Coffee, Tea and Me – Mitt liv som flygvärdinna

Nu kommer november.
Det mörka andetaget mellan oktobers färg och decembers juleljus.
Då höst övergår i vinter.
Och liv övergår i död.
När morgnarna är skumma.
Och regnet slår mot fönstren.
Och vinden sliter av de sista löven.
Då jag ser kutryggiga och våta råttor smita in under buskarna vid Drottning Kristinas Jaktslott.
Gatlyktorna som vajar.
Och fullmånen.
Som en kall strålkastare genom persiennerna om natten.
Jag tycker om novembers mörker och magi.
Det är en tid som är tillägnad de döda.
En tid för själar.

Natten då oktober övergår i november stiger vi enligt urminnes tradition, in i tiden mellan tiderna.
Ett dygn så slöjan mellan världarna är som tunnast.
Då barriären mellan de levandes värld och de dödas är bruten för ett ögonblick.
Då luften vi andas är fylld av dödens och födelsens magi.
Samhain.
Det keltiska nyåret.
Sabbaten Beltanes (valborgsmässoafton) mörka motsvarighet.
Övergången från solens och ljusets tid till kylans och mörkrets.
Då skickade vi, med majbrasornas rök, upp önskningar om en vacker sommar och bördiga jordar.
Nu tackar vi för vad marken gav.
Vi hedrar jordens dödsprocess.
Vi hedrar våra döda.
Vi hedrar döden.
För utan döden finns inget liv.
Fram till julens ljus som snart ska tändas, inleds nu skuggtiden och reflektionens säsong.
Tiden då vi lyssnar till vad som viskas inuti.
Till vår inre röst.
Då vi kallar in stöd från de som vandrat före oss.
Tiden då vi reser genom urminnet och drar lärdom längs den väg våra själar valt åt oss.
Då vi en liten stund ska vandra bredvid oss själva.

När irländarna utvandrade till Amerika tog de med sig sin tradition.
Sin Samhain.
Detta blev Halloween.
Det som av många förkastas som ett modernt påfund, men som är betydligt äldre än vårt eget Allhelgonafirande.
Båda kan finnas.
De är vackra var och en på sitt sätt.
När jag var barn hade vi aldrig bus och godis på Halloween.
Istället hade vi ”fullusse”.
Det var alltid kvällen innan lucia, den 12 december.
Då klädde vi ut oss och ringde på dörrarna, sjöng en trudelutt och tiggde.
Pepparkakor och frukt var längst ner på listan.
Godis och pengar låg i topp.
Har förstått att detta var ganska lokalt då flera av mina vänner aldrig hört talas om ”fullusse”.

Det som hände i Nice igår berörde mig.
Den staden är mitt hem.
Jag bodde på Avenue Notre Dame mina sista 1,5 år.
Det var här lägenhetshotellet låg.
Frankrike är ett av de mest sekulära samhällen i Europa.
De har skilt kyrka och stat åt sedan många år.
De accepterar ingen religiös inblandning i hur samhället styrs.
I många år har de generöst tagit emot många människor från andra kulturer.
De har tagit och tar ett socialt ansvar.
Ingen är tvungen att bosätta sig i Frankrike.

Vill man inte leva efter deras regler, lagar, acceptera deras yttrandefrihet och jämlikhet så finns det andra länder att bosätta sig i.
Jag har inget som helst tillövers för människor som inte kan acceptera detta.
Västvärlden bör solidariskt sluta upp på Frankrikes sida och markera hårt.
Det finns inget annat alternativ om vi vill behålla friheten.
För vår frihet är så mycket viktigare än några barbariska bakåtsträvares religiösa kränkthet.
För dessa finns andra länder att välja.

Min frihet och mitt självbestämmande är så otroligt viktigt för mig.
Som kvinna i ett samhälle som dessa monster eftersträvar kommer jag att dö.
Det går inte att ge efter ”lite”.
Det är salamipolitik.
En slice här och en där.
Kräva lite till och ytterligare en bit tills det inte längre finns något kvar.
I denna fråga är jag fransk.
Inte ge efter en enda bit.
Inte göra det till en fråga om deras religiösa känslor som ska respekteras.
Just nu är jag med Frankrike.

Oktober är ett gnissel från en spårvagn när jag går hoppar av flygbussen vid Kungsportsplatsen.
Jag måste borsta av mig Nice.
Nu är det en annan verklighet.
Det är ett dimmigt filter över älven en onsdagsmorgon.
Och regndroppar på backspeglarna när jag åker Dag Hammarsköldsleden mot Högsbo.
Det är mörka kvällar och ljusskygga morgnar.
Det är Göteborg.

Oktober är olikheterna i bilderna jag tagit.
Då, för en vecka sedan, var de blå, turkosa och gröna.
Nu är de orange-gula och röd-bruna.
Jag köper fikon för att minnas.
Jag vänder ansiktet mot solen när den visar sig.
Och kastar mig över arbete som blivit förbisett.
På kvällarna står jag i fönstret och borstar tänderna och ser regnet under gatlyktan utanför Jaktslottet.
Ser vildvinets röda löv blir färre för var dag när vindarna sliter i det.

Oktober är att gå till frisören och klippa av mina sommarslitna toppar.
Kvällarna är texter och tv.
Om mina tankar och andras vardag och uppdiktad verklighet.
Jag saknar det liv jag levde tidigare.
Jag saknar kollegor och tidiga morgnar.
Saknar utsikten mot gruvan i Kiruna på en layover och Las Palmas sand mellan mina tår och allt däremellan.
Vill se världen från ovan igen.
Vill känna planet lyfta och landa från jump seat.
Vill preppa vagnen och servera kaffe och gin tonic.
Ibland känns det så jävla ensamt.

Oktober är blåsten uppe på Älvsborgsbron som sliter sönder mig.
Den är månen utanför sovrumsfönstret om natten.
Och solen som fläker ut sig över min säng om dagen.
Oktober kan vara ett möte en måndagskväll som lämnar en längtan efter mer.
Som lämnar ett fysiskt minne på huden.
Som en drog jag måste ta.
En hand mot mitt ryggslut.
Ett par varma ögon som ser på mig.
Starka armar som håller om mig.
En kropp mot min.

Oktober är en balkong som ska plockas in för vintern.
Och ett styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.
Det är eget bakat fröknäcke i ugnen.
Och en dramaten på släp till Willys.
Det är levande ljus och långa stunder i en varm dusch.
Det är vin med vänner på fredagskvällen.
Och att byta bra låtar med en vän på sociala medier.
Det är social distans i en bar för behovet att skriva och titta på folk på samma gång.
Precis som tidigare när behovet att vara ensam bland andra kom över mig.
Oktober kan vara allt detta på samma gång.

Det är svalare i Nice.
Sommaren har lämnat här också.
En del av träden höstar.
Platanen som jag tycker så mycket om tappar sina stora skuggande blad.
Den går inte till vila så vackert som jag hade velat.
Bladen skrumpnar på grenarna och färgen vattnas ur.
De ligger på trottoaren och prasslar högljutt när jag trampar på dem.
Men vem är jag att beställa färg på ett höstträd.
Palmerna är i alla fall vintergröna.
Pinjen också.
Och kaktusarna.
Och olivträden.

Jag har fått frågan både tidigare och nu, med tanke på det jag skrev förra veckan om dejting, om jag dejtar när jag är här nere.
Det gör jag inte.
Har inte lust och tid.
Och jag får frågan om Fredo och jag har en relation.
Eller har haft.
Det har vi inte och har aldrig haft.
Han är min ”brother from another mother”.
Det samma gäller för Jacques, som jag också brukar träffa här nere.
Jag har en del män i mitt liv, som blivit mycket goda vänner.
Vi vet var vi har varandra och det finns ingen fysisk attraktion mellan oss.
Vi kan prata om allt.

Jag älskar att prata ”sex och samlevnad” med mina ”pojkvänner”.
De har andra infallsvinklar och de öppnar upp för andra sätt att se saker och ting.
Det är både givande och nyttigt.
Jag tror det skulle funka bra att gå från en sexrelation till vänskap.
När man upptäcker att det som attraherar en är snacket och inte den fysiska intimiteten.
Däremot är jag mycket tveksam till om motsatsen är lika enkel.
Och jag ser ingen anledning att äventyra bra vänskap.
– Men om du blir sugen då? har jag fått höra ibland.
– Jag är väl ingen schimpans, svarar jag. Jag går inte runt och blir plötsligt sugen och måste tillfredsställa dessa lustar där och då.
Alltså allvarligt talat, vem funkar så?
Det låter ju som någon som inte har alla hästar på plats enligt mig.
Som inte blivit en fullt utvecklad människa…

När jag lämnade Göteborg i lördags var bilden utanför bussfönstret som en brun-grönmurrig 70-talstapet.
Blandad med regn.
Inte ens trädens färger klarar av att tränga igenom.
Jag vet vad som väntar mig de kommande månaderna där hemma.
Jag tankar värme och sol så gott det går nu.
Nu sitter vi på terrassen med var sin kaffe.
Det värmer så skönt.
Sade på låg volym inifrån vardagsrummet.
Jag älskar att sitta så här.
Han med sin padda.
Jag med min dator och detta inlägg.
Om en stund ska vi gå in till stan.
Vi ska äta lunch i solen på en uteservering i Vieux Nice.
Jag ser och hör planen lyfta från flygplatsen.
Cikadorna är borta.
Duvorna är kvar.
De kuttrar i buskarna.
Jag kan inte duscha med öppet fönster längre.
Det är för kallt.

Jag har svårt att minnas hur hösten, oktober, var här nere när jag bodde här.
Det är så länge sedan nu.
Den är mycket mildare än hemma, även om årets upplaga av oktober är den kallaste på många år.
Stränderna stänger ner.
De flesta är borta nu.
Det är ett par stycken som har lite lunchbord och några parasoller.
När jag bodde här minns jag att jag tyckte det blev ett sånt lugn över stan när säsongen var över.
Kvar blev vi som bodde och levde här.

Ovädret Alex, som drog fram för ett par veckor sedan syns tydligt.
Strömmarna har spolat upp stora stockar och massor av trädgrenar bland stenarna på stranden.
Utloppet vid floden Var, på andra sidan flygplatsen, såg ut som ett raserat sågverk.
Det var tonvis av trädstammar och grenar.
Och på den italienska sidan hade begravda kroppar spolats iland då delar av en kyrkogård drogs med i störtfloden.
Som en tsunami från bergen.
Helikoptrar flyger regelbundet över oss på väg till byarna uppe i bergen för att undsätta människorna.
Vägar och broar är förstörda på många ställen.
Det kommer att ta tid att återställa.

Jag älskar det vemod och den melankoli som hösten drar med sig.
Det är en känsla jag omfamnar och gärna stannar i en stund.
Vemod. Melankoli.
Ord som slingrar sig i mig.
Som rötter.
Jag kan frossa i dem.
I tankar.
I ord och musik.
Som person är jag inte sådan.
Jag har inget depressivt i mig.
Kanske därför jag behöver detta som en balans.
Nu lämnar jag snart Nice för denna gång.
En liten sorg mitt i allt det varma och soliga idag.

Jag har berättat en del om mina år i Nice i fem olika inlägg.
De berörde en hel del av det lite mer privata livet.
Och jag har lyft lite på täcket till det skitiga förhållande jag hamnade i och som jag sedan bröt mig loss från.
Detta har jag gjort offentligt här på min blogg.
Alla som känner mig vet att jag dejtar mycket och ofta.
Och tycker väldigt mycket om det.
Flera har sagt åt mig att skriva om det.
Om dejting när man är 50+.

Jag inser att om jag gör det så blottar jag väldigt mycket av mitt mest privata.
Samtidigt är jag redan väldigt öppen med mycket annat i mitt liv.
För jag dejtar inte för att träffa en ny partner.
Jag är inte ute efter ett förhållande.
Och absolut inget samboliv, det har jag varit tydlig med.
Visst är det så att även jag då och då träffar någon som jag vill ha kvar ett tag, men det är snarare för att jag gillar personen och att sexet är precis det jag önskar.
Då får han gärna stanna, utan attachments eller löften.
En del blir kvar ett tag.
Andra släpper jag ganska snabbt.
Eller så släpper de mig.

Mina vänner vet precis hur jag lever.
Vi är öppna mot varandra och ingen tar sig rätten att döma någon annan.
Den som gör det stänger jag dörren för.
Så länge jag inte gör någon illa så kan jag leva precis som jag vill.
Jag minns inte alla mina partners, men de flesta.
En del av dem vill jag inte minnas längre.
Andra stannar kvar med varma minnen.
Åter andra med en rusk på huvudet.

Jag dejtar på Tinder.
Den världen är snabb och ombytlig.
Du kan ha en fin chatt med en man ena dagen och sedan hörs han inte av igen.
Eller så är det jag som inte hör av mig.
Någon annan dyker upp och fångar intresset.
Jag tar det inte personligt.
Det får jag inte göra.
Jag är 57 och dejtar som aldrig förr.
Jag har en hunger inom mig.
Det är så mycket jag vill.
Har nog alltid varit så.
Det är min person helt enkelt.

Statistiskt sett har jag ca 30 år kvar på jorden.
Och jag tänker leva dessa sista 30 år på precis det sätt som gör mig lycklig.
Jag är ute efter att ha roligt och bestämma själv.
Livet och möjligheterna är inte slut för att jag blivit äldre.
Många har nog inte bilden av en kvinna i min ålder som tar för sig på det sätt jag gör.
En del skulle nog tycka det var omoraliskt, medan andra skulle känna att det var befriande.
Så länge jag är tillfreds med mitt liv är det bra.
Jag kan inte bry mig om vad andra tycker.

Jag vet att jag kan bli väldigt privat när jag pratar.
En del finner det säkert besvärande.
Andra är som jag och faller snabbt in i jargongen.
Vi är olika på många plan.
Jag har inga problem med att vara öppen.
Men jag har inte varit det i mina sociala medier.
Inte på den nivån som detta skulle bli.
Om jag skriver om mitt dejtingliv alltså.
För om jag gör det då vill jag inte hålla igen.
Då bir det ju bara mellanmjölk.
Då kan man lika gärna läsa en harlekinroman.

Om jag skulle lyckas få till en form av bok, vad är du nyfiken på?
Vad skulle du vilja läsa om?
Hit me up!
Jag vill väldigt gärna veta!

Jag följde med Helena, ja hon hette också det, till Monaco och träffade Dominique som var chef på nattklubben, Navy Club.
Den låg på Larvotto Plage i Monte-Carlo, precis nedanför det hus där Björn Borg hade lägenhet.
När man ramlade ut där på natten var det 20 meter från vågorna som rullade in.

Denna lilla klubb tillhörde inte det enorma företaget Monte-Carlo SBM, Société Bains de Mer, som ägde Casino de Monte-Carlo, Hôtel de Paris, Operan, golfklubben, varuhus, massor av restauranger, nattklubbar, spaanläggningar, barer och butiker.
Det gjorde att väldigt många av de som jobbade på deras etablissemang besökte oss.
För en anställd på SBM var det nämligen förbjudet att bevista sin arbetsplats som gäst när man var ledigt.

Vår ägare var en monegask vid namn Fred.
Var han på klubben vid stängning, vilket hände ganska ofta, så brukade han bjuda med oss till en dygnet-runt öppen restaurang där de serverad frukost.
Han åkte före i sin gula Lamborghini med sin polare och efter åkte vi i personalen i barkillen Christians lilla Citroën 2CV med taket nedrullat.
Där satt vi på småtimmarna och såg dagen komma medan vi åt rostade toast med marmelad och drack champagne.
Sedan tog jag tåget hem till mitt lilla rum, sov några timmar, släpade mig ner till stranden och sov sedan resten av dagen där.
Jag minns hur min skjortklänning skavde mot allt salt som satt kvar på min hud när jag gick hem därifrån sent på eftermiddagen.

Jag jobbade som entrévärdinna och skötte garderoben ihop med dörrvakten.
Klubben var liten så vi stod så gott som vid baren med full utsikt över allt som hände.
Lön fick jag i handen varje kväll jag jobbat.
Detta var Monaco och här betalar inte utlänningar någon skatt, men tro inte att de inte hade koll på oss.
Första kvällen jag jobbade hade Domi ringt civilpolisen som kom ner och hälsade på mig och gav mig en tid för att komma till deras kontor för registrering.
Det var som i en gammal film från 60-talet.
Polisen i sin kostym som satt skrev ner mina svar på frågorna på en skrivmaskin.
Vad hette mina föräldrar?
Hade jag några synliga skador eller märken på kroppen? Osv…
Han tog en bild på mig och häftade fast den med mitt ”arbetstillstånd” och sen bjöd han ut mig på dejt.
Det faktum att han var gift var inget hinder.

Fotbollsspelarna i Monaco kom ofta till vår klubb och festade.
Domi försökte para ihop mig med en av spelarna, Manuel Amoros.
Han tyckte vi skulle passa ihop.
Jag var lite mer tveksam…
När vi städade för att stänga klubben den kvällen och jag fixade vid toaletterna hörde jag misstänkt välbekanta ljud.
Jag var ju inte direkt oerfaren så jag fattade vad som pågick bakom den låsta dörren.
Och till slut trillade nämnde spelare ut därifrån med en tjej i släptåg.

De kvällar jag inte tog pendeln till Monaco gick jag på rockklubb i Nice, Le Findlaters.
Jag dejtade en dörrvakt på stället, Jean-Paul, som mitt killgäng inte alls var glada för.
”Det står ju för fan gangster tatuerat i pannan på honom”, sa de.
Och de hade nog faktiskt rätt.
Sen var det Gino.
Galet snygg och urtrevlig.
Han hängde både på rockklubben Find och på Navy i Monaco.
Glömmer aldrig hur vi drack tequila knack och blev snorfulla.
Och att jag sov hos honom i Villefranche i hans spaceade lägenhet.
Den var byggd i två etage med en del en halvtrappa upp, men det var inga väggar.
Som en scen ungefär.
Däruppe hade han sovrummet och en vidunderlig utsikt över bukten med alla båtar när vi vaknade.
Jag minns hur vi lyssnade på Billy Idol och drack kaffe sittandes i sängen.

Detta var mina sista månader i Nice.
I staden och landet som för alltid blev mitt andra hem.
Jag älskade det, men behövde gå vidare i livet.
Då, 1987, var inte Sverige ett EU-land.
Mina möjligheter att arbeta ”på riktigt” och bo där var inte lika enkla som idag.
Jag packade ihop det liv jag haft därnere.
Materiellt rymdes det i ett par resväskor.
Minnena är så många att de aldrig tar slut.
Det var november 1987.
Fredo, brorsan, körde mig till flygplatsen.
Och sen satte jag mig på ett plan till München för att besöka min syster innan jag tog tåget hem till Sverige.

När jag lämnade familjen för att flytta in i min lilla lägenhet slutade mitt liv som aupairflicka.
Nu hade jag fått jobb på kontor.
Jag hade rotat mig ganska djupt med eget boende och ett ”riktigt” arbete.
Mitt umgänge var överhuvudtaget inte svenskt längre, ja om man inte räknade Christina och Anders vars lägenhetshotell jag bodde på.
Men de hade ju bott där i många år så de var mer fransmän än svenskar.

Som jag berättat tidigare så startade ju Caline, mamman i familjen, och älskaren ett företag.
Eftersom båda arbetade på Acropolis, mäss- och kongresshallen i Nice, så var det som arrangörer av denna typ av event deras företag var specialiserat.
Det var här jag skulle jobba.
Jag skötte kontoret, skrev brev, arkiverade, svarade i telefon och agerade mäss- och kongressvärdinna när vi höll eventen.

Detta var före datorernas verklige intåg på kontoren.
De hade köpt en, men den användes mest för att skriva ut adressetiketter och adresslistor.
Ingen av oss fattade nog att det behövdes någon form av program för att kunna använda den till mer än det.
Caline var arg på mig för att jag inte fick den att fungera.
Själv var jag som ett frågetecken inför apparaten.
Lionel, han med dick picen och oblatmaskinen, var och kollade på den och upplyste oss om att det behövdes någon form av program för att kunna använda den.
Så jag fortsatte att använda skrivmaskinen.

Nu när jag inte behövde vara barnvakt om kvällarna gav det mig massor av tid att gå ut.
Och det gjorde jag.
Det var inte många kvällar i veckan jag satt hemma.
Och morgnarna blev därefter.
Jag gjorde t.o.m. en George Costanza och sov under skrivbordet vid några tillfällen när det var som värst och jag visste att Caline var på kundbesök utanför stan och alltså inte behövde riskera att bli påkommen.
Enda risken var att tandläkaren de samarbetade med skulle komma upp oanmäld, men skrivbordet var täckt framtill så jag räknade kallt med att jag skulle vakna om han knackade på och steg in.

Efter ett halvår anställdes Elizabeth.
Hon hade varit mässvärdinna tillsammans med mig på mässan för scenteknik och blev erbjuden jobb nere i Nice.
Hon flyttade ner från sin by uppe i Provence och vi blev arbetskamrater.
Hennes jobb var att sälja montrar till mässorna
Det dröjde inte länge innan vi var goda vänner.
Hon hade ett förhållande med en kille från byn hon kom från, men Nice blev extra allt för henne och hon var ofta med ute.
Hon skaffade sig en hel del affärer vid sidan om sin triste fästman, Francois.
Hon, den polerade familjeflickan, visade sidor som jag tror förvånade henne själv.
Hon levde ut väldig mycket och jag tror det gjorde henne gott.
Vi hade mycket roligt och galet tillsammans.

Kontoret låg i en fastighet på Place Magenta på gågatan mitt i stan.
Det var också ett hus där några prostituerade hade sina små lägenheter där de tog emot kunder.
Elizabeth och jag hade bra koll och var tjenis med damerna.
Irene, den äldre kvinnan med hund, som ofta höll sig i närheten och väntade in sina kunder.
Katja, den mörka 30-åringen, som stod borta vid posten och väntade på sina kunder.
Och så hon, den hårt blonderade, som jag inte minns namnet på och som stod närmre Av. Jean Medicin.
Liza och jag satt uppe på vårt kontor och såg dem komma med sina kunder.
Vi brukade betygsätta männen.
På lunchen gick de alla tre tillsammans ner till beachen och lade sig i solen innan de återgick till arbetet.
De prostituerade sig endast dagtid och åkte hem på kvällarna.

Men något hände med Caline.
Vi hade alltid haft en bra relation när jag var aupairflicka, men nu förändrades hon.
Så fort det var något så gav hon sig på mig.
Jag fick skulden för både det ena och det andra.
Från borttappade brev till det där med datorn som inte fungerade som hon tänkt sig att den skulle göra.
Elisabeth var lite mer förskonad, men också hon fick sin beskärda del när monterförsäljningen inte motsvarade vad Madame ansåg att den borde.
Vi mådde båda väldigt dåligt av detta.
Och vi sade upp oss samtidigt och slutade.

Elizabeth hade fått jobb på ett annat kontor.
Jag hade träffat en svensk tjej som jag börjat umgås med en del.
Hon jobbade på en nattclub i Monaco och de behövde förstärkning…

Sommaren 1986 lämnade jag aupair-livet bakom mig.
Jag flyttade ifrån Caline och barnen till ett lägenhetshotell som drevs och ägdes av två svenskar jag lärt känna, Christina och Anders.
De arbetade för resebolag, hon som långtursguide på Atlas och han som platschef på Fritidsresor.
Båda var bosatta därnere sedan flera år, men inte som ett par.
Denna minimala lägenhet låg mitt i stan, på Avenue Notre Dame.
Jag hyrde ett litet rum längst bort i korridoren, mitt emot toaletten och badrummet.
Det var väl si så där 8–9 kvm.
Säng, TV, garderob, en kokplatta, ett köksbord och två stolar.
Där bodde jag i 1,5 år ungefär.

För att dryga ut den ständigt tomma plånboken åtog jag mig den daglig städning av det lilla hotellet.
Det var korridoren och de två toaletterna och badrummen.
Jag hade deras förtroende och hade nyckel in till kontoret, tillika fullt utrustade kök med tvättmaskin.
Perfekt för mig.

Varje söndagsförmiddag hade vi byte av de turister från Fritidsresor som valt att bo på ”Cattis”.
På morgonen möttes Christina och jag över kaffe och croissant, och när bussen hämtat upp de som skulle lämna, drog vi igång städningen av rummen och bäddning av sängarna för att ta emot de nya som kom.
Många var de morgnar när jag kom direkt från mitt jobb på nattklubben i Monte Carlo eller från några få timmars sömn efter en natt på någon rockklubb i stan.
Vi städade och sedan rasade jag i säng.

Det var mest turister som hyrde in sig, men det fanns ett par som hyrde på månad precis som jag.
Lionel och Laurence.
De hade träffats på klostret där hon hyrde studentrum medan hon pluggade på Hotell och Restaurangskolan i Nice.
Lionel var där för att laga oblatmaskinen åt nunnorna.
Han hade själv uppfunnit den och den var väl mer trasig än fungerande.

Han hade växt upp på klostret då han som baby lämnats på trappan och hittats och tagits om hand av abbedissan.
Lionel och Lollo blev snabbt ett par, men till slut tyckte nunnorna att deras sexliv blev lite för påfrestande att åhöra på det lyhörda klostret så de uppmanades att flytta.

Lionel var ständigt rödvinsdrickande och arbetslös.
När han inte uppfann oblatmaskiner till nunnorna då.
Många gånger när jag kom hem på lunchen för att städa hade han fixat mat åt oss båda.
Då korkade han upp den första flaskan.
Sen körde han på resten av dagen och var ofta ganska rejält på örat när Christina och Anders kom för att ha receptionstid kl 17:00 – 19:00.
De brukade ta sin aperitif, en pastis, där tillsammans och Lionel var inte sen att se till att han fick sig en stänkare han också.

Hans drickande gjorde honom lynnig.
En gång, en sen kväll, var det stort gräl i korridoren och han pucklade på Lollo
Jag for ut, fräste till på honom och bäddade åt Lollo på golvet inne hos mig.
En bit in på natten hörde jag honom rumstera om därute.
Jag gick ut igen och såg hur han drog ut soptunnor genom dörren.
Han hade slängt alla hennes kläder.
Jag knuffade in honom i hans rum och drog in de två soptunnorna och låste in dem på kontoret/köket dit bara jag hade nyckel.
– Nu får du själv förklara för Christina och Anders imorgon varför soptunnorna står här, sa jag åt honom.
Sen gick jag in och låste om mig och Lollo.

Av Lionel jag fick min första dick pic…
Då ock då kom upp och hälsade på mig och min kollega, Elisabeth, på kontoret där vi jobbade. Hon berättade om en kille hon träffat som var väldigt ”välväxt”.
– Då har du aldrig sett min, sa Lionel.
Det fick vi ju hålla med om, men sa också att vi inte var speciellt intresserade av att se den heller.
Dagen efter dök han upp med en polaroidbild för att framlägga bevis för sitt uttalande.
Den bilden har jag fortfarande kvar, men den passar sig inte här.

Det var detta som blev min nya ”familj”, min tribe.
Av Christina har jag fått veta att de till slut separerade.
Det var bra.
Lollo var en söt och schysst tjej.
Hon var värd något mycket bättre än Lionel.
Men han var en mycket speciell typ som jag alltid kommer att minnas.
Christina var som en äldre syster för mig.
Vi sågs så gott som varje dag under tiden jag bodde hos dem och nästan alltid varje kväll då vi båda hade ”Felix” som vårt vardagsrum.
När jag 1988 flyttade till Stockholm hyrde jag hennes lilla etta på Kungsholmen i andrahand.
Och varje gång jag är i Nice så ses vi på vin och mat.
Det blev en livslång vänskap.

För en ung tjej från lilla byn i Västergötland var Nice och Rivieran var som en stor godisskål fylld av lättillgängligt uteliv.
Och jag glufsade i mig.
Barer, nattklubbar och män.
Jag hade väl inte levt ett lugnt och tillbakadraget liv direkt.
Snarare tvärtom.
Mina föräldrar fick nog sina flesta gråa hår från just det faktum att de var mina föräldrar.

Många var de morgnar jag köpte pinfärsk baguette på boulangeriet när jag åkte hem i gryningen.
Och eftersom JM och Caline tog barnen till skolan på morgonen kunde jag rinna ur sängen framåt lunchtid när jag till slut nått ytan av vakenhet.
Här bjöds på nattklubbsliv och barhäng alla veckans dagar.
Vinet var billigt och klubbarna gillade oss svenska singeltjejer som drog män till deras etablissemang.

Jag hängde på ”Le Felix Faure”.
Det var mitt ställe.
En mycket populär och känd bar och restaurang i stan på 80-talet.
Dit gick alla, verkligen alla.
Jag lärde känna de som jobbade där och andra stammis.
Det var tex så jag träffade min ”brorsa” och det gänget han hängde med.
Man behövde aldrig stämma träff där.
Gick man dit så var alltid någon där eller så kom de.

Jag hade en kort relation med en kille som jobbade där.
Han hade en motorcykel 1500 som han körde på bakhjulet framför uteserveringen.
En åktur med honom var galenskap på två hjul.
Jag minns hur vi snirklade oss upp bland hårnålskurvorna till hans lägenhet.
Det gick vansinnigt fort.
Sen lyssnade vi på Purple Rain och rökte gräs.
Han försökte ragga på min väninna bakom min rygg.
Hon berättade allt.
Vi gillrade en fälla som han gick rakt in i.
Sen var det slut med honom.

Mina väninnor var svenskor, alla utom en.
Killarna var fransmän.
Jag upplevde oss svenskor som betydligt mer lössläppta och galna än de franska kvinnorna och troligtvis just därför intressanta för de franska männen.
Vi var nog en frisk fläkt för dem och betedde oss annorlunda än vad de var vana vid.
Jag har funderat en del på varför det var så svårt att få franska väninnor.
Kanske såg de oss som konkurrenter.
Oavsett orsaken så var vi inte direkt kompatibla med fransyskorna.

Under en tid dejtade jag Eric.
Han var vän nattklubbschefen på en av de större klubbarna i stan, Le Grand Escurial.
Alltid företräde i kön.
Alltid VIP-bord.
Även när vi inte längre dejtade hade jag denna VIP-behandling från jättarna i dörren, Aziz och Azouz.
Och bra bord fick jag alltid.

På L’Escurial träffade jag Jean, eller 10:an som vi kallade honom.
En av de snyggaste och trevligaste män jag mött en 10-poängare.
Vi hade en on going flirt under alla mina 3,5 år därnere och tyckte om varandra.
Jag minns en gång när jag körde honom hem i min lilla blå Peugot.
Vi hade fönstren nervevade.
På radion spelade Madonnas senaste hit ”La Isla Bonita”
Och varje gång jag hör låten….
En dag satt han på sin MC utanför min lägenhet när jag kom hem.
Klädd i svart läder och med solbrillorna på plats.
– Vad gör du här, sa jag.
– Väntar på dig, sa han.
Han räckte över en hjälm till mig och sedan bjöd han mig på en tur till Monaco och tillbaka via Grand och Moyenne Corniche.
De kommande 12 timmarna tillbringade vi hemma hos mig.

När JM flyttat ut och bosatt sig nere vid hamnen tog han för givet att jag skulle ”barnvakta” åt honom också.
En morgon när jag och min väninna fortfarande sömnmässigt var på havets botten efter en lång utenatt öppnades dörren till mitt rum av Caroline, tösen.
– Hon sprang fort uppför trappan:Hon är där, sa hon till JM.
– Du glömde inget igår Helena? skrek JM
Han hade sagt åt mig att barnen skulle köras upp till huset för att han skulle ut med någon vän.
När jag väntat ett bra tag ringde jag Caline och förklarade situationen.
Jag och min väninna ville ut på stan och jag kunde inte vara barnvakt åt barnen varje kväll, eller så gott som…
– Bara åk, sa hon. Jag ska ta det här med JM. Han får skaffa sig en egen aupairflicka.
Jag förklarade för JM att jag väntat långt över den tid vi kommit överens om och att jag sedan ringt Caline som sagt åt mig att jag kunde gå ut och att han kunde kontakta henne om detta.
Ilsken och frustande stegade han ut ur huset med barnen efter sig, och jag blev aldrig mer uppmanad att vara barnvakt när han hade kidsen hos sig.

När både Caline och barnen var borta hade jag ibland vänner på fest.
Jag minns ett galet poolparty i huset med fem killar, jag och en annan tjej.
Drinkar och gräs.
En av killarna, Didier Artzet, var Formel 3 förare och vann loppet i Monaco året efter, 1986.
Eric sov över vid flera tillfällen och så även fotbollsproffset som jag slog klorna i.
Han var inköpt från Argentina för att stärka laget, and MAN did he do!
Han gjorde mål på mål på mål och var OGC Nice stora star.
Thibault, den fotbollstokige pojken, älskade det faktum att hans aupairflicka dejtade Jorge Dominguez.
Hans dröm var att få träffa honom.

Men aupairlivet kom till ett slut och jag fick ett nytt jobb.
Caline och älskaren startade sitt företag och jag anställdes där sommaren 1986.
Nu började en ny fas i min Nicetillvaro…

I juni 1984 steg jag av planet i Nice.
Au-pairflickan som jag skulle byta av var och hämtade mig.

I en sliten blå Peugot slingrade vi oss upp till Gairaut, en stadsdel med villor på berget precis ovanför Nice centrum.
Hon var kvar några dagar och sedan lämnades jag ensam.
Med en helfransk familj med två barn.
Caroline var 10 och Thibault var 6 år.

Jag minns att jag var förvånad över hur de bodde.
Hade nog trott att det skulle vara en helt annan standard.
Jag tyckte möblerna var fula och av dålig kvalitet.
Trädgården var illa omhändertagen.
Huset likaså.
Den där sista finishen fanns liksom inte någonstans.
Det verkade inte finnas någon tanke bakom, vare sig ute eller inne.

Jag kastades snabbt in i det franska livet.
Sög åt mig språket som en svamp.
Det var ju enda sättet att kunna kommunicera.
Allt på TV var dessutom dubbat.
Jag kollade Dallas där JR pratade franska.
Det var tom en fransk variant på intromusiken.
Detta rubbade min världsbild totalt.
Det var mycket som skulle göra det.
Jag var uppväxt i ett land som brukade kallas DDR-Sverige.
Jag var 21 år.
Jag skulle bli kvar i 3,5 år.
Men det visste jag inte då.

Min uppgift var att sköta hushållet i familjen.
Städa och röja upp.
Tvätta och vika kläder.
Allt utom mannens skjortor som lämnades bort till tvätterska för tvätt, strykning och vikning.
Familjen lämnade allt efter sig där de stod.
Frukost på bordet, kläder på golvet, grejer i badrummet.
Jag fixade efter dem.

Hunden och jag hade huset, trädgården och poolen för oss själva om vardagarna.
Sen hämtade jag barnen i skolan i den slitna Peugoten och såg till att de satte igång med läxorna innan föräldrarna kom hem.
Mamman gillade att laga mat.
Det var hennes grej.
Jag röjde upp efteråt.
Passade mig utmärkt.

Jean Marie, pappan, kom från Algeriet.
Han och hans föräldrar hade lämnat Algeriet 1962 när landet blev självständigt.
Han var det man kallar ”pied-noir”.
En benämning på franska medborgare som bodde där före självständigheten och var födda där.
Caline, eller egentligen Catherine, mamman, var född och uppvuxen i Carpentras.
En liten ort i centrala Provence, inte långt från Avignon.
Eftersom jag är en ”papegoja”, blev min franska dialekt en blandning mellan provencalska och pied-noir.

Jag blev kvar i familjen i två år.
De var schyssta och jag trivdes bra.
När jag varit där i ett år kom JM på Caline med att ha en affär med sin chef.
Jag hade vetat om det hela tiden.
Jag satt nämligen ofta barnvakt åt älskarens dotter när de var ute eller jobbade med uppstarten av det företag de var på väg att starta.
JM var hemma med ”våra” barn.
Caline sa att hon lovat mig att jag skulle få gå ut med mina väninnor och på så sätt fick hon loss mig för att barnvakta.

Det blev stor dramatik när allt uppdagades.
Han rotade efter en cigarettändare i hennes väska och hittade ett brev.
Eftersom JM var en eldig och dramatisk typ, tog han sitt pick och pack och flyttade ut, ner till sin lägenhet i hamnen som han haft och tidigare hyrt ut.
Jag blev kvar med Caline och barnen.
Vi kom bra överens och fick vår vardag att flyta fint.
Jag var ju hennes partner in crime liksom.

Hon ville inte att barnen skulle veta att hon träffade Mr Nouveau, som han hette, älskaren.
Därför tvingades de i säng tidigt, för så fort de somnat åkte hon iväg.
Hon lät bilen rulla nerför backen och startade den först när hon var en bit ifrån huset så de inte skulle höra.
Skulle de vakna så var dealen att jag skulle säga att hon varit tvungen att åka ner till jobbet i mäss- och kongresshallen där hon var projektledare.
Sen skulle jag ringa henne så hon kunde komma hem och låtsas som ingenting.
Tidigt, i gryningen, kom hon tillbaka så det skulle se ut som om hon varit hemma hela natten.
Ja jävlar, det var ett upplägg!

Innan allt detta hände och JM bodde i huset var det ofta lunch- eller middagsgäster på besök.
De hade många vänner och ett ganska stort umgänge.
JM var en ansedd skattejurist i stan.
Han hade många prominenta kunder, bl.a borgmästaren, Jacques Medicin.
De umgicks med många av hans klienter och flera av dem var återkommande gäster.

Caline fixade mat och sedan spelade de kort, pratade eller drog iväg till casinot i Monte-Carlo.
Det var ofta högljudda diskussioner runt bordet.
Sådär på franskt vis, där man inte alltid är överens men kan umgås och diskutera ändå.
Valde de att bli kvar hemma kunde jag ge mig ut på stan med mina vänner efter att jag röjt av och fixat iordning i köket.
Åkte de bort måste jag vara hemma med barnen.
Var barnen på sommarlov hos mor- eller farföräldrarna fick jag ofta följa med till casinot.

Några av de yngre singelmännen som fanns i bekantskapskretsen hade jag hemliga relationer med.
Jag var ung och galen och levde verkligen loppan.
Men det berättar jag mer om en annan gång…

Klockan är 04:30.
Väskan dånar över kullerstenarna i ett gryningstyst Gamla Stan.
Går till Arlanda Express för att ta morgonflighten till Nice.
Sov typ 3,5 timma i natt.
Att jag aldrig lär mig.
Men det var så kul med allt prat…
Tar igen en dryg halvtimma på vägen ner.
Nu ska jag carpa Nice i en hel vecka.
Dricka rosé, nöta asfalt, bli kletig av värme, solskydd och svett.
Och träffa vänner.

Nu ska jag berätta om mitt Nice för er igen.
Om färgerna, svalorna, stenarna, pinjen och cikadorna.
Jag har inget att säga till mitt försvar.
Jag är förälskad i denna plats på jorden.
Nu har jag t.o.m tittat på en lägenhet på våning 4 i brorsans hus.
Utsikten från den 20 kvm stora terrassen är underbar.
Jag ser havet.
Och jag hör och ser mina kollegor lyfta från flygplatsen och ser dem vända ut över Medelhavet.

Renoveringsbehov, ja.
Kök måste fixas omgående.
Här säljs lägenheter vanligtvis utan kök.
Det enda som finns är en vask, ingen spis, inget kyl- och frys, inga skåp.
Och här finns aldrig tvättstuga i källaren.
Fredo tycker det är så fascinerande med våra tvättstugor.
Att maskinerna får stå kvar.
Att ingen helt enkelt tar dem och drar.
Badrum fungerar och är ok, men behöver en uppfräschning.

Fredo är ordförande i BRF:en.
Han har koll på både kostnader, lagar och regler.
Det är andra regler som gäller här jämfört med hemma.
Jag får kolla med banken vad de säger.
Fortsättning följer.

En av dagarna tar jag en lång hiking.
Går samma sträcka som jag gick sist, dvs från hamnen i Nice, runt Cap de Nice och till Villefranche.
Det är så makalöst vackert.
Och varmt.
Jag ställer mig i skuggan av en pinje för att freda mig mot solen en stund..
Det doftar starkt av dess barr och de ligger som en matta under mig.
Långa och torra.
På en del ställen luktar det som i en bastu.
Torrt trä som hettas upp.
Jorden är röd och klipporna vassa och vita.
Tror det måste vara kalksten.

I Villefranche går jag till samma restaurang som sist.
Äter ett stort fat med pasta bolognese.
Behöver energi.
Fyller på med rejält med vatten, även i min medhavda flaska.
Sen går jag vidare.
Mot Saint Jean Cap Ferrat.
har bestämt mig för att gå Tour du Cap Ferrat som jag läst lite om.
Den lär vara enastående vacker.

Jag passerar hamnen och stranden.
Bland det första jag går förbi när jag kommer till Cap Ferrathalvön är Villa Nellcôte.
Den ägdes från 1971–1973 av Keith Richards i Rolling Stones.
Hela gruppen bodde här under tiden och det var här det berömda dubbelalbumet ”Exile On Main Street” från 1972 spelades in.
Med hjälp av google maps hittar jag rutten.
Och den är magnifik.
Det gäller för båda de två trails jag gått.

Liksom på förra sträckan så är också denna delvis i avsaknad av räcken och murar.
Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna.
Det är ofta vassa klippor och långt ner till vattnet.
Är vädret dåligt ska man definitivt inte gå någon av dessa två.
Inte heller om man har om man har höjdskräck.

Unga killar hoppar och gör volter från de utstickande taggiga klippavsatserna rakt ner i den turkos svalkan.
Vattnet är klart och fint.
Pinjen, oliven och kaktusen så grön.
Ljuden från yachterna, flygplanen och cikadora är det jag hör.
Och plumsen från kropparna som dyker i vattnet bakom mig när jag vänder mig om och fortsätter gå.
Jag rekommenderar varmt att du som åker till Nice tar dig tid och går dessa rundor.
Du kommer inte att ångra det.
Men ta med vatten och smörj dig väl mot solen.

Varje dag går jag in till stan.
Jag trivs att ensam gå runt och bara titta.
Jag sitter gärna på en bar i skuggan och kollar folk.
Skriver och tar en kaffe eller ett glas rosé.
Att shoppa är inte min grej överhuvudtaget.
Inte att gå i butiker heller.
Tycker däremot det är kul att gå in i mataffärer.
Kolla och handla.
Det finns så mycket som inte finns hos oss.

Fredo och jag umgås en del, men inte överdrivet mycket.
Vi är båda personer som har behov av att vara ensamma.
Jag går på mina turer.
Träffar mina vänner, med eller utan honom.
Han har sina möten med folk.
Jag skriver.
Han går till sin syster och dricker en kaffe.
Ibland följer jag med, ibland stannar jag kvar på terrassen och skriver.
Vi är nog verkligen som ett syskonpar.
Vi gnabbas och slänger käft.
Vi skrattar och diskuterar.
För mig är det lätt att bo hos honom.

Och helt plötsligt har en vecka gått.
Jag har duschat för öppet fönster varje dag.
Jag har ätit min franska frukost på terrassen.
Det har varit fint, men det blir bra att komma hem också.
Nice finns kvar.
Jag kommer ner igen.
Detta är ju också hemma.