Månad: juli 2021

Ackompanjeras av ett sommarregn idag.
Faller stilla och tunt.
I tisdags fyllde jag 58 år…
Vart tog den tiden vägen?
Så mycket jag aldrig gjort.
Och aldrig kommer att göra.
Och sen allt det som blev.
Good and bad.
Man gör sina val, sen får man leva med dem.
Ta konsekvenserna av dem.
Det går aldrig att backa.
Men man kan välja om.
Välja nytt.
Ta en annan riktning.
Och förändra.

”Fyrtio är din ungdoms ålderdom
Femtio är din ålderdoms ungdom” skriver Lundell.
Är det därför jag känner mig som 35 istället för som 58?
Han sjunger att det är ”svårt att älska det här livet som det är”.
För mig är det lätt att älska livet.
Det gör jag från djupet av mitt väsen.
Men den där ”rastlösheten som blir värre med åren”…
Jag är benägen att hålla med.
Det är så mycket jag skulle vilja göra.
Så mycket frihet jag behöver.
Och det känns som det är det jag har nu.
Och det är nog just det som gör mig rastlös.
Jag har valt mitt liv.
Så som det passar mig.
Jag ”måste” inget.
Mina ”måstedagar” är över.
Det har de varit länge i och för sig.
Så frihet från det.
Och frihet från karriärjakt.
Frihet från andras åsikter om mig.
Frihet att välj de arbeten som passar mig.
Ekonomisk frihet.
Sammanfattningsvis…
No more fucks to give!

Generationerna har packat in under mig nu.
Men jag känner mig inte som 58.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Men så säger nog många.
I huvudet är jag fortfarande 35.
Jag är noga med vem jag släpper in i mitt liv.
Bara människor som får mig att må bra.
Man behöver detoxa där också.
Och fysiskt försöker jag hålla mig i shape.
Har tappat 15 kg sedan jag lämnade det destruktiva förhållandet jag levde i.
Sorg och dåligt mående gör så med mig.
Men nu är jag noga med vad jag äter.
Behöver inte trösta mig.
Och jag tränar så gott som varje dag.
En sån frihet att få ha kontroll över allt sådant själv.

En snabb visit i Stockholm i måndags.
Ett möte och sedan middag med en väninna.
Firade min födelsedag en dag i förskott med henne.
Och sen tog jag tåget hem igen.
Tisdag – min födelsedag.
Hur tillbringade jag den?
Jo, jag jobbade, åt min frugala middag och tog en lång pw.
Låter som Ingmar Bergman.
Han levde på som vanligt med jobb.
Och åt alltid sina fiskbullar oavsett fest eller vardag.
Men så var han ju julibarn han också.

Så hur vill jag ha det tills nästa gång jag fyller år?
Ungefär som jag har det idag, med några justeringar, är mitt svar.
Bra människor i mitt liv.
Passion och glädje.
Frihet på alla plan.
Mina deltidsjobb och uppdrag.
En tillvaro som ger mig frihet.
Fortsätta skapa mig det där livet jag inte behöver ta semester från.
Men det finns en sak jag hoppas mycket på…
Och det är att få komma upp i luften igen.
Kanske får jag den möjligheten…
Kanske…

Julivärme på min balkong mitt i stan.
Förmiddag, kaffe och musik på låg volym.
Solen hettar på mina ben.
Jag drar ner parasollet för att få skugga.
Ser grannar på sina ”ballar” mitt emot.
Ljud från en bildörr som slår igen.
Och en mås som skriker.
Lugnt
Där sitter jag och funderar på det där med känslor.
Och kärlek.
Att älska en annan människa.
Om det finns någon ”livs kärlek” i mitt liv.
Jag har ju ändå 58 år bakom mig.

Hur många gånger har du varit förälskad?
Många gånger, kan jag säga när det gäller mig själv.
Jag har förlorat mig i många män.
I många famnar.
Drunknat i mina känslor.
Dragits med i dess malström.
Jag har lätt för det.
Är nog en person som känslomässigt lever här och nu.
När det gäller kärlek är det nog så.
Jag har tagit det som det kommit.
Stunden för vad den är.
Har aldrig sökt den där ”livskamraten” som en del gör.
Det blev inte så.

De jag träffat genom livet.
Männen.
En del lämnade inga spår alls.
Jag minns dem knappast.
De rann mellan mina fingrar.
Utan saknad när det var över.
Med andra blev tiden för kort.
Jag hann inte uppleva det jag hade hoppats.
Hann inte säga det jag velat.
Hann inte med avslutet.
Ibland verkade allt stämma.
Och ändå försvann det bort.
Vi var på olika platser i livet.
Timingen var fel.
Fast mannen var rätt.
För mig.
Kanske inte jag för honom.
Eller tvärtom.

Men hur många gånger har jag egentligen älskat någon?
På riktigt älskat.
Inte många gånger.
En handfull kanske.
Men det fanns en man.
Som när jag tittar i backspegeln, inser att han var mitt livs kärlek.
Han som aldrig blev min.
På riktigt.
Som fanns i mitt liv i fem år.
Honom älskade jag.
Han var inte en bland de andra.
Han var unik för mig.
Jag minns hur han såg på mig.
Alltid med ett leende.
Hur han höll om mig.
Tog i mig.
Nästan som om beröringen fortfarande finns kvar.
Han lät mig vara precis den jag var.
Det fanns aldrig kritik från honom.
Jag minns oss.
Men det blev aldrig vi.
Våra vägar skildes.
Jag flyttade till Göteborg.
Det blev slutet på oss.
Jag glömmer honom aldrig.

Idag har jag ett annat förhållande till kärlek.
Till relationerna med männen.
Jag älskar dem.
Kan inte leva utan dem.
Men jag släpper dem inte för nära.
Och jag vill inte ha något fast förhållande just nu.
Fast ibland tar någon sig igenom min brandvägg.
Och jag får problem att hantera mina känslor.
Det blir svårt.
Hjärtat hamnar utanpå kroppen.
Och gör förbannat ont.
Jag får bära det försiktigt.
För det är svåra att glömma när de är borta.

Jag vill aldrig leva med någon igen.
Det växer sig starkare för varje årstid som passerar.
Ska ett förhållande fungera måste det finnas frihet.
Jag tror det.
Att kärleken mår bra av lite avstånd.
Och jag är lycklig med min tillvaro på mitt sätt.
Jag behöver frihet.
Och jag älskar mina relationer, på mitt sätt.
De har alla påverkat mig.
Även de som snabbt var över.
Möten som gett glädje.
Och värme.
Leenden jag spar.
Och ögon jag aldrig glömmer.

Sätter mig på balkongen.
I svalkan som är.
Med kaffet.
Och bloggen.
Dagboken över mitt liv och mina tankar.
Husen mitt emot streckas av sol och skugga.
Fåglarna tjuter.
Himlen är ljust blå.
Nedanför min balkong tvättas gatan.
Och bilar som inte flyttat på sig lappas.

Sommaren gav tropisk värme denna vecka.
Tunga heta dagar.
En stilla luft.
Och ett oväder över stan en natt.
Med varmt regn.
Och blixtar bakom molnen som låg över stan.
Mina dagar är lugna.
Loja.
Jag jobbar.
Och umgås med vänner.
Mitt hem fylls ofta av andras röster.
Och av det tysta ljudet av mina nakna fötter mot golvet.
Mina andetag med mig själv.
Har märkt att jag både lägger mig och går upp senare just nu.
Tror det beror på värmen.

Häromdagen läste jag en intervju.
En sån där med privata frågor.
Och jag funderade runt en del av dem för min egen del.
Vilka tre ord beskriver bäst din personlighet?
Oj!
Människan har ju så många sidor.
Och de aktiveras i mötet med andra.
Vissa drag i min personlighet blir tydligare beroende på vem jag är med.
Victor Hugo sa att en person har tre karaktärer:
en tillskriver honom omgivningen, den andra tillskriver han sig själv och den tredje är verklig, objektiv.
Men det sägs också att en person har mer än 500 karaktärsdrag.
Så vem är jag egentligen?
Det beror nog på vem du frågar.
Mamma säger svår och komplicerad.
Själv säger jag rak och enkel.

Självbestämmande – Självständig – Självgående – Orädd
Ihopklumpade till ett, tror jag dessa är några av de viktigaste dragen hos mig.
Jag måste få bestämma själv i mitt liv.
Så fort någon försöker styra mig slår jag bakut.
Jag vill sköta mitt eget liv.
Och mina tankar och åsikter.
Har alltid gjort.
Jag accepterar inte om någon försöker tala om för mig vad jag ska tycka.
Eller hur jag ska uttrycka mig.
Eller leva.
Men det finns en baksida av dessa också, eller hur?
Dominant – Oresonlig – Oförsonlig
Med andra ord inte så kompromissande.
Inte när det gäller mitt sätt att leva eller tänka och tycka.
Men det finns ingen prestige i att bestämma över småsaker.
Där har jag inga som helst problem att kompromissa.
Det är det stora som är det viktiga.
Om jag omger mig med människor som inte försöker styra mig, som låter mig gå mina vägar, så visar sig inte de negativa sidorna.
För ett vet jag säkert…
Du kan aldrig förändra en annan människa.

Positiv – Glad – Öppen – Social – Lättsam
Jag är glad att jag har ett i grunden positivt lynne.
Är mycket sällan på dåligt humör.
Visst kan jag dunka i min vemodsbotten då och då.
Känna hur hjärtat sitter utanpå kroppen.
Men jag har en styrka som drar mig upp ganska snabb.
Vad är då motsatsen här?
Är det här mamma ser min svåra och komplicerade sida?
För det är nog bara hon som ser mitt dåliga humör.
Det är nog bara henne jag kan prata med då.
Bara hennes kärlek jag vågar utmana med att visa det.
Hennes gränser jag testar.

Ansvarsfull – Ordningsam – Organiserad – Punktlig – Strukturerad
Så typiskt mig.
Alla mina ”att-göra-listor”.
Rutiner för allt.
Excelkalkyler.
Budget.
Jag är bra på planering, att hålla deadline.
Missar sällan något.
Skriver ner och har koll.
Har jag lovat något, eller åtagit mig något, så gör jag det.
Och sen baksidan…
Pedantisk – Kontrollbehov – Ospontan
Jag skapar för mycket rutiner.
Jag kan stelna i dessa och får svårt för att vara flexibel och spontan.
Övar mig hela tiden på det.
Slår hål på vardagen och hittar nya sätt.
Jag har blivit bättre.
Mycket bättre.
Jag är betydligt mer spontan nu än någonsin tidigare.

Utöver detta är jag:
Unik – är nog ganska svår att ”facka” in
Dynamisk – det händer en del runt mig, jag vågar och jag gör.
Fåfäng – noga med kalorier och går inte ut utan facet på.
Modig – har startat om mig själv flera gånger och valt att leva och verka ensam.
Klok – och dum samtidigt, men många säger att jag är klok. Kanske är det så…
Lojal – mot de som inte sviker mig eller behandlar mig illa är jag alltid lojal.
Stark – reser mig och starta om, låter inte hjärtat och känslorna styra mitt liv.
Tuff – vågar ta obehagliga och jobbiga beslut.
Prestigelös – enkel ja, men inte blygsam.
Kreativ – när det gäller ord och att skapa och omskapa mitt eget liv.
Rationell – logisk, förnuftig och pragmatisk tycker jag.
Pratsam – älskar att prata, kommunicera.
Ekonomisk – mycket, älskar budget och ta hand om min ekonomi, pengar är frihet för mig.
Otålig – mycket, livet går fort…
Realistisk – jag är jordnära och ser vad som är möjligt och genomförbart.
…och mycket mycket mer…
Men det tar jag en annan gång.

Klockan är 07:15.
Det är som svalast ute.
Luften från de öppna balkongdörrarna får huden att dra ihop sig när jag stiger ur duschen.
Håret upp, facet på.
Och ett rejält lager 50-skydd.
Kaffe och frukost på balkongen.
Yoghurt med en skivad persika och sex stora knallröda jordgubbar.
Packar det sista i ryggan.

Nedanför mitt lilla lägenhetshotell väntar Irina.
Jag drar på mig hjälmen.
Hoppar upp bakom henne på moppen.
I sin rygga, som står fram mellan hennes fötter, har hon en liten högtalare.
Hon drar på gasen och svänger ut på vägen.
Sen lämnar vi Parga bakom oss till Queens Bohemian Rapsody.

Vinden är redan varm mot huden där vi åker fram genom det grekiska landskapet.
Vindlande svindlande vägar utmed bergen.
På ena sidan citronodlingar och olivlundar på sluttningarna.
Stora solgula frukter ligger fallna nedanför murarna.
Och på andra sidan, långt nedanför oss, det blå joniska havet.
Öar i horisonten knappast skönjbara genom värmediset.
Det luktar varm asfalt och uppvärmda bilplåt.
Och torr jord som blandas med havet.
Vägarna kantas av buskar med vita och rosa blommor.
Och kropparna av påkörda katter.
Och ett storkbo med fem storkar mitt i en liten by.
Religiösa små altare dyker upp med jämna mellanrum utmed vägkanten.
Och vägrenarna är fulla av petflaskor och skräp.
Skönhet och förfall i blandning.

Vi är på väg mot Acheron, eller Styx som floden kallades i grekisk mytologi.
Den man korsade för att komma till dödsriket.
Till Hades.
Karon hämtade upp själarna på ena flodbanken och tog dem över.
Men han var inte gratis.
Det kostade en slant.
Därför begravdes alla med ett mynt under tungan.
För att inte i evigheters evighet behöva vandra osalig utmed floden.
Men vi ska dit för att flodvandra.
Inte för att stifta bekantskap med Karon.
Hoppas jag…
På toaletten byter vi om till bikini.
Vi lämnar våra väskor till tjejen i servering.
Sen trär vi dubbla kondomer på Irinas telefon.
Och stoppar den i Irinas perforerade vattenryggsäck.
Sen börjar vi gå.

Vi stiger i precis där en iskall källa störtar fram.
Den har kraft och är bred.
Går inte att komma undan.
Mina ben domnar av kylan.
Det är ungefär 8 grader.
Ställer mig omväxlande på ett efter ett och masserar för att få blodet att cirkulera.
Jag kommer aldrig att klarar av att simma i detta, tänker jag.
För simma kommer vi att behöva göra vid några passager.
På sina ställen är det rejält strömt.
Benen vill slitas med.
Musklerna får jobba för att jag ska stå stadig.
Vid djupet, där vi måste simma första gången, är strömmen stark.
Och vattnet redan betydligt mindre kallt.
På sidorna är det höga raka kalkstensklippor.
Inget att hålla sig i.
Vi får kämpa.
Skorna tynger.
Jag har mina pw-skor.
De är inte så hala och de klarar alla stenar utan att det gör ont eller blir svårt.
Men just i simningen är de tunga.

Men Herre Gud vad det är vackert!
Dånande bedövande vackert.
De vita kalkstensklippor med sina mjuka urgröpningar.
Det ljust glasgröna vattnet.
Så klart att jag ser varenda sten.
Varenda fisk.
Fjärilar och trollsländor som dansar med oss på vägen.
Och högst upp grönskan mot den knallblå himlen.
Inte ett moln.
Irina har tagit med sig två små flaskor cava.
Vi skålar uppe på bron som korsar floden.
Bikinin torkar snabbt i värmen när vi går tillbaka mot utgångspunkten.
Högt ovan floden på en liten gångstig.

På hemvägen tar vi en tur om Nekromanteion.
Ett tempel tillägnat dödsguden Hades och hans gemål Persefone.
Solen är obarmhärtig när vi parkerar mopeden under ett olivträd.
Det är mitt på dagen.
Vi går upp mot ruinerna av det som en gång var templet.
Torrt gräs spretar mellan stenarna.
Nere i det underjordiska rummet är det svalt.
Här kunde man möta de dödas själar.
Inte ens ljudet av de ständigt spelande cikadorna hörs hit.
Tystanden är öronbedövande.

Högt ovanför Lichnos strand stannar vi.
Beställer in var sin Caesarsallad.
Sitter i skuggan och äter den.
Lyssnar på en tupp som ihärdigt gal nedanför.
Utsikten är svindlande som alltid.
Långt därnere ligger Afrodites grotta.
Afrodite, den sensuella kärlekens gudinna.
Varje kväll tar hon sitt kvällsbad i de turkos vattnet.
Such a perfect day.

Det är som att dra ett djupt andetag.
Och så är jag tillbaka.
Går mina välbekanta gator hemåt.
Genom sommarkvällen.
Över kullerstenarna i centrala Göteborg.
Knockas av doften av lind i blom.
Av de ljusa kvällarna.
Och svalkan när natten kommer.

Låser upp min dörr.
Drar in doften av mitt hem.
Tystnad och stillhet.
Enkla rena rum.
Bara ljudet av mina egna nakna fötter mot golvet.
Andas in.
Smeker växternas blad.
Allt som jag lämnade det.
Som det var då.
Som det alltid ska vara.
Packar upp.
Tittar ut på julinatten.
Hemma

Visste inte att jag kunde sakna den så.
Den tidiga morgonen.
En folktom sommarstad.
Sömnen inte utgrusad ur mina ögon när jag går med väska på släp nerför Kungsgatan.
När jag steg upp kl 0250 började ljuset redan komma.
Vårt nordiska är magi.
Både midsommarljuset och midvintermörkret.
På Kungsportsplatsen är det jag och måsarna.
Och en gammal man som sover på en parkbänk vid glasshyddan vid Paddan.
Nattens svalka ligger kvar i luften.
Den känns mot min hud, genom min tröja.
På flygbussen försöker sömnen krypa tätt intill.
Trycker bort den för jag vill uppleva sommarmorgonen.
Tänker att jag sover ovan molnen istället.

På planet får jag flyga med två kollegor från förr.
De ger mig kaffe, skratt och minnen.
Och jag känner hur mycket jag saknar livet i luften.
Tittar ut på den välbekanta SAS-loggan på vingen.
Den jag var en del av.
Europa långt därnere.
Floder som silverhalsband.
Gröna böljande kullar.
Åkerlappar i olika gul-gröna toner.
Det blir ingen sömn…

Och så landar vi i Grekland.
Nu är det inte nattsvalka mot huden längre.
Checkar in på lilla lägenhetshotellet.
Där väntar en flaska vin från Irina.
Plockar fram datorn och gör några jobb jag måste fixa.
Sedan handlar jag mat.
Och kaffe.
Smörjer mig med 50-skydd och går en tur ner mot stan.
Barer och restauranger utmed vattnet.
Till slut landar jag i skuggan.
Med ett glas vitt och isbitar.
Är inte hungrig.
Tröttheten gör mig dimmig.
Börjar längta till en sval dusch.
Och en knäckemacka på rummet.
Tar ett glas vitt i den nedgående solen på balkongen.

Varför Grekland?
Varför Parga?
Irina, min kusins dotter, är reseledare för Apollo här.
Det och det faktum att SAS flög turen avgjorde det hela.
Det hade lika gärna kunnat bli Rhodos.
Eller Kreta.
Eller Ibiza.
Nice är inget val.
Nice är för alltid.
Dit ska jag åka snart igen.
Så vad finns att göra här i Parga?
Byn är liten och jag är ju mer av en stadsmänniska
PW:ar genom byn och upp till kastellet.
Gränderna är trånga.
Bilar kan inte ta sig fram där jag går.
Tittar mot fönstren och dörrarna utmed de smala trapporna.
Blomkrukorna som står utanför.
Detta är ”hemma” för vissa människor.
Som Västra Liden i Göteborg är hemma för mig.
Landar i skuggan under pinjeträden.
Invid de gamla murarna.
Med de gnisslande cikadorna på högsta volym.

Magra katter stryker runt borden på restaurangerna utmed Joniska havet.
Herrelösa hundar kommer fram till oss när vi kaffestoppar vid en vägkrog.
Sedan ligger de kvar på den varma asfalten och sover.
Väntar in nästa buss.
De har hittat sitt sätt att mätta magen.
Jag hittar mitt.
På lägenhetshotellet har jag min egen frukost.
Enkel lunch i form av knäckebröd och tonfisk och frukt de gånger jag inte äter ute.
Svalorna flyger högt.
Och cikadorna är en ständig ljudmatta.
De och mopederna.
Och jag kan sitta på balkongen om morgonen och jobba lite.
På eftermiddagen, när solen ligger obarmhärtigt på, flyttar jag in.
Lyssnar på musik och skriver.

Jag varken solar eller badar.
Men jag älskar värmen
Och jag tycker om södra Europa.
Strandlivet är inget för mig.
Istället åker på utflykter som en äkta charterturist.
Älskar att åka rundturer.
Att få trampa annan jord än min egen.
Med en konstant hinna av svett över huden.
Och en sol som bränner bort varje möjlig molntrasa.
När vi åker moppe, Irina och jag, kommer den i sjok, värmen.
Flytande, tung och randig.
Ligger i vågor över vägen.
Den ena ljum.
Den andra het.
Ingen sval.
Bär med sig lukten av olivlundar och gamla murar.
Av pinje, fikonträd och torr jord.
Den torra barken på träden luktar bastuvarmt trä.
Det är det här jag gillar.

På kvällarna äter jag ute.
Ibland själv.
Ofta med andra.
Båda funkar.
Hitta schyssta ställen där jag kan sitta en stund.
Titta på folk.
Prata med andra om jag känner för det.
Har inga problem med att vara själv.
Denna gång träffar jag andra ensamresande kvinnor.
Vi ses för middag kvällen efter rundturen vi hamnade på ihop.
Det kommer nog att bli fler kvällar tillsammans innan våra vägar skiljs åt.
Jag inser att jag lever ganska likt mitt liv hemma.
Men jag får byta miljö, utsikt och vardag för ett tag.
Jag får skriva och fundera på andra ställen än de jag är van vid.

När vi lämnade den herrelösa hunden på asfalten åkte vi vidare till Meteora.
Ett klosterkomplex beläget uppe på branta klippformationer.
En gång låg de under havets yta.
Idag långt över.
Klipporna tar andan ur en.
Temperaturen likaså.
Den når 38 grader.
Värmen är obarmhärtig.
Och idag, alldeles strax, ska jag ut på en båttur till Paxos.
Kika runt lite där.
Och imorgon ska Irina och jag ta moppen till Acheron River.
Det som enligt mytologin var floden Styx.
Den Karon tog dig över för komma till dödsriket, Hades.
Undrar om guden Hades låter oss gå?
Eller blir vi kvar…?