Månad: augusti 2019

I hissen upp till rummet tar jag av mig mina högklackade. Fötterna värker. Trampdynorna är svullna. En mening ringer i mitt huvud:
– Det känns som det är sista gången vi ses, Helena…

Jag står mitt i ett festande böljande folkhav med en gigantisk discokula ovanför mig.
Waterfront är fullt av dansande människor. De är överallt.
Musiken är upptempo maximalt, det är fullt ös på scenen och det glittrar över kropparna klädda till fest.
Det är en fantastisk stämning.
Bandet och Nina Söderqvist levererar 100%. Ståuppkomikerna Lasse Nielsen fick oss att vika oss dubbla av skratt till middagen.
Lena Philipsson var en succé.

Jag står mitt i alltihop med ett glas champagne i handen.
En svävande känsla. Som om jag betraktar det utifrån.
Det är ett sånt där ögonblick när jag hinner ikapp mig själv. När jag både är och registrerar att jag är.

Jag har varit en del av detta sedan 1996 när jag var med på mässan första gången.
Det har gått 23 år.
Idag är jag med i min roll som styrelseordförande för vår branschförening och ikväll firar vi att vi funnits i 30 år.
Denna samling människor som sliter och kämpar med sina företag. Det är så mycket blod, svett och tårar, för att använda ett klyschigt uttryck.
Men jag vet. Jag har varit där.

Jag har upplevt både framgång och motgång.
Uppgång och nedgång.
Jag har krupit runt på mässgolvet och lagt golv.
Plastat pallar så jag fått blåsor i händerna.
Målat väggar, satt upp elskenor och riktat spotlights.
Jobbat med hög feber och kroppen full av mediciner.
Jag har gjort kanonaffärer och jag blivit blåst av kunder som inte betalat.
Åke hem med gråten i bröstet efter dålig försäljning.
Och haft försäljningsrekord jag aldrig kunnat drömma om.

Klockan är halv tre när jag kommer in på rummet. Jag ställer mig i fönstret och tittar ut över den öde tomma mässan.
Jag vet precis hur Formex låter. Sorlet, ljuden, stegen.
Jag vet hur det luktar. Jag skulle känna igen den doften var som helst i världen.
Jag upplevde 9/11 på mässan. Vi stod och titta på TV-monitorerna som slogs på och kunde inte fatta vad det var vi såg.
Och några veckor efter tsunamin hade vi mässa. Vi miste kollegor där och vi hade kollegor som förlorade sina barn och familjemedlemmar.
Jag minns så många människor som inte längre finns kvar. Av olika anledningar.
En del har sålt sina företag och lämnat, andra har gått i konkurs, några har lagt ner och gått vidare med annat i livet.
Några har lämnat jordelivet, en del alldeles för tidigt.

Jag inser att jag fortfarande håller skorna i handen så jag lägger ifrån mig dem på golvet.
Jag sätter på musik på låg volym, ”Il n’y a pas d’amour heureux”, det finns ingen lycklig kärlek…
Jag börjar packa ihop. Imorgon ska jag checka ut och åka hem. Jag viker kläderna, plagg för plagg.
Nålar ner mitt hår.
Drar av mig min champagnefärgad klänning.
Sminkar av mig.

De orden som en fd kollega, som var inbjuden till festen, sa till mig när vi kramade om varandra och sa hej då, ringer i huvudet…
– Det känns som det är sista gången vi ses, Helena…

Ett spjut av vemod och sorg rakt igenom all den där glädjen och upprymdheten som jag känt ikväll.
Alla de där som inte längre är kvar här.
De man en gång såg för sista gången.
Utan att veta att det var det…

Jag är inte gjord för långa ledigheter.
Semester i 3-5 veckor. Det är inte min grej. Det passar inte mig. Och har faktiskt aldrig gjort det.
Jag vill hellre ha en vecka, max två, för att sedan jobba undan igen.
För mig blir tillvaron betydligt mindre stressig på det sättet. Och jag hinner inte heller bli uttråkad eller förslappad.
Och på så sätt har jag ju hela tiden något att se fram emot. Inte bara en gång om året utan ofta.

För mig har det varit viktigare med miljöombyte och inte själva ledigheten i sig. Att få komma till nya ställen, eller för all del samma som tidigare, men att komma bort från det som är min vardag har gett mig energi.
Och det betyder inte att åka på exotiska resor.
Det kan vara så enkelt som att åka ner till sommarstugan i Varberg eller hem till min syster över en helg och bad utomhus i jacuzzin och gå på långa promenader med henne.

Men nu vill och behöver jag komma ut och resa. Jag vill till Nice till mina vänner därnere. Jag vill till New York igen. Och Hong Kong.
Jag vill gå runt på gatorna i Paris och London. Jag vill ta fyra daga i värmen och tanka D-vitamin.
Jag vill se Rom, Madrid, Berlin, Sicilien, Dubrovnik.
Jag vill till Singapore, Vietnam, Marocko, Bali….
Så många ställe – så lite tid!

Jag vet att många ”experter” påstår att man måste ha minst tre veckor för att komma ner ordentligt i varv, men jag säger ”agree to disagree”.
Det får stå för dem.
Kanske är det så att de själva känner ett behov av detta och därför vill överföra det på alla andra, vad vet jag. Men jag struntar faktiskt i vad de säger. Alla fungerar inte likadant, det märker jag på mig själv och flera av mina bekanta.

Jag har haft tillfällen i livet där jag fullkomligt längtat till semester. Och när den börjar närma sig slutet så inträder någon form av jobbångest. Det har t.o.m. gått så långt att jag haft ”söndagsångest” för att det är måndag dagen efter.
Men vet du vad… Så kan jag inte leva, det vägrar jag, och så har jag tagit steget därifrån och till något nytt.

Under många år drev jag eget företag. Att då tro att det fungerar med en tre-fyra veckors sammanhängande ledighet är inte möjligt. Det är inte så verkligheten ser ut när du driver eget.
Jag har en instagramvän som skrivit väldigt bra om detta: www.kravallapa.se
In och läs på hennes blogg hur hon mycket klokt resonerar när det gäller semester och eget företag eller ansvarsroll i ett företag.

Det är väl därför jag försöker hitta ett sätt att leva och arbeta som ger en balans som passar mig bättre. Ett slags halv-semester/halv-jobb hela tiden.
Det där livet jag faktiskt inser att jag mer eller mindre har. Det som jag inte behöver ta semester ifrån. 
Men missförstå mig inte. Det handlar inte om att jobba så mycket som möjligt typ: ”den som jobbar mest vinner när han dör”.
Tvärtom! Det handlar om att hitta det som passar mig.
Mår jag bra av mycket jobb – fine!
Vill jag ha en slappare tillvaro – I’ll go for that!
Jag lyssna inte på någon annan än min mage. MEN mitt val kommer att påverka antingen min fritid eller min ekonomi. Jag kan troligtvis inte få båda. Tough life!

Men jag brukar säga till mig själv: Helena, så länge du försörjer dig på ett korrekt (lagligt) sätt och inte lever på andra eller samhället, så gör du precis som du vill och ingen ska lägga sig i ditt val!
Och jag kan alltid välja om. Välja nytt. För man förändras och det som gällde igår gäller inte idag.

När planet når en hastighet av 285 km/h på startbanan lyfte det från Göteborg på väg mot vackra Santorini.
Klockan är strax efter 6 på morgonen.
När vi stiger ser jag från min plats på mitt jump seat den mest trolska dimma snärja sig ut och in mellan skogspartierna. Tunna dimbankar ligger i milslånga slöjor över Landvetterskogarna.
Det är som en scen ur Sagan om Ringen.

Vår vikt är ca 70 ton. 15 ton av detta är bränsle, vilket blir ca 50L/person.
Planet är en Boeing 737-800 och det är fullt så vi har 181 passagerare ombord.
Det dröjer inte länge förrän vi är uppe på marschhöjd och dånar fram i ca 900 km/h och på dryg 11.000 meters höjd högt uppe i det soliga blå. Från marken ser man oss som ett litet litet plan följt av ett vitt streck av vattenånga.

Det är fortfarande tidigt på morgonen. Många passagerare sover. De slocknade så fort de satte sig i sätet.
De som är vakna har precis fått möjlighet att köpa från vår drinkvagn. Trots den tidiga timmen var det en del som ville köpa GT, andra önskade bubbel och några föredrog kaffe. Och vatten. Vi säljer alltid mycket vatten.
Efter dryckesförsäljningen serverar vi den förbeställda maten.

När vi fått klart allt är det vår tur att äta. Vi har lastad frukost och lunch ombord.
Ute i kabinen börjar passagerarna som sov att vakna till. Vi får en del ”pling” som vi svara på och serverar det de önskar.
Vår purser Micke var inne på 7Eleven innan vi gick till planet. Han köpte en rejäl längd av en kaka jag inte kan namnet på, men den var chokladig och hade nån form av chockladcreme ovanpå med små kokosflingor.
Den tar vi till kaffet strax innan vi landar. Kapten och jag delar på en bit för den är rejält stor!

Det är en ganska lång arbetsdag idag.
Jag gick hemifrån kl 06:15 och vi hade pick-up vid hotellet kl 06:45. Vi kommer att landa ca 16:30. Jag brukar vara hemma ungefär 1,5 timma efter landning.
Planet ska ju tömmas på passagerare, vi ska bussas in till stan och sedan ska jag gå hem.
Det blir nästan 12 timmar.

Dånet från planet är överallt. Ständigt närvarande när jag arbetar.
När det stängs av och det blir alldeles tyst känner jag att jag inte orkar så mycket mer den kvällen.
När man gått upp mellan 03-05 i några dagar och jobbat långa pass så känns det.
Jag väljer att stanna hemma och kolla ett avsnitt av The Handmaid’s Tale på HBO. Den är så tokbra! En dystopisk framtidsversion som jag mycket varmt rekommenderar.

Vid 20-tiden öppnar jag sovrumsfönstret mot den svala sensommaren.
Jag kommer att sova gott till klockan ringer vid 04:45.
Då ska jag åka ”deadhead” till ARN för att sedan flyga helgens två sista leggar, en ToR Köpenhamn.
Sen tar jag ett plan hem och lämnar flygandet för några dagar.

Jag har valt att ta ett nytt steg i livet.
Följa en tanke i en riktning som jag känt att jag vill gå. Låtit vägen svänga av lite för att ge mig själv möjlighet att testa en känsla som växt sedan i höstas.
En förändring av min livsstil. Ett nytt sätt att leva.
Jag har hintat det lite under vår och sommar, att något nytt är på gång. Och nu är alla steg tagna. Band knutna och andra klippta.
Nu är allt klart!

Jag har sagt upp mig och jag har blivit tillsvidareanställd!
Ja faktiskt, på samma gång!
För ett par månader sedan blev jag erbjuden en möjlighet till fast tjänst 80% på SAS. Först tvekade jag. Ville jag förlora möjligheten till att själv bestämma när jag skulle jobba? Var det detta jag ville?
Men jag tänkte att min möjlighet att vara en av de som fick tjänsten var ganska liten så jag tackade ja.

Och så fick jag det.
Skulle jag tacka ja eller skulle jag stanna kvar i resursen?
Jag lyssnade inåt. Vart vill jag? Hur vill jag leva? Hur vill jag att mitt liv ska se ut?
Så jag valde det första. Av flera anledningar.
1/ Det ger mig möjlighet att få utbildas på långflygningarna framöver
2/ Jag vet att jag har mina timmar under de magrare vintermånaderna.
3/ Det ger min möjlighet att ”bidda livsstil”, vilket betyder att jag kan lägga in i systemet om jag är morgon- eller kvällsmänniska, om jag vill ligga ute på slingor eller komma hem till basen på kvällarna, om jag vill ha layover i någon speciell stad, osv. Chansen att få ett schema som mer passar mig är betydligt större.

Och så sa jag upp mig från PAf Rekrytering, det lilla kontoret utmed älven som jag tyckt så mycket om. Med massor av vemod i magen.
Men visst är livet så, ibland måste man säga hej då till sånt som man faktiskt gillar för att låta annat ta plats.
Redan sent i höstas började en tanke slå rot i mitt huvud. Jag ville resa mer.
Och för att göra det behövde jag rensa en del i min tillvaro.
Jag visste att det var nu, i denna fas i livet, jag skulle göra det.
Jag har ett jobb som ge mig möjlighet till bra priser på biljetter.
Jag är fortfarande ganska ung, nåväl allt är relativt, erfaren, resvan, stark, pigg och nyfiken.
Jag har en ekonomi som tillåter det.
Jag lever ensam och gör precis som jag vill med min tid.
Om jag inte gjorde det nu skulle jag ångra mig senare i livet…

Men vintern var ”flygmager” och det gjorde att jag tvekade. Jag sa till mig själv:
– Helena, du kommer att veta när det är dags att göra det. Något kommer att hända som gör att du vet precis.
Och när jag fick den fasta tjänsten insåg jag att ”där kom svaret”. Det är så jag ska göra.
Genom åren har jag flera gånger upplevt att livet knuffar en i den riktning man ska.
När det flyter på och jag möter lite eller inget motstånd så är det vägar som är ämnade för mig.
Ju mer motstånd och svårigheter jag möter desto högre säger livet åt mig att byta spår.
Easy is right – Right is easy.

Den 1 september börjar mitt nya kontrakt.
Då börjar en ny fas, en som jag tror blir väldigt rolig.
Jag ska fortsätta designa mitt liv så det blir mer och mer så som jag vill ha det – ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.

Jag tvättar sältan ur håret och fixar mig en kopp kaffe. Jag väljer Francoise Hardys franska chansons att lyssna på medan jag börjar packa ihop.
Det är dags att lämna Varberg.

Huden har varit konstant svettig och oljig av värme och solskyddsfaktor 50.
Ansiktet har fått fräknar.
Bakändan ömmar av alla mil på cykel.
Dagarna har varit heta och nätterna varma. Lakanet har fastnat mot kroppsvärmen.

Jag har levt långsamt. Tankarna har fått plats.
Jag har läst och jag har skrivit.
Jag har ätit på Brittas, på Olles och på Surf Saloon; pizza, burgare och räkmackor.
Fjärilar som förirrat sig in på glasverandan har fått hjälp ut.
Gäss har flugit förbi i högljudda sträck från en matplats till en annan.
Jag gav mig ut på en impulsiv flygtur över Apelviken, Varberg och kusten på min 56:e födelsedag.

Himlen har varit tunna slöjor av pastell om kvällarna. Jag har suttit ute och tittade på dem – rosa, vita, ljust lila.
Mina kollegor på SK580 flög förbi högt däruppe på väg från Paris till Stockholm.
Jag har lyssnat på konserter från Majas vid Havet. Tonerna gick fram genom den stillastående kvällsluften och jag hörde varje ord som sjöngs där jag satt.

Det har glittrat av sol i havet.
Det har doftat av tång och salt. Och nyponblom och kaprifol.
Temperaturen har pressats uppåt 30 grader om dagarna.
Gräset har bränts gult och stuckit mina fotsulor när jag gått på det.
En rödmyra har pissat på min fot.

Tågen har smekt husknuten på sin väg mot kontinenten och hem därifrån.
För mig som tillbringat mina somrar här är det en del av DNA:t.
När vi var barn stannade leken upp för oss när vi hörde plingandet. Vi avbröt det vi gjorde och rusade ut för att kolla. Vi tävlade och gissade från vilket håll tåget skulle komma. Var det godståg eller persontåg? Hur många vagnar var det?
Men detta är snart ett minne. En tunnel ska byggas och inga mer tåg ska gå här. Det kommer att förändra karaktären på Apelviken.

Jag har tillbringat mina somrar här sedan jag föddes.
Rötterna går djupt.
På denna plats har jag skrattat, gråtit, älskat och gått sönder.
Jag älskar den finkorniga sanden, den som är omöjlig att få bort.
Jag älskar den raka obrutna horisonten, den som går rakt ut i evigheten.
Allt här är minnen. Av händelser. Av saker jag gjort. Av människor som inte längre finns – pappa, mormor och morfar och mormors två systrar som köpte en liten badstuga här på 50-talet och som gjorde att vi hamnade här från början.

När jag stängde verandadörren härom kvällen hörde jag en katt.
Den jamade pockande och tittade in på mig genom fönstret.
Jag öppnade dörren. Klappade den och pratade med den.
– Du kan inte komma in här. Du har ett halsband. Någon har satt det på dig för att du tillhör, sa jag och killade den mjuka pälsen medan katten rullade sig kelsjukt på rygg på stenplattorna. Du måste gå hem. Någon saknar dig. Du har ett halsband för att du tillhör.

Jag tillhör också, tänkte jag.
Jag tillhör platser som betyder något för mig. Det finns många när man har levt några år på jorden.
Jag tillhör människor som betyder något för mig och som jag vill tillhöra.
Men mest tillhör jag mig själv. Bara mig själv.