Hemma fast borta – Nice i augusti

Klockan är 04:30.
Väskan dånar över kullerstenarna i ett gryningstyst Gamla Stan.
Går till Arlanda Express för att ta morgonflighten till Nice.
Sov typ 3,5 timma i natt.
Att jag aldrig lär mig.
Men det var så kul med allt prat…
Tar igen en dryg halvtimma på vägen ner.
Nu ska jag carpa Nice i en hel vecka.
Dricka rosé, nöta asfalt, bli kletig av värme, solskydd och svett.
Och träffa vänner.

Inflygningen mot Nice. Alltid lika breathtaking för mig. Marina Baie des Anges. Här hade jag en dejt en gång i tiden… Hans familj hade en lägenhet där.
Tar spårvagnen till stan så fort jag har kommit iordning hemma hos Fredo. Dricker en aperol i Vieux Nice, på Course Saleya, bredvid grönsaks- och blomsterförsäljarna. Äter dagens lunch och dricker rosé. Livet är fint!

Nu ska jag berätta om mitt Nice för er igen.
Om färgerna, svalorna, stenarna, pinjen och cikadorna.
Jag har inget att säga till mitt försvar.
Jag är förälskad i denna plats på jorden.
Nu har jag t.o.m tittat på en lägenhet på våning 4 i brorsans hus.
Utsikten från den 20 kvm stora terrassen är underbar.
Jag ser havet.
Och jag hör och ser mina kollegor lyfta från flygplatsen och ser dem vända ut över Medelhavet.

Min franske ”bror”. som jag bor hos och som jag har mycket roligt ihop med. ”Fredo, Fredo, je t’aime d’amour!”
Utsikt från lägenheten jag tittade på. Magnifikt! En tvåa på ca 45 kvm med en terrass på 20 kvm.

Renoveringsbehov, ja.
Kök måste fixas omgående.
Här säljs lägenheter vanligtvis utan kök.
Det enda som finns är en vask, ingen spis, inget kyl- och frys, inga skåp.
Och här finns aldrig tvättstuga i källaren.
Fredo tycker det är så fascinerande med våra tvättstugor.
Att maskinerna får stå kvar.
Att ingen helt enkelt tar dem och drar.
Badrum fungerar och är ok, men behöver en uppfräschning.

Typiska hus i Vieux Nice. Med fönsterluckor i trä och små balkonger med smidesräcken. Med tvätt utanför fönstren och blomkrukor på luckorna.
Tighta och trånga gator. Det ger svalka och skugga varma dagar. Jag älskar verkligen Vieux Nice. Kommer du ner måste du gå dit.

Fredo är ordförande i BRF:en.
Han har koll på både kostnader, lagar och regler.
Det är andra regler som gäller här jämfört med hemma.
Jag får kolla med banken vad de säger.
Fortsättning följer.

Börja min hiking i Nice hamn. Ska du gå så ha ögonen öppna efter den lilla nedgången för att komma hit. Den är lätt att missa. Här är ganska tidigt på trailen. Vita stenar och klippor. Ganska lättvandrat.
Fascineras av husen som klänger på klipporna ner mot havet. Hade verkligen älskat att bo så här. Vilken utsikt de har.

En av dagarna tar jag en lång hiking.
Går samma sträcka som jag gick sist, dvs från hamnen i Nice, runt Cap de Nice och till Villefranche.
Det är så makalöst vackert.
Och varmt.
Jag ställer mig i skuggan av en pinje för att freda mig mot solen en stund..
Det doftar starkt av dess barr och de ligger som en matta under mig.
Långa och torra.
På en del ställen luktar det som i en bastu.
Torrt trä som hettas upp.
Jorden är röd och klipporna vassa och vita.
Tror det måste vara kalksten.

Sen kommer den röda järnrika jorden och kaktusarna. Här är torrt och mycket varmt. Här luktar bastu. Upptäckte på min första promenad hemma att det röda dammet satt kvar på mina skor…
De knotiga små pinjeträden ger lite skugga emellanåt. De ger också en alldeles underbar doft från sina långa bar och små kottar. Jag har ofta denna typ av doft på mina doftljus hemma. Tycker väldigt mycket om ”gröna” dofter.

I Villefranche går jag till samma restaurang som sist.
Äter ett stort fat med pasta bolognese.
Behöver energi.
Fyller på med rejält med vatten, även i min medhavda flaska.
Sen går jag vidare.
Mot Saint Jean Cap Ferrat.
har bestämt mig för att gå Tour du Cap Ferrat som jag läst lite om.
Den lär vara enastående vacker.

Har kommit runt udden på Cap de Nice och ser Saint Jean Cap Ferrathalvön på andra sidan bukten. Magen börjar kurra och jag behöver fylla på med energi och vatten.
Ett jättefat med pasta bolognese kommer göra susen för orken. Och så ett par liter vatten på det. Nu är jag redo för nästa trail.

Jag passerar hamnen och stranden.
Bland det första jag går förbi när jag kommer till Cap Ferrathalvön är Villa Nellcôte.
Den ägdes från 1971–1973 av Keith Richards i Rolling Stones.
Hela gruppen bodde här under tiden och det var här det berömda dubbelalbumet ”Exile On Main Street” från 1972 spelades in.
Med hjälp av google maps hittar jag rutten.
Och den är magnifik.
Det gäller för båda de två trails jag gått.

Entrégrindarna till Villa Nellcôte. Vackra. Förr gick det att se huset härifrån, men nu sitter en svart plåt på insidan av grindarna och hindrar insyn.
Det där med räcken och murar… Det är inte så vanligt. Och där et finns räcken är de så heta av solen så det går inte att hålla i dem…

Liksom på förra sträckan så är också denna delvis i avsaknad av räcken och murar.
Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna.
Det är ofta vassa klippor och långt ner till vattnet.
Är vädret dåligt ska man definitivt inte gå någon av dessa två.
Inte heller om man har om man har höjdskräck.

Världen är så vacker och just franska rivieran är en otroligt vacker plats på jorden. Jag rekommenderar alla att åka hit någon gång.
Måste ju ta en selfie också. Men attans vad varmt det är. Man får verkligen inte glömma att ta med vatten i ryggsäcken.

Unga killar hoppar och gör volter från de utstickande taggiga klippavsatserna rakt ner i den turkos svalkan.
Vattnet är klart och fint.
Pinjen, oliven och kaktusen så grön.
Ljuden från yachterna, flygplanen och cikadora är det jag hör.
Och plumsen från kropparna som dyker i vattnet bakom mig när jag vänder mig om och fortsätter gå.
Jag rekommenderar varmt att du som åker till Nice tar dig tid och går dessa rundor.
Du kommer inte att ångra det.
Men ta med vatten och smörj dig väl mot solen.

Den här delen av trailen var obarmhärtig med den heta solen. Här fanns ingenstans att söka skugga. När jag kom runt udden på Cap Ferrat blev det bättre. Då låg solen från andra sidan och jag kunde gå i skuggan utmed klipporna.
Varje dag går jag Promenad des Anglais in till centrum. Det tar mig ca 20-25 minuter att gå från Fredos lgh. Jag tycker så mycket o att gå utmed havet och höra ljuden. Det är varmt som satan, men jag tänker att jag ska spara lite av känslan och värmen till hösten hemma i Göteborg.

Varje dag går jag in till stan.
Jag trivs att ensam gå runt och bara titta.
Jag sitter gärna på en bar i skuggan och kollar folk.
Skriver och tar en kaffe eller ett glas rosé.
Att shoppa är inte min grej överhuvudtaget.
Inte att gå i butiker heller.
Tycker däremot det är kul att gå in i mataffärer.
Kolla och handla.
Det finns så mycket som inte finns hos oss.

Njuter av att sitta med en kopp kaffe i skuggan på en bar. Kolla folk eller som här, prata med Jacques, en annan vän från tiden jag bodde här.
Lunch med Jacques. Stället vi brukar gå till var stängt för renovering så vi hittade ett annat. Jacques hade ett krav: han ville ha merguez så det blev det.
Masktvång i hela Niceområdet just nu. Lite jobbigt med tanke på värmen, men det fick gå. Är reglerna sådana så är de. Det är en fråga om vana. Men det var skönt när man kunde ta den av sig.

Fredo och jag umgås en del, men inte överdrivet mycket.
Vi är båda personer som har behov av att vara ensamma.
Jag går på mina turer.
Träffar mina vänner, med eller utan honom.
Han har sina möten med folk.
Jag skriver.
Han går till sin syster och dricker en kaffe.
Ibland följer jag med, ibland stannar jag kvar på terrassen och skriver.
Vi är nog verkligen som ett syskonpar.
Vi gnabbas och slänger käft.
Vi skrattar och diskuterar.
För mig är det lätt att bo hos honom.

La plage du Nice. Jag solar aldrig. Ligger aldrig på stranden. Badar inte heller. Bikinin var inte ens nedpackad i väskan… Sån är jag…
Går hemåt efter en eftermiddag och kväll på stan. Värmen ligger kvar hela kvällen och natten. Det är som svalast på morgonen.

Och helt plötsligt har en vecka gått.
Jag har duschat för öppet fönster varje dag.
Jag har ätit min franska frukost på terrassen.
Det har varit fint, men det blir bra att komma hem också.
Nice finns kvar.
Jag kommer ner igen.
Detta är ju också hemma.

Place Masséna när solen gått ner och lamporna tänts. Så vackert. Det är helt annorlunda idag när det inte längre är någon biltrafik här som det var när jag bodde här.
Får bjuda på en spegelselfie. Ska gå in till stan för att dricka ett glas med min väninna Christina.


It’s a family affair

Kvällens huvudperson, Pernille, 50 år.
Festligt och färggrant när vi partade hela natten för att fira att även Pernille nu nått den aktningsvärda åldern av 50.

När jag sätter mig i bilen för att åka tillbaka hem till Göteborg har jag Red Hot Chilli Peppers Tear på högsta volym.
Den blev låten vi stängde festen till.
Då var vi tre kvar som dansade.
Bilen är kokhet.
Det är 30 grader ute.
Jag sätter på mig solglasögonen och vevar ner rutan.
Jag har den nere ända tills jag når motorvägen i Borås.

Mitt i festen, med min syster och Pernille. Varma och rusiga.
Med min syster, tidigare under kvällen, på vår ”förfest”.

Kroppen är varm och svettig.
Trött av allt dansande.
Utanför partytältet är det mörkt.
Nattkylan svalkar.
Musiken dånar därinne.
Många dansar till upptempot som pumpar.
Utanför tältet står det fler gäster i små grupper.
Det är prat och skratt.
Jag sätter mig vid sidan om.
Träder ur bilden.
Det känns som om jag inte längre är delaktig.
Bara en betraktare som de andra inte är medvetna om.
Ingen tar någon notis om mig.
Bara myggorna.
De har alltid gillat mig.
Det snurrar lätt i mitt huvud av vin, hög musik och dans.
Det är svensk sommarnatt.
Det luktar fuktigt gräs, åvatten och kvardröjande värme.

Det finns en ny generation efter oss, kusin- och syskonbarnen. Som inte längre är ”barn”. Tiden rör sig obönhörligt framåt.
Här sitter Willy, Mimmi och Markus.
Hillevi och jag, de två äldsta från var familj, hövdingarna 😉 Oj så mycket vi har upplevt tillsammans under de 57 år vi funnit i varandras liv.

Bredvid mig flyter ån sakta förbi.
Där växer näckrosor.
Där fiskade vi som barn.
Med vår insamlade mask i små hinkar gick vi neråt, genom skogen och det höga gräset på ängen, till en stillastående liten håla, en ”hûlj” som vi sa.
Där rann vattnet strax bredvid.
Där stod det ofta abborre.
Och skinnäling, eller elritsa som den mer rätt heter.
I vår värld hette den skinnäling, en liten fisk som vi sedan använde för att försöka fånga gädda med.

Renate och hennes Viktor, han som odlar bin.
Adam, Mats och Harriet på förfesten.

Vi är sex kusiner och fem ingifta.
Vi är 11 i vårt ”gäng”.
Och vi har alltid haft kul när vi setts och det har vi fortfarande.
Ja, eller det kanske är en sanning med modifikation.
Under åren vi växte upp och var barn stod väl våra strider som sig bör bland syskon och kusiner som blir så gott som syskon.
Det är så många år som ligger bakom oss nu.
Hur många vi har framför oss vet ingen.
Jag tänker på hur vi var.
Våra olika personligheter.
De ordentliga och de som våra föräldrar aldrig visste vad de hade.
Jag hörde till den senare kategorin.
Jag tänker på hur vi utvecklades.
Och på vilka vi blev.
Vi har firat jular tillsammans.
Och sommarlov.
Och bröllop.
Och födelsedagar. Som ikväll.

Aron, lite i hatten, i bussen på väg till festen. Strax bakom sitter Lotte.
Min svåger och min syster i bussen på väg till festen. Måste varit något med de där hattarna för nu tog han på sig en också…

Sen går vi hem genom den beckmörka skogen, min bror, hans fru och jag.
På grusvägen jag känner så väl.
Himlen är full av stjärnor.
Jag kan inte längre se dimman som stiger från den varma jorden mot natthimlen, men jag vet att den är där.
Jag såg den när jag gick upp mot huset tidigare.
Innan mörkret tagit över.
Det är den som ger svalka i mjuka sjok nu.

Min bror och jag.
Min bror, hans fru och en av hans gamla klasskamrater från grundskolan.

Sitter dagen efter och är verkligen lite ”dagen efter”.
Jag ska inte stänga fester längre.
Och sedan komma i säng vid 4-tiden, (vilket jag faktiskt inte hade någon koll på, men min svägerska påstod det) sedan sova dåligt och så vakna strax före 9…
Men det var så värt det trots allt.
Äter frukost ute vid poolen hos min syster.
Himlen är bländande blå.
Träden är gröna.
Tunga klorofyllfyllda.
Stenplattorna är heta, gråa och mjuka mot fötterna.
Vattnet svalkar.
Sitter på kanten, dricker kaffe och pratar.
Sommaren är uppskruvad på högsta volym just nu.
Vill stanna tiden.

Sommarnatt och fest, vissa saker vill man att de aldrig ska ta slut.

När jag skriver detta sitter jag på en terrass i södra Europa.
Inser hur välsignad jag är.
Med en barndom utan trasiga sorgkanter och stora problem.
Då jag släpptes fri att gå min egen väg.
Trots min rebelliska natur, eller kanske just därför.
Med ett tidigt vuxenliv som tog mig hit ner till Nice, som blev mitt andra hem.
Här blev jag kvar i 3,5 år och fick vänner som bestått genom livet.
Det är en enkel lycka.

Djupa rötter och blandade minnen

Sköljer svetten av kroppen, packar ihop och sätter mig i den sommarvarma bilen.
Lämnar Varberg och åker mot ett lika somrigt Göteborg.
Jag har haft min väninna tillika granne på besök.
Cyklat fram och tillbaka på strandpromenaden.
Druckit vin både här och där.
Jagat solnedgångar och solglitter.
Lyssnat på sommarpratare och pusslat tills det blev för mörkt för att se.

Så mycket snack. Så mycket skratt. Paula och jag på Surf Saloon med utsikt över havet.

Det är något speciellt med att komma tillbaka till en plats man haft en relation till hela sitt liv.
Det är här jag tillbringat några veckor varje sommar sen jag föddes.
När jag var barn var det var det bästa jag visste att få åka till Varberg.
Det var som en feber hela vägen ner.
Och sedan, som en rusig gris, sprang jag omkring och kollade till alla ”ställen”.

Varberg. Stranden. Så mycket som har förändrats här under åren. Så annorlunda det såg ut när jag var barn härnere. Och ändå så sig likt..

På kvällarna borstade vi tänderna ute.
Vid vattenkranen i hörnet av trädgården under körsbärsträdet.
Det luktade fuktigt gräs, tandkräm och västkust.
Marken var alltid våt och kall där.
Det torkade aldrig upp riktigt.
Det var där man fyllde hinkar och bar in till köket.
Det var det vatten som fanns.

Ibland, i mycket korta glimtar, kommer doftminnen tillbaka från då. När vått gräs blandas med tandkräm… då är jag barn igen.

Och utedasset.
Lukten därinne.
Dasslocket av trä och det varma, mörka träet man satt på.
Dörren hade ett fönster med en tunn spetsgardin som gick att dra för.
Kom tåget då jag satt därinne kunde jag dra gardinen åt sidan och räkna vagnarna från min plats över hålet.
För tåget var viktigt.
Vi hade inte tåg hemma i byn där jag bodde.
Man tvättade händerna i en balja.
Kannan med vatten stor bredvid.
När man var klar hävde man ut vattnet utanför dörren, vid sidan om stenen som tjänade som trappa.
Tidigt, tidigt om morgnarna, en gång i veckan, kom lastbilarna med stora tomma tunnor som byttes ut mot de fulla.

Dagens sista fiskebåt på väg in till hamnen. Det var ofta om somrarna, om vädret tillät, som vi åkte ut på Fladen och drog torsk och makrill.

Det fanns ingen el.
Vi hade levande ljus och fotogenlampor.
Vi lyssnade på radio som gick på batterier.
Spisen var ett slags primuskök med två plattor.
Vi använde rödsprit för att få igång det.
I köket fanns en lucka i golvet.
Det var istället för kylskåp.
Där luktade jord, fukt och lite mögel.
Pappa städade och vaxade alltid bilen noga.
Morfar satt sönder en solstol.
Mormor virkade dukar och drack kaffe.
Mamma virkade barbiekläder till mig och min syster.
Och så skulle hon alltid bada, avsett väder.
Jag vägrade och satt kvar i bilen.
Sen spelade syrran och jag minigolf en gång om dagen.
Räckte pengarna till blev det två.

Havet i Apelviken är långgrunt. Det drar in mycket tång. Traktorer kommer tidigt om morgonen och tar bort det värsta. Det ger en speciellt lukt. Salt blandat med ruttnande tång. Men det är Varberg.

Och så var det sommarkyrkan i tältet på åkern.
Vi satt i ring och sjöng:
”plingelingeling nu ska tåget gå
ut i vida världen
den som femtio öre har
får följa med på färden”.
Vi hittade nya sommarvänner för en vecka eller två.
Och ibland kom det ett kringresande tivoli.
Då var det fest.
Vi barn fick bara gå en gång.
Det kostade för mycket.
De andra kvällarna stod jag på staketet och såg glittret av alla ljus och hörde tjuten och skratten från åkattraktionerna där nere på åkern.

Apelviken är ansedd som en av de bästa stränderna i norra Europa för vindsurfing. Här har alltid funnits många surfare.

Så många minnen från en tid som en gång var.
Av människor som var en del av den.
Som är borta sedan länge.
Mormor och morfar, pappa, mormors systrar…
Och vi som var barn då, kusinerna som blivit gråhåriga och är över 50 allihop.
Det är ljusa, glada minnet.
Annorlunda mot dem som skulle komma några år senare.

Idag ger sommaren i Varberg mig lugn. Under åren med honom blev det jobbiga veckor därnere. Att leva så nära varandra i flera dagar gjorde honom om möjligt ännu värre än vanligt. Jag föredrog de dagar jag var därnere ensam och han var kvar i stan.

Vi tillbringade alltid några sommarveckor där nere, han och jag.
Vi spelade ett spel en kväll.
Ett slags blandning mellan yatzy och alfapet.
Jag vann.
Nästan hela tiden.
Jag såg det komma på den vassa, elaka blicken.
Utbrottet. Hånfullheten.
De nedlåtande orden om min person.
Han fixade inte att jag vann.
Betedde sig som ett förväxt, outvecklat barn.
Situationen blev hemsk.
Eskalerade som alltid.
All energi forsar ur mig.

Att en vuxen man kan ta sig friheten att behandla en kvinna han valt att dela sitt liv med på det sätt som han gjorde med mig, är ofattbart. Idag vet jag att vi är fler som blivit utsatta för honom. Och fler kommer det att bli… Han är en äkta psykopat.

Dagen efter skulle en vän till mig komma ner på mc och sova hos oss en natt.
Jag funderade först på att ställa in, men insåg att när det var andra människor i närheten så ändrades hans beteende.
Det skulle ge mig en dags vila från hans terror.
För då satte han på sig sitt andra ansikte.
Då skulle han bygga sitt ”varumärke”.
Hela dagen var han full av ilska och aggressivitet.
När min vän kom var han nere och badade.
I ett utbrott av raseri hade han gått ner till havet.
När han kom upp och såg Kenneth på plats var han en helt ny människa.
Stora leendet på.
Det tillgjorda skrattet.
Det är konstigt, men jag hörde honom aldrig skratta på riktigt.
Ett riktigt äkta skratt om kommer inifrån.
Aldrig.
Han hade lärt sig hur man beter sig och sedan efterapade han det…

Mig äger ingen – part two

När jag levde i ett förhållande så var jag aldrig själv, men väldigt ofta ensam.
Det är det värsta som finns.
Jag trodde att jag träffat mannen i mitt liv.
Det kunde inte vara mer fel.
Jag drogs med i hans virvel och följde mitt hjärta.
Det ledde mig åt helvete.
Magen sa att det inte var ok.
Note to self: Lyssna aldrig på hjärtat, det är magen som är sann mot dig.
Jag borde lyssnat på den.
Så varför stannade jag?

Det är så lätt att dras med i någon annans virvel, i deras eld. Idag är jag betydligt mer vaksam. Jag vet vad jag vill. Och inte.

Det var ett fantastiskt förhållande.
Något jag aldrig upplevt tidigare.
Inget jag sa eller gjorde kunde vara fel.
Han bejakade mig och bekräftade mig hela tiden.
Han hörde av sig till mig flera gånger varje dag.
Våra två första år var jättefina.
Han visade på alla sätt att han ville ha mig i sitt liv.
Och jag lät mig förföras.

När du blir så bekräftad, så omhändertagen, så sedd… Det är lätt att bländas av det.

Det började sakta.
Ganska tidigt faktiskt.
Men jag slog bort det.
Vägrade se varningssignalerna:
Förändringarna.
Smått och krypande kom kritiken.
Och den ökade.
Och sedan, ointresset för allt som var jag.
Allt som varit då fint och fantastiskt med mig i början, vändes mot mig.
Och så till slut avståndstagandet.
De hårda orden.
Aggressiviteten.
Utbrotten.
Till slut levde jag i ett kärlekslöst helvete.
Med en man som uppenbart inte hade en enda varm känsla kvar för mig, och som tog sig friheten att behandla mig illa.
Och som trots detta inte lämnade mig, utan bara skulle fortsatta tills jag inte längre stod ut.
När jag valt att lämna honom kom smutsen upp till ytan.
Otroheten.
Nätdejtandet.
Och att han stötte på mina och min systers vänner…
Jag var så jävla bedragen, så grundlurad.

Det gjorde så ont att inse att den man jag valt att leva med inte hade det minsta intresse för mig längre. Att allt var bortom räddning.

Jag har försökt förstå varför jag inte gick tidigare.
Det finns nog många orsaker till det.
En av anledningarna var att jag inte orkade.
Min energi gick åt till att gråta, hålla ihop och försöka få livet att fungera.
Jag såg berget av arbete för att separera mig från honom och jag sköt upp det till nästa dag.
Gång på gång.
Men det var mitt liv som försvann.
Dag för dag.
Och när detta sjunkit in tillräckligt så jag tvingade mig att började lösgöra mig.

Jag vill inte ha medömkan. Jag vill bara berätta. Och jag tar gärna feedback på det jag skriver.

En annan anledning tror jag det var det faktum att jag investerat så mycket känslomässigt i honom och vårt liv tillsammans att jag verkligen ville få det att fungera.
Jag ville inte ge upp.
Man ska kämpa för kärleken, eller hur?
Jag gjorde det.
Jag gick till en relation- och samtalsterapeut för att försöka få hjälp med olika verktyg för att få det att vända.
För att få hjälp med hur JAG skulle förändra mig.
För jag hoppades hela tiden att vi skulle kunna hitta tillbaka till det vi haft i början.
Jag gav honom hela tiden ursäkter för hans svinaktiga beteende.

Om jag någonsin skulle känna igen dessa psykopatiska drag hos någon man jag träffar så vänder jag omgående ryggen och går. För det är vad han var, en psykopat.

Men jag fattade till slut att det aldrig, aldrig blir bättre.
Bara värre och värre för var månad som gick.
Har den nedåtgående spiralen börjat så har den.
Så jag tvingade mig att börja agera.
Först mental.
Sedan rent fysiskt.
Och jag visade mig själv att jag kunde.
Jag hade levt med en störd människa.
Nu var det slut på det.

Min familj och mina vänner var ett stort stöd, både under separationsprocessens före och efter och sedan under de följande åren.

Det finns så mycket att berätta.
Och jag vill göra klart att detta inte är ett inlägg i kategorin ”känslokitsch”.
För mig är detta ett betraktande och konstaterande av ett liv.
Ett smutsigt förhållande som inte blev som jag hoppats.
Ett liv jag en gång levde och som påverkat mig djupt.
Som satte spår, men som jag idag inte längre mår dåligt av.
Detta är nyktra konstaterande.
För mig är det ett sätt att få ord på mina tankar, inte för att få medömkan.
Dessa år kommer för alltid att finnas med mig och de är en bild av hur ett dysfunktionellt förhållande ser ut.

Men jag hamnade på nya platser i livet och det har gett mig så mycket glädje. Jag är så glad att han är ute ur mitt liv för evigt.