Kabinpersonal – vad kallas vi och vilka är vi?

Jag hör ofta många kalla oss flygvärdinnor/flygvärdar för steward eller stewardess och jag har förstått att det råder lite oklarheter runt detta. Många verkar tro att en steward är en manlig flygvärdinna men det stämmer inte, så här kommer en liten förklaring till våra olika yrkesbenämningar.

Winter is coming… Parkerat vårt plan i Skellefteå och skyndar på stegen för att snabbt komma in i värmen.

Flygvärdinna/Flygvärd
Alla som arbetar i kabinen har den grundläggande utbildningen för detta. Den får vi när vi utbildas första gången och varje år har vi sedan nödträning med alla grundläggande kunskaper runt nödsituationer.
Det gäller oss alla som arbetar ombord – kabinpersonal och piloter.

Där går de, mina fina kollegor, i kylan på väg till planet en tidig morgon i Skellefteå. Så mycket roligt vi hade de korta leggarna vi jobbade ihop.

Steward/Stewardess
En steward/stewardess är ansvarig för mat och dryck ombord.
Det är på långlinjerna till Asien och USA som dessa är verksamma i business class.
På kortlinjerna har vi ingen matservering eller dryckesutbud på det sätt att det behövs någon som har stewardrollen.
Det är dock inte ovanligt att en steward flyger i crewet men dennes roll är då inte som steward utan som flygvärdinnan/flygvärd.

För att bli steward/stewardess krävs en utbildning.
Den handlar då enbart om mat och dryck och serveringen av denna ombord. Med andra ord – det som krävs i extra kunskap för att kunna göra det jobbet.
De flesta som har denna roll har redan ett förflutet inom restaurang och det brukar vara ett krav för att bli antagen till den utbildningen.
På SAS markeras stewarden med ett smalt streck på sin kavaj.

Dessa magiska morgnar från ovan molnen! Jag tror aldrig jag får nog.

Purser
Sen har i kabinchefen – Pursern.
De är våra arbetsledare och den som är ytterst ansvarig för hela kabinbesättningen och den som ger oss våra kommandon och styr vårt arbete.
För att bli purser krävs ytterligare utbildning och man måste ha arbetat som fast anställd i minst tre år för att få söka den.
Pursern är ytterst ansvarig för säkerhet och service ombord.
Vi har nästan alltid en Purser på våra flighter, men ibland om det saknas en så får någon i kabinpersonalen som nått seniorstatus och gått utbildningen till SCC, Senior Cabin Crew, gå ”higher” och ta rollen som kabinchef.
Seniorstatus nås efter ett minst ett år som fast anställd flygvärdinna/flygvärd.
Pursern markeras på SAS med tre smala streck på kavajen eller epåletterna på skjortan på männen och på överdelen av ärmen på klänningen eller toppen på kvinnorna.

Så många gånger jag suttit på mitt jump seat när vi lyfter och landar och tittat ut på landksapet under mig eller molnen och solen. Så mycket tankar det flyter runt i huvudet på en då. Så vackra bilder jag ser varje dag jag jobbar.

Skulle det finnas två pursers på en flight går den ena av dem higher och den andre lower.
Hur bestäms det då?
Jo, det är en av dem som är schedulerad på flighten och den andre får då antagligen flighten på en stand-by annars sätter man inte två pursers på samma flight vid schemaläggning.
Den som från början var planerad som purser har då rollen som higher och är den som är kabinchef för flighten.
Det är samma som händer de gånger det finns två kaptener ombord.
Jag har varit med om båda.

Pendlarkväll, en ferry flight och vintertid

Det är fredagskväll på Centralen i Göteborg. En av mina fyra pendelhubbar. Nu ska jag åka upp till Sthlm igen.
På vägen hit kändes det som jag mötte idel AW-människor som skulle ut och ta ett glas vin.
Låtsades inte se dem. Drog stoiskt min väska med den arbetsammes stolthet.

Jag är ganska tidigt på plats och hinner med att slå en liten lov inne på Pocketshop.
Kollar lite nya titlar som jag är intresserad av att läsa. Köper inget idag.
Läsandet går långsamt just nu. Jag somnar ju så fort jag slår upp boken framför facet på kvällen.

Så vackert man belyst Centralstationen i Göteborg. Älskar det turkosblå taket. Vi behöver snygg och stämningshöjande belysning när mörkret kommer till Norden.

Jag sätter mig på en bänk där jag har uppsikt över tiden.
Det passerar en strid ström av människor.
Fyra unga kvinnor går förbi. De ska uppenbart ut på fredagskväll i Gbg. De är uppklädda. De skrattar högt. Klackarna klickar mot stengolvet. Det står ett doftmoln av parfym runt dem. Det glittrar av stora halsband i urringningarna.
Andra har långa arbetsdagar som en hinna över ansiktet. Eller är det det faktum att det för flertalet är sista dagen i veckan som gör att det är trötta ögon.
Människor går till och från tågen med små kabinväskor efter sig.
Ska de tillbringa helgen i Göteborg eller någon annanstans?
Eller ska de hem efter jobb på annan ort?
Pendlar de så som jag gör?

Centralen i Göteborg med det upplysta hotellet. Ser varmt och inbjudande ut.

På en bänk mitt emot sitter en kille och hugger in på en hamburgare.
På bänken bredvid sitter en kvinna med sina två överenergiska kids. De stojar och skriker.
Jag orkar varken med lukten av burgaren eller barnens skrin så jag går ut på perrongen.
Mitt röda MTR-tåg går från spår 7. Dörrarna är inte öppna ännu. Det är redan många som står och väntar på att få stiga ombord.
Jag har laddat ner en film jag ska kolla på under resan.
Kände för något komiskt idag så det blev Bridesmaids. Den visar sig vara riktigt rolig faktiskt. Kommer på mig med att skratta högt vid några tillfällen.

Tidig lördagskväll på Kafé Magasin med Jörgen och Patrik. Också här har de lyckats fint med stämningsbelysning. Gillar stället. Enkelt, trevligt och prisvärt.

På lördagen har jag layover i Göteborg.
Får sova hemma och passar på att gå ut med Jörgen och Patrik. Vi hamnar på Kafé Magasin på Tredje Långgatan.
Sugen som jag är på en löjromspizza passar det mig utmärkt eftersom det finns på deras meny. Med den i magen och ett glas vin i kroppen somnar jag både tidigt och snabbt.
Planet går inte förrän 11:10 på söndagen och vi har pickup 09:50. Vi har dessutom ”fått” en extra timma denna natt eftersom vi ställer tillbaka klockan.
Det är sovmorgon med andra ord.

Väljer säte 1A och får en helt egen rad i Plus-klass på hemresan då vi flyger tomt.

Även denna flyger jag den ena leggen ferry, alltså tomt plan.
Vi har passagerare med oss ner till Teneriffa, men hem är det bara vi.
Det är en lång flight när inget finns att göra. Jag läser ett par tidningar som någon lämnat kvar.
Pursern bjuder på julmust och pepparkakor. Lania och jag sitter länge och diskuterar relationer och hur vi ser på dem.
Vi fixar vår mat och äter. Vi sitter på flightdeck och pratar med våra kollegor där.

Julmust och pepparkakor på flighten hem. Man kan bara älska pursern för denna omtanke!

När vi äntligen får gå ner i Göteborg är vi trötta. Klockan är strax efter 23.
Vi bussas in till stan och jag tar min väska och går hemåt genom en öde höststad.
Det faller ett försiktigt regn.
Det är vintertid nu.
Den kom igår.

Ferry Flight till Tessaloniki

Vi är fyra i kabinbesättningen och två på flight deck i vår Airbus320 Neo.
Det är allt.
Resten av planet är tomt.
Vi ska göra en sk Ferry Flight till Tessaloniki i Grekland.
Detta innebär att vi flyger planet utan passagerare med syfte att enbart hämta upp, eller lämna av. Men i vårt fall är det hämta som är syftet.
Mot slutet, eller börja, av chartersäsongen inträffar detta hela tiden, men det är första gången jag är med om det.
På våren flygs det motsatta. Fullt ner och tomt hem.

Sheila på sitt valda säte. Nu lyfter vi strax mot Grekland!

När vi har lyft och fått ”sign of” fixar vi kaffe och frukost.
Dörren in till cockpit är öppen, bara det en så ovanlig företeelse nu för tiden.
Kapten kommer ut en stund och pratar med oss. Styrman likaså.

Arlanda från ovan. Här ser man alla de tre landningsbanorna, men den längst upp som går horisontellt på bilden är lite svår att se.

Efter en stund boar mina kollegor in sig med kuddar och filtar för att sova.
Själv sitter jag och skriver.
Vi började vår slinga tillsammans idag och ska ligga ute i tre dagar tillsammans. 
Jag har valt säte 3A. Jag vill ha solsida. Och ju mer det dagas desto mer bländar den mig.
Jag låter den göra det. Jag älskar det faktum att det alltid är sol på mitt kontor dagtid. Ibland undrar jag hur mycket det faktiskt påverkar ens välmående. Det faktum att vi får uppleva solljus varje arbetsdag. Oavsett graden av påverkan, det är en njutning.
Jag som älskar ljuset mår väldigt bra av det.

Frukostlåda och ett varmt surdegsbröd. Och så kaffe förstås!

Långt under oss, i soluppgången över Stockholms skärgård, ser jag en Ålandsfärja som letar sig in bland öarna.
Den drar upp ett vågigt streck efter sig på den annars spegelblanka vattenytan.
Och en bit ner över Europa passerar ett annat plan snett under oss i snabb fart. Jag hinner inte ens få upp mobilen för att ta en bild.
Det enda som återstår är de vita strecken det lämnar efter sig.

Stockholms yttre skärgård i soluppgången från ett flygplan. Jag ser båten för jag vet var den är. Lyckas du lokalisera den? Den är långt till höger och ganska långt ut mot öppet vatten.

Det är en mycket behaglig flygning. Skön start på jobbdagen kan man säga.
Det är fint att få vara ensam med mina tankar högt här uppe en stund.
När vi vänder tillbaka landar vi i Göteborg. En del av passagerarna ska av här, resten ska vidare till Stockholm med våra kollegor som tar över.
Våra passagerare är så glada och vinkar glatt till oss när vi banar oss väg fram i kabinen för att ta oss ut.

En liten bit av ett bergigt Europa under oss.

Det blev en mycket intensiv och lite stressig flygning hem.
Flygtiden var kort för en charter, bara 2:50, och ALLA skulle ha mat då det var en paketresa.
Då blir det både mycket att servera och mycket att samla in efteråt. Vanligtvis har vi ca 60-110 av ca 180 som ska ha mat och kaffe/te på det.

Med sol på nosen i Grekland.

Nöjda med dagen bussas vi in till Göteborg för att sova och ta igen oss inför morgondagens flygning som också den blir en charter, men denna gång med passagerare både dit och hem.

Minnen av oktober

I september 1995, efter sju år, lämnade jag Stockholm, mina arbeten, mina vänner och mitt livs kärlek.
Jag landade i Göteborg, hyrde en butikslokal och några veckor senare var jag egenföretagare.
Jag hade kastat mig ut i något som jag inte visste vart det skulle ta mig eller om det skulle funka överhuvudtaget, men jag var beredd att ge det en chans.
Oktober påminner mig alltid om denna nystart i mitt liv.

En yngre upplaga av mig. Här är jag 32 år och sitter i mitt minimala kontor/lager i den lilla butikslokal där jag startade mitt företag.

När denna höstmånad kommer är det som om jag faller genom åren, som om livet snabbspolas bakåt och jag minns.
Hur det regnar gula och röda blad i rännstenen.
Hur det luktar av de förmultnade löven.
Hur kajor lyfter från träden som stora skränande svarta moln och ger sig iväg i samlad flock.
Hur jag åker spårvagn istället för tunnelbana.
Hur jag tar efterlängtade kvällsbad i badkaret i andrahandslägenheten på Guldheden.
Hur jag sliter för att få ordning på lokalen, fixar inredning, beställer varor.
Hur ensam jag är eftersom jag inte känner någon, förutom min bror, i Göteborg…

Med min butikskollega Anki från butiken vägg-i-vägg. Lite fika och snack utanför våra lokaler en solig eftermiddag.
Bakom disken, redo för kunderna.

I slutet av oktober öppnade jag.
Det var tuffa månader ekonomiskt. Många gånger, när jag låste efter långa dagar, satt gråten i halsen.
Jag undrade hur jag skulle få det att gå runt.
Jag jobbade sju dagar i veckan.
Detta var iofs ingen större skillnad från Sthlm där jag jobbat sex/sjudagarsveckor under lång tid.
Då arbetade jag som butiksansvarig på en liten butikskedja med fyra butiker, samtidigt som jag hade kvar mitt arbete i garderoben på Dramaten om kvällarna.
Men nu var inkomsten något som låg helt i mina egna händer.
Jag var tvungen att dra in varenda krona själv. Jag hade ingen arbetsgivare att förlita mig på. Jag hade ingen överenskommen lön som kom varje månad.

Skyltat för jul på Södra Larmgatan 2. Detta måste varit 1996.

Men det gick.
På något sätt klarade jag de där första tunga, fattiga åren och företaget lyfte på sina små vingar.
Det tog ungefär tre år.
Jag började släppa butiken redan 1997 då jag fick möjlighet att anställa en person på deltid.
Istället lade jag mer av min tid och utvecklingen av företaget på partihandelsbiten.
Det var där jag ville vara. Jag ville hålla på med trading. Statistik, uträkning av vinst på varorna. Köpa och sälja. Importera.
Butik var egentligen inget för mig. Jag är inte intresserad av den biten då den innehåller för mycket av pyntande och pysslande med skyltning osv.
Jag ville inte heller vara så låst till en plats som jag blev i en butik.

Från en av mässorna jag medverkade på. Detta är från 1997. Sortimentet bestod till mesta delen av produkter för badrummet.

Jag tror att alla skulle må bra av att driva eget företag några år under någon period i sitt liv.
Det ger så ofantligt mycket erfarenhet och det ger en förståelse för ekonomi och de villkor som småföretagare i Sverige lever under.
Mycket är fantastiskt och underbart roligt, men många gånger är det en kamp.
Med ekonomi, anställda, myndigheter, leverantörer, kunder…

Från en annan av mässorna företaget medverakde på. detta är från 1998.

Detta var också en av de roligaste perioderna i mitt liv.
Tänk att få säga det om så många delar av mitt numera 56-åriga liv.
Det verkar som de val jag gjort varit sådana som varit mina egna. Jag är väl lyckligt lottad som haft föräldrar som gett mig fria tyglar, eller kanske är det så att de inte kunnat tygla mig…
Hur som helst har de i alla fall tvingat mig att ta ansvar för mina val och alltid göra rätt för mig.

Oktoberslingor i norr

Morgnarna är mörka i oktober när vi skjutsas ut till de olika flygplatserna i ottan. I norr är det rejält kyligt, i Göteborg betydligt ljummare. Svårt att klä sig rätt. Snön har inte kommit ännu, åtminstone inte där jag varit, men det känns i luften att den inte är långt borta nu. Några vilsna glesa flingor föll i både Skellefteå och Luleå.

Tungt mörker i Östersund om morgonen. Inte alltid lätt att jaga sömnen ur ögonen.

Jag hör regndropparna smattra mot bilens tak och det taktfasta ljudet av vindrutetorkarna mot framrutan.
Hypnotiserande och vaggande i värmen i bilen.
Om jag sluter ögonlocken känner jag att sömnen inte jagats bort ur min kropp ännu. Jag skulle lätt hitta den igen och falla ner.

Med springande steg ut till planet i Skellefteå för att undvika regnet så mycket det går.

Väl på plats i kabinen är det fullt fokus på förberedelser och boardning. Sömnen rinner sakta ut som ett eko.
Det är snabba arbetspass och korta leggar när vi flyger inrikes och norden. Kaffe och te preppar vi innan vi lyfter för att spara någon minut. Då är det bara att fylla på varmt vatten. Det egna kaffet som behövs för att väckas till liv ordentligt dricker vi mellan göromålen, on the go så att säga.

Helsingfors med sin magnifika skönhet. Som ett nordiskt Sacre Coeur.


Så fort serveringen är över är det dags att ”wastea” och sen sitter hjulen i backen.
Vi vänder och gör samma procedur några gånger till innan vi landar i ytterligare en nordlig metropol. Det har varit en salig blandning av ställen dessa två slingor: Östersund, Luleå, Helsingfors, Skellefteå, Sundsvall och Göteborg.

EftermiddagsPW i ett höstigt Skellefteå.

När jag kommer till hotellet på eftermiddagen drar jag snabbt på mig träningskläderna och ger mig ut. Mörkret kommer snabbt i norr denna delen av året så det gäller att hinna en vettig runda innan dess. Träden brinner. Det är så magiskt oktobervackert som det bara kan vara i norra Europa.
Ni som följer mina instagramstories har redan blivit matade med höstbilder. Jag har inte kunnat låta bli, men det är omöjligt att göra naturen rättvisa.
Det är vintersäsongen som börjat på SAS.

En PW i Luleå med en eldig solnedgång.
Allén i Göteborg en ljummen oktoberdag.

Jag har haft två liknande slingor de senaste veckorna.
När jag går på nästa gång blir det till sydliga charterorter igen och då ska jag ligga och flyga från Göteborg. Bo hemma.
Nu görs de sista charterflygen till södra Europa för säsongen och en del flighter hämtar vi enbart hem passagerare.
Vad jag älskar den här omväxlingen!

Paths that cross will cross again…

”Speak to me
Speak to me shadow
I spin from the wheel
Nothing at all
Save the need
The need to weave
A silk of souls
That whisper whisper
A silk of souls
That whispers to me
Speak to me heart
All things renew
Hearts will mend
Round the bend
Paths that cross
Will cross again”
Paths that cross – Patti Smith

Så långt ögat kan nå…

– Jag kommer från en liten by utanför Ulricehamn, Tranemo. Där bor bara ca 1000 invånare.
– Vad heter den?
– Dalstorp.
Min flygvärdinnekollega bredvid mig i crewbussen vänder sig mot mig.
– Där har jag bott!
– Det är inte möjligt! När bodde du där? Vem bodde du med? För du är inte ursprungligen därifrån?
Frågorna bubblar fram och orden hoppar runt i munnen av förvåning.
– Nej. Och jag bodde inte ihop med någon heller. Jag flyttade dit själv, berättar hon.
– Men varför i hel världen flyttar man till Dalstorp utan att ha någon koppling till orten? undrar jag.
– Jag fick mitt första jobb där 1979. Jag var 19 år och fick jobb på Dalstorpsskolan som speciallärare för elever med svårigheter.
Det var alltså samma år jag gick ur nian. Vi gick en dag i veckan på Dalstorpsskolan på den tiden eftersom det var så många elever i Tranemo så skolan var full.
– Jag bodde i ett hus som var stort och omgjort till lägenheter. Det var inget hyreshus utan en stor villa. Det var rektorn som ägde det, berättar hon.
– Då vet jag precis, säger jag. Du bodde på Dalsgården, nere vid kyrkan.

Med en varm kaffe på en tidig morgonflight.

När vi pratade vidare visar det sig att vi hade flera gemensamma bekanta.
Hon nämnde namn på människor som hon känt och umgåtts med och på lärarkollegor som jag mycket väl minns som lärare under mina år på skolan.
Hon umgicks med ett av gängen i byn som jag inte var med.
De var snäppet äldre än mig. Jag var i en annan kompiskonstellation.

Vi jobbar ihop under hela dagen i bakre galleyet och pratar vidare om byn som blivit vår gemensamma punkt.
Hon bodde inte där så länge. Vad jag förstod så var det bra ca ett år.
Idag bor hon i London och pendlar till Stockholm för att arbeta på SAS.

En solig och sen eftermiddag på planet tillbaka till Gbg.

Våra vägar korsades alltså 1979 utan att vi egentligen visste om det.
40 år senare får vi arbeta ihop på några flighter på SAS och av en händelse inser vi detta.
Undrar hur många gånger det händer utan att vi uppmärksamma det?
Hur många människor som korsar vår väg har vi träffat förr?

Det är som om tiden kastat en osynlig lina från det förflutna långt in i framtiden där våra vägar ska mötas igen. 
Hisnande tanke…

När man försover sig…

Även en superpedantisk tidsfascist kan försova sig.
Jag erkänner! För det hände mig en lördagsmorgon i september…
Går in på toaletten. Sätter mig, lugnt och fint. Tittar med trötta ögon upp mot klockan på väggen vid badrumsskåpet…. Kvart i fyra.
KVART I FYRA!!!!
JAG HAR PICKUP OM 50 MINUTER!!!
Det brinner till i hela huvudet och det går vågor av obehag över hela huden.
Det här är inte jobbet man kommer försent till!

Mornings like this… Alla dessa vackra vyer man ser på en flygplats. Är det för att det är så obebyggt och så rensat från träd som himmelen är extra vacker där?

I en minut far jag runt som en speedad whippet.
Ni som vet, ni vet hur de brukar bete sig… Fullständigt galet!
BH:n åkte på. Strumporna före trosorna.
Allt i totalt fel ordning.
Men sen kickade den inre organisatören in…

Det tar mig ca 15 minuter att gå till hotellet för att möte de andra.
Det kommer jag inte att hinna. Inser att jag får ta en taxi till Landvetter.

En morgon på min väg till crewhotellet för pickup.

Jag ringer kapten på högtalartelefonen samtidigt som jag fixar facet.
Han har antagligen inte vaknat, alternativt är han i duschen, för ingen svarar.
– Hej Johan. Helena här.
Flygvärdinna på flighten till Samos nu på morgonen. Vi flög igår.
Jag har försovit mig. Kommer inte till pickup på hotellet utan tar en taxi direkt till Landvetter.
Ring gärna och bekräfta att du hört mitt meddelande.

Varför ringer jag Kapten?
Jo, för att han är chef för hela flighten. Jag hade dessutom flugit med honom dagen innan och när vi var ute en sväng på em och sa Hej Då, så bekräftade jag att jag skulle komma till hotellet för pickup.
Om jag inte tänker bo på hotellet med resten av crewet så måste jag meddela min purser och min kapten om detta så de vet.
Därav mitt samtal till kapten. Jag visste att han skulle vänta på mig i repan eftersom det var det sista vi sa innan vi skildes åt.

I solen på en charter-vändning

Nästa samtal går till Taxi Göteborg.
Beställer upphämtning kl 04.30 på Västra Liden för vidare transport till flygplatsen.

Jag avskyr att stressa på morgonen.
Jag går hellre upp 15-20 minuter innan jag behöver för att kunna gör mig iordning i lugn och ro.
Men så effektiv som jag var denna morgonen har jag sällan varit.
JÄKLAR vad snabb jag var!

Jag tog ett rejält djupt andetag och började göra det jag gör varje dag.
Jag vet att jag gör mig iordning på 15 minuter om jag kommer ner i varv. Det var dags att hitta dit nu.
Det yta som gäller så jag prioriterade det som syns. Om jag hann skulle jag dusch, om inte skulle det få bli ”raggardusch”. Det är ingen som märker, bara jag själv som är obekväm. Det får jag ta.
Kapten ringer och bekräftar under tiden som jag fixar det sista med håret.
– Ingen fara. Det är lugnt.
Vi ses på Landvetter.

Skönt med den typen av personer. Såna som litar på att man löser det.

Nya solbrillor! Måste ju testas på flygplanstrappan.

Och jag hann duscha. Perfekt!  
Och bädda sängen.  
Och flyktigt gå igenom flighten i Ipaden OCH äta ett microägg samtidigt.
Såg taxin från köksfönstret när jag hällde upp kaffet i termosmuggen. Ingen klarar detta utan kaffe!
Greppar väskan, kastar mig nerför trapporna, in i taxin och järnet mot Landvetter.
Anländer 3 minuter innan crewet och står och väntar på dem när de hoppar ur taxin.

Om det funnits ett pris för att snabbt svida om från trött ”hår-i-tofs-på-huvudet/bettskena-i-mun/grus-i-ögonen”-person till välmakead och välkammad flygvärdinna…. Då hade jag kunnat tänka mig att ställa upp!
Det är på misstagen man lär sig och jag tror det lär dröja väldigt länge innan jag gör om detta.

Nice – en kärlek pour toujours

I Upplands Väsby flyger planen lågt och morgondimman stiger från marken.
Det luktar kyla. Det är frostigt luften. Solen bänder sakta isär molnen på sin väg upp. Jag följer det från pendeltågets fönster på väg mot Arlanda.
Jag ska inte jobba idag. Jag ska åka till min andra hemstad. Jag ska till Nice.

I planet på väg till mitt andra hem.
Les chaises bleues – de blå stolarna utmed Promenade des Anglais i Nice.

Det är kallt på planet så jag tar på tröjan igen. Sitter längst bak vid ett fönster, som vanligt.
Det är en dansk flight med danskt crew. Jag mellanlandar i Köpenhamn och får sedan samma plan och crew ner till Nice.
Börjar läsa när vi lyfter, somnar efter en kort stund och sover i en timma.

Les galets – de stora mjuka runda stenarna som täcker stranden i Nice.
Solitude – en ensam bänk under en av de pergola man byggt på Promenaden för att ge skugga.

Långt därnere kullar Alperna sig vackert i diset. Mellan bergssjoken är det ett lapptäcke av åkrar i bruna, havregula och mörkt gröna nyanser.
Jag älskar inflygningen mot flygplatsen i Nice. Ser hela kusten från Cannes, Antibes och de vågformade byggnaderna i Marina Baie des Anges.
Havet kommer närmare och närmare innan vi till slut sätter hjulen i marken.

Promenerar ”Promenaden” om morgonen, in till stan. För mig ett måste – ljuden, dofterna, färgerna…
Och densamma om kvällen – med sin bleka pastelltoner och ljusen som börjar tändas. Vackert så det gör ont.

Fredo är och möter mig. Vi tar spårvagnen till Magnan och sedan buss upp till honom.
Sist jag var här var inte spårvagnen till flygplatsen klar.
Vi beger oss omgående in till stan för att äta. Inser snabbt att jag har för varma kläder…
Vi hamnar på Cours Saleya som så ofta. Marknaden är över för dagen. Blommor, frukt och grönsaker packas in i bilarna och platsen spolas ren.
Vi beställer lunch och en flaska rosé.  Efteråt strosar vi runt i stan en lång stund. Hamnar på Place Garibaldi, på Place Massena och till sist på stranden ”Beau Rivage” där vi ser kvällen komma, dricker Aperol Spritz och bara pratar.

En lunch i skuggan på en restaurang på Cours Saleya i Vieux Nice. Rosévin med isbitar som alltid.
En aperol spritz i solnedgången på stranden Beau Rivage.
Stranden Beau Rivage i skymingen. Varje strand har en privat, betalande, del och en allmän som inte kostar något.

Jag har levt med denna staden i 34 år. Sett hur den förändrats genom åren.
Från 1984 då jag första gången kom hit till nu.
Jag är inte här för att shoppa eller sola och bada. Jag vill bara vara när jag är här. Jag älskar att gå runt i stan. Kan gå i timmar. Hel staden är full av minnen för mig.
Jag inser att svalorna, som är så många och högljudda med sitt tjirpande när jag är här om sommaren, inte längre hörs.
Men färgerna är de samma.
Medelhavsfärgerna – blått som går över i turkos och glasgrönt för att mörkna i oliv.
Skymningarna är som en blek pastellpalett i vitt, rosa och blått. Vackert som om det inte vore på riktigt.
Och dofterna – sälta, cypress, pinje och värme.

Väntar på en Uber på Place Garibaldi med Fredo. Varma, småberusade och trötta.
Förmiddagskaffe med Jacques på Maison Margaux på Place Magenta mitt i stan..
Lunch med Gerard och Jacques på Le Biscarra.
Middag med Christina och Fredo på Le Felix Faure, stället där vi en gång lärde känna varandra, the place to be på 80-talet i Nice.

Jag tycker så mycket om att få träffa mina bekanta som finns kvar här nere. En del har jag kontakt med via sociala medier, andra vet jag var jag hittar, på vilka ställen de finns för förmiddagskaffe och lunch.
Alla de jag fortfarande har kontakt med lärde jag känna på ”Felix Faure”, stället ”to be” i Nice på den tiden då jag bodde här.
En av kvällarna äter vi middag där, Fredo, Christina och jag. Stället har förändrats liksom vi.

Pit stop på en av mina vandringar genom stan. Älskar att gå runt och bara vara när jag är här.

Nu har jag tankat värme, sol, skratt och nostalgi för ett tag.
Det är dags att åka hemåt, men jag är snart tillbaka.
Jag har en bit av mitt hjärta här – för alltid.
Nice och franska Rivieran gör så med en…

Det är vackrast när det skymmer…. Nice och ”Promenaden” i kvällningen. Alla dessa minnen…

Greklandscharter i september.

Jag sitter på trappan till främre dörren på planet och njuter av värmen. Jag sitter mitt i min flygande vardag med alla dess flygplats- och flygplansljud.
Jag både stänger ute dem och tar in dem samtidigt.
Plan lyfter och landar i en strid ström. Jag älskar att se dem lyfta. Kan nog aldrig tröttna på det.
Har fascinerats av det i många år, långt innan jag fick flygandet som profession. Alla dessa år jag reste på inköpsresor satte jag mig ofta i närheten av ett fönster på flygplatsen där jag kunde se dem komma och gå.

Älskar att se dem lyfta mot skyn. Den där känslan av frihet och äventyr. Världen är helt öppen för en.

Det vackraste var att se en riktigt stor jumbojet, en Boeing 747, lyfta. Det är en fantastisk känsla att sitta i den och lyfta också.
Det gjorde jag vid flera tillfällen från Frankfurt till Hong Kong med Lufthansa.
Den brukar kallas ”Queen of the Skies”.
SAS har tyvärr inga ”drottningar” i sin flotta. Det hade annars varit en upplevelse att få arbeta ombord på en.

Det här är också en vy jag aldrig tröttnar på, världen under mig och alla dessa vackra ljus.

Sensommardagarna i Göteborg är vädermässigt upp och ner. Ena dagen sol, andra dagen regn. Morgnarna är kyliga men att lyfta när dimman lättar från Landvetterskogarna är vackert så det gör ont.
I tre dagar har jag flugit charter till Grekland – Ioannina, Samos och Heraklion/Kreta. Jag ska göra samma sak denna helgen, men byter Heraklion mot Rhodos.

Att få njuta en halvtimma i värmen och solen i Grekland är ändå bra skönt. Det är välbehövligt och gör gott. Det är kort, men det är en fin stund.
Jag följer allt som händer runt omkring mig.
Ser några plan lyfta mot den blå himlen.
Ser piloten går runt planet och göra sin ”walk around”, sin okulära besiktning av planet.
Känner de speciella lukterna från en flygplats om sommaren – varm asfalt och jetbränsle.

Min vy från flygplanstrappan nere på Kreta. Ljud och rörelse hela tiden, men ändå en liten lugn stund där i värmen på trappan.

Jag sitter på trappan och förlora mig i tankarna en kort stund innan jag måste in och kolla att cateringen levererat rätt antal mat och att vi får den ”uplift” av dryck vi behöver.
Jag har fått förmånen att arbeta i hela fyra dagar med en purser som troligtvis förlängt mitt liv med ett år tack vara alla skratt.
Hela teamet har varit toppen, både i kabinen och på flight deck.
Passagerare tackar spontant för en rolig flygresa. Det känns verkligen bra.

Kabingänget ARN-IOA. Eftersom vi utgått från ARN är vi minimum crew på denna flight.

När vi landade i Göteborg efter turen till Samos satt jag på flight deck.
Eftersom vi kom söder ifrån så flög vi inte över stan. Det hade annars varit kul att få se den ovanifrån.
Det är inte ofta vi kan sitta hos piloterna. Är vi minimum crew är det inte möjligt. Då har var och en sin position och den måste vi sitta på vid start och landning.
Men när vi flyger charter från ”utestation”, dvs inte från vår hemmabas på Arlanda, då är vi alltid en extra. Det är då denna möjlighet kan ges.

Så galet mycket knappar och spakar! Jag beundrar dem som landar dessa stora tunga maskiner med sån mjukhet (oftast).

Men varför är vi en extra?
Jo, om någon skulle bli sjuk kan man inte få in någon stand-by eftersom det inte är på Arlanda.
Charterbolaget som vi flyger åt har därför valt denna lösning för att inte riskera att behöva ställa in resan för sina passagerare, vilket skulle vara mycket kostsamt för dem.

Landat i Göteborg efter Kreta. Här är vi en extra i kabinbesättningen.

En slinga med åskoväder och Sundsvall.

Den tidiga sommarens blå nätter har bytts ut mot sensommarens mörka mjuka.
Det finns en kvardröjande värme i luften.
Jag jobbade kvällspass den senaste slingan. Inte så jättesena som tur var eftersom jag blir så himla trött mot slutet av passen ju senare de är.

Gillade dock att få sovmorgnar.
I Stockholm åkte jag in till stan och drack en kaffe på Vetekattens lugna söta innergård, hemma i Göteborg tog jag långa svettig PW genom en sommarvarm stad och i det lite svalare Sundsvall kämpade jag mig uppför trapporna till Norra berget.

Blå timmen, när skymningen kommer. Mörka moln över Sverige idag.

Under söndagen drabbades vi av rejäla förseningar pga åskovädret som drog fram över landet.
Det påverkar så många och det skapar så mycket oro och frågor hos alla passagerare med ”connections”.
Vår danske kapten på en av flighterna bad faktiskt passagerarna att inte ställa för mycket frågor till oss då vi inte sitter på mer information än den vi delger via PA:t.
Många tror att vi har kontakt med andra flighter och kan be dem vänta med att lyfta. En del tror att vi har möjlighet att boka om dem så de kommer med nästa avgång.
Det enda vi kan göra är att se är ifall det finns fler flighter till deras destination under dagen, men huruvida det finns plats på dessa har vi ingen aning om.
Vi kan aldrig lova något eftersom det inte ansvarar för den biten och följaktligen inte kan komma åt den informationen. 
Det är till SAS informationsdisk man måste gå för att bli hjälpta vidare.

Finns information så skickas den till piloterna och vi får en sk ”connection list”.
Vi kan då tala om från vilken gate deras flight förväntas gå, om den är försenad, om de blivit ombokade till en ny avgång eller om de måste stanna i Sthlm en natt innan de får flyga vidare.
Det är så mycket vi vet i dessa lägen.

Rörigt även för oss när det blir förseningar. Här väntar vi på att en killa från Swedavia ska köra oss och ett UM (barn som reser ensamt), som skulle med vår flight, till vår maskin på utrikesterminalen där den stod trots att det skulle flyga inrikes. Resten av passagerarna bussades dit.

På måndag morgon hade allt lugnat sig och jag kunde ta en tur genom Sundsvall, där vi till sist landade som planerat, men försenade. 
Sthlm – Sundsvall är förövrigt, jämte Visby, vår kortaste flygsträcka.
Charmig liten stad såg det ut som, när jag via Storgatan letade mig fram till trapporna som skulle ta mig upp till utsiktsplatsen på Norra berget.
Vägen upp till toppen var trappor och en trälagd gångväg med fotstöd i form av tvärlagda träpinnar. Den övergick till slut i en stig och till sist en grusbelagd väg.
Den torra varma lukten av sommarskog var borta. Det var en tydlig doft av höst nu. Fukt, mossa, mättade löv, svamp och hög klar luft.

Rejält försenade landade vi till slut på flygplatsen i Sundsvall. Det är såna här dagar det är skönt att ligga på layover och bli hämtade och körda till hotellet i stan.

Och från restaurangen på toppen luktade det lunch.
Där pågick ett BNI-möte. Memory flashback för mig.
Jag köpte en kaffe. Mest för att jag ville använda toaletten. Den hade vägkrogsstatus, toaletten alltså, och för att piffa upp den lite hade någon bestämt sig för att ha små doftljus tända. Nice try.
Jag slog mig ner vid ett fönster och tittade ut över Sundsvall.
Min mage började snart kurra högljutt. Jag hade ännu inte ätit frukost. Behövde gå ner och göra det innan pick-up. 
Jag valde att gå samma väg tillbaka.

Så vackert uppe på Norra berget med Sundsvall långt därnere.

Frukost i lugn och ro på hotellrummet, varm dusch, makeup på plats, hår upp och till sist uniform på.
Packar ihop det sista och hissen ner till repan.
Redo för sista dagen på denna slingan.

Så gott som klar att ta hissen ner till repan. Bara uniformen som fattas…