Wanderlust och nomadliv…

Airport life… Visst är det en speciell känsla på en flygplats… Känslan av att man kan åka precis vart som helst…

Jag är inte bara flygvärdinna… jag är pendlare också…
När jag skriver detta sitter jag på tåget på väg från Sthlm. Jag har varit uppe och jobbat ett pass igen.
Landskapet utanför tågfönstret är mitt emellan vår och vinter.
På vissa ställen, där solen inte nått, ligger snön kvar och trycker.
På andra ställen börjar det likna vår, ni vet sådär bart och kalt och färgerna… lite urvattnade, nyvakna och lite rädda för att ta steget fullt ut och ropa vår. Det är bara himlen som är klart blå.

Och ja, pendlandet har verkligen blivit en stor del av mitt liv, men det insåg jag snabbt att det skulle bli.
Det tar tid och livet i resväskan blir ännu mer påtagligt när man pendlar och vi är många på SAS som gör det.
Många bor i Göteborg och andra städer runt om i Sverige, men jag har också jobbat med kollegor både i kabin och i cockpit som bor på Mallorca, i Frankrike och på andra ställen runt om i Europa.

Stockholm har återigen blivit en del av mitt liv. Här bodde jag i 7 år, från 1988-1995 och nu får jag möjligheten att återknyta till en av de vackraste städer i världen.

Alla dessa timmar på tåget måste ju fyllas med något. Och vad det blir, ja, det varierar från gång till gång.
Jag skriver mycket så klart, både dessa bloggtexter, men också inlägg till Instagram och Facebook.
Ibland redigerar jag bilder, rensar bland alla som finns i mobilen och sparar ner några som passerar nålsögat.
Andra gånger väljer jag att titta på ett avsnitt eller två av en serie jag följer. Ibland blir det en film istället.
Jag passar på att svara på sms eller messenger till vänner som hört av sig. Jag ringer min mamma…

Men varför väljer jag att åka tåg…?
Varför flyger jag inte istället…?
Jag flyger väl gratis…?

Nej, det gör jag inte när jag tar min upp för att påbörja ett arbetspass. Lika lite som någon annan får betalt av sin arbetsgivare för att ta sig till sitt jobb, så får inte jag det heller. Men jag kan flyga på ID-biljetter som våra personalbiljetter kallas, och det gör jag ibland.

Centralstationen i Göteborg, en vacker byggnad liksom många stationshus.

När jag börjar tidigt på morgonen tar jag alltid tåget upp på eftermiddagen eller kvällen dagen innan.
Jag brukar åka någon gång mellan 15:00/19:00 beroende på när jag ska upp på morgonen, eller natten….
Samma gäller när jag går av sent sista dagen på en slinga. Då sover jag i Stockholm och åker tåget hem tidigt dagen efter.

Om jag däremot går på ett arbetspass senare på dagen kan jag ta flyget upp och landa direkt på Arlanda, i uniform och redo att börja jobba. Och motsatsen gäller om jag checkar ut tidigt. Då kan jag ta ett plan direkt hem till Göteborg på kvällen.
Det finns dock ingen garanti för att jag kommer med eftersom jag flyger på personalbiljett som är på stand-by.

Jag brukar för säkerhets skull alltid kontakta mina kollegor som jobbar på flighten jag har biljett till för att höra med dem om det finns plats på ”klapp” antingen i bakre galleyet eller i cockpit ifall det skulle vara tokfullt i kabinen.
Och vad betyder ”klapp”…?
Jo, det är det extrasäte som finns i cockpit och som också finns i bakre galleyet och som används då man tex har elever ombord.

Mina tre trotjänare som blivit så viktiga för mig och som känns som om de vore en del av mig…

Det känns ibland som mina kabinväskor är en förlängning av hela mig. De sitter liksom fast i min hand och när jag rör mig utan dem känns det som om något fattas… som jag har glömt något…
Och jag har blivit en fena på att packa smart och litet. De där plaggen som ”kan vara bra att ha”, nej det finns inte längre… Inga extra kläder får följa med.
Det samma gäller prylarna i necessären. Bara precis det som behövs.

Allt detta resande har blivit en livsstil för mig. Det känns som jag alltid är på språng nu för tiden. Och jag har alltid gillat att vara på väg. Det här yrket drar väl helt enkelt till sig människor som har det suget… reslusten.

En varm och vindstilla sommarkväll på en Sky Bar i vackra Göteborg. Mina kollegor har ritat vackra streck på kvällshimlen.

Mina bästa minnen av mina år med mitt fd företag är alla inköpsresor jag gjorde över hela världen och alla olika människor jag träffade. Det var det som bröt av vardagslunken och fick tillvaron att glittra och resesuget att virvla till i magen.

Nu har jag inte längre någon vardagslunk överhuvudtaget. På morgnarna när jag vaknar får jag ofta ta några sekunder och tänka till var jag befinner mig, vilken dag det är och vad som står på agendan just idag.
Det finns inte längre ”en vanlig dag” för mig verkar det som. Nu känns det som det glittrar hela tiden.

Tänk att det bodde en sådan liten nomad i mig…

Leisure till södra Europa

Midsommarafton och midsommardagen fick jag flyga till Faro i Portugal respektive Split i Kroatien. 

Detta var betydligt längre turer än de jag haft min första dag.

Faro är en flight på ca 4:30 så arbetstiden som helhet är schedulerad till 10:50.

Det var midsommarafton och det hade regnat lätt på förmiddagen. Försommaren hade varit magisk med sin värme och man började lite oroligt undra om det skulle räcka hela sommaren eller om allt redan gått åt…

Och nu vet vi… det gjorde det verkligen. Det bara fortsatte och fortsatte och fortsatte…

Midsommarpromenad i Stockholm innan flygningen.

Vid landningen på Arlanda satt jag på flight deck. En ny upplevelse för mig och en spännande sådan. Det är häftigt att få ta del av piloternas kommandon till varandra och kommunikationen med flygledningen.

Det är noga med upprepning av det kommando man just fått. Detta kallas ”closed loop communication” och är viktigt när det är säkerhetsrelaterade arbeten, vilket ju en flygning är. Att nicka eller göra tummen upp är alltså inte ok. 

Midsommardagen tog mig till Split. Kortare tur än dagen innan med flygtid på ca 2:45 och total arbetstid på 7:35.

Det är svårt att förstå att det bara är drygt 20 år sedan det var brinnande krig där. Nu är det ett semesterparadis.

Också denna gång satt på flight deck, men nu vid inflygningen och landningen i Split. Så otroligt vackert. Det blå havet och de gröna böljade kullarna på Kroatiens fina kust långt därnere.

Bland flygplansvingar och stjärtpartier i Split, Kroatien.

Denna typ av flighter kallas leisure. Turer till semesterorter som ligger i södra Europa.

Det är roliga arbetspass som inte är lika tidspressade som de kortare inrikes- och nordiska turerna. Här hinner vi med på ett helt annat sätt och upplägget är därför annorlunda. 

På dessa turer kör vi alltid ”försäljningsvagnen”. Det är  den med taxfree varorna. Mycket bra produkter till förmånliga priser.

Innan jag började på SAS så hade jag dålig koll på detta, men nu kan jag varmt rekommendera att ni tar en titt på varorna i ”The Store”. Det är vår katalog med bilder och priser på produkterna som finns till försäljning och där erbjudandena många gånger är väldigt förmånliga och många produkter riktigt riktigt bra!

I lugnet på kontoret utmed älven.

På söndag morgon satte jag mig på tåget hem till Göteborg. Min hemstad tog emot mig med sommarvärme och lugn. Avslappnande och vant att få gå ner till lilla kontoret utmed älven och dricka mitt kaffe med P4 Göteborg i bakgrunden. 

Jag gjorde snabbt undan det jag skulle och sedan tog jag ledigt. 

Det var snart dags att flyga igen. 

Flygfärdig

Les chaises blues, de blå stolarna, på Promenade des Anglais i Nice.

Egentligen skulle jag åkt till Nice över midsommar, men början till ett nytt liv kom emellan.

På årets längsta dag fick jag istället göra mina första flygningar för SAS. Det blev en lång dag också för mig; från det jag steg upp i Gbg 03:45 tills jag la huvudet på kudden i Sthlm strax efter 23:00.

Midsommarmorgon utanför mitt köksfönster i Göteborg.

Min första tur gick till Köpenhamn. 50 minuter innan flighten samlades vi uppe på Crew Base på Arlanda. Det är där man möts innan flygturerna och checkar in. 

Det var en kort tur, ca 1h, och då blir det ett intensivt arbetspass. Det var dessutom ganska rejäl turbulens så vår stund att göra det vi skulle blev ännu kortare.

Jag hade beteckningen UX i crewlistan, vilket betyder elev. Det skulle jag vara 12 leggar innan min release, och jag gick därför utöver minimum crew. Pursern var min arbetsledare och jag jobbade i främre galleyet med henne.

För första gången satte jag mig på ”jump seat” och spände fast mig. Jag tog ett djupt andetag, slöt ögonen och log för mig själv. Så kul detta skulle bli. Nu började det på riktigt.

Spänd till bristningsgränsen, men redo för första flighten.

Planet började taxa ut och ställde sig i position i änden av startbanan. Motorerna varvade upp och så drog kapten på. Planet rörde sig snabbare och snabbare och ett ögonblick senare lyfte vi från marken mot den blå junihimlen. 

Tillbaka på Arlanda hade vi ”meal stop”. Pursern och jag pratade igenom flighten medan vi åt och jag fick vettig, konstruktiv och bra feedback på mitt arbete. 

Jag träffade också på ett par av mina kurskamrater som också var ute på sina UX-turer.

Dagens andra tur gick till Amsterdam. Lite längre flight, ca 2h, och mer tid att göra vårt arbete. Det var så roligt att få göra live, en del av det vi lärt oss under utbildningen. 

Jag gick från Zinkensdamms t-banestation upp till mitt rum i huset på Skinnarviksberget. Klockan var strax efter 22 på kvällen. Det var midsommarljust ute. Det doftade från flädern som sträckte sig ut över staketen. Det var fuktigt på gatan efter ett lätt regn. 

Jag somnade innan huvudet nått kudden. 

Att utbildas till flygvärdinna…

Tisdagen den 22 maj tog jag tåget till Stockholm. Jag hade bokat rum på ett ställe på Söder som jag kände sedan tidigare och där jag bott vid ett flertal tillfällen. Det ligger vackert på Skinnarviksberget med utsikt över staden och Riddarfjärden. Dagen efter började jag min utbildning till flygvärdinna. 

Utsikt från stället jag bodde på uppe på Skinnarviksberget.

Första dagen hade vi lektion på Crew Base på Arlanda. Resten av tiden tillbringade vi mest ute i Hangaren, men också på CAE Aviation Academy, båda en bit från själva Arlandaterminalerna. Vi fick vår arbets-Ipad som vi genast var tvungna att vänja oss vid eftersom hela kursen låg där och gjordes via denna. Vi var 13 i gruppen, 2 män och 11 kvinnor. Alla var mellan 19 och 29… och så jag som var 55. Vi hade så roligt och blev ett sånt fint gäng.

Stockholm om sommaren – breath taking…

Det var långa dagar. Jag gick upp vid 05:30 för att göra mig iordning och ta mig från Söder ut till Arlanda. Vi hade lektioner mellan 08.30 – 16:30 och sedan var det kvällsplugg. Morgondagens lektion skulle vara inläst och genomgången kvällen innan och var det tester, vilket det nästan alltid var, så skulle dessa vara gjorda och godkända. De där gångerna tekniken inte vill samarbeta var jag nära sammanbrott. Vissa kvällar höll jag på till 23-tiden innan jag stupade i säng. Vid de tillfällen vi hade praktiska övningar fick vi vara i en ”mock-up” och träna. En kväll hade SAS bokat bassängen i Märsta där vi fick öva på livräddning och hur man tar sig upp i en flotte med flytvästen på.

Att ta sig upp i en flotte… inte det lättaste jag gjort. Men något vi var tvungna att klara av…

Så där satt jag uppe på Söder med vidöppna fönster mot den vackraste försommar vi haft på decennier och hörde planen som flög in mot Bromma samtidigt som jag tryckte i mig så mycket det bara gick om säkerhet och nödsituationer ombord ett flygplan. Jag tog ett break för att sträcka på mig och fixa lite mat och sedan fortsatte jag medan skymningen och sommardofterna smög sig på.

Inför brandövningen på CAE Aviation Academy.

Många säger ibland lite nedvärderande, och okunnigt vill jag tro, att en flygvärdinna är en servitris i luften. Och ja, det är vi också, men vi är primärt inte där som servitris. Vi är piloternas ögon och öron i kabinen. Vi är där för att alla ska kunna få hjälp om något oförutsett inträffar. Vår prioritetsordning är Säkerhet – Punktlighet – Service. Vi är utbildade i brandbekämpning på 10 000 meters höjd och vi har lärt oss att utföra hjärt/lungräddning och första hjälpen. Vi vet hur man flyttar en förmodad bomb till en plats på flygplanet där den förhoppningsvis kommer att leda till minsta möjliga skada om den skulle brisera. Vi har fått lära oss enkelt självförsvar och hur vi ska sätta handklovar och bälta en oredig person ombord. Vi vet hur man förbereder för nödlandning och hur vi evakuerar planet på 90 sekunder.

Yngst och äldst på kursen – Arvid och jag.

Under dessa tre veckor som vi matades med all denna kunskap hade vi tre prov som vi var tvungna att klara av. Vi fick inte ha mer än max ett felaktigt svar på de 15–20 frågorna som varje prov innehöll. Den dagen jag hade gjort de sista två proven och fått godkänt var det en sådan lättnad. Jag hade klarat det! Jag var i mål! Den 14 juni fick jag mina ”vingar”. Denna symbol bär vi alltid på vår uniform. Det som börjat över en fisksoppa på Bee Bar i november året innan var nu färdigt. Nu kunde ett nytt kapitel i mitt liv börja.

Lättade, glada och så galet sugna på att få ge oss ut och flyga!!


Söka jobb på SAS…

Med tanke på att jag haft eget företag i 20 år var det en annorlunda erfarenhet att söka arbete.
Men mitt CV, personliga brev och den film jag skulle spela in på mig själv där jag på engelska kortfattat skulle svara på och utveckla tre frågor fick godkänt.

Strax före jul fick jag diverse tester skickade till mig på nätet; tre olika i engelska språket, ett där man skulle söka information samt ett personlighetstest, alla med tidspress.
Det var nervöst, det måste jag medge. Jag fixade mig en rejäl kopp kaffe, satte telefonen på ljudlöst, stängde av musiken, tog ett djupt andetag och tryckte på startknappen…

Veckorna gick. Inget hände. Jag började misströsta och började inse att jag inte fixat testerna och var borta i urvalsprocessen.
Men så en fredagmorgon i februari när jag satt med huvudet djupt begravt i havregrynsgröten och håret på ända, ringde telefonen.

– Hej, vi ringer från SAS. Vi har försökt maila dig men våra mail studsar tillbaka. Finns det någon alternativ mailadress vi kan nå dig på?
De fick mailadressen till kontoret där jag arbetar deltid, men innan vi lade på så var jag ju tvungen att fråga:
– Vad stod det i mailet?
– Ja, jo, vi vill gärna träffa dig på en intervju.
Behöver jag säga att det telefonsamtalet gjorde hela den helgen!

En dryg vecka senare, en iskall marsmorgon, flög jag upp till Stockholm med magen full av fjärilar och kaffe. Vi var tolv personer som var kallade till samma intervjutillfälle. Det var både gruppintervjuer, gruppövningar och enskilda intervjuer.

Två dagar senare fick jag besked att jag var antagen till utbildningen under förutsättning att mitt belastningsregister var rent, kontrollen av min person visade grönt ljus och att jag klarade hälso- och drog/alkotestet…

Nu var jag ytterligare ett steg närmare. Tänk om jag faktiskt skulle gå hela vägen…!

Flygvärdinna vid 55…

Går det…? Ja, faktiskt!  Detta var inget jag funderat på eller drömt om, men en dag passerade möjligheten förbi och jag hoppade på tåget…

I november 2017 anslöt jag till en grupp på FB som heter ”svenskar på rivieran”. Jag bodde i Nice i 3,5 år i mitten på 80-talet och har länge haft planer på att köpa en liten lägenhet där. Tänkte därför det kunde vara kul att också lära känna fler svenskar som valt detta fantastiska ställe på jorden som en del av sitt liv.

På kvällen i sängen scrollade jag runt bland inläggen i gruppen och då dök det upp ett namn jag kände igen, men jag kunde inte placera det. En natts sömn gjorde susen och dagen efter trillade personen ner i mitt huvud. Vi hade ju varit au pair-flickor samtidigt i Nice min första sommaren där, 1984.

Jag addade henne på FB och förklarade vem jag var och trots att 33 år gått så kom hon ihåg mig.
”Jag är i Göteborg imorgon, lördag. Har du möjlighet att ses?”, undrade hon.
”Absolut! Jättegärna!”, var mitt svar.
Så på lördagen sågs vi på Bee Bar och åt middag, drack ett glas vin och gav varandra en snabbresumé av de senaste 33 åren.

Anledningen till att hon var i Göteborg var att hon jobbade på SAS som flygvärdinna och hade en ”lay-over” i stan. Dagen efter skulle hon göra en ToR Teneriffa och efter det var det Oslo och sedan hem till Stockholm.

Jag blev intresserad och frågade massor om hennes jobb. När jag förstod att hon börjat arbeta på SAS för 1,5 år sedan blev jag förvånad. Kunde man bli flygvärdinna när man var över 50? Kunde man bli anställd på SAS vid denna ålder utan att ha arbetat med detta tidigare? Min återfunna väninna insåg att det vaknat ett stort intresse hos mig och knuffade mentalt till mig.
”Varför söker du inte? Jag tror det skulle passa dig perfekt. Pröva så får du se om du blir antagen. Vad har du att förlora. Du kan ju alltid tacka nej om du ångrar dig. Sök!”

Några dagar senare gjorde jag det…