Coffee, Tea and Me – Mitt liv som flygvärdinna

Jag har hunnit flyga två leisure flighter sedan jag började.
En i lördags, till Faro.
Och en i tisdags, till Malaga.
Det är skillnad på dessa och de korta snabba inrikes.
Arbetsupplägget blir ett helt annat.
Kul att jag fick dessa nu när jag behöver knacka in rutinerna i ryggen igen.
Och jag märker att de sitter bra.
Bättre än jag trodde faktiskt
Det är strukturen på helheten jag behöver få till
Att få mixen av mina olika jobb och uppdrag att fungera väloljat.
Men det kommer.

Min lördagsleisure till Faro avgår strax före två på eftermiddagen.
Glada passagerare som ska till sol och värme när mörkret kryper tätare och tätare i Norden.
Jag avundas dem.
Hade gärna tagit en vecka i värme.
Faro är en av våra längre leisures.
Dryga fyra timmar.
Så vi landar vid halv tolv på natten.
Arlanda Express lämnar perrongen precis när dörrarna till hissen öppnas.
En halvtimma får jag sitta i tunnelkylan under Arlanda och väntar på nästa.
Den går en halvtimma senare, kl 00:35.
Väntan på T-centralen tar ytterligare en halvtimma.
Det är lördagsnatt.
Där är mycket folk.
Berusade, påtända, nyktra, förälskade, festklädda, nedklädda, ensamma, gäng…
Hoppar på det gröna tåget.
Resan till Hässelby tar också en halvtimma.
I vagnen en svårt berusad tjej.
Svartkladdiga halvslutna ögon.
Utsmetat rött läppstift.
Kompisen ringer någon och ber om pengar till taxi.
Vid Odenplan går de av.
Släpandes på den berusade i sin vita, pälsbrämade lilla jacka.
På perrongen i Hässelby går en kille fram till en papperskorg och kräks.
När jag går nerför trappan står han kvar och tömmer maginnehållet bland soporna.
Med väskan på släp går jag till mitt Sthlms-hemma.
Jag sover när huvudet landar på kudden vid halv-tre-tiden.

I tisdags gick jag upp en timma senare än jag somnade på söndagsnatten.
03:30 surrade mobiltelefonen.
Drar ifrån gardinerna och möts av mörker.
In i duschen.
På med face och uniform.
Sist fixa håret.
Lite kaffe och frukost i magen.
Sedan lämnade jag hotellet, med väskorna på släp.
Ute är det bitigt kallt.
Arlandas vackra svart-vita flygledartorn är upplyst mot himlen.
Hugin och Munin som vakar.
Korsar rondellen och går rakt in på Arlanda.
Tar rulltrappan till SkyCity.
Jag är ganska ensam i den stora hallen.
Hör bara mina klackar mot golvet.
På crew base tar jag en andra kopp kaffe och går till briefingbordet.
Åke sitter redan där.
Anna och Jessica ansluter strax efter.
De blir mina kollegor.
Vi ska hänga ihop i tre dagar.
06:05 lyfter vi mot Malaga.
15:05 landar vi i Göteborg.
Och jag får sova hemma.

För mig är det ett enkelt val om jag skulle få välja dag av dessa två.
Jag är morgonmänniska och fungerar mycket bättre om jag får morgonpass.
Har det med ålder att göra?
Kanske det.
Jag tror inte jag hade valt detta när jag var runt 20 år.
Eller så hade jag det om jag fått känna av båda.
Med en bok och en säng kommer jag till ro på kvällarna.
En signal till hjärnan att det är dags att sova.
Sluter ögonen under tiden jag läser.
Längre och längre stunder tills jag inte vill öppna dem mer.
Då lägger jag undan boken.
Släcker lampan.
Vänder mig på sidan.
Sover.
Då funkar uppstigningar 03:30 för mig.
För det mesta…

Denna vecka började det igen.
Stockholmspendlandet.
Livet på SAS.
Nu är jag tillbaka där det tog slut i början av 2020.
Ett liv i resväska.
Alltid på väg.
När helg blir vardag och vardag helg.
Och den lilla nomaden som bor i mig, spinner förnöjt.

Jag packade min väska.
Med checklistan i hand.
Precis som när vi kollar nödutrustningen på planen.
Jag får ju inte missa att ta med mig det jag måste ha för att få jobba.
Mina badger, mitt pass, min medical rapport, mina uniformsdelar.
Och sen vill jag ju ha med mig en hel del annat också.
Laddade ner de tre sista avsnitten av Kastanjemannen.
För att se på tåget upp.
Och så glömde jag hörlurarna till paddan…
Inte samma som till mobilen…
Faaaan!!!
Fick lyssna på Rättegångspodden istället.

Men fatta…  känslan att dra på uniformen igen.
Knyta scarfen.
Ta väskorna på släp.
Och åka mot Arlanda.
En tisdag i oktober 2021.
Min första checkin sedan juni 2020.
Jag har incheckning kl 11:00 på crew base.
Lugn start.
Ingen ”killer morning”.
Ska flyga fyra leggar med Peter som purser och arbetsledare.
Jag är UX idag.
Det betyder att jag flyger ”utcheckningsturer” för nybörjare.
Och det är jag ju med tanke på tiden som gått sedan sist.
Så det är krav på att alla måste göra det.
Jag går alltså utanför minimum crew.
Är nummer fem i besättningen.
På dessa fyra leggar ska jag gå på alla olika arbetsstationer.
Och jag ska in på flight deck och visa att jag kan hantera piloternas stolar ifall det skulle behövas.

Strax före 12:00 börjar vi taxa ut mot startbanan.
Jag hör de två plingen från flight deck.
De som säger att vi är redo att lyfta.
Det suger till i magen när jag känner planet ta fart.
Hur det ökar och når sin max på ca 285 km/h.
Då lyfter det sin nos mot himlen.
Jag tittar ut på hösten utanför mitt lilla runda fönster i bakdörren.
Så många gånger jag tvivlade och aldrig trodde jag skulle få sitta här igen.
Nu gör jag det och känner trycket från jetmotorerna som tar oss upp över de grå molnen.
Jag hör de välbekanta ljuden.
Signalen som indikerar att bältet kan tas av.
Klicket och rasslet när jag tar av mitt säkerhetsbälte och det rullas in.
Dunket när mitt ”jump seat” automatiskt fälls upp.
Smällarna från latcharna som vi fäller upp när vi börjar förbereda för servering.
Vagnarna som dras ut.
Ljudet är jag trampar ner bromsen som låser fast hjulen.
Sen fixar vi kaffe och te.
Lägger polarrullar på brickor och skjuter in i vår serveringsvagn.
Och så rullar vi ut i gången och börjar servera.

Jag åker först till norr och sedan till söder.
Får se Kiruna i bedårande färggrann höststass när vi går ner för landning.
Och Köpenhamn i en grå yllefilt som droppar av regn.
Och jag älskar det!
För jag får jobba i ett fantastiskt team.
Jag känner mig glad i hela kroppen!
Hela dagen.
Vi har ett meal stop på Arlanda mellan våra två destinationer.
Charlotta och jag väljer sushi på Itamae i SkyCity.
Med planen som lyfter utanför fönstren som bakgrund.

Onsdag morgon är jag uppe med tuppen.
Hoppar på tåget till Göteborg.
På torsdag hoppar jag återigen på det.
Tillbaka till Stockholm.
Efter några väldigt intensiva dagar.
Med advokater och administration och ekonomi.
Fredag och lördag ska jag upp i det blå igen.
Nu ska jag releasas och bli fullvärdig besättning igen.

Mitt liv har gått från 0 till 100 de senaste veckorna.
Det kommer att lugna ner sig.
Jag kommer att hitta rutinerna.
Det gör jag alltid.
Nu känns det som jag har hittat hem.
En skön känsla i magen.
Det är här jag vill vara.

Det känns lite overkligt.
Som om tiden stått stilla ett tag.
Allt är nästan som det var då.
Då, 2018-2019, när jag jobbade på SAS och samtidigt med admin och ekonomi på rekryteringsföretaget.
Livet tog ett steg framåt, men knuffade sedan tillbaka mig igen.
Det var väl något ofärdigt med hela det där.
Något som fanns kvar att genomleva.
Och jag kände det så tydligt att jag inte var färdig med flyget.
Det var ju detta jag skulle göra nu.
Ville inte jobba med något annat.
Så jag är så otroligt glad att jag nu fått chansen att komma tillbaka.

Känslan av att få hämta ut Swedaviabadgen var dock blandad.
En djup tillfredsställelse över att få den tillbaka, så klart!
Men en stor besvikelse över att inte få ta nytt foto…
Jag får fortsätta se kriminell ut på den badgen ett tag till.
Det visade sig att vi var många i gruppen som närt hoppet om ny bild.
Och detta var starten på fem mycket intensiva dagar.
Med uppstigning vid 5-tiden.
Och sänggående vid 23-tiden.
Ett rejält djupdyk ner i flyglivet igen.
Men det var mycket som satt kvar i huvudet fortfarande visade det sig.

What a feeling att få stiga in på crew base igen!
Inte för att avsluta denna gång, utan för att komma tillbaka!
Att få ta en kaffe från apparaten som fräser och låter.
Att sätta sig i soffan och kolla på alla som kommer och går.
Och en efter en troppade mina nya kursare in.
Några familiar faces, andra nya.
Vid kaffeapparaten träffar jag gamla kollegor som också fått komma tillbaka och nu skulle göra sina första flygningar.
Deras kurser är klara så de låg några dagar före oss.
Vår första kursdagen hölls på basen.
En dag som mest präglades av allt praktiskt runt vår återanställning.
Installation av våra iPads.
Upphämtning och provning av våra uniformer och väskor.
Uppfriskning av hur vi söker i alla våra omfattande manualer.
Genomgång, nedladdning och uppstart av appar som vi behöver för jobbet.
Och så blev det lunch på Itamae.
Så klart!

Dag två satt vi hemma och tryckte i oss webbkurser.
Alla skulle göras och markeras som ”completed” i iPaden.
Till en del av dem var det exams som skulle göras.
Dessa skulle markeras som ”passed”.
Vi fick gå igenom hanteringen av farligt gods.
Och vad som räknas dit.
Visste du att det bl.a. är litiumbatterier?
De får INTE checkas in utan måste vara i ditt handbagage.
Vi gick igenom säkerhet, både i plan och på flygplats, men också rörande oss själva.
Ett avsnitt handlade om sömn, kost och mediciner.
Och självklart nödutrustningen på planen och var den ligger placerad.
Det var en genomgång av våra standardrutiner före och efter flygningarna.
Det var beskrivning av diverse sjukdomsfall som kan tänkas inträffa och hur vi hanterar dessa.
Och vad som finns i våra nödkit för att kunna bistå på bästa sätt om någon blir dålig ombord.

Dag tre sätter jag mig återigen på Arlanda Express och rullar iväg mot ARN.
Fastigheterna på Kungsholms strand passerar förbi i morgonsolen.
Jag älskar de pampiga byggnaderna på var sin sida om fästet på Sankt Eriksbron.
När jag kommer fram åker jag rullbandet upp till SkyCity.
Det första min blick möts av är ett SAS-plan som lyfter mot en knallblå septemberhimmel.
Det suger till i magen av synen.
Snart, tänker jag, snart sitter jag där igen och får lyfta mot det blå.
Solglasögonen åker på och jag går hela vägen ut till hangaren.
Med ett leende på läpparna.
Och ”What a beautiful morning” på repeat i hörlurarna.

De följande dagarna blir en genomgång, praktiskt och muntligt, av det vi gjort på webbkurserna.
Och mer dykningar i våra manualer.
Sista dagen har vi praktiska övningar ute på CAE.
Där finns ”simulatorer” för piloter och ”mock-uper” som vi kan öva praktiskt i.
Vi öppnade dörrar, både i normalläge och i nödläge.
Ropade våra nödkommandon och gjorde allt vi ska göra vid evakueringar.
Vi gick igenom hur vi hanterar en dekompression.
Vi släckte bränder.
Vi gjorde HLR.
Vi gick igenom och kände och klämde på all nödutrusting.
Vi hanterade avsvimmade piloter och deras stolar.
Vi testade vårt restraint kit.
Och så hade vi tre teoretiska exams.
Dessa tre skulle vi klara och ha minst 90% rätt.

Och vi skrattade och bondade och lärde känna varandra.
Det gick som vanligt fort.
Många av våra passagerare tror ofta att vi har jobbat ihop länge.
Men många gånger har vi aldrig flugit ihop tidigare.
Jag vet inte om det är en särskild personlighet vi har, vi som hamnar i detta yrke.
Som trivs, söker oss tillbaka och blir kvar.
Jag vet bara att vi teamar upp väldigt snabbt.
Att det redan efter en kort stund är som om vi känt varandra länge.
Oavsett ålder, kön eller nationalitet.
Vi pratar om allt möjligt.
Högt och låg.
Privat och allmänt.

Det känns så förbaskat kul att var tillbaka!
Att få kontakt med människorna på SAS igen.
Att få bli en del av dem.
Jag har hittat hem känns det som.
Och jag känner mig oerhört tacksam för det.
Att livet och SAS gav mig möjligheten.
Nästa vecka ska jag äntligen få flyga igen!
Det ska bli helt underbart!

Det var vemod och en klump i magen i april.
När jag fick åka upp till Arlanda och lämna tillbaka alla mina SAS-prylar.
Jag hade verkligen älskat det där jobbet i luften.
Hela tillvaron runt omkring.
Och nu var det över.
Vad skulle hända i mitt liv nu?
Jag längtande inte efter något.
Fanns inget annat vardag jag ville ha.
Min möjlighet att få flyga igen kändes helt plötsligt väldigt liten.
Jag trodde ärligt talat inte det skulle bli så.
Så jag började leta efter en ny balans.
Något nytt som förhoppningsvis skulle väcka någon slags glöd.

Men så en fredag i mitten av juli kom det ut en jobbannons.
SAS sökte folk igen.
De behövde 80 st som redan flugit för dem och som nu skulle få plats i en ny resurspool.
Det snurrade till.
Hjärtat började banka hårt när den där glöden, lusten, rände som ett spjut genom kroppen.
Skulle det finnas en möjlighet för mig?
Skulle jag kunna få bli en av de där 80…?
För jag förstod att det skulle vara många som sökte.
Som skulle vilja komma tillbaka.

Lördag morgon tillbringade jag i solen på min balkong.
Med datorn och en rejäl kopp kaffe.
Jag gjorde en grundlig genomgång av mitt CV.
Sedan skickade jag in min ansökan.
På tisdagen blev jag uppringd för en telefonintervju.
Och två dagar senare blev jag kallad på en säkerhetsintervju i Stockholm.
Fyra dagar senare tog jag tåget till Stockholm.
Det var dagen innan min 58-årsdag.
Och jag var febrig av hopp.
Men sen tog det tid…

Jag gick nere i Nice med min väntan.
Och den fortsatte här hemma.
Telefonen nära för att inte missa varken samtal eller mail.
Och tiden gick..
Ingenting.
Tyst telefon, tom mail.
Jag började tvivla eftersom jag hade två kollegor som redan fått veta att de gått vidare.
För varje dag som gick tappade jag mer och mer hopp.
Blev mer och mer säker på att jag hamnat i högen som skulle få nej.
Kände mig mer och mer stukad.
Jag slokade verkligen.
I mitt huvud gick jag igenom vad jag sagt på intervjun.
Var det något som de kunde ha vänt sig mot?
Något som inte var till min fördel?
En tung och hård rannsakan av mig själv.

Det tog nästan fyra veckor av plågsam väntan innan jag fick det där förlösande mailet.
Jag skulle göra ett drog- och alkoholtest hos flygläkaren.
Samtidigt fick jag länk till utbildning och test för att återfå min Swedavia-badge.
Och mitt personnummer skickades för koll hos Säpo och Polis.
Då förstod jag att jag fortfarande var med i rekryteringsprocessen.
Det var en sån lättnad.
En sån glädje.
Tänk att världen kan vändas från blytung grå till lekande lätt på en sekund.
På ett ögonblick.
Det var lördag förmiddag när jag fick det sista bekräftande mailet.
”Välkommen tillbaka!”
Och ett kursdatum.

När jag skriver detta åker jag genom ett Sverige om höstar.
Regnet drar över tågets fönster.
Och därutanför börjar träden så smått skifta färg.
Naturen stänger ner.
Men jag får öppna upp igen!
Jag är så oerhört glad att jag fick möjligheten.
Att jag blev en av dem som fick komma tillbaka.
Tacksam, glad, lycklig, förväntansfull är några av de känslor som bubblat runt i magen sedan jag fick veta.
För jag vet att jag kommer att omfamna flyglivet lika hårt som förra gången.
Som en kärlek man återser och får tillbaka.
Det var ett liv som passade mig så bra.
Det där att alltid vara på väg.
Den lilla nomaden i mig spann.
Och att få arbeta med nya människor hela tiden.
Också något som passade mig så himla bra.

Nu sitter jag på min första kursdag på SAS-basen på Arlanda.
Strax efter 0800 steg jag in genom dörren till SAS-basen igen.
Jag ska gå 5 intensiva kursdagar för att åter bli flygduglig.
Uniformen är beställd och väntar på mig.
Mina fakirmorgnar ska börja igen.
Då klockan ska ringa mitt i natten för att jag ska upp och jobba.
Och jag kommer att älska det.
För jag har fått mina vingar tillbaka!

Vissa beslut är lätta att ta.
Andra svårare.
Ibland är de enkla att ta, men tunga att genomföra.
Men det är inte alltid det svåra beslutet blir det mest livsavgörande.
Det lilla banala valet kan också knuffa ditt liv i en helt ny riktning.
En du inte hade förutsett.
Och den vägen kan vara både positivt och negativt.
Men oavsett är den en lärdom.
Och vet du, jag tror det som händer oss är precis det som ska hända.
Inte i detalj, men i de stora dragen.
Men jag tror fortfarande vi alla är ansvariga för vår egen lycka och vårt eget liv.
Jag tror det är erfarenheterna vi ska ha.
Hur vi får dem bestämmer vi själva genom våra val.
Och hur vi hanterar dem skapar vår framtid.

Jag minns när jag lämnad Stockholm.
I september 1995, när jag var 32 år.
Mamma och pappa var uppe och hjälpte mig att packa ihop det sista.
Vi fyllde firmans pickup och mammas bil med mina få tillhörigheter.
Och så bar det av neråt.
Mot västkusten.
Att lämna Stockholm var inget jag gått och funderat på.
Det bara blev så.
Men det var ett ganska stort beslut för mig inser jag efteråt.
Jag hade mina vänner, mina jobb och min kärlek där.
Tanken och lusten att starta eget hade legat och brunnit i mig ett tag.
Men jag hade tänkt att jag skulle göra det i Stockholm.
Sen upphörde mitt andrahandskontrakt.
Och så visade det sig att det fanns en lägenhet att hyra i andra hand i Göteborg.
Det ena gav det andra och helt plötsligt hade jag bytt stad.
Det gick snabbt.
På bara några veckor hade jag en helt ny tillvaro.
I en helt ny stad.
Där jag inte kände någon och inte hade något jobb.
Det enda jag hade var ett andrahandskontrakt.
Och ett hyreskontrakt på en butikslokal.
Och ett lån på banken för att starta eget.

En sen eftermiddag i juli 2011 satt jag på kontoret och jobbade.
Jag skulle träffa en man jag hade dejtat till och från.
Vi skulle ses på Åbytravet där han var väktare.
Det regnade ute och jag blev mindre och mindre sugen på att åka dit.
Så jag avbokade.
Och gick på en annan dejt.
På en bar i närheten av där jag bodde.
Ett litet obetydligt beslut.
Som blev en stor livsavgörande förändring skulle det visa sig.
Det blev nämligen början på ett mycket destruktivt förhållande…
Men även det var troligtvis meningen med en del av mitt liv.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took med years to understand that this too, was a gift.”

Att inse att jag var tvungen att bryta upp från honom var både enkelt och svårt.
Beslutet var enkelt att ta.
För att han var så in i helvete elak.
För att kärleken var så totalt slut.
Och för att det inte fanns något kvar.
Det svåra var att påbörja och genomföra uppbrottet.
Jag var osäker på hur hans reaktion skulle bli.
Hans aggressivitet och utbrott gjorde mig osäker och rädd.
Hur länge jag skulle vara tvungen att bo under samma tak som honom?
Och så var jag så in i märgen trött mentalt.
Jag hade sömnproblem och mitt liv var kaos.
Bara tanken på att behöva påbörja en separation gjorde att jag gick i baklås.
Det tog mig ungefär 6 månader från beslutet att jag måste lämna till den där lördagsmorgonen i april.
När isen brast under mig och jag började skriva slutkapitlet.

Beslutet att sälja mitt företag var däremot långt och svårt.
Det är tufft att ”kill your darling”.
Att släppa något du själv byggt upp.
Och det tar tid att göra sig av med ett företag på ett ansvarsfullt sätt.
Du kan liksom inte bara ”säga upp dig”.
För mig tog det över ett år från beslut till det sista papperet var påskrivet och klart.
Och från tanke till beslut hade det nog tagit ungefär lika lång tid.
Om inte längre.
När jag insåg och erkände för mig själv att arbetet inte längre gjorde mig glad var jag tvungen att påbörja processen.
Jag längtade inte längre.
Arbetsglädjen var borta.
Det var mest tungt och oinspirerande.
Och livet ska inte vara en kamp.
Då är det något som behöver förändras tänker jag.
Livet måste vara glöd och glädje och längtan för mig.
Åtminstone för det mesta.
Åtminstone 80/20.

När saker och ting faller på plats efter att jag tagit mitt beslut är det som om livet säger åt mig att jag är på rätt väg.
Då ska jag gå vidare.
Ju mer motstånd jag möter, desto mer försöker livet säga åt mig att backa.
Lyssna på det, tänker jag.
”Right is easy – Easy is right”
Och nu står jag återigen inför en förändring i min tillvaro.
Men det berättar jag mer om i nästa blogginlägg.
Om en vecka…

Klockan sju sätter jag mig vid köksbordet.
Och datorn.
Kaffet står bredvid.
Frukosten får vänta en stund.
Till en bit in på förmiddagen.
Jag har duschat, stretchat och vägt mig.
Jag väger mig varje morgon.
Morgonritual sedan många år.
”Det är inte bra”, säger en del.
”Fuck you, det passar mig”, säger jag.
Och så börjar jag fundera runt det där med vikt.
En brännande och viktig fråga som väcker många känslor.
Detta är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Mycket av det är ren fakta.
Resten är de val jag gjort och hur jag lever.
Var och en får hitta sin väg.

Häromdagen läste jag nämligen en GP från 29:e augusti.
Med en mycket intressant ledare av Karin Pihl.
Den handlade om Sveriges största hälsoproblem.
Att en majoritet av befolkningen, 52% mellan 16-84 år, idag är överviktiga eller feta.
Våra politiker tar fram förslag efter förslag på hur folket ska bli mer fysiskt aktiva.
Bra där.
Men det är inte det som är det stora problemet.
Det är det ökade energiintaget.
Jag får ibland höra att ”du som går så mycket, det är ju inte konstigt att du går ner i vikt”.
Men det är inte det som är orsaken till min viktnedgång.
När jag levde i ”det där förhållandet” löptränade jag regelbundet.
Flera gånger i veckan.
Och ändå lade sig kilo till kilo.

Jag måste alltså förändra min kost.
Det räcker inte att jag börjar röra på mig.
Jag kan inte springa eller PW:a bort mina överkilon.
Inte om jag fortsätter att äta mer än vad jag gör av med.
Men missförstå mig inte.
Att röra på mig är bland det bästa jag kan göra för min hälsa.
Men enbart det kommer inte att hjälpa.
Det är det jag stoppar i mig som är nyckeln.
Simple as that.
Hard as hell.
”Enligt en nederländsk studie som mätte energiförbrukningen hos personer som tidigare var stillasittande och sedan började träna för ett halvmaraton ökade energiförbrukningen i snitt med 120 kilokalorier per dag, vilket motsvarar två småkakor (DN 15/7).
Det går inte att springa bort extrakilona, så enkelt är det.”
Ur Karin Pihls ledare i GP.
Förbannat tuffa fakta….

Pihl skriver vidare att idag äter vi 70 000 kalorier mer/år jämfört med 1980.
Konsumtionen av läsk har tredubblats.
Det är detta som är det verkliga problemet.
Kosthållningen måste förändras.
Och det är det jag sett när det handlar om mig själv genom åren.
Det är inte hur jag mår som får mig att gå upp i vikt.
Eller hur mycket jag rör på mig.
Det är det jag äter som påverkar.
Sen vill jag vara tydlig med att jag är medveten om att det finns olika fysiska orsaker till viktuppgång.
Det är dock en litet fåtal som lider av dessa.
Och det är inte det som föranlett att detta blivit ett av våra största hälsoproblem.
För de allra flesta av oss handlar det om vad vi äter.
Det är en förändring av kosten som måste till.
Och just det är så himla svårt.
För visst har jag önskat att det kunde räcka med en rejäl PW eller löprunda några gånger i veckan…

Jag är också en sån som vägrar leva efter någon diet.
När jag reser eller umgås med folk och blir bortbjuden, ska jag kunna äta allt.
Och jag äter allt – men inte alltid.
Enkel och rak viktväktarfilosofi.
Jag vill inte heller experimentera med min kropp.
Utsätta den för konstigheter.
Det längsta jag går är en dags vattenfasta då och då.
Jag prioriterar mycket frukt och grönt.
Jag har valt att äta två riktiga mål om dagen.
Frukost plus lunch/middag.
Och jag har minskat storleken på mina portioner.
Däremellan blir det fröknäcke med ost eller kaviar och frukt.
Och jag har aldrig sötsaker eller snacks hemma.
Detta passar mig.

”Det ska va gôtt och leva”, säger man.
Och det håller jag med om.
Men vad det är verkar vara olika bud på.
För mig är det en kropp som orkar.
Som har lätt för att röra sig.
Det är en minskad risk för ”välfärdssjukdomar”.
Och det är balans mellan ”unna” och ”avstå”.
För jag unnar mig…
Tro inget annat.
Jag älskar att unna mig.
Men inte hela tiden.
Inte varje dag.
Att unna mig ska vara fest.
När jag lämnade ”det där förhållandet” vägde jag mellan 73-75 kg.
Det var 2016, för 5 år sedan.
Idag väger jag mellan 59-60 kg.
Och det känns perfekt.
Det passar mig.
Jag har hittat min balans i livet.
Och jag ska försöka hålla den.

Klockan är tre.
Något gör att jag inte kommer till ro efter toalettbesöket.
Jag öppnar balkongdörren på glänt och andas in natten.
Det har varit mycket tankar den senaste månaden.
Som ett feberrus i väntan på ett svar.
Står och lyssnar på nattljuden från staden.
En enda bil rullar förbi.
Lyktor som lyser upp.
Smyger utmed gatan.
Sakta i den svala luften.
Ett berusande sensommarväder.
September nu.
Igår blommade syrenerna.
Och magnolieträden.
Imorgon kommer de att stå kala och förfrusna.
Så fort går det.
Inget är för evigt.

Känner golvet mot nakna fotsulor.
Hör ljudet av dem.
Går i mörkret mot köket.
Tar min vattenflaska.
Skruvar av korken.
Fyller den med vatten från kranen.
Dricker några munnar.
Tittar ut mot det lilla jaktslottet som lyses upp av gatlyktan.
Vildvinet hänger tungt från vajern som är fästat i husen och håller den på plats över gatan.
Det har växt mycket sedan jag flyttade hit.
För fem år sedan.
Det kryper uppför kanten på fastigheten mitt emot.
Och över staketet.
Snart ska det vara alldeles rött.
Och träden gula.
Och så ska höstvindarna slita bort varje löv.
Tills grenarna är bara och nakna.

Jag tittar upp mot den stora runda fasaden på Norra Liden.
Ligger som en borg och tronar högst upp.
Minns mina år där.
Tvingar bort tankarna.
Vill inte låta dem få fäste i mig nu.
Och samtidigt..
…en sån tillfredsställelse att veta att det hör till det förflutna.
Att jag kan förändra mitt liv om jag måste.
Jag har den förmågan.
Den kraften.
Att förändra det jag måste.

I sovrummet står fönstret öppet.
Persiennen rör sig sakta i vinddraget.
Jag ser gatan nedanför som skymtar genom den.
Funderar på en sak.
Vad gör jag när livet blir tufft?
När det inte blir bra?
Inte blir som jag hoppats?
Jag tänker att jag fokuserar.
På det jag kan göra.
På det jag kan förändra.
Och på det som är möjligt.
Att jag tillåter mig att bryta ihop lite.
Att gå för lösa tyglar ett tag.
Men sen samlar jag ihop och börjar ta kommandot.
Och jag är transparent.
Inte till alla.
Men jag pratar med människor jag kan lita på.

Jag lägger mig i sängen.
Svala lakan mot bar rygg.
Imorgon ska jag fortsätta rensa bland mina kläder.
Har redan en kasse med sådant som ska bort.
Det kommer att bli minst två till.
Troligtvis tre.
Och sen sortera bland papper och prylar.
Nästa söndag har vi städdag i fastigheten.
Och en container för att kunna slänga bort skräp.
Bort med gammalt.
Materiella ting, mental barlast och människor som inte är bra för mig.
In med nytt.
Väldigt lite materiellt.
Vill inte ha prylar.
Rensa bland sådant som inte längre behövs.
Och mentalt…
Människor…
Stänga dörrar som inte ska vara öppna.
Säga nej och vända ryggen åt.
Våga göra det.
Viktigt.
Nu väntar jag och hoppas.
På mer nytt i tillvaron.
För det går fort.
Livet.
Och inget är för evigt.

I hans telefon, på hans KIK-app, kan jag se dem.
Alla de kvinnor han haft kontakt med.
Under lång tid.
I flera år.
Bilder han skickat.
Vad de skrivit till varandra.
Och det inte är fika han vill göra med dem…
En av mina bästa vänner varnar mig.
Han säger:
”Tänk dig för innan du läser för det kommer att göra ont.”
Och det gör det.
Men jag vill veta.
Jag måste.
Och det jag ser är inte vackert.
Det gör mig rasande, gråtfärdig, förödmjukad, äcklad…
Jag får bekräftat vilket svin jag levt med.
I hans egna chattar med andra kvinnor.
Med hans egna ord, får jag det svart på vitt.
Så här har alltså mannen jag levt med hållit på.
Han jag valde att dela mitt liv med.
När jag suttit bredvid honom i soffan.
Legat och sovit bredvid honom i sängen.
Medan jag trott att det fanns ett ”vi”.
Jag skulle kunna slå in tänderna på det aset!

Jag vänder mig om i dörren.
Tar ett steg tillbaka och står stilla.
Låter blicken sakta svepa över det som är kvar av vårt hem.
Det vi köpte för 2,5 år sedan.
Som aldrig blev mitt hem.
Där jag aldrig kände mig hemma.
I fyra månader har vi bott under samma tak efter den morgonen då jag tog steget och påbörjade vårt uppbrott.
Fyra gräsliga månader.
När hans dubbelliv kom upp till ytan.
Och jag insåg att jag levt i en lögn.
Jag tog mig igenom för att jag var tvungen.
Stod ut så gott jag kunde.
Timma för timma.
Dag för dag.
Vecka för vecka.
Med vetskapen att det snart skulle vara över.
Med siktet inställt på denna dag.
På flytten.
På friheten.
Jag går ett varv till genom rummen.
Det är tomt och utplockat.
Bara de prylar han ska behålla finns kvar.
Det är ett halvt hem som står där.

Inuti mig säger jag hej då.
Hej då till allt det som inte blev.
Nu lämnar jag en epok av mitt liv.
Den som började i en virvel av lycka.
Och som slutade i några av de värsta åren av mitt liv.
Jag ber mig själv om förlåtelse för att jag stannade alldeles för länge.
Lovar mig själv att aldrig någonsin mer ha med honom att göra.
Det är inte ditt fel, säger jag till mig själv.
Du gjorde vad du kunde.
Jag ber lägenheten om förlåtelse för att jag aldrig kunde tycka om den.
Det är inte ditt fel, säger jag till den.
Det var vi som skulle fyllt dig med liv som bär skulden.
Vi skulle aldrig bli gamla tillsammans.
Som jag trodde, när jag gick in det.
Aldrig trodde jag att jag skulle vara tvungen att gå.

Över stolarna som jag ställt upp hänger de tvättade sängkläderna som är hans.
Sängen är borta.
Den ska jag behålla.
Den bärs just nu upp i mitt nya hem.
Jag har dammsugit och torkat golven efter flyttkillarna.
Mamma har varit hos mig sedan igår eftermiddag och hjälpt mig med det sista.
Nu är hon nere i mitt nya hem och tar emot möbler och lådor.
Minnen smyger längst golvlisterna.
Det värker svårt i hjärtat av vemod och sorg.
Inte sorg över att lämna honom utan över allt det jag hoppades på.
Åren som jag slösade på honom.
Så stänger jag dörren för sista gången.
Låser och låter nycklarna glida in genom brevinkastet.
Ner på hallmattan.
Jag trycker upp hissen.
Och åker ner.

Jag går sakta över innergården.
Där stannar jag till.
En sista gång vänder jag mig om och tittar upp mot det som var vårt köksfönster.
Nu slipper du lamporna jag köpte och som du gav mig en utskällning för, tänker jag.
Nu slipper jag sitta mitt emot dig vid bordet.
Nu slipper jag hitta dig sovandes i soffan med ett vinglas.
Nu slipper jag dina aggressiva utbrott.
Dina hånfulla kommentarer.
Nu slipper jag se dig mer.
Och så vänder jag ryggen åt det som var och går mot mitt nya.

Dagarna i Nice känns långt borta allaredan.
Kvar är svaga ränder på mina lår efter shortsen jag hade när jag vandrade.
Och de ljusa skuggorna av linnet över axlarna.
Och så myggbettens små röda fläckar på benen…
Borta är värme, svett och sol.
Den ständigt klibbiga huden.
Alla ljuden och dofterna som hör det ”hemma” till.
Nu har livet i Göteborg rivstartat.
Och det är en nygammal tillvaro jag har framför mig.

När jag går nerför trappan bakom Riverton, ner mot Skeppsbron, där jag gick i 3,5 år tidigare, är det som att komma hem lite.
När jag valde att tacka ja till fast anställning 80% på SAS i september 2019, sa jag upp mig från det lilla kontoret vid älven.
Lämnade rekryteringsföretaget.
Slutade med administration och ekonomi.
Lade det bakom mig.
Trodde jag…
Men livet ville annorlunda.
Nu skjuter jag upp den tunga porten igen.
Stiger in i det svala pampiga stentrapphuset.
Och går uppför trapporna till fjärde våningen.
Mycket är sig likt.
Det mesta faktiskt.
Annat har förändrats.
En av de viktigaste bitarna när jag tackade ja var möjligheten att arbeta på distans.
Och på tider som passade mig.
Och det ska jag göra på 20%.
Ha koll på ekonomin och administrationen.
Lägga upp annonser för konsulterna som rekryterar.
Och ha en allmän överblick över de uppdrag som är pipelinen.

Denna vecka hade vi konferens nere i Falkenberg:
Jättekul att träffa ”min flock” igen!
Och att få ha en heldag tillsammans där jag fick inblick i nuläget på ett bra sätt.
Det känns fantastiskt roligt att bli så väl mottagen.
Jag känner att de är genuint glada att se mig igen.
Så något rätt måste jag ju ha gjort… 😊
Jimmy, den ene ägaren, kontaktade mig i maj för att fråga om jag var intresserad av att komma tillbaka.
Och det var jag.
Jag hade trivts bra tidigare och den enda anledningen till att jag sa upp mig var för att kärleken till livet i luften var större.
Nu har jag varit tillbaka här sedan början av juni.

Och så började jag på advokatbyrå i veckan också.
Det är en helt ny miljö för mig.
Och det känns jätteroligt!
Jag ska arbeta i receptionen varannan vecka, ca 12 timmar.
I två halvdagar har jag försökt proppa huvudet fullt med praktiska saker.
Hur växeln fungerar.
Den körs på dator numera…
Hur jag kopplar fram samtal.
Hur jag kollar om respektive advokat är på plats.
Hur jag parkerar ett samtal.
Och sen mailen.
Alla ärendeförfrågningar som kommer in ska skickas ut till den mest lämpade…
Inte lätt att veta och välja.
Det finns ju en hackordning och jag ska försöka få koll på den.
Nästa vecka kör jag igen.
Och då är jag ensam…

Utöver detta ska jag hålla snyggt i köket.
Sätta igång och tömma diskmaskinerna vid behov.
Ha koll på konferensrummen så att de är rena och snygga.
Beställa och hämta mat när det efterfrågas.
Beställa bud om något måste budas.
Ta emot, dela ut, frankera och skicka iväg post.
Och sen är det ju tusen småsaker…
Nyckel till det hänger där.
Frankeringmaskinen funkar så här.
Scannar gör du så här och skickar så här.
Här ligger block och pennor.
Här är kuverten.
Här är chokladen som ska fyllas på här.. och där..
Här är kaffet till kaffemaskinen.
Den sorten i den behållaren och den andra i den andra…
De här glasen ska ställas fram i konferensrummen, inte de där..
Och dessa tillbringar ska användas för vatten.
En riktig Ulla-Bella-tillvaro med andra ord.

Men nu är det dags att kicka igång datorn och jobba här hemma.
Ska kolla över mina godmanskap.
Se så allt flyter där.
Ska ta en ekonomikoll och mailkoll på rekryteringsföretaget också.
Se om det kommit in något jag behöver fixa inför helgen.
Ikväll blir det AW med vänner.
Tänker att vi ska gå på lokal idag faktiskt.
2112 nere på Magasinsgatan har stans bästa burgare så det blir dit.
Och vädret är härligt så vi kan sitta ute.
Livet har vänt och svängt för mig igen.
Det som en gång var ”då” blev ”nu” för mig igen.
Visa saker går att påverka.
Andra inte.
Det gäller att jobba med det som är möjligt.
Resten får jag lämna därhän.
Men visst hoppas jag att möjligheten till ett liv i det blå kommer tillbaka.
Och de jobb jag har idag går fint att kombinera med det.
Well, well… time will tell!

Värmeböljan höll hårt om kusten när jag satte mig på planet och lämnade Nice.
Och här i Göteborg vaknade jag till regn mot fönsterblecket i morse.
Hemma.
På båda ställena.
Mina varma walks sitter fortfarande i benen.
Är fortfarande lite vattensvullen om fötterna efter dessa och värmen.
Lever ju ungefär som vanligt oavsett om jag är här eller där.
Jobb, långa walks, vänner.
Nu snurrar tvättmaskinen nere i källaren.
Tvättar bort svetten ur mina linnen, klänningar och sockar.
Men på min hud finns fortfarande en svag färg efter medelhavssolen.

Det låter annorlunda när mina fötter går över golvet.
Trä istället för sten.
Nu stänger jag balkongdörren mot den svala luften.
Istället för att sätta mig i skuggan under markisen med kaffe och dator om morgonen.
Jag hittar en spellista med franska låtar.
Den får snurra i bakgrunden när jag fixar en batch med fröknäcke.
Sen sätter jag mig och skriver.
I torsdags satt jag i värmen på Place Garibaldi.
Fred och jag i den 30-gradiga skuggan med var sitt glas vin.
Och en Happy Hour-pizza för 5€ som vi delade på.
Igår satt jag med mina väninnor och såg regnet piska fönstren.

Fred, min ”brother from another mother”.
Vi lärde känna varandra när jag bodde i Nice på 80-talet.
Träffades på den krog, brasserie Felix Faure, som vi båda frekventerade.
Och sen den där våren 1985 har vi varit vänner.
Vi har följt varandras liv och varit med om både good and bad.
Sorg och glädje.
Vi är lika i en del och olika på väldigt många sätt.

Och så Jacques, en annan vän från samma bekantskapskrets, finns också kvar.
Honom hittar jag alltid på mer eller mindre samma ställen.
Han lever väldigt mycket ”in his box”.
Och hans liv måste vara så.
Då vi umgicks här på 80-talet hade han problem med alkohol.
Idag är han helt fri från det sedan början av 90-talet och lever hälsosamt.
Det är jag mycket glad för.
Men det gör också att han behöver ha sina vanor och sitt inrutade liv.
Det ger honom stabilitet.

Och så Christina.
Min fina Christina.
Hon, på vars lägenhetshotell jag bodde i 1,5 år.
I ett litet rum på 8 kvm, utan dusch och toa.
Men det fanns precis mitt emot min dörr, allra längst bort i hörnet av korridoren, så det funkade fint.
Där jag hjälpte till med städning och lite av varje.
Och hon gav mig förtroendet att ha nyckeln till deras kontor.
Det som var inrymt i köket.
Som gav mig tillgång till vettiga kokmöjlighetet och en tvättmaskin.
Det var mycket värdefullt för mig.
Hon blev som en storasyster för mig.
Och vi hade mycket kul ihop.
När jag sedan flyttade till Sthlm i slutet på 80-talet fick jag hyra hennes 1:a på Kungsholmen i 7 år.

Jag träffade Nadine denna gång.
Det var 35 år sedan sist.
Hon och hennes fd man var vänner till Fred.
Vi var bjudna på den mest fantastiska franska barbecue på hennes lantställe en bit ovanför Nice.
Och sedan var hon med Fred och mig ute en kväll och åt middag.
Det var hemma hos henne och hennes ex som jag spelade dataspel för första gången i mitten på 80-talet.
Jag minns hur galet roligt jag tyckte det var att ”spela draken”!
Och jag minns en tidig vårdag på stranden med henne och Fred då jag brände mig kräftröd eftersom jag inte haft vett att skydda mig.
Hade ont i flera dygn.
Jävla idiot!

På tisdagen gick jag till en rolig lunch.
Caroline, Manuel och deras lilla dotter råkade befinna sig i samma område som jag.
Så vi stämde träff för ett möte.
Caroline jobbade hos mig, på kontoret, i slutet av 90-talet.
När hon pluggade i Hong Kong passade vi på att ses där.
Och när jag var i London och hon bodde där så sågs vi.
När hon sedan under en period bodde Göteborg och hade arbetet där var vi ute vid några tillfällen.
Och denna gång blev det i Nice.
Vill man så går det att få till mötet.
Oftast.
Om man säger mer ja än nej..
Hon är idag en mycket framgångsrik kvinna.
Det är roligt att hon började sin jobbana hos mig en gång för längesedan.

Så landade jag på svensk jord igen.
Och där väntade en kväll med mina bästisar i huset.
Har saknat dem även om jag älskar att vara borta ett tag.
Jag känner mig ”blessed”.
Det finns människor i mitt liv som tycker om mig.
Som vill träffa mig.
Som blir glada av att se mig.
Det är jag så tacksam för 🙏