Coffee, Tea and Me – Mitt liv som flygvärdinna

Flyger årets sista.
En turn-around till Las Palmas.
Det var ett tag sedan jag jobbade 737:an.
Efter Dreamlinern känns den liten.
LPA är en lång kortis.
Stänger dörren om mig 07:10.
Öppnar den igen 23:00.
Blöt och trött.
Ställer mig i fönstret och tittar ut.
Regnet byter ständigt riktning under gatlyktan.
Vinden kastar den fram och tillbaka.
Det blåser hårt.
Kändes tydligt när vi landade.
När jag öppnar fönstret på glänt faller det tungt därute.
Och det rister i persiennen.
Kommer somna fint.

Årets sista dag.
Grått som diskvatten därute.
Knappast så ljuset orkar tränga igenom de tunga grå molnen.
Gillar vetskapen att jag får ge mig iväg imorgon igen.
Väskan som jag packade upp igår efter Grancan står tom.
Redo för ny packning.
Varför packa upp om du redan ska packa den igen…? tänker någon säkert.
”Do not mess with the checklist”, tänker jag.
Jag måste veta att jag har allt med mig.
Ska packa den klar innan vännerna kommer ikväll.
Vi är ett gäng som ska ha knytis här hos mig.
Göteborgsvänner.
Och ett SAS-gäng på stopp i stan.

Tänk om jag vetat…
Att ett år som började i arbetsglädje får sluta så också.
Då på SAS.
Nu på TUI.
Det hade jag inte tagit med i beräkningen.
Trivs fint med bas i Göteborg.
Även om jag ibland kommer på mig själv med att sakna Stockholm.
Älskar mina nya kollegor.
Och saknar de gamla.
Jublar över mina nya roliga stopp i värmen.
Och att äntligen få flyga long haul.
Har hjärtat på två ställen nu.

Tänk om jag vetat…
Att mitt val att leva precis så som jag gör är perfekt för mig.
Fortfarande.
Själv.
Utan barn och man i mitt liv.
Eller ja, låt oss säga utan förhållande med EN man…
Kommer aldrig leva ihop med någon igen.
Egna beslut i allt som rör mig.
Eget ansvar för mitt liv.
Utan kompromisser.
Där jag väljer min väg.
”Tänk om du ångrar dig”, sa någon en gång.
Det angående mitt val att inte skaffa barn.
”Tänk om du gör det”, svarade jag.
De där föreställningarna om vad som är ”lycka” stämmer inte.
För alla.
Vi har alla olika vägar att gå.
Och just där måste jag ibland säga hej då till människor i mitt liv.
Och de till mig.
När vi inte längre gör varandra glada.
När vi inte längre är bra för varandra.
Då ska vi mjukt stänga dörren.
Och inte ifrågasätta varandras sätt att leva.
Vi ska omge oss med människor som vill se oss växa.
Se oss förändras.
Som tål det.

Nu ska väskan packas för en tur till värmen.
Checklistan är utskriven.
Men först en sen frukost.
Tänk bara det…
Att få äta när det passar mig.
Och det som passar mig.
I det där ”förhållandet” jag en gång levde i fick jag ofta höra att jag aldrig var i fas.
Mat som jag fryst in för senare tillfällen var helt plötsligt bortrensat och slängt.
Så oerhört skönt att den tiden ligger bakom mig.
För alltid.
Människor som korsar ens väg är inte alltid av godo.
Imorgon blir det tåg till Köpenhamn.
En natt där och sedan Thailand igen.
Jag hoppas att de jag känner och älskar finns med mig nästa nyår.
Att våra hjärtan fortfarande slår då.
Sånt vet man aldrig.
En dag slutar vi finnas till.
Vi vet inte när.
Men till dess får vi leva.
På allra bästa sätt.

”May your coming year be filled with magic and dreams and good madness.
I hope you read some fine books
and kiss someone who thinks you’re wonderful,
and don’t forget to make some art
write or draw or build or sing or live as only you can.
And I hope, somewhere in the this year, you surprise yourself”
Neil Gaiman

När jag vänder mig om blickar jag upp i ett smutsvitt solskydd.
Skuggor av löv över canvasduken.
Rör sig lojt i den ljumma vinden.
En rultiga thailändska med en scrunchi dekorerad med rosa rosor knådar mina ben.
Känns behövligt efter timmar i luften.
När jag väl reser mig är jag lite groggy.
För lite sömn blandat med massage.
Betalar och går.
Köper en skivad mango.
Och går ner till stranden, till ”The Good View”, där jag köper mig något att dricka.
Och jordnötter.
Ser planen flyga in och landa där vi tog mark för en stund sedan.
Från min plats vid dörr 2R såg jag stranden där jag sitter nu.
Om ett par timmar ska vi i crewet ses på middag.
Det är julafton i Thailand.

Hemma är det djupt nere i midvintern.
Som allra mörkast just nu.
Saknar inte Kalle Anka.
Glad att slippa.
Har inget intresse av att se samma sak år efter år.
Traditioner… nja… jag är kluven.
Både gillar och inte.
När de blir en tvångströja, vilket de verkar vara för många, då är det dags att släppa.
Tar till mig det jag mår bra av när det gäller dem.
Resten får vara.
Tror jag har växt ur julen.
Och den mig.
Julkort…
Orkar inte ens tänka på det.
Skickar inga.
Förväntar mig inga.
Har bara behållit några små grejer.
Som gör mig glad.
Men det är allt.
Resten får vara.
Att hålla på med en massa julklappar är inte min grej.
Mina vänner är alltid välkomna.
På vin och snack.
En öppen dörr är min julklapp till dem.

Dimman ligger och trycker i trädtopparna.
Det är den 22 december och vi bussas till Köpenhamn.
Inte förrän vi närmar oss Skånes slätt kommer gryningen på riktigt.
Fikar på Joe & The Juice och boardar till Gatwick.
Imorgon lyfter jag mot Thailand.
Med Sara, Tiina och Jenna.
I London kommer vi få ett gäng britter att jobba med också.
Hör det sugande avlägsna dånet av jetmotorer som lyfter när jag sitter i sängen på kvällen.
Tittar på ett avsnitt av The Handmaid’s Tale.
Trött.
Svårt att hitta sömnen igår.
Kommer gå lättare nu.

Juldagen tillbringar jag på stranden.
I skuggan.
Med några av de andra i gänget.
Och med mango och drakfrukt till frukost.
Satte inte klockan igår.
Behövde sova tills jag vaknade.
Det blev till 11:00 thaitid.
Missade frukosten.
En timma innan Tui-flighten från ARN ska landa börjar vi gå utmed stranden.
Mot stället där planen flyger lågt.
Precis innan de tar mark.
Vi riggar mobilerna med hjälp av väskor och skor.
Och lyckas få en riktigt perfekt bild med planet och oss under.

Går tillbaka till hotellet.
Det ligger på andra sidan vägen från stranden.
Vid skylten där det står ”Cannabis & Relaxation”.
1 gr för 100 bath står det.
Duschar och fixar till mig.
Möter upp med Sthlmscrewet.
Vi är 18 st som äter middag i ljumma vindar.
Några åker in till Phuket.
Till Bangla Road.
Inte jag.
Party-street är inte min grej.
Alldeles för trött.
Behöver få sova.

Flyger ferry hem till Norden.
Till Köpenhamn.
En hel Dreamliner för oss själva.
Det kommer bli långa timmar.
Utan passagerare och service.
Har laddat ner serier och filmer.
Och så har jag planets eget urval av filmer också.
Det är på håret att vi kommer iväg.
Vi är nära en tredje natt i Phuket.
Blir drygt tre timmar sena pga tekniskt fel.
Det är indikationer på att en broms av åtta inte funkar som den ska.
Tekniker kommer ombord tre gånger.
Åtgärdar, kollar och går av.
Varje gång måste vi armera och desarmera dörrarna.
Det gäller att ha fokus på vilket som ska göras.
Darren och jag sköter dörrpar 2.
Crosscheckar varandra.
Efter fjärde åtgärden lyfter vi äntligen.

När vi passerar Mumbai har vi 8.50 kvar till Köpenhamn.
Jag följer planets väg på skärmen framför mig.
Utanför planets fönstret är det mörkt nu.
Vi har varit i luften i 4 timmar.
Jag kollar ”Stranger Things”.
Lite grusig i ögonen.
Klockan är strax 20:40 i Thailand.
Hemma är den 14:40
Vi ska landa 23:30.
Jag sover två timmar i crewresten.
Går ner igen när det är min tur att ha ”vakten”.
Någon måste hela tiden vara aktiv och ha koll på toaletter.
Att det inte luktar rök.
Att inget händer som inte ska hända.
Med boilers.
Och ugnar.
17 timmar efter att vi boardat tar hjulen mark i Köpenhamn.
Vid midnatt stänger jag om mig på hotellet.
Min jul är över.

Solen skiner som lucialjus på fasaderna utmed Avenyn när jag rullar iväg med flygbussen.
Skenet bedrar.
Det är hardcore iskyla.
För en frusen som jag.
Flyger propellerplan till Vantaa Airport.
Helsingfors har höga drivor av det vita kalla.
Boar in mig i mitt hem för kommande dygn.
Och går ner till hotellrestaurangen.
I högtalarna de traditionella julsångerna.
”Nu tändas tusen juleljus”…
På finska…
Fullt naturligt med tanke, jag vet.
Men det är rejält akward trots det.
Hungrig som den berömde vargen.
Trycker i mig en caesarsallad precis som jag gjorde i Manchester.
Skillnaden är att denna är god.
Inte den bästa jag ätit.
Men god.
Tar två chokladbitar från repan med mig upp på rummet.
Dessert.
Det är jag värd…

Sover en bra natt i kalla snöiga Finland.
För här har det kommit mycket.
I göteborgska mått mätt.
Frukost och sedan streaming sittandes i sängen.
Går till flygplatsen och köper lunch.
Är inte hungrig men vet att jag måste ha något innan vi börjar.
Det tar ett bra tag från pre-flight briefing till vi får möjlighet att äta.
Idag tog det ca 7 timmar…
Då går det inte att komma oäten.
Flyter bort i sömn en dryg timma innan jag behöver förbereda mig för jobbet.
Vet att jag har en nattflight framför mig.
Vet att jag behöver sömnen.

Idag jobbar jag fram.
I premium klassen.
Den lite dyrare.
Ungefär som business-class.
Men på chartersätt.
Jag har position 1R.
Har alltså hand om köket fram.
Ska ha koll på maten och att vi fått allt det vi ska ha.
Både till crew och passagerare.
Att alla specials är lastade.
Glutenfritt, vegetariskt, veganskt, laktosfritt, barnmat…
Totalt är det 298 passagerare.
47 av dem sitter här.
Detta är min första flight på Dreamlinern som aktivt crew.
Det är skillnader i serviceupplägget jämfört med 737:an.
Men också jämfört med det jag var van vid på SAS.
Håller fortfarande på och lär om.
Hyvlar bort.
Old habits die hard, som man säger.

Alla som jobbar på R-positioner får första rasten
Jag är alltså i första gruppen som får gå upp i crewresten och sova.
2,5 timma/grupp får vi.
En smal brant trappa leder upp till vår lilla bunker.
Där finns 6 bäddar.
Den till höger när jag kommer upp är ledig.
Ålar mig in.
Det går inte att sitta rakt.
Taket är för lågt.
Lägger kudden till rätta.
Vecklar ut den lilla filten.
Knyter upp mitt serveringsförkläde.
Viker ihop det och stopper ner det i den lilla fickan på väggen.
Petar ner mina glasögon på samma ställe.
Tar på min cardigan.
Måste hålla mig varm om jag ska lyckas sova.
Ställer skorna precis utanför min lilla sängplats.
Lägger mig tillrätta.
Ser till att filten täcker fötterna.
Fixar inte kalla fötter.
Då går det inte att sova.
Drar för den tjocka gardinen som täcker mitt lilla bo.
Fäster med tryckknapparna på sidan.
Sätter alarmet på telefonen på 2,25.
Kommer behöva fixa till håret när jag kommer ner igen.
Och borsta tänderna.
Sen släcker jag min lampa.

Lyckas hitta sömnen den här gången också.
Lite ytlig, lite obekväm.
Örhänget trycker sig in i huden.
Måste lägga handen emellan.
Får lite liggont och behöver vända mig.
Trångt.
Filten åker på sned.
Gör ryggen kall.
Drar och fixar för att få den att täcka mig.
Somnar om.
Och vaknar först när min klocka ringer.
Känner mig helt groggy när jag tar mig ner för den branta lilla trappan.
Öppnar dörren och kommer ner till mina kollegor i bakre galleyet.

Går genom en nedsläckt kabin.
Mot främre galleyet där jag har min position.
Går långsamt ifall någon passagerare skulle vilja något.
Kanske ha en fråga.
Det är flera timmar till vi ska landa.
Nästan alla sover.
Några tittar på film.
Det glimmar från små skärmar när jag passerar.
Det slår mig hur mycket större detta plan är jämfört med de jag är van vid.
Så kul att få denna erfarenhet också.
Att få flyga långt.
Det blir ett helt annat arbete.
Och liv.
Älskar det redan.
Snart ska jag landa i Thailand.
För ett dygns stopp.
Värme mot frusen göteborgshud igen.
Kommer njuta maximalt!

”Kom ihåg att våra rötter
de kommer alltid att finnas här”…
Låten kommer i mitt flöde under en kall PW.
Orden blir kvar.
Ligger som ett eko.
Och jag lyssnar igen.
Fastnar i orden om rötter.
Och om att blåsa in nytt.
Har ofta frågat mig varför jag blir kvar här.
I Norden.
Framför allt den årstid vi är mitt i nu.
Den jag inte är gjord för.
Vinter.
Mörkret kan jag fördra.
Men kyla, snö och is…
Varför lämnar jag inte?

Ett av svaren är mina rötter.
De kommer alltid finnas här…
Jag är nordbo i själen.
Grundad och fasthållen.
Djupt därinne.
Där rötterna växt sig djupa och långa.
En ständig längtan tillbaka hit.
Som inte går att släppa.
Inte klippa.

Träffar vänner i veckan och helgen.
Och där är ytterligare ett av svaren.
Tillhörighet.
Att vara en del av andra.
En gemenskap.
Ses över mat och vin.
Eller mötas upp på en krog.
Ta en PW.
Ha någon att ringa.
Kontakta och träffa.
Jag har ingen egen familj.
Det är det liv jag valt.
Jag är ok med det.
Kunde inte gjort annorlunda.
Då hade jag gjort våld på mig själv.
Men alla val jag gör kommer med good and bad.
Jag kan aldrig få allt.
Det kan ingen.
Jag inser att mitt liv kommer att bli ensamt ibland.

Köper ett par icebugs.
Och tar långa PW’s.
Nu kan jag gå på isen som ligger som ett pansar på långa stäckor.
Fikar i Majorna på ”mitt” ställe vid Mariaplan.
Har haft standby tisdag-fredag.
Inte utringd.
Det ger tid att arbeta undan.
Och att gå PW’s när SB-tiden löpt ut.
Nästa vecka blir det annorlunda.
Då byter jag vinter och kyla mot värme.
Slipper icebugs och is.
Nu ömsar jag skinn efter solsvedan från Mexico.
På båda benen.
Har redan förberett solcrème 50 inför kommande tripp.
Då ska jag till Thailand!

Förra veckan, till Mexico, då flög jag med Christer från Sthlm.
Han har precis börjat på flyget.
Och han är 62 år.
Min pappa dog när han var 62 år.
Hade han någonsin kunnat tänka sig detta liv?
Troligtvis inte.
Han var en annan generation.
Men Christer tänker annorlunda.
Vi är lika, han och jag.
Båda kommer från företagsvärlden.
Där vi arbetat som VD:ar.
Och uppväxta i industri- och företagarefamiljer.
Vi började flyga sent.
Och bryr oss inte om vad andra tycker och tänker.
Vill pröva.
Vill uppleva.

Älskar tanken på min pappa som flygvärd.
Det hade varit så totalt annorlunda från allt han någonsin gjort.
Så långt ifrån VD-rollen inom industrin.
Så långt ifrån styrelseordföranderollen i en industriförening.
Men jag tror aldrig han hade gjort det.
Konventionen hade troligtvis hållit honom tillbaka.
Tanken på ”vad andra ska tänka”.
Men jag tror faktiskt han hade gillat det.
Om han vågat släppa sargen.
Och struntat i allt och alla.
Han hade hur som helst gillat att jag gör det jag gör nu.
Som mamma gör.
Hon är en ivrig supporter till de flesta av mina svängar i livet.

Men i år blir det ingen jul ”hemma”.
Hos mamma.
Med Jansson, sill och köttbullar.
Jag ska tillbringa den på jobb.
Kommer att ligga i Thailand i två dygn.
Mycket har förändrats sedan förra julen.
Under detta år.
Börjar fundera på årssammanfattningen.
Den jag gör inom mig varje år.
Och brukar skriva ner här sedan jag började blogga.
Var befann jag mig förra året?
Var i livet var jag då?
Vad har året som gått fört med sig?
Hur såg det ut då?
Och hur ser det ut idag?
Vad trodde jag aldrig skulle hända?
Och vad hoppas jag inför nästa år?
Men först lite sol i Thailand!

TUI’s ”trafikvakt” ringer när jag äter frukost.
När vi lagt på får jag snabbt tänka om.
Tittar ner i den ännu öppna kabinväskan.
Ut med byxor och jumper.
Och ner med shorts och linne.
Tar en tunn klänning också.
Det blev ändring i rostern.
Jag ska till Mexico!
En ”bullet”, dvs en kortis, men ändå!
Bye bye Kap Verde.
Lämnar novemberGbg.
Med sitt dis och sitt gråa.

Planet till Amsterdam försenat med nästan två timmar.
Dimma på Schiphol.
Missar planet till Manchester.
Dricker världens godaste ingefäratea.
Medan vi köar för att bli ombokade.
I Manchester slår vi på Google Maps och tar oss till vårt hotell.
Checkar in och går direkt till baren för mat.
Hungrig som en varg.
Trycker i mig en medioker Caesarsallad och går och lägger mig.
Kallt om fötterna när jag kryper ner i sängen.
Det är det i UK.
Och vattnet smakar klor.
Det gör det i UK.

På morgonen tar vi oss till crew base, Jenny och jag.
I våra Ipads finns beskrivningar av hur vi tar oss till de olika crewrum på de baser vi kan hamna på.
Möter upp med resten av gänget och vår svenska kollega Christer från Sthlmsbasen.
Det är vi tre som ska flyga vår SNY (elevtur) idag.
Serviceupplägget är annorlunda på de stora maskinerna.
Det är andra rutiner.
Och det går fort, som vanligt, när vi kommer ombord.
Jag försöker hänga med och få koll på allt.
Vid boarding står jag ihop med Sara vid dörr 2L.
Det är där passagerarna går på.
Nu måste vi fråga vilket säte, bokstav, de har.
Så det går ner i rätt gång.
Sånt jag aldrig behöver tänka på tidigare på plan med en aisle.
345 passagerare ombord.
Fullt hus.

13 timmar efter att vi började arbetsdagen landar vi i Cancun.
Bussas till hotellet och checkar in.
Sitter ute en stund med några från crewet.
26 grader och ljumma vindar.
Lägger mig när klockan inuti mig är ca 02:30.
Somnar direkt.
Är vaken vid några tillfällen på natten.
Morgonen i kroppen på mig gör sig påmind.
Lyckas somna om.
Upp vid 6-tiden Mexico time
12 i mig.
Duschar och tvättar håret.
Går ner och äter frukost.
Pressar färsk lime på jordgubbsyoghurten.
Äter papaya och melon.
Ägg och ost.
Går upp och sover två timmar till.

Vaknar 10 Mexico tid.
På med linne och shorts.
Mot beachklubben.
Får följe med Christer från Sthlm.
Går förbi skyltar som varnar för krokodiler.
Och ser en på hemvägen!
Ganska liten.
Troligtvis ett ungdjur.
Kilar så galet snabbt iväg på ganska höga ben och den lilla svansen rätt ut.
Ner i vattnet och så är den borta.
Jag hinner inte ens bli rädd.

Den där julfeelingen jag hade när jag packade och lyssnade på julmusik är fullständigt borta.
Sitter vid poolen och älskar värmen.
Det är 30 grader.
Försöker freda mig för solen så gott det går.
Vinden är för stark för att kunna använda parasoll.
Den rasslar i palmerna.
Men den är så skönt ljum.
Och drar med sig en doft av sötma.
Och samtidigt lite salt från vågorna.
För havet är precis framför mig.
Beställer kaffe av Francisco.
Och pratar med Christer.
Och ett par piloter från UK, inte våra, som ligger bredvid.

Efter en lätt lunch är det uniform på igen.
Dags att åka tillbaka.
Det blev 26 timmar i värmen denna första tur.
Jag jobbar bak även på hemvägen.
Börjar få pejl på läget.
Nu är det natt.
Passagerarna somnar snabbt.
När servicen är klar delas vi upp i två grupper.
Hälften måste finnas kvar nere i kabinen.
Vi får 1,5 timma/grupp i crewresten.
En liten ”bunker” med sex bäddar där vi kan sova.
Den finns på alla större maskiner.
Jag hamnar i första gruppen.
Tröttheten har knockat mig.
Somnar snabbt och sover bra.

När vi landar är det morgon i Manchester.
Jenny, Christer och jag går till hotellet.
Sover ytterligare tre timmar.
Hade kunnat sova betydligt längre.
Men vill inte förstöra nattsömnen.
Tar en dusch och åker in till Manchester.
Hittar till slut en pub med plats.
Det är fredag em, fotboll och vi är i UK…
Hungriga och glupna trycker vi i oss var sin burgare.
Somnar direkt när jag lägger mig på kvällen.

Ser den orangea Eriksbergskranen långt där borta.
Och Karlatornet som sträcker sig mot decemberhimlen.
Hemma igen.
Kvar av mitt dygn i Mexico är solsvedda axlar.
Och brända underben.
Fick inte med mig 50-skyddet i all hast den där morgonen.
”Kepan” blev också kvar hemma.
Men underlagscrèmen har 50-skydd.
Så facet klarade sig.
Note to self – alltid ha dessa i packningen.
På mitt skrivbord när jag skriver detta ligger en snäcka.
Christer plockade den vid havet när han var nere och badade.
Och gav den till mig.
Längtar redan tillbaka.

Adventvecka.
November är grå nu.
Som kallnat diskvatten.
Molnen ligger lågt.
Drar med sig fukt från havet.
Mörkret kommer tidigt.
Och mörkare ska det bli.
En hel månad dunklare.
Sverige i november är fyllt av vemod.
Men jag tycker om detta lilla andetag innan jul.
Det kommer upp stjärnor.
Och slingor på balkongerna.
Staden blir så vacker när mörkret kommer och den fylls av julljus.
Jag fixar också jul.
Och lyssnar på julmusik.
Men vägrar tomtar.
Aldrig en tomte!
Julen är vit och grön för mig.
Den är stjärnor och slingor.
Och en fejkgran.
Utan fejkbarr.
Inget annat.

Jag har fått tid att göra det denna vecka.
Plocka fram julen.
För jag har haft standby.
Och inte blivit utringd på jobb.
Standby is a bitch!
Jag hävdar att det är så.
Vill antingen jobba eller vara ledig.
Ledig på riktigt.
Ledig att fritt disponera min tid.
Efter mina år på SAS är jag inte van vid att sitta standby utan att bli utkallad.
Det hände så gott som aldrig.
Jag minns en dag de inte ringde under senaste året.
En dag.
Bara denna vecka har jag suttit fyra dagar.
Det låser mig.

Som nu, i vår BRF, när vi skulle ha jobb med ventilation hela veckan.
Jag kunde bara vara säker en dag.
Det gjorde att fyra andra styrelsekollegor också var tvungna att hjälpa till.
Och sen händer inget.
Jag går fyra dagar i limbo.
Sover lite sämre för det kan ringa tidig morgon.
Har alltid väskan packad och redo.
Och mat klart i kylen.
Nu ser decemberrostern lite annorlunda ut.
Som tur är!
Då har jag ”bara” fem dagar standby.
Och jag hoppas jag komma ut på något riktigt kul…
Ett litet stopp i Mexico hade ju inte suttit illa.
Eller varför inte Grancan!
Det duger gott.

För det är det jag vill.
Komma ut.
Att få resa arbetandes är det jag tycker allra bäst om.
Det gjorde jag under många år när jag hade mitt eget företag.
Reste jorden runt.
Och jobbade samtidigt.
Jag blir lätt rastlös om jag är ledig för mycket.
Så jobba och resa passar mig perfekt.
Men när jag inte jobbar vill jag vara helt ledig.
Kunna planera min dag och tid precis som jag vill.
Kunna resa själv.
Det är det standby hindrar mig från.
Veckan som gick kändes lite som covid-tiden.
När jag satt hemma alldeles för mycket.
Jag pratade med en kollega om det.
Vi upplevde samma känsla.
Och du fattar, den är inte bra.

Men en riktigt positiv grej med att inte bli utringd…
Jag fick möjlighet att fira min systerdotters födelsedag.
Sweet sixteen!
Vart tog alla de åren vägen?
Hon är på väg att bli vuxen.
Antar att hon redan känner sig som det.
Det gjorde jag när jag var sexton.
För en evighet sedan.
Vart tog alla mina år vägen?
Jag fyller 60 till sommaren.
Det är svårt att greppa.
Låter så gammalt.
Känner mig liksom inte redo för det.
Saker jag hinner fundera på.
När jag går mina pw i novemberdiset.

Nu preppar jag för nästa vecka.
Då ska jag flyga min SNY, elevtur, med Dreamlinern!
På tisdag åker vi över, en kursare och jag.
Vi kommer att flyga från Manchester till Kap Verde.
Kommer hem på fredag.
Så nästa gång ska jag berätta om mitt äventyr på 787-8 Dreamliner.
Ser verkligen fram emot det.
Ska bli så kul!
What a dream!

Hurghada ser ut som Kiruna från ovan.
Med skillnaden att när vi flög in över Kiruna var det snö på bergen.
Nu är det sand.
Och de är mjukt rundade, bergstopparna.
I Kiruna var de taggigare
Och färgen var vit och grå.
Här är den beige.
Sandfärgad.
Varmare i tonen.
Precis som temperaturen.
När jag går hem efter flighten har vädret slagit om.
Från mild höst till en bitigare luft.
Skulle stannat i Hurghada…

Vi har en strulig flight.
Med trasiga ugnar.
Vilket medför att vi inte har möjlighet att servera varm mat.
Men vi löser det.
Fixar det.
Trollar med knäna.
Och passagerarna är så himla rara och tillmötesgående.
Så det blir ännu en positiv tur med mitt nya bolag.
Och mina nya kollegor.
Så kul med alla dessa bekantskaper!
Jag går position 4L idag också.
Den är ganska krävande.
Jag både annonserar och sköter köket.
Men jag vill lära mig den.
Lika bra att ta det tyngre direkt.
Så det sitter sedan.

När jag jobbade på SAS var det position 4R, eller 2L som den hette där, som skötte köket.
Här heter vi 4L (left door) och 4R (right door).
Det är där vi sitter vid start och landning.
På SAS hette vi 2A (right door och placering aisle) och 2L (left door).
Det var Airbus:en som hade ett säte där man satt med gången, aisle, framför sig.
På Boeing finns inte det utan vi sitter vid var sin dörr.
Här benämns nödutgångarna vid vingarna för 2L/3L och 2R/3R.
Då blir dörrparet längst bak 4L/4R.
En annan skillnad är att 4L och 4R armerar sliderna på sina respektive dörrar.
Sedan crosscheckar vi varandra.
På SAS var det 2A (4L) som armerade båda dörrarna.
Och 2L (4R) crosscheckade.
Cabin Manager (purser sa man på SAS) ringer sedan till 4L och den positionen rapporterar att sliderna är armerade och croisscheckade.
På SAS var det 2L (4R) som rapporterade vid uppringningen.
Så det är en del nytt att förhålla sig till.
Och detta är inte det enda.

Vi sitter i ett typ Attefallshus och väntar på att få göra vår medical examination UK.
Ja, det var ju det där med Brexit igen…
Tui Nordic är Skandinavien och UK.
Det är därför vi måste ha godkänd medical report också fört UK.
Vi kommer flyga en del ihop med crew därifrån.
På GB-registrerade plan.
Och då måste vi ha detta.
Vi är fyra kvar från vår kurs som ska göra den.
De andra gjorde i förra veckan.
Jag kommer igenom utan problem.
Får mitt stämplade och påskrivna Cabin Crew Medical Report.
Men detta har tagit HELA dagen.
Vår plan att åka in till London och äta på något kul ställe kommer inte att hända.
När vi är klara och framme vid hotellet är kl runt 20-tiden.
Det blir mat på hotellet istället.
För planet går hem tidigt.

05:15 ringer väckarklockan.
Släpar mig ut till duschen.
Fixar en kaffe medan jag gör mig iordning.
Frukosten är inte öppen så här tidigt.
Det finns flingor, nån typ av söt kakbit, äpple och yoghurt nere i repan.
Tar äpple och naturell yoghurt.
På Heathrow blir det mer kaffe.
Och ytterligare en yoghurt.
Ser en delegation med kineser.
Alla klädda i vita skyddsdräkter och munskydd.
Ursäkta, men tror de på fullt allvar att covid smittar via kläderna.
Eller skorna.
För de är också täckta med skydd.
Sen ser vi ”valen” taxa in och blir impade.
Så kallas superjumbon Airbus380.
Planet i två våningar.
Den finns bl.a på Emirates, Qantas, British Airways, Air France och Etihad
Planet kan ta 853 passagerare!
Det är lika många personer som bor i byn där jag är uppväxt.
Det ger lite perspektiv.
Det har tillverkats 254 st totalt.
Emirates är det bolag som har flest.
Men nu görs den inte längre.
Airbus gjorde en felbedömning av marknadens utveckling.
Och projektet blev aldrig lönsamt.

Vinkar hej då till London och UK för denna gång.
Hemma i Göteborg har vädret på riktigt slagit om.
Vinden är isande kall ute på Landvetter.
Får lift med Linnea in till stan.
Går av vid Korsvägen och bestämmer mig för en rask promenad hem.
Dumt beslut!
För det är ju så satans kallt.
Sätter mina stelfrusna händer under varmt vatten.
Det spränger i dem.
Fy för vinter och kyla.
Tur jag fick två Thailandsturer i december!

Måndag sen eftermiddag.
Stiger in på vår crew base på Landvetter.
Lite nervös.
Mycket taggad.
Ska bli så himla kul att få flyga igen.
Senast var den 26 september.
Min sista med SAS.
Den från Göteborg till Arlanda.
Det har gått 6 veckor sedan dess.
Känns som ett annat liv.
Eller som igår…
Idag är det min första med TUI.
En ferry till Larnaca.
En tomflight.
Mina nya kollegor troppar in en efter en.
Vår Cabin Manager är van och har varit med länge.
En annan är också ”gammal i gamet”.
De två andra är ganska nyutexade.
Och så jag.
Både ny och van samtidigt.

Pre-flight briefing.
Inte så annorlunda mot den jag är van vid.
Vi bestämmer våra positioner.
Eftersom jag är utöver ordinarie crew har jag inte någon position med säkerhetsansvar.
Vi bestämmer att jag går bak.
Med Hanna som min ”skugga”.
Vi går igenom serviceupplägget.
Kollar hur mycket mat som är beställt.
Vad som är specialmat.
Piloterna möter upp.
De ger oss en snabb briefing om flygtid och väderförhållanden.
Och så sätter vi på oss våra hattar.
Tar väskorna på släp.
Och går till planet.
Det står vid gate 21.
Bakom passkollen.
Vi ska till Cypern.
Och de är inte med i Schengen.

18:35 lyfter vi från ett novembermörkt Landvetter.
Jag sitter bak på säte 4LX.
Så fort vi kommer upp i luften värmer vi vår mat och äter.
Jag kollar ett avsnitt av The Handmaid’s Tale.
Sen försöker jag sova.
Det går inte.
Men jag sluter ögonen och bara ligger där.
Det hade varit skönt att få en timmas sömn.
Natten kommer att bli lång.
Vi ska landa vid halv 5 tiden på morgonen…
Och när vi till slut gör det ligger fukten och dimman lågt över marken på Landvetter.
I avgångshallen köar folk för incheckning.
Det är morgonflighterna som ska iväg.
Jag har bokat en Über.
Det går inga bussar så här tidigt på morgonen.
Vågar inte chansa på att det finns taxi på plats.
Två av mina kollegor åker med till stan så vi delar på kostnaden.

På torsdagen är det dags igen.
Nu är jag utexad och ordinarie crew.
Turen går till ”Grancan”.
Lång dag kommer det att bli.
Jag tar position 4L.
Har alltså ansvar för dörr 4L.
Och så annonserar och rapporterar jag.
Och har köksansvar…
Blir mycket att hålla ordning på.
Det är som sagt inte samma som jag är van vid.
Måste hyvla bort lite mer av det gamla.
Ida är till stor hjälp.
Hon är van.
Och hon är bra.

Får ett sms.
Med en bild på vårt TUI-plan.
Min syster sitter i planet bredvid.
Ska till Sthlm med BRA.
Ser oss och tänker att kanske är jag där.
Det är jag.
Liten värld.
Kl 06:15 steg jag upp.
00:45 släcker jag lampan.
Det är en köttig dag.
Inte mycket dötid.
Vi är igång så gott som hela tiden.
En sak som är ”tillbaka” för mig är taxfree-vagnen.
Den togs bort på SAS under 2019.
Här finns den.
Ida och jag tar hand om den försäljningen både dit och hem.
Och vi säljer bra tycker jag!
Jag gillar att sälja, både från drinkvagnen och taxfree-vagnen.
Får dessutom provision på allt som säljs.
Jag gillar det faktum att vi kan påverka själva.

På tisdag är det julafton för mig
Då kommer ny roster.
Då får jag veta var jag ska tillbringa julen.
Och nyåret.
Och om jag får några roliga stopp.
Håller tummarna för det!
Stoppen alltså.
Jul och nyår blir som det blir.

Imorgon ska jag flyga min första tur med TUI.
Det är det första jag tänker när jag hör regnet smattra på fönstret.
Vaknar sent.
Drar ut på dygnet.
För jag har fått en sen flight.
Lyfter 18:35 på kvällen.
Kommer att landa kl 04:35 på tisdag morgon.
Jag ser ett par kursares inlägg på stories.
De är nere på Grand Canaria och har sin första flight.
OCH med layover!
Just nu, med regnet därute… ja du fattar… skulle vilja…
Själv fick jag en turn-around till Larnaca som min första.
Sådana är jag ju iofs van vid sedan åren på SAS.
Och jag har inget emot det.
Schemat är som det är.
Vad jag kan utläsa av min nya roster så flyger vi tomma ner.
En ferry flight alltså.
Vi ska hämta upp resenärer.
Nu avslutas chartersäsongen runt Medelhavet.
Och den börjar på andra ställen i världen.
Dit jag hoppas jag snart ska få vända nosen.

I helgen har jag haft standby.
Mellan 05:30 – 13:00.
Jag passade på att pratade med min nya ”trafikvakt”.
För att presentera mig och för att kolla möjligheten att komma ut.
Insåg att den skulle vara ganska liten.
Jag måste ju flyga min ”elevtur”, min SNY först.
Kan alltså inte bli inkallad för att någon blir sjuk.
Det skulle ju varit ifall någon annan SNY skulle bli sjuk.
Så de skulle rådda om i schemat och sätta mig där istället.
Men inget har hänt.
Och jag har sovit gott utan att bli utringd.
Annars gillar jag ju att få jobba när jag är stand-by.
Men min första flight vill jag kunna förbereda.

För det är en del jag måste ”hyvla av” från SAS-livet.
Saker och ting görs på lite andra sätt.
Safety Demonstrations tex, den görs i lite annan ordning.
Och annonseringen är något annorlunda.
Den på SAS kunde jag ju by heart.
Nu ska jag lära om.
Måste tänka till när jag läser.
Eller när jag står i gången och ”demar”.
Vill ju inte stå där som ett miffo med syrgasmasken när kollegan talar om flytvästen…
Men det ska nog gå bra.
Jag har mina sätt.
Och är hyfsat lättlärd…

Har haft en hel vecka i hemmalugnet.
Kommit ikapp med jobb och åtaganden.
Känns alltid som så mycket när jag varit borta ett tag.
Men sen går det alltid snabbt när jag väl sätter mig med det.
Gjorde kvartalsavslut och redovisning till Skatteverket för mitt eget bolag.
Och månadsavslut och redovisning för rekryteringsföretaget där jag jobbar.
Fraktdokument hos Mats.
Bostadsrättsföreningen.
Godmanskapen.
Tvättstugan.
Frisören.
Och städning…
Har inte tagit tag i det än.
Borde göra.
Kanske idag.
Ja, definitivt idag!

Det är över en månad sedan jag flög senast.
Nu saknar jag det.
Mycket!
Skulle önska jag hade ett mycket tightare schema.
Alla på kursen fick en ganska gles första roster.
Med mycket standby.
Men förhoppningsvis blir en del av det jobb.
Jag vill ut och flyga runt.
Det är ju det bästa jag vet.
Jag har två turer i veckan som kommer.
SNY-flighten på måndag och sedan en ToR Las Palmas på onsdag.
Ingen layover då heller.
Men det kommer väl.
Jag får ge mig till tåls.
Till nästa rostersläpp.
Den 15 november.

Jag har försökt ”bidda”.
Vet inte om jag lyckats och gjort rätt.
Det var lite komplicerat att förstå hur jag skulle göra.
Där har jag i alla fall lagt in önskemål om long haul.
Alla dagar i veckan, hela månaden.
Och med 1–10 ”days away from home”.
Har en kollega som flyger med TUI från Arlanda-bas.
Han har fått ett stopp på en hel vecka i Mexico i slutet på november.
Ja, det kan jag också leva med.
Just give it to me!

Innan jag når upp till vakenytan vet jag var jag är.
När lukten av jetbränsle letar sig in i näsan.
Jag är på hotellet vid Arlanda.
Rummet är mörkt.
Det kunde vara vilken tid på dygnet som helst egentligen.
Men jag ser en tunn glipa av ljus högst upp vid taket.
Och så har ju väckarklockan ringt.
Har sovit många nätter här nu.
Idag är det sista dagen på utbildningen.
Våra fyra veckor är till ända.
Idag ska vi få våra vingar.
Det andra paret för mig.
Det första fick jag vid 55 år.
Detta vid 59.
Och dämonerna håller tyst nu.

Det har gått fyra veckor sedan vi möttes första gången.
När vi satt i undervisningsrummet på Scandic Landvetter och presenterade oss för varandra.
Vi 14 som nu ska få våra vingar.
Våra personligheter har kommit upp till ytan under dessa veckor.
Det är intressant att observera.
Jag har alltid gillat att ”kolla” på folk.
Hur människan kryper fram.
Egenheterna blir tydligare.
Första intrycket kan visa sig vara ett annat när man kommer under huden på någon.

Vi börjar de sista dagarna med ett sista exam.
Det som rör Boeing 787-8 och -9.
Dreamlinern.
Och sedan har vi undervisning i allt som rör servicen.
Vi hinner också besöka ett plan som just landat.
Det gör vi en sen kväll.
Vi går dit vid 22:45 ungefär.
Och sen håller vi på till runt 00:30.
Även om jag flugit Boeing 737 tidigare så är det inte riktigt samma.
Men så är detta en annan modell av Boeing 737 än den jag blev upplärd på.
Nödutrustningen ligger inte på samma ställen.
En del fast utrustning är inte heller likadan.
Men mycket är sig likt.
Jag har grunden.
Behöver bara få koll på det som är nytt.
Under tiden vi är ombord körds planet bort till sin nya gate.
På Terminal 4.
Vilket innebär att vi får gå så gott som full circle på Arlanda för att komma tillbaka till SkyCity.
Vi måste ju passera tullen när vi varit ute på airside.

Vingdagen är en alldeles bedårande oktoberdag.
Med hög klar luft och knallbå himmel.
Gula björkar kantar hela vägen bort till CAE.
Och vi är så fina allihop!
Och så förväntansfulla!
Även om jag gjort detta en gång förr så är det samma speciell känsla.
Det tas tonvis med bilder.
Alla fotar alla.
Det filmas.
Och kastas hattar i luften.
På kvällen har vi bokat bord på hotellets restaurang.
Måste ju få fira att vi är klara.
Ingen orkar åka in till Stockholm.
Vi börjar med förfest på Millas rum.
Skålar i cava och prosecco som vi köpte när vi åkte in till Märsta Centrum.
Det hann vi med mellan dagens lektion och besöket ute på planet.
Sen tar vi hissen upp till restaurangen.
Och avslutar kvällen i baren nere i repan.

När vi nu skiljs åt lämnar vi den lilla bubbla vi levt i tillsammans.
Nu ska vi ut och möta den verkligheten som vi utbildats i.
Förhoppningsvis träffas vi snart uppe i luften.
Att få flyga med en kursare är alltid lite speciellt.
Några av oss flyger våra SNY-turer på Dreamlinern tillsammans.
SNY betyder Super Nummary, dvs man går utöver ordinarie crew.
Nu har jag en veckas lugn härhemma.
Sen ska jag ska flyga min första SNY på 737:an.
Den turen går till Larnaca från Göteborg.
En vanligt enkel turn-around.
Såna jag gjort så många hela sommaren.
Men jag har stand-by redan till helgen.
Det är inte så troligt att jag kommer ut eftersom de då måste flytta min SNY.
Men i detta jobb vet man aldrig, det har jag lärt mig.