
I Valborgsmässoaftonsvimlet.

Jag tror aldrig jag kan gå tillbaka till att arbeta ”som vanligt” igen.
Klarar nog inte måndag – fredag, 08 – 17.
Tanken slår mig när jag biter tag i mitt sommarlov.
Att jag måste få vara fri.
Jag har inga problem med ett schema.
Och planering.
Det gillar jag.
Men det måste vara rörligt.
Oförutsett.
Inser att det är motsägelsefullt.
Egentligen borde mitt liv inte funka för en sån som jag.
Men det gör det.

Men nu har jag ”sommarlov”.
Funderade många varv på att söka mig tillbaka till SAS.
Men min förhoppning är att komma tillbaka till Tui till vintern igen.
Och då ville jag inte börja leta nytt tillfälligt boende i Sthlm för några månader.
I många år har jag sagt att jag vill resa mer.
Nu gavs jag möjligheten.
Och då måste jag ta den.
Ingen vet hur nästa sommar ser ut.
Vem vet om jag ens finns kvar här på jorden.
En av alla mina kusiner gick bort i veckan.
Några år äldre än jag.
När är det min tur?
Det har jag ingen aning om.
Det är nu jag har.

Mitt behov är inte äventyr.
Eller konstiga resmål.
Jag åker gärna på en charter till ett ställe jag inte varit på.
Eller till en stad jag inte besökt tidigare.
Eller tillbaka till mitt älskade Nice…
Jag behöver få röra på mig.
Lämna Göteborg.
Att ligga vid en pool eller en strand är inte heller min grej.
Då måste jag ligga i skuggan.
Jag solar aldrig.
Måste få ge mig ut och gå.
Helst i en stad.
Åka runt och titta på omgivningarna.
Gärna guidade turer.
Sitta på ett kafé eller en bar och titta på folk.
Enkelhet.
Inget fancy.
Tvärtom.

För en månad sedan snöade det.
Nu har våren kommit big time!
Går långa PW och fotar den.
Blir alldeles för varm i för tjocka kläder.
Pimpar ballen och inviger den med Paula.
Cyklar ut till Mats i Högsbo och river av några timmar.
Lyssnar till politiska diskussioner på Nefertiti.
Går till Gamlestan och tar vagnen till Bergsjön.
Första gången jag är där sedan jag flyttade hit 1995.
Det ska var en första gång för allt.
Signar på för ett nytt godmanskap där.
Träffar en bekant på Linnégatan och tar ett spontant glas vin.
Gör bokföring för mitt eget bolag.
Och för PAf Rekrytering.
Nu jobbar jag det sista där.
Sedan lägger de ner.

Stiger upp 01:50.
Sparkar liv i tuppen.
Duschar sömnen ur kroppen.
Fixar mig två ägg i micron.
Och en jävligt stor java.
Sen på flygbussen.
Avenyn är full av folk.
Det är lördagsnatt och klockan är tre.
Får ett säte mot gången.
Fan.
Jag som alltid vill sitta vid fönstret.
Får vara mer ifred då.
Sover bra där.
Försöker byta i gaten, men planet är fullt.
Fan igen.

Ser henne när vi väntar på att få boarda.
Hon böjer sig ner med hela rumpan i vädret.
Jag ser hennes trosor genom de genomskinliga byxorna.
Och trosskyddet.
Hujedamig!
När jag kommer fram till min plats står hon där.
Inser att jag kommer att sitta bredvid henne hela flighten.
Hon har nio barnbarn.
Och fyra barn.
Och är flygrädd.
Påstår hon.
När jag tittar på Succession, med airpods, pratar hon med mig.
Vid flera tillfällen.
Funderar på om hon är i fyllan…
Eller bara extremt okänslig för vad som passar sig och inte.

Lyckas somna.
Får en näve i huvudet.
Bryskt uppvaknande.
Gubben i raden bakom på säte 25C som viftar runt som om han var ensam ombord.
För en stund sedan stod han upp och tryckte sin mage rakt in i facet på mig.
Varje gång han ska resa sig drar han i mitt säte för att häva sig upp.
Han behöver ett kok stryk.
Snett bakom, på andra sidan gången, sitter en pappa med två barn.
Barnen tittar på film på sin iPad.
Med ljudet på.
Som de där två igår.
Kvinnan framför dem ber dem dra ner ljudet.
Tack för det!
Men annars är det bra!
Det är sommarlov.
Och nu har jag landat på Rhodos.

Från flightdeck ser jag Malta snett framför till vänster.
Till höger Sicilien.
Dit har jag tänkt åka i sommar.
Tänker att det ska vara som i Gudfadern.
När Al Pacino gömmer sig där.
Får som strövar fritt.
Solbränd vegetation.
Olivlundar.
Gamla stenmurar.
Torrt och hett.
Ett långsamt liv.
Vi flyger ut från Göteborg med full maskin mot Larnaca.
Nu flyger vi tomma mot Lanzarote.
Medelhavet under oss.
Himlen ovan.

Och så flyger vi in över norra Afrika.
Tunisien först.
Där var vi en gång.
När pappa fyllde 60 år.
En evighet sedan.
I sommar är det jag som fyller 60…
Passerar gränsen mellan Algeriet och Marocko.
Ser den tunga linjen som utgör den.
Nu är det bara sand under oss.
Molnen gör skuggor mot allt det gyllenbeigea.
Saharas ytterkant.

Atlasbergen.
Som rundade mjuka kullar.
I en enda böljande gråbrun evighet.
Kan se snö på några toppar i fjärran.
I dalarna, mellan bergssidorna, grönskar det.
Där vattnet rinner.
Det går att skönja bosättningar.
Här bor berberna, ursprungsbefolkningen i Nordafrika.
Lämnar Afrika och flyger ut över Atlanten.
Nästa gång vi ser land är det Kanarieöarna.
Om förra flighten var tusen och en natt så är denna en nomadisk ökenvandring.

På British Airways har de kaffe i tepåsar.
Så klart.
Och det smakar ganska illa.
Men det är kaffe.
Och jag behöver det till mackan med ost och ibericoskinka jag köpte på flygplatsen innan vi boardade.
Nu är vi på väg till London.
Till Gatwick.
Sedan taxi till Heathrow.
Och så hem till Gbg.
Inom loppet av 40 timmar har jag varit i fyra länder.
Om jag räknar med Sverige.
Cypern, Spanien (Kanarieöarna) och UK.
Det är ett annorlunda jobb.

Molnet kommer snabbt.
Det ligger tätt över trädtopparna idag.
Marken försvinner.
Och allt är grått mitt inne i molnet.
Tomma mot Las Palmas.
Fem timmar att fördriva.
Det blir serier.
Och kaffe.
Börjar med det.
Och så är vi igenom.
Evigheten ovanför.
En svag månskärva mot det blå.
Och sol.
Alltid sol på mitt kontor.

Idag ska jag till Grancan.
Har inte haft något stopp där på hela vintern.
Nu fick jag två denna vecka.
Först ut Lanzarote.
En kortis.
Bara 16 timmar.
Men jag hinner känna värme.
Och nu Las Palmas.
Ett lite längre stopp.
Hela 24 timmar.
Vi bor i Puerto Mogan.
Hinner bekanta mig lite med den närmaste omgivningen.
Går ner till ”stan”.
Genom små gränder med bougainvillea som trillar ut över mig.
Värmen här är annorlunda än den i Thailand.
Inte lika het.
Inte lika fuktig.
Och här finns kaktusar.
Det gör det inte i Thailand.
Det är inte torrt nog.
Men palmerna finns på båda ställen.

Nu flyger jag mina sista leggar för vintersäsongen.
Vemodigt.
Kanske är det sista gången.
Eller så det blir en fortsättning till hösten.
Är det något jag lärt mig så är det att flygbranschen är osäker.
Det svänger fort.
Nu står en lång ledig sommar på tröskeln.
Eller ledig…
Ja, för det mesta.
Lite adminjobb, men i övrigt inget.
Om en månad är jag i New York.
Och om en vecka drar jag till Grekland.
Och efter NYC blir det en sväng till Nice.
Till min ”brother from another mother”.

Åker hissen upp med mina väskor.
Tar jag av mig uniformen för sista gången.
Lägger plagg efter plagg i tvättpåsen.
På måndag ska det lämnas in.
Uniform, badge, ipad, plombtång, namnskyltar…
Jag har haft en mycket speciell vinter.
Den fanns liksom inte med i beräkningen.
Har alltid hört att det är ett helt annat jobb att flyga långt.
Nu vet jag.
Men den jämförelsen får jag ta i ett blogginlägg framöver.

Och så tar vi fart på startbanan.
Hela den tunga Dreamlinern drar på för fullt.
Och lyfter.
Lutar mig fram och tittar ut genom fönstret.
Genom soldiset ser jag Karlatornet långt därborta.
Sedan girar planet och vyn är borta.
Bara blå vårhimmel och sol.
Med påsken framför oss.
Vi flyger tomma till andra sidan jorden.
Det är dags att hämta upp.
Vintersäsongen går mot slutet.

Kabinen är full av halvklädda flygvärdinnor.
Alla byter om.
Och letar upp en plats att boa in sig på.
Vi har drygt 12 timmar att fördriva.
Flyger med öppen cockpitdörr när det bara är vi.
Sedan 9/11 är det ju inte längre tillåtet att göra det med passagerare ombord.
Maten sätts i ungarna.
Jag väljer räkor i thaisås.
Ljuset dimmas.
Alla sjunker ner i sitt.
Jag kollar Erin Brockovich på paddan.
Utanför fönstren går solen ner.
Ganska snabbt är det helt mörkt.

Flyger genom tusen och natt.
Ser ett glittrande Bagdad långt därnere.
På min högra sida Iran.
Passerar Kuwait.
Och flyger in över persiska viken.
Vattnet är fullt av ljuspunkter.
Tror först det är båtar.
Men nej, det mesta är oljeriggar säger kapten.
Irak ligger bakom mig.
Passerar Saudi Arabien.
Och det minimala öriket Bahrain.
Strax därpå Qatar och Doha.
Ovanför mig stjärnor strödda över en svart himmel.
Nedanför glimmar mellanöstern.
Och framför dyker Dubai och Abu Dhabi upp ur mörkret.

Klockan har blivit midnatt svensk tid.
Under oss glittrar ett exotiskt Dubai när vi passerar högt ovan.
Över alla miljontals ljus.
Över Burj Khalifa.
Över den berömda palmön.
Framför oss, i öster, börjar det försiktigt ljusna.
Ett smalt tunt band av rodnad.
När vi passerar Muskat i Oman har jag lämnat cockpit.
Då är jag uppe i crew resten.
En del av kollegorna väljer att sova i sätena.
Tänk att jag fortfarande blir lika fascinerad när jag passerar alla dessa städer och platser.
Tanken på att jag är högt ovanför just nu.
På min egen flygande matta.

Ögonen är fulla av grus när jag vaknar.
Att sova halvdant i tre timmar är ingen nattsömn.
Klockan är fyra i min kropp när jag packar ihop min lilla bädd.
Går nerför den smala trappan och ut genom dörren.
Från mörker till ljus.
Utanför planet är det full dag.
Vi är över Bengaliska bukten.
Blå himmel.
Blått hav.
Vita molntussar.
Stretchar sömnen ur kroppen.
Borstar tänderna.
Fixar till håret.
Kaffe.
Lite frukost.
Om inte fullt två timmar landat vi.

Vi lyfter över havet.
Vanligtvis lyfter vi inåt land och landat från havet.
Jag lutar mig fram och ser stranden där vi var igår.
Där vi satt och åt.
Första gången jag var där var det lucia.
Nu är det påsk när jag kommer hem.
Så fort det har gått.
Det som varit min vardag försvinner bakom mig.
Medan jag kliar mina tio myggbett på benen.
Och de tre på vänster arm.
Har kört Thailandspendeln hela vintern.
Och ett par Mexico.
Har älskar det.
Microdoser av sol och värme.
Och livet i luften.

Min kabinchef i bakre galleyet låter mig ta ansvar för köket helt själv på hemvägen.
Love it!
Det är mycket specialmat som vanligt i Finland.
Men attans, det funkar och går snabbt.
Känns roligt att få avsluta med den positionen.
Och få det att funka bra.
Jag sov dåligt sista natten.
Ytligt och ryckigt.
Bara fem timmar.
Enda gången jag sover riktigt djupt är när klockan ringer.
Då är det natt i kroppen på mig.
Hade kunnat sova minst tre timmar till.
Men väl ombord och när jobbet tar vid är det som bortblåst.
Vi landar i Helsingfors vid 20-tiden.
Köper en ingefärashot.
Sätter mig i sängen och sippar på den.
Kommer ner i varv med ett spel på paddan.
Och boken.
Sen sover jag.
Tungt och länge.

Det regnar kraftigt när jag går till Kungsportsplatsen.
Ska flyga en tur-och-retur Hurghada.
Med Smilla.
Min kursare från i höstas.
Det är hennes sista flight för vintersäsongen.
Jag har ytterligare 2,5 vecka kvar att jobba.
Var en av de som fick förlängt.
Det gick på senioritet.
Och eftersom vi alla började samtidigt blev det åldern som avgjorde vilka som blev erbjudna.
Senioriteten baseras först på hur länge du arbetat i bolaget.
I andra hand på din ålder.
På SAS, i resurspoolen, baserades det på antalet blocktimmar.
Först och främst.
Alltså hur mycket du jobbat.
Inte hur länge du varit i bolaget.

Smilla och jag under Afrikas sol. Blixtvisit i Hurghada. Smilla var den första av mina kursare som jag träffade den där morgonen när vi skulle börja vår utbildning på TUI.

Smilla och jag jobbar i bakre galleyet tillsammans.
Hon på 4L.
Jag på 4R.
Hon är köksa.
Jag sköter kabinen, bebisarna och briefar overwing exits.
Kul att få jobba den lilla maskinen igen.
Det var ett tag sedan.
Vi har haft en flight tillsammans tidigare, Smilla och jag.
Till Thailand.
På årets första dag.
I tungt vintermörker.
Nu är det vår i luften…
Eller ja…
Den där snön som borde kommit runt jul har bestämt sig för att mars kunde vara ett alternativ…
Men ljuset är i alla fall tillbaka.
Vårdagjämningen är passerad.
Nu är dagen längre än natten igen.
Och vintersäsongen drar sina sista andetag.

Smilla säger hej då till flyglivet för denna säsong. Jag hoppas verkligen vi får ses igen till vintersäsongen 23/24.

Skriver på för ett nytt förvaltaruppdrag.
Har inte haft det tidigare.
Enbart godmanskap.
Det är ingen skillnad i arbetet som sådant.
Olikheten ligger i mina befogenheter.
Jag anmäler intresse för ytterligare godmanskap när listan kommer ut.
Får erbjudande om två nya.
Ska kolla på dessa i veckan som kommer.
Eller nej, i veckan därpå.
Nästa vecka är jag i Thailand.

Varje vecka kommer det ett mail från Överförmyndaren.
Det kommer till oss som är godkända godemän/förvaltare.
I mailet finns en lista med de personer som har behov av god man eller förvaltare.
Jag blir alltså inte tilldelat ett uppdrag utan att ha skickat in en intresseanmälan.
På listan står vilken problematik/sjukdomsbild personen har.
Hur de bor.
På boende, hyresrätt, bostadsrätt osv.
Och hur deras ekonomi ser ut.
Skulder eller tillgångar eller varken eller.
Och vilken hjälp de har från samhället i dagsläget.

Inser att jag börjat planera för mitt liv de kommande åren. Igen. Gör små förberedelser för att se till att pengar rullar in, men som jag brukar säga; jag ska tömma kontona innan jag dör.

Har min sista standby på fredagen.
Inte blivit utkallad på en enda under hela vintersäsongen.
För mig som kommer från SAS är det ovanligt.
Där blev jag utkallad så gott som varje gång.
Det sista året, efter covid, tror jag bara jag satt hemma en dag.
Av ca 20 dagar.
Ja, om vi bortser från strejkdagarna då.
Men då satt vi ju hemma allihop.
På SAS fick du ha max 30 standbydagar på ett år.
Inser att charterbolagen funkar annorlunda.
Eller i alla fall TUI.

Alla de steg jag tagit sedan jag sålde mitt företag. De har lett fram till den vardag jag lever idag. Och jag älskar den.

Jag har börjat vänja mig vid standby nu.
I början tyckte jag det var jobbigt.
Stressande.
Nu är jag van.
Och förberedd.
Väskan är packad.
Over-night-oat förbered.
Jag har kollat när flygbussen går.
Den jag måste ta för att hinna i tid.
Och jag går och lägger mig i tid.
Sen händer inget.
Och jag sover över tiden.
Vaknar och inser att jag med största sannolikhet fått en dag hemma.
Igen.
Det som stör mig mest är att jag inte kan planera så mycket.
Jag är låst hemma.
Det är väl därför jag börjar snegla på mitt bokmanus igen.

Så den där tanken att jobba 100% på vintern och vara ledig över sommaren känns just nu som en perfekt fortsättning på de kommande åren. Kanske blir det så… eller inte. Det får ge sig.

Nu ligger väskan packad på sängen.
Säsongens sista Thailand.
Vi flyger ut tomma från Landvetter ikväll.
Och sedan till Helsingfors på onsdag.
Nu hämtar vi upp passagerare.
Säsongen är slut där också.
Jag hoppas verkligen jag får möjlighet att göra detta igen.
Vintern 23/24.
Det skulle passa mig väldigt bra att jobba 100% under 7 månader.
Och sedan vara ledig över sommaren.
Som jag ska vara nu i år.
Kanske är så jag ska trixa ihop mitt liv.
Den tanken är mer och mer lockande.
Designa livet.
Så det blir som jag vill ha det.

Standbyvecka.
Inte utkallad.
Sista suckarna av vintersäsongen.
Snart är den över.
Tre veckor kvar.
Regnet faller mest hela tiden.
Några förvirrade flyttfåglar kommer flygande.
Jag tar mina pw när standbyen är över.
Fuktiga och våta sådana.
Försöker pricka in dem när regnet håller upp.
För att slippa komma hem med blöta ben.
Och sockar.
Tittar på mycket serier.
Har jag sagt att jag tycker standby är en bitch!

Låter motsägelsefullt att säga, men jag kommer sakna den.
Vintern alltså.
Eller ja.. inte vintern här hemma.
Men vintersäsongen i luften.
Med mina microdoser av värme.
I Thailand.
Och i Mexico.
April bjuder på en sista resa till Thailand.
Och två nya stopp faktiskt.
Båda på Kanarieöarna.
Ett på Lanzarote.
Och ett i Las Palmas.
Det ska bli riktigt kul.

Anmäler intresse för ett nytt förvaltarskap.
Och blir tilldelad det.
Ska besöka personen i nästa vecka.
Jag tror det kan funka fint.
Har pratat med enhetschefen på boendet.
Och med den förre förvaltaren.
Enligt honom ett ”lätt” uppdrag.
Sådana jag vill ha.
Kan inte åta mig ”tunga” fall.
Sådana med svåra psykiska problem.
Eller missbruksproblematik.
Det funkar inte med hur jag lever mitt liv.
Ska se om jag kan plocka upp ytterligare ett par stycken under sommaren.
Godmanskap eller förvaltaruppdrag.
Vilket som.

Lägger in intresseanmälan för ytterligare fyra godmanskap.
I dagsläget har jag sex pågående uppdrag.
Jag har jobbat med detta sedan 2015.
Började med att jag gick en kurs som Överförmyndarförvaltningen höll i.
Det är den myndigheten som ansvarar för detta.
Kursen var på fem veckor.
En kväll i veckan.
Och sen ett ”exam”.
Jag lärde mig vad som ingår i uppdraget.
Och hur jag redovisar varje år.
För mig är det ett perfekt extraarbete.
Det är ett sätt för mig att försörja mig.
Jag gör detta professionellt.
Är väldigt tydlig med vad som ingår i mitt uppdrag.
Och vad som inte gör det.
I början tillåts man endast ta två uppdrag.
Överförmyndaren vill se hur du funkar.
Framför allt att du kan redovisa och få ordning på siffrorna.
Om det är ok så kan du sedan ta fler uppdrag.
Totalt har jag haft 12 uppdrag genom åren.
Nu har jag sex pågående.
De äldre dör och då avslutas mitt uppdrag omgående.
Jag sköter alltså aldrig dödsbon.

Min roll är administrativ.
Inget annat.
Jag ser till att deras ekonomi är i balans.
Eller blir det om den inte är det.
Och att de har den hjälp från samhället de har rätt till.
Men det är inte jag som ska utföra hjälpen.
Eller köpa grejer.
Eller köra dem någonstans.
Jag ser till att det finns pengar.
Inköp får någon annan göra.
Jag är som sagt väldigt tydlig med vad mina uppgifter är.
Detta är ett arbete för mig.
Jag gör det för att försörja mig.
Inte för att vara snäll.
– Så fint att du vill hjälpa andra, säger en del.
– Inte alls, svara jag. I’m only in it for the money.
Jag jobbar aldrig gratis.
Skulle jag inte få betalt så skulle jag sluta omedelbart.
Så krass är jag.
Men missförstå mig inte.
Jag värnar om mina huvudmän.
Ser alltid till deras bästa.
Hjälper dem med allt det som ingår i mitt uppdrag.
Men jag har inga vänskapliga relationer med dem.
Har inget intresse av att bli ”vän” med mina huvudmän.

Så vad tjänar jag på detta?
Jag får i snitt drygt 1000 kr/person/månad.
Men jag får betalt en gång om året.
När jag redovisat året som gått.
Och lämnat det för genomgång och kontroll på ÖFF.
Det ska göras före februaris utgång.
När granskningen är klar , och godkänd, får jag veta vad mitt arvode är.
Då får jag också veta om det är staden som betalar.
Eller om det är min huvudman.
Det beror på deras inkomster och ekonomi
Om huvudmannen betalar sköter jag arbetsgivardeklarationen till Skatteverket.
Det ska dras skatt och läggas på arbetsgivaravgifter för mitt arbete.
Så funderar du på detta ska inte behöva ”snabba pengar”.
Från kursen tills du får betalt kan det ta över ett år.
Detta är en försörjning du bygger upp under några år.

Sen kommer snön igen…
Idag vaknar jag med snö utanför fönstret.
Inte mycket, men va fan…
Det är 26 mars!
Och dessutom har det slagit över till sommartid.
Så jag tappar en timma.
Borde väl inte vara någon stor grej för mig som far och flyger över tidszoner.
Men när jag är hemma vill jag ha mina timmar.
Man får aldrig vara glad en hel dag…

På hotellet tar jag av mig uniformen.
Hänger den på en galge.
Och glömmer den för ett drygt dygn.
Packar upp det lilla jag brukar.
Necessären, boken, läsglasögonen…
Flyttar täckjacka, halsduk och stövlar till stolen.
Känns väldigt långt borta just nu.
Fast det bara är en arbetsdag bort.
Allt annat får vara kvar i väskan.
Bor alltid i väskan.
Känner mig inte så trött.
Bestämmer mig för en PW till flygplatsen.
Kolla plan.
Och gå i sanden.
Tar med en lånehandduk.
Och hyr en solstol bredvid kollegorna som redan hunnit ner.
Sen går jag.
Drygt 12.000 steg senare är jag tillbaka.
Snabbt till matstånden utmed vägen.
En papayasallad och en skivad mango.

Jag borde sovit.
Alltså verkligen.
Tog fel beslut.
Ligger på solstolen och inser det.
Det är 34 grader.
Luften står helt stilla.
Och jag känner mig som rammad av ett tåg.
Flyter bort en stund i värmen.
Ytlig sömn.
Inget djup.
Går till lilla servicebutiken och köper en breezer.
Passerar haschtomtarnas stolar.
Uppe på rummet stänger jag av ac:n.
Vill inte att det är för kallt.
Har svårt för kasten mellan hetta och kyla.
Blir lätt ac-förkyld.

Jag jobbar på position 2R.
På min vänstra sida har jag Linnea, en av mina kursare.
Och framför mig i premium, på 1R, huserar Sanna.
Också en kursare.
Kul att få ett stopp med dem.
Vi hinner beacha ihop.
Bränner fötterna som råkar hamna utanför när jag domnar bort en stund.
Och solen flyttar på sig.
50-skyddet har spolats bort av vågorna när jag gick min PW.
Vi äter ihop på kvällen.
Först är det bara vi tre.
Till slut är vi nästan hela crewet.
Gillar det där att man kan komma och gå lite som man vill.
Det är svårt att gå därifrån.
När kvällen är varm.
Och sällskapet nice.
Men jag måste.

Somnar snabbt.
Sover i 12 timmar.
Hade kunnat sova längre.
Jag tog ett dumt beslut.
Skulle helt klart ha gått och lagt mig när jag kom till hotellet.
Sovit i 2 timmar.
Då hade jag mått bättre.
Vi tappar ungefär en natts sömn när vi ligger ute på en kort långflight.
Nu har vi ett stopp på bara 28 timmar.
Då hinner jag inte sova igen det jag missar.
En eller två timmar i crew resten.
Och, om jag hade gjort som jag brukar, en eller två timmar efter vi landat.
Det motsvarar inte en natts riktig sömn.
Då jag får hela sömncykeln.
En del av det kan jag ta igen genom att sova länge natten efter.
Men då måste jag få sova.
Ibland är det svårt.
När jag korsar tidszoner.

Kroppen har sin rytm.
Den cirkadiska rytmen.
Det har alla levande organismer.
Dygnsrytmen störs av jetlag.
Det tror jag alla har varit med om någon gång.
Det bästa är alltid att försöka följa det dygn som råder dit man kommer.
Kroppen söker sig automatiskt till den ljusa delen av dygnet.
Även för oss som är där så kort stund.
Jag drabbas inte av jetlag på dessa korta stopp.
Min kropp hinner aldrig ställa om.
Men jag känner av sömnbristen.
Framför allt om jag gör som jag gjorde nu.
Det ska inte hända igen.
Hädanefter ska jag sova ett par timmar efter landning.
Om vi landar på morgonen.
För det spelar också in.
Vilken tid på dygnet vi landar.
Om jag ska stretcha dygnet.
För att inte vakna för tidigt på morgonen.
Eller om jag ska korta det.
För att dagen inte ska bli alldeles för lång innan jag får sova.
Det är viktigt att se till att jag får sova ut så mycket som möjligt innan flighten hem.
Från Thailand är den drygt 13 timmar.
Med briefing och efterarbete blir det ca 15 timmar.
Det är en lång arbetsdag.

Vi väntar på att få taxa ut på startbanan.
Från mitt jumpseat ser jag ett annat TUI-plan landa precis innan det är vår tur.
Det ser ut som om ljusen utmed landningsbanan blinkar.
Det är värmevågorna över asfalten som får dem att darra.
Ligger tätt över asfalten.
Tänker på människorna som står några meter ifrån oss.
Där jag stod igår.
Redo med sina kameror.
De kommer att bli piskade av sanden vi river upp när jetmotorerna drar på.
Gör ont.
Det gäller att skydda ögonen.
Och hålla munnen stängd.
Nu ska jag jobba mig tillbaka till norr.
Ett nytt halvvarv runt jorden.