Norrländska präriens gudinna

”Bland älgar och skog
Våra hjärtan de slog
För den norrländska präriens gudinna”
Jag hör Olle Ljungström i huvudet när jag lämnar hotellet påpälsad med mina stora svarta solglasögon på.
YR säger +3 grader, men när jag kommit en bit är jag övertygad att under det står med liten minitext ”feels like -10”.
Vintern är inte min vän även om jag kan tycka om att titta på den. Den är vacker på bild.
Här är ingen skog. Här är det vita vägar med hårdpackad snö utan vare sig salt eller grus. Den har jag svårt att gå på. Blir liksom lite stel och konstig i gången. Känner att jag liknar en pingvin.

Vintersol i Kiruna. Från en klarblå himmel. och så vårt vackra plan, vår Airbus.

Jag har bestämt mig för att ta en PW till Luossavaara, ett av de kända gruvbergen i Kiruna. Tänker att det är fint däruppe och att det säkert finns ett ställe där man kan ta en fika och gå på toaletten.
Det är min alldeles egen lilla expedition.
Jag kommer aldrig så långt. Misslyckas med denna liksom André misslyckades med sin.
Trasslar mig runt bland hus med google maps i högsta hugg. Håller på att göra intrång i en trädgård när den leder mig på villovägar.
Pratar med en äkta Kirunabo som packar ur varor ur sin bil och undrar om jag ska fortsätta bakom hennes garage för att komma till Luossavaara eller om jag är helt lost. Det är jag! Jag ska inte alls gå bakom hennes garage utan fortsätta vägen till jag kommer till den stora vägen…

På min alldeles egen lilla Luossavaara expedition i Kiruna. Trasslar mig runt bland hus och snö. I fonden på fotot syns Kirunavaara med röken som stiger.

Hittar en stor väg. Börjar gå.
Tar några bilder på fjäll, sol och norrländska vidder. Blir mer och mer kissnödig.
Ser Luossavaaraberget och att alla skidliftar står still så det är inte öppet.
Inser att det inte kommer att finnas något öppet fik med toalett.
Tänker att det kanske finns allmänna toaletter jag kan använda.
Om de är upplåsta.
Eller en bajamaja.
Eller en gran.
Inser det hopplösa i min nu ganska desperata sits.
Har dessutom gått över vägen och klumpigt tagit mig över ett vägräcke till vad jag tror är en gångbana. Det kanske det är. På sommaren.
Nu är det snö. Som jag sjunker ner i med mina träningsskor. Blir kall och lite fuktig runt anklarna.
Jag vänder tillbaka och kravlar över vägräcket igen.

Jag och de norrländska vidderna. Och så solen som slår igenom molnen. Vackert så man baxnar.

Närmar mig hotellet med snabb pingvingång. Hissresan till våning två är en pärs.
Kastar mig in på rum 218, droppar jackan på golvet.
Kissar i en enda stor utandning med skorna, solglasögonen och mössan på.
Fett misslyckad Luossavaara-expedition, men en frisk pingvinpromenad.
Slutade dock bättre för mig än för André. Jag överlevde isbjörn och min egen lilla Vitö. Gör ett nytt försök framöver när det är mer vår och mindre snö.
Kanske ska ta en tur ner i gruvan någon gång. Där finns säkert toaletter om nöden kräver.

Gruvan och Kirunavaara från hotellet. Ett riktigt landmärke i denna stad.

Men jag ger inte upp. Dagen efter skiner solen i Luleå. På med kläder och solglasögon igen. Nu ska det promeneras.
Har en fin liten runda som jag alltid går i snabb takt när jag är här. Det är lite isigt och ganska vått på gångbanan, men det är bra grusat.
Det går ganska fint. Sen kommer en gångtunnel…
Jag är PW-sugen och tänker att det nog ska gå bra det här.
Mitten av tunneln är vattenfylld. Jag går utmed betongväggen på vänster sida. Inser att det är ganska mycket vatten. Trampar jag i kommer det att gå en bra bit över skokanten. Slinter jag blir det ännu värre…
– Helvete Helena! Vad skulle du här att göra, säger jag högt till mig själv när jag är på mitten i halvmörkret i tunneln och har lika långt framåt som bakåt.
Jag försöker få grepp om betongväggen på något sätt. En liten utskjutande fyrkant hjälper lite.
Min lilla kant som jag går på blir smalare och smalare och den är isig. Jag kommer inte att klara detta torrskodd…

Med nosen mot Luleå och med Norra Sverige under oss.

Men det gör jag och nu är jag rejält kissnödig! Antar att det beror på all anspänning att komma över Marianergraven i tunneln.
Som tur är befinner jag mig i ett område med kontor, företag och större butiker.
ICA Maxi blir min räddning. Där tågar jag in och ber att få låna kundtoaletten.
Det får jag. Jag hade varit beredd att betala för det inte annars. Vad gör man inte!
Nu älskar jag ICA! Ska alltid kissa där framöver.

Klarblå himmel och sol när jag ger mig ut. När jag vaknar på morgonen ligger det ett lager snö över stan. Var kom det ifrån?

Stukad av ännu ett misslyckande beger jag mig till hotellet. Pingvinar mig fram till centrala stan där jag äntligen kan gå som en vanlig människa igen.
Jag ska börja bidda stopp i södra Sverige. Detta håller ju inte.
Norrland och vinter är uppenbarligen inte min grej. Nu är det bevisat.
Och det är inget fel på min blåsa. Det är jag som dricker för mycket kaffe på morgonen… eller..?

Stå inte still för då blir du kvar.

Ibland tänker man att det man har är för alltid.
Jag har insett att så är det aldrig.
Jag minns fortfarande doften av de första månaderna i mitt nystartade förtag.
Det har gått många år sedan dess. Det är borta nu.
Jag minns kärlekar jag trott på.
Kärlek jag själv känt.
Den jag valt att lämna. Och den som lämnat mig.
När jag vill känna mer låter jag min favoritmusik styra mina sinnesstämningarna.
Just nu Janis Jolins oemotståndliga ”Ball and Chain” på repeat i mina öron.

Hamnar i repeatläge med bra musik, enligt mig bra. Kan gå runt och bara lyssna. Kan dansa för mig själv. Undrar ibland om grannarna ser….

Det har varit många förändringar.
Det kommer att bli fler oavsett jag vill eller inte.
Det enda jag har är mig själv och den kreativitet som finns inom mig.
Min förmåga att starta om igen. Om det behövs.
Ofta tycker jag att jag har bättre koll på läget än andra.
Men sen inser jag att så tänker nog alla andra också.
Men jag har fattat läget utifrån mitt liv och mina perspektiv.
Jag har mött så otroligt många människor. Många märkliga personer.
Jag har hamnat i så otroligt många situationer.
Vissa har berört mig. Andra kan jag inte ens minnas längre.

Har hamnat här i livet. Hur länge blir det? Ibland tror man att det man har är för alltid… Vad vet man?

Jag kommer ibland på mig med att längta tillbaka.
Sträcka mig bakåt, till en tid som är sedan länge förbi.
Antagligen för att det ibland känns enklare.
Andra perioder i livet önskar jag att jag kunde radera.
Men det fungerar inte så.
Du får inte leva om ditt liv, det är det som är hela grejen.
Och du blir aldrig kvar på ett ställe.
Nu är jag här, men jag kommer inte att stanna här heller.
Redan imorgon har jag en tid någon annanstans.

Har tränat min förmåga att förändra och förändras. Tänker att det är bra.

Jag har klippt en del band till sådant som binder mig på en plats.
Jag försöker klippa fler.
Framför allt materiella.
Jag hör ibland folk säga ”Det är inte viktigt, det är bara pengar”.
För mig är det viktigt. Pengar är frihet för mig.
Jag har varit ung och sen äldre och sen yngre igen.
När man omger sig med fel människor åldras man.
Och det känns som om det börjar om när man hittar balansen och sig själv igen.
Jag ska inte lita på andra än mig själv.
Jag ska inte lita på himlen, den bryr sig inte om mig.
Jag ska inte lita på ett annat liv än det jag har.
Jag ska inte lita på turen.
Lita inte på sånt.
Stå inte stilla för då blir du kvar.

Har hamnat här geografiskt. För hur länge?

En standby som inte blev som jag hoppats

Med ett helt gäng plan, piloter och kabinpersonal fast i sandstormar på Kanarieöarna verkar det ha varit några kaotiska dagar för Crew Control, trafikvakten, på SAS.
Själv hade standby från söndag till onsdag och hoppades jag skulle få några kul dagar med roliga crew.

När jag har standby vill jag allra helst komma ut på någon slinga. Då vet jag vad jag ska göra under dagarna. det passar mig bäst.

Ringde på lördag kväll och fick veta att jag var tänkt på en flight ToR Köpenhamn med incheckning 05:15 på söndag morgon. Tar dem på orden och går upp i tid.
Trafikvakten ringer när jag står med tandborste och lödder i hela munnen. Då är klockan 03:35.
Taxi till Arlanda Express. Inte för att jag är lat och lyxig utan för att det är obehagligt i tunnelbanan vid 04-tiden på natten/morgonen. Kroggästerna har tagit taxi hem och morgonpendlarna har inte kommit igång. Det är folk därnere som du inte vill möta och vara ensam med helt enkelt.
Dessutom hinner jag inte ut om jag måste ta t-banan idag.
Resten av den dagen tillbringar jag pw:andes på Djurgården i vårvädret.

Fullkomlig vår på Djurgårdspromenaden efter första dagens flight till CPH.
Går förbi min gamla arbetsplats med alla minnen… Älskar det där huset.

Måndag. Går upp 03:30. Fixar facet och går och lägger mig igen. Somnar snabbt. Blir inte utringd.
Jobbar med styrelsefrågor vid köksbordet i Solna.
När standbyen löper ut åker jag till Gamla Stan och besöker en väninna och hennes man i deras fantastiska lägenhet med takåsarna och himlen som grannar.
Klockan 19:15 lägger jag mig.

Här kan man bo! Det är få förunnat. Äskar vår medeltida del av Stockholm. Här kan jag gå länge.

Tisdag. Går upp 03:30. Fixar facet och somnar om. Trafikvakten ringer 06:40.
Jag ska checka in för en Berlin ToR kl 08:05. Efter det en Umeå ToR.
Hinner fixa håret och klä på mig. Inget mer.
Magen kurrar lite försiktigt. Jag säger åt den att tiga och vänta på bananen och kaffet på Crew Base. Den lyder.
På väg hem från Berlin får jag fax från trafikvakten via kapten. Umeå cancellerad. Standby avslutad efter Berlin.
Standbyen på onsdag ändrad från 06:00-16:00 till 03:30-13:30
Jag som hoppats på ”sovmorgon”….
Åker till Solna. Äter. Jobbar och skriver. Orkar inte mer. Lägger mig 19:15.

Finlandsfärjorna ser så himla stora ut när de går så nära land. Och det är de väl… Fast det här var ändå en av de mindre.

Onsdag. Går upp 03:15. Fixar facet och somnar om. Trafikvakten ringer 05:35. En ToR Berlin (igen) kl 08:05. Efter det en Frankfurt ToR. De har verkligen maxat min sista dag.
Hinner äta frukost! Magen mycket gladare.
Ska landa 19:40. Ser chansen att komma med sista flighten till GOT 20:30.
Kallt i Frankfurt. Behöver av-isning. Tar tid. Ser GOT-flighten gå upp i rök.
Landar endast 10 minuter sent. Parkerat på inrikes. Och planet jag just landat med är det som ska till Göteborg.
Sicken jäkla tur, tänker ni säkert nu! Bara stanna kvar ombord.
Men nej, så funkar det inte!
Köper snabbt ID-biljett (personalbiljett).
Kapten är toppen och beställer en crew transport åt mig som hämtar nedanför planet. Bussas till utrikes. Chauffören släpper mig på den gaten som ligger allra närmast utgången.
Går igenom Tullen, och det är detta som är grejen. Jag MÅSTE gå igenom tullen eftersom jag varit utanför landet.
Det gäller alla, passagerare och crew. Gör jag inte det utan tar en ”rövare” och blir påkommen ryker antagligen min badge. Det vill jag inte riskera.

Färdigmakead kl 03:40 på morgonen. Dags att sova en stund till Håret fortfarande i ett snärje på huvudet…


Så jag går från utrikesterminalen tillbaka till inrikesterminalen.
Snabba steg med väskan på släp.
Kan inte få ut mitt boardingcard i apparaten eftersom flighten redan är stängd. Får ställa mig i kö vid den bemannade disken.
Sedan är det security check.
Hinner med planet med liten marginal. Är en bland de sista ombord tillsammans med några av mina passagerare från Frankfurt flighten.
Hälsas varmt välkommen av crewet ombord som fått veta av ”mitt” Frankfurtcrew som bytt av dem vid dörren, att jag är på väg och att de inte får åka utan mig.

Vackra Stockholm! Gillar att få en dag då och då här i stan.

Landar i Göteborg 21:30. Tar flygbussen till stan. Packar upp.
Nästa standby vill jag ligga ute på slinga. Veta när jag har pick up och var jag ska vakna. Det är mer min grej.
Somnar med sval västkustluft mot facet.

Regnigt och grått i Berlin. Landar på Tegel Airport för andra dagen. Tänker att jag ska åka hit snart och besöka staden.

Flygrädsla

Jag är ingen expert på hur man hanterar flygrädsla. Det finns det många fler som kan mycket mer om.
Jag tror också det kan vara väldigt olika hur detta upplevs från person till person. Precis som med allt annat så är vi unika varelser och hanterar saker och ting på olika sätt.
Jag kommer att ge de råd jag hört och fått veta genom åren, både som passagerare tidigare och som kabinpersonal nu.

Vacker vy från ett bakre säte i en av våra magiska maskiner. Det är ett sådant lugn här uppe på 10 000 meters höjd. Det stora eviga blå.
Med Europa under molnen. Molnen innehåller upp- och nervindar.

Statistik
Det är säkert att resa med flyg. Risken att förolyckas är mikroskopisk, runt 1 på 11 miljoner. Statistiskt sett måste du flyga varje dag i 29,000 år innan du dör i ett haveri. Du utsätter dig för den största risken på väg till flygplatsen.
Detta är statistik från Luftfartsverket.
Att ta reda på statistik och rena fakta är en bra början om man vill komma till rätta med sin rädsla.

Inför start och landning går piloterna igenom sina checklistor tillsammans. Inget lämnas åt slumpen. De har kontakt med flygledarna och återkopplar hela tiden den information de får.
Möte i luften med stor marginal. Självklart vet piloterna att det kommer ett annat plan och på vilken höjd de flyger. De har konstant koll på detta.

Teknik och piloter
Våra piloter är välutbildade och utbildas fortlöpande. De går regelbundet kurser i simulatorn för att där lära sig att hantera mycket svåra situationer om det skulle uppstå.
Ett plan kan flyga med en motor. Det är egentligen inte motorerna som håller det flygande utan vingarna. Och dessa går inte av. De kan faktiskt böjas upp till 90 grader har jag hört.
Om känslig teknik slås ut av tex ett åskoväder finns alltid backup.
Ett plan är konstruerat för att klara tuff turbulens. En modell testas för mycket större påfrestningar än så innan den godkänns.
Och oroa dig inte för dörrarna, de kan inte öppnas uppe i luften pga trycket.

Inflygning mot Köpenhamn med Öresundsbron långt där borta.
Inflygning mot Oslo en vinterdag. Ett lapptäcke i svart-vitt av snö, frost och åkermark.

Turbulens och väder
Piloterna försöker undvika turbulenta områden genom att flyga vid sidan av dem eller byta höjd. Detta både för passagerarnas skull och för oss om arbetar ombord. Turbulens skulle kunna jämföras med att köra på en dåligt underhållen väg, alltså absolut inget som är farligt.
Piloterna får alltid en väderinformation innan flygningen. De väljer den bästa vägen för att undvika oväder eller åskväder genom att flyga runt dem eller över dem. På flight deck finns dessutom en väderradar så de ser hela tiden vad som ligger framför.
Träffas ett plan av blixten, vilket händer då och då, så passerar den flygplanskroppen och försvinner bak. Hela planet är som en stor åskledare.
Inne i molnen skakar det ofta lite mer. Det beror på att det förekommer upp och nervindar i dessa. Det är bl.a. därför start och landning är mer hoppiga.
Tänk på att det skakar mindre på planet om du sitter vid vingarna istället för långt bak.

London från ovan. En helt underbar inflygning mot Heathrow. Hela staden under dig.
Inflygning mot Arlanda. En klar dag ser man hela Stockholm när vi passerar. Magi!

Förbered dig
Försök identifiera din rädsla.
Är det att inte ha kontroll?
Är det att inte kunna avbryta och gå av?
Är det de trånga utrymmena som är obehagliga?
Förberedelser ökar känslan av kontroll. Ju mer man vet desto bättre känns det. Läs på om flygning och flygplan.
Åk till en flygplats och besök den. Strosa runt, ta en kaffe och titta på plan som landar och lyfter utan att behöva känna stress för att behöva flyga själv.
Idag finns en stor källa i alla Youtube-klipp på nätet. Kolla på starter och landningar, turbulens osv. Ha på ljud så du hör hur det låter och undrar du något så googla och läs på om detta.
Kom i tid till din avgång. Stressa inte, det är aldrig bra. Ge dig tid att även då titta på plan som lyfter och landar. Se hur smidigt och fint det görs.
Undvik alkohol! Jag vet att många fått för sig att det hjälper, men det är fel väg. Känslan av att tappa kontroll är betydligt större här och du bearbetar inte rädslan med detta, du behåller den, kanske tom förstärker den.
Flygbolagen har dessutom blivit mycket mer restriktiva med att släppa ombord passagerare som är påverkade så risken finns att du pga alkoholintag och stress inför flygturen uppträder på ett sådant sätt att man ser dig som en säkerhetsrisk. Skippa därför alkoholen.

Sätt di på en flygplats och se planen lyfta och landa. Det är så vackert och förhoppningsvis kan det hjälpa till viss del mot din flygrädsla.
Inflygning mot Nice. Du flyger utmed Rivieran, från Cannes till Nice. Det är en fantastisk upplevelse.

När du är ombord
Berätta för oss i kabinpersonalen att du är rädd. Vi är vana vid det och för många brukar det kännas lite lättare att bara få säga det.
Om möjlighet finns så be att få säga hej till piloterna och titta in på flight deck. Detta måste göras innan vi startar. Efter att vi är i luften har ingen förutom vi i kabinpersonalen tillträde dit.
Försök att inte fokusera på rädslan, tänk istället på den förestående semestern.
Passa på att titta på en film du längtat efter att se, eller läsa den där boken som är så spännande.
Avslappningsövningar hjälper många. Hör du till dem så gör dem under flygturen i din stol.
Om möjligt så sitt vid en gång. De flesta flygrädda tycker om att kunna resa sig upp och röra på sig under flygturen.

Jag lämnar Arlanda och ser hela flygplatsen från ovan.
Stockholms skärgård en tidig morgon när solen går upp.

Flygrädsla går ofta över med tiden, även svår sådan.
Undvik inte det du är rädd för, det förstärker ofta rädslan.
Om flygrädslan blir ett problem så finns det kurser där du kan få hjälp att bearbeta detta.
Fortsätt att flyga och upplev världen. Upptäck skönheten i att flyga, att se världen från ovan och att få komma till nya ställen på vår jord.
Lycka till!

Det finns så mycket skönhet att uppleva med att flyga. Försök hitta sätt att kontrollera din flygrädsla så du får vara med oss och se den. Lycka till!

Den stora kärleken – finns den?

Jag fick en hel del reaktioner på mitt förra inlägg, det om att jag valt att leva ensam och att jag tagit beslutet att jag aldrig mer kommer att leva med någon annan.
Det gjorde att jag funderade en hel del runt detta, hur jag tänker och varför jag helt enkelt inte tror på ”den stora kärleken”.
Detta är mina tankar. Jag talar enbart om min erfarenhet och mina vänners erfarenheter och berättelser. Varje relation, varje människa är unik i sig.

Vi är alla unika varelser. Vi gör våra val i livet och sedan får vi leva med dem tills vi gör nya.

Jag tror på många kärlekar i mitt liv. Jag är hur som helst inte gjord för att leva med en person hela livet. Jag vill faktiskt inte leva med någon.
Det finns många som lever med sin partner hela livet. Gott så. Jag är glad för deras skull. Men jag tror också att många stannar kvar i förhållandet för att de helt enkelt inte orkar eller vågar ta steget och lämna. Det finns olika anledningar till det, de mest vanliga tror jag är ekonomiska och sociala.
Människor som blir kvar i relationer de egentligen borde lämna börjar söka sex, närhet och bekräftelse utanför förhållandet.
Jag som dejtar en del vet och jag har levt med en person som bedrog mig under lång tid.

I livet finns inga garantier. Det du har idag kan vara helt förändrat imorgon. Aldrig någonsin kunde jag tro att ag var så bedragen som jag var…

Att inte ingå i en parrelation och att aldrig mer vill leva med någon väcker ofta reaktioner. För många verkar lycka vara likställt med förhållande.
Jag har dessutom valt att inte skaffa barn. Även detta är ett medvetet beslut. Kanske inte när jag var ung, men runt 30-35 växte det fram.
Jag säger inte nej till att ha en kärleksrelation med någon igen, men jag tror att kärleken mår bäst av lite avstånd. Att få längta efter varandra. Att ha en vald vardag tillsammans. Inte alltid, hela tiden.
Det ger möjlighet att utveckla sin egen person och det som får dig att må bra, samtidigt som man har ett kärleksfullt förhållande.
Jag tror kärleken kräver en viss åtskildhet för att hålla i sig och för att respekten för varandra ska bestå. Utan detta avstånd förstoras den andra personens små egenheter till att bli fula och irriterande.
Jag tycker särboförhållanden är underskattade.

Gärna män och passion i mitt liv, men jag kommer aldrig att flytta ihop med någon igen.

 Det är väldigt befriande att inte behöva tänka på att hitta någon partner. Att känna ett lugn och en tillfredsställelse i att leva ensam. Att omge sig med vänner och familj.
Och träffar jag någon så blir det så, men det kommer aldrig, och det menar jag från djupet av mina ”guts”, att bli något samboförhållande.
Men tro för den skull inte att jag lever utan män i mitt liv… Passionen och lustan finns alltid där, det är bara objekten som växlar.
Jag träffar många fina, roliga, intressanta, tokiga, heta män.
Ett liv utan män vore otänkbart för mig. Jag älskar dem.

Min vardag, min struktur, mitt liv. Så viktigt för mig! Det får mig att må bra på alla plan. Det byter jag aldrig ut.

Let’s face it – jag är 56 år nu, på mitt 57:e. Jag har inte tid att satsa på ”fel häst” en gång till.
Jag har mitt sätt och mitt liv att leva. En annan person kommer att ha sitt.
Jag vill inte kompromissa med de strukturer och den vardag jag har byggt upp. Det passar mig och får mig att må bra på alla plan.
Jag välkomnar mer än gärna en bra man in i mitt liv, men inte som sambo. Det är det som är hela skillnaden.

Jag vill inte vara bunden av något. Jag vill ta tillvara mina dagar på det sätt som passar mig bäst.

Självständighet, inte ensamhet.

Jag har inga problem med att resa ensam som jag gjorde förra veckan till Miami. En del säger till mig att de tycker jag är modig, men för mig är det så det alltid har varit.
När jag hade eget företag gjorde jag under många år. Jag är van att ta hand om mig själv. Att lösa saker och ting på egen hand.
Jag har alltid varit en väldigt självständig person. En sån som, enligt många andra, gör konstiga val när jag väljer min väg.

Mitt llygande liv som bjuder på så otroligt mycket social samvaro och samtidigt så mycket skön egentid borta från den vardag jag har hemma.

Jag har alltid levt ensam. Nästan alltid. Samboåren räknar jag inte längre.
Jag drev mitt företag ensam och var tvungen att se till att det som skulle göras blev gjort. Det fanns liksom ingen annan. Visst hade jag personal, men det var trots allt jag som skulle ta besluten om vad som skulle göras, hur och när.
Jag har inga problem med att vara ensam. Jag prioriterar tid med mig själv, både hemma och på mitt jobb när jag ligger ute på hotell. Jag trivs väldigt bra med det.
Och jag har bestämt mig för att jag aldrig mer kommer att leva med någon.

Att ha tagit beslutet att aldrig mera leva med någon har kommit ur en djup magkänsla av vad som är bäst för mig och vad jag trivs allra bäst med.

När det kommer till mina små semesterresor som jag tycker om att åka iväg på vet jag ofta med kort framförhållning om det är möjligt och vilka dagar som fungerar för mig. Att hitta någon av mina vänner som kan ta semester samtidigt och pricka in samma dagar är inte möjligt. Och det är lika svårt att hitta en kollega som kan följa med då vi alla arbetar så olika scheman.
Jag blev kontaktad av en kollega som undrade om jag ville följa med till Dubai, men jag jobbade fem av de sju dagarna hon föreslog. Försökte istället få med henne till Miami, men då jobbade hon…
Alltså åker jag ensam på mina små turer.
Och då bestämmer jag också helt själv vart jag ska åka.

På väg upp till Umeå för en layover där. Jag flyger passiv och sitter längst bak vid fönsret. Där väljer jag alltid min plats.

Men missförstå mig inte, jag gillar att ha resesällskap. Det öppnar alltid dörrarna till nya upplevelser och de föreslår saker som jag inte tänkt på.
Dessutom är jag väldigt social och gillar att prata och umgås med folk.
Men samtidigt, när jag väl är på plats, finner jag en ro i att få rå mig själv. Gå upp och gå och lägga mig när jag vill. Göra det jag gillar att göra, åka på mina turer och allt i min egen takt.

Stockholms skärgård i februarisolen.

När jag är på mitt jobb och flyger är det så oerhört viktigt med tiderna som ska passas. Jag får inte komma försent. Där har verkligen stenkoll där.
Så när jag är ledig tycker jag om att bara släppa och inte bry mig så mycket.
Inte heller när jag ligger ute på layovers runt om i landet har jag några problem att sysselsätta mig. Jag går på mycket pw om vädret tillåter, jag läser, skriver, kollar serier, går igenom min mail och svara på det som behövs osv. Allt beror ju på hur mycket tid jag har.
Sömnen är viktig för mig när jag är ute på jobb så jag är noga med att komma i säng. Jag håller ganska noga koll på att jag får de timmar av sömn som jag behöver. Jag funkar inte annars.

Umeås skärgård vid inflygning. Vackert, men alldeles för kallt och för mycket vinter för den här sörlänningen.

Miami – ett ställe i min smak!

När jag går till flygbussen har regnet, som jag hörde slå mot fönsterblecket när jag vaknade 0330, upphört.
City är helt öde. Det är bara mina klackar och min kabinväska som hörs mot kullerstenarna. På Landvetter är det fullt med folk. Det är det alltid tidiga morgnar.
Även planet till Sthlm är fullt, men jag kommer med. På Arlanda är det så dimmigt att piloterna måste landa med enbart instrument. Alla blir tillsagda att helt släcka ner sina elektroniska enheter för att inte riskera störningar.

Här ska jag bo under mina dagar i Miami. Litet hotell i Art Deco stil ganska långt ner på Ocean Drive.
Slänger mig på sängen och njuter av min palm utanför fönstret. Skönt att få av sig de lite för varma kläderna.

Lunch vid 10-tiden är helt i sin ordning när jag ätit frukost vid 4 i morse. Jag är glupsk som en jakthund. Sedan slocknar jag och tar igen några av de timmar jag missade i morse. Jag kollar ”Once Upon a Time in Hollywood”, samt filmen om rättsskandalen Tomas Quick. Sedan landar Airbusen lugnt och fint på amerikansk mark.

Älskar dessa Baywatch hyddor. Så typiska för Miami Beach.

Det är tropiskt klimat i Miami. Temperaturen är 24 grader. Jag längtar efter att byta kläder på hotellet. Det ligger på Ocean Drive med en palm och en blå himmel utanför fönstret. Sedan väntar  stranden på mig. Hänger skorna över axeln och går med bara fötter. Reflekterar över att sanden här är sträv. Mycket strävare än den på Las Palmas.

Så vackert. Vilka färger!
Miamis färger – vitt, blått, turkos och palmgrönt.

Älskar de färggranna baywatch-hyddorna och det turkosblå havet som är så typiskt för Miami Beach. Är galet förtjust i Art Deco kvarteren runt Ocean Drive som, när de tänds upp om kvällarna, är som en enda gigantisk filmkuliss. Överhuvudtaget är Miami färggrant. Om dagarna mer vitt, blått, turkos och palmgrönt. Om kvällarna som om det blivit doppat i färg. Det är helt klart ett ställe i min smak. Det är tropiskt och varmt. En blandning av USA och Latinamerika. 

Miami om dagen. Färggrant även då, men det är på kvällen det blir magi.
Älskar dessa färgkombinationer!

På onsdagen ger jag mig ut på tur med Hop on Hop off bussarna. Fullkomligt älskar detta sätt att få en guidad tur och ta sig runt på nya ställen. Jag lär mig att alligatorn lever i sötvatten och krokodilen i saltvatten. Båda finns här i Miami. Att Miami Beach ödelades till stor del av en kraftig orkan 1926 och innan man hunnit bygga upp det igen kom den stora depressionen. När det fanns pengar att bygga igen gjordes det i den då rådande stilen Art Deco. Att Miami är en ung stad, endast drygt 100 år. Att Fishers Island är en helt privat ö som man inte kan besöka om man inte är inbjuden av någon som bor där. Det gör Ophra Winfrey. Ska kolla med henne. Återkommer om detta.

Konstnär i arbete i Wynwood.
Graffitikonst i Wynwood.
Vacker graffiti.

Hoppar av i Wynwood och kollar den omtalade graffitin. Väggarna i kvarteren har använts som enorma canvases för gatukonst. Det är riktigt snyggt. Kvarteren är medvetet ruffiga i sin stil. Här är inte mycket som är tillrättalagt, även om det finns mycket riktigt snygga byggnader.

Moi och lite konst.
Lunchar på ett litet ställe jag hittar. Maten ackompanjeras av rockig reagge och två enorma byggfläktar.

Äter på ett litet ställe jag hittar på gatan. Det är varmt. Maten ackompanjeras av två enorma byggfläktar plus rockig reagge på hög volym. Ett par små tacos, som jag klämmer limesaft över, får räcka som lunch. Tar en mojito på baren bredvid. Den är inredd med en otroligt massa gröna växter, bastparasoll och enkla bord och bänkar i pastellfärger. Hemma är klockan 19:15 och då är det drinkdags. Nu har jag dessutom semester och då råder andra regler. Jag slås av det faktum att mycket drinkar serveras i plastglas. Min 150 kr’s mojito kom i ett stort plastglas.

Dricker mojito ur plastmugg mitt på dagen. Bara för att jag kan.
Snygg butiksinredning till exklusivt märke av bad- och kroppsprodukter. Helt i min smak.

Nästa hop off blir Little Havanna. Här samlades många av de kubaner som flydde Castros diktatur. De blev kvar. Här finns levande tuppar, dekorationstuppar, kubansk musik, mat och dans, en jädrans massa cigarrer som rullas och röks överallt, en ansenlig mängd barbershops, samt souvenirbutiker som säljer saker det står Cuba och Havanna på 🙄.

Cubansk feeling hela gatan upp.

På torsdagen åker jag mer buss och sen tar jag en båttur som ingår i bussturen. Får se en massa lyxvillor där det bor kändisar och prominenta personer. Den dyraste och största kostar 650 miljoner kr och är enorm. Tänker på mina 54 kvm. Två rum och kök. Och balkong! Glöm inte det. Jag har balkong. Kan ändå bara vara i ett rum i taget, tänker jag, och låter mig nöjas med det.

Så mycket Miami.
Skylinen av Downtown Miami.

Det är kväll och hela Miami Beach badar i färg. Baren på Collins Avenue heter Rock och spelar schysst musik. Blandade åldrar och laidback stil. Beställer ett glas rött vin och blir serverad det från en burk. Som en öl! Det var nytt för mig.

Färgexplosion om kvällen.
Många fasader har någon form av belysning som tänds om kvällen.
Det är så otroligt vackert. Jag nästan går in i lyktstolpar så mycket tittar jag.

Trots diset är fredagen en mycket varm dag. Jag har bestämt mig för en lång pw. Jag börjar vid South Point och jobbar mig uppåt. Sitter en stund i sanden precis vid det glasgröna havet och vilar. När jag är mitt emellan South och Mid Beach behöver jag något att dricka. Köper en juice på ett lyxhotells bar-och poolområde bredvid The Boardwalk. Den kostar 12$. Dricker långsamt så det ska vara länge. Servering sker i plastmugg… Får sällskap av en ekorre. Han ingår i priset.

Dags att ge mig ut på motionsrunda.
Får sällskap när jag vilar mig vid det glasgröna havet.
Mot beachen. Fast jag höll mig på gång- och cykelbanan.

Bestämmer mig för att cykla resten av min motionsrunda. Hittar en Citi Bike parkering och trampar iväg. Cyklar ända upp till North Beach. Svettig och med ömmande bakända parkerar jag två timmar senare nere på Washington Avenue på South Beach.

Selfie.
Dessa färggranna små hyddor. Utmed hela stranden finns de.

Sätter mig på en fullständigt invaderad Ocean Drive och beställer mat. Här är total folkfest. Gatan är avstängd. Staden är nedlusad av poliser och special agents. Som om man var mitt i en polisserie på TV. Det ska spelas Super Bowl här till helgen och det är ett enormt pådrag. Mycket som byggs upp och fixas iordning för eventet. Ungefär som göteborgskalaset minus langosvagnarna, tänker jag.

Ocean Drive har blivit en gigantisk folkfest inför Super Bowl som går av stapeln till helgen.
Trött och mätt. Sista kvällen. Snart februari i Sverige igen…

Imorgon lämnar jag detta fantastiska ställe. Jag ska hem och tampas med de sista fyra oxveckorna och känna västkustvinterns andedräkt – grå, fuktig och mörk, med en temperatur strax över nollan. Det är tur jag lever i en värld där det finns Miami.

Går till hotellet. Säger hej då till färgerna och alla vackra art deco byggnader.

När helg blir vardag och tvärtom – roster för en månad.

En av mina vänner på Instagram tyckte det skulle vara spännande att höra hur en arbetsmånad ser ut.
Jag blev jätteglad att få ett uppslag till ett blogginlägg så här ska jag visa och försöka förklara hur min kommande månad ser ut.
Ingen är ju den andra lik.

Ingen flight är den andra lik. Ingen dag heller. Nya destinationer med nya kollegor och nya passagerare gör att det ständigt förändras.

Tidigare levde jag ett liv som delades in i säsonger, inköpsresor och försäljningsmässor.
Det var styrt och inrutat, samtidigt som det gav mig möjligheten att lämna vardagen och resa en hel massa.
Men helg var helg och vardag var vardag för det mesta då.
Nu finns inget sådant längre. Jag vet knappast vad det är för dag längre. Senast idag fick jag stanna upp och tänka till vilken dag det egentligen var.
Jag jobbar när jag jobbar.

Jag reste mycket i mitt tidigare yrkesliv. Nu reser jag igen, men på ett helt annat sätt.

Nu har jag varit flygledig och hemma i Göteborg sedan i tisdags. Och idag fredag, åker upp för att ha standby över helgen.
På bilden här nedanför ser ni idag 24/1. Det står bara ARN, vilket betyder att jag har standby.
Framför den första dagen står det A vilket betyder at jag har flygplatsstandby.
På de två andra dagarna har jag koden R2 och då har jag hemma-standby.
Jag har en sen standby denna gång, utom dag två då den börjar 07:30, men i flygvärlden är det inte så tidigt…

Mitt schema, min roster, de närmsta veckorna. Ser ni de åtta tomma dagarna…!

Nästa gång jag jobbar är den 4 februari. En slinga på 5 dagar där jag är schemalagd och ser vart jag ska flyga.
Jag går på tisdag 06:30 på Arlanda och ska sedan sova i Malmö, i Umeå, och så två nätter i Göteborg innan jag checkar ut på lördagen kl 19:35.
Det är det tidig pick-up alla dagar på slingan, men sista dagen svänger det och är inte pick-up i Göteborg förrän 12:50.

Två rejäla slingor på fem dagar ger fler dagar ledigt mellan passen. Det passar mig som pendlar.

Som ni ser på bilden ovan är jag ledig i 5 dagar efter detta och sedan går jag på nästa slinga.
Då har jag sena flighter varje dag. Också här ligger jag ute. Kiruna en natt och Göteborg två.
Näst sista dagen kommer jag till Arlanda och får sova i Stockholm inför sista dagens flygning som går till Malaga.
Det är faktiskt första gången sedan jag blev fast anställd på 80% i september som jag får en bruten slinga.
Jag har ”biddat” att jag vill ha ”3-5 nights away from home bas” och det har jag faktiskt fått hela tiden.
Det är aldrig någon garanti men systemet gör vad det kan för att tillgodose dessa önskemål.

En vinge någonstans över ett vintrigt Sverige. Tacksam för all sol jag får här ovan molnen.

Efter denna 5 dagarsslinga är jag ledig i fyra dagar och sen har jag ett nytt standby-pass. Det är på 4 dagar och jag har hemma-standby.
Det är extremt tidiga morgnar detta pass och därför hoppas jag få veta dagen innan att jag ska flyga och vid vilken tid jag ska infinna mig.
Jag sover bättre om jag vet och jag vill helst komma ut på en slinga för hela perioden.
Jag kan bli utringd från 03:20 den första dagen och ringer de då ska jag infinna mig på Arlanda 80 minuter senare.
Det hinner jag inte om jag inte är duschad, sminkad och frukosten är förberedd. Tiden från lägenheten i Solna till basen på Arlanda är ungefär en timma och vilket ger 20 minuter för hår, påklädning och snabb kaffe/macka.
Jag måste alltså gå upp och förbereda mig så jag är redo ifall trafikvakten ringer.

hoppas kunna lyfta mot sol och ljumma vindar i nästa vecka då jag har åtta dagar på raken ledigt!

Även denna månad fick jag ett fint sjok med tomma dagar.
Mellan 27 januari och 3 februari är jag ledig och jag planerar just nu för fullt för att se om jag kan komma iväg på en tripp någonstans. Tänker sol och ljumma vindar…
Får se nästa vecka hur det går. Fortsättning följer.

Styrelseordförande i några dagar…

Med tuschfläckade fingrar och ett glas vin ska jag försöka sammanfatta mina Formexdagar.
Jag letar bland bilderna jag tagit och söker efter ett samband…
So let’s try to roll this!

Me and my buddie i fyra dagar. Hon för valberedningen och jag för styrelsen. Lika knäppa men i övrigt vääääldigt olika.
Jeeees vad vi håller på! Här gör vi en replika på systrarna Grafs tuttbild, fast med kläder på…

Sedan 2016 har jag arbetat som styrelseordförande i branschorganisationen för interiör-, design- och presentgrossisterna i Sverige. Jag blev styrelseledamot 2011. En av våra första och viktigaste uppgifter i den nytillsatta styrelsen 2011 var att anställa en ny VD. Det gjorde vi. Och det blev så bra.

Utan att han misstänkt något har vi lyckats få till ett mingel för vår avgående VD Göran och samtidigt hälsa den nye välkommen.

Dag 1: Pärlhyacinter, krokus, syrener… Det är vår inne på mässlokalerna i Älvsjö. Jag älskar det.
När det är som tyngst och högvintrigast ute är det vår härinne. Jag lever i en bubbla.
Max från eventservice kommer på avtalad tid kl 18:00. Hans vagn är full av bubblande dryck, glas och goda snacks.
”Pappa” har fortfarande inte fattat att vi ”har en grej på gång”.
”Pappa” är vår nu avgående VD Göran och i nio år har han på ett alldeles fantastiskt sätt genomfört de av oss i styrelsen fattade besluten och varit en klippa.
Våra avtalspartners och medlemmar strömmar till och skålar för vår avgående VD och hälsar den nye, som finns på plats, välkommen.
Det är blandade känslor – vemod över det om nu försvinner, nyfikenhet på det som kommer.

Total sommarfeeling på mässan. Jag fullkomligt knockades av detta vackra arrangemang.

Dag 2: Vi hoppa in i en taxi utanför mässan. Vi ska på middag med DHL som är en av våra större avtalspartners. Jag kollar på en massa siffror som rullar framme vid föraren och funderar på om det är meter vi åker eller om vi hamnat i en ”talibantaxi”.
Det visar sig vara det sistnämnda. 900 kr för en resa in till Vasastan från Älvsjö.
Vid 22-tiden sover jag nästan vid bordet och vid 23-tiden delar jag en taxi till hotellet med Håkan, vår baristajurist i montern.
Kan nämnas att den taxiresan kostar 297 kr.
Kan också nämnas att de andra drar till Stureplan och hamnar i en bar till kl 03:30…!

På Capri Due med DHL. Tryffelpasta och vin. Heaven!

Dag 3: Hela Stockholmsmässan är betonggolv. Det känns i fotsulorna nu. Vi pratar med såååå många, Anna och jag.
Det är ett roligt och givande samarbete. Hon representerar valberedningen och jag styrelsen.
Vi kör ytterligare en fotosession i fotohörnan. Instagamar och storyar.
På kvällen efter stängning är det mässmingel för utställare och kvardröjande besökare.
Snurrar bland borden, bland kollegorna, med vin i glaset. Slutar på hotellet med mat på fatet och ett hyfsat vettigt sänggående.

På mässmingel med min styrelsekollega Magnus.

Dag 4: Sista dagen. Alltid smått avslagen. Kan inte motstå en kaka i en monter. Det väcker sötråttan och sedan slinker det ner både det ena och det andra. Fan!
Får bli en detox när jag kommit hem efter flygningarna…
Vid fem stänger det. Vi hjälps åt att riva och sen sätter vi oss med var sitt glas vin. Det är sista gången vi har Håkan här. Han har varit vår barista i fyra år nu.
Och det är sista mässan ”Pappa” är med på.
Jag kommer sakna dem.

Så pryltrött som jag är så föll jag ändå pladask för denne firre. Visst är den helt underbar!

Sammanfattningsvis: Massor av foton i fotohörnet, många bra snack, mycket oborstat snack, galet mycket garv, jobb genomfört…
Nu sitter jag i baren på hotellet. I högtalarna ”Longing for Lullabies” med Kleerup.
Får mig att minnas för ett år sedan. Men det är en helt annan story…

Ja jäklar vad bilder det blev! Men kul hade vi!

Det där med motivation, igen…

I många år drev jag eget företag. Det innebar att jag arbetade hela tiden. Inte att jag rent fysiskt utförde ett arbete, men det var hela tiden med mig. Jag levde alltid med tankarna på företaget, som ett moln över huvudet ungefär.
Nu låter det som det var en plågsam och svår tillvaro. Det var det absolut inte.
Jag kan nog ärligt säga att jag hade ”the time of my life” och älskade det.

Med en av mina leverantörer i Hong Kong på den tiden jag reste världen runt och letade produkter. Älskade det livet. Också.

Men när kraften och kreativiteten sakta rann ur mig gick det inte att fortsätta.
Med eget företag kan du arbeta dygnet runt.
Det finns alltid något som behöver ses över, något som behöver förbättras, uppdateras, gås igenom, lära mer om. Det tar aldrig slut.
Och för att orka det och få det att blomstra måste lusten finnas där till 100%.

Nytt jobb. Ny tillvaro. Nytt sätt att uppleva världen. Lycka!

Idag är jag en kugge i jättehjulet SAS. Och det är så skönt.
När jag kommer hem och tar av mig uniformen är jag ledig. Då har jag inte längre något som jag behöver ta ansvar för. 
Om en kollega är sjuk, om ett plan går sönder, om det uppstår förseningar – det är inte mitt ansvar att lösa. Jag behöver inte släcka dessa bränder.
Jag har ansvar för att vara i tid till mitt arbete, för min arbetsposition på just den flighten, för att ihop med mina kollegor se till att säkerheten prioriteras enligt våra rutiner, att passagerarna mår bra och blir korrekt och fint omhändertagna, att vi utför vårt arbete så att vi kommer iväg i tid.

På ett hotellrum i Oslo gör jag mig klar att bussas ut till Gardermoen. Klockan är 0630 och har man gått upp vid 0315-0400 i tre dagar känns det som sovmorgon. Weird!!

När jag kommer hem och tar av mig uniformen är jag ledig. Då har jag inte längre något som jag behöver ta ansvar för.
När jag kommer tillbaka ligger det inte en trave arbete och väntar på mig. Ingen fullproppad inbox i mailen som jag ska ta hand om och svar på.
Jag behöver heller aldrig stressa för att bli klar innan ledighet.
Jag stiger av min flight och släpper allt. Jag kommer tillbaka efter min ledighet, tar på mig min uniform och börjar igen.
För en fd egenföretagare är det himmelriket.

Detta underbara crew har jag flugit med i tre dagar nu. Så roligt, så många skratt, så mycket knäppa grejor! Och alla vi tre kvinns är ganska nya på jobbet och vi är alla över 50. Bara det! Snyggt SAS!

Och så kollegorna! Behöver jag ens nämna det?
Det är faktiskt otroligt hur snabbt vi teamar upp.
På många arbetsplatser tar det tid att komma in i gängen. Så funkar det inte här. Det går på några minuter. Fascinerande.
Jag har nog aldrig skrattat så mycket på jobbet som jag gör nu och vad kan vara mer motiverande än det!

Vår underbare purser på slingan, Jonas. Så kompetent och bra. Här sitter vi och väntar på vår passiva flight till Oslo. Han får ofta höra hur lik Andreas i Alcazar han är. Senast igår av en tysk passagerare!

Det är alltid nya team, nya ansikten, nya historier att ta del av.
Jag älskar att få arbeta med så vitt skilda typer av människor när det gäller ålder, bakgrund och erfarenhet. På SAS finns verkligen allt.
Vi arbetar aldrig tillsammans i mer än en slinga. Nästa gång är det en ny konstellation. Ibland arbetar du inte ens i ett fast crew en slinga utan är en som hoppar in lite här och var.
Det är aldrig exakt samma crew, men det händer så klart att man får arbeta ihop med någon man redan flugit med tidigare.

Parkerat vår viking i Östersund och ska sova här en natt. Det är januari och solen står låg trots att det är runt 13-tiden. Den försvinner snabbt.

Nu har jag precis gått av en tredagarsslinga med ett crew på fyra personer och jag har haft så otroligt roligt!
Vi har skrattat så tårarna har runnit, berättat om våra liv, om gamla ex med sjuka beteenden, om intressen, om resor vi gjort, saker man skulle vilja göra, jobbtips.

Ovan molnen är himlen alltid blå. Är det därför de flesta av oss är så glada och positiva?


För mig som kommer från livet som egen företagare sedan 20 år är också detta en ny upplevelse. Att vara en i gänget på ett annat sätt än vad jag varit tidigare.
Nu har jag ”the time of my life” igen och älskar den här nya tillvaron.
Mitt liv i resväskan, på tågen, på flygen, på hotellen, med alla nya människor, med schema på kort varsel, med snabba omcheduleringar, med knäppa arbetstider, med veckor som aldrig följer ett mönster – med den oförutseende tillvaron helt enkelt.
Det är skönt när livet inte sitter fast.