Coffee, Tea and Me – Mitt liv som flygvärdinna

En av mina vänner på Instagram tyckte det skulle vara spännande att höra hur en arbetsmånad ser ut.
Jag blev jätteglad att få ett uppslag till ett blogginlägg så här ska jag visa och försöka förklara hur min kommande månad ser ut.
Ingen är ju den andra lik.

Tidigare levde jag ett liv som delades in i säsonger, inköpsresor och försäljningsmässor.
Det var styrt och inrutat, samtidigt som det gav mig möjligheten att lämna vardagen och resa en hel massa.
Men helg var helg och vardag var vardag för det mesta då.
Nu finns inget sådant längre. Jag vet knappast vad det är för dag längre. Senast idag fick jag stanna upp och tänka till vilken dag det egentligen var.
Jag jobbar när jag jobbar.

Nu har jag varit flygledig och hemma i Göteborg sedan i tisdags. Och idag fredag, åker upp för att ha standby över helgen.
På bilden här nedanför ser ni idag 24/1. Det står bara ARN, vilket betyder att jag har standby.
Framför den första dagen står det A vilket betyder at jag har flygplatsstandby.
På de två andra dagarna har jag koden R2 och då har jag hemma-standby.
Jag har en sen standby denna gång, utom dag två då den börjar 07:30, men i flygvärlden är det inte så tidigt…

Nästa gång jag jobbar är den 4 februari. En slinga på 5 dagar där jag är schemalagd och ser vart jag ska flyga.
Jag går på tisdag 06:30 på Arlanda och ska sedan sova i Malmö, i Umeå, och så två nätter i Göteborg innan jag checkar ut på lördagen kl 19:35.
Det är det tidig pick-up alla dagar på slingan, men sista dagen svänger det och är inte pick-up i Göteborg förrän 12:50.

Som ni ser på bilden ovan är jag ledig i 5 dagar efter detta och sedan går jag på nästa slinga.
Då har jag sena flighter varje dag. Också här ligger jag ute. Kiruna en natt och Göteborg två.
Näst sista dagen kommer jag till Arlanda och får sova i Stockholm inför sista dagens flygning som går till Malaga.
Det är faktiskt första gången sedan jag blev fast anställd på 80% i september som jag får en bruten slinga.
Jag har ”biddat” att jag vill ha ”3-5 nights away from home bas” och det har jag faktiskt fått hela tiden.
Det är aldrig någon garanti men systemet gör vad det kan för att tillgodose dessa önskemål.

Efter denna 5 dagarsslinga är jag ledig i fyra dagar och sen har jag ett nytt standby-pass. Det är på 4 dagar och jag har hemma-standby.
Det är extremt tidiga morgnar detta pass och därför hoppas jag få veta dagen innan att jag ska flyga och vid vilken tid jag ska infinna mig.
Jag sover bättre om jag vet och jag vill helst komma ut på en slinga för hela perioden.
Jag kan bli utringd från 03:20 den första dagen och ringer de då ska jag infinna mig på Arlanda 80 minuter senare.
Det hinner jag inte om jag inte är duschad, sminkad och frukosten är förberedd. Tiden från lägenheten i Solna till basen på Arlanda är ungefär en timma och vilket ger 20 minuter för hår, påklädning och snabb kaffe/macka.
Jag måste alltså gå upp och förbereda mig så jag är redo ifall trafikvakten ringer.

Även denna månad fick jag ett fint sjok med tomma dagar.
Mellan 27 januari och 3 februari är jag ledig och jag planerar just nu för fullt för att se om jag kan komma iväg på en tripp någonstans. Tänker sol och ljumma vindar…
Får se nästa vecka hur det går. Fortsättning följer.

Med tuschfläckade fingrar och ett glas vin ska jag försöka sammanfatta mina Formexdagar.
Jag letar bland bilderna jag tagit och söker efter ett samband…
So let’s try to roll this!

Sedan 2016 har jag arbetat som styrelseordförande i branschorganisationen för interiör-, design- och presentgrossisterna i Sverige. Jag blev styrelseledamot 2011. En av våra första och viktigaste uppgifter i den nytillsatta styrelsen 2011 var att anställa en ny VD. Det gjorde vi. Och det blev så bra.

Dag 1: Pärlhyacinter, krokus, syrener… Det är vår inne på mässlokalerna i Älvsjö. Jag älskar det.
När det är som tyngst och högvintrigast ute är det vår härinne. Jag lever i en bubbla.
Max från eventservice kommer på avtalad tid kl 18:00. Hans vagn är full av bubblande dryck, glas och goda snacks.
”Pappa” har fortfarande inte fattat att vi ”har en grej på gång”.
”Pappa” är vår nu avgående VD Göran och i nio år har han på ett alldeles fantastiskt sätt genomfört de av oss i styrelsen fattade besluten och varit en klippa.
Våra avtalspartners och medlemmar strömmar till och skålar för vår avgående VD och hälsar den nye, som finns på plats, välkommen.
Det är blandade känslor – vemod över det om nu försvinner, nyfikenhet på det som kommer.

Dag 2: Vi hoppa in i en taxi utanför mässan. Vi ska på middag med DHL som är en av våra större avtalspartners. Jag kollar på en massa siffror som rullar framme vid föraren och funderar på om det är meter vi åker eller om vi hamnat i en ”talibantaxi”.
Det visar sig vara det sistnämnda. 900 kr för en resa in till Vasastan från Älvsjö.
Vid 22-tiden sover jag nästan vid bordet och vid 23-tiden delar jag en taxi till hotellet med Håkan, vår baristajurist i montern.
Kan nämnas att den taxiresan kostar 297 kr.
Kan också nämnas att de andra drar till Stureplan och hamnar i en bar till kl 03:30…!

Dag 3: Hela Stockholmsmässan är betonggolv. Det känns i fotsulorna nu. Vi pratar med såååå många, Anna och jag.
Det är ett roligt och givande samarbete. Hon representerar valberedningen och jag styrelsen.
Vi kör ytterligare en fotosession i fotohörnan. Instagamar och storyar.
På kvällen efter stängning är det mässmingel för utställare och kvardröjande besökare.
Snurrar bland borden, bland kollegorna, med vin i glaset. Slutar på hotellet med mat på fatet och ett hyfsat vettigt sänggående.

Dag 4: Sista dagen. Alltid smått avslagen. Kan inte motstå en kaka i en monter. Det väcker sötråttan och sedan slinker det ner både det ena och det andra. Fan!
Får bli en detox när jag kommit hem efter flygningarna…
Vid fem stänger det. Vi hjälps åt att riva och sen sätter vi oss med var sitt glas vin. Det är sista gången vi har Håkan här. Han har varit vår barista i fyra år nu.
Och det är sista mässan ”Pappa” är med på.
Jag kommer sakna dem.

Sammanfattningsvis: Massor av foton i fotohörnet, många bra snack, mycket oborstat snack, galet mycket garv, jobb genomfört…
Nu sitter jag i baren på hotellet. I högtalarna ”Longing for Lullabies” med Kleerup.
Får mig att minnas för ett år sedan. Men det är en helt annan story…

I många år drev jag eget företag. Det innebar att jag arbetade hela tiden. Inte att jag rent fysiskt utförde ett arbete, men det var hela tiden med mig. Jag levde alltid med tankarna på företaget, som ett moln över huvudet ungefär.
Nu låter det som det var en plågsam och svår tillvaro. Det var det absolut inte.
Jag kan nog ärligt säga att jag hade ”the time of my life” och älskade det.

Men när kraften och kreativiteten sakta rann ur mig gick det inte att fortsätta.
Med eget företag kan du arbeta dygnet runt.
Det finns alltid något som behöver ses över, något som behöver förbättras, uppdateras, gås igenom, lära mer om. Det tar aldrig slut.
Och för att orka det och få det att blomstra måste lusten finnas där till 100%.

Idag är jag en kugge i jättehjulet SAS. Och det är så skönt.
När jag kommer hem och tar av mig uniformen är jag ledig. Då har jag inte längre något som jag behöver ta ansvar för. 
Om en kollega är sjuk, om ett plan går sönder, om det uppstår förseningar – det är inte mitt ansvar att lösa. Jag behöver inte släcka dessa bränder.
Jag har ansvar för att vara i tid till mitt arbete, för min arbetsposition på just den flighten, för att ihop med mina kollegor se till att säkerheten prioriteras enligt våra rutiner, att passagerarna mår bra och blir korrekt och fint omhändertagna, att vi utför vårt arbete så att vi kommer iväg i tid.

När jag kommer hem och tar av mig uniformen är jag ledig. Då har jag inte längre något som jag behöver ta ansvar för.
När jag kommer tillbaka ligger det inte en trave arbete och väntar på mig. Ingen fullproppad inbox i mailen som jag ska ta hand om och svar på.
Jag behöver heller aldrig stressa för att bli klar innan ledighet.
Jag stiger av min flight och släpper allt. Jag kommer tillbaka efter min ledighet, tar på mig min uniform och börjar igen.
För en fd egenföretagare är det himmelriket.

Och så kollegorna! Behöver jag ens nämna det?
Det är faktiskt otroligt hur snabbt vi teamar upp.
På många arbetsplatser tar det tid att komma in i gängen. Så funkar det inte här. Det går på några minuter. Fascinerande.
Jag har nog aldrig skrattat så mycket på jobbet som jag gör nu och vad kan vara mer motiverande än det!

Det är alltid nya team, nya ansikten, nya historier att ta del av.
Jag älskar att få arbeta med så vitt skilda typer av människor när det gäller ålder, bakgrund och erfarenhet. På SAS finns verkligen allt.
Vi arbetar aldrig tillsammans i mer än en slinga. Nästa gång är det en ny konstellation. Ibland arbetar du inte ens i ett fast crew en slinga utan är en som hoppar in lite här och var.
Det är aldrig exakt samma crew, men det händer så klart att man får arbeta ihop med någon man redan flugit med tidigare.

Nu har jag precis gått av en tredagarsslinga med ett crew på fyra personer och jag har haft så otroligt roligt!
Vi har skrattat så tårarna har runnit, berättat om våra liv, om gamla ex med sjuka beteenden, om intressen, om resor vi gjort, saker man skulle vilja göra, jobbtips.

För mig som kommer från livet som egen företagare sedan 20 år är också detta en ny upplevelse. Att vara en i gänget på ett annat sätt än vad jag varit tidigare.
Nu har jag ”the time of my life” igen och älskar den här nya tillvaron.
Mitt liv i resväskan, på tågen, på flygen, på hotellen, med alla nya människor, med schema på kort varsel, med snabba omcheduleringar, med knäppa arbetstider, med veckor som aldrig följer ett mönster – med den oförutseende tillvaron helt enkelt.
Det är skönt när livet inte sitter fast.

På juldagen packar jag om min julfirarväska till jobbväska och sätter mig på tåget till Sthlm.
Jag har hemmastandby på Annandagen och ytterligare tre dagar efter det, denna gång mellan 06:00 – 16:00.

Jag blir inte utkallad under dagen. Slöar i soffan med serier, skrivande och telefonsamtal. 14:30 ringer trafikvakten och ”släpper mig fri” samtidigt som jag får en tvådagarsslinga de kommande dagarna.
Jag ska flyga Stockholm – Las Palmas – Oslo och sedan sova i Oslo.
Det där är en låååång dag.
Morgonduschen i Sthlm tar jag 06:45 och på kvällen ställer jag mig under vattenstrålarna i Oslo kl 00:30. Själva arbetsdagen är nästan 14 timmar.

Jag firar annandagens seneftermiddag på Stockholms kitschigaste thaikrog på Nybrogatan med en rejäl portion Paneng Gai och julsånger bland de blinkande kulörta ljusen som fullkomligt översvämmar stället.

När vi landar i Oslo efter Las Palmas har trafikvakten kontaktat mig på sms.
Jag blir erbjuden en Oslo – Trondheim ToR dagen efter och ytterligare en natt i Oslo. Efter det passiv tillbaka till Sthlm och sedan utskriven från min standby.
Vinstlott tycker jag, då jag faktiskt får sista dagen så gott som fri och kommer hem ett helt dygn tidigare.

Min dag i Oslo tillbringar jag vandrandes. Som så ofta.
Jag går till Grünerlökka denna gång. Ett ganska trendigt och trevligt område lite till öster om centrala Oslo.
Jag spanar efter någonstans att sätta mig med en kaffe och mitt skrivande.
Hittar Parkteatrets kafé. Det passar mig.
Lite ruffigt, långt från de tillrättalagda kafékedjorna, med slitna soffor och utsikt över det tilltagande snöfallet och en vintrig park.

På eftermiddagen bussas jag ensam ut till Gardermoen för att ansluta till mitt norska crew som jag ska arbeta med.
Jag har ingen aning om var Oslos crew base ligger så jag kontaktar pursern, Kristine, och vi kommer överens om att mötas vid gaten.
Det känns kul att bli utslängd i ett nytt sammanhang.

Nyår tillbringar jag i lugn och ro hemma i Göteborg.
Jag träffar vänner, dricker skumpa, tittar på fyrverkerier, fixar matlådor, tittar på film, skriver och tar långa pw’s.
På nyårsafton somnar jag före det nya året dånar in med dunder och brak.

Nyårslöften slutade jag med för många år sedan.
Alla stora föresatser om ett bättre leverne, tappade kilon och ett rökfritt liv (jag har faktiskt varit rökare en gång i tiden) pajade redan dagen efter då man bakfull och pizzasugen kravlade sig ur sängen framåt lunch, tittade på röran runtomkring och med ett rosslande tände en cigg.

Nu släpper jag. Det enda löfte jag ger mig själv att leva väl.
Är jag glad och tillfreds är det rätt.
Jag vill inte kompromissa utan väljer det som är bra för mig.
Jag brukar ju säga att mitt mål är att skapa mig ett liv jag inte behöver ta semester från.
Det tänker jag fortsätta med. Det och kompromisslösheten.
Min lycka och mitt liv måste vara mitt fokus.
Jag kan inte förstå att jag för bara några år sedan tillät mig själv att stanna alldeles för länge i ett förhållande som var dåligt.
Men gjort är gjort och kommer aldrig att göras om igen.
Jag tror jag finns här på jorden för att ta hand om mitt liv och göra det så bra jag kan.
För jag tror det är meningen med livet.
Att leva väl.

– Vi får väl öppna våra egna paket som var ämnade till julklappsspelet eftersom det inte blev något, säger jag medan jag drar tandkräm på tandborsten.
– Ja, eller så byter vi väl dem med varandra, föreslår mamma.
– Nja… vad var det i din? undrar jag.
– En glaspingvin som jag köpte i Lettland.
– Här byts inget! Tror du jag vill ha en glaspingvin! säger jag med tandkräm rinnande ur munnen och bryter ihop av skratt.
Mamma ser lite förnärmad ut och hävdar bestämt att pingvinen är både handgjord, fin och liten.

Jag inser att jag inte är någon traditionstyngd person.
Julklappar har min familj avskaffat för många år sedan. Det har jag inget emot. Jag köper det jag vill och har behov av.
Jag är trött på att tv visar samma program år efter år. Jag gillar variation och önskar jag kunde få mycket mer av det under julen.
I mitt eget hem finns inte en enda tomte och inte heller någon gran. Den vita plastgranen slängde jag när vi hade container i huset i höstas och jag brydde mig inte om att köpa någon ny.
Men missförstå mig inte, jag gillar julen. Jag älskar alla stjärnor och ljus. Jag gillar dofterna och julmusiken.

Men i år blir min jul inte som planerat.
Inget jacuzzibad utomhus med bubbel i glasen och mössa på huvudet. Inget julklappspel. Inget julfirande hos min syster.
Hon, hennes man och dotter åker alla på influensan. Mamma och jag firar jul på säkert avstånd framför tv:n.
Men jag slapp ju risken att få med mig glaspingvinen hem…

Istället tar jag långa pw’s i den by jag växt upp i.
Jag kan de få gatorna. Och husen. En del av dem numera obebodda, några ovårdade, andra oförändrade.
Tiden rör sig långsamt här.
På en av mina rundor hamnar jag på kyrkogården. Jag går länge bland gravarna. Läser namn och årtal.
Stenarna och plaketter över de människor jag minns blir fler och fler. Jag känner igen mer namn här än ansikten inne på ICA-butiken.

Jag ser många gravar som ingen längre bryr sig om. En del stenarna har varsamt lagts ner. På andra går namnen i inskriptionerna inte längre att läsa. Kyrkogårdsförvaltningen ha satt upp små skyltar där man ber anhöriga ta kontakt för att tala om vad som ska göras med graven och de numera bortglömda som ligger där.
Hur snabbt glöms vi bort? tänker jag.
Efter två generationer har jag hört. Sen är det inte längre någon som minns en.

Helt osentimentalt inser jag att jag inte vill ha någon gravsten. Jag vill att min aska ska spridas för vinden.
Det finns ingen efter mig och oavsett så ska ingen ska behöva ta ansvar för min grav så den en dag riskerar att stå som ett sorgligt ovårdat monument över en människa som ingen längre minns.
De som finns efter mig ska vara fria från det. De ska inte behöva tänka på en grav att sköta om.
Vilka tankar man kan ha en julhelg…

Mitt årliga bokslut snurrar i mitt huvud som vanligt runt jul.
Var befann jag mig förra året?
Var är jag nästa år?
Det har varit ett fantastiskt 2019. Jag har börjat flyga mer och avslutat jobb och uppdrag för att ge tid för det. Det var ett klokt och bra beslut. Det känns som jag jobbar mindre nu, men det kanske bara är en känsla.
Hur som helst har det gett mig möjlighet till ett par privata resor. Gott så.
Så vad för 2020 med sig?
Var kommer att hända?
Vilka steg kommer jag att ta?
Vilka människor kommer jag att möta?
Och vilka kommer att försvinna?
Det vet jag nästa år vid denna tid….

Sanden i Maspalomas känns långt borta nu.
Jag minns hur den kändes mot mina nakna fötter. Hur tungt det var att gå i den. Hur varm den var.
Alla nakna personer som struttade runt bland kullarna…

Det går en perfekt liten strandpromenad som passerar utanför vårt crew hotell. Den slingrar sig utmed havet och genom små shopping- och restaurangarkader.
När jag har kommit halvvägs sätter jag mig i skuggan, tar ett glas vin och tittar på folk. En av mina favoritsysselsättningar.
Jag skriver lite och fixar med några bilder jag har tagit. Det är varmt. Atlanten andas en liten bit ifrån mig.

Vid poolområdet är det palmer, sköna solstolar och solparasoll av torkade bananblad och gräs. Förmiddagen innan vår pick-up tillbringar jag där.
Jag har haft en jobbig natt då magen vänt ut och in på sig två gånger, en ofrivillig detox kan man säga… Måste ha fått i mig något olämpligt…
Jag låter mig roas av hotellgäster som gympar i och bredvid poolen samtidigt som jag lyssnar på en bok på Storytel och njuter av värmen i skuggan.

Ute är det jul överallt just nu. Malmö är en virvel av ljus och glitter när Anders, en av mina kollegor, och jag ta oss till Lilla Torg.
Där finns massor av ställen att välja på och vi hittar en cozy liten pub där vi tar ett glas och pratar bort ett par timmar.
Vi är jämnåriga och har båda börjat på SAS förra året. Vi har våra ”karriärer” bakom oss, han som operasångare och jag som företagare, och båda älskar vi vårt nya liv i luften. Så glad att få lära känna honom och så kul att dela erfarenheter med honom.

Jag har också mitt första stopp i Oslo och får en liten dos av nostalgi. Här tillbringade min personal och jag en vecka i januari och en i augusti under flera år då företaget medverkade på mässan som hölls här.
När vi bussas till och från Gardermoen åker vi dessutom samma väg som vi gjorde för att komma ut till mässan i Lilleström. Jag känner varje kilometer av den vägen. Varje byggnad.
Det var ett annat liv. Jag saknar det inte, men jag minns det med mycket värme och glädje.

Nu har jag flugit mina sista leggar innan jul. Kom hem i tisdags kväll med det sista proppfulla planet till Göteborg.
Denna slinga bjöd inte på en endaste natt i Norrland. Kändes nästan lite konstigt.
Jag fick sova i Malmö, Oslo och Las Palmas istället. Det gör jag gärna igen. Jag gillar variation. Jag vill se och uppleva så många ställen som möjligt. Det hade varit kul med en Norgeslinga. Kanske hamna i Tromsö eller Kirkenäs. Många kollegor har fått det så det är fullt möjligt.

Samtidigt kan jag ju ”bidda” olika stopp, men ju mer ”bidd” jag har inne på min profil, desto mindre chans att man får dem då datorn inte förmår sålla.
Så nu har jag bara lagt in ”3-5 nights away from home base” + Las Palmas stopp 24-72 timmar. För som ni vet, så är det ju värme jag helst vill ha…
Och det har ju funkat fint. Jag ligger ju alltid ute på slingor och jag fick dessutom ett LPA-stopp.
Det dök inte upp något på januarirostern, men jag hoppas det kan bli ett till i februari…

Nu är vi mitt i de där jultunga dagarna innan det når sin kulmen den 24:e.
Jag sitter i sängen med en grå och lite glåmig decemberförmiddag utanför fönstret.
Bing Crosby sjunger White Christmas på min Ipad. Vackert och stämningsfullt.
Jag kör den på repeat och får feeling.
Om ett par dagar ska jag åka ”hem” och fira jul, men innan dess behöver jag bli klar med ett par saker så nu tänker jag ta tag i dagen.
God Jul!

Trafikvakten ringer mig när jag står i toakön på tåget.
– Jag har en slinga till dig imorgon. Du har check-in kl 10:15 och kommer att sova i Umeå.
– Toppen! svarar jag
– Det är en slinga på tre dagar så från söndag eftermiddag har du Waiting Period på Arlanda och måndag har jag ännu inget, men jag ska se vad som dyker upp. Allt ligger i din ”We Fly” app så du kan kolla där.
– Fint, det ska jag göra. Då vet jag, svara jag och vi avslutar.

Jag har min första standby sedan jag började. Ville helst komma ut på något så jag slipper vakna i ovisshet vid 03.35 om morgnarna för att vara redo att åka ut till Arlanda.
Vid standby hemma ska jag kunna inställa dig där inom 80 minuter. Det betyder att jag måste stiga upp och göra mig hyfsat redo – dusch, makeup och lite frukost – för att hinna ut inom denna tid.
Tycker därför jag drog en vinstlott när jag kom ut på en slinga i tre dagar och dessutom fick veta dagen innan vid vilken tid jag skulle inställa mig.

Andra natten sover jag i Skellefteå. På hotellet med våfflorna.
Bestämmer mig för att avsluta kvällen i repan med en Expressen som jag hittade på planet och popcorn från maskinen. De bjuder på knäck och det slinker ner ett par stycken.
Plötsligt hör jag en omisskännlig danska och kikar upp.
– Carsten, darling!
– Älskling! Vad gör du här?
– Har layover, svara jag. Vad gör ni?
– Det samma. Ska du följa med oss på klubben här på hotellet? Vi ska gå dit nu.

Klockan är 22:10 och helt plötsligt befinner jag mig på Klubb V i Skellefteå. Och det blir en massa dans. Ett helt träningspass med dans.
Det är som att kastas tillbaka i tiden. Till då när jag gick på gymnasiet och besökte denna typ av ställen.
Killarna står för bröt med bakåtvända kepsar. Tjejerna fyllegråter och får Carsten att känna sig som om han är mitt i Paradise Hotel.
Rökmaskinen arbeta orch konfettimaskinen skjuter iväg sitt silver som faller ner över oss som dansar i stroboskopljuset.
På golvet krossat glas och utspillda drinkar.
Vakterna börja plocka bort de som inte längre fungerar bland folk.

Klockan 01:20 öppnar jag dörren till mitt rum. Det brusar och ringer i huvudet av musiken. Jag sminkar av mig, sätter upp håret på huvudet och stoppar i bettskenan. När var jag ens ute så här sent sist. Och på Klubb?? Måste vara åratal sedan.

Jag får nya flighter under söndagen och måndagen. Slipper sitta stand-by och vänta.
Sista dagen, måndag, vaknar jag i Luleå klockan 11. På vägen ner till Arlanda blir jag omschedulerad till en flight ToR Östersund. Ser att planet sedan ska vidare till Göteborg och mycket nöjd inser jag att jag kan att få sova hemma redan i natt.
När vi landat i Östersund får vi veta att planet har fel på en generator och vi riskerar att bli kvar där i natt.
Som tur är finns en Airbustekniker i Östersund och han är hemma och kan komma ut till flygplatsen för att avhjälp problemet.

Två timmar försenade landar vi till slut på ARN i ett rejält snöfall och jag åker till Solna för att sova.
Det får bli tåget hem på tisdag morgon, precis som planerat.
Lyckan var kort, men samtidigt glad att vi slapp tillbringa natten i Östersund. Då hade missat mitt tåg hem till Göteborg på tisdagsmorgonen också…

Det mörknar snabbt i Sverige nu. Tåget passerar ett kompakt svart på sin väg mot Stockholm.
Nyss var det sommar. Nu är husen julpyntade.
I 1,5 år har jag pendlat fram och tillbaka mellan Göteborg och huvudstaden nu. Gått och lagt mig när andra satt sig att äta middag och gått upp mitt i natten för att ta mig ut till Arlanda för check-in.

I mitt privatliv finns ingen vid min sida.
Jag har valt att leva ensam efter ett förhållande som gjorde mig illa. Som fick mig att ta beslutet att aldrig mer utsätta mig för detta igen.
Jag vill ha min frihet.
Jag vill kunna tänka och uttrycka mig fritt.
Jag mår bra nu. Min mage krampar inte. Mitt hjärta är varmt igen.
Såren i hårbotten är borta. Sömnen är lugn.
Nu är magin tillbaka i mitt liv.

Jag tillbringade ett par dagar i min hemby, hos mamma och min syster.
Det andas en massa minnen, av svunna dagar och människor som inte längre finns.
En del av de man växte upp med finns kvar, många har lämnat.
Ett par gator korsas mitt i byn vid ett litet torg, i utkanterna några industrier.
Jag stannade här de år jag var ung, men sen var jag tvungen att bryta upp.
Det var inte för mig. Här hade jag gått på grund.
Jag hade andra drömmar, andra behov.

Jag vill vara en bra människa. En god vän och en snäll person.
Jag lever inte alltid upp till detta. Jag är människa och jag har mina sidor – bra och dåliga – som alla.
Jag har gjort människor besvikna genom livet, men jag tänker inte bära andra människor problem.
Jag kan bara ta ansvar för mina egna.
Jag bränner hellre broar än gör våld på mig själv för att tillfredsställa andra.

Det kommer att finnas nya människor i ett ständigt flöde i mitt liv.
Några av dem kommer att betyda mer, andra kommer att snabbt försvinna.
Jag är inte rädd för ensamheten. Jag tycker om den.
Det är så jag har valt mitt liv.
Samtidigt tycker jag om att vara en del av ett sammanhang, att umgås med vänner, med min familj.
Det finns för- och nackdelar med alla val du gör.
Jag måste välja det som är mest jag, det som tillfredsställer min själ.
Jag drar runt på ett bagage av erfarenheter livet gett mig och fortsätter ge mig.
Det är dessa som ständigt omformar mig. Som gör att mina behov förändras.
Jag försöker analysera det som händer mig, min reaktion på detta och vart det leder. Ta lärdom av det.
Jag frågar mig ständigt vad som gör mig glad, vad jag vill ha ut av det som är kvar av mitt liv.

Och jag inser att många gånger är det bästa jag gjort de gånger jag släppt taget.
När jag kastat mig ut.
Ibland har det suttit långt inne, men jag har gjort det.
Lämnat och gått vidare. Hittat något nytt. Hittat glädjen och energi igen.
Och jag vet att var jag än hamnar i världen kommer jag att hitta hem.
Hem till mitt inre, till mig själv. Till tryggheten inuti mig själv.

Nu ser jag Stockholms ljus.
Jag ser Stadshuset med sina tre kronor upplysta på tornet.
Jag är hemma här också.
Inuti mig själv är jag alltid hemma.

Ok, Las Palmas alltså. Hur i hela friden hamnade jag här? Fyra dagar i november?
Ja, varför inte?
När jag upptäckte att jag fått hela 10 dagar tomma på raken på min roster visste jag att jag behövde åka någonstans. Det var ju precis detta jag velat.
Hittade en fyradagars till Las Palmas med Ving från Göteborg. Sagt och gjort. Jag klickade på beställknappen.

Vädret är behagligt på dagen, ca 20-24 grader, men blir lite chilly när solen försvinner, då blir kylan i vinden blir märkbar.
Jag är frusen av mig vilket ju inte hjälper det hela.
Fördriver dagarna genom att vara å ena sidan turist, å andra sidan göra det jag gör hemma.

När jag besöker ett nytt ställe brukar jag åka turistbussen ”Hop on Hop off”, eller liknande. Och sedan går jag mycket och långt. Bästa sättet att lära känna.
På min tur med bussen hoppar jag av i gamla stan och strosar runt.
Betalar 13 kr för att gå på toaletten och får en flaska mineralvatten på köpet… eller var det tvärtom…
Jag letar länge efter någonstans att äta på sidogatorna till Calle Triana, som är en shoppinggata. Ratar några ställen och på de som intresserar mig är det fullsatt.
Till slut är jag så hungrig att jag bara sätter ner ändan på en stol och då blir det därefter.
Hamnar där maten är medioker.
Äter upp, betalar, ruskar på huvudet åt mig själv, sveper det sista rödvinet ur glaset och går vidare.

På kvällen äter jag tre små tapas och dricker ett glas vin på ett ställe nära hotellet.
Det ingick i bussbiljetten jag köpte. Vilket klipp!
Tar ett glas till bara för det är så skönt att sitta där.
Jag bor precis vid stranden Las Canteras i Las Palmas.
Här finns massor av restauranger och turister. Jag smälter in fint bland alla andra bleka nordbor.

På morgonen äter jag långsam frukost.
Dricker mycket kaffe och ser duvor som slåss om brödbitarna bland borden på terrassen.
Sen sitter jag på takterrassen under parasollet i skuggan och skriver. Har två viktiga saker att färdigställa, ja och så detta blogginlägg då.
Träffar en annan ensamresande kvinna på frukosten. Hittar henne igen uppe på taket och vi fortsätter prata mellan stunderna av tystnad och skrivande. Hon jobbar på bokförlag, som förläggare.

Jag ger mig ut på löprunda utmed havet.
Det är 24 grader varmt och strålande sol. Svetten skvätter om mig.
Jag kryssar mig fram mellan flanörerna och de övriga löparna.
På ena sidan, på uteserveringarna, är det fullt med folk och på den andra, på stranden, likaså.
Det tar sin tid att eftersvettas klart när jag kommer upp på rummet. Sköljer upp mina kläder så de inte ska stinka ner hela väskan på hemvägen imorgon.
Nu hänger de på tork i badrummet.

Det jag vill ha, värme och miljöombyte, det får jag.
Det är skönt att få sätta vardagen på paus i några dagar och bara försvinna. Inte bry sig så mycket.
Det är precis det här jag velat med förändringen av mitt liv.
Och mitt liv är verkligen helt annorlunda mot förr.
Är så glad att jag gjorde detta. Att jag såg chansen, tog den och tackade ja när livet bjöd upp till dans ännu en gång…

Öppnar försiktigt ett öga och kollar på mobilen. Klockan är 23:47. Jag har sovit i tre timmar.
Försöker vrida mig till sömns, men inser att det faktiskt inte går denna gången heller och sträcker mig efter boken.
Och så kommer jag på att decemberschemat borde vara möjligt att se nu. Och så fort tanken kommer måste jag ju bara… Så ”My Roster” åker fram.
Nöjd med vad jag ser tar jag boken och ger mig i kast med slutet på mordhistorien jag tryckt i mig i några dagar nu.

Nerifrån gatan hör jag basgång och ”untza untza” från någon Umeåraggare som drar förbi.
Jag gör ett nytt försök att somna. Retar mig på raggaren, men känner till slut hur jag långsamt flyter bort och sjunker neråt.

Dagen efter. Kiruna. Vi landar i ett sagolandskap.
Redan från det lilla fönstret i bakre galleyet ser jag de snöklädda bergen mot ljust blå vinterhimmel. Under oss är det helt vitt.
Jag kan förstå vad människor som aldrig sett snö känner när det ser detta, då till och med jag, en sörlänning som inte gillar snö och vinter, känner mig hänförd vid åsynen.
Solen står lågt. Det är inte många timmar per dygn som den är ovan horisonten nu.
Om en månad sjunker den under.

Vi har ett långt stopp denna gång. Nästan ett dygn.
Och fyra av oss i besättningen har bestämt oss för en tur till det berömda Ishotellet i Jukkasjärvi.
När vi har väntat på bussen i 20 minuter i -20 grader inser vi att den inte kommer och tar istället en taxi.

Is och snö på detta sätt är mycket vackert.
De har verkligen gjort konst av det de har och ”grävt där de står”. Vilken otroligt kreativ och värdefull idé detta är.
Vi går ut och in genom alla rummen och tittar på inredningar av is. Rummen är öppna för besökare till kl 18:00. Därefter stängs de och de som hyrt dem får ta dem i bruk. För sviterna gäller från kl 15:00.

Ishotellet står kvar över sommaren och hålls då nerkylt av solenergi.
De rum som varit i bruk längst för tillfället har varit det i 5 år nu tror jag de sa. Isen åldras och därför måste inredningen göras om med jämna mellanrum.
Baren var ny för året och temat var ”nöjesfält” så detaljer från det fanns överallt. Jättefint och proffsigt gjort.

Jag är glad att jag får möjlighet att uppleva detta ”arbetandes”.
Jag hade aldrig åkt hit annars. Detta är alldeles för kallt för mig.
Vackert ja, men obehagligt kylig. Vinter är fint på film och på vykort. Och från ett flygplan eller en crewbuss.
Hela jag drar ihop mig. Jag får svårt att andas. Mina ögon rinner, liksom min näsa. Glasögonbågarna blir iskalla och när de möter huden smärtar det av kylan.
Det hala underlaget gör att jag inte kan röra mig snabbt och få upp pulsen och värmen i kroppen.
Det här funkar helt enkelt inte för mig. Jag föredrar Göteborgsvinter, dvs +2 och fukt…

Min håg står helt klart åt värmen och det var därför jag blev så glad när jag såg på min roster att jag har ett Las Palmasstopp på 26:45 timmar i mitten av december!
Yippeeeee!!