Augusticharter till Santorini.

När planet når en hastighet av 285 km/h på startbanan lyfte det från Göteborg på väg mot vackra Santorini.
Klockan är strax efter 6 på morgonen.
När vi stiger ser jag från min plats på mitt jump seat den mest trolska dimma snärja sig ut och in mellan skogspartierna. Tunna dimbankar ligger i milslånga slöjor över Landvetterskogarna.
Det är som en scen ur Sagan om Ringen.

Så svårt att återge i bild det vackra jag såg därnere. Dessutom togs bilden först när vi fått ”sign-off” för säkerhetsbälten och jag hade möjlighet att ta fram min mobil. Här är vi lite för högt och för långt ifrån det mest magiska.

Vår vikt är ca 70 ton. 15 ton av detta är bränsle, vilket blir ca 50L/person.
Planet är en Boeing 737-800 och det är fullt så vi har 181 passagerare ombord.
Det dröjer inte länge förrän vi är uppe på marschhöjd och dånar fram i ca 900 km/h och på dryg 11.000 meters höjd högt uppe i det soliga blå. Från marken ser man oss som ett litet litet plan följt av ett vitt streck av vattenånga.

Svårt att förstå, trots att det är min vardag, att däruppe jobbar jag och mina kollegor med att dra vår drinkvagn och serva och hjälpa våra 180 passagerare att få en fin flygtur. Och här nere är vi bara ett litet streck.

Det är fortfarande tidigt på morgonen. Många passagerare sover. De slocknade så fort de satte sig i sätet.
De som är vakna har precis fått möjlighet att köpa från vår drinkvagn. Trots den tidiga timmen var det en del som ville köpa GT, andra önskade bubbel och några föredrog kaffe. Och vatten. Vi säljer alltid mycket vatten.
Efter dryckesförsäljningen serverar vi den förbeställda maten.

Preppad drinkvagn. På en charter tar vi betalt för allt, även för kaffe och te. På en ordinarie SAS-flight så är kaffe och te gratis.

När vi fått klart allt är det vår tur att äta. Vi har lastad frukost och lunch ombord.
Ute i kabinen börjar passagerarna som sov att vakna till. Vi får en del ”pling” som vi svara på och serverar det de önskar.
Vår purser Micke var inne på 7Eleven innan vi gick till planet. Han köpte en rejäl längd av en kaka jag inte kan namnet på, men den var chokladig och hade nån form av chockladcreme ovanpå med små kokosflingor.
Den tar vi till kaffet strax innan vi landar. Kapten och jag delar på en bit för den är rejält stor!

Frukost på planet. Smakar fint när man har varit igång några timmar.

Det är en ganska lång arbetsdag idag.
Jag gick hemifrån kl 06:15 och vi hade pick-up vid hotellet kl 06:45. Vi kommer att landa ca 16:30. Jag brukar vara hemma ungefär 1,5 timma efter landning.
Planet ska ju tömmas på passagerare, vi ska bussas in till stan och sedan ska jag gå hem.
Det blir nästan 12 timmar.

I solen i Santorini med Marco. En fotostund på baktrappan i värmen medan städning pågår.

Dånet från planet är överallt. Ständigt närvarande när jag arbetar.
När det stängs av och det blir alldeles tyst känner jag att jag inte orkar så mycket mer den kvällen.
När man gått upp mellan 03-05 i några dagar och jobbat långa pass så känns det.
Jag väljer att stanna hemma och kolla ett avsnitt av The Handmaid’s Tale på HBO. Den är så tokbra! En dystopisk framtidsversion som jag mycket varmt rekommenderar.

Vackra Santorini. Här stod vårt plan parkerat i den timma det tog att städa och fixa med catering. Man vill så gärna få gå av en stund, bara en dag eller två…

Vid 20-tiden öppnar jag sovrumsfönstret mot den svala sensommaren.
Jag kommer att sova gott till klockan ringer vid 04:45.
Då ska jag åka ”deadhead” till ARN för att sedan flyga helgens två sista leggar, en ToR Köpenhamn.
Sen tar jag ett plan hem och lämnar flygandet för några dagar.

Glad för mitt nya liv och allt det bjuder på!

Easy is right – Right is easy

Jag har valt att ta ett nytt steg i livet.
Följa en tanke i en riktning som jag känt att jag vill gå. Låtit vägen svänga av lite för att ge mig själv möjlighet att testa en känsla som växt sedan i höstas.
En förändring av min livsstil. Ett nytt sätt att leva.
Jag har hintat det lite under vår och sommar, att något nytt är på gång. Och nu är alla steg tagna. Band knutna och andra klippta.
Nu är allt klart!

I flygplansdörren, i solen,  på en turn-round någonstans i södra Europa. Vad jag älskar detta livet!

Jag har sagt upp mig och jag har blivit tillsvidareanställd!
Ja faktiskt, på samma gång!
För ett par månader sedan blev jag erbjuden en möjlighet till fast tjänst 80% på SAS. Först tvekade jag. Ville jag förlora möjligheten till att själv bestämma när jag skulle jobba? Var det detta jag ville?
Men jag tänkte att min möjlighet att vara en av de som fick tjänsten var ganska liten så jag tackade ja.

Nya möjligheter, nya val, nya beslut att ta… Lyssna inåt. Vart vill jag? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Hur vill jag leva?

Och så fick jag det.
Skulle jag tacka ja eller skulle jag stanna kvar i resursen?
Jag lyssnade inåt. Vart vill jag? Hur vill jag leva? Hur vill jag att mitt liv ska se ut?
Så jag valde det första. Av flera anledningar.
1/ Det ger mig möjlighet att få utbildas på långflygningarna framöver
2/ Jag vet att jag har mina timmar under de magrare vintermånaderna.
3/ Det ger min möjlighet att ”bidda livsstil”, vilket betyder att jag kan lägga in i systemet om jag är morgon- eller kvällsmänniska, om jag vill ligga ute på slingor eller komma hem till basen på kvällarna, om jag vill ha layover i någon speciell stad, osv. Chansen att få ett schema som mer passar mig är betydligt större.

Att få nya möjligheter. Att få chansen till nya val. Vilken glädje!

Och så sa jag upp mig från PAf Rekrytering, det lilla kontoret utmed älven som jag tyckt så mycket om. Med massor av vemod i magen.
Men visst är livet så, ibland måste man säga hej då till sånt som man faktiskt gillar för att låta annat ta plats.
Redan sent i höstas började en tanke slå rot i mitt huvud. Jag ville resa mer.
Och för att göra det behövde jag rensa en del i min tillvaro.
Jag visste att det var nu, i denna fas i livet, jag skulle göra det.
Jag har ett jobb som ge mig möjlighet till bra priser på biljetter.
Jag är fortfarande ganska ung, nåväl allt är relativt, erfaren, resvan, stark, pigg och nyfiken.
Jag har en ekonomi som tillåter det.
Jag lever ensam och gör precis som jag vill med min tid.
Om jag inte gjorde det nu skulle jag ångra mig senare i livet…

På väg till jobbet. Jag är så glad att jag följt min mage och gått åt det håll som gör mig glad.

Men vintern var ”flygmager” och det gjorde att jag tvekade. Jag sa till mig själv:
– Helena, du kommer att veta när det är dags att göra det. Något kommer att hända som gör att du vet precis.
Och när jag fick den fasta tjänsten insåg jag att ”där kom svaret”. Det är så jag ska göra.
Genom åren har jag flera gånger upplevt att livet knuffar en i den riktning man ska.
När det flyter på och jag möter lite eller inget motstånd så är det vägar som är ämnade för mig.
Ju mer motstånd och svårigheter jag möter desto högre säger livet åt mig att byta spår.
Easy is right – Right is easy.

I serveringtagen uppe i det blå. Mer kaffe till passagerarna.

Den 1 september börjar mitt nya kontrakt.
Då börjar en ny fas, en som jag tror blir väldigt rolig.
Jag ska fortsätta designa mitt liv så det blir mer och mer så som jag vill ha det – ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.

Dagar i Varberg – att låta sig landa

Jag tvättar sältan ur håret och fixar mig en kopp kaffe. Jag väljer Francoise Hardys franska chansons att lyssna på medan jag börjar packa ihop.
Det är dags att lämna Varberg.

Solglitter i västerhavet och evigheten i en obruten horisont.

Huden har varit konstant svettig och oljig av värme och solskyddsfaktor 50.
Ansiktet har fått fräknar.
Bakändan ömmar av alla mil på cykel.
Dagarna har varit heta och nätterna varma. Lakanet har fastnat mot kroppsvärmen.

När sommaren levererar och stränderna befolkas ända till solen har gått ner.

Jag har levt långsamt. Tankarna har fått plats.
Jag har läst och jag har skrivit.
Jag har ätit på Brittas, på Olles och på Surf Saloon; pizza, burgare och räkmackor.
Fjärilar som förirrat sig in på glasverandan har fått hjälp ut.
Gäss har flugit förbi i högljudda sträck från en matplats till en annan.
Jag gav mig ut på en impulsiv flygtur över Apelviken, Varberg och kusten på min 56:e födelsedag.

Present till mig själv på min 56:e födelsedag – en flygtur med liten Piper.
Lilla Apelviken från ovan. Jag ser stugan längst ut till höger i bild.

Himlen har varit tunna slöjor av pastell om kvällarna. Jag har suttit ute och tittade på dem – rosa, vita, ljust lila.
Mina kollegor på SK580 flög förbi högt däruppe på väg från Paris till Stockholm.
Jag har lyssnat på konserter från Majas vid Havet. Tonerna gick fram genom den stillastående kvällsluften och jag hörde varje ord som sjöngs där jag satt.

Jag fångade dem på bild – mina kollegor på SK580 på väg till Stockholm från Paris.

Det har glittrat av sol i havet.
Det har doftat av tång och salt. Och nyponblom och kaprifol.
Temperaturen har pressats uppåt 30 grader om dagarna.
Gräset har bränts gult och stuckit mina fotsulor när jag gått på det.
En rödmyra har pissat på min fot.

Doften härifrån – tång, sälta, nyponblom. Sommar overdose.

Tågen har smekt husknuten på sin väg mot kontinenten och hem därifrån.
För mig som tillbringat mina somrar här är det en del av DNA:t.
När vi var barn stannade leken upp för oss när vi hörde plingandet. Vi avbröt det vi gjorde och rusade ut för att kolla. Vi tävlade och gissade från vilket håll tåget skulle komma. Var det godståg eller persontåg? Hur många vagnar var det?
Men detta är snart ett minne. En tunnel ska byggas och inga mer tåg ska gå här. Det kommer att förändra karaktären på Apelviken.

Tågbanan genom Apelviken. Jag kommer att sakna den när den är borta. Apelviken kommer att förändras med det.

Jag har tillbringat mina somrar här sedan jag föddes.
Rötterna går djupt.
På denna plats har jag skrattat, gråtit, älskat och gått sönder.
Jag älskar den finkorniga sanden, den som är omöjlig att få bort.
Jag älskar den raka obrutna horisonten, den som går rakt ut i evigheten.
Allt här är minnen. Av händelser. Av saker jag gjort. Av människor som inte längre finns – pappa, mormor och morfar och mormors två systrar som köpte en liten badstuga här på 50-talet och som gjorde att vi hamnade här från början.

Varbergs fästning från Getterön. Den har funnits där sedan 1200-talet, inte exakt som den ser ut idag, men grunden till den lades där på 1200-talet och jag tror det fortfarande finns några delar kvar från då. Hisnande.

När jag stängde verandadörren härom kvällen hörde jag en katt.
Den jamade pockande och tittade in på mig genom fönstret.
Jag öppnade dörren. Klappade den och pratade med den.
– Du kan inte komma in här. Du har ett halsband. Någon har satt det på dig för att du tillhör, sa jag och killade den mjuka pälsen medan katten rullade sig kelsjukt på rygg på stenplattorna. Du måste gå hem. Någon saknar dig. Du har ett halsband för att du tillhör.

På Brittas i den nedgående solen den 27 juli 2019, dagen då jag fyller 56.

Jag tillhör också, tänkte jag.
Jag tillhör platser som betyder något för mig. Det finns många när man har levt några år på jorden.
Jag tillhör människor som betyder något för mig och som jag vill tillhöra.
Men mest tillhör jag mig själv. Bara mig själv.

Varberg – ett av de ställen jag tillhör. Och älskar.

Tidiga sommarmorgnar och flygande.

Mobilen vibrerar 04:30. Snabb dusch, make-up och uniform på. Macka i magen och pendeln till ARN.
Från tågfönstret ser jag ångorna från nattfukten stiga sakta i stora sjok från ängarna när solen värmer på.
Pre-briefing med crewet, security och buss till gate 34 inrikesterminalen. Det är en ToR GOT på rostern idag. Det är allt.

En tidig morgon, en varm sommarsol och ett flygplan. Mitt liv just nu.

Jag jobbar fram med Hargo som går higher. Hon är alltså inte purser utan SCC, senior cabin crew, och får ta ansvarsrollen när det inte finns någon purser.
Vi har få passagerare ner och fullt upp.
När jag snyter mig på nervägen släpper äntligen det lock jag haft för vänster öra i tre dagar, sedan jag flög sist.
Hade svullnader pga en övergående förkylning och det gav mig ett rejält lock på ena örat. Jag har slitit som en tokig i tre dagar för att få det att släppa och med tryckförändringar i ett flygplan så fixade det sig.
Ett veritabelt hallelujamoment!

Stockholm från Västerbron. En underbar vy, en av de vackraste.

Jag checkar ut strax före 11. Kort dag.
Pendeln tillbaka till Solna. Uniform av och träningskläder på och sedan t-banan till Fridhemsplan.
Går mot Söder via Västerbron. Den med vyn över Stockholm. Den som jag åkte över varje morgon i flera år med bussen när jag bodde här. Den jag lärde mig älska. Oavsett årstid. Oavsett väder.

På Monteliusvägen med vidunderlig utsikt över Riddarholmen och dess kyrka. Här ligger många av våra kungar begravda. Här sitter alla adelstavlor uppsatta på kyrkans väggar.

Promenerar på Söder via små gångvägar. Gamla Lundagatan som delvis bara är en grusstig uppe på berget och sedan över till Monteliusvägen som ligger på ”utsidan” av Skinnarviksberget. Utanför Bastugatan. Där Ivar Lo-Johansson bodde. Där Fogelströms ”Stad-serie” utspelade sig.
Till slut hamnar jag på Mosebacketerrassen. En räkmacka och ett glas vitt. Vädret är underbart. Solen skiner. Det är en dag i mitt flygande liv. Så som det ser ut just nu. Lugnt. Tillfredsställande. Lyckligt? Ja faktiskt.
Läste en artikel att en person ansåg att man inte skulle slösa med att säga att man är lycklig. Jag undrar varför? Vad är det för hemskt med det? Kan den ta slut då?
Dumheter, tänker jag! Slösa på! Sprid! Gödsla! Är min känsla lycka så får jag både känna den och tala om att jag känner den.
För jag tror nämligen att lyckan, glädjen, kärleken – vad än det är du känner – blir starkare och mer verkligt om du uttalar det och bekräftar det.
Så tänker jag.

Morgonsolen i ett galleyfönster. Älskade ljus!

Fredag natt. Mobilen är satt på 02:55. Fem minuter senare stiger jag upp. Samma rutin som dagen innan.
04:05 går jag ut till den väntande taxin. Daggen töar redan i gräset utanför huset. Chauffören lastar in mina kabinväskor och vi åker mot Arlanda Express. Stockholm passerar. Det är folktomt. Solen är uppe sedan ett tag. På radion spelas ”Sommartid” med Magnus Uggla.
04:55 rullar tåget in på ARN. I rulltrappan upp mot Terminal 5 bombarderas min näsas luktceller av doften av nybakade kanelbullar från Pressbyrån. Doften av Arlanda om morgonen.

Med Ulrik och Philip under vår turn-around i Ioannina i Grekland.

Idag flyger jag en charter till Ioannina i Grekland med ett roligt crew. Ulrika, som jag känt sedan vi var på samma anställningsintervju, Philip, som är en ny bekantskap och håller på att söka in på pilotutbildningen, och så Emily, vår purser, också ny för mig. Vid spakarna har vi Conny och Robert.
Vi lämnar av Stockholmare och lastar på Göteborgare. Landar i GOT strax efter 13 och bestämmer oss för att gå ut och äta tillsammans alla sex. Jag bokar bord åt oss på Nonna där vi får fina platser på uteserveringen. Vi trycker ner så mycket pasta vi förmår i våra magar innan vi bryter upp för en tidig kväll i säng och en tidig pick-up dagen efter.
Jag släntrar iväg uppför backen mot mitt hem. Trött och mätt. Lyxigt att få sova hemma.
Och vet du vad, du i artikeln, jag är lycklig! Och det kommer jag att fortsätta slösa med att säga så länge jag känner så.

Mina härliga kollegor, Ulrika och Philip. Så många kul människor jag lär känna på detta jobbet.

10 000-meters klubben – sanning eller skröna?

Ja vad säger ni? Existerar den eller inte? Och jag kan väl helt enkelt bekräfta med ett; ja, det gör den.

En av våra vackra ”vikingar” parkerad på en semesterort i södra Europa.

I september 2018 flög jag en okristligt tidig ToR Rom med ett alldeles underbart team. En bit in i flighten misstänker vi att vi har ett par passagerare som har ”checkat in” på samma lilla toalett. Efter ett tag öppnas dörren och en ung tjej smiter ut. Sedan låses dörren igen. En kort stund senare slinker en ung man ut och vi förstår precis vad som hänt. En i crewet går ner till det nu sovande paret och gratulerar dem till medlemskapet.

– Var det verkligen så uppenbart, säger tjejen när de lämnar planet där vi (främre kabin + piloter) står på led för att säga ”hej då”.
– Inget undgår oss, svarar vi med en blinkning.

Nerifrån bussen som hämtar upp passagerarna får vi var sin tumme upp och stora leenden från dem båda – unga, kära och jättelyckliga.

Jag med sol och värme mot huden i södra Europa.

Och nu hände det igen. På en charter ner till Zakynthos. Också denna gång ett ungt par som tog chansen att skaffa ”medlemskap”. De var däremot lite klantiga (orutinerade?) och gick ut tillsammans. Och de hade oturen att tre av oss fyra i kabinbesättningen just då stod precis utanför dörren i bakre galleyet.

Det var tydligt att de tyckte det var liiiite pinsamt när de snabbt slank iväg uppåt gången och in på sina platser. Pursern valde i detta fall att spela sträng och gick rask fram och påpekade diskret att vi uppmärksammat att de var två på toaletten och att detta inte var tillåtet. Kapten skrattade gott när vi berättade vad vi kommit på och för att göra dem besvikna annonserade hen att vi just nu flög på 9500 meters höjd och fortsatt steg. Hahaha!! Allt ogjort med andra ord.

Carine, en av mina kurskamrater, och jag. Så jätteroligt att få flyga ihop med henne, Ulf och Karin. Vilket dream team vi var.

Så som ni förstår så inträffar detta titt som tätt så det är en ”klubb” som lever och frodas och ständigt har nya medlemmar som tillkommer. Vi märker det oftast. Utrymmena är små och vi har faktiskt väldigt bra koll. Det är vårt jobb. Men jag är övertygad om att det är ett och annat par som undsluppit våra hökblickar.
Själv har jag väldigt svårt att förstå det upphetsande i att ha sex på en minimal flygplanstoalett, som ofta inte luktar så gott och där det blöta på golvet inte är vatten utan något helt annat. Kanske är det mest unga par som finner detta spännande. Båda gångerna jag varit med om det har det ju faktiskt varit par på drygt 20 år.

Jag har ibland fått frågan om jag är med i ”klubben”. Nu kan jag med detta blogginlägg passa på att meddela att jag INTE är det och aldrig kommer att bli.
För det första är det min arbetsplats så det skulle aldrig falla mig in av den anledningen. Och för det andra – det är helt enkelt alldeles för ”tacky” för min smak.
Jag är ingen nunna, långt ifrån, men hey, där går gränsen mellan erotik och dålig smak. Och en urinluktande och av samma vätska nedstänkta lilla utrymme är inte vad som får mig att gå igång.

Så många vackra och dramatiska himlar jag får se. Det är så rensat och tomt runt landningsbanorna så himlen får verkligen plats att visa all sin skönhet.

En Malta Tur-o-Retur i juli

Det är onsdag och vi ska flyga en Boeing 737-700 till Malta.
Vi är tre i kabinbesättningen eftersom den har 141 säten, en cabin crew på varje 50 säten.
Annica är purser. Tove har position 2L och jag har 2R.
På flightdeck har vi Tomas, kapten och Alexander, styrman.

Dags att bege oss till Malta i denna vackra maskin, en Boeing 737-700.

Det är rätt långt till Malta.
Det tar 3:30 ner och ungefär lika långt hem, ca 3:40.
Det kan vara stor skillnad om vi har medvind på ena hållet och motvind på andra. Idag är det inte så.
Vid boarding positions står jag i främre galleyet med Annica.
Vi hälsar alla välkomna och ”monitorerar” passagerarna. En viktig del av vårt arbete.
Vi ska vara uppmärksamma på om det är någon som beter sig konstigt, verkar sjuk, är berusad eller om det är någon vi misstänker kan äventyra säkerheten ombord. 
Idag är allt lugnt.

När vi har Boarding Complet går jag neråt gången och stänger luckorna till bagagehyllorna.
Jag kollar var de med bebisar sitter och delar ut livvästar och säkerhetsbälten till dessa.
Jag förklara hur de används och hur barnet ska sitta vid start och landning.

Arbetsglädje och en dos koffein – det kommer man väldigt långt på!

När kapten har gjort sin välkomsthälsning informerar jag passagerarna som sitter vid nödutgången om hur de ska agera vid en eventuell evakuering.
Alla lyssnar och är med på noterna.
Efter det annonserar Tove om att vi nu ska förbereda kabinen för start. Samtidigt börjar jag bakifrån att kolla att passagerarna efterföljer instruktionerna.
Säkerhetsbälte på, bord upp, säte upp, flight mode på, fönsterlucka upp osv.
Jag lämnar sedan ”cabin check and exit briefing performed” till Annica.

Dörr 2R i bakre galleyet. Min ansvarsposition vi en eventuell evekuering idag.

Vid start sitter jag i bakre galleyet tillsammans med Tove.
Jag ansvarar för dörr 2R.
När vi har kommit upp på ”säkerhetsbältes-skyltens-släcks-höjd” börjar vårt serveringsjobb.
Jag går fram till Annica och arbetar med henne framifrån.
Jag byter om till ”arbetskläder” vilket betyder att kavajen åker av och förklädet på.

Annica annonserar om serveringen och jag förbereder dryckesvagnen.
Vi börjar med att dela ut mat till alla som har förbeställt samt till de som sitter i Plus-klassen. 
Idag är det 12 st där.
Jag fixar kaffe till våra piloter och går in till dem med det.
När detta är klart kör vi ut vår vagn. Vi har preppat med både kaffe/te och is/citron till drinkar.

Preppad serveringsvagn. Nu är det dags att göra passagerarna nöjda och glada.

Det går åt av båda och vi får en hel del beställningar under flighten också då de ringer på oss.
Sånt här är alltid lugnare på hemresan. Det är en ganska tydlig skillnad.
Semestern är över och en del av dem ska köra bil vid ankomsten.
Är det dessutom sent på kvällen, som idag, så somnar de flesta.

Vi i kabin äter våra lastade crew meal på nervägen.
Piloterna vill äta på hemvägen.
Annica väljer fisken och jag tar biff.
Vi får sitta ganska mycket ifred och äta. Det ringer bara två gång.
Jag fixar serveringen och sätter mig sedan och fortsätter äta.

Med Ubbe Viking på flygplatsen på Malta. Härlig värme och vajande palmer.

När vi landar på Malta och öppnar dörrarna möts vi av en fuktig medelhavsvärme.
Solen håller på att gå ner och den ligger rakt mot oss.
Perfekt photo moment!
Får en liten film på ett av mina favoritmotiv – plan som lyfter mot solen.
Vi är på marken i ca 1 timma. Sedan är det dags att åka tillbaka till Sthlm med nya passagerare.
Boarding Positions – och så gör vi samma procedur en gång till.

Dessa vackra solnedgångar. Jag får liksom aldrig nog…

Vi landar lite före utsatt tid och Tove och jag hinner med sista pendeln till Solna.
Bussarna har slutat gå så vi delar på en Über eftersom vi ska åt samma håll.
Fåglarna har redan börjar kvittra utanför mitt fönster när jag släcker.
Denna early bird är inte på kvitterhumör när hon landar på kudden kl 02:00.
Nu ska det sovas.

Breath taking! Somnar med dessa bilder på näthinnan. 

Livet under molnen

När jag inte flyger, vad gör jag då? 
Jag har en hel del olika arbeten/uppdrag bredvid mitt jobb som flygvärdinna.

Domkyrkan hemma i Göteborg en tidig försommarmorgon på väg till pick-up med crewet.

Jag har en anställning på ett rekryteringsföretag, PAf Rekrytering.
Där är jag konsultkoordinator och sköter administrationen.
Jag förbereder bokföring, lägger upp annonser åt våra rekryteringskonsulter, gör databassökningar om det behövs, likvidplaner osv.
Vi har kontor både i Göteborg och Malmö.
Här sitter jag i en fin gammal fastighet med Göta Älv utanför fönstren och bara 5 minuters promenad från där jag bor.

Bild från Skybaren på Riverton. Här ser man baksidan på fastigheten jag sitter i när jag jobbar på PAf Rekrytering.

Jag har kvar mitt eget AB där jag fortfarande fakturerar en del timmar.
Bland annat har jag ett uppdrag på Bengtson Trading i Högsbo.
Där jobbar jag tillsammans med Mats och hunden Fia.
Företaget exporterar papper till Asien och jag gör fakturor, packlistor och fraktdokument för godset. Det är mestadels till Pakistan och Thailand, men också Indien, Sri Lanka och Indonesien.

Jag har fler uppdrag i mitt eget bolag och ett av dem är att sköta bokföring för ett företag varje kvartal och ser till att det redovisas mot Skatteverket.
Detta företag, Santa Ni,  tillverkar, designar och säljer de snyggaste yogakläder. De säljer också på nätet så in och kolla: www.santani.se

Ytterligare ett uppdrag är att göra speakerjobb för ett företag som gör korsord.
Just i detta fallet är det ”vidoekorsord”.
Här är det korta berättelser och frågor som ställs till en rullande film, ungefär som i ”På Spåret” efter att man kommit fram och Luuk ställer frågor om resmålet.

Petra, ägaren till Santa Ni, och jag firar Valborg tillsammans i Göteborg. Petra har förverkligat sin dröm om ett liv på Mallorca och lever där nere sedan flera år tillbaka.

Ett annat viktigt och mycket roligt uppdrag jag har är som Styrelseordförande i mitt fd företags Branschorganisation, PUFF.
Detta är en sammanslutning av företag som verkar inom inrednings-, design- och presentbranschen.
Många av våra medlemmar är utställare på Formexmässan som hålls i Stockholm två gånger om året. Formex är vår stora handelsplats och där är jag närvarande tillsammans med vår VD.
Som styrelseordförande sammankallar jag till och ansvarar för styrelsemötena. Vi håller också olika typer av event/utbildningar för våra medlemmar, framför allt inom hantering av sociala medier, kommande trender osv.
Detta är en mycket kreativ bransch med massor av otroligt drivna och duktiga entreprenörer. Det är allt från större företag som omsätter över 100 Mkr till små ensamföretagare med omsättning under miljonen.
Jag älskar verkligen detta gäng som jag var en del av i 20 år och fortfarande får förmånen att vara, men nu i en annan roll.
I år fyller vi 30 år och i augusti ska vi fira detta storslaget på Waterfront med Lena Ph och Nina Söderqvist på scenen, trerätters middag och dans natten lång.
Temat är ”Glitter & Glamour, Studio 54”. Detta kommer att bli ett hejdundrande party!

Från en av mina montrar på Formex på den tiden jag var verksam med mitt import- och partihandelsföretag.

Men det är inte slut med detta…
Jag är också God Man för fyra personer med hjärnskador och andra handikapp.
Jag har gått en utbildning på Medborgarskolan för några år sedan. Det är ett krav Göteborgs Stad ställer för att man ska få ta uppdrag.
Uppdragen får man via Överförmyndarförvaltningen.
Det är inte jättemycket jobb, men händer det något utöver det normala så kan det bli det.


Sist men verkligen inte minst är mitt uppdrag som Styrelseordförande i vår Bostadsrättsförening.
Just nu håller vi på att få ett underhållsprojekt på plats. Alla fönster och balkongdörrar ska bytas ut, balkongplattor ska renoveras, fasaden ska målas och 11 nya balkonger ska uppföras på fastigheten.
Vi har återigen fått avslag från Stadsbyggnadskontoret på de fönster vi önskade. Det var andra avslaget och våra möjligheter att hitta fönster som motsvarar vår budget och vårt behov har minskat radikalt.
Behöver jag säga att detta tar betydligt mer tid och kraft än vad det borde göra.

Här bor jag! I denna vackra funkisfastighet mitt i centrala Göteborg. Och om du visste vad jag trivs här!

Så det där med att ”skapa mig ett liv jag inte behöver ta semester från” som är mitt mål?
Ja, det går faktiskt ganska bra. För det mesta.
Det kan låta som jag arbetar 24/7 men det är faktiskt inte så.  Jag lever ensam och har ingen familj så det där med att kompromissa med andra behöver jag inte tänka på.
Jag sköter mitt liv och får det att funka.
Och vet du… Just nu är det så galet bra!
Det är en sån djup tillfredsställelse med hela tillvaron, men jag tror det är en del förändringar på gång…
Time will tell…

Livet – vilken underbar resa! Och de säger att det bästa inte hänt än…! Underbart!

Ett år som flygvärdinna

Så mycket som händer på 365 dagar.
Nu har jag ett år att se tillbaka på och jämföra de olika årstiderna, de olika flighttyperna och de olika resenärerna med varandra. För det är skillnad.
På sommaren har vi verkligen fullt upp. Det minskar lite med affärsresenärer, men leisure och charter peakar så det är otroligt mycket flighter.
På vintern är det lite mer inrikesslingor, mer affärsfolk, men det är ett magrare utbud av flighter.

Vi i crewet på väg till planet en regnig och kylig sommarmorgon i Östersund.

Men vad är egentligen skillnaden?

Affärsresenären reser, som namnet säger, i jobbet.
Det är oftast kortare destinationer, både inom Sverige och till städer i Europa, som tex London, Bryssel, Berlin, Frankfurt, Paris, Amsterdam, Köpenhamn, Oslo, Helsingfors osv.
De reser under hela året, men minst under sommaren.
De reser oftast med enbart handbagage då de bara är borta över en dag eller två.
Problemet som kan uppstå är när det är fullt plan och alla har ett handbagage i form av en rullväska. Då blir det snabbt fullt i bagagehyllorna.
Vår servering består av mat och dryck i Plus-klassen och kaffe eller te i Go-klassen. Go-passagerarna kan också köpa något utöver kaffe och te såklart.
Dessa passagerare är resvana.
Våra Diamond- och Pandionmedlemmar finns här.

På en solig och varm baktrappa i Faro, Portugal. En av våra leisuredestinationer.

Leisureflighterna går till orter som Palma, Nice, Alicante, Malaga, Faro, Barcelona osv.
De avtar och blir färre över vintern, ökar under våren och peakar som sagt över sommaren för att sedan minska under hösten igen.
De leisureflygningar som tar vid över vintern är de till Kanarieöarna eftersom det är där klimatet är som mest gynnsamt. SAS har ganska mycket flygningar dit under vintern.
Här är det inte lika mycket handbagage då de flesta har en väska incheckad, men visst, är det fullt hus så är det trångt i bagagehyllorna här också.
Servering består ofta av bubbel, vin och gin och tonic, med lite snacks till.
Sitter man i Plus-klass ingår tre alkoholhaltiga drycker att konsumera ombord. De får inte tas med från planet.
I Go-klass får man köpa, men kaffe och te ingår som vanligt.

Och här brukar vi ha PETC = pet in cabin = liten hund eller katt i mjuk bur som går att få in under sätet framför. Av oss allmänt kallad Pet, rätt och slätt.
Pet måste sitta i sin bur och får inte tas upp för att sitta i knät under resan.
En gång kom en chihuahua springande i gången under Safety Demonstration och det är ju inte så bra…
Dessa resenärer är ganska resvana, men det är en skillnad på de som reser ofta i jobbet och dessa.

Senaste chartern jag flög tog mig till Kos i Grekland. Skönt väder och klarblå himmel. Hade lätt kunnat gå av och varit ledig där ett par dagar.

Och så kommer sommaren… och då blir det en massa charter!
Vi har en del vintercharter också faktiskt, men det går inte att jämföra med sommarchartern.
SAS kör inte charter i egen regi, utan det är charterbolag som Airtours, Ving och Apollo som köper flygningarna av SAS och gör detta i samarbete med oss.
Detta konceptet är lite annorlunda.
Här kan man tex inte köpa någon mat ombord utan allt måste vara förbeställt.  Det kan bli lite körigt ibland då alla ska serveras sin mat.
Är det dessutom varm mat så är det extra jobbigt då det är bökigare att hantera och förbereda.
Dryck och snacks går alltid att köpa och här kostar all dryck, även kaffe och te.
Det är bara om man har förbeställt mat som kaffe/te ingår.
På charterresorna kan man också förbeställa taxfree-varor, sk Pre-Pack.
Dessa ligger på ditt säte när du kommer på planet.
Vi har också vår lilla tax-free vagn med hudvård, godis, smycken osv till försäljning ombord. Det har vi på alla flygningar som är över två timmar.
Denna kommer att tas bort under hösten. Det är september som är sista månaden.
Orsaken är vikt och bränsleförbrukning. Det är ett led i SAS strävan att minska utsläppen för ju mer vikt man har ombord, desto mer bränsle förbrukas. Charterresenären är den minst resvane av de tre jag nämnt.
De är alltid så glad och positiva. Det märks att de ska på semester.
Jag gillar dem skarpt.

På baktrappan efter landning på Kos. Städning pågår inne i kabinen. Värme, sol och ett underbart roligt jobb kan bara göra en glad!

Nu är jag nyfiken på vad det kommande året bär med sig.
Jag ser fram emot nya härliga crew, spännande destinationer och alla våra trevliga passagerare.
Jäklar vad livet är fint! Älsk på det!

Den årliga nödträningen

Varje år måste vi alla, cabin crew och flight crew, nödtränas.
Det är både teori och praktik. Teorin kan vi göra på vår iPad i förväg och det är tester vi måste bli godkända på. 
För att göra teorin möter vi upp i mindre grupper ute på CAE Avition Academy för att under en intensiv dag drillas av ett par instruktörer.

CAE Aviation Academy ute vid Arlanda. Här finns mock-up:er för att träna piloter coh kabinpersonal för våra arbetsuppgifter.

Jag hade fått tid i tisdags. Det är exakt på året sedan jag fick mina vingar.
Vi var 11 st i vår grupp, 8 från kabin och 3 från cockpit.
Vi delades in i två grupper.
Sammansättningen hade att göra med vilka plantyper vi flyger.
Vi som bara flyger Boeing och lilla Airbus på short haul var en grupp och de som flyger dessa inkl. stora Airbus var i en grupp.
Det är lite annorlunda för piloterna. De flyger enbart en plantyp – antingen Boeing eller Airbus. Cabin crew utbildas att flyga båda.

Vi började dagen med var sin stor kopp kaffe… 😊 och namnlappar på skjortbrösten.
Sedan drog vi igång med ”Decompression”.
Vad är då detta…?
Jo, det innebär att trycket i kabinen blir för lågt och syretillförseln inte fungerar som den ska.
Syrgasmaskerna faller då ut automatiskt och piloterna ser omedelbart till att ta ner planet på en säker nivå där syrgasmaskerna inte längre är nödvändiga, vilket är ca 3000 meter.
Syrebrist är farligt och hjärnan klarar sig inte länge innan den börjar påverkas.
Det tar inte många minuter innan du börjar känna dig yr och inte längre fungerar som du ska i huvudet.

Syrgasmasker i ett plan. Det faller alltid ut 4 st masker i varje rad om 3 säten. Detta för att det ska finnas till ev spädbarn som sitter där med föräldrar, men också för att vi ska kunna använda dessa och röra oss i kabinen och ta oss tillbaka till våra platser.

Det är därför viktigt att man omedelbart tar på sin syrgasmask, över BÅDE näsa och mun, och sedan behåller den på till kabinpersonalen gett klartecken att läget är under kontroll.
Syret i maskerna varar i 12 minuter på en Boeing och i 15 minuter på en Airbus.

Vi gick sedan över till att gå igenom hjärt/lungräddning och hur vi hanterar vår hjärtstartare som finns ombord.
Vi fick träna på dockor. På vuxna personer börjar man med att göra 30 st bröstkompression följt av konstgjord andning 2 ggr.
Sedan upprepar du. Och upprepar. Och upprepar. Och upprepar….
Detta är för att hålla cirkulationen igång i kroppen och förhoppningsvis får hjärtstartaren hjärtat att hitta sin rytm igen och börja slå av sig självt.

Så här ser våra hjärtstartare ombord ut. När man sätter igång den talar den om precis hur man ska göra och den ger en också rytmen till bröstkompressionerna och säger åt en när man ska ”chocka” igen.

Vårt stora Emergency Medial Kit (EMK) är nyligen omarbetad och väldigt genomtänkt.
Det är välutrustat med både sådant som vi som är icke sjukvårdsutbildad kan använda, men också med en hel del som enbart får användas av sjukvårdsutbildad personal.
En del av de som jobbar i kabin är det, men skulle det inte finnas någon bland oss så frågar vi via PA:t om det finns någon ombord som kan hjälpa oss.

Dörren på en Boeing. Här görs armeringen, dvs att man sätter ”siden” i läge att utlösas, manuellt. Dörren öppnas genom att vrida handtaget från vänster till höger och samtidigt knuffa dörren utåt.

Det där med att öppna dörrar i ett nödläge för evakuering är en viktig sak att kunna.
Det måste fungera om det behövs. Och det ska gå snabbt!
Var sitter ”evacuation” och ”emergency” knapparna?
När trycker vi på dessa?
Vilka kommandon ropas ut till passagerarna?
Har du någon gång suttit vis en nödutgång vid ”over wing exit” så har du blivit briefad av den som har position 2R (Boeing) eller 2L (Airbus) på vilket kommando som du ska öppna nödutgångarna över vingarna: ”emergency – open seat belts – get out”!!
Vi fick öva på alla dessa moment, i vilken ordning de ska göras och på att öppna dörrarna till båda flygplanstyperna. Dessa är nämligen olika.

Dörren på en Airbus. Som du ser är den annorlunda mot dörren på en Boeing. Den är enklare att armera och när detta är gjort syns det på en panel både framme hos pursern men och inne på flight deck. Man öppnar den genom att dra handtaget uppåt och samtidigt skjuta dörren utåt.

Det sista vi gjorde var ”fire drill”.
Vi har en mock-up ute på CAE som är till just för detta.
Där tänds det på och vi får agera och göra det vi förväntas göra om det uppstår en brand ombord.
Man kan väl lugnt säga att det är nog det allra värsta som skulle kunna hända på 10 000 meters höjd.

Med tanke på detta tycker jag det är ofattbart att man överhuvudtaget någonsin fick lova att röka på ett flygplan!
Betänker man också att den nödutrustning vi oftast använder är syrgas till passagerare och man vet hur otroligt brandfarligt syrgas är så är det ännu mer galet!
Det kunde ju fått ett helt plan att snabbt förvandlas till en fullkomlig dödsfälla.

Med smoke hood på. Den sluter tätt och hindrar oss från att andas in giftig rök om vi skulle bli tvungna att släcka en brand.

Till vår hjälp i brandbekämpning har vi ”smoke hoods”.
Det är skyddshuvor med syrgas inuti och dessa sluter tätt så att vi inte andas in giftig rök under tiden vi släcker en brand.

Syrgas är den nödutrustning som vi oftast använder oss av. En del mår dåligt av blodtrycksfall eller känner sig allmänt påverkade av luften och trycket i kabinen och då hjälper vi dem med extra syre.

Detta var en komprimerad snabbgenomgång av allt som gjordes under dagen.
En rolig dag. Och en viktig.
Jag insåg att väldigt mycket av det jag lärde mig under utbildningen satt kvar i huvudet, men också hur viktigt det är att vi varje år får en uppfräschning av minnet, inte bara teoretiskt utan också praktiskt.

Uniformen – vad har vi för olika plagg?

Jag har aldrig haft ett arbete där jag behövt ha uniform så det var en speciell känsla i början.
Nu har jag vant mig.
Jag känner mig fin i den och stolt över att få representera det företag jag arbetar för.

Så här har jag blivit van att se mig själv det senaste året. I min arbetsuniform, representerande det företag jag arbetar för.

Vår uniform består av ett flertal plagg för att täcka in olika behov och olika årstider.
Vi kan väja mellan byxor, kjol eller klänning som grund.
Till detta måste vi alltid ha kavaj eller väst som måste vara knäppta och på dessa ska våra ”vingar” vara fästa.
Alla dessa plagg utom klänningen är mörkt blå i färgen. Klänningen är kornblå.

En annan variant av arbetsuniformen. Här med väst istället för kavaj.

Till byxorna och kjolen kan vi välja lite olika överdelar. Det finns kort eller långärmad topp.
Dessa är likadana, bara ärmlängden som skiljer. Och de har samma färg som klänningen, dvs kornblå.
Vilken man väljer är individuellt, men har oftast med årstid att göra, men de som har tatueringar på armarna behöver ha den långärmade alltid, för att täcka dessa.
Det finns också en stickad jumper, turtleneck, i samma färg. Den värmer bra på vintern.
Vi har också en mörkt blå cardigan som vi kan använda om det blir kyligt, både vintertid, men också i kabinen resten av året om vi har kortärmat.
Jag är frusen av mig så jag har ofta de långärmade plaggen…

Den lite varmare och vintrigare turtlenecken som kommer väl till pass under den kallare årstiden.

Det kan bli kallt i kabinen fast det är varmt ute.
Det är svårt att få till en stabil temperatur i hela det långa planet och framför allt i bakre galleyet kan det vara svalt.
Är det sen kväll/natt och passagerarna sover och vi har lite att göra smyger sig kylan på.
Jag är ju ingen kvällsmänniska så hela jag blir en kall och trött liten boll vid dessa tillfällen.

I klänning och väst. Jag är en byxperson så klänningen bär jag väldigt sällan.

En viktig detalj i vår uniform är scarfen.
Den kan vi knyta på det sätt vi själva bestämmer. Den är ju lite som pricken över i, eller hur?
Jag brukar ha den ganska stram och välstruken, men den senaste tiden har jag varit lite mer ”loose” i scarfstilen.
Andra väljer att göra en stor rosett av den.
Det finns många varianter.

Med vind i scarfen… Lite mer loose look än den strama välstrukna som jag oftast bär.

På vintern har vi en fodrad mörkblå kappa och vår och höst, eller kall sommar, har vi en poncho i mörkt blått med kornblå kanter som vi kan använda.
Vi har också en yllehalsduk.
Handskar får vi stå för själva och de ska vara enkla svarta.
Det samma gäller strumpor. Vi har en utvald färg som finns på Twilfit där vi också har specialpris på dessa om vi arbetar på SAS som cabin crew.

Kjolen på. Den är skön att ha när temperaturen ute är varmare.

Skor och stövlar måste vi stå för själva.
Vi ska ha enkla svarta läderskor utan detaljer som rosetter eller snören osv.
De måste ha mellan 2-10 cm klack. När vi arbetar i kabinen kan vi byta skor till lågklackade.
På vintern kan vi ha stövlar i samma stil och höjd.
Jag har valt att ha ganska låg klack på mina, endast 2 cm.
Jag har svårt att gå i höga klackar någon länge stund och jag vill vara bekväm när jag jobbar.
Jag har lagt i mjuka inlägg i dem så det blir så bekvämt som möjligt. Dagarna kan bli långa och stegen i kabinen måååånga…
I stövlarna har jag isolerande och värmande ilägg för vintern.

I byxor och den lite tunnare, kortärmade toppen. Passar bra när det är lite ljummare vindar därute.

När vi arbetar och serverar i kabinen tar vi av vår kavaj eller väst och tar på ett förkläde.
Det är för att markera ett arbetande moment, men också praktiskt då vi inte riskerar att smutsa ner vår kavaj som är ett mer representativt plagg som vi visar oss i på ett annat sätt än förklädet.
Förklädet har också två bra, lite större fickor som ibland kommer väl till pass.

Mina fina trotjänare, den förlängda armen och dess vänner. Dessa får vi från SAS och är en del av vår uniform kan man säga.

En del av vår uniform är ju också våra väskor.
Min förlängda arm som jag drar runt på.
Vi får tre stycken från Samsonite; en kabinväska på hjul, en mindre som går att fästa på den rullande väskan och som rymmer väldigt mycket.
Den behövs då man ligger ute på slingor eller pendlar som jag gör.
Till sist har vi den lilla axelremsväskan.
Dessa tre funkar förvånansvärt bra för mig att få med det jag behöver.
Ok… jag har alltid varit ett packarproffs och jag vill verkligen inte ha med mer än jag behöver, så dessa tre räcker för mitt behov under 3-5 dagar.
Det svåraste är vintertid då kläderna är tjockare och tar mer plats.

Klappad och klar för en arbetsdag!