Nödträningsdags

Det är tid att avsluta dagen.
Vi gör det med en tävling.
Vi är två lag – ett för oss fyra som flyger kortlinjer och ett för de fyra som flyger långt.
En från varje lag ligger redo på knä på varsin yogamatta.
Framför ligger en ”Little Anne”.
Varför den heter Anne förstår jag inte då det helt tydligt är en torso av en man, men strunt samma.
På duken framför tavlan projiceras två ambulansbilar.
Vår är orange nummer 3, deras grön nummer 4.
Och så sätter vi igång.
Vi gör HLR på Anne, alltså hjärt-lungräddning, och ska se vilket lag som får ambulansen i mål först.
Kompressionerna ska göras i rätt takt och med rätt djup för att bilen ska röra sig framåt.
Vi byts åt hela tiden och håller räkningen.
Vi räknar högt för att vår lagkamrat ska veta när det är dags att ta över.

Väljer att gå ut till SAS Hangaren. Vädret är gudomligt. Ser Arlandas vackra flygledartorn. Tycker det är ett av de finaste jag sett på mina resor. Snygg design!

Vårt lag vinner!
Det är tungt och krävande att göra detta och nu har vi bara en docka vars revben inte kommer att knacka och brista.
Vi har inte en människa vars liv vi har i våra händer.
Det är inget levande hjärta vi ska hålla igång.
Vår instruktör berättar om en flight från Alicante då crewet var tvungna att göra detta på riktigt.
De höll på i 40 minuter innan planet var tillbaka på marken och ambulans tog över.
40 minuter!
Man blir rejält trött efter bara fem kan jag tala om.
Här gäller det att alla hjälps åt.
Man måste ständigt bytas av.
Det går inte att göra uppehåll. Blodet koagulerar snabbt.
Du måste hålla på oavbrutet.

Jag hoppas jag ska slippa göra HLR på riktigt, men om det skulle behövas så är vi alla tränade för att klara av det. Jag inser dock att träning och verklighet är två helt olika saker.

I ett av rummen ligger en modell av ett plan utlagt på ett stort bord.
I en låda har vi bilder på alla våra olika nödutrustningar; brandsläckare, syrgasflaskor, smoke hoods, megafon, ficklampor osv.
Dessa ska vi placera ut på rätt plats i planet.
Sedan blir vi kollade av vår instruktör.
Vi klarar det fint, vårt lilla kortlinjegäng.
Det gäller ju att snabbt veta var vi hittar den nödutrustning vi kan behöva när det verkligen gäller.

Arlanda från en startbana och i ett annat väder. Åh vad jag längtar tillbaka till mitt arbete.

En ny grej denna gång är att ett av momenten görs virtuellt.
Vi får ta på oss VR glasögon och får i var hand en manick med en knapp vi ska trycka på och på detta sätt ska vi öppna dörrarna på planet.
Vi ska göra det både i normalläge då vi måste se till att dörren är disarmerad och vid en nödevakuering då den ska vara armerad.
Jag skulle velat filma oss där vi går runt i vår virtuella värld.
Fyra personer med stora VR goggles på sig som ropar ”Emergency – Open Seatbelts – Get out”.
Som böjer sig ner och tittar ut genom fönster som inte finns och som sedan öppnar dörrar som inte heller finns.
Och som med tydliga armrörelser och hög röst beordra imaginära passagerare:  ”Jump and slide”.
Detta måste se väldigt roligt och helt galet ut.
När jag har mina goggles på mig kan jag titta runt i planet.
Det är mycket verkligt.
Känslan av att vilja luta mig mot väggen kommer spontant, men där finns ingen vägg.
När jag tar på den går handen rakt igenom.
Jag kan gå runt lite i mitt virtuella galley men kommer jag för långt blir det som ett galler framför mig. Det betyder att jag träder ur min virtuella värld.
Det ska jag inte göra.
Där riskerar jag att springa in i mina kollegor som strosar runt i sina små världar.

I dag är Arlanda som en spökstad. Det är så tomt och nedstängt överallt. Väldigt få människor som rör sig där. Plan som står parkerade överallt. Så gott som inga som lyfter eller landar.

För en dag har livet varit nästan som vanligt.
Nästan.
När jag kommer tillbaka till Arlanda är det som vanligt lika ovanligt overkligt.

Tillbaka i Göteborg. Tar en lite annan väg hem och ser denna vackra vy. Vårkvällar är bra fina.

När tid är de man har mest av

Tacksam för våren som kommer. Det hade varit tyngre att leva i denna vardagen om det samtidigt blivit mörkare för varje dag.

Tid är det jag har allra mest av just nu.
Det är en ny insikt.
En ny vardag.
Jag minns en period i mitt liv när jag hade eget företag då jag önskade att jag skulle ha mer tid att tänka mina tankar till slut.
Nu har jag det.
Det kom plötsligt och utan förvarning.
Jag inser att jag börjat göra allt jag ska i långsam takt.
Jag t.o.m. vaknar långsamt.
Att skynda är ingen vits.

Vill få göra mig iordning för jobbet igen. Vill få gå upp en tidig morgon för att flyga iväg någonstans…

Visst, jag har saker jag gör.
Sådant jag gjorde innan också, när jag flög 80% och pendlade till Stockholm.
Och jag tyckte jag hade tid över då.
Mer än jag haft tidigare i livet när jag drev eget företag.
Jag var och är typen som inte vill ha mer än max två veckors semester i rad.
Det tråkar ut mig och jag blir rastlös.
Nu har jag inget val.

Magiska ögonblick på 10.000 meters höjd. Saknar världen från ovan.

Jag har bestämt mig för att göra en del av allt det där jag skjutit på. Som att rensa bland mina 25.000 bilder i datorn.
Sen finns det mappar och filer med dokument som ligger arkiverade sedan tiden då jag hade eget företag.
Och så dokument jag samlat på mig privat.
Detta ska ses över, stuvas om och arkiveras bättre.
Och så budgeten.
Och garderoben. Det är så mycket kläder som aldrig används.
Och källarförrådet. Julprylarna…
Sist tänker jag åka till återvinningen med allt sådant som inte går att slänga i vårt soprum och som jag lagt åt sidan.
Jag gillar sånt. Kan slukas av det i timmar.

Jag går långt och länge. Lyssnar på mycket böcker och poddar.  För mig är det viktigt att få friskt luft och att få röra på mig.

Jag prioriterar löprundor och långa pw’s.
Tidigare sprang jag regelbundet 3-4 mil varje vecka.
Nu blir det ca 3,5 mil/vecka blandat löpning och pw.
Jag ska ta mig i kragen och lyfta antalet löprundor och längden på dessa till den nivå de var på tidigare.
No more excuses!
När tunneln mellan Hong Kong ön och fastlandet stod klar döptes den i folkmun till ”no excuse tunnel”. Män som arbetade på kontoren på HK-ön och bodde på andra sidan skyllde allt som oftast på att sista båten hunnit gå medan de var tvungna att jobba över. På så sätt kunde de spendera natten hos någon mätress med jämna mellanrum.
Med tunneln var det slut på sådana ursäkter.
Denna korttidspermittering får bli min ”no excuse” när det gäller löpning.

På något sätt ger dessa bilder mig ett lugn och ett löfte om att jag snart kommer att få komma tillbaka till det jag saknar idag. Att livet kommer tillbaka så som det var…

Jag sörjer det faktum att mina syskon och jag inte kommer att kunna fira tillsammans med vår mamma på hennes 80-årsdag i maj.
Vi hade en liten resa inplanerad.
Nu kan vi inte uppvakta henne.
Jag vet inte ens om vi kommer att kunna ses i sommar nere i Varberg.
Troligtvis inte.

Det är som om alla saknad efter mitt arbete ryms i denna bild av så mycket glädje när jag gjorde det.

Jag saknar mitt arbete så oerhört.
Jag saknar alla mina kollegor och den speciella teamkänslan som kickar in efter bara en kort pre-briefing runt ett bord på crew base.
Jag saknar lukten av jetbränsle och dånet från motorerna.
Jag saknar solen som ger oss de mest fantastiska upp- och nedgångar från vårt ”kontor” högt däruppe.
Jag saknar känslan av att sitta på jump seat och känna planet lyfta.
Jag saknar att stå på trappan och se andra plan lyfta mot allt det blå.
Jag saknar att leva i en kabinväska på olika hotell i fem dagar.
Jag saknar t.o.m. klockan som ringer vid 03-tiden…

Älskar synen av ett plan som lyfter mot himlen. Blir lycklig så fort jag ser de vita strecken mot det blå nu för tiden.

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Så som det var.
Samtidigt inser jag att det vi hade kommer att förändras på många sätt.
Hur är det ingen som vet just nu.
Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som kommer sen.
Försöker leva mer i här och nu för tillfället.
Inser att det är det vi har just nu.
Mer än någonsin är det faktiskt det.

High Risk Flight till Malaga

Vi sitter i rummet bredvid tvättstugan och har byggmöte; entreprenören, hans arbetsledare och projektledaren för vårt underhållsarbete på fastigheten där jag bor. Jag är med som styrelseordförande för vår bostadsrättsförening. En av styrelsekollegorna är med via högtalartelefon från Åstol.
Arbetet flyter på enligt tidsplan. Vi hoppas det ska fortsätta så. En tvingande karantän är inte önskvärt i detta läge.
Alla våra fönster och balkongdörrar ska bytas ut, 11 nya balkonger ska uppföras, existerande balkonger underhållas och renoveras, fasaden åtgärdas där den spruckit och sedan målas. Ett stort projekt.
I min lägenhet står kabinväskan packad. Jag ska till Stockholm i eftermiddag med tåg.

På tåget mot Stockholm. Min enda just nu schedulerade flight i april.

Vid halv tre går jag mor Centralen. Ute är det full vår. Ljuset kommer tillbaka. Och grönskan.
Allt går sin gilla gång i naturen.
Hoppfullt på ett mentalt sätt tänker jag.
Tåget avgår på tid. Det är gott om plats.
Kollar ett par avsnitt av The Stranger som jag laddat ner från Netflix.
På Södra Station får vi stiga av pga spårarbete. Tänker först ta pendeltåget med bestämmer mig sedan för att trixa runt på tunnelbanan. Tar röd linje från Mariaplan. Byter till grön i Gamla Stan. Åker den till Fridhemsplan där jag byter till blå.
I Solna blåser det några taggiga snöflingor i ansiktet på mig när jag går mot Marias lägenhet.
Packar upp och förbereder för morgondagen. Lägger mig tidigt. Ställer klockan på 03:30. Incheckning 05:25.
Läser. Somnar.

Det börjar bli fullt på Arlanda. Så gott som alla våra plan står parkerade nu. Men morgnarna är fortfarande lika vackra.

Mörker när jag vaknar. Mörker när jag äter frukost. Mörker när jag hoppar in i min förbeställda taxi 04:40.
Vid Arlanda Express, på parkbänken precis innan perrongen, ligger ett bylte i en sovsäck. Jag ser honom nästan varje gång jag är här. En hemlös man med sitt liv i smutsiga plastpåsar och en ryggsäck. Ibland sitter han på kanten till rulltrappan när jag kommer upp från tunnelbanan. Ibland på bänken.
Expressen har dragit ner sina avgångar. Bara två ggr/timma, mot tidigare fyra.
Idag är vi två på tåget.

En öde gate. Ingen flight som avgår här. Ingen som väntar på någon.

Security check för oss crew är flyttad till Terminal 5. Vi går till planen numera.
Terminalerna 2, 3 och 4 inrikes är helt nedstängda. Allt har koncentrerats till Terminal 5. Incheckningsdiskarna är tomma. Fållorna där man köar är tomma.
Helt öde. Det är bara vi i hela avgångshallen.
Våra röster och steg ekar.
Overkligt. Som en filminspelning.
Jag önskar det vore det istället för den verklighet vi just nu lever i.
Den med alkogelspruckna händer.
Den med munskydd och social distancing.
Den med osäkerheten inför vad som kommer efter.

High Risk Flight till Malaga. Vi är tillsagda att arbete i munskydd och plasthandskar när vi är i närheten av passagerarna. För allas säkerhet.

Vår flight till Malaga är klassat som en ”High Risk Flight”. Pursern har en extra kabinväska full med ansiktsmasker, plasthandskar och extra alkogel.
Ner har vi fem passagerare.
Ingen servering ombord. Varken mat eller dryck.
För allas säkerhet ska vi inte ha någon onödig kontakt med passagerarna förutom när vi hälsar dem välkomna och självklart om något akut skulle hända.
Toaletten fram är endast för oss crew.
Passagerarna får använda de två i bakre.
Det kommer att bli två långa leggar x 4 timmar.
Vi fikar i främre galleyet.
Sedan sprider vi ut oss bak och fram. Får tiden att gå på olika sätt.
Pursern och jag sitter och pratar en stund. Catching up. Vi har flugit ihop förr. Är båda från västkusten och pendlare.
Jag skriver en stund. En kollega läser. En annat tittar på något hon laddat ner.
Piloterna kommer ut och sträcker på sig emellanåt. Står och pratar en stund.

På väg ner över Europa. Älskar dessa vyer. När får jag se dem igen?

Hemresan är överbokad, men till slut blir vi ändå inte fullt plan.
Vi arbetar i munskydd och plasthandskar.
Varje gång jag andas immar mina glasögon igen. Känner mig som ett ufo.
Hör inte vad kollegorna eller passagerarna säger genom sina skydd.
Varje gång jag ska annonsera måste jag dra ner skyddet för att kunna göra mitt jobb.
Allt avlöper utan incidenter.
Tillbaka på Arlanda byter jag om till civila kläder uppe på basen. Tar Expressen tillbaka till stan.
På Centralen får jag ett glas finvin till priset av ett glas fulvin på ett så gott som tomt O’Learys.
En förvirrad man kommer in med sin dra-maten på släp. Pratar med sig själv. Väktaren tar honom därifrån.
Observerar att det är mycket udda existenser som rör sig på Centralen. Mer än normalt. Eller är det helt enkelt så att de är kvar, som vanligt, men syns så mycket mer när det vanliga bruset av människor tunnats ut så markant som nu?

Dressed  for work. Vill så gärna dra på mig uniformen igen och lyfta mot skyn.

Tar pendeln till Södra Station. MTRX står inne, men går inte att boarda än.
Vårkylan smyger sig på uppför benen där jag står och väntar på perrongen.
Kvällningen är vacker när vi börjar rulla söderut.
Jag värmer mina händer på elementet nedanför fönstret.
Köper en liten flaska rött vin och firar lördagskväll ihop med den och en pasta/kycklingsallad som jag sparat från flighten.
Äter medan Sverige mörknar utanför tågfönstret.
Försvinner sedan bort i en Netflixserie och tittar upp när tåget stannar in. 
Vi är i Skövde.
En öde perrong med en smutsröd sandlåda och en bänk.
Ouppsopat vintergrus.
De typiska balkarna som bär upp perrongtaket.
Mjukt rullar vi vidare mot Göteborg.
Tar ytterligare lite handkräm och jobbar in i mina alkogeltorra händer.

Ett land behöver ett fungerande flygbolag. Och en sund marknad behöver konkurrens. Jag hoppas vi alla klarar oss igenom detta och kommer tillbaka.

Strax efter 22 går jag hemåt med väskan rullande efter mig.
Jag är trött. Det känns att jag varit uppe sedan 03:30.
Jag vet inte om jag ska jobba mer i april. Schemat kommer på måndag.
Tid är det jag har just nu.
Det och en svag oro inför framtiden.
Det är jag inte ensam om.
Det finns redan mycket tragik bakom Coronas ridåer. Det kommer att komma mer. Mycket mer.
Och samtidigt kommer det att komma mycket nytt i kölvattnet. Mycket nya idéer.
Nöden är kreativitetens moder, heter det.
Så kommer det att bli nu också.
Där några går under, kommer andra att resa sig.
Livets gång.

Arbetet på flyget i dessa kaotiska dagar

Vi flyger hem mycket resenärer från hårt drabbade områden just nu och jag har ett flertal gånger den senaste tiden fått frågan om jag inte är rädd för smitta när jag jobbar på flyget i dessa dagar.
Sanningen att säga så är jag inte det. Nu hör det väl till saken att jag aldrig varit rädd för att bli sjuk. Har ingen hypokondri what so ever i mig. Snarare tvärtom vilket kanske inte heller är det bästa alltid.
Jag har hur som helst klarat mig och inte blivit smittad. Min mamma som är 80 år i maj vill dock inte träffa mig just nu och det respekterar jag och tycker är bra.

Jag är inte rädd för smitta. Jag är glad att få vara en av de som flyger hem människor till sina hem igen.

Många har den felaktiga uppfattningen att luften i ett flygplan bara går runt runt i kabinen och att den på grund av detta är fylld med bakterier och virus vilket ju är högaktuellt i dessa dagar.
Jag kan lugna er med att så inte är fallet. Vår arbetsmiljö när det kommer till luften är mycket bra.
I en Airbus är luften helt ny och utbytt var tredje minut. De filter som finns för att rena luften är de samma som används i operationssalar och de stoppar alla former av bakterier och virus.
Det är alltså betydligt bättre än de flesta andra transportmedel. Så rent luftmässigt kan vi inte ha det mycket bättre.
De har heller inte hittat någon ”smittlänk” till någon som rest med flyg läste jag på Omni

Ja faktiskt! Det gör vi. Flyget gör det. Och för mig har det varit en enorm förändring i livet och tillvaron. Jag vill inget hellre än att få fortsätta med detta som jag kommit att älska så mycket.

Den största smittorisken för oss i kabinbesättningen är kontakten med passagerarna. Av den anledningen har SAS bestämt att vi inte ska ha någon som helst servering ombord. Varken mat eller dryck.
Detta är sedan flera veckor tillbaka.
Vid boarding, när alla passerar de som jobbar fram, är också ett sådant tillfälle och då tar vi ett steg tillbaka för att inte vara närmare än nödvändigt. De som arbetar bak stannar där tills alla sitter på plats och finns inte i kabinen som den ene av oss vanligtvis brukar.

Jag hoppas och tror att SAS och vi snart är tillbaka där vi alla hör hemma, uppe i det blå med de vackra vyerna, soluppgångarna och nedgångarna, molnen, ovädren, färgerna…

Vi har alltid plasthandskar och handsprit lastat ombord. Handskar använder vi om vi behöver plocka skräp och handspriten används regelbundet av alla.
Vi har den främre toaletten avstängd för oss som arbetar och de bakre är till för passagerare.
Vi tvättar händerna ofta och noga då vi har varit ute i kabinen.

Ett vacker nykomling i SAS’s flygflotta. En stilig Airbus med eyeliner runt framrutan.

Jag saknar kontakten med passagerarna. Att prata med dem, att köra drinkvagnen, servera och sälja.
Måtte vi snart vara tillbaka på våra vingar i det blå igen.
Måtte inte detta skada människorna och samhället mera nu.
Enough!

Nu gör vi vad vi kan för att få ett slut på denna ovälkomna situation som ställt hela världen på ända. Alla måste ta sitt ansvar och göra vad de kan. Nu om någon gång ser vi att det spelar roll vad den enskilde gör. Smittan började med en person…