Månad: juni 2020

När jag går till stationen för att ta tåget till Sthlm kommer Scorpions med Wind of Change i mina lurar.
Och jag minns en natt i Nice. Det måste varit 1998 när jag var nere för att hälsa på.
Snurriga av vin hoppade vi in i en taxi, in väninna och jag.
Natten var medelhavsvarm.
Lika galet varmt som vi har just nu.
Vi vevade ner rutorna. För att svalka oss.
På radion spelades Wind of Change.
Ett minne som brände sig fast.

Nu går jag med min kabinväska efter mig mot Centralen.
Jag ska flyga mina sista två leggar för denna period.
Kanske för detta år.
Vi får se.
Livet har gett mig ett fönster som står öppet och är ganska tomt.
Vad jag ska göra med den tiden som getts mig vet jag inte.
Och det är något ganska befriande i det.
Det där som alltid ska vänta till längre fram, kanske jag ska göra nu helt enkelt…
Kanske ska jag resa.
Besöka städer och länder jag har haft lust att se.
Träffa vänner runt om i Europa.
Passa på.
Göra det nu. Inte sen.
Carpa the fucking dag liksom.

Min ofrivilliga semester har jag hittills använt till att vandra.
Well, inte bara det.
Jag jobbar lite också.
Med diverse olika grejer.
Det har varit mycket med vårt underhållsprojekt i fastigheten som vi i styrelsen råddat med.
Inser att jag kommer att sakna många av dem jag haft att göra med under denna period.
Träffade på vår entreprenör i trappan och sa just det till honom.
Att det kommer att bli tomt när de är borta.
Att jag kommit att vänja mig vid att ha dem där.

Men jag kommer att vandra mig igenom sommaren verkar det som.
Har fått ner det i benen och tycker så mycket om det.
Ibland ensam, andra gånger ihop med något.
Jag traskar runt på vandringsleder i inlandet.
Och jag åker ut till öarna och går runt.
Tycker om båda.
Kanske ska jag ta några cykelrundor.
Ta mig lite längre på det sättet.
Funderar till och med på att vandra och campa.
Funderar på Kosteröarna.
Tycker namnet är så vackert.
Det lockar mig.
Det är så ”inte jag”, men nu har tanken väckts helt plötsligt.

Igår fick jag sällskap av min kursare från SAS, Arvid.
Jag gick från Floda till Tollered ensam.
Där mötte Arvid upp, vid Nääs Fabriker, och sedan gick vi till Norsesund.
På landsvägar, på stigar genom skogen och utmed sjöar.
Genom ett 30-gradigt sommar Sverige.
En så otvungen kravlös stund.
Bara gå där och prata.
Om våra jobb som förändrats så drastiskt denna vår.
Om framtiden.
Om vad vi vill göra med den tomma tid vi fått nu.

Nu sitter jag på tåget.
Åkte förbi den lilla perrongen där vi satt igår och väntade på att åka tillbaka.
Trots situationen jag hamnat i känner jag mig inte stressad för framtiden.
Jag känner på mig att jag kommer hitta upp i luften igen.

Livet är fullt av val.
Det är väl det som är att vara vuxen, tänker jag.
Att ha friheten att göra val och att sedan ta ansvar för dessa.
Vissa val är dock roligare än andra…
Vi som blev uppsagda gavs två val.
Det ena var att bli uppsagd, ta vår uppsägningstid och sedan ha 9 månaders återanställningsrätt.
Det andra var att återgå till resurspoolen, vilket innebär en ny anställning där du då avsäger dig din återanställningsrätt.
Jag valde det senare alternativet.
Av olika anledningar.

Hela den här Coronasituationen har varit, och är, mycket oförutsägbar.
Ingen har en aning om hur det utvecklar sig och när det har ebbat ut så pass att våra plan kommer upp i luften igen.
Well, de är väl redan uppe och flyger, men fortfarande i en mycket blygsam skala.
Jag tänker mer att de kommer upp på sådant sätt att det ger oss möjlighet att komma tillbaka.
Hela den faktorn var för osäker tyckte jag.
Det är ju fortfarande en hel del kollegor som finns kvar och dessa ska nu först och främst ges fullt arbete igen och gå från sina korttidspermitteringar tillbaka till sin ursprungliga tjänstgöring.
Om det inte går att ge dem fullt ut innan tiden för korttidspermitteringarna går ut så tänker jag att det fortfarande finns risk för att SAS måste säga upp ännu fler…
Då hamnar jag ännu längre bak i kön för återanställning.
Detta var min första tanke.

Tanke nummer två var att jag trots allt står ganska långt bak i kön.
Det är många före mig som har rätt till återanställning innan det blir min tur.
Går det långsamt att starta upp resandet igen så är risken för stor att min tid har gått ut innan man är framme vid mitt slutdatum.
Eftersom jag dessutom har kortare uppsägningstid än många av dem framför mig så rinner min tid ut före deras.
Det är också svårt att veta i vilken takt återanställningarna görs.
Allt beror ju på hur pandemin utvecklas och hur våra resenärer agerar.
Ytterligare en stor osäkerhetsfaktor som jag var tvungen att ta hänsyn till.

Det har alltid varit under sommarmånaderna, maj – september, som vi flugit mest.
Nu är det redan juni och uppsägningen börjar gälla från 1/7.
Jag skulle alltså ha 1 månad uppsägning + 9 månader, dvs tom 30/4.
Hinner jag inte fram till ”repet” innan dess så är jag ute ur leken.
Och det är ju under november – mars som vi har som minst flighter…
Återanställningarna kommer alltså med största sannolikhet att gå långsammare då.
Denna tanke var min tredje.

Om jag faller ur företaget nu, vid 57 års ålder, lirar sannolikheten för nyanställningar och kurser inte till min fördel.
Efter detta fullständiga sammanbrott för flygindustrin som Corona varit, är det svårt att sia om vad den närmaste framtiden innebär.
Om jag väljer resurspoolen är jag kvar i företaget.
Jag behåller min uniform, jag kommer att få min årliga nödträning, jag har kvar in iPad och jag har kvar min möjlighet till personalbiljetter med SAS.
Och det viktigaste av allt – jag lämnar inte företaget.
När SAS har återanställt alla de som vill och som har kvar den rätten, så kommer de att ge oss i resurspoolen möjlighet till tillsvidareanställning.
Jag fick ju den chansen förra våren och valde att tacka ja till 80% fast tjänst.
Den möjligheten hoppas jag kunna få igen lite längre fram.

Så nu blir jag ”timmis” igen.
Jag kommer troligtvis inte att kunna flyga mer i år efter den 1/7 eftersom korttidspermitteringarna gäller till 31/12.
Det skulle i så fall vara om de avslutar dem innan dess.
Så nu blir det ett break för mig.
Sorgligt, men nödvändigt.
Alla som hade dessa två val att göra har resonerat utifrån sina egna perspektiv.
Alla har sina ingångslägen.
Mina är de jag redogjort för här ovan.
Ett beslut var tvunget att tas och nu är det det som gäller tills vidare.
Jag har landat i det och är nöjd med mitt val utifrån den situation jag hamnade i.
Håll tummarna för oss alla att vi snart är tillbaka!

Det kommer tillfällen i livet då man tvingas starta om.
Det kommer att hända alla ju mer åren packar in under en.
Ingen går fri.
Det svåra är att förmå sig att ta steget.
Man vet att den plats man just nu är på måste ändras.
Man måste börja om sig själv.
Det kan var arbete, förhållande, bostadsort… you name it.
Man vet vad man har, men inte vad man får, även om det man har är dåligt och just därför är det svårt och motigt.
Just därför gör man ofta inte det nödvändiga.
De gånger jag valt att starta om, bryta upp och gå vidare, har det trots allt alltid mynnat ut i något bra.

Men denna gången har jag inget val.
Omständigheterna har gjort valet åt mig.
Och jag stretar emot mentalt.
Vänder tjurigt ryggen till och stampar lite med foten.
Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva omstarta mig själv igen.
Inte nu när jag hittat något jag älskar så mycket.
Jag är inte klar med detta. Inte på långa vägar klar.
Men verkligheten är brutal som alltid.
Jag tvingas lämna ett liv som gjort mig så innerligt glad.
Det är inte rättvist.
Men vem har sagt att livet ska vara rättvist.

Det som jag varit rädd skulle hända ända sedan den där regniga nattlandningen i Göteborg efter en Teneriffaflight i mitten av mars, har hänt.
Då såg vi vår VD’s pressmeddelande och insåg att coronvågen dragit in som nån slags tsunami och att flygbranschen drogs med på ett fullständigt förödande sätt.
I början fanns hoppet att detta skulle ebba ut inför sommaren och att planen skulle komma upp i luften igen.
Men tiden gick och de blev bra värre.
De små ljusningar som kommit den senaste tiden var inte tillräckliga för att stoppa det oundvikliga.
Och nu gick lien.
Skoningslöst.
I LAS-ordning.

Jag hikeade runt på ett försommarvackert Brännö under tisdagen.
Upplevde klippor, skärgårdsskog, små nyfikna lamm, trift, bomullsbollar, allehanda fåglar och havet.
Det salta blåa västerhavet.
Och junisolen, den som aldrig riktigt går ner.
I öronen hade jag en bok.
Mina vandringar har blivit mitt sätt att leva just nu.
Jag carpar dag för fullt när vädret tillåter och när den inte gör det finns det alltid lite jobb rörande mina uppdrag.
Eller en serie att titta på.
Eller bilder att gå igenom.
Eller texter att skriva.
När jag satte mig på Brännö Varvet och tog en kaffe innan jag båtade mig tillbaka till stan förstod jag att något hänt.
FB-gruppen för oss SAS-anställda på STO-basen översvämmades av inlägg.
När jag kom hem och öppnade min SAS-iPad såg jag att också jag fått beskedet om uppsägning.

Jag ska låta tankarna tumla runt ett tag innan jag bestämmer mig.
Det måste få landa, men jag har två möjliga val:
1/ Att låta mig sägas upp med återanställningsrätt inom 9 månader + min uppsägningsmånad.
2/ Att avsluta min anställning och skriva kontrakt för att gå tillbaka till resurspoolen.
Alternativ två gör att jag med säkerhet inte kommer att flyga mer under 2020.
Troligtvis kommer jag inte heller att göra det om jag väljer alternativ 1 då det finns anställda kvar och jobben kommer att fördelas på dessa.
Min chans till återanställning under 2020 bedömer jag som liten.

Så nu är det dags igen.
För omstart.
Det kunde varit så mycket värre tänker jag.
Tänker att mitt liv är som en roman och jag har huvudrollen.
För om jag inte gör det riskerar livet att passera vid sidan om mig.
Alla de där små sakerna som gör det så vackert kommer att passera obemärkta.
Tänker att oavsett så är det en välsignelse att få vara här just nu.
Och mitt mål är att få flyga igen.
Det är det jag vill.
Jag är inte klar med detta.
Jag vill ha mitt bästa liv tillbaka så fort som möjligt.

Efter en vecka med vandringar avslutar jag veckan hemma.
Det regnar ute när jag vaknar.
Det klafsar på rutan.
På byggställningen.
På livet…
Tvättstugan bokad, städningen planerad, adminjobb samlat på hög.
Göromål för en innedag med regn.

Jag har gjort mina dagar till vandringsdagar.
Det passar mig just nu.
Mycket tankar. Mycket egentid.
Mer än vad jag är van vid.
Måste göra något bra av det.
Vandringarna börjar sätta sig i benen.
Och i huvudet.
Jag gillar det.
Kan längta till nästa.. och nästa.. och nästa..
Vad göra jag när är jag gått dem?
Gå dem en gång till?
I en annan årstid?
En sval oktoberdag när skogarna brinner?
Förhoppningsvis jobbar jag igen då.
Får gå mina turer på andra ställen i Sverige.
Jag fastnade för Gotaleden.
Kan känna ett rejält sug efter att fortsätta på den.
Det är totalt 71 km fördelat på nio etapper.
Jag har gått två.
Göteborg – Skatås och Skatås – Kåsjön.
Det finns kvar. Det blir sommarens mål.
Att gå dem alla.
I början av året hamnade Gotaleden på plats 16 av de 52 resmål för 2020 som New York Times listade som de bästa att uppleva.

Och så ska jag ut på öarna i Göteborgs skärgård.
Vandra runt där.
Lukta på västerhavet.
Smeka klipphällarna.
Kenneth och jag besökte Vrång för ett par veckor sedan.
Dit kommer jag att åka tillbaka.
Tyckte mycket om den lilla ön.
När jag några dagar senare satte mig på båten till Brännö gick jag av på fel ö.
Hamnade på Köpstadsö, Kössö i folkmun, och till sist på Styrsö.
Men det spelar egentligen ingen roll var jag hamnar.
Huvudsaken är att det finns fina rundor att gå och nya vyer att uppleva.

När Monica och Paula gått hem efter snack och vin på kvällen ser jag ett avsnitt av Jills Veranda.
Det med Miriam Bryant.
Hennes låtval får mig att falla genom tiden.
Jag är 29 år och det ska aldrig bli vi.
”Jag kommer aldrig att lämna henne”, säger han den första kvällen.
Han lever med en annan kvinna.
Jag tänker inte så mycket på det.
Bryr mig inte om det.
Tror det ska bli en sommarromans.
Det blir inte så.
Fem år ska vi ge varandra.
Jag älskade honom. På riktigt. Skärande riktigt.
Jag har aldrig velat ha barn.
Han är den ende jag velat det med.
Och så var det var jag som lämnade.
Jag flyttade ner till Göteborg och startade ett nytt liv.
Var det medvetet?
Nej, men jag hade troligtvis inte klarat av att släppa honom annars.
Och där nere i Göteborg bestämde jag mig för att jag inte skulle ha några barn.
Jag ville inte det.
Det var inte min grej.

Jag ligger på alla fyra och rensar avloppet.
Radion står på.
Det landar tungt och längtansfullt i magen när jag hör att SAS öppnar upp mot Nice, Palma, Tessaloniki, Athen…
Hoppet!
Kanske får jag snart fortsätta det kapitel i livet som jag kommit att älska.
Mitt nomadliv.
Livet i resväskan.
Det är det som passar mig.
Det är så mitt liv blivit.

”Bittersweet memories
That is all I’m taking with me
So goodbye
Please, don’t cry
We both know I’m not what you need…
I hope life treats you kind
And I hope you have all you’ve dreamed of
And i wish to you, joy and happiness
But above all this, I wish you love…”