SKAM

Det började sätta sig på mig rent fysiskt.
Jag började sova dåligt.
Fick sår i hårbotten.
Gick upp i vikt.
Jag kände mig så ful.
Det satte sig på min andning och gjorde att jag inte kunde dra djupa andetag.
Även min personlighet förändrades.
Från att ha varit glad, direkt och frispråkig, blev jag blev vaksam och tyst.
Omedvetet försökte jag undvika situationer som kickade igång honom.
Men det kvittade.
Hans kärlek var så över.
Och ändå bröt han inte upp från vårt förhållande.
Ändå stannade han kvar.

Jag minns en gång när jag var ute och sprang och Håkan Hellströms ”Du är snart där” kom i lurarna. Jag sprang och grät och sprang och grät… ”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont…. Som ett hjärta som vägrar sluta slå… Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt…”

Jag insåg att det var jag som skulle bli tvungen att lämna detta för han skulle inte göra det.
Han var en feg sate som bara skulle bli värre och värre.
Han försökte projicera en bild av mig som inte stämde med den person jag var.
Han kallar mig nedsättande saker och attackerar min personlighet.
Jag var egoistisk.
Snål.
Kall.
Såg ner på folk.
Oempatisk.
Sverigedemokrat (fast jag är politiskt engagerad i Moderaterna sedan många år).
Jag hade en aggressivitet jag borde se till att få hjälp med.
Det inte stod rätt till i huvudet på mig.
Jag förstod mig inte på barn.
Jag visste inte hur man pratade med barn.
Och jag var inte bra för barnen.

Vår sista resa tillsammans gick till Lissabon. Han tog en liknande bild som denna och jag kommenterade den på hans instagram För det fick jag en utskällning. Det var bara idioter som kommenterade sina partners bilder på instagram fick jag veta… Sen var den dagen förstörd. Den också…

Vi var på väg hem till min familj.
Det var februari och kusinerna hade anordnat en fest ute i skogen.
Grill över öppen eld och mycket vin, öl och GT.
I bilen på vägen hem satte han igång.
Han drog på med sina förminskande uttryck.
Men tyst.
För i baksätet satt hans barn och de skulle ju inte höra hur deras pappa bar sig åt.
Och lika tyst försökte jag värja mig.
Och låta bli att gråta.
Av samma anledning.
På kvällen vid middagen med min syster, hennes familj och min mamma försöker han supa mig full.
Han såg hur obalanserad jag var.
Han visste precis hur långt han drivit mig.
Så han fyllde på mitt vinglas hela tiden.
Hela tiden.
Och jag märkte inget.
Men det gjorde mamma.
När jag gick på toaletten följde hon med mig till det rum vi skulle sova i.
Jag hade lagt mig på sängen.

Hon frågade hur jag mådde.
Bad mig att inte drick mer vin.
Hon visste hur min situation var.
Det var bara hon och ett par väninnor som visste hur illa det var.

Inte ens mina syskon hade fått veta då.

Mamma och hennes Kent bjuder på fika på en rastplats när vi ”bytte katter” en gång inför en Asienresa. Mamma var den första, och i över ett år den enda, som visste om hur mitt förhållande såg ut bakom stängda dörrar.

Än idag pratar mamma om den kvällen.
Så många gånger hon bett mig om förlåtelse för att hon inte stoppade honom.
Inte tog honom åt sidan och sa åt honom att sluta fylla mitt glas.
Att hon inte visade honom att hon såg.
Det där motståndet mot att skapa dålig stämning var för starkt inom mamma.
Hon visste inte hur hon skulle hantera det hon såg.
Men det var inte hennes fel.
Det fanns bara en som bar skulden till att försöka få mig att klappa ihop.
Som försökte sänka mig inför min egen familj.
Och det var han.

Det är så svårt och så smärtsamt att blotta sin skam. För det var precis så jag kände. En skam för att jag lät den man jag valt att dela mitt liv med, behandla mig så illa.

Det vi gör mot varandra.
Orden vi säger till varandra, de försvinner aldrig.
De är med oss resten av livet.
Bränner sig in.
Och jag ville inget säga, inget visa.
För jag skämdes.
Att blotta min skam och min sorg över att bli behandlad så illa av den jag valt att leva med det är något av det mest smärtsamma jag varit med om.
Att jag tillät den man jag levde med att behandla mig på detta sätt.
Jag vågade bara berätta det för dem som kunde stå stilla bredvid och förstå.
Som lyssnade på mig.
Och som sa: ”Du vet vad du måste göra. Det kommer när det är moget.”
Jag vågade inte riskera att berätta för människor som konfrontativt skulle säga:
”Det är väl bara att gå!”
”Lämna honom bara!”
För det funkar inte så.
Jag hade inte orkat det då.
Skammen var en av orsakerna till att jag inte sa något.
Det och att det krävs mod och styrka inuti.
Det mod och den styrkan som brutits ner.
Som jag nu skulle behöva bygga upp helt själv.
Mitt i en vardag som var ett fullständigt kaos.
Och då hade jag ingen aning om vad som väntade mig…

VARDAGAR – FEBRUARI

04:50 står jag i vardagsrumsfönstret.
Halvnaken och rufsig.
Gatan utanför är vit av snö.
Inte ett spår i det mjuka.
Ännu orört.
Under gatlyktan ser jag att snön fortfarande faller.
På fredag kommer allt att vara så gott som borta.
Då vaknar jag till regn mot fönstret.
I huset som ruvar högst upp på kullen lyser det inte i ett enda fönster.
Ja, om jag inte räknar med det där adventsljusstakarna fortfarande är tända.

Snö är som ett vulkanutbrott, det är vackert på håll, från ett fönster… Men det där med isiga trottoarer och gator och snövallar och grus och salt och…. Ja, du fattar… Inte min grej..

Huden knottrar sig när jag går tillbaka till sovrummet.
Golvet är fortfarande kallt efter natten med öppet fönster och kallt element.
Jag är frestad att krypa ner i de kroppsvarma täckena igen.
Står emot.
Suget att skriva vinner.
Och att börja dagen.
De där första timmarna på morgonen.
Får mycket gjort då.
Så tydligt en morgonmänniska.

Snö och ljusslingor. Oemotståndligt. Fullkomligt älskar det.. Snön gör allt så tyst och mjuk när den nyss fallit.

Sätter på duschen och stiger in i de heta ångande vattenstrålarna.
Tvättar ansiktet med rengöringsmjölk.
Borstar tänderna.
Funderar på om jag ska tvätta håret.
Bestämmer mig för att göra det imorgon.
Femtio squats med varmt vatten över ryggen.
Gör väl varken till eller från träningsmässigt.
Gör ingen skada heller.
Sen lägger jag händerna i botten av badkaret och tänjer sakta ut benen tills de är raka.
Händerna fortfarande kvar.
Rullar upp ryggen kota för kota.
Väljer bland mina drygt 20 duschtvålar.
Stannar vid en salvia/rosmarin och en citrus.
Bestämmer mig för citrus.
Lödder över hela mig.
Sköljer av.
Torkar mig torr och varm.
Smörjer mig mjuk med samma doft som jag använde som tvål.
Tar på en skyddande och återfuktande ansiktskräm.
Behövs när det är kallt ute.
Får så torr hud då.
Drar fram vågen.
Väger mig.
63,1 kg till mina 173 cm.
Det ger ett BMI på 21,10.
Jag är normal.

Jag kan stå länge i varmt vatten. Duscha långsamt. Den sensuella känslan när vattnet omsluter en och rinner över kroppen. En nästan erotisk upplevelse.

Tänder fönsterlampan och ljusslingan i köket.
Och lampan över spisen.
Det räcker så.
Värmer vatten till kaffet.
Induktionshällen gör det snabbt.
Stoppar i mig en D-vitamin.
Dricker vatten.
Öppnar kökslådan med bestick.
Väljer en lång rosa melaminsked för att röra om med.
Ett minne från mitt företagande liv.
Skriver: mjölk, havregryn, kiwi, ananas på en liten lapp.
Låter den ligga kvar på köksbänken.
Kommer kanske på mer.
Lägger till apelsiner en sund senare.

Kaffe på morgonen. Alltid först. Frukost har fått komma senare nu. När jag skulle upp i luften tidigt om morgnarna åt jag ofta frukost redan vid 03 – 04 på morgonen. Men rutinerna har ändrats.

I sovrummet har värmen kommit tillbaka.
Känner det varma elementet mot baken när jag bäddar sängen.
Puffar upp huvudkuddarna.
Lägger tillrätta.
Viker täcket.
Drar på överkastet.
Dagen kan inte börja förrän jag har bäddat.
Tittar ut på mörkret.
Skyltarna vid Muhammeds lilla Jourlivs lyser.
Ser att det har blivit några hjulspår i det vita därnere.
På vägen mot badrummet tar jag ner håret som suttit i en knut på huvudet under natten.
Vill inte sova med trassligt hår i ansiktet.
Kammar det framför spegeln i badrummet.
Ser att det är fett av oljan jag tar i topparna varje kväll.
Flätar det för att det inte ska synas.
Får tvätta imorgon.

Muhammeds lilla Jourlivs som har allt. Plus utlämning av paket för DHL, Schenker, Instabox och nu senaste lade han till apoteket. Han är en bra granne, Muhammed.

Ställer mig vid vardagsrumsfönstret igen.
Det varma elementet mot låren.
Petar i växternas jord.
Torrt.
Behöver vattnas.
Fyller på vattenkannan.
Tar i lite växtnäring.
Tror de behöver det nu på vintern.
Gnider försiktigt bladen på doftpelargonen.
Då släpper de ifrån sig sin doft.
De är sträva, men samtidigt mjuka,
Drar in doften till botten av näsan.

Levande ljus, alltid om morgonen, till skrivandet. Och vet du, doften när jag sedan blåser ut dem… den är speciell för mig. Har alltid varit.

Funderar ett tag på att gå ner och skotta framför entréerna till fastigheten.
Bestämmer mig för att vänta tills det slutar snöa.
Tänker att någon annan kanske hinner före.
Så jag slipper.
Och det var precis vad som hände…
Sätter mig i soffan.
Tänder ljusen på bordet.
Tänder lampan vid soffan.
Öppnar datorn.
Börjar skriva.

Mina vardagar har tvingats till förändring. Men jag har skapat en ny struktur och nya rutiner. Får berätta mer om det framöver…

MINNET AV MIN FAR

Bertil Ingemar Lidh skulle fyllt 86 år förra veckan.
Han föddes 1935 som femte barnet i en kull som tillslut skulle bli 15 syskon.
Nio pojkar och sex flickor.
Den äldste brodern, Sven-Erik, föddes 1929.
Och den yngsta, Monica, föddes samma dag min far konfirmerades, 1950.
De blev ett fotbollslag och utmanade andra lag i byarna runtomkring.

Farmor med 12 av sina 15 barn. Två av de äldre saknas, och den yngsta är ännu inte född. Min pappa Bertil står längst upp till vänster, bredvid sin äldste bror Sven-Erik. I knät på farmor och Elsie sitter de små tvillingarna Ingbritt och Annbritt.

De växte upp på en gård i Västergötland.
På gränsen till Småland.
Livet i en familj med 15 barn var ingen slackertillvaro.
Det skulle fram mat på bordet varje dag i veckan.
Och barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till.
De hässjade hö.
Tog hand om djuren.
Vände torv på mossen.
Bakade bröd och lagade mat.
Samtidigt skulle de hinna med skolan.

Pappa, 1956, 21 år gammal.
Mamma och pappa gifte sig i september 1962. De hade träffats på en logdans, så som man gjorde förr.

Pappa träffade mamma på en logdans i bygden.
Hon kom från grannbyn.
Den lite större.
De gifte sig 1962, när hon var 22 och han 27.
10 månader senare föddes jag.
Jag fick två syskon och 44 kusiner.
Bröllopen och dopen i familjen avlöste varandra.
Varje gång vi åkte upp för att hälsa på farmor och farfar var det alltid någon där.
Eller så kom det strax någon.
Där var aldrig tomt på helgerna.

Pappa, i pyjamas och rufsigt hår, och min lillebror med en av våra katter, en tidig morgon på ett hotellrum. Mamma hade utställningskatter som hon kuskade runt med. Här är vi på en av dessa resor med vårt lilla utställningsobjekt.

Pappa gjorde sig ett liv.
Han började som verktygsmakare.
Avancerade till förman och startade sedan eget företag.
Han var en entreprenör av den gamla sorten.
Hans uppväxt hade aldrig gett honom något gratis.
Han visste att arbetade hårt och mycket.
Jag kan fortfarande se honom med sina verktygsritningar.
Alltid. Överallt.
I sommarstugan på semestern.
På jularna.
På köksbordet en lördagsmorgon.
Arbetet var viktigt för honom.
Och arbetet blev en del av honom.
Men han fanns alltid där ändå.

Julafton 1990 hemma i vardagsrummet hos mamma och pappa.

Han lät mig köra bil upp till farmor och farfar redan som 14-åring.
Det var 8 km dit med en del mötande trafik.
Han kunde sova i fem minuter på lunchrasten.
Och jag fattade aldrig hur han gjorde.
Han rökte Ritz utan filter.
Men lade rökningen på hyllan redan i mitten på 70-talet.
Sen grälade han alltid på mig när jag tog över ovanan ett par år senare.
Min bror var duktig på att driva med honom.
Det var tacksamt för han gick alltid på det.
Han älskade att spela kort.
Och Tetris på de där första manickerna som kom.
Och Yatzy med sig själv eller om han fick med mamma på det.
Och så var han en hejare på att lägga pussel.
Han hade en usel sångröst.
Men han var bra på att rita.
Och på jularna var han den ende som åt lutfisk.

Pappa och jag korkar skumpan på mammas 50-årsdag, 1990, hemma i trädgården.

Han köpte Expressen varje dag.
Och prenumererade på Dagens Industri.
Samtidigt som han läste tidningen hade han både radion och TV:n på i bakgrunden.
Han följde alla serier som fanns på TV när jag växte upp.
Älskade deckare.
Och skrattade så tårarna rann åt Fawlty Towers.
Han hade tokgillat HBO och Netflix idag.
Han var tidig med att skaffa mobil.
Redan på 80-talet faktiskt.
Men han kunde aldrig lära sig sin kod så han var tvungen att ha 1234.

På Gröna Lund med pappa och några av hans affärsbekanta.
Eftersom han vann 5-kampen med fick han som förstapris dirigera tyrolerorkestern efter middagen på kvällen

På somrarna åkte vi till Varberg.
En gång skulle vi prova att vara där i ett tält.
Att campa.
Men det blev bara en gång.
Sen vägrade han.
Vi köpte en egen sommarstuga som han fixade med istället.
Jag anlade ett stenparti med blommor.
Han envisades med att sätta en pion mitt i mitt arrangemang.
När jag idag går förbi den där första stugan vi hade så ser jag fortfarande hans pion.

På vår första charterresa. Vi åkte hela familjen till Tunisien för att fira pappas 60-årsdag.
Fisketur på havet i Varberg 1994.

Han var engagerad i allt det jag tog mig för.
På ett lite lågmält sätt.
När jag höll på med teater kom han på föreställningarna.
Och när jag jobbade på Dramaten blev han en besökare där.
Han som aldrig varit på teater förut.
När jag startade mitt företag följde han med mig till Turkiet på min första affärsresa.
Och han körde mig till Stockholm när jag skulle medverka på Formex för första gången.
Han hade älskat att få ta del av den resa jag gjorde med mitt företag.
Hade han varit med nu hade han blivit SAS största supporter.
Han hade okynnesflugit bara för att få åka med när jag jobbade.
Men han stod liksom inte i kulisserna och skrek och tjoade.
Det passade sig inte.
Han var inte de stora känsloyttringarnas pappa.

Fotograferad inför en intervju i en tidning. Det är ungefär så här jag minns honom nu när det gått snart 24 år sedan han dog.

Jag och mina två syskon fick utvecklas, växa och gro som vi ville.
Så länge vi skötte oss.
Så länge vi arbetade anständigt och hederligt.
Gjorde rätt för oss.
Och tog ansvar.
Ungefär så som han själv gjort genom livet.
Det fanns inga andra krav.
Ibland undrar jag hur han blivit påverkad av sin uppväxt och den tid som var då.
Han växte upp under andra världskriget och i dess efterdyningar.
I en syskonskara om 15.
Jag hade vela prata med honom om det.

Denna bild är så fin, så vemodig och så sorglig. De sex som arbetat längst på pappas företag bar honom till graven i maj 1997.

Men det är frågor jag aldrig kan få svar på.
Han dog som den förste av de 15 syskonen.
När våren var som vackrast, i maj 1997.
Han begravdes en regntung dag ett par veckor senare.
Det har gått 24 år sedan dess.
Man vänjer sig.
Man vänjer sig aldrig…

UTVALD – part three

Det är väldigt påfrestande att leva med en person som får ständiga utbrott på dig.
Det tär.
Och de blev fler och elakare.
Det kunde röra sig om allt från hur jag skar tomater, till något jag sa om ett tv-program.
Försökte jag hålla ryggen rak blev han värre.
Men att böja mig hjälpte föga.
Jag levde på tå i mitt eget hem.
Med en ständig osäkerhet för den man jag delade det med.
Jag gick omkring med en pysande energi och tentaklerna ute.
En radar som letade tecken.
Det kunde vara ett sätt han hade att dra upp axlarna.
En mörkerblick.
Ett tonfall.
Hur han satt i soffan.
Hävde i sig mer och mer alkohol.
Eller gick en meter framför mig på stan.

Återigen denna bild. På en människa som trodde hon hittat rätt. Som trodde detta var en kärlek som skulle växa och vara. den fyller mig med så mycket sorg. Och tankar. Insikter om att det jag har idag kan vara något helt annat inom kort. Att lycka snabbt kan bytas mot sorg.

Min vardag var inte så här hela tiden.
Självklart inte.
Då hade jag aldrig tagit steget att flytta ihop med honom.
De första 1,5 – 2 åren var det en ständig bekräftelse.
Det var vi.
”- Jag kastar mig handlöst för dig!” var en fras han ofta använde.
Men vet du… Det dåliga kommer så smygande.
Jag märkte det knappast.
Trodde det var en dålig dag.
Mitt fel.
Jag som överreagerade.
Jag ville aldrig tro, inte se,  att det var han som började tröttna.

Efter ett drygt år tillsammans flyttade vi ihop. Jag hyrde ut min lägenhet i andrahand och vi tog hans hyresrätt i ett lägenhetsbyte så vi skulle få ett ”eget hem” tillsammans. Skulle det inte funka så kunde jag ta tillbaka till min bostadsrätt och han kunde stanna i denna.

Jag gjorde stora förändringar i mitt liv för att kunna leva med honom.
Mina djur påverkades av mitt val.
Jag blev bonusmamma varannan vecka.
Och till slut sålde jag mitt hem, som jag älskade, för att leva med honom.
Jag kunde ju inte bara ge upp då.
Jag ville ju så gärna att det skulle fungera.
Så jag försökte anpassa mig.
Försökte förändra mig själv.
Tänkte att det var det som var att kompromissa i ett förhållande.
Jag ville ju vara en person han var stolt över och älskade.
Så som han gjort i början.
Jag ville känna tryggheten och lättnaden över att kunna vara den jag var.

Min lille katt, ET. För att göra det bästa för honom fick han flytta ifrån mig och hem till min mamma. Det gick ingen nöd på honom. Han hade det jättebra där, men jag saknade honom och det var inte lätt i början.

Jag älskade att tända doftljus.
Kan inte leva utan.
Och det visste han.
Men det jag mådde bra av måste han attackera.
Han sa: Du får ta och släcka det där.
– Jaha… varför det?
– Barnen tycker inte om det.
– Har de sagt det?
– De tycker det luktar konstigt! Vad är det du inte fattar???

”Barnen-kortet”.
Det var inte lönt att argumentera.

Jag tyckte om att stanna kvar i sängen om helgmorgnarna.
En kopp kaffe och något att läsa.
Sedan drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på löprundor.
Jag kom hem vid lunch och åt frukosten då.
Han sa: Att du aldrig kan vara i fas med oss andra!
– Vad menar du?
– Du kan inte bara äta när det passar dig! Det finns barn här och de kan inte rätta sig efter dig!
– Det hindrar väl inte att jag äter frukost när dom äter lunch?
– Du får anpassa dig!
– Jag har aldrig tvingat vare sig dig eller barnen att leva efter mig. Och jag ser inte problemet med att jag äter frukost och de äter lunch. Du sitter ju inte ens ner och äter med dem själv..!

Viggo fick bo på två ställen i början. Det fungerar med en hund, men inte med en katt. Samtidigt såg jag hur han slappnade av när vi kom ”hem till oss”. Hur han kunde vara mer fri. Där han hade sina ställen. Jag kunde se rastlöshet, lite oror, i hans sätt när vi var hos mannen. Han visste aldrig vad som var tillåtet där.

Underkastelse har alltid fått mig att slå bakut.
Och jag märkte att han vill ha mig dit.
Jag försökte försvara mig och det som var jag.
Det som var viktigt för mig.
Mitt liv och mina behov.
Men det kvittade om jag kompromissade och om vad.
Det fanns alltid något nytt han irriterade sig på.
Det svåraste var de gånger han utmanade min kärlek till min hund.
Bara en störd människa som kan bete sig så som han gjorde.

Viggo kom att bli en stor del av mitt liv. Han var alltid med mig. Hemma och på jobbet. Vi hittade vårt sätt att leva tillsammans och mina anställda på kontoret blev hans extra flock som han trivdes så jättebra med. Han var en så lätt hund att tycka om och vara med.

Han sa: Jag tror pojken är allergisk mot djur.
Jag svarade inte.
Vad skulle jag säga?

Han sa: Hostan går inte över. Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag svarade fortfarande inte.
Vände mig bort och blundade så han inte skulle se.
Jag älskade min hund.
Min vapendragare som var en del av mitt liv långt innan allt detta.

Han satt vid tv:n.
Med sitt vinglas.
Han sa återigen: Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag reste mig upp och gick.
Han sa: Du går! Du svarar aldrig! Bara går!
– Vad vill du jag ska säga? Vilket svar förväntar du dig?

Han satt tyst.
Tittade inte ens på mig.

Stirrade in i tv:n.
Jag stod kvar.
– Vad är det du vill?  Vad förväntar du dig för svar?

Han sade fortfarande inget.
Sög i sig mer vin.

Armbågarna på låren.
Axlarna uppdragna, kroppen framåtlutad.
Ansiktet hårt och slutet.
Mörkerögonen vindimmiga och fixerade på tv:n.
Mentalt och fysiskt spänd.
Ville ha reaktion.
Ville ha bråk.
– Gör åtminstone ett test på pojken.

Sen gick jag.
Testet blev aldrig av.
Hostan gick över.
Som den alltid gjort.

Denna bild har jag alltid älskat. Hans lilla smala hals som sträcker sig efter en bit bulle som mamma ger honom. Han betydde så oerhört mycket för mig. Att han kunde lämna så mycket tystnad efter sig. Ofattbart. Tomheten efter honom när han dog var enorm.

Orden sades inte för att han trodde att det var någon allergi.
Inte för att få en lösning på något.
De sades för att skapa osäkerhet.
För att mentalt stressa.
För att ”hota” med att ta det som betydde något för mig.
Det allra viktigaste.
Och när han spelade ”barnkortet” visste han att han hade fördel.
Där bakband han mig.
Han visste det.
Och han utnyttjade det.
Ett perverst försök till maktutövande.

Viggo, 5 månader, i solen på en gammal brygga i Dalstorp.