TVÅ JULAR – TVÅ VÄRLDAR

Så kom den, julen 2020.
Den jag sörjde i november då jag insåg att firandet med min familj inte skulle bli av.
Så det var redan gjort, sörjandet.
Avklarat.
Färdigt.
Och efter det började jag tycka det skulle bli helt ok.
Jag har länge haft med mig tanken att den dagen kommer då jag måste tillbringa julen själv.
När min mor är borta.
Och mina syskon firar med sina ”andra” familjer.
Nu kom den bara lite tidigare än beräknat.
Så jag har gjort det jag är bäst på.
Ta hand om mig själv.
Lösa min egen tillvaro.
Jag släppte och tänkte att det blir bra oavsett.
Och det blev det.

Julen har varit så fin. Lugn och harmonisk, med vänner. Mina jular kommer i framtiden att allt som oftast bli så här. När min mor är borta och mina syskon firar på andra håll. Livet måste förändras. Det är bara att hänga med på turerna och göra det bästa av det.

På julafton 2015 var våra föräldrar hos oss över dagen.
Jag gick in till sängen och lade mig ner en stund.
Min mamma kom in.
Hon som var den enda som visste vilket helvete jag levde i.
Hon satte sig bredvid mig på sängen.
Lade en hand mot min rygg.
Sa inget.
Bara hade sin hand där och strök sakta.
För en stund kände jag mig omhändertagen.
Det skulle lösa sig.
Men jag hade en bit kvar.
Jag hade allt framför mig.
För jag visste att det var bortom all räddning.
Förhållandet.

Tre dagar i rad hade vi sol och blå himmel. Helt underbart. Jag tog solbrillorna på och gav mig ut på mina vandringar i stan. Det var fler än jag som tänkte likadant. Staden var full av flanerare.

Jag tar mina vandringar i staden.
Solen skiner och jag får ha solbrillorna på.
Flygplanen ritar vita streck mot det blå och gör mig lycklig bara genom att visa sig.
Jag steker köttbullar som blir supergoda.
Köper rumsgranar på Linnégatan och sätter om så de ska få ny fin jord.
Får en narig näsa som botas med Egyptian Magic.
Dricker uppesittarvin med bästis.
Och tillbringar julaftonskvällen med Kenneth.
Äter hans suveräna Jansson och mina köttbullar.
Och lite sill.
Och mycket ost.
På morgnarna äter jag risgrynsgröt istället för havregrynsgröt.
Med kanel istället för färsk frukt.

Jag kan inte låta bli att minnas en av mina mest såriga jular. Det är minnen som bränt sig fast i mig. Ett liv och en tillvaro jag aldrig ska utsätta mig själv för igen. Aldrig.

Mellan jul och nyår var barnen hos oss.
Han var sparkad från sitt senaste jobb, det han haft ett halvår..
Jag försökte prata med honom.
Sa; jag finns här.
Blicken jag fick var förakt.
Sedan somnade han med rödvinsglaset i handen och spillde ut allt i sängen.
Han gick in till sonen istället för att fixa efter sig.
Försiktigt öppnade jag dörren och erbjöd mig att hjälpa till att bädda om.
Han for ut med en rasande blick.
Jag backade instinktivt.
– Hur vågar du störa mig när jag pratar med mitt barn?
Spottet flög från hans mun.
Han luktade fylla.
Blicken var galen och berusad.
– Gör jag rätt nu? Gör jag rätt nu? väs-skrek han stående över mig som en hotfull skugga när jag försökte vända lakanet rätt och få ordning på sängen.
Han lämnade sovrummet och slog igen dörren efter sig med en smäll.

Julen klär staden i så mycket vackert. Det är ljus överallt. Finast är det när mörkret kommer. När det grå försvinner och ljusen får allt att se så drömskt ut.

Jag struntar i Kalle och väljer Fanny & Alexander och Seinfeld istället.
Ibland får tv:n stå på i bakgrunden medan jag skriver.
Men julen är mer musik än tv för mig.
Jag gillar sakral julmusik.
Stora körer i kyrkorummen.
Det är vackert och högtidligt.
Och det är så många minnen från förr.
Julklapparna är borta sedan länge.
Det avskaffade vi i familjen redan för 20 år sedan.
Det var ett befriande beslut.
Idag har jag svårt att tänka mig att jaga runt efter det.

Det är skönt att få välja sin egen jul. Titta på de program jag själ vill. Tända mina ljus med den doft jag gillar. Äta den mat jag vill ha. Umgås med vänner som gör mig gott och som jag skrattar ihop med. Mitt liv, mina val.

Jag satte mig vid TV:n och andades för att hålla ihop.
Trasig i kanterna.

Den natten grät jag mig till sömns.
Igen.
Morgonen var tröstlös.
Som vanligt.

Han tog barnen och åkte till sina föräldrar på förmiddagen.
De skulle stanna två nätter.
Lugnet inuti när jag blev ensam var befriande.
Men inuti piskade tankarna.
Jag ringde mamma.
Bara tårar.
– Du vet vad du måste göra, sa hon. Det tar lite tid att orka ta tag i det, men till slut kommer det. När det är moget.

Men hur skulle jag få ork att ta det steget?
Och hur skulle han behandla mig då?
Hur lång tid skulle jag tvingas leva med honom efter det?
Hur skulle jag palla trycket om det var så här illa nu?

Jag har haft en så fin jul. Jag har känt mig så tillfreds. Jag har pratat med min familj. De finns där. Vi kommer att fira jul ihop igen.

Jag står i fönstret, tittar ut på lugnet och borstar tänderna.
Ljuset doftar silvercypress, ceder och pinje.
Jag duschar i Laura Merciers ”Crème de pistage soufflé”.
Löddrar in hela mig.
Står länge i det varma vattnet och njuter.
Inuti är det lugn.
Jag har tänt mina stjärnor och ljusslingor.
Och min lilla gran.
Jag lever i min egen tillvaro.
Så som jag tycker om den.
Det är en vacker julhelg.

UTVALD – part one

Varför valde han mig som den person han behövde besegra.
Gång på gång, hela tiden.
Varför blev jag ”den”.
Han, som jag gav min kärlek.
Som jag trodde på och valde att leva med.
Jag går runt i en decembermörk och grå stad.
Lyssnar på en bok som river hjärtat ur kroppen.
Och undrar.
Varför blir vissa av oss valda av dessa sjuka män.
De som slår fysiskt eller verbalt, eller både och.

Tillsammans med mig följde Viggo med på den resa detta förhållande tog mig på. Jag hade behövt honom de sista 2,5 åren då det var som svårast, men då fanns han inte mer…

– Vet inte om jag orkar inte ge mig ut i regnet, skrev jag.
Han svarade: Jo gör det!
– Ok, om vi går någonstans nära där jag bor.
– Du bestämmer ställe.
– Ok. Vi ses på Italiano.

Kl 19:00 skakade jag ur paraplyet.
Han reste sig från baren och mötte mig.
Han frågade: Vad vill du ha?
– Ett glas rött vin, tack, sa jag och slog mig ner.
Han var trevlig.
Pratet flöt lätt.
Jag skulle egentligen inte ens varit här.
Hade egentligen planerat en annan träff men den ställdes in.
Vi gick hem till mig.
Under träden som bildar en tunnel uppför trapporna vid Luntantu.
Som aldrig luktar så starkt av grönska och klorofyll som efter ett regn.
Jag hällde upp två glas vin.
Vi satte oss på balkongen.
Och hamnade i säng.

När han gick följde jag honom uppåt gatan med hunden.
Vi bytte telefonnummer.
Han ville ses igen.
Var väldigt insisterande.
Han tog trapporna nerför Carolus rex.

Jag gick ut mot räckena längst ut på bastionen.
Med den höga gamla stadsmuren under mig

Stod och såg honom passera Esperantoplatsen.
Han vände sig om.
Höjde armen och vinkade åt mig.

Det var den 14:e juli.

Jag tog med honom på julbordet med mitt företag. Han tog denna bilden på mig och en av mina anställda. Jag var så glad i hela kroppen för att han fanns med.

Jag blev inte kär i honom från början.
Det tog ett tag.
Men han var så intensiv.
Varje dag fanns han där.
Med små meddelanden.
Och telefonsamtal.
Det tog aldrig slut.
Och jag suktade efter bekräftelse.
Nu kände jag mig utvald.
Någon ville ha mig.
Det behövde jag efter uppbrottet från B.
Det jag velat ha med honom.
Och som jag sedan fick släppa när han inte ville.
Allt eftersom veckorna gick släppte jag in honom mer och mer.
Tills jag var fast.
Jag var mer kär i kärleken och bekräftelsen än i honom.
Hans hetsiga uppvaktning var påträngande ibland.
Han betedde sig som om han var kär för första gången.
Som om han aldrig träffat en kvinna förut.
Men jag kunde inte stå emot känslan av att vara utvald.

Vi åkte på semester till New York sommaren 2012. Bilden togs på en bar med utsikt över ett upplyst Manhattan. Mitt emot oss hade vi Empire State Building. Men här hade han redan börjat förändras. Det hade börjat komma in stråk av mörker i hans sätt att vara.

Han sa: Jag vill gifta mig med dig!
Jag skrattade.
– Vill du?
– Ja!
– Vi har bara känt varandra i några veckor. Det funkar inte för mig.
– Det är så mycket jag älskar dig! Du är allt.
– Men vi har ju varandra. Det är fullt tillräckligt just nu.
Han fattade att han gått för snabbt fram.
Gjorde det till ett sätt att förklara sin kärlek istället för bokstavligt menat.
Han sa: Självklart! Du har helt rätt. Det är vi. Och jag kommer att älska dig lika starkt när du är 60 som idag. Jag hade velat göra dig så gravid!
Jag skrattade.
– Nej vet du vad, det kommer inte att hända. Den biten har jag valt bort för längesedan. Och du har ju redan två.

En selfie från en bar. Denna bild på oss använde vi när vi skickade ut inbjudningar till vårt House Warming Party när vi flyttade ihop. Jag har valt att klippa bort honom. Det har jag gjort på alla sätt som går. Men minnen är svåra att göra sig av med. En del sitter för alltid kvar.

Det kom smygande.
Det destruktiva.
Och jag märkte inte hur det eskalerade.
Jag var mitt i det, omsluten av det.
Som den kokande grodan…
Och så jag ville inte se det.
Ville inte tro att min man…
Trodde varje gång det var en engångsföreteelse.
Insåg efter ett tag att det inte var det.
Men blundade.
Hoppades hela tiden att det skulle bli som det var i början.
När han överöste mig med kärlek.
När vi inte fick nog av varandra.
Men dit skulle vi aldrig komma tillbaka.
För detta var inget friskt beteende.
Det var ett psykiskt stört beteende.
Det var en psykopats beteende.
Och det skulle bli värre.

Ytterligare en bild från vår New York-resa.

Ett litet beslut förändrade mitt liv.
Formade mig till den människa jag är idag.
Knuffade in mig i en ny omloppsbana runt mig själv.

Jul på nytt sätt

Om två veckor är vi mitt uppe i julhelgen.
Och jag ska fira jul ensam för första gången i mitt liv.
Med min kaffe i soffan på morgnarna ser jag mycket tips i morgon-TV om hur vi ska ”överleva” julen i år.
Och visst, det blir annorlunda för många av oss.
Men att fokusera på att ”överleva” den tänker jag inte göra.
Jag tror det kommer att bli riktigt bra.
Jag ska göra det till något bra.
Till något nytt.
Och vem vet, det kanske slutar med att jag inte vill gå tillbaka och fira jul ”som förr” igen.

Luciafirande i lekskola, som det hette på 60-talet. Kommer ihåg att jag var helt förtvivlad för att jag glömt mitt glitter. Men det hade Marie, till vänster, också gjort. Jag står längst till höger i bild. Vi drog lott om vem som skulle få vara lucia. Jag hoppades så att det skulle bli jag.

Jag är inte traditionsbunden.
Inte på det sättet att allt måste vara som det alltid har varit.
Tycker det är ganska skönt när det blir nytt.
Och förändringar kommer oavsett jag vill eller inte.
När jag var barn var vi alltid hos mormor och morfar med mammas syskon och deras familjer.
Det var Kalle Anka, julmat och tomte.
Mina kusiner och jag hade bestämda platser där vi alltid satt.
Min var längst till höger, vid finskåpet med allt porslin och alla foton.
Bredvid mig satt Hillevi.
Farmor och farfar å sin sida, hade 15 barn och 41 barnbarn…
Ja, jag vet, det är helt galet vilken jättefamilj det var.
Skulle alla samlats där hade vi blivit 73 st.
Jag brukade åka med pappa upp på förmiddagen och önska god jul.
Att fira jul tillsammans där var inte möjligt.
Men tiden går obönhörligen framåt.
Och jag kommer aldrig mer att sitta vid det där finskåpet bredvid Hillevi på julafton.
Inte heller kommer jag att stiga in i farmor och farfars kaffedoftande kök där det aldrig var tomt.
Det livet finns inte kvar längre.

70-tal och julmat vid ”vuxenbordet” hos mormor och morfar. Från vänster morfar, pappa, Sixten, Berit, mamma och mormor.

Jag önskar många gånger att tv kunde våga visa något annat än de gör.
Jag är totalt ointresserad av att se samma Kalle Anka-timme varje julafton.
Har sedan många år slutat titta.
Det samma gäller Johanna som visslar, rebellen Karl-Bertil med fryntlig fader och öm moder och så sist Tomten som gjort alla med barn.
Men det är jag.
Inser att jag troligtvis är i minoritet.
Jag skulle älskar att få se något annat.
Surprise me, TV!! tänker jag.
Tur att det finns många kanaler, HBO och Netflix.

Mina syskon och katten framför granen 1974. Önskar det funnes lika många kort från denna tiden som alla de vi tar idag med våra mobiler. Men framkallning var dyrt och fotona fick tas med omsorg.

Och så det där med julpynt.
Åren har gjort mig sparsam där också.
Halmbockarna hade tillsammans med kulor, glitter och tomtar inte plockats upp på många år och nu har de åkt ut.
De hamnade på Smyrna SecondHand efter att ha stått i lådor i källaren till ingen nytta.
Inte en tomte kommer över min tröskel.
Ja, förutom de två jag målade i en porslinsmålningskurs med ABF 1980.
De får stå i köksfönstret.

Fick en tomte av tomten nån gång i slutet på 90-talet. Inte riktigt min grej…

I år ska jag göra min alldeles egen jul.
Min mamma är 80 och vi kan inte riskera att hon blir smittad.
Vi får höras på telefon under dagen.
Och hon kommer att ha det bra med sin särbo som firar med henne.
Planen är att Kenneth, min gode vän och fd granne, kommer hit och vi fixar lite mat och dricker vin på julaftons eftermiddag/kväll.
Det är många som kommer att fira jul på annorlunda sätt denna gång.
Och det är säkert många som tycker det känns tungt.
Men julafton har inte fler timmar än någon annan dag.
Det är en dag, inte ett liv.
Det är en jul, detta år, inte för all framtid.

Mina syskon och jag plus svåger och min hund Viggo, en jul år 2002 hemma hos mamma.

Frågor vi inte ställer

Det är 10 år sedan jag träffade B.
Vi hittade varandra på en dejtingsida och i början av december sågs vi för första gången.
Vi åt tapas och drack vin innan vi slirade hem till mig.
Han stannade hela natten.
Han var 12 år yngre, full av tatueringar och jobbade som gymnasielärare i samhällsämnen på en friskola.
Allt eftersom månaderna gick kom jag att tycka mer och mer om honom.
Ville ha honom lite närmre.
Jag antar att jag ville känna mig vald.
Att känna av att någon ville ha mig.

Vad många människor det har gått ut och in i våra liv. Jag tänker inte enbart på olika manliga relationer, utan på människor överhuvudtaget. Vi tappar varandra på vägen. Det går inte att hålla kontakten med alla. Vägarna skiljs åt.

– Vi har träffats i fem månader nu, sa jag en kväll.
– Oj, har vi! Fan vad tiden går fort, svarade han.
– Mmmm… Och vet du, jag skulle gärna vilja att vi tog detta ett litet steg längre…
Hur tänker du?
– Eeehhh… det är för mycket med jobbet och barnen och…
– Fast lyssna nu på vad jag säger, sa jag. Vad jag menar är att jag tycker det kunde vara kul om vi kunde träffas tillsammans med dina eller mina vänner någon gång. Inte bara här hemma hos mig… Med mat och sex och vin och snack…
– Men det är så mycket med jobbet, barnen…
– Backa bandet. Du lyssnar inte. Det handlar inte om att jag ska vara en del av din vardag med barn och jobb. Det handlar om ifall du är villig att släppa in mig så pass mycket i ditt liv att vi kan ses med våra respektive vänner emellanåt. Om du tycker tillräckligt mycket om mig för det…
– Eeehh… alltså, Helena…. jag tycker jättemycket om dig, men inte på det sättet…

Det är en stor sorg när någon man tycker om inte känner på samma sätt. Livet är sådant. Det går inte att tvinga kvar någon. Det går inte att ”snärja” någon. De försvinner förr eller senare i alla fall. Jag måste låta de som ska gå, göra det. Och hoppas att de har fina minnen av det vi hade tillsammans.

Det var inte detta svar jag hoppats på, men frågan var ställd och jag kunde inte ta tillbaka den.
Jag hade kastat bollen.
Nu kunde jag inte låta honom stanna kvar i mitt liv längre.
Efter denna kväll skulle vi inte ses mer.

– Ok. Då vet jag. Men vet du, då kan inte vi fortsätt att ses. Jag har kommit att tycka lite för mycket om dig och om vi fortsätter nu och du vet detta så kommer jag att trampa på mig själv och samtidigt tillåta dig att göra det samma. Det kommer inte att bli bra. För någon av oss.

Det viktiga är att ha kvar fina minnen och ett fint slut. Det har jag med alla mina relationer, lång och korta, förutom en. Men det tar jag mer om framöver…

Jag och hunden följde honom till hans bil.
Vi stod i den svala majnatten och höll om varandra länge. 
Jag kände den välbekanta lukten av hans after shave.
När jag kom hem tände jag inga lampor.
Gatlyktorna fick vara det enda ljuset.
De och försommarnatten.
Jag kröp upp i fåtöljen med ett glas vin.
Hunden i den andra.
Den som var hans enligt honom.
Sen satte jag på Emmylou Harris senaste och körde ”Goodnight old World” på repeat.
”Sometimes I feel like
I’m drownin’ in teardrops
My eyes are so tired of
The trouble I’ve seen
Then you fell from the heavens
Right into this sad place
Remembering God for awhile in your dreams”

Jag kan vara en frossare i vemodiga minnen och tankar. Jag har alltid varit en person med mycket känslor utanpå. Högt och lågt, Skrattar högt. syns och hörs, blir lätt arg, men lika snabbt lägger det sig. Mycket känslor helt enkelt.

Och där satt jag och mindes.
Hur hans skratt lät.
Hur han smakade.
Hans han brukade titta på mig.
Hur hans hud doftade.
På de där heta räkorna i chilisås, vår specialrätt, som jag fixade varje gång vi skulle ses.
Vad vi brukade prata om.
Tänkte på hur det hade kunnat bli om han sagt att han ville vara mer med mig.
Jag scrollade igenom telefonen och läste vår sms-konversation.
Det gjorde ont, och jag vred om smärtan ytterligare några varv.

Vi får svaren även om vi inte ställer frågorna. Jag upplevde det som en styrka att göra det. Det gjorde ryggen rakare och huvudet högre.

Han och jag är idag vänner på sociala medier.
Vi springer på varandra då och då på stan.
Det är alltid lika roligt att se honom och byta några ord.
Han gjorde mig glad den tid vi träffades.
Han är en toppenman, men han var inte för mig.
Jag ställde den där frågan som tvingade mig att lämna honom.
För visst är det så, att vi alltför ofta undviker att ställa de där frågorna där vi är rädda för svaret.
Jag anade svaret jag skulle få av honom.
Inom mig visste jag.
Och förr eller senare hade jag fått svaret i alla fall.
Samtidigt kände jag en styrka i att ha vågat fråga och stå upp för mig själv.