Det har snart gått två månader sedan jag köpte det där gymkortet.
Och gick de 114 trappstegen upp till 6:e våningen.
Till Fysiken på Kaserntorget.
Jag har en gång kvar med min PT.
Av de 5 ggr jag gav mig själv i 60-årspresent.
Jag kan så klart köpa fler pass med henne.
Och tänker att jag nog ska fortsätta med henne.
Tänker att jag köper 5 eller 10 gånger till.
Och träffa henne en gång/månad framöver.
Då hinner jag jobba igenom mina övningar.
Och frågor hinner dyka upp.
Detta har varit så mycket roligare än jag trodde från början.
Jag minns när jag kom hem från Mallorca.
När Marlene hade knuffat mig i den här riktningen.
Hon var själv så entusiastisk.
Tränade flera gånger i veckan nere i Palma.
– Klart du ska börja, sa hon.
– Men jag tycker ju det är så tråkigt att träna på gym, sa jag.
– Nej, sa hon. Några bra övningar som passar dig så ska du se.
Vi pratade mycket träning och sätt att leva där på hennes terrass.
Den där ljumma kvällen i mitten av juni.
Medan solen gick ner över Palma.
Och vinet tog slut i glasen.
Det var det som behövdes för mig.
När jag kom hem gjorde jag slag i saken.
Och jag har utnyttjat mitt kort väl.
För jag tycker det är så roligt.
Motivationen är på topp.
Men… den första diskussion med mig själv kom i fredags morse.
Den mellan motivatorn och disciplinen.
När klockan ringde 06:00
– Du måste inte gå på yogan idag, sa motivatorn därinne i huvudet.
– Va fan säger du? sa disciplinen. Ska du börja redan?!
– Men jag ska ju köra mitt styrkepass som vanligt. Det räcker, kontrade motivatorn. Jag ska inte köra slut på mig…
– Fast du lovade dig själv att så länge det funkar med tidigt yogapass på fredagar så ska du köra det, sa disciplinen.
– Fast jag har ju inte bokat på passet…
– Gör det då!
– Det kanske inte finns platser kvar… eller ja, jo det gör det ser jag…
– Så! Upp och dusch då! Så du vaknar. Sen är du nästan halvvägs.
– Ja ja ja…
Och så stod jag där.
I duschen.
Och vaknade till.
Och bokade på passet.
Och fixade min kaffe.
Och tog ryggan över axeln och gick.
Disciplinen vann.
Denna gång.
Och jag ska göra mitt bästa för att piska fram den varje gång det behövs.
För jag vet att det kommer att behövas.
Jag känner mig själv.
Att vänta på motivation är bästa sättet att inte få något gjort.
Just nu finns den.
Motivationen.
Ja, utom i fredags morse kl 06:00…
Men den är flyktig.
Om ett tag kommer den att krypa in i ett mörkt hörn.
Och gömma sig.
Då är det bra med rutiner.
Och löftet jag gett mig själv.
Och disciplinen.
– Vi tar stången som väger 15 kg och 5 kg på varje sida. 25 kg. Det klarar du, säger Alexia, PT:n.
Sen visar hon mig hur jag skulle lyfta för att inte skada mig.
Jag böjer mig ner och greppar stången.
Svankar och håller stången tätt mot underbenen som hon säger.
Lyfter försiktigt uppåt.
– Nej, det här går inte! Det är alldeles för tungt, säger jag och släpper ner de små cm jag lyft.
– Tror du verkligen det, säger Alexia. Jag tror du klarar det.
Jag tittar på henne.
Överväger med mig själv.
Och så böjer jag mig ner igen.
Greppar stången.
Och lyfter.
3 x 12 repetitioner.
– Se där! Jag visste att du skulle fixa det, säger hon.
Och idag ”persade” jag på marklyft!
Idag lyfte jag 35 kg den sista repsen!
Från 25 till 35 kg.
Det var tungt.
Det såg jag på filmen jag tog på mig själv.
Knäna faller in något.
Det har de en tendens att göra för mig när det blir jobbigt.
Får jobba på det.
Det är sådana här dagar som lyfter mig.
Som gör att motivationen ligger på topp.
Jag är noga med att skriva upp kg och reps.
På alla övningar jag gör.
Då ser jag från gång till gång.
Och motiverar mig själv att lyfta lite mer.
Lite tyngre.
I början var jag ”rädd” för vikterna.
För tyngden.
Rädd att den skulle skada mig.
Nu har jag lärt känna den i förhållande till mig kropp.
Nu ser jag den som en utmaning.
Lite mer.
Lite tyngre.
Ja jäklar!
Att det skulle vara så roligt att styrketräna!
