Jag är sommarbarn.
Född när den är som tyngst.
Djupast.
Varmast.
Kanske är det därför jag alltid söker mig dit.
Till sommaren, solen och värmen.
Idag fyller jag år igen.
För 60:e gången.
Den 21.915:e dagen på jorden.
Den 27:e juli 2023.
Och jag tillbringar den nere i Nice.
En plats på jorden som kommit att bli mitt andra hem.
Det känns konstigt att fylla 60.
Eftersom jag fortfarande är 35.
För inuti mig är jag det.
Och jag tror många kan relatera till den känslan.
Men jag har inga problem med att bli äldre.
Det är som det är med det.
Inget jag kan påverka.
Jag fyller gärna ett år till.
Vad är alternativet liksom…
För mig är det mer en fråga om vad jag gör med de där åren.
Oavsett jag är 35 eller 60.
Och jag har älskat alla de olika åldrarna.
Bär dem i mig.
De har format mig till den jag är idag.
Så vad förväntas av en 60-åring?
Allvarligt talat så struntar jag nog i det.
För med ålder kommer frihet.
Frihet från måsten.
Och från andras åsikter.
Men jag kan nog konstatera att det inte förväntas att leva som jag gör.
Utan fast anställning.
Utan man och barn.
Utan fast förhållande.
Trots detta är jag fullt kapabel att försörja mig.
Min ekonomi har aldrig varit bättre.
Jag har aldrig ångrat det faktum att jag inte skaffat barn.
Tvärtom.
Jag är glad att jag följde min egen magkänsla där.
Älskar min solitära tillvaro.
Och alla vänner som finns i den.
Och män, ja, det råder ingen brist på dem heller…
Att vara 60 är att vara på en bra plats.
Jag är frisk och stark.
Har designat mitt liv så som det passar mig.
Jag har mycket kvar som jag vill göra.
En del kommer att bli gjort.
Annat inte.
Just denna födelsedag valde jag att tillbringa här nere.
Vandrandes utmed Medelhavet.
Med svett på ryggen.
Och ett tunt lager salt över huden.
Med cikador som sjunger.
För nu är det över 25 grader varmt.
Med mina gympass, som min PT försett mig med, på terrassen.
Varje morgon.
Med kaffekoppen inom räckhåll.
Och det susande dånet från planen som lyfter över havet.
Med en rosé piscine i Vieux Nice
Där det luktar skaldjurspasta.
Och tryffel.
Och varma huskroppar i de smala gränderna.
Så att vara 60 är att vara på en bra plats.
Jag är trygg i mig själv.
Har både självkänsla och självförtroende.
Låter ingen sätta sig på mig.
Och jag kan lösa det mesta.
Jag vet att jag kan gå vidare.
Det har jag redan gjort många gånger.
Jag har bytt arbeten.
Och adresser.
Ändrat riktning i livet många gånger.
Och haft otaliga kärleksaffärer.
Lämnat och blivit lämnad.
Jag är en rastlös själ.
En känslomässig vagabond.
Jag lämnar.
Jag kan inte stanna i något som inte är bra.
Må vara kärleksrelationer, affärsrelationer eller vänskap.
Ställen, arbeten eller uppdrag.
Funkar det inte, då går jag.
Många säger man ska kämpa.
Jag undrar varför?
Jag håller inte på och ”kämpar”.
Funkar det inte så släpper jag.
Varför slösa tid?
Varför slösa kraft?
Båda är för dyrbara för det.
Och det är just det jag tycker är det jobbigaste med att bli äldre.
Att känna att tiden jag har blir kortare.
Att det ligger fler år i det undre timglaset än i det övre.
Det packar in liksom.
Jag tänker ibland på de där människorna som inte längre finns kvar i mitt liv.
Inta bara de som dött.
Det är ett naturligt avsked.
Sådana som inte går att undvara med åldern.
Nej, jag tänker också på de som jag slutade umgås med.
Där vi växte ifrån varandra.
I antingen kärlek eller vänskap.
Men det är väl så det är i livet.
Jag tror inte vi är skapta för att leva med en person hela livet.
Inte heller för att arbetat med en sak hela livet.
Men det är väl så jag funkar.
Och inser att jag bara spelar huvudrollen i filmen om mitt liv.
Alla andra spelar den i sitt.
Nu sitter jag här.
I den ljumma Nice-kvällen.
Och minns mina år här nere.
Då när jag var nyss fyllda 20.
Minns människor jag träffade.
Men minns inte längre hur jag tänkte då.
Vad jag hade för planer för mitt liv.
Min framtid.
Det har bleknat bort.
Och det spelar igen roll längre.
Det blev som det blev.
Jag hamnade där jag är idag.
Och det har blivit precis så som det skulle bli.
Nu följer resten.
