Åren i Nice – familjen

I juni 1984 steg jag av planet i Nice.
Au-pairflickan som jag skulle byta av var och hämtade mig.

En vecka efter studenten drog jag till Nice för att vara au pairflicka i ett år. Jag var 21 och jag skulle bli kvar i 3,5 år…

I en sliten blå Peugot slingrade vi oss upp till Gairaut, en stadsdel med villor på berget precis ovanför Nice centrum.
Hon var kvar några dagar och sedan lämnades jag ensam.
Med en helfransk familj med två barn.
Caroline var 10 och Thibault var 6 år.

Caline, mamman i familjen. Hon var bara 11 år äldre än jag. Vi kom bra överens och han behandlade mig alltid schysst. Många av mina vänner hamnade i riktigt dåliga familjer.
Jean Marie Pozzo di Borgo, pappan i familjen. Också han schysst och bra.
Caroline med en av sina katter. Det fanns två. Hon var rar, men lite lurig. Fick hon inte som hon ville blev hon väldigt sur och tvär. Hon kunde också försöka baktala en om det gynnade henne. Tror hon bor i Marseille idag.
Thibault, den lille killen. Oerhört rolig och väldigt snäll. Älskade fotboll över allt annat. Kunde titta på inspelade matcher gång på gång när han var ledig från skolan… Han är idag advokat och jobbar i en av de vackra byggnaderna på Promenade des Anglais som jag ofta går förbi på mina stadswalks.

Jag minns att jag var förvånad över hur de bodde.
Hade nog trott att det skulle vara en helt annan standard.
Jag tyckte möblerna var fula och av dålig kvalitet.
Trädgården var illa omhändertagen.
Huset likaså.
Den där sista finishen fanns liksom inte någonstans.
Det verkade inte finnas någon tanke bakom, vare sig ute eller inne.

Caline vid öppna spisen med en äkta 80-talslur och sina ständigt närvarande Gitanes som hon rökte. Det var brun tobak och luktade så där typiskt franskt. Hon älskade att shoppa kläder och parfymer.

Jag kastades snabbt in i det franska livet.
Sög åt mig språket som en svamp.
Det var ju enda sättet att kunna kommunicera.
Allt på TV var dessutom dubbat.
Jag kollade Dallas där JR pratade franska.
Det var tom en fransk variant på intromusiken.
Detta rubbade min världsbild totalt.
Det var mycket som skulle göra det.
Jag var uppväxt i ett land som brukade kallas DDR-Sverige.
Jag var 21 år.
Jag skulle bli kvar i 3,5 år.
Men det visste jag inte då.

Första julen i Nice. Jag minns att jag förfasades över denna erbarmlig fula julgran. Tänkte att det aldrig skulle kunna bli julfeeling med den…

Min uppgift var att sköta hushållet i familjen.
Städa och röja upp.
Tvätta och vika kläder.
Allt utom mannens skjortor som lämnades bort till tvätterska för tvätt, strykning och vikning.
Familjen lämnade allt efter sig där de stod.
Frukost på bordet, kläder på golvet, grejer i badrummet.
Jag fixade efter dem.

80-tals selfie. I ett fototbås i Nice. Herregud vad ung jag var…

Hunden och jag hade huset, trädgården och poolen för oss själva om vardagarna.
Sen hämtade jag barnen i skolan i den slitna Peugoten och såg till att de satte igång med läxorna innan föräldrarna kom hem.
Mamman gillade att laga mat.
Det var hennes grej.
Jag röjde upp efteråt.
Passade mig utmärkt.

Den slitna blå Peugoten. Men jag var glad för bilen. Det var dåligt med kollektivtrafik upp till Gairaut så hade jag inte haft den hade jag blivit väldigt isolerad. Det gjorde också att det var lätt för mig att åka runt utmed kusten och besöka andra sällen och små byar.
Hunden, Peneloppe, och jag, vid poolen. Hon blev dålig och jag fick ta henne till veterinären som konstaterade förgiftning. Hon avlivades där och då. Jag fick vara med henne. Någon hade förgiftat henne…

Jean Marie, pappan, kom från Algeriet.
Han och hans föräldrar hade lämnat Algeriet 1962 när landet blev självständigt.
Han var det man kallar ”pied-noir”.
En benämning på franska medborgare som bodde där före självständigheten och var födda där.
Caline, eller egentligen Catherine, mamman, var född och uppvuxen i Carpentras.
En liten ort i centrala Provence, inte långt från Avignon.
Eftersom jag är en ”papegoja”, blev min franska dialekt en blandning mellan provencalska och pied-noir.

JM och hans svåger Michel vid matbordet en jul i Carpentras. Min första jul i Frankrike. Minns att det var mycket annorlunda mat på bordet. Tex så finns det en tradition att man ska äta en bit från 13 olika frukter, de frukter som växte i Provence. Och så åt man småfåglar… typ gråsparvar…

Jag blev kvar i familjen i två år.
De var schyssta och jag trivdes bra.
När jag varit där i ett år kom JM på Caline med att ha en affär med sin chef.
Jag hade vetat om det hela tiden.
Jag satt nämligen ofta barnvakt åt älskarens dotter när de var ute eller jobbade med uppstarten av det företag de var på väg att starta.
JM var hemma med ”våra” barn.
Caline sa att hon lovat mig att jag skulle få gå ut med mina väninnor och på så sätt fick hon loss mig för att barnvakta.

Firar nyår med min syster, bror och en väninna. Mina syskon var alltid välkomna att hälsa på och sommaren 1985 bodde min syster hos mig i en månad. Det var ok för familjen och barnen var inte hemma så vi var helt fria att göra vad vi ville så fort jag var klar med mitt jobb.

Det blev stor dramatik när allt uppdagades.
Han rotade efter en cigarettändare i hennes väska och hittade ett brev.
Eftersom JM var en eldig och dramatisk typ, tog han sitt pick och pack och flyttade ut, ner till sin lägenhet i hamnen som han haft och tidigare hyrt ut.
Jag blev kvar med Caline och barnen.
Vi kom bra överens och fick vår vardag att flyta fint.
Jag var ju hennes partner in crime liksom.

En vinter med snö som låg kvar! Mycket ovanligt för franska rivieran. Bilarna körde runt i stan med kedjor, för vinterdäck finns inte att köpa i Nice…

Hon ville inte att barnen skulle veta att hon träffade Mr Nouveau, som han hette, älskaren.
Därför tvingades de i säng tidigt, för så fort de somnat åkte hon iväg.
Hon lät bilen rulla nerför backen och startade den först när hon var en bit ifrån huset så de inte skulle höra.
Skulle de vakna så var dealen att jag skulle säga att hon varit tvungen att åka ner till jobbet i mäss- och kongresshallen där hon var projektledare.
Sen skulle jag ringa henne så hon kunde komma hem och låtsas som ingenting.
Tidigt, i gryningen, kom hon tillbaka så det skulle se ut som om hon varit hemma hela natten.
Ja jävlar, det var ett upplägg!

Mr Nouveau, älskaren. Han och Caline startad ett företag som organiserade mässor och kongresser. De jobbade båda ihop på Acropolis, mäss- och kongresshallen i Nice. Han var hennes chef. Hon var projektledare.

Innan allt detta hände och JM bodde i huset var det ofta lunch- eller middagsgäster på besök.
De hade många vänner och ett ganska stort umgänge.
JM var en ansedd skattejurist i stan.
Han hade många prominenta kunder, bl.a borgmästaren, Jacques Medicin.
De umgicks med många av hans klienter och flera av dem var återkommande gäster.

Kidsen och jag ute på tur. Barnen gick inte i skola på onsdagar, men istället halva lördagen. Så onsdagen blev dagen då vi hittade på saker.
Här har vi tagit en tur till Monte-Carlo. Andra gånger gick vi på bio, åkte skridskor, hyrde videofilmer eller bara slackade hemma.

Caline fixade mat och sedan spelade de kort, pratade eller drog iväg till casinot i Monte-Carlo.
Det var ofta högljudda diskussioner runt bordet.
Sådär på franskt vis, där man inte alltid är överens men kan umgås och diskutera ändå.
Valde de att bli kvar hemma kunde jag ge mig ut på stan med mina vänner efter att jag röjt av och fixat iordning i köket.
Åkte de bort måste jag vara hemma med barnen.
Var barnen på sommarlov hos mor- eller farföräldrarna fick jag ofta följa med till casinot.

Familjen samlad för Carolines konfirmation.
Caline fick feeling och skaffade en get! Det gick inte många dagar innan den smitit och var borta för alltid. Mannen som kom med den som gåva var väldigt betuttad i henne och vi kallade honom Romeo av den anledningen.

Några av de yngre singelmännen som fanns i bekantskapskretsen hade jag hemliga relationer med.
Jag var ung och galen och levde verkligen loppan.
Men det berättar jag mer om en annan gång…

Jag var ung och galen och hade fina år nere i Nice. det får jag kanske lust att berätta mer om i kommande inlägg. En del av det…

Hemma fast borta – Nice i augusti

Klockan är 04:30.
Väskan dånar över kullerstenarna i ett gryningstyst Gamla Stan.
Går till Arlanda Express för att ta morgonflighten till Nice.
Sov typ 3,5 timma i natt.
Att jag aldrig lär mig.
Men det var så kul med allt prat…
Tar igen en dryg halvtimma på vägen ner.
Nu ska jag carpa Nice i en hel vecka.
Dricka rosé, nöta asfalt, bli kletig av värme, solskydd och svett.
Och träffa vänner.

Inflygningen mot Nice. Alltid lika breathtaking för mig. Marina Baie des Anges. Här hade jag en dejt en gång i tiden… Hans familj hade en lägenhet där.
Tar spårvagnen till stan så fort jag har kommit iordning hemma hos Fredo. Dricker en aperol i Vieux Nice, på Course Saleya, bredvid grönsaks- och blomsterförsäljarna. Äter dagens lunch och dricker rosé. Livet är fint!

Nu ska jag berätta om mitt Nice för er igen.
Om färgerna, svalorna, stenarna, pinjen och cikadorna.
Jag har inget att säga till mitt försvar.
Jag är förälskad i denna plats på jorden.
Nu har jag t.o.m tittat på en lägenhet på våning 4 i brorsans hus.
Utsikten från den 20 kvm stora terrassen är underbar.
Jag ser havet.
Och jag hör och ser mina kollegor lyfta från flygplatsen och ser dem vända ut över Medelhavet.

Min franske ”bror”. som jag bor hos och som jag har mycket roligt ihop med. ”Fredo, Fredo, je t’aime d’amour!”
Utsikt från lägenheten jag tittade på. Magnifikt! En tvåa på ca 45 kvm med en terrass på 20 kvm.

Renoveringsbehov, ja.
Kök måste fixas omgående.
Här säljs lägenheter vanligtvis utan kök.
Det enda som finns är en vask, ingen spis, inget kyl- och frys, inga skåp.
Och här finns aldrig tvättstuga i källaren.
Fredo tycker det är så fascinerande med våra tvättstugor.
Att maskinerna får stå kvar.
Att ingen helt enkelt tar dem och drar.
Badrum fungerar och är ok, men behöver en uppfräschning.

Typiska hus i Vieux Nice. Med fönsterluckor i trä och små balkonger med smidesräcken. Med tvätt utanför fönstren och blomkrukor på luckorna.
Tighta och trånga gator. Det ger svalka och skugga varma dagar. Jag älskar verkligen Vieux Nice. Kommer du ner måste du gå dit.

Fredo är ordförande i BRF:en.
Han har koll på både kostnader, lagar och regler.
Det är andra regler som gäller här jämfört med hemma.
Jag får kolla med banken vad de säger.
Fortsättning följer.

Börja min hiking i Nice hamn. Ska du gå så ha ögonen öppna efter den lilla nedgången för att komma hit. Den är lätt att missa. Här är ganska tidigt på trailen. Vita stenar och klippor. Ganska lättvandrat.
Fascineras av husen som klänger på klipporna ner mot havet. Hade verkligen älskat att bo så här. Vilken utsikt de har.

En av dagarna tar jag en lång hiking.
Går samma sträcka som jag gick sist, dvs från hamnen i Nice, runt Cap de Nice och till Villefranche.
Det är så makalöst vackert.
Och varmt.
Jag ställer mig i skuggan av en pinje för att freda mig mot solen en stund..
Det doftar starkt av dess barr och de ligger som en matta under mig.
Långa och torra.
På en del ställen luktar det som i en bastu.
Torrt trä som hettas upp.
Jorden är röd och klipporna vassa och vita.
Tror det måste vara kalksten.

Sen kommer den röda järnrika jorden och kaktusarna. Här är torrt och mycket varmt. Här luktar bastu. Upptäckte på min första promenad hemma att det röda dammet satt kvar på mina skor…
De knotiga små pinjeträden ger lite skugga emellanåt. De ger också en alldeles underbar doft från sina långa bar och små kottar. Jag har ofta denna typ av doft på mina doftljus hemma. Tycker väldigt mycket om ”gröna” dofter.

I Villefranche går jag till samma restaurang som sist.
Äter ett stort fat med pasta bolognese.
Behöver energi.
Fyller på med rejält med vatten, även i min medhavda flaska.
Sen går jag vidare.
Mot Saint Jean Cap Ferrat.
har bestämt mig för att gå Tour du Cap Ferrat som jag läst lite om.
Den lär vara enastående vacker.

Har kommit runt udden på Cap de Nice och ser Saint Jean Cap Ferrathalvön på andra sidan bukten. Magen börjar kurra och jag behöver fylla på med energi och vatten.
Ett jättefat med pasta bolognese kommer göra susen för orken. Och så ett par liter vatten på det. Nu är jag redo för nästa trail.

Jag passerar hamnen och stranden.
Bland det första jag går förbi när jag kommer till Cap Ferrathalvön är Villa Nellcôte.
Den ägdes från 1971–1973 av Keith Richards i Rolling Stones.
Hela gruppen bodde här under tiden och det var här det berömda dubbelalbumet ”Exile On Main Street” från 1972 spelades in.
Med hjälp av google maps hittar jag rutten.
Och den är magnifik.
Det gäller för båda de två trails jag gått.

Entrégrindarna till Villa Nellcôte. Vackra. Förr gick det att se huset härifrån, men nu sitter en svart plåt på insidan av grindarna och hindrar insyn.
Det där med räcken och murar… Det är inte så vanligt. Och där et finns räcken är de så heta av solen så det går inte att hålla i dem…

Liksom på förra sträckan så är också denna delvis i avsaknad av räcken och murar.
Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna.
Det är ofta vassa klippor och långt ner till vattnet.
Är vädret dåligt ska man definitivt inte gå någon av dessa två.
Inte heller om man har om man har höjdskräck.

Världen är så vacker och just franska rivieran är en otroligt vacker plats på jorden. Jag rekommenderar alla att åka hit någon gång.
Måste ju ta en selfie också. Men attans vad varmt det är. Man får verkligen inte glömma att ta med vatten i ryggsäcken.

Unga killar hoppar och gör volter från de utstickande taggiga klippavsatserna rakt ner i den turkos svalkan.
Vattnet är klart och fint.
Pinjen, oliven och kaktusen så grön.
Ljuden från yachterna, flygplanen och cikadora är det jag hör.
Och plumsen från kropparna som dyker i vattnet bakom mig när jag vänder mig om och fortsätter gå.
Jag rekommenderar varmt att du som åker till Nice tar dig tid och går dessa rundor.
Du kommer inte att ångra det.
Men ta med vatten och smörj dig väl mot solen.

Den här delen av trailen var obarmhärtig med den heta solen. Här fanns ingenstans att söka skugga. När jag kom runt udden på Cap Ferrat blev det bättre. Då låg solen från andra sidan och jag kunde gå i skuggan utmed klipporna.
Varje dag går jag Promenad des Anglais in till centrum. Det tar mig ca 20-25 minuter att gå från Fredos lgh. Jag tycker så mycket o att gå utmed havet och höra ljuden. Det är varmt som satan, men jag tänker att jag ska spara lite av känslan och värmen till hösten hemma i Göteborg.

Varje dag går jag in till stan.
Jag trivs att ensam gå runt och bara titta.
Jag sitter gärna på en bar i skuggan och kollar folk.
Skriver och tar en kaffe eller ett glas rosé.
Att shoppa är inte min grej överhuvudtaget.
Inte att gå i butiker heller.
Tycker däremot det är kul att gå in i mataffärer.
Kolla och handla.
Det finns så mycket som inte finns hos oss.

Njuter av att sitta med en kopp kaffe i skuggan på en bar. Kolla folk eller som här, prata med Jacques, en annan vän från tiden jag bodde här.
Lunch med Jacques. Stället vi brukar gå till var stängt för renovering så vi hittade ett annat. Jacques hade ett krav: han ville ha merguez så det blev det.
Masktvång i hela Niceområdet just nu. Lite jobbigt med tanke på värmen, men det fick gå. Är reglerna sådana så är de. Det är en fråga om vana. Men det var skönt när man kunde ta den av sig.

Fredo och jag umgås en del, men inte överdrivet mycket.
Vi är båda personer som har behov av att vara ensamma.
Jag går på mina turer.
Träffar mina vänner, med eller utan honom.
Han har sina möten med folk.
Jag skriver.
Han går till sin syster och dricker en kaffe.
Ibland följer jag med, ibland stannar jag kvar på terrassen och skriver.
Vi är nog verkligen som ett syskonpar.
Vi gnabbas och slänger käft.
Vi skrattar och diskuterar.
För mig är det lätt att bo hos honom.

La plage du Nice. Jag solar aldrig. Ligger aldrig på stranden. Badar inte heller. Bikinin var inte ens nedpackad i väskan… Sån är jag…
Går hemåt efter en eftermiddag och kväll på stan. Värmen ligger kvar hela kvällen och natten. Det är som svalast på morgonen.

Och helt plötsligt har en vecka gått.
Jag har duschat för öppet fönster varje dag.
Jag har ätit min franska frukost på terrassen.
Det har varit fint, men det blir bra att komma hem också.
Nice finns kvar.
Jag kommer ner igen.
Detta är ju också hemma.

Place Masséna när solen gått ner och lamporna tänts. Så vackert. Det är helt annorlunda idag när det inte längre är någon biltrafik här som det var när jag bodde här.
Får bjuda på en spegelselfie. Ska gå in till stan för att dricka ett glas med min väninna Christina.


It’s a family affair

Kvällens huvudperson, Pernille, 50 år.
Festligt och färggrant när vi partade hela natten för att fira att även Pernille nu nått den aktningsvärda åldern av 50.

När jag sätter mig i bilen för att åka tillbaka hem till Göteborg har jag Red Hot Chilli Peppers Tear på högsta volym.
Den blev låten vi stängde festen till.
Då var vi tre kvar som dansade.
Bilen är kokhet.
Det är 30 grader ute.
Jag sätter på mig solglasögonen och vevar ner rutan.
Jag har den nere ända tills jag når motorvägen i Borås.

Mitt i festen, med min syster och Pernille. Varma och rusiga.
Med min syster, tidigare under kvällen, på vår ”förfest”.

Kroppen är varm och svettig.
Trött av allt dansande.
Utanför partytältet är det mörkt.
Nattkylan svalkar.
Musiken dånar därinne.
Många dansar till upptempot som pumpar.
Utanför tältet står det fler gäster i små grupper.
Det är prat och skratt.
Jag sätter mig vid sidan om.
Träder ur bilden.
Det känns som om jag inte längre är delaktig.
Bara en betraktare som de andra inte är medvetna om.
Ingen tar någon notis om mig.
Bara myggorna.
De har alltid gillat mig.
Det snurrar lätt i mitt huvud av vin, hög musik och dans.
Det är svensk sommarnatt.
Det luktar fuktigt gräs, åvatten och kvardröjande värme.

Det finns en ny generation efter oss, kusin- och syskonbarnen. Som inte längre är ”barn”. Tiden rör sig obönhörligt framåt.
Här sitter Willy, Mimmi och Markus.
Hillevi och jag, de två äldsta från var familj, hövdingarna 😉 Oj så mycket vi har upplevt tillsammans under de 57 år vi funnit i varandras liv.

Bredvid mig flyter ån sakta förbi.
Där växer näckrosor.
Där fiskade vi som barn.
Med vår insamlade mask i små hinkar gick vi neråt, genom skogen och det höga gräset på ängen, till en stillastående liten håla, en ”hûlj” som vi sa.
Där rann vattnet strax bredvid.
Där stod det ofta abborre.
Och skinnäling, eller elritsa som den mer rätt heter.
I vår värld hette den skinnäling, en liten fisk som vi sedan använde för att försöka fånga gädda med.

Renate och hennes Viktor, han som odlar bin.
Adam, Mats och Harriet på förfesten.

Vi är sex kusiner och fem ingifta.
Vi är 11 i vårt ”gäng”.
Och vi har alltid haft kul när vi setts och det har vi fortfarande.
Ja, eller det kanske är en sanning med modifikation.
Under åren vi växte upp och var barn stod väl våra strider som sig bör bland syskon och kusiner som blir så gott som syskon.
Det är så många år som ligger bakom oss nu.
Hur många vi har framför oss vet ingen.
Jag tänker på hur vi var.
Våra olika personligheter.
De ordentliga och de som våra föräldrar aldrig visste vad de hade.
Jag hörde till den senare kategorin.
Jag tänker på hur vi utvecklades.
Och på vilka vi blev.
Vi har firat jular tillsammans.
Och sommarlov.
Och bröllop.
Och födelsedagar. Som ikväll.

Aron, lite i hatten, i bussen på väg till festen. Strax bakom sitter Lotte.
Min svåger och min syster i bussen på väg till festen. Måste varit något med de där hattarna för nu tog han på sig en också…

Sen går vi hem genom den beckmörka skogen, min bror, hans fru och jag.
På grusvägen jag känner så väl.
Himlen är full av stjärnor.
Jag kan inte längre se dimman som stiger från den varma jorden mot natthimlen, men jag vet att den är där.
Jag såg den när jag gick upp mot huset tidigare.
Innan mörkret tagit över.
Det är den som ger svalka i mjuka sjok nu.

Min bror och jag.
Min bror, hans fru och en av hans gamla klasskamrater från grundskolan.

Sitter dagen efter och är verkligen lite ”dagen efter”.
Jag ska inte stänga fester längre.
Och sedan komma i säng vid 4-tiden, (vilket jag faktiskt inte hade någon koll på, men min svägerska påstod det) sedan sova dåligt och så vakna strax före 9…
Men det var så värt det trots allt.
Äter frukost ute vid poolen hos min syster.
Himlen är bländande blå.
Träden är gröna.
Tunga klorofyllfyllda.
Stenplattorna är heta, gråa och mjuka mot fötterna.
Vattnet svalkar.
Sitter på kanten, dricker kaffe och pratar.
Sommaren är uppskruvad på högsta volym just nu.
Vill stanna tiden.

Sommarnatt och fest, vissa saker vill man att de aldrig ska ta slut.

När jag skriver detta sitter jag på en terrass i södra Europa.
Inser hur välsignad jag är.
Med en barndom utan trasiga sorgkanter och stora problem.
Då jag släpptes fri att gå min egen väg.
Trots min rebelliska natur, eller kanske just därför.
Med ett tidigt vuxenliv som tog mig hit ner till Nice, som blev mitt andra hem.
Här blev jag kvar i 3,5 år och fick vänner som bestått genom livet.
Det är en enkel lycka.

Djupa rötter och blandade minnen

Sköljer svetten av kroppen, packar ihop och sätter mig i den sommarvarma bilen.
Lämnar Varberg och åker mot ett lika somrigt Göteborg.
Jag har haft min väninna tillika granne på besök.
Cyklat fram och tillbaka på strandpromenaden.
Druckit vin både här och där.
Jagat solnedgångar och solglitter.
Lyssnat på sommarpratare och pusslat tills det blev för mörkt för att se.

Så mycket snack. Så mycket skratt. Paula och jag på Surf Saloon med utsikt över havet.

Det är något speciellt med att komma tillbaka till en plats man haft en relation till hela sitt liv.
Det är här jag tillbringat några veckor varje sommar sen jag föddes.
När jag var barn var det var det bästa jag visste att få åka till Varberg.
Det var som en feber hela vägen ner.
Och sedan, som en rusig gris, sprang jag omkring och kollade till alla ”ställen”.

Varberg. Stranden. Så mycket som har förändrats här under åren. Så annorlunda det såg ut när jag var barn härnere. Och ändå så sig likt..

På kvällarna borstade vi tänderna ute.
Vid vattenkranen i hörnet av trädgården under körsbärsträdet.
Det luktade fuktigt gräs, tandkräm och västkust.
Marken var alltid våt och kall där.
Det torkade aldrig upp riktigt.
Det var där man fyllde hinkar och bar in till köket.
Det var det vatten som fanns.

Ibland, i mycket korta glimtar, kommer doftminnen tillbaka från då. När vått gräs blandas med tandkräm… då är jag barn igen.

Och utedasset.
Lukten därinne.
Dasslocket av trä och det varma, mörka träet man satt på.
Dörren hade ett fönster med en tunn spetsgardin som gick att dra för.
Kom tåget då jag satt därinne kunde jag dra gardinen åt sidan och räkna vagnarna från min plats över hålet.
För tåget var viktigt.
Vi hade inte tåg hemma i byn där jag bodde.
Man tvättade händerna i en balja.
Kannan med vatten stor bredvid.
När man var klar hävde man ut vattnet utanför dörren, vid sidan om stenen som tjänade som trappa.
Tidigt, tidigt om morgnarna, en gång i veckan, kom lastbilarna med stora tomma tunnor som byttes ut mot de fulla.

Dagens sista fiskebåt på väg in till hamnen. Det var ofta om somrarna, om vädret tillät, som vi åkte ut på Fladen och drog torsk och makrill.

Det fanns ingen el.
Vi hade levande ljus och fotogenlampor.
Vi lyssnade på radio som gick på batterier.
Spisen var ett slags primuskök med två plattor.
Vi använde rödsprit för att få igång det.
I köket fanns en lucka i golvet.
Det var istället för kylskåp.
Där luktade jord, fukt och lite mögel.
Pappa städade och vaxade alltid bilen noga.
Morfar satt sönder en solstol.
Mormor virkade dukar och drack kaffe.
Mamma virkade barbiekläder till mig och min syster.
Och så skulle hon alltid bada, avsett väder.
Jag vägrade och satt kvar i bilen.
Sen spelade syrran och jag minigolf en gång om dagen.
Räckte pengarna till blev det två.

Havet i Apelviken är långgrunt. Det drar in mycket tång. Traktorer kommer tidigt om morgonen och tar bort det värsta. Det ger en speciellt lukt. Salt blandat med ruttnande tång. Men det är Varberg.

Och så var det sommarkyrkan i tältet på åkern.
Vi satt i ring och sjöng:
”plingelingeling nu ska tåget gå
ut i vida världen
den som femtio öre har
får följa med på färden”.
Vi hittade nya sommarvänner för en vecka eller två.
Och ibland kom det ett kringresande tivoli.
Då var det fest.
Vi barn fick bara gå en gång.
Det kostade för mycket.
De andra kvällarna stod jag på staketet och såg glittret av alla ljus och hörde tjuten och skratten från åkattraktionerna där nere på åkern.

Apelviken är ansedd som en av de bästa stränderna i norra Europa för vindsurfing. Här har alltid funnits många surfare.

Så många minnen från en tid som en gång var.
Av människor som var en del av den.
Som är borta sedan länge.
Mormor och morfar, pappa, mormors systrar…
Och vi som var barn då, kusinerna som blivit gråhåriga och är över 50 allihop.
Det är ljusa, glada minnet.
Annorlunda mot dem som skulle komma några år senare.

Idag ger sommaren i Varberg mig lugn. Under åren med honom blev det jobbiga veckor därnere. Att leva så nära varandra i flera dagar gjorde honom om möjligt ännu värre än vanligt. Jag föredrog de dagar jag var därnere ensam och han var kvar i stan.

Vi tillbringade alltid några sommarveckor där nere, han och jag.
Vi spelade ett spel en kväll.
Ett slags blandning mellan yatzy och alfapet.
Jag vann.
Nästan hela tiden.
Jag såg det komma på den vassa, elaka blicken.
Utbrottet. Hånfullheten.
De nedlåtande orden om min person.
Han fixade inte att jag vann.
Betedde sig som ett förväxt, outvecklat barn.
Situationen blev hemsk.
Eskalerade som alltid.
All energi forsar ur mig.

Att en vuxen man kan ta sig friheten att behandla en kvinna han valt att dela sitt liv med på det sätt som han gjorde med mig, är ofattbart. Idag vet jag att vi är fler som blivit utsatta för honom. Och fler kommer det att bli… Han är en äkta psykopat.

Dagen efter skulle en vän till mig komma ner på mc och sova hos oss en natt.
Jag funderade först på att ställa in, men insåg att när det var andra människor i närheten så ändrades hans beteende.
Det skulle ge mig en dags vila från hans terror.
För då satte han på sig sitt andra ansikte.
Då skulle han bygga sitt ”varumärke”.
Hela dagen var han full av ilska och aggressivitet.
När min vän kom var han nere och badade.
I ett utbrott av raseri hade han gått ner till havet.
När han kom upp och såg Kenneth på plats var han en helt ny människa.
Stora leendet på.
Det tillgjorda skrattet.
Det är konstigt, men jag hörde honom aldrig skratta på riktigt.
Ett riktigt äkta skratt om kommer inifrån.
Aldrig.
Han hade lärt sig hur man beter sig och sedan efterapade han det…

Mig äger ingen – part two

När jag levde i ett förhållande så var jag aldrig själv, men väldigt ofta ensam.
Det är det värsta som finns.
Jag trodde att jag träffat mannen i mitt liv.
Det kunde inte vara mer fel.
Jag drogs med i hans virvel och följde mitt hjärta.
Det ledde mig åt helvete.
Magen sa att det inte var ok.
Note to self: Lyssna aldrig på hjärtat, det är magen som är sann mot dig.
Jag borde lyssnat på den.
Så varför stannade jag?

Det är så lätt att dras med i någon annans virvel, i deras eld. Idag är jag betydligt mer vaksam. Jag vet vad jag vill. Och inte.

Det var ett fantastiskt förhållande.
Något jag aldrig upplevt tidigare.
Inget jag sa eller gjorde kunde vara fel.
Han bejakade mig och bekräftade mig hela tiden.
Han hörde av sig till mig flera gånger varje dag.
Våra två första år var jättefina.
Han visade på alla sätt att han ville ha mig i sitt liv.
Och jag lät mig förföras.

När du blir så bekräftad, så omhändertagen, så sedd… Det är lätt att bländas av det.

Det började sakta.
Ganska tidigt faktiskt.
Men jag slog bort det.
Vägrade se varningssignalerna:
Förändringarna.
Smått och krypande kom kritiken.
Och den ökade.
Och sedan, ointresset för allt som var jag.
Allt som varit då fint och fantastiskt med mig i början, vändes mot mig.
Och så till slut avståndstagandet.
De hårda orden.
Aggressiviteten.
Utbrotten.
Till slut levde jag i ett kärlekslöst helvete.
Med en man som uppenbart inte hade en enda varm känsla kvar för mig, och som tog sig friheten att behandla mig illa.
Och som trots detta inte lämnade mig, utan bara skulle fortsatta tills jag inte längre stod ut.
När jag valt att lämna honom kom smutsen upp till ytan.
Otroheten.
Nätdejtandet.
Och att han stötte på mina och min systers vänner…
Jag var så jävla bedragen, så grundlurad.

Det gjorde så ont att inse att den man jag valt att leva med inte hade det minsta intresse för mig längre. Att allt var bortom räddning.

Jag har försökt förstå varför jag inte gick tidigare.
Det finns nog många orsaker till det.
En av anledningarna var att jag inte orkade.
Min energi gick åt till att gråta, hålla ihop och försöka få livet att fungera.
Jag såg berget av arbete för att separera mig från honom och jag sköt upp det till nästa dag.
Gång på gång.
Men det var mitt liv som försvann.
Dag för dag.
Och när detta sjunkit in tillräckligt så jag tvingade mig att började lösgöra mig.

Jag vill inte ha medömkan. Jag vill bara berätta. Och jag tar gärna feedback på det jag skriver.

En annan anledning tror jag det var det faktum att jag investerat så mycket känslomässigt i honom och vårt liv tillsammans att jag verkligen ville få det att fungera.
Jag ville inte ge upp.
Man ska kämpa för kärleken, eller hur?
Jag gjorde det.
Jag gick till en relation- och samtalsterapeut för att försöka få hjälp med olika verktyg för att få det att vända.
För att få hjälp med hur JAG skulle förändra mig.
För jag hoppades hela tiden att vi skulle kunna hitta tillbaka till det vi haft i början.
Jag gav honom hela tiden ursäkter för hans svinaktiga beteende.

Om jag någonsin skulle känna igen dessa psykopatiska drag hos någon man jag träffar så vänder jag omgående ryggen och går. För det är vad han var, en psykopat.

Men jag fattade till slut att det aldrig, aldrig blir bättre.
Bara värre och värre för var månad som gick.
Har den nedåtgående spiralen börjat så har den.
Så jag tvingade mig att börja agera.
Först mental.
Sedan rent fysiskt.
Och jag visade mig själv att jag kunde.
Jag hade levt med en störd människa.
Nu var det slut på det.

Min familj och mina vänner var ett stort stöd, både under separationsprocessens före och efter och sedan under de följande åren.

Det finns så mycket att berätta.
Och jag vill göra klart att detta inte är ett inlägg i kategorin ”känslokitsch”.
För mig är detta ett betraktande och konstaterande av ett liv.
Ett smutsigt förhållande som inte blev som jag hoppats.
Ett liv jag en gång levde och som påverkat mig djupt.
Som satte spår, men som jag idag inte längre mår dåligt av.
Detta är nyktra konstaterande.
För mig är det ett sätt att få ord på mina tankar, inte för att få medömkan.
Dessa år kommer för alltid att finnas med mig och de är en bild av hur ett dysfunktionellt förhållande ser ut.

Men jag hamnade på nya platser i livet och det har gett mig så mycket glädje. Jag är så glad att han är ute ur mitt liv för evigt.

Och går en stund på jorden…

Det har varit en sval juli.
Inte den tunga, varma jag brukar få uppleva då jag går in på ett nytt levnadsår.
57 nu.
Svårt att ta in.
Känner mig fortfarande som 37.
Våren kom och gick i ett kaos av covid, permitteringar, restriktioner och en osäkerhet på morgondagen och framtiden.
Tiden har nött dagarna.
Nu drar juli sitt sista andetag.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
Tur man inte vet.

Vandring utmed havet i Varberg. På väg till Fästningsterrassen för lite mat och vin med en god vän sedan många år. Han har funnits i mitt liv sedan 1996.

Det känns som om livet accelererar ju fler år som packar in under mig.
När jag var barn upplevde jag ett sommarlov som oändligt långt.
Nu går ett helt år i en rasande fart.
Om jag ska utgår från vår medellivslängd så är den nedre delen i mitt timglas betydligt mer fylld än den övre nu.
Hur mycket mer har jag ingen aning om.
Egentligen vet ingen av oss vet hur mycket sand det är kvar i vår övre del av timglaset.
Tur man inte vet.

Solnedgång över Apelviken. Ett ställe jag återkommit till genom hela livet. En form av relation? Ja, kanske det, på det för platser, känslomässiga, minnesplanet.

En person försvann ur mitt liv i helgen.
Och jag kommer aldrig att glömma honom.
Han har betytt en hel del för mig.
En man jag hållit kär, men som jag inte varit kär i.
Om du förstår skillnaden.
Vissa människor kommer alltid att ha en plats i ens hjärta, men inte i ens liv.
Och det är ok.
Vi visste båda att det var så för oss.
Vi spelade med helt öppna kort.
Vi hade helt olika mål i livet.
Men våra vägar korsades och ett tag slog vi följe.
Tills han behövde vika av.
Det var rätt av honom att göra det.
Hans timglas var betydligt mer fyllt i den övre delen.

Sedan förra sensommaren har vi träffats. Nu går vi båda vidare, viker av från varandra, men jag kommer alltid att minnas honom. Som jag skrev till honom: ”en av de finare männen som jag träffat genom livet.”

Men vad som än händer har jag mina vänner.
En annan typ av relationer som fungera lite annorlunda än de man har med älskarna i sitt liv.
Funderade en del kring de vänner som finns och funnits i mitt liv.
En del stannar en kort tid, andra längre, en del för alltid.
Jag känner en tacksamhet och glädje för de vänner som finns i mitt liv.
Som får mig att skratta och må bra.
Som jag kan vara mig själv med.
Som inte dömer och kritiserar.
Som lär mig så mycket om mig själv.
Som jag kan diskuterar med.
Som jag kan fråga om råd.
Som jag kan vända och vrida på tankar och åsikter ihop med.
Vi behöver inte tycka lika, leva lika eller rösta lika, men vi måste respektera varandras olikheter.

Utsikten från den lilla sommarstugan. Pastellfärgerna när solen går ner. Lugnet när havet ligger stilla. Luften fylld av salt och lukten av tång. Ljudet av en fest på håll. Livet liksom.

Mitt sätt att leva passar mig.
Inte resten av mänskligheten.
Och jag återkommer till det jag lovat mig själv i många år.
Att inte göra avkall på min person och det jag vill för att passa in i andra människors mallar och ramar.
Att inte låta någon annan tala om för mig hur jag ska leva mitt liv.
Att så länge jag försörjer mig och inte skadar någon annan är jag fri att leva precis som jag önskar.
Att stänga dörren för de som inte gillar mitt sätt att leva och tar sig rätten att kritisera det.
Att inte låta någon hindra mig från att bli lycklig på just det sätt jag vill.
Och varje dag får jag påminna mig själv om att detta gäller mitt sätt att vara mot andra människor in return.

Nu börjar mitt 57:e år på jorden. Hur ska det bli? Om ett år vet jag…

Mig äger ingen

Jag gjorde ett inlägg på mina sociala medier i veckan rörande mitt val att leva själv.
Eftersom det fick många att reagera fick det mig att fundera vidare runt detta och varför jag tagit beslutet.
Jag är medveten om att alla har olika syn på det där med förhållande.
Många har hittat en partner som gör dem lyckliga.
Gott så.
Detta är mina tankar.

På verandan i Varberg. Själv med mitt kaffe och mina tankar. Underbart.

Tvåsamheten ses av många som det ultimata sättet att leva.
Hela vårt samhälle är uppbyggt så.
Automatiskt tänkte jag också så som ung och ifrågasatte det inte.
Klart jag skulle leva ihop med någon, man och barn och hela grejen.
Men ”den rätte” uppenbarade sig aldrig.
Och jag hade inte drivet att leta efter någon för jag var så nöjd med mitt liv som det var.
Ju mer åren gick desto mer förnöjd blev jag och jag var en mycket tillfreds singel.

Att få möjlighet att välja mitt liv precis som jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Det passar mig bäst.

Vad jag inser är att många inte tror att det är så.
Antagligen för att de själva fungerar så.
Att det är en sorg hos mig att inte ha hittat någon.
De flesta utgår automatiskt från att jag letar efter en partner.
Inget kunde vara mer fel.
Jag kommer aldrig mer att leva ihop med någon.
Och just nu är inte ens ett förhållande något jag har lust att gå in i.
Skulle jag mot förmodan träffa någon där alla stjärnor står rätt, så kommer jag trots det aldrig att leva ihop med den personen.

Nöjd med mitt liv och mina val. Skulle jag känna annorlunda går det alltid att välja om.

Särbolivet är underskattat enligt mig.
Jag är av den övertygelsen att kärleken mår bra, kanske till och med bäst, av lite avstånd.
Alla de där små egenheterna man har, och som till en början upplevs lite charmiga, blir väldigt tydliga när man lever nära.
De riskerar att bli irritationsmoment istället.
Jag tror respekten för den andre blir större när inte vardagens bestyr får ta över relationen.
Jag vill inte behöva kompromissa om viktiga saker i mitt liv.
För kompromiss i sambolivet har för mig blivit synonymt med att avstå något.
Det tänker jag aldrig mer göra.
För mig ska det finns en glädje och en lust i att ses, inte ett måste.

För vem bestämmer att det val jag gör idag måste vara för alltid? Jag lever för min skull, inte för någon annans.

Jag har dessutom aldrig velat ha barn.
Att det är provocerande för en del är tydligt.
Jag har fått kommentaren att det är ett stort ställningstagande.
Jag tycker det faktum att skaffa barn borde vara det stora ställningstagandet.
Någon kommenterade: ”Tänk om du ångrar dig när du blir gammal”.
Det är väl den sämsta och mest egoistiska anledningen någonsin att skaffa barn, tänker jag.
Mitt svar: ”Tänk om du ångrar dig…”

I en flygplansstol på väg till Nice. För att jag ville och kunde.

Inga val jag gör kommer att vara 100%.
Det finns alltid pro and cons med allt.
Ibland när tillvaron skaver så säger jag till mig själv: ”du har själv valt ditt sätt att leva och det innebär inte alltid att det kommer att vara 100%. Det går att välja om. Vill du det?”
Och det vet jag att jag inte vill.
Jag lever själv, men jag är inte ensam.
Jag får ta ansvar för att ha goda och bra vänner i mitt liv.
För jag tror att det finns två önskningar inom oss.
Vi vill och har ett stort behov av att vara själva, men vi vill också tillhöra ett sammanhang.
Jag tror att detta driver många in i förhållanden de egentligen inte skulle vara i och det får andra att stanna kvar i relationer de skulle lämnat för längesedan.
Och jag tror också att det får en del att gå runt och längta efter ett förhållande för de tror det är frälsningen.

Ut för att träffa vänner en varm sommardag i augusti 2019. För att jag helt plötsligt fick frågan och hade lust.

Jag är övertygad om att den viktigaste relationen jag har är den med mig själv.
Det är den jag behöver jobba på hela tiden.
Ta hand om mig själv.
Fysiskt och mentalt.
Försöka vara mitt bästa jag.
Hitta glädjen.
Acceptera mig själv.
Älska mig själv.
Och göra de saker jag själv vill.
Jag säger inte att detta inte går om man lever med en annan människa, men jag tror det kan vara svårare.
Jag upplever att många sätter relationens bästa före sitt eget.
Jag gjorde det själv.
Jag hörde en gång en kvinna säga att hon så gärna ville träffa en man som hade en båt så hon kunde få komma ut på havet igen.
En annan vid bordet svarade och ifrågasatte varför hon helt enkelt inte skaffade sig en båt själv.
En enkel liten båt som ger henne precis det hon vill och behöver till den kostnad hon har råd med.
På det hade hon inget svar.
Och det är just det som är grejen.
Gör det bara.
Jag får inte låta ekonomin styra mina möjligheter att göra det jag vill i livet.
Nåja till viss del måste jag ju göra det, men jag menar inom ramen för vad just min ekonomi tillåter.
Jag ser därför ständigt över mina kostnader.
Skär ner på det jag kan och lever ekonomiskt så det blir pengar över till det som är viktigt.

I solen, alldeles själv med ett glas vin.

Sedan fyra år är jag tillbaka i mitt älskade singelliv.
Jag är inte ensam.
Jag har massor av vettiga relationer – med både vänner och män.
För missförstå mig inte, jag älskar män!
Och jag vill ha dem i mitt liv.
Det är bara det att jag inte vill leva ihop med dem.
Can’t live with them, can’t live without them… som man säger.

Ett vet jag säkert: Älskar du livet så älskar det dig tillbaka!

Din stund på jorden – del två

Jag tar för vana att duscha för öppet fönster varje morgon.
Det varma vattnet och den något svalar morgonluften mot huden.
Det är en sensuell känsla.
Jag ser cypressen, lärken och palmerna vars blad ger skuggor på grannhuset.
Jag hör plan som lyfter från flygplatsen.
Hör duvan som kuttrar i cypressen.
Och cikadorna som börjar spela.
Det faktum att någon kan se mig, det bjuder jag på.

På väg till Le Canne med Fredo. Jag älskar att åka bil på Rivieran. Det finns så mycket att se. Det är så många minnen

Tråcklar oss ner på serpentinvägarna mot Promenaden.
Höga murar. Frodig bougainvillea som ramlar över.
De typiska stenhusen med sina fönsterluckor
Tar motorvägen.
Ser skyltarna: Marseille – Aix en Provence – Toulon – Cannes.
Tar avfarten mot Grasse och Cannes.
Ska äta lunch med Fredos ”dotter” i Le Cannet.

Dessa provencalska byar. Färgerna. Husen. Växtligheten. Dofterna. Första gången jag besöker Le Cannet faktiskt.
Ett typiskt provencalskt torg. Med en brunn i mitten och plataner för att ge skugga.

Restaurangen ligger på ett litet torg i de äldre delarna av byn.
En brunn i centrum.
Höga lövrika plataner skuggar.
Deras släta kamouflagemönstrade stammar är så vackra.
Vi är en bit upp på kullarna ovanför Cannes.
Man kan se Medelhavet långt där nere.
Cikadorna är igång för fullt.
Högt och ljudligt gnisslar de överallt i träden och buskarna.
The soundtrack of summer in Provence.

Le Cannet ligger ganska högt. Det ligger ovanför Cannes. Långt där borta kan man se Medelhavet.

Vi dricker rosé med isbitar.
På de flesta restauranger får man automatiskt ett glas med isbitar till vinet.
Jag äter en caesarsallad.
Fredo tar bläckfisk och Tiphany en tomat/burrata.

På vandring i Nice. Blir liksom aldrig trött på det. Men så gör jag det inte alltför ofta heller.
La plage om kvällen.
Som ett vackert smycke ligger det där, Hotel Negresco.

Hettan inne i bilen är som en vägg när vi öppnar dörrarna ett par timmar senare.
Står kvar en stund utanför för att blåsa igenom.
Föredrar detta alla dagar i veckan istället för att sätta sig i en vinterkall bil.
Försöker minnas hur det känns med -10 grader i en bil om morgonen.
Med mörker och frostiga rutor som ska skrapas.
Och andedräkten som rök ur munnen.
Lyckas inte…

Småbåtar i hamnen i Nice. Här börjar jag min vandring som ska ta mig till Villefranche.

Hittar en liten led som går från hamnen i Nice till Villefranche, en liten by som jag alltid tyckt mycket om och som ligger vid en mycket djup havsvik mellan Cap Ferrat och Mont Boron.
Bestämmer mig för att vandra den.
Det är en varm dag.
Den varmaste sedan jag kom.
Jag har ryggsäcken med mig.
Packar den med vatten och en powerbank.
Drar på mig en rejäl dos med solskydd och mina sneakers.
Tar spårvagnen till hamnen och börjar gå.

Vandringen bjuder på bedövande vackra vyer. Här ligger hela Baie des Anges och hamnen.
På ett ställe måste man gå upp och gå en bit på vägen ovanför. Här passerar jag den slottslika fastigheten där Maurice Maeterlinck en gång bodde.
Det stupar brant på sina ställen.

Klipporna är vita och taggiga, inte mjukt rundade av vågorna.
Antar att det är kalksten.
Folk hoppar från dem rakt ner i havet.
Det är högt, men det är djupt här.
Det stupar brant.
Det är Alpernas västligaste utlöpare som sträcker sig ut i Medelhavet.
Jorden är röd och järnrik.
Här växer kaktus, palmer, cypress, pinje och knotiga olivträd.
En helt annan vegetation än jag är van vid från mina vandringar hemma i Göteborg.

Lite annorlunda växtlighet än den jag är van vid. Ba’ älskart!
Jorden är röd då den innehåller mycket järn. Det är vanligt i tropiska klimat.
Jag lyckas fånga en cikada på bild. Där sitter den och spelar. Det tog ett tag innan jag såg den eftersom den är väl kamouflerad.

Havet skiftar i alla turkosa toner som finns på paletten.
Från ljust glasgrönt till mörkt blågrönt.
Så ser inte västerhavet ut där hemma.
Små ödlor kilar snabbt ut och in bland stenarna.
Cikadorna är högljudda, det är ett av de starkaste ljud frambringas av insekter.
Det är hanarna som låter.
De gör det för att locka till sig honor.
De är svåra att se, då de anpassar sig bra till omgivningen.

Vattnet är klart och skiftar i alla turkos toner du kan tänka dig.
Här växer ett fikonträd där frukten så sakta börjar mogna i värmen.
Det finns många gamla lämningar, militära och andra, i dessa trakter. Några så gamla som från romartiden.

Hus har byggts på hyllkanterna som stupar ner mot havet.
Deras utsikt är vidunderlig.
Portarna till garagen ligger precis vid trottoaren om huset ligger utmed en väg.
Eller så är det en smal och brant stupande liten väg som man kan köra ner på som tillhör huset.
Det är hus både ovanför och nedanför mig.
Hur är det att bo långt ner här när det är full storm?
För vågorna kan bli riktigt höga.
Är havet djupt får de kraft och växer sig stora.
Jag har sett dem kasta sig in över stranden och Promenade des Anglais med full styrka.
Det är mäktigt men skrämmande att se.

Citadellet i Villefranche. Jag gillar just det med Rivieran att det inte är så moderniserat överallt. Att man bevarat mycket gammalt. Att vägarna är trånga och smala och inte så förbaskat anpassat.

I Villefranche hittar jag en restaurang i skuggan med utsikt över bukten och ett litet kapell.
Jag ser Saint-Jean-Cap-Ferrat på andra sidan.
Jag kan se Villa Nellcôte därborta.
Den ägdes en gång av Rolling Stones.
Det var där de spelade in Exile on Main Street som släpptes 1972.
Jag beställer en pizza med parma, ruccola och parmesan.
Till dessert tar jag ett glas rosé.
Med isbit.
Jag fyller på med 2 liter vatten.
Sedan går jag Basse Corniche tillbaka till Nice.

Den pizzan var jag rejält värd efter min marsch. Och så hade jag ju lika långt tillbaka också…
På väg tillbaka. Solen på väg ner. Och jag tänker; vem bor i detta hus? Vem lever med denna utsikt varje dag?
Denna runda ska jag gå igen. Men då ska jag fortsätta kanske ända till Monaco.

På kvällen tittar vi på ”Jean de Florette” på TV.
Jag tror det är den bästa film jag någonsin sett.
Den och dess del 2, ”Manon de Source”.
Filmen är gjord på Marcel Pagnols berömda romaner med samma namn.
Huvudrollerna innehas av Yves Montand, Daniel Auteuil och Gérard Depardieu.
Det talas franska med en så grov provencalsk dialekt att jag har lite svårt att följa ibland men jag blir alldeles hänförd av att höra det igen.

Tacksam för den flygrutt vi fick vid starten. Kunde se hela Rivieran från Nice och en bra bit in över Italien innan vi dök in bland höga moln. Här är hela Villefranchebukten med Mont Boron till vänster och Cap Ferrat halvön till höger.

Och sen sitter jag helt plötsligt på flygbussen in till Göteborg.

Din stund på jorden

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!”.
Wilhelm Moberg

Inflygningen mot Nice. När planet gör den där högergiren och flyger längs kusten. Bara att njuta och beundra.

Flygbussarna går lika sällan som planen nu.
Är tidspessimist och är vid hållplatsen alldeles för tidigt.
Det är morgonkyligt.
Fukten kryper uppför benen.
Lite nattgrus kvar i ögonen.
Och en trötthet med outtänjda leder i kroppen.
Den man får när man gått upp tidigare än man är van.

Aperol på Terrassen with my brother from another mother.

Ombord dricker jag kaffe och pratar med mina kollegor i bakre galleyet.
Båda lika välbehövligt.
Mera kaffe på crewbase.
Får allt att kännas lite som vanligt.
Lite.
Messar med en kollega och kursare som bjuder in mig till sig.
Hoppar på bussen mot Uppsala.
Kliver av i Knivsta.
Hon möter mig och vi åker hem till henne.
Träffar man och barn.
Dricker mera kaffe och snickesnackar.

Morgondusch with a view. Kanske gör det någon glad. Kanske retar det en annan. Hur som helst låter jag fönstret vara öppet…

Följer förändringarna i antalet pax på flighten.
Som mest uppe i 178 av 180.
Sen nere i 173.
Alla kommer inte att checka in.
Det är alltid en del ”no shows”.
Pustar ut när jag ser att jag kommer med.
För oss som arbetar på bolaget och flyger på personalbiljett gäller standby.
Vi kommer med i mån av plats.
Och nej, vi reser inte gratis, men vi har personalpris.
Det är förmånligt.
Du kan också köpa biljett med garanterad plats, men då kostar det mer.
SAS har låtit oss i resurspoolen behålla denna möjlighet året ut, trots att vi inte arbetar just nu.
Under normala omständigheter måste du arbeta ett visst antal timmar/månad för att komma i åtnjutande av personalbiljetterna.
Är man fast anställd har man alltid denna förmån.

Första morgonen. Tar Fredos Mini och trixar oss iväg till Monoprix i Cimiez. Älskar att handla utomlands. Nya roliga varor. Annorlunda. Vill köpa allt!

Har köpt med mig en kycklingwrap med parmesan som jag äter en bit in i flighten.
Tittar på ”Marcella” på iPaden samtidigt.
Går sådär med munskyddet på.
Glömmer att dra ner det en gång.
Drar inte ner det tillräckligt långt nästa.
Kycklingbitar och sallad trillar över mig.
Plockar och borstar.
Min sätesgranne är en ung australiensare.
Han är på väg till Monaco.
Jobbar på en av alla de jätteyachter som cruisar runt i Medelhavet på sommaren och i Karibien på vintern.
– När jag bodde i Nice på 80-talet brukade jag dejta killar som dig, informerade jag honom.

Går in till city. Väljer Promenaden fast det är supervarmt. Måste bara… Palmer och pinje och all den turkos färgen!

Ser hela Côte d’Azur under oss när planet gör en högergir och börjar inflygningen mot Nice.
Fullkomligt älskar denna vy.
Solen är på väg ner och rullar ut en gyllene matta tvärs över bukten utanför Cannes.
På kvällen dricker vi aperol på terrassen och catchar up, mon frère et moi.

Och så Les Chaises Bleues! Så mycket Nice. Tänk, dessa har jag sett snöklädda. Det var 1985…

Grannarna i huset bredvid har nedrullade jalusier.
Ingen ser tänker jag och tar morgonduschen med öppet fönster ackompanjerad av en kuttrande duva i cypressen utanför.
Tar bilen till Monoprix för matinköp.
Det är något speciellt att handla i ett annat land.
Nya varor.
Annorlunda varor.
Äter lunch på terrassen i skuggan.
Tomater och burrata.
Cikadorna gnisslar högljutt nerifrån buskarna i trädgården.
det är ett tecken på värme.
De spelar inte om tempen är under 25 grader.

Turisterna börjar komma tillbaka. Planen lyfter och landar på flygplatsen igen. Stränderna har öppnat upp.
En stunds svalka och fukt för den som behöver. Tunna moln av väta pumpas ut ur håligheterna i pelarna.

Går in till stan ensam.
Stryker runt på gator och i kvarter jag känner.
Behöver få in Nice i mitt omlopp.
Här lyssnar jag inte på bok eller musik när jag går.
Här vill jag se, höra, lukta och känna mina minnen.
Inte enbart nostalgiskt utan enkelt välgörande.
Högt mellan husen i Vieux Nice pilar stora gäng av svalor.
Snabba är de.
Och högljudda.
De tjuter av liv.

Enda fördelen är att det inte är så galet mycket folk som det brukar vara. Både skönt och inte. Orsaken till det fåtal turister som är här är sorgligt.
Gränderna i Gamla Stan. Trånga, svala, skuggiga och fyllda med barer, butiker och restauranger.

Kroppen är konstant täckt av ett tunt lager svett.
Håret blir fett av att röra axlarna som är välsmorda mot solen.
Jag kan sitta länge på en bar med en kaffe och en stor flaska vatten.
Låren får ett rutigt mönster av de flätade stolarna.

Med en kaffe och mitt skrivande. Tänker hur praktiskt och fantastiskt det är att man idag har allt i en liten portabel platt mobiltelefon. Bilderna, texterna och kommunikationen.
Barnen och hundarna älskar att svalka sig i de sprutande vattenstrålarna. Så snyggt gjort. Vilken fin arkitektur de fått till här. Stan har förändrats mycket sedan mina år här nere.

På kvällen äter vi på Cours Saleya.
Det är där man har blomstermarknad på morgonen.
Här ligger många restauranger och barer.
Jag går alltid hit.
Jag gillar Vieux Nice.
De trånga gränderna med skugga och svalka.

I kollektivtrafiken är det krav på ansiktsmask. I några av de större varuhusen också, som tex i Galleri Lafayette.

Jag vet att jag alltid hittar Jacques på Rue Biscarra.
Han äter alltid där.
Jacques har rutiner som han aldrig ändrar.
Vi sitter i flera timmar, äter och pratar om allt.
Han är en vandrare, som jag.
Nästa gång, när jag ska ha mer tid, ska han ta med mig på en av sina långa hikings utmed kusten.

Jacques, också han en bekantskap sedan 35 år. Lunch på stället där han alltid äter. Vi bjuds på en liten miniglass till kaffet.

Med Christina och Fredo ser jag solen gå ner uppifrån Astons rooftop bar.
De mjuka pastellfärgerna som kommer när den sakta försvinner.
Medelhavet med sin obrutna horisont.
Nedanför oss, taken och kyrktornen i Vieux Nice.
Det är 35 år sedan jag lärde känna dessa två personer.
Vi äter på stället där vi träffades.
Stället som var ”the place” då, i mitten på 80-talet.
Där vi kände alla, både de som ägde det, jobbade där och många av de andra som hängde där.
Där det skedde ett otäckt mord på ägarens ene son.

Aperitif på Astons rooftop bar. Här ser man planen lyfta från flygplatsen därborta.
Med Vieux Nice under oss. Dessa färger. Denna horisont.

De som kom för att öppna på morgonen möttes av en olåst dörr.
De såg blodspår som ledde nerför trappan och där fann de honom, ihjälhuggen på toaletten.
Man kunde aldrig binda någon till mordet.
Det är fortfarande olöst.
Helt säkert var det maffia inblandat.
Varje gång jag kommer dit tänker jag på det.
Det var så chockerande när det hände.

Middag på Felix Faure. Stället där vi lärde känna varandra för 35 år sedan. Inneplacet på 80-talet!

Boken jag har med mig ligger så gott som oläst vid sängen.
Jag somnar långt innan jag hunnit genom en sida.
Värmen tar på krafterna på ett sätt jag inte riktigt vant mig vid.
Det kommer jag inte att hinna denna gången heller.

I den nedgående solen lyses husens gula fasader upp. Så typiskt provencalskt.

Ge mig sommar! Nu!

Lyssnar på Christian Kjellvander i soffan.
Hans vemodiga, tunga musik ackompanjerar fint till allt det grå och fuktiga utanför fönstret.
Lite americanastil fast med svensk touch.
Min typ av musik.
Älskar Homeward Rolling Soldier, Drunken Hands, The Valley, Loneliest Woman in the World och allt däremellan.
Vädret har vänt.
Det är svala, nästan kalla, vindar och plötsliga regnskurar.
När jag tittar på prognoserna för de kommande dagarna vill jag bara dra ett täcke över huvudet.
Det håller i sig för alldeles för länge.
Hela nästa vecka.
Lusten att bara sätta mig på ett plan och dra iväg blir enormt stor.

Soffhäng med mig själv och Christian Kjellvanders musik. Mycket kaffe och lite sol. Balkongdörren stängd. För mycket kyla därute…

Öppnar min SAS iPad och kollar flyg till Nice.
Vi som är i resurspoolen har ju fått behålla våra ID-biljetter, alltså personalbiljetter, hela året trots att vi inte kan flyga de timmar som egentligen krävs för att vi ska få använda oss av detta.
Det är jag mycket glad för.
Det går ett den 8:e från ARN.
Skulle passa…
Kommunicerar med min ”brorsa” därnere.
Mitt rum står redo får jag till svar.

Min balkong har blivit fri från byggställningar. Jag har äntligen kunnat ta den i bruk igen. Jag har möblerat den och gjort den klar för sommarliv. Då kommer regnet och kylan tillbaka…
Inviger den med Paula och prosecco. När den flaskan är slut blir det en drink. Sen blir det regn…

Byggställningarna runt vårt hus har börjat tas ner nu.
Jag har fått den fria utsikten tillbaka i halva lägenheten.
Balkongen är fri.
Ägnade stor del av fredagen åt inköp, sätta ihop möbler och fixa i ordning därute.
Den är svårmöblerad, ”ballen”, då den är både lång och smal.
Funkisbalkonger är det.
Jag letade länge på nätet innan jag hittade något som kunde passa och som jag kunde tänka mig.
Jag vill ju också försöka få till det så man kan sitta där några stycken samtidigt.
Tycker jag fick det till slut.
Nu kan jag vistas där igen även om jag ”fusksuttit” där på helgerna när det inte arbetats.
Paula och jag invigde med prosecco och chips tills regnet jagade in oss.
Livet blir verkligen mycket lättare när vädret är soligt och sommar.

Kan känna värmen rakt igenom bilden. Minns när jag tog den. I september förra året. På en promenad från Fredos lägenhet och in till stan.
Så mycket Nice för mig. De blå stolarna på Promenade des Anglais. Sitta där och blicka ut mot en rak horisont. Längtan…

Jag fortsätter att kolla min iPad efter flighter från Nice.
Det visar sig vara svårare att hitta en passande hem.
Den 13/7 finns en bra, men då blir det få dagar därnere.
Men det kanske blir bra.
Det kanske räcker med det just nu.
Ok, så vad har jag som jag måste göra de närmaste dagarna?
Kan jag dra till Nice den 8:e?
Det är bokföring Q2 för mitt eget bolag.
Det kan vänta. Måste inte vara klart nu.
Ska till Mats i Högsbo en dag och jobba.
Det kan jag göra på måndag.
Persienner ska också monteras på måndag, men på eftermiddagen.
Då kan jag åka till Mats på fm.
Ska till Bjurfors 15/7 och skriva på köpekontrakt på senast sålda lägenheten.
Det kanske någon annan i styrelsen kan göra i mitt ställe om jag inte kan komma hem till dess.
Vi har första styrelsemötet med nya BRF styrelsen den 16/7.
Då måste jag vara hemma igen.
Ordförande måste vara på plats.

Kvällning utmed stranden. Vet hur det låter. Hur det doftar. Hur det känns…

Åhhhh, vad det suger till i magen.
Jag vill ner till mina vänner i Nice.
Vill känna, lyssna och dofta sommaren därnere.
Dricka kaffe under ett parasoll utmed Promenade des Anglais.
Och ett glas rosé på Astons rooftop bar.
Och långa lunchsittningar med mina vänner från förr.
Svalka mig i skugga i gamla stans trånga gränder.
Tänker att jag kanske ska hikea lite därnere.
Det har jag aldrig gjort.
Ska fixa mig lite mer kaffe och fundera vidare.
Så nästa blogginlägg blir antingen ett regnigt hemmareportage eller ett soligt direkt från La Côte d’Azur.
Stay tuned!

På väg hem till Fredo efter en kväll med mig själv i stan.