Månad: mars 2020

Lördagsmorgonen är lugn och solig vid köksbordet i Solna. Jag är ensam i lägenheten.
Jag skulle flugit med det plockades bort och jag fick standby istället. Min roster förändras snabbt och ofta just nu. Det är hittills den största skillnaden på ”nu och då” som jag upplever.
På lördagseftermiddagen flyger jag till Oslo med mitt crew och ett helt gäng passiva. Och på Gardermoen känns det som jag hamnar i frontlinjen av det som sker just nu.
På en flygplats har det slagit igenom så uppenbart, det som Covid-19 har ställt till med. Det är så påtagligt.
Konsekvenserna är så stora här.
Tystnaden. Tomheten.
Och alla militärer när vi kommer på kvällen. Vi får visa pass och militärerna ser till att vi inte köar för tätt och att vi hamnar i rätt fållor.

Vi går till crewhotellet. Det är stängt. Lapp på dörren.
Vi traskar vidare till det på andra sidan. Där får vi vara.
– Obligatorisk drop-in i restaurangen kl 17:00, säger Marco.
Vi andra är på.
Trots rådande läge och det faktum att vi inte kommer att få röra oss fritt på Las Palmas så ser vi fram emot vårt dygn där. Tänker att vi förhoppningsvis får vara vid poolen och njuta av värmen, ta en drink och ha kul. Vi är ett så roligt gäng så vi kommer att ha riktigt skoj.
Marco berättar att han har sina speedos med sig. Får vi inte lämna rummen ska han sola på balkongen i dessa, säger han.
Vi planerar hur vi ska ge oss ut och handla mat och vin och ta upp till våra rum och njuta av det på balkongen.
Sen öppnar Marco vår airside-app.

Då har det kommit en flygbiljett…

Las Palmasstoppet går upp i rök. Vi ska flyga passiva hem redan samma dag.
Vi kommer att ha ett stopp på 3,5 timma, byta plan och sedan åka passiva tillbaka till Oslo.
Jag har längtat efter detta Las Palmasstopp sedan schemasläppet den 15 februari och så ska det behöva bli cancellerat pga att en person åt en smittad fladdermus i Wuhan i höstas…
Livet är inte rättvist.

Morgonsol genom de stora fönstren. Bara våra steg som hörs.
En öde flygplats. Om morgonen. En chartersöndag. Det är helt surrealistiskt.
Är jag med i ”The Walking Dead”?
När kommer anfallet?
Vi har sex passagerare med oss ner. Ingen servering överhuvudtaget. De har fått var sin vattenflaska. Det är allt.
Vi sitter längst fram för oss själva, men tittar till våra passagerare då och då.
Hem är vi fullt, men kapten löser det så vi sex i besättningen får komma med passivt redan på detta plan.
Slipper 3,5 timma väntan och sen ankomst till Oslo. Också här sitter vi längst fram.
Denna söndag tillbringar jag sittandes på ett plan i närmare 12 timmar. Aldrig har längtan efter att få köra drinkvagnen och prata med passagerarna varit större.
Jag lägger patiens på telefonen, kollar en film jag laddat ner, redigerar bilder jag tagit, skriver, äter, pratar med mina kollegor, tittar ut på världen från ovan.

På måndagen blir vi omschedulerade och får flyga till Bergen ToR. På tisdagen delas vi upp. Tobis ska till Stavanger, Marco till Bergen igen och jag till Bodö.
Det blåser kraftigt. Det rister i planet och det tar rejäla skutt ibland.
Planen är lätta nu när det är så få passagerare. Då påverkas de av vindarna mycket mer. Ett tungt plan ligger mer still.
Det är svårt att hitta matställen på Gardermoen. Vanligtvis finns hur mycket som helst men nu är så gott som allt nerstängt.
Till slut hittar vi en Peppes Pizza i ankomsthallen. Där äter vi två dagar i rad så nu blir det diet när jag kommer hem.

Jag kommer aldrig att glömma dessa dagar och denna slinga. Allt är så surrealistisk. Så overklig. Och så innerligt sorglig.
Vad kommer att hända oss? Danmark har permitterat all personal. Norge det mesta av sin. I Sverige är vi deltidspermitterade och ska jobba 40%. För mig med 80% tjänstgöring blir det 32% av en heltid och ca 6-7 arbetsdagar i månaden.
Det är jag glad för. Jag vill hålla kontakten med mitt jobb och mina kollegor.
Däremellan försöker jag att bara vila i allt.
Jag kan inte påverka något.
Jag kan bara göra det bästa av detta och det ska jag.
Och så ska jag arbeta så mycket jag får.

Tankar D-vitamin på en tidig ferry flight till Salzburg. Dricker kaffe och pratar med kollegorna.
Vi är tomma ner. Vi hämtar endast hem passagerare. Det är Coronakaos i Europa. I världen.
Vi kommer inte att ha någon som helst servering ombord. Vi kommer att hålla avstånd till våra passagerare och de av oss som vill arbetar med munskydd.
Under ditresan placerar vi ut en vattenflaska vid var stol istället. Det är den regeln som gäller från SAS för denna flight.
Passagerarna ska ha fått informationen från sitt charterbolag och i gaten.

Jag är inte rädd för smittan. Jag är betydligt mer orolig för världsekonomin och företagens förmåga att överleva detta.
För många bolag kommer inte att klara detta. Många kommer att duka under, även livskraftiga sådana. Och när välskötta, livsdugliga bolag riskerar att duka under är det en stor fara. Det verkar inte som om alla förstår förödelsen i det.

Jag är trött på de ofta onyanserade inlägg jag läser och hör. Jag tittar inte på nyhetssändningar i TV länge. Jag uppdaterar mig en gång om dagen. Det får räcka. Jag vill ha statistiska fakta. Kunniga personer som uttalar sig.
Jag är trött på alla hobbyepidemiologer. Som anser att allt som görs är fel. Som anser att alla beslut som tas är fel.
Det är lätt att spela matchen från läktaren. Lätt att sitta hemma och ha åsikter man aldrig behöver ta ansvar för och tro sig veta bättre än de som vigt sitt liv åt detta, som arbetar dygnet runt med att fatta svåra beslut i frågan.
Som tar steg för steg för att göra det som är det bästa för oss.
Jag litar på de som är mitt i det. De som faktiskt har hela den bild vi inte har. Jag litar på att de vill göra det bästa möjliga för de flesta möjliga.
Jag blir genuint glad och hoppfull när jag hör att Riksbanken kommer med stöd till företagen och att Skatteverket ger längre betaltid när det gäller sociala avgifter, skatter och moms. Att andra myndigheter går in med olika stödåtgärder till våra företag.
Det känns som om alla jobbar mot samma mål. Att se till att vårt samhälle lider så lite skada som möjligt.

Dagen efter ska jag göra en liknande tur, men denna gång till Teneriffa. Tomt ner och passagerare hem.
Jag går till pick-up på hotellet i god tid för att där se att jag fått sms från pursern att den är framflyttad 1,5 timma pga slottid.
Jag går hem och fixar mig en kopp kaffe och kastar mig på soffan.
Väl ombord på planet får vi en ny slot. Denna gång på 2 timmar.
En person som arbetar i flygtornet på Teneriffa har konstaterats coronasmittad. Allt måste saneras innan ett nytt team får komma in och arbeta och innan planen kan få nya landningstider.
Ett par kollegor och jag går upp till avgångshallen och strosa runt en stund. Den är inte tom, men mycket öde jämfört med hur det brukar vara.
Vi sitter och tittar ut över landningsbanan medan vi äter en bit. Vid 14-tiden kan vi äntligen lyfta.
Nu har vi 5,5 timmas flight ner till Kanarieöarna och sedan lika långt hem. Det kommer bli en sen natt.

Jag är självklart oroligt för mitt jobb. För företaget jag arbetar på.
Jag har kommit att älska detta liv och jag skulle dö lite inombords om jag inte fick fortsätta med det.
När vi landar har våra scheman för april kommit. Vi som är fast har fått fulla sådana. En kollega som är i resurspoolen har ett helt tomt.
En kort stund senare ser vi klippet från presskonferensen som vår VD på SAS har haft under kvällen medan vi varit i luften.
Vi inser att vi inte längre har något jobb. Någon av oss. Det är gungfly under fötterna.

Ute ösregnar det. Det slår hårt och högt mot rutorna när vi bussas in till stan. Vindrutetorkarna arbetar hårt. Klockan är 01:50.
På radion sjunger Aviicii Wake me up when it’s all over…
Just så, tänker jag. Just så. Väck mig på andra sida allt detta.

”Bland älgar och skog
Våra hjärtan de slog
För den norrländska präriens gudinna”
Jag hör Olle Ljungström i huvudet när jag lämnar hotellet påpälsad med mina stora svarta solglasögon på.
YR säger +3 grader, men när jag kommit en bit är jag övertygad att under det står med liten minitext ”feels like -10”.
Vintern är inte min vän även om jag kan tycka om att titta på den. Den är vacker på bild.
Här är ingen skog. Här är det vita vägar med hårdpackad snö utan vare sig salt eller grus. Den har jag svårt att gå på. Blir liksom lite stel och konstig i gången. Känner att jag liknar en pingvin.

Jag har bestämt mig för att ta en PW till Luossavaara, ett av de kända gruvbergen i Kiruna. Tänker att det är fint däruppe och att det säkert finns ett ställe där man kan ta en fika och gå på toaletten.
Det är min alldeles egen lilla expedition.
Jag kommer aldrig så långt. Misslyckas med denna liksom André misslyckades med sin.
Trasslar mig runt bland hus med google maps i högsta hugg. Håller på att göra intrång i en trädgård när den leder mig på villovägar.
Pratar med en äkta Kirunabo som packar ur varor ur sin bil och undrar om jag ska fortsätta bakom hennes garage för att komma till Luossavaara eller om jag är helt lost. Det är jag! Jag ska inte alls gå bakom hennes garage utan fortsätta vägen till jag kommer till den stora vägen…

Hittar en stor väg. Börjar gå.
Tar några bilder på fjäll, sol och norrländska vidder. Blir mer och mer kissnödig.
Ser Luossavaaraberget och att alla skidliftar står still så det är inte öppet.
Inser att det inte kommer att finnas något öppet fik med toalett.
Tänker att det kanske finns allmänna toaletter jag kan använda.
Om de är upplåsta.
Eller en bajamaja.
Eller en gran.
Inser det hopplösa i min nu ganska desperata sits.
Har dessutom gått över vägen och klumpigt tagit mig över ett vägräcke till vad jag tror är en gångbana. Det kanske det är. På sommaren.
Nu är det snö. Som jag sjunker ner i med mina träningsskor. Blir kall och lite fuktig runt anklarna.
Jag vänder tillbaka och kravlar över vägräcket igen.

Närmar mig hotellet med snabb pingvingång. Hissresan till våning två är en pärs.
Kastar mig in på rum 218, droppar jackan på golvet.
Kissar i en enda stor utandning med skorna, solglasögonen och mössan på.
Fett misslyckad Luossavaara-expedition, men en frisk pingvinpromenad.
Slutade dock bättre för mig än för André. Jag överlevde isbjörn och min egen lilla Vitö. Gör ett nytt försök framöver när det är mer vår och mindre snö.
Kanske ska ta en tur ner i gruvan någon gång. Där finns säkert toaletter om nöden kräver.

Men jag ger inte upp. Dagen efter skiner solen i Luleå. På med kläder och solglasögon igen. Nu ska det promeneras.
Har en fin liten runda som jag alltid går i snabb takt när jag är här. Det är lite isigt och ganska vått på gångbanan, men det är bra grusat.
Det går ganska fint. Sen kommer en gångtunnel…
Jag är PW-sugen och tänker att det nog ska gå bra det här.
Mitten av tunneln är vattenfylld. Jag går utmed betongväggen på vänster sida. Inser att det är ganska mycket vatten. Trampar jag i kommer det att gå en bra bit över skokanten. Slinter jag blir det ännu värre…
– Helvete Helena! Vad skulle du här att göra, säger jag högt till mig själv när jag är på mitten i halvmörkret i tunneln och har lika långt framåt som bakåt.
Jag försöker få grepp om betongväggen på något sätt. En liten utskjutande fyrkant hjälper lite.
Min lilla kant som jag går på blir smalare och smalare och den är isig. Jag kommer inte att klara detta torrskodd…

Men det gör jag och nu är jag rejält kissnödig! Antar att det beror på all anspänning att komma över Marianergraven i tunneln.
Som tur är befinner jag mig i ett område med kontor, företag och större butiker.
ICA Maxi blir min räddning. Där tågar jag in och ber att få låna kundtoaletten.
Det får jag. Jag hade varit beredd att betala för det inte annars. Vad gör man inte!
Nu älskar jag ICA! Ska alltid kissa där framöver.

Stukad av ännu ett misslyckande beger jag mig till hotellet. Pingvinar mig fram till centrala stan där jag äntligen kan gå som en vanlig människa igen.
Jag ska börja bidda stopp i södra Sverige. Detta håller ju inte.
Norrland och vinter är uppenbarligen inte min grej. Nu är det bevisat.
Och det är inget fel på min blåsa. Det är jag som dricker för mycket kaffe på morgonen… eller..?

Ibland tänker man att det man har är för alltid.
Jag har insett att så är det aldrig.
Jag minns fortfarande doften av de första månaderna i mitt nystartade förtag.
Det har gått många år sedan dess. Det är borta nu.
Jag minns kärlekar jag trott på.
Kärlek jag själv känt.
Den jag valt att lämna. Och den som lämnat mig.
När jag vill känna mer låter jag min favoritmusik styra mina sinnesstämningarna.
Just nu Janis Jolins oemotståndliga ”Ball and Chain” på repeat i mina öron.

Det har varit många förändringar.
Det kommer att bli fler oavsett jag vill eller inte.
Det enda jag har är mig själv och den kreativitet som finns inom mig.
Min förmåga att starta om igen. Om det behövs.
Ofta tycker jag att jag har bättre koll på läget än andra.
Men sen inser jag att så tänker nog alla andra också.
Men jag har fattat läget utifrån mitt liv och mina perspektiv.
Jag har mött så otroligt många människor. Många märkliga personer.
Jag har hamnat i så otroligt många situationer.
Vissa har berört mig. Andra kan jag inte ens minnas längre.

Jag kommer ibland på mig med att längta tillbaka.
Sträcka mig bakåt, till en tid som är sedan länge förbi.
Antagligen för att det ibland känns enklare.
Andra perioder i livet önskar jag att jag kunde radera.
Men det fungerar inte så.
Du får inte leva om ditt liv, det är det som är hela grejen.
Och du blir aldrig kvar på ett ställe.
Nu är jag här, men jag kommer inte att stanna här heller.
Redan imorgon har jag en tid någon annanstans.

Jag har klippt en del band till sådant som binder mig på en plats.
Jag försöker klippa fler.
Framför allt materiella.
Jag hör ibland folk säga ”Det är inte viktigt, det är bara pengar”.
För mig är det viktigt. Pengar är frihet för mig.
Jag har varit ung och sen äldre och sen yngre igen.
När man omger sig med fel människor åldras man.
Och det känns som om det börjar om när man hittar balansen och sig själv igen.
Jag ska inte lita på andra än mig själv.
Jag ska inte lita på himlen, den bryr sig inte om mig.
Jag ska inte lita på ett annat liv än det jag har.
Jag ska inte lita på turen.
Lita inte på sånt.
Stå inte stilla för då blir du kvar.