OXVECKOR OCH VARDAG

Tre veckor in i 2021 nu.
I djupet av oxveckorna.
Inser att jag har omvärderat dem lite med åren.
Inte så att jag helt plötsligt tycker om vintern.
Det kommer nog aldrig att hända.
Men jag finner ett lugn i vardagen efter helgerna.
Jag har aldrig haft krig med mörkret.
Det kan jag omfamna.
Trösta mig och gömma mig i.
Mörkret kräver inte mycket.
Men kylan har jag svårt att förlika mig med.
Och snön.
I stan blir den bara isig och grå-brun.
Inget vackert i det förutom precis när den faller.

Mörkret och jag har aldrig haft något otalt med varandra. Jag kan tycka om dess kravlöshet och dess omfamning. Det är kylan jag har svårt för. Januari och jag har aldrig varit vänner, men dess vardagslunk är lugnande.

Jag har tagit bort all jul.
Det gör jag tidigt.
Helst redan dagen efter nyår.
Inget är så dammigt som jul i januari.
Vi har lämnat midvinterns botten med en månad.
Stigit mot ljuset med 1h 10min.
Det är redan märkbart på kvällarna.
Nästan hela ljusningen har skett där.
På morgonen har det bara förändrats med 22 minuter.

Ljuset är på väg tillbaka. Botten nåddes den 21/12 och nu stiger vi. När ljuset tillåter kommer jag att ge mig ut på öarna och på lederna och vandra igen. Längtar…

Långt nere under mig, i berget, borrar de för Västlänken.
Jag hör det varje dag.
Staden är uppgrävd på sina ställen.
Många ondgör sig fortfarande.
En taxichaufför sa:
”Kommer du någonsin att behöva åka där, eller gå av här?”
Han pekade mot stationen som byggs vid Haga.
”Nej, sa jag. Troligtvis inte. Men jag åker inte spårvagn heller. Trots det behövs de.”
Människor tänker så konstigt ibland.
Utgår enbart från sina egna behov.
Har svårt att ta in helheten.

Det är spännande att se hur staden ständigt förändras. När jag flyttade hit och startade butik såg inte detta kvarter på bilden ut så här. Då låg här en frukthandlare med en skjulliknande lokal med asfalt som golv och öppet åt många sidor. Alltid kallt. Jag tror personligen på förnyelse och utveckling.

USA har svurit in en ny president.
Den förre vägrade närvara.
Clinton, Bush Jr och Obama gjord en hälsning och ett lycka till istället.
Snyggt.
Man måste kunna ”föra sig” som min pappa brukade säga.
Jag är glad att den orangea mannen är borta.
Men vet inte vad jag tycker om den nye.
Den äldste någonsin.
Kommer han ens att överleva sina fyra år…?
Det ser knappast ut så.

Fixa lite vardagsstämning en måndagskväll. Älskar levande ljus och punktbelysning. Har svårt för taklampor. Inser att jag faktiskt inte har några…

Världen vaccinerar för fullt.
Det kommer vara min mammas tur snart.
Hon ser fram emot det.
Att få gå ner till ICA Evertá i byn och handla själv igen.
Det är de små glädjeämnena.
De där viktiga små som gör att man lever på riktigt.
När jag lever för dem så lever jag hela tiden.
Som ljudet av regn och blåst när jag ligger i sängen om kvällen.
Och slår upp boken.
Känner papperet under fingertopparna.
Eller när jag vaknar tidigt och sätter mig i soffan och titta rakt ut i mörkret.
Med en varm kaffe.
Och mitt lilla manus på datorn.
Att få öppna dörren för vännerna en fredag.
Hälla upp var sitt glas vin.
Och ta vid där vi slutade sist.
Eller känna varm hud mot min.
Läppar mot min nacke…

Vardagslivet. Vänner. Relationer. Enkel glädje. Kan jag glädjas åt lite har jag mycket att vara glad åt, eller hur?

Idag är verkligheten en grå fuktig vadmalsfilt.
Molnen släpper snöglopp utanför fönstret.
Jag har räknat ut att jag behöver skriva ca 5000 ord i veckan t.o.m. juni.
Då har jag ca 110 000 ord.
Plus de drygt 20 000 jag redan har.
En genreroman ligger på ca 80 – 100 000 ord.
När jag finputsar och redigerar försvinner mycket.
Måste alltså ha mer från början.
Mina blogginlägg brukar ligga på mellan 500 – 800 ord ungefär.
Under tiden jag räknar ord övergår gloppet i regelrätt snö…

UTVALD – part two

Hans verbala slag försvagade mig.
Och det eskalerade.
I början var det inte så.
Då riktade han ilskan utåt, mot andra personer.
Företeelser eller oförrätter han ansåg sig blivit utsatt för.
Och det enade oss när jag höll med honom.
Då trodde jag aldrig att den skulle kunna drabba mig.
Jag var liksom skyddad mot den, vreden.
Det var mycket som hände i mig när han var arg.
Jag som alltid varit så orädd.
Som tagit mig an världen, företagandet, livet, utan att blinka.
Vågat ge mig in i saker.
Tyckt så mycket.
Haft åsikter.
Jag blev tystare och tystare.
Började hålla inne med mycket.
Sa inte längre vad jag tyckte.

Jag den sommaren jag träffade honom. Vem var jag då och vem har jag blivit efter det? På vilket sätt förändrade det mig som person? Jag har vänt och vridit på det. Har ett behov av det. Att förstå hur jag kunde låta det gå så långt som det gjorde. Att jag lät en person som han få så pass mycket ”makt” över mitt liv, min person.

Han sa: Jag tänker sova hemma ikväll. Och jag tänker gå hem nu.
– Jaha… men…
– Och jag tänker sova ensam.
Vi hade varit ute och ätit och var på väg hem till mig.
Det kom aggressivt och från ingenstans.
Jag tog ett steg tillbaka.
Det var ett stort obehag över hela situationen.
Över sättet han sa det på.
Blicken i hans ögon.
Och ett spänt drag över munnen som förvred ansiktet på honom.
– Men vi ska ju åka… imorgon…, stammade jag.
– Ja! Vad spelar det för roll? Du får komma och hämta mig.
Han vände ryggen åt mig och gick.
Ingen förklaring.
Jag intalade mig att det inte betydde något.
Gjorde problemet till mitt.
Att jag var överkänslig.
Men det var en ny ton och jag visste det innerst inne.
Dagen efter var han som vanligt.
Berörde inte det som hänt.
Det gjorde inte jag heller.
Ville inte förstöra det som var bra igen.
Ville inte väcka det där dåliga.

Varför stängde jag inte dörren för honom? Varför tog jag inte det där steget tillbaka och tänkte igenom situationen? Bad honom fundera över hur han ville ha det? Alla varför… alla borde…

Det negativa började mer och mer riktas mot mig.
Jag borde ha förstått… redan då…
Så mycket jag ”borde”…
När jag tänker på det i efterhand så känner jag inte igen mig själv.
Jag accepterade hans ton.
Lät honom hålla på utan förklaring.
För detta fortsatte.
Och det blev mer och mer vanligt.
Detta var bara en av de första i en lång räcka incidenter.
Och just det där att jag fogade mig, inte ifrågasatte…

Även min Viggo fick utstå en hel del ovett från hans sida. Viggo.. lille vän.. som varit så van att alltid få finnas med mig. Sova i min säng, ligga i soffan. Nu skulle han helt plötsligt börja ”fostra” min hund. Skällde på honom när han var i sängen. Jag sa till på skarpen. Detta klarade jag inte. Att han använde hårda ord mot Viggo. Hunden med det största hjärtat. Som bara ville vara till lags och aldrig utmanade eller betedde sig dumt.

Irritationer mot sådant jag sa eller gjorde inträffade oftare ju längre tiden gick.
Mot musik jag tyckte om.
Mot kläder jag bar.
Filmer jag ville se.
Det var väldigt förvirrande för mig.
Jag frågade honom ibland om han älskade mig.
Det sa han att han gjorde.
Men aldrig som han gjort i början.
Han visade det inte heller.
Inte på några sätt längre.
Efter ett tag ville jag inte ställa den frågan längre.
Det var som att be om kärlek.
Och jag skämdes inuti.

I sociala sammanhang var han alltid uppmärksam och bekräftande. Det var ett spel för gallerierna. Han var en Dr Jekyll och Mr Hide. Yta var allt för honom. Ett polerat svin, helt enkelt. En psykopat.

Han sa: – Det är bara att komma ner till sommarstugan. Det måste ni göra.
– Gärna, sa P. Vi är lediga första veckan i juli.
– Ja, men kom ner då, sa han.
Vi var på födelsedagsmingel för P’s sambo.
Det var i slutet av juni.
Jag sa: – Men det funkar inte. Det är inte vår vecka. Det är mamma som är i stugan då…
Han låtsades som ingenting.
Slätade över det inför P.
Skrattade ansträngt och tillgjort.
Jag fick en fullkomlig utskällning när vi gick hem en stund senare.
Jag hade generat honom inför P.
Hur trodde jag att de någonsin skulle vilja umgås med oss igen.
– Du är en fullblodsegoist, skrek han. Du kan inte bete dig!
– Ja men herregud! Du kan väl inte lova bort helger i stugan som inte är våra, svarade jag.
– Har jag inget att säga till om? skrek han tillbaka.
– Nej, inte i det fallet. Det är redan bestämt och uppgjort om veckorna, svarade jag. Ska det fungera för oss som ska vara där så måste vi respektera det som är överenskommet.
Han gick ifrån mig.
Lämnade mig där.
Hela helgen straffade han mig med sitt mörka helvete.

Jag lärde mig känna igen hans sätt när han var på elakt humör. När hans energier var dåliga och mörka. Det syntes i hans kroppsspråk, hans blick, hans röst. Och framför allt i hans drickande. Som bara eskalerade. Aldrig mer, har jag lovat mig själv. Aldrig mer ska jag låta någon komma in i mitt liv som har minsta tendens till det sjuka beteende han uppvisade.

I min mage satte sig något obehagligt som inte försvann.
Jag började notera förändringar i hans röst.
I hans gester.
Hans sätt att gå.
Med uppdragna aggressiva axlar.
När han gick snabbare än mig på gatan, en bit framför.
När han stängde dörren hårdare än vanligt.
Eller var stressad och hård när han pratade med sina barn.
Hans kyliga blick över bordet vid middagar.
Den som visade att han inte var nöjd med mig.
En blick som bara jag lade märket till.
För det var bara jag som visste.
Han var bra på att dölja utåt hur han var.
Skulle aldrig behandla mig illa inför andra.
Det skedde alltid när vi var ensamma.
I sociala sammanhang presenterade han mig som ”min Helena”.
Där var han en helt annan person.

REAL WOMEN / PREFECT WOMEN

”Real women are not perfect
and perfect women are not real.”
De orden fick mig att stanna upp.
Och tänka.
Förväntas jag vara perfekt?
Eller näst intill i alla fall.
Inte för mycket – inte för lite.
Av något.
Slank, men inte mager.
Kurvig, men inte fet.
Synas och höras, men inte för mycket.
Självständig, men ändå lyda.
Vara mig själv, men ändå passa in i boxen.

Tre år gammal, med hela livet framför mig. Jag blir så glad när jag ser denna bilden. Och jag tycker så mycket om den lilla människan som kikar fram genom alla lager av år som lagts på henne. Jag hade en fin och bra barndom. Jag fick utvecklas ganska mycket som jag ville. Jag var svår att styra och ställa med. Jag var ingen foglig liten söt flicka…
11 år gammal och glad i livet. Det faktum att mina kanter skulle filas ner och anpassas kom nog mer från samhället i stort än från mina föräldrar. De var alltid stöttande på de vägar jag valde att ta i livet.

Grejen är att jag har nog aldrig varit lagom.
Alltid för mycket.
Av det mesta.
Jag är född med stora känslor.
Skrattar högt och frustande.
Så jag får ont i magen och tårarna rinner.
Pratar mycket.
Har åsikter om det mesta.
Känner allt.
Älskar så det påverkar varje cell.
Och det motsatta.
Men livet formade mig.
Jag fick mig själv att tro att jag var svår att älska.
Kanterna slipades till och utan att jag själv märkte det så förändrades jag.
Blev lite tystare.
Lite mer återhållsam…

21 år gammal i Nice. Vilda år där jag levde loppan och kunde göra lite precis som jag ville. Dessa år var bra för mig. Här fanns inget ”dömande” samhälle på samma sätt som hemma. Här var jag bara ”Helena”. Ingen annan.
27 år gammal på Calle Flygare Teaterskola. Bilden är tagen inför vårt slutuppspel på teatern vid Gröna Lund. Mina år i Stockholm var också mina egna, precis som åren i Nice. Det frigörande i att få leva i en stad där man är en i mängden.

Jag förväntas framför allt vara återhållsam när det gäller sex.
Jag ska gilla det, men inte för mycket.
Har jag mycket sex är jag en slampa.
Det är inte bra.
Men tar jag inte för mig så är jag tråkig.
En allt igenom ointressant sexpartner.
Och en sån vill ingen ha.
Hora/Madonna-komplexet som många har svårt att förhålla sig till.
Vi är väldigt olika även på det sexuella planet.
En del har stor aptit, andra mindre.
Det gäller både kvinnor och män.

35 år gammal och göteborgare sedan 3 år. Skaffade mig en liten devon rex-kille som jag döpte till ET Amarillo.
40 år gammal. På mitt kontor när företaget hade lokaler på Ringön. Jag minns så väl när bilden togs. Det var för en sån där spalt med ”5 snabba” där de frågade ett gäng egna företagare vad vi tyckte om någon. Vad frågan gällde har jag inte längre en aning om…

Jag hade en gång en person i min vänkrets som plötsligt började slänga sig med ordet ”promiskuös”.
Det är ett epitet som så gott som aldrig läggs på en man.
I de allra flesta kulturer anses kvinnlig promiskuitet förkastligt medan manlig dito i stort sett är accepterad.
Han förväntas ”så sin vildhavre” och leva livet.
Men jag betackar mig för att någon annan ska komma och kalla det för promiskuöst!
Oavsett om du är man eller kvinna.
Men face it, männens spelplan är så oerhört mycket större.
Det har den alltid varit.
Det lär vi oss från tidig ålder.
Det är bara att lyfta blicken och se vad som händer i världen.

42 år gammal på julfest med min personal, styrelse och andra som var verksamma i mitt företag på olika sätt.
46 år gammal på min bror fest för syskon och några kusiner. Han fyllde 40 år och vi satt på balkongen och partade hela kvällen innan vi drog till ”Stage Door” och festade vidare.

Med åldern kommer styrkan att säga ”fuck that” till allt det där.
När mitt behov att passa in blir mindre.
När jag inser att jag lever för min egen skull och inte för andras.
Inte ens för mina närmaste.
När vännerna jag har tycker om mig för den jag är.
När jag har rensat ut dem som inte gör det.
De som gärna och ofta vill tala om för mig hur jag ska vara.
Som tar min energi, är ogina eller på andra sätt försöker förminska mig.
När jag bara tillåter män i mitt liv på mina villkor.
Män som är alltigenom schyssta.
Och som får mig att skratta och må bra.
Män som jag älskar på mitt sätt.

46 år gammal på Liseberg med personalen.
47 år gammal på födelsedagsfest för min lilla Fredrica Helena när hon fyller 4 år, Bilden på moster H är tagen av födelsedagsbarnet.

Så är jag en feminist?
Ja, det är jag.
En sån feminist som anser att alla människor ska ha samma möjligheter oavsett kön.
Och som tycker att alla måste ta samma ansvar för sitt liv och sina handlingar oavsett kön.
Att vi ska ha samma lön för samma arbete.
Och att vi ska ha samma frihet att välja hur våra liv ska se ut.
Vi ska vara helt jämställda när det gäller lagar och regler.
Och vi ska få våra arbeten och uppdrag tack vare meriter och inte pga kön.
Rätt person på rätt plats, alltid.
Aldrig kvotering.
Kvinnor är inte snällare eller mjukare än män.
De är precis lika goda och dåliga.
De är inte mer omtänksamma eller bättre lämpade för varken det ena eller det andra.
Det är inte könsbetingat.
Det är en fråga om personlighet.

2011 i Nice. Jag är 48 år. Jag brukade åka ner och besöka leverantörer i Provence varje vår och planera nyheterna inför hösten. Jag passade alltid på att ta en långweekend och umgås med mina vänner när jag ändå var där. Detta är i mars och det är redan skönt i solen.

Jag inser att jag nog levt utanför ramen en stor del av mitt liv.
Människor måste få leva sina liv så som de själva önskar.
Oavsett hur det livet ser ut.
Jag vill inte vara lagom.
Jag vill inte leva enligt andra normer.
Jag vill leva mitt liv.
Det är det enda jag har och får.
Och jag säger till mig själv; förlåt för att jag försökte förändra dig.
Förlåt för att jag fick dig att tro att du är svår att älska.

2011 i Varberg i den nedgående solen. 48 år gammal.

2020 – ANNUS HORRIBILIS

Januari – Februari – Mars
Flygslingor i norr och okristligt tidiga morgnar.
Layovers i Oslo efter 14-timmarsdagar ToR Las Palmas.
PW:ar mig runt svenska metropoler i kyla, snö och isande vindar.
Älskar alla roliga, knasiga, underbara kollegor som gör mitt liv.
Och världen från ovan över Europa.

En vy jag älskar – solnedgång och en flygplansnos. Här har vi parkerat planet i Skellefteå och ska sova där över natten för att flyga ner dagen efter på eftermiddagen. Ett annat crew tar över denna maskinen ner till Arlanda.
En vintrig PW i Östersund utmed Storsjön. Solen står lågt och ger mig en fantastisk bild.
Och så var det Formex på Stockholmsmässan. Tänk om vi vetat då när denna bilden togs att de båda kommande Formex, augusti 2020 och januari 2021, skulle komma att ställas in…

Jag drar till Miami för fyra dagar i tropiskt klimat.
Bara för att jag kan.
Bor på ett litet art deco-hotell på Ocean Drive.
Vandrar, cyklar, åker på stadsturer, dricker mojito i Wynwood och vin i Little Havanna.
Älskar varje minut av mina fyra dagar där.

Kan det bli mer Miami! Baywatch-husen på South Beach.
Älska på all Art Deco som Ocean Drive och Miami är känt för. På dagen är färgerna vitt, blått, turkos och grönt. På kvällen när allt lyses upp är det ett färgfyrverkeri utan dess like. Magiskt!
Att få strand och värme i slutet av januari är helt underbart. Även om jag aldrig solar och badar så vill jag ha värme och sol.

I Kina har någon ätit en dålig fladdermus…
Och här hemma börjar folk hamstra toapapper…
Och det blir mer och mer tydligt att den där fladdermusragun kommer att påverka oss mycket.
Och helt plötsligt går det i en rasande fart.
Landar i Gbg efter en mardrömslik flight ToR Teneriffa.
Mitt i flygturen hem slår matförgiftningen till och jag får sitta längst bak på en tom rad med en plastpåse och kräkas.
När vi sätter hjulen i backen strax före 02 på natten vräker regnet ner.
Och vi har blivit permitterade.
Jag är helt slut efter att ha tömt mig fullständigt.
Situationen är surrealistisk.
Inget går längre att planera när det gäller våra flygningar.
Vi har inte en aning om hur morgondagen ser ut.
Vi går från 100 till noll på ett par veckor.
Och på bara några dagar är flygplatserna stora öde och tysta.
Planen är tomma ner och fulla upp när vi hämtar hem skandinaver från södra Europa.

Morgon på ett hotell någonstans i Sverige. Fixar mig för en dag i luften.
Marco och jag i bakre galleyet. Vi skulle flugit en tur till Las Palmas med layover. Som vi hade längtat till detta! Allt frös inne. Istället fick vi flyga en ToR och sedan ligga på hotellet vid Gardermoen och jobba därifrån i ett par dagar.
Arlanda börjar mer och mer likna en spökstad. Planen står parkerade. Alla Terminaler utom T5 stängs ner. Den lilla trafik som går körs därifrån. Från 100 till 0 på ett par veckor. Overkligt.

April – Maj – Juni
Jag flyger några enstaka flighter.
Vi arbetar med ansiktsmasker och ställer in all servering.
Och tvättar och spritar händerna torra och fnasiga.
Passagerare måste ha mask ombord.
En del har cyklop.
Några en typ av gasmask.
Andra kör duschmössa till masken.
Oklart varför.
Flygplatserna dånar tomma mitt i covid-mardrömmen.

Vi får vänja oss vid att arbeta i masker. Detta är vad som kallades en ”high risk flight”. Vi flyger tomma ner till södra Europa för att hämta hem skandinaver.
Ett öde Gardermoen, Oslo. En bild som säger så mycket. Mina två crewkollegor ensamma i en lång lång gång. Inte en människa. Bara våra steg som hördes.
En av mina sista flighter 2020. Ett mardrömsår för flygbranschen och alla vi som arbetar där och älskar det.

Livet som vi känner det, ställs in.
Konserter, event och resor.
Allt det där människor möts och umgås tas ifrån oss.
Jag vill ha trängsel i en bar.
Jag vill ha närhet och arbete och trång kollektivtrafik och köer och svettiga nattklubbar.
Jag vill leva utan att tänka.
De resor jag planerade under våren läggs åt sidan.
Inget New York, Berlin, London…

Affischer för konserter som aldrig blev av. Det rasslar i blåsten. Livet som fick ställas in.
Med min mamma och mina syskon i samband med mammas 80-års dag. Vi firar ute bland påskliljorna i Fagered med en pick-nick.
Hemma i fastigheten pågår vårt stora underhållsprojekt. Som styrelseordförande i föreningen har jag mycket att göra med det under vår och försommar. Lite ovanligt att helt plötsligt ha män utanför sovrumsfönstret… Det gäller att tänka sig för innan jag studsar runt in the nude…
Den sista juni börjar ställningarna tas ner. Helt underbart att få allt ljus och den fria utsikten tillbaka, men samtidigt saknar jag kontakten med alla som varit inblandade; entreprenören och hans män på plats. Vilket fint team de var.
Här står min nya balkongdörr redo att sättas in.

Så jag blir en vandrare.
Köper en ryggsäck och möter våren och sommaren på mina hikings.
Jag blandar stadsvandringarna med turer på öarna.
Tar båten ut i skärgården och hoppas av på en jag bestämt i förväg.
Och så jag går vandringsleder.
Jag maler i mig hela Gotaleden.
Vissa sträckor går jag flera gånger för de är fina och jag har lust.
Det blir många steg under denna sommar.
Och mycket böcker, poddar och sommarpratare i öronen.
Tid är det jag har mest av.

Vandring över broarna utmed älven om våren, när körsbärsträden blommar som vackrast.
Vandring på Styrsö med ett alltid närvarande västerhav.
Gotaleden. En vandringsled som blivit utsedd av New York Times till ett av de 52 besöksmålen i världen år 2020. Västsverige och Gotaleden kom på 16:e plats.
På en av etapperna följer Arvid med. Vi gick utbildningen till cabin crew tillsammans 2018 och nu är vi båda uppsagda…
Varm och trött tar jag igen mig utmed en brusande Säveån och käkar en medhavd macka. När våren och sommaren kommer 2021 ska jag gå leden en gång till.
Trift och klippor på Brännö. Så mycket sommar det går att klämma ur en tub med Sverige.

Juli – Augusti – September – Oktober
Jag börjar pendla till Nice.
Får medelhavsvärme på huden och sol i ögonen.
Cikadornas gnissel i öronen och doften av pinje, hetta och sälta.
Får byta mina nordiska vandringar mot rivierans.
Hittar fina hikes utmed det azurblå havet och upp på Alpernas utlöpare.
Skriver i skuggig värme på terrassen.
Dricker vin på uteserveringar.
Äter i Vieux Nice.
Vandrar runt i några år av mitt liv.
Där jag levde som ung vuxen och tog dagen som den kom.
Mitt andra hem.
Dit jag alltid kommer tillbaka.
Bor hos min ”bror” Fredo.
Är så innerligt glad för vår 35-åriga vänskap.

Med SAS till Nice. Här har jag Villefranche, St Jean Cap Ferrat, Beaulieu och Èze under mig. Där jag vandrade i somras. I en obarmhärtig hetta. 30 grader i skuggan…
En stunds svalka innan värmen och solen tar över igen. Från Cours Saleya ut mot Promenaden, palmerna och stranden.
Blått, turkos, vitt och grönt – Rivierans färger.
Vandringsled mellan Nice och Villefranche – Sentier du Bord de Mer. Med doft av pinje och Medelhavet. Till ljudet av cikador och vågor.
Den röda dammiga jorden. Torra örter och kaktus. Så varmt att det ibland luktade bastu, som torrt mycket varmt virke.
Uppe vid La Cascade du Château med utsikt över Nice. Långt där borta ser man flygplatsen.
Med ”brorsan” i solen. Rosé på en uteservering i oktober.
Jag vandrade inte enbart utmed havet. Jag tog mig upp till Èze village via Sentier du Nietzsche. Brant och stenigt men väl värt det. Byn ligger som ett litet örnnäste högst upp på en bergstopp.
En selfie i ”mitt” badrum hemma hos brorsan. Redo för middag med vänner.

Hemma i huset har jag fått två nya ovärderliga vänner i mina grannar.
Så glad för dem och varenda en av alla som finns i mitt liv, nya som gamla.
På balkongen är det sommar.
Tillbringar mer tid än jag någonsin gjort därute.
Jag kommer inte att få flyga för SAS mer detta år.
Så jag tar tillvara en så gott som helt ledig sommar.
Har nog aldrig haft det när jag tänker efter.
Jag börjar Författarskolan för att få utlopp för orden inuti.
Tänker och skriver mycket.
Försöker bända ord till känslor.
Vänder och vrider för att pressa fram.

Firar midsommar med Monica ute hos henne på Björkö.
Med min andra vän och granne, Paula. Vad hade detta året varit utan dessa två så nära.
Balkongen blev en tillflykt många av de varma dagarna och mjuka kvällarna denna sommar.
Och Varberg, älskade Varberg. Inte en sommar utan dig. Här firade jag min födelsedag med Paula, Monica, Jörgen och Margit.
Skymning över Kattegatt och Apelviken.
Och cyklade runt i stan och utmed havet och fångade solnedgångar och feeling. Västkustsommar – det är fint det!
I värmen på balkongen. Med tankarna i huvudet. När jag drev get företag sa jag ofta att jag skulle vilja ha tid att tänka mina tankar till slut. Det är något jag har haft nu. Mer än vad jag velat. Det ska vara en bättre balans…

De sista månaderna
Det som såg lovande ut i somras vände snabbt när hösten drog in.
Årets sista månader blir tunga.
Det är en sorg inuti.
En tyngd.
Med hjärtat utanpå kroppen emellanåt.
Jag har klarat mig från att bli smittad.
Min familj och de flesta av mina vänner likaså.

Det blev en tung senhöst. Med ökade restriktioner och flera fall tillbaka med allt.
Vandringarna i skärgården och på vandringslederna fick bytas ut mot staden då mörkret kom snabbare och tidigare för var dag.
Göteborgsvyerna är många och vackra, men en del är mer göteborgska än andra..
Hamnen och västerhavet.

Jag har kallat 2020 för det hemska året.
Vi har varit med och skrivit historia.
Vi som arbetade inom flygbranschen såg det mycket nära och på ett brutalt sätt.
Jag hade gärna varit utan den erfarenheten.
Det har varit ett sorgligt år.
Jag tänker på alla de som förlorat en närstående.
De som likt jag själv mist jobbet, sina företag, sitt hopp och sina drömmar, sin ekonomi, sin sinnesro.
Många kanske tycker det kom gott ur detta.
Och ja, livet har alltid goda sidor mitt i det som inte är bra.
Men jag har en känsla av att vi alla har valt att fokusera på det som fanns av gott.
Och det är det bästa sättet som finns.
Och det är gott så.
Det är mänskligt.

Mitt vandrande har varit ett sätt att må bra. Att få luft och ljus. Så viktigt. Och samtidigt har jag lärt känna stan.
Jag firar julen ihop med en god vän. Och nyåret ihop med mina två grannar och buddies.

Men inför 2021 finns ett hopp och en bön om en annan tillvaro.
Nu behöver jag det.
Jag önskar inget högre än att få dra på mig uniformen igen.
Få gå upp i svinottan och checka in på basen på Arlanda.
Vakna ena morgonen i Kiruna med utsikt över gruvan.
För att nästa känna Maspalomas sand mellan tårna på ett Las Palmas-stopp.
Nu vill jag ha livet och jobbet tillbaka.
Snälla 2021 – ge mig det!

Vaccineringen har kommit igång. Jag hoppas och tror att det iom det är slutet på C19. Jag tror att vi till sommaren och senare delen av 2021 kan se en flyg- och reseboom av sällan skådat slag. Och alla som anklagade flyget för att vara värsta boven för utsläpp har fått en knäpp på näsan då det visade sig att det inte gjort någon större skillnad öht att planen stått på marken.