Coffee, Tea and Me – Mitt liv som flygvärdinna

Det kommer tillfällen i livet då man tvingas starta om.
Det kommer att hända alla ju mer åren packar in under en.
Ingen går fri.
Det svåra är att förmå sig att ta steget.
Man vet att den plats man just nu är på måste ändras.
Man måste börja om sig själv.
Det kan var arbete, förhållande, bostadsort… you name it.
Man vet vad man har, men inte vad man får, även om det man har är dåligt och just därför är det svårt och motigt.
Just därför gör man ofta inte det nödvändiga.
De gånger jag valt att starta om, bryta upp och gå vidare, har det trots allt alltid mynnat ut i något bra.

Men denna gången har jag inget val.
Omständigheterna har gjort valet åt mig.
Och jag stretar emot mentalt.
Vänder tjurigt ryggen till och stampar lite med foten.
Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva omstarta mig själv igen.
Inte nu när jag hittat något jag älskar så mycket.
Jag är inte klar med detta. Inte på långa vägar klar.
Men verkligheten är brutal som alltid.
Jag tvingas lämna ett liv som gjort mig så innerligt glad.
Det är inte rättvist.
Men vem har sagt att livet ska vara rättvist.

Det som jag varit rädd skulle hända ända sedan den där regniga nattlandningen i Göteborg efter en Teneriffaflight i mitten av mars, har hänt.
Då såg vi vår VD’s pressmeddelande och insåg att coronvågen dragit in som nån slags tsunami och att flygbranschen drogs med på ett fullständigt förödande sätt.
I början fanns hoppet att detta skulle ebba ut inför sommaren och att planen skulle komma upp i luften igen.
Men tiden gick och de blev bra värre.
De små ljusningar som kommit den senaste tiden var inte tillräckliga för att stoppa det oundvikliga.
Och nu gick lien.
Skoningslöst.
I LAS-ordning.

Jag hikeade runt på ett försommarvackert Brännö under tisdagen.
Upplevde klippor, skärgårdsskog, små nyfikna lamm, trift, bomullsbollar, allehanda fåglar och havet.
Det salta blåa västerhavet.
Och junisolen, den som aldrig riktigt går ner.
I öronen hade jag en bok.
Mina vandringar har blivit mitt sätt att leva just nu.
Jag carpar dag för fullt när vädret tillåter och när den inte gör det finns det alltid lite jobb rörande mina uppdrag.
Eller en serie att titta på.
Eller bilder att gå igenom.
Eller texter att skriva.
När jag satte mig på Brännö Varvet och tog en kaffe innan jag båtade mig tillbaka till stan förstod jag att något hänt.
FB-gruppen för oss SAS-anställda på STO-basen översvämmades av inlägg.
När jag kom hem och öppnade min SAS-iPad såg jag att också jag fått beskedet om uppsägning.

Jag ska låta tankarna tumla runt ett tag innan jag bestämmer mig.
Det måste få landa, men jag har två möjliga val:
1/ Att låta mig sägas upp med återanställningsrätt inom 9 månader + min uppsägningsmånad.
2/ Att avsluta min anställning och skriva kontrakt för att gå tillbaka till resurspoolen.
Alternativ två gör att jag med säkerhet inte kommer att flyga mer under 2020.
Troligtvis kommer jag inte heller att göra det om jag väljer alternativ 1 då det finns anställda kvar och jobben kommer att fördelas på dessa.
Min chans till återanställning under 2020 bedömer jag som liten.

Så nu är det dags igen.
För omstart.
Det kunde varit så mycket värre tänker jag.
Tänker att mitt liv är som en roman och jag har huvudrollen.
För om jag inte gör det riskerar livet att passera vid sidan om mig.
Alla de där små sakerna som gör det så vackert kommer att passera obemärkta.
Tänker att oavsett så är det en välsignelse att få vara här just nu.
Och mitt mål är att få flyga igen.
Det är det jag vill.
Jag är inte klar med detta.
Jag vill ha mitt bästa liv tillbaka så fort som möjligt.

Efter en vecka med vandringar avslutar jag veckan hemma.
Det regnar ute när jag vaknar.
Det klafsar på rutan.
På byggställningen.
På livet…
Tvättstugan bokad, städningen planerad, adminjobb samlat på hög.
Göromål för en innedag med regn.

Jag har gjort mina dagar till vandringsdagar.
Det passar mig just nu.
Mycket tankar. Mycket egentid.
Mer än vad jag är van vid.
Måste göra något bra av det.
Vandringarna börjar sätta sig i benen.
Och i huvudet.
Jag gillar det.
Kan längta till nästa.. och nästa.. och nästa..
Vad göra jag när är jag gått dem?
Gå dem en gång till?
I en annan årstid?
En sval oktoberdag när skogarna brinner?
Förhoppningsvis jobbar jag igen då.
Får gå mina turer på andra ställen i Sverige.
Jag fastnade för Gotaleden.
Kan känna ett rejält sug efter att fortsätta på den.
Det är totalt 71 km fördelat på nio etapper.
Jag har gått två.
Göteborg – Skatås och Skatås – Kåsjön.
Det finns kvar. Det blir sommarens mål.
Att gå dem alla.
I början av året hamnade Gotaleden på plats 16 av de 52 resmål för 2020 som New York Times listade som de bästa att uppleva.

Och så ska jag ut på öarna i Göteborgs skärgård.
Vandra runt där.
Lukta på västerhavet.
Smeka klipphällarna.
Kenneth och jag besökte Vrång för ett par veckor sedan.
Dit kommer jag att åka tillbaka.
Tyckte mycket om den lilla ön.
När jag några dagar senare satte mig på båten till Brännö gick jag av på fel ö.
Hamnade på Köpstadsö, Kössö i folkmun, och till sist på Styrsö.
Men det spelar egentligen ingen roll var jag hamnar.
Huvudsaken är att det finns fina rundor att gå och nya vyer att uppleva.

När Monica och Paula gått hem efter snack och vin på kvällen ser jag ett avsnitt av Jills Veranda.
Det med Miriam Bryant.
Hennes låtval får mig att falla genom tiden.
Jag är 29 år och det ska aldrig bli vi.
”Jag kommer aldrig att lämna henne”, säger han den första kvällen.
Han lever med en annan kvinna.
Jag tänker inte så mycket på det.
Bryr mig inte om det.
Tror det ska bli en sommarromans.
Det blir inte så.
Fem år ska vi ge varandra.
Jag älskade honom. På riktigt. Skärande riktigt.
Jag har aldrig velat ha barn.
Han är den ende jag velat det med.
Och så var det var jag som lämnade.
Jag flyttade ner till Göteborg och startade ett nytt liv.
Var det medvetet?
Nej, men jag hade troligtvis inte klarat av att släppa honom annars.
Och där nere i Göteborg bestämde jag mig för att jag inte skulle ha några barn.
Jag ville inte det.
Det var inte min grej.

Jag ligger på alla fyra och rensar avloppet.
Radion står på.
Det landar tungt och längtansfullt i magen när jag hör att SAS öppnar upp mot Nice, Palma, Tessaloniki, Athen…
Hoppet!
Kanske får jag snart fortsätta det kapitel i livet som jag kommit att älska.
Mitt nomadliv.
Livet i resväskan.
Det är det som passar mig.
Det är så mitt liv blivit.

”Bittersweet memories
That is all I’m taking with me
So goodbye
Please, don’t cry
We both know I’m not what you need…
I hope life treats you kind
And I hope you have all you’ve dreamed of
And i wish to you, joy and happiness
But above all this, I wish you love…”

Jag vaknar alldeles för tidigt om morgnarna.
Klockan är runt halv fyra när ljuset börjar komma.
Det där med att inte ha fått persienner på plats ännu…Det är inte det att jag inte kan somna om, men sömnen störs.

Styrelsemötet med branschföreningen i torsdags var ett välkommet avbrott i mitt permitterade liv.
Fyra av oss var på plats tillsammans med vår VD.
De andra tre var med via skype.
Lite trubbel med att få tekniken att fungera i början, men det lösta sig.
Valberedning var också inbjudna och följde mötet för att få en bild av det arbete vi gör.
Kan dock konstatera att dynamiken, som vanligtvis uppstår på mötena när alla är samlade, till stor del gick förlorad.
Det var vi alla överens om.
De som inte fysiskt är närvarande i rummet, blir väldigt avskärmade från mötet.
Hela den sociala biten, den som uppstår utanför mötesrummet, med fikapauser och middag på kvällen, försvinner och gör att teamet inte binds samman och banden stärks.
Jag måste säga att jag är väldigt tveksam till denna typ av möten och tror inte det har någon framtid om ett väl fungerande team ska byggas, förtroende uppstå och kreativa idéer blomstra.
Det är bra de gånger någon inte har möjlighet, tex vid sjukdom eller om en snabbt uppkommen fråga behöver avhandlas och inte kan vänta, men det är verkligen inte någon ultimat lösning.

Dagen efter möter jag upp med min syster och svåger vid Kronhusbodarna och tar en lunchfika då de är i stan för ett besök.
Sommarvärmen har äntligen kommit.
Den bitiga vinden har gett med sig.
Älskar när min numera något enahanda tillvaro bryts en stund och något nytt händer.
Eller nytt och nytt, men det är så det känns när man ska försöka lever coronalivet och samtidigt inte får arbeta.
Jag önskar jag skulle få arbeta mer, men har inget planlagt för resten av maj och juni.
Jag har dessutom semester från 3 – 21 juni, vad nu det ska vara bra för då jag inte gjort många arbetsknop sedan början på april.
Men så är det nu.
Semester.

På kvällen besiktigar Paula, mina granne, och jag två lägenheter i huset som är flyttstädade och tömda.
Vi underkände städningen av dem när vi först var där i onsdags, men nu var det fint och riktigt gjort.
Det är två hyresrätter som nu ombildas till bostadsrätter och säljs av föreningen.
I nästa vecka ska de stylas lätt och sedan går de ut på Hemnet.
Vill du bo i centrala Göteborg i vår fantastiska fastighet är du välkommen att buda.
Jag flyttade hit i augusti 2016, när jag separerade, och jag har trivts så otroligt bra.
Jag sitter i styrelsen, där jag är ordförande, sedan maj 2017.
Vi har haft tuffa år då vi förberett och jobbat för det stora renoveringsprojekt som vi nu är mitt uppe i.
Vi skulle varit igång redan våren 2018, men olika käppar fastnade i våra hjul så arbetet drog inte igång förrän februari/mars i år.
I vecka 29 är det tänkt att vi ska vara i mål och än så länge håller tidsplanen.

Jag är väldigt glad att jag lever ensam i dessa dagar.
Vill inte ens tänka tanken att detta skulle hänt när jag fortfarande var kvar i min tidigare relation.
Det hade varit en mardröm.
En verklig mardröm.

Det är kallt och tomt i lägenheten.
Det gapar stora hål där mina fönster har suttit.
Byggkillarna är på lunch när jag kommer hem efter min arbetsdag i luften.
Steg upp 03:35 för att jobba och somnade 01:30 så jag är trött och lite hung-over efter kvällen, som blev sen, hos Mirre och Johan i Gamla Stan.
Det är inte idealt när jag ska med tåget 08:10 och klockan ringer 06:20… men det ar så trevligt och kul att det var värt varje minut av missad sömn.

Längtade så efter att få se en flygdag på min roster.
Och så fick jag det.
Så jag packade min väska och satte mig på tåget och åkte till staden byggd på öar mellan innanhavet och Mälaren.
Trodde det skulle bli svårt att stiga upp.
Det var fel.

Jag vaknar av försommarljuset strax före klockan ringer.
På med face och uniform och sedan taxin till Arlanda Express.
Är på Arlanda 05:25 och har incheckning 06:15 och nej, det är inte för jag längtar så utan för att Expressen bara går en gång i timman vid denna tid.
Hade jag tagit den senare hade jag alltså varit 10 minuter sen.
Not ok.

Jag trycker fram en kaffe på maskinen, tar ett glas bubblande vatten och sätter mig i soffan och checkar in på iPaden.
Jag ska flyga med Pia, Mia och Maria
Första två leggarna är ARN-GOT GOT-ARN.
Dagens andra två går ToR London.
Göteborg tar emot oss med gråväder och ett regn så tunt att det osynligt dammar in genom vår bakdörr.
London ger oss 22 grader och strålande sol.
När vi flyger in mot Heathrow sträcker jag nacken så mycket jag kan där jag sitter fastspänd, för att se maximalt genom det lilla fönstret i bakre galleyet.
Får en skymt av Tower Bridge, Themsen och myllret av miljonstaden därnere.
Tänk när vi kan få resa igen.
På riktigt.
Som då, innan…

Från den 18 maj är det krav på munskydd för att få boarda våra plan.
Tänk på att ha med ett eget om ni ska ut och resa nu.
Har du inget nekas du ombordstigning.
Det är ett led i att skapa säkerhet för våra passagerare och oss som arbetar ombord.
Vi har fortsatt ingen servering ombord.
Jag är glad för alla steg som tas för att få upp oss i luften igen.
Om det är detta som behövs så låt oss hjälpas åt med det.
Att inte lyda denna uppmaning och ta av sig munskyddet inne i planet under flight är ansett som unruly behaviour.
Att däremot ikläda sig duschmössa av plast eller cyklop är det inte krav på.
Inte heller full plastmundering…
Vi får se mycket roligt och konstigt i Coronans kölvatten kan jag lova.
Och Mia och jag konstaterar att vi faktiskt är med och skriver historia just här och nu.

Men idag är jag bara glad att få sitta på mitt jump seat och känna planet trycka ifrån och lyfta.
Och sedan, det lilla dunset när vi tar mark.
De vinande ljuden av ett flygplan i luften.
Dofterna som är så typiska – jetbränsle och kaffe.
Ljuset som tar sig in genom de små fönstren när vi går igenom molnen, som klättrar runt över taken och bagagehyllorna.
Jag annonserar texten jag känner så väl, om syrgasmasker, flytvästar och säkerhetsbälten.
Det är en ganska lång arbetsdag, men jag önskar den hållit på i flera dagar.

Och så är jag hemma igen.
Efter en tågresa genom ett frodigt försommarsverige.
Sittandes på pallen i köket i mitt inplastade hem, ringer jag ett samtal innan jag går till Nonna och äter lunch.
Jag går tillbaka, pratar med byggkillarna som nu håller på för fullt.

Så jag tar datorn och går till Sorellina och sätter mig i solen med en kaffe och en stor karaff vatten.
Sen kommer jag på att det är fredag på en onsdag…
Då beställer jag in ett glas vin.
Rosé med en isbit eftersom jag sitter i en solstrimma.
Och sen skriver jag.

Detta visade sig bli ett ganska långt inlägg så jag beslöt mig för att dela upp det på två.
Del ett av Unruly Passengers lade jag upp förra fredagen och nu kommer part two.
Hoppas ni vill veta lite mer runt detta ämne.

Att fysiskt angripa kabinbesättning eller andra passagerare är mer ovanligt, men det händer. Det kan vara medvetet aggressiva knuffar eller regelrätt tafsande.
Jag har inte någonsin varit utsatt för det, men jag vet att denna typ av incidenter ses mycket allvarligt och skulle leda till att personen inte längre får flyga med bolaget.
Han eller hon svartlistas helt enkelt.

Att inte följa våra instruktioner under flygningen är ett annat beteende som inte accepteras, men som är mycket vanligt att det obstrueras mot.
Exempel på sådant är:
– inte sluta prata i mobiltelefonen
– inte sätta på sig bältet
– inte fälla upp bordet eller stolsryggen
– inte sätta barnet de har i knät i den position det ska sitta vid start och landning
– inte stänga av datorn och lägga den i handbagaget
– inte stuva undan handbagage på det sättet det ska göras
– att ha väskan till hunden/katten öppen och ibland djuret ute
– att resa sig upp när skylten med säkerhetsbältet är tänd osv…
Att vi säger till och det efterföljs är det allra vanligaste så klart, ibland tänker man sig helt enkelt inte för, men i vissa fall så uppstår diskussioner och ifrågasättande och då är det faktiskt så att det är vi som har sista ordet.
Vi är där för att garantera allas säkerhet och vi kan och följer de regler som finns ombord.
Det är inte lönt att ta den diskussionen med oss då det är vi som faktiskt bestämmer.

Punktlighet är viktigt för alla flygbolag då det kostar stora summor med förseningar.
Att bete sig på ett sådant sätt att flighten blir försenad anses också som ett unruly behaviour.
De olika beteendena jag nämnde ovan är sådana.
Vi får inte lämna kommandot ”cabin checked” till vår kabinchef, som i sin tur ger ”cabin clear” till kapten, förrän detta är kontrollerat.
Och innan dess lyfter inte planet.
Många tycker säkert att det är kinkigt av oss att vara så petiga med vad de kanske anser är petitesser.
Men skulle det mot förmodan uppstå en incident vid start eller landning så är det otroligt stora krafter i rörelse och om man då inte har plockat undan saker och inte sitter korrekt så kan det bli skador.
Tex en laptop som sätts i stolfickan istället för att läggas i handbagaget kan flyga upp och träffa dig eller din stolsgranne i ansiktet.
Jag lovar, det kommer att göra väldigt ont och kunna bli mycket stora skador.

Så länge vi är kvar på marken går det att avlägsna de personer vi bedömer skulle kunna utgöra ett hot mot säkerheten genom att vi tillkallar väktare eller polis som får ta hand om dem.
Det är en helt annan situation när vi är uppe i luften. Det är därför detta är ett så viktigt att vi har diskussioner runt detta så att vi vet hur vi ska hantera det den dagen det hände.
Mycket av våra samtal under nödträningsdagen går ut på att prata om hur vi lugnar ner situationen när vi är uppe i luften.
Hur vi gör för att hamna på en nivå som är hanterbar och under kontroll.

Som en sista nödlösning har vi ett sk ”restraint kit”. Det innehåller handbojor och breda remmar som gör att vi kan sätta fast personen i stolen. Detta har jag aldrig hört att någon av mina kollegor har behövt använda och det är mycket ovanligt.
Det är en sista nödlösning om någon går fullständigt över gränsen. Här kommer vi självklart att behöva hjälpa av starka personer bland passagerarna för att kunna få detta på plats.
Tänk dig själv att i en trång flygplansgång få på handbojor och binda fast en person som löper amok.

När vi åkte från planet i crew transporten till hotellet och någon incident hade utspelat sig, minns jag hur kapten sa:
”De flesta tror de har betydligt mer svängrum och möjligheter att bete sig illa ombord än vad de faktiskt har.
De vet ofta inte hur allvarligt flygbolagen ser på detta och hur snabbt det kan gå till att de inte längre är välkomna ombord på ett bolag.”
Det slitna uttrycket ”kunden har alltid rätt” är inte applicerbart när det kommer till beteenden som hotar säkerheten ombord.
Att på något sätt hota flygsäkerheten ses som mycket allvarligt.

Detta var en av punkterna på vår nödträningsdag i april.
Det är ett ganska intressant ämne har jag förstått eftersom jag fått en del frågor rörande detta.
Unruly betyder här passagerare som på olika sätt och i olika grader obstruerar mot säkerhetsreglerna ombord, riskerar att bli en säkerhetsrisk eller beter sig illa på flygningar.
Detta har med åren blivit ett eskalerande problem för alla flygbolag.
Händelser som på marken inte skulle ses som lika allvarliga blir i luften, med tanke på flygsäkerheten och den utsatthet vi alla har där uppe, klassade på ett annat sätt.

Alla incidenter rapporteras till vår säkerhetsavdelning och alla de som rapporteras får en återkoppling från flygbolaget rörande det inträffade.
I värsta fall blir personen förbjuden att flyga med bolaget framöver och saken blir polisanmäld.
Att på något sätt hota flygsäkerheten, eller oss som är satta att upprätthålla den, ses som mycket allvarligt.
I de lindrigaste fallen blir personen uppmärksammad på att deras beteende har rapporterats och noterats av flygbolaget.
De får en varning skulle man kunna säga.
Det blir alltså inte bortglömt utan finns i rapporteringen och syns om det skulle inträffa igen.

Vi boarding står två av oss i främre galleyet och möter passagerarna.
Detta är för att välkomna men också för att övervaka och notera ett eventuellt avvikande beteende.
Det behöver inte vara berusning, aggressivitet eller liknande. Det kan också vara om någon ser sjuk ut, verkar flygrädd eller på andra sätt ser obekväm ut.
Det kallas ”monitoring of passengers” och är ett viktigt moment i vårt säkerhetsarbete.

När det kommer till ett unruly beteende är det ofta alkohol inblandat.
Vi är därför observanta och noga med hur mycket alkohol som serveras. Om en person är uppenbart berusad innan avgång får denne med största sannolikhet inte komma med på planet.
Detta har jag själv varit med om vid några tillfällen då kapten och kabinchef tagit beslutet att inte låta personer komma ombord.
Det är absolut förbjudet att dricka medhavd alkohol. Trots det händer det då och då.
I vissa fall är passageraren omedveten om förbudet.
Vi påtalar det om vi ser det och vi serverar sedan inte mer till dem efter det, då vi inte vet hur mycket de druckit.
Slutar de inte dricka trots vår tillsägelse tas alkoholen i förvar och sätts på flightdeck under resten av resan och incidenten rapporteras.

En del uppvisar ett aggressivt beteende.
Det kan rikta sig mot oss i crewet, mot personens eget resesällskap eller mot andra passagerare.
Det är till exempel inte ovanligt att det uppstår gruff när någon fäller ner sitt säte för att sova. Personen bakom blir irriterad och börjar knuffa på stolsryggen och bete sig illa mot den framför.
Stolarna går att fälla bakåt för att man har rätt att göra så och det är inte ok att sitta och störa resan för den passagerare som vill fälla sitt säte.
En sådan incident skulle rapporteras som unruly om de inte kommer överens eller slutar omgående när vi säger till.

Att verbalt angripa kabinbesättningen eller andra passagerare är helt oacceptabelt. Det händer ibland.
Jag har aldrig varit utsatt, men jag vet kollegor som varit det.
Det händer att passagerare uttrycker sig nedsättande på olika sätt och ofta händer det då vi beslutar oss för att inte servera dem mer alkohol då de uppenbart redan fått för mycket.
Att de då börjar bete sig ännu värre är ett tydligt tecken på att beslutet att inte servera mer var rätt.
Det har också hänt när man bett dem att avsluta pågående telefonsamtal strax före vi ska börja taxa och kabinen checkas.
Många har tyvärr svårt att ta tillsägningar även om dessa är vänliga men bestämda.

Det finns mycket mer att säga i detta ämne.
Jag väljer därför att avsluta här och fortsätta med en Part Two i nästa vecka.

Jag har älskat mitt nya liv.
Varje stund av det.
Till och med när klockan ringt 0230 i kolsvärta och grusiga ögon har jag älskat det.
Varje tidig, sylvasst kylig, morgon i norr.
Varje kvittrig chartermorgon på väg till södra Europa med en kopp kaffe på planets trappa innan passagerarna kommer.
Lyfta tidigt när dimmorna lättar och dansar över topparna på våra granskogar.
Och sedan, doften av jetbränsle och het asfalt på någon grekisk ö.
Och att se plan som lyfter mot en religiöst vacker solnedgång.

De vobbliga och vindiga landningarna i ett Göteborg där regnet piskar.
Blåsten som obarmhärtigt kastar snö rakt in på oss när vi öppnar dörrarna i Luleå.
Stunderna och småpratet i crewbussen på väg till hotellet.
Layoverlivet på hotellen och mina pw-rundor i städer runtom i landet.
Vakna i ett vårgrönt Malmö och sedan somna i Kiruna där snödrivorna fortfarande är manshöga.
Det oförutsägbara schemat med sina luckor som låter mig åka iväg på snabbt planerade resor i världen.
Himlen från planet har vidgat min färgpalett med ett oräkneligt antal pastelltoner.
Den världen är en kärlek för livet.

Och kollegorna! Vad vore allt detta utan dem.
Jag saknar varenda en.
De impregnerar mig med sin livsglädje.
Alla dessa blandade personligheter med sina olika erfarenheter har fått mig att reflektera över saker jag tidigare inte tänkt på.
De har lärt mig att tänka annorlunda, tänka nytt, tänka om.
De har gjort mig 20 år yngre och så förbannat glad.
Det är detta jag vill jobba med nu. Inget annat.
Jag vill packa min kabinväska, sätta mig på tåget till Stockholm och ge mig ut på en flygslinga.
Vill inte tvingas släppa det.
Jag kommer att dö lite inombords om jag måste.

När jag ligger i sängen tidiga vintermorgnar och tittar upp på adventsstjärnan i fönstret i mitt sovrum kommer alltid tankarna på det år som snart är till ända.
Vad har hänt?
Var är jag nu och var var jag för ett år sedan.
Den motsatta tanken slår mig ofta nu.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
För detta som händer nu kommer att få en väldigt stor påverkan på hela världen.
På alla människor.
Det kommer att i grunden förändra väldigt mycket.
Det kommer att växa mycket nytt och gott ur detta, men just nu drar det med sig så ofantligt mycket sorg och elände.

En dag kommer nu att vara då.
En dag kommer vi att se tillbaka på detta.
Det kommer att vara ett före och ett efter.
Jag skulle vilja vara på andra sidan corona nu.
Att slippa vara mitt i denna bubbla där vi inte har en aning om hur vår verklighet ser ut om en vecka.
Det är bara i Hollywood som sånt här händer.
På film.
Att ett virus låter kvasten gå och påverkar en hel värld så mycket att allt ritas om fullständigt.

Den bransch som är min idag, har påverkats hårdare än väldigt många.
Från fullt blås till ingenting på några veckor.
Jag förstår att SAS måste lägga detta varsel.
När intäkterna så gott som helt raderats finns inte mycket annat att göra än att kapa så mycket kostnader som möjligt.
Men vi människor behöver resorna i våra liv.
Vi behöver se nya delar av världen.
Vi behöver få komma bort och vi behöver utforska.
Det berikar oss och gör oss mer förstående för vår omvärld.
Affärer görs inte mellan företag utan mellan människor.
Och de behöver mötas öga mot öga.
Det är min starka övertygelse.
Det är min tro.

Det är tid att avsluta dagen.
Vi gör det med en tävling.
Vi är två lag – ett för oss fyra som flyger kortlinjer och ett för de fyra som flyger långt.
En från varje lag ligger redo på knä på varsin yogamatta.
Framför ligger en ”Little Anne”.
Varför den heter Anne förstår jag inte då det helt tydligt är en torso av en man, men strunt samma.
På duken framför tavlan projiceras två ambulansbilar.
Vår är orange nummer 3, deras grön nummer 4.
Och så sätter vi igång.
Vi gör HLR på Anne, alltså hjärt-lungräddning, och ska se vilket lag som får ambulansen i mål först.
Kompressionerna ska göras i rätt takt och med rätt djup för att bilen ska röra sig framåt.
Vi byts åt hela tiden och håller räkningen.
Vi räknar högt för att vår lagkamrat ska veta när det är dags att ta över.

Vårt lag vinner!
Det är tungt och krävande att göra detta och nu har vi bara en docka vars revben inte kommer att knacka och brista.
Vi har inte en människa vars liv vi har i våra händer.
Det är inget levande hjärta vi ska hålla igång.
Vår instruktör berättar om en flight från Alicante då crewet var tvungna att göra detta på riktigt.
De höll på i 40 minuter innan planet var tillbaka på marken och ambulans tog över.
40 minuter!
Man blir rejält trött efter bara fem kan jag tala om.
Här gäller det att alla hjälps åt.
Man måste ständigt bytas av.
Det går inte att göra uppehåll. Blodet koagulerar snabbt.
Du måste hålla på oavbrutet.

I ett av rummen ligger en modell av ett plan utlagt på ett stort bord.
I en låda har vi bilder på alla våra olika nödutrustningar; brandsläckare, syrgasflaskor, smoke hoods, megafon, ficklampor osv.
Dessa ska vi placera ut på rätt plats i planet.
Sedan blir vi kollade av vår instruktör.
Vi klarar det fint, vårt lilla kortlinjegäng.
Det gäller ju att snabbt veta var vi hittar den nödutrustning vi kan behöva när det verkligen gäller.

En ny grej denna gång är att ett av momenten görs virtuellt.
Vi får ta på oss VR glasögon och får i var hand en manick med en knapp vi ska trycka på och på detta sätt ska vi öppna dörrarna på planet.
Vi ska göra det både i normalläge då vi måste se till att dörren är disarmerad och vid en nödevakuering då den ska vara armerad.
Jag skulle velat filma oss där vi går runt i vår virtuella värld.
Fyra personer med stora VR goggles på sig som ropar ”Emergency – Open Seatbelts – Get out”.
Som böjer sig ner och tittar ut genom fönster som inte finns och som sedan öppnar dörrar som inte heller finns.
Och som med tydliga armrörelser och hög röst beordra imaginära passagerare:  ”Jump and slide”.
Detta måste se väldigt roligt och helt galet ut.
När jag har mina goggles på mig kan jag titta runt i planet.
Det är mycket verkligt.
Känslan av att vilja luta mig mot väggen kommer spontant, men där finns ingen vägg.
När jag tar på den går handen rakt igenom.
Jag kan gå runt lite i mitt virtuella galley men kommer jag för långt blir det som ett galler framför mig. Det betyder att jag träder ur min virtuella värld.
Det ska jag inte göra.
Där riskerar jag att springa in i mina kollegor som strosar runt i sina små världar.

För en dag har livet varit nästan som vanligt.
Nästan.
När jag kommer tillbaka till Arlanda är det som vanligt lika ovanligt overkligt.

Tid är det jag har allra mest av just nu.
Det är en ny insikt.
En ny vardag.
Jag minns en period i mitt liv när jag hade eget företag då jag önskade att jag skulle ha mer tid att tänka mina tankar till slut.
Nu har jag det.
Det kom plötsligt och utan förvarning.
Jag inser att jag börjat göra allt jag ska i långsam takt.
Jag t.o.m. vaknar långsamt.
Att skynda är ingen vits.

Visst, jag har saker jag gör.
Sådant jag gjorde innan också, när jag flög 80% och pendlade till Stockholm.
Och jag tyckte jag hade tid över då.
Mer än jag haft tidigare i livet när jag drev eget företag.
Jag var och är typen som inte vill ha mer än max två veckors semester i rad.
Det tråkar ut mig och jag blir rastlös.
Nu har jag inget val.

Jag har bestämt mig för att göra en del av allt det där jag skjutit på. Som att rensa bland mina 25.000 bilder i datorn.
Sen finns det mappar och filer med dokument som ligger arkiverade sedan tiden då jag hade eget företag.
Och så dokument jag samlat på mig privat.
Detta ska ses över, stuvas om och arkiveras bättre.
Och så budgeten.
Och garderoben. Det är så mycket kläder som aldrig används.
Och källarförrådet. Julprylarna…
Sist tänker jag åka till återvinningen med allt sådant som inte går att slänga i vårt soprum och som jag lagt åt sidan.
Jag gillar sånt. Kan slukas av det i timmar.

Jag prioriterar löprundor och långa pw’s.
Tidigare sprang jag regelbundet 3-4 mil varje vecka.
Nu blir det ca 3,5 mil/vecka blandat löpning och pw.
Jag ska ta mig i kragen och lyfta antalet löprundor och längden på dessa till den nivå de var på tidigare.
No more excuses!
När tunneln mellan Hong Kong ön och fastlandet stod klar döptes den i folkmun till ”no excuse tunnel”. Män som arbetade på kontoren på HK-ön och bodde på andra sidan skyllde allt som oftast på att sista båten hunnit gå medan de var tvungna att jobba över. På så sätt kunde de spendera natten hos någon mätress med jämna mellanrum.
Med tunneln var det slut på sådana ursäkter.
Denna korttidspermittering får bli min ”no excuse” när det gäller löpning.

Jag sörjer det faktum att mina syskon och jag inte kommer att kunna fira tillsammans med vår mamma på hennes 80-årsdag i maj.
Vi hade en liten resa inplanerad.
Nu kan vi inte uppvakta henne.
Jag vet inte ens om vi kommer att kunna ses i sommar nere i Varberg.
Troligtvis inte.

Jag saknar mitt arbete så oerhört.
Jag saknar alla mina kollegor och den speciella teamkänslan som kickar in efter bara en kort pre-briefing runt ett bord på crew base.
Jag saknar lukten av jetbränsle och dånet från motorerna.
Jag saknar solen som ger oss de mest fantastiska upp- och nedgångar från vårt ”kontor” högt däruppe.
Jag saknar känslan av att sitta på jump seat och känna planet lyfta.
Jag saknar att stå på trappan och se andra plan lyfta mot allt det blå.
Jag saknar att leva i en kabinväska på olika hotell i fem dagar.
Jag saknar t.o.m. klockan som ringer vid 03-tiden…

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Så som det var.
Samtidigt inser jag att det vi hade kommer att förändras på många sätt.
Hur är det ingen som vet just nu.
Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som kommer sen.
Försöker leva mer i här och nu för tillfället.
Inser att det är det vi har just nu.
Mer än någonsin är det faktiskt det.

Vi sitter i rummet bredvid tvättstugan och har byggmöte; entreprenören, hans arbetsledare och projektledaren för vårt underhållsarbete på fastigheten där jag bor. Jag är med som styrelseordförande för vår bostadsrättsförening. En av styrelsekollegorna är med via högtalartelefon från Åstol.
Arbetet flyter på enligt tidsplan. Vi hoppas det ska fortsätta så. En tvingande karantän är inte önskvärt i detta läge.
Alla våra fönster och balkongdörrar ska bytas ut, 11 nya balkonger ska uppföras, existerande balkonger underhållas och renoveras, fasaden åtgärdas där den spruckit och sedan målas. Ett stort projekt.
I min lägenhet står kabinväskan packad. Jag ska till Stockholm i eftermiddag med tåg.

Vid halv tre går jag mor Centralen. Ute är det full vår. Ljuset kommer tillbaka. Och grönskan.
Allt går sin gilla gång i naturen.
Hoppfullt på ett mentalt sätt tänker jag.
Tåget avgår på tid. Det är gott om plats.
Kollar ett par avsnitt av The Stranger som jag laddat ner från Netflix.
På Södra Station får vi stiga av pga spårarbete. Tänker först ta pendeltåget med bestämmer mig sedan för att trixa runt på tunnelbanan. Tar röd linje från Mariaplan. Byter till grön i Gamla Stan. Åker den till Fridhemsplan där jag byter till blå.
I Solna blåser det några taggiga snöflingor i ansiktet på mig när jag går mot Marias lägenhet.
Packar upp och förbereder för morgondagen. Lägger mig tidigt. Ställer klockan på 03:30. Incheckning 05:25.
Läser. Somnar.

Mörker när jag vaknar. Mörker när jag äter frukost. Mörker när jag hoppar in i min förbeställda taxi 04:40.
Vid Arlanda Express, på parkbänken precis innan perrongen, ligger ett bylte i en sovsäck. Jag ser honom nästan varje gång jag är här. En hemlös man med sitt liv i smutsiga plastpåsar och en ryggsäck. Ibland sitter han på kanten till rulltrappan när jag kommer upp från tunnelbanan. Ibland på bänken.
Expressen har dragit ner sina avgångar. Bara två ggr/timma, mot tidigare fyra.
Idag är vi två på tåget.

Security check för oss crew är flyttad till Terminal 5. Vi går till planen numera.
Terminalerna 2, 3 och 4 inrikes är helt nedstängda. Allt har koncentrerats till Terminal 5. Incheckningsdiskarna är tomma. Fållorna där man köar är tomma.
Helt öde. Det är bara vi i hela avgångshallen.
Våra röster och steg ekar.
Overkligt. Som en filminspelning.
Jag önskar det vore det istället för den verklighet vi just nu lever i.
Den med alkogelspruckna händer.
Den med munskydd och social distancing.
Den med osäkerheten inför vad som kommer efter.

Vår flight till Malaga är klassat som en ”High Risk Flight”. Pursern har en extra kabinväska full med ansiktsmasker, plasthandskar och extra alkogel.
Ner har vi fem passagerare.
Ingen servering ombord. Varken mat eller dryck.
För allas säkerhet ska vi inte ha någon onödig kontakt med passagerarna förutom när vi hälsar dem välkomna och självklart om något akut skulle hända.
Toaletten fram är endast för oss crew.
Passagerarna får använda de två i bakre.
Det kommer att bli två långa leggar x 4 timmar.
Vi fikar i främre galleyet.
Sedan sprider vi ut oss bak och fram. Får tiden att gå på olika sätt.
Pursern och jag sitter och pratar en stund. Catching up. Vi har flugit ihop förr. Är båda från västkusten och pendlare.
Jag skriver en stund. En kollega läser. En annat tittar på något hon laddat ner.
Piloterna kommer ut och sträcker på sig emellanåt. Står och pratar en stund.

Hemresan är överbokad, men till slut blir vi ändå inte fullt plan.
Vi arbetar i munskydd och plasthandskar.
Varje gång jag andas immar mina glasögon igen. Känner mig som ett ufo.
Hör inte vad kollegorna eller passagerarna säger genom sina skydd.
Varje gång jag ska annonsera måste jag dra ner skyddet för att kunna göra mitt jobb.
Allt avlöper utan incidenter.
Tillbaka på Arlanda byter jag om till civila kläder uppe på basen. Tar Expressen tillbaka till stan.
På Centralen får jag ett glas finvin till priset av ett glas fulvin på ett så gott som tomt O’Learys.
En förvirrad man kommer in med sin dra-maten på släp. Pratar med sig själv. Väktaren tar honom därifrån.
Observerar att det är mycket udda existenser som rör sig på Centralen. Mer än normalt. Eller är det helt enkelt så att de är kvar, som vanligt, men syns så mycket mer när det vanliga bruset av människor tunnats ut så markant som nu?

Tar pendeln till Södra Station. MTRX står inne, men går inte att boarda än.
Vårkylan smyger sig på uppför benen där jag står och väntar på perrongen.
Kvällningen är vacker när vi börjar rulla söderut.
Jag värmer mina händer på elementet nedanför fönstret.
Köper en liten flaska rött vin och firar lördagskväll ihop med den och en pasta/kycklingsallad som jag sparat från flighten.
Äter medan Sverige mörknar utanför tågfönstret.
Försvinner sedan bort i en Netflixserie och tittar upp när tåget stannar in. 
Vi är i Skövde.
En öde perrong med en smutsröd sandlåda och en bänk.
Ouppsopat vintergrus.
De typiska balkarna som bär upp perrongtaket.
Mjukt rullar vi vidare mot Göteborg.
Tar ytterligare lite handkräm och jobbar in i mina alkogeltorra händer.

Strax efter 22 går jag hemåt med väskan rullande efter mig.
Jag är trött. Det känns att jag varit uppe sedan 03:30.
Jag vet inte om jag ska jobba mer i april. Schemat kommer på måndag.
Tid är det jag har just nu.
Det och en svag oro inför framtiden.
Det är jag inte ensam om.
Det finns redan mycket tragik bakom Coronas ridåer. Det kommer att komma mer. Mycket mer.
Och samtidigt kommer det att komma mycket nytt i kölvattnet. Mycket nya idéer.
Nöden är kreativitetens moder, heter det.
Så kommer det att bli nu också.
Där några går under, kommer andra att resa sig.
Livets gång.