VINTERTID

Pumpar däcken på min cykel innan jag ger mig iväg.
Svär tyst när jag skruvar upp ventilen på fel ställe och släpper ut luft istället.
Däcket blir skitmjukt.
Nu får jag pumpa extra mycket.
En svettdroppe rinner nerför ryggraden.
För varmt klädd för den här typen av ansträngning.
När jag kommer ut från källaren kallnar det snabbt på huden.
Igår stod jag i fönstret och tittade på regnet som dammade i vinden under gatlyktan nedanför.
Idag är det bara fuktigt.
I slutet på backen ner mot Kungsgatan ligger en blöt och död råtta på rygg.
I lurarna sjunger Winnerbäck.
Det regnar gula löv på cykelbanan när jag trampar mot Högsbo.
Träden är fortfarande stinna av färg trots att det ligger drivor av dem på marken under.
Nyponrosorna har blivit till röda bär på buskarna utmed spårvagnsspåret.
Den ljumma sommarvinden är en oktobrig motvind.
Och jag ska avverka några timmar med fraktdokument.

KvällPW i Göteborg. Höstpromenader. Älskar det. Färgerna, den mild luften, mörkret, fukten. Jag vet att många inte håller med mig, men jag har alltid varit en höstlover.

Går en lång PW med Sofia.
Äter morotssoppa och en sallad.
Sen packar jag kabinväskan.
Imorgon ska jag upp och jobba ett par dagar.
Flyga runt bland molnen igen.
När jag är klar fyller jag en skål med mandarinklyftor och äpplebitar.
Kryper upp i soffan med paddan och scrollar runt bland utbudet.
Väljer ”De Rättslösa” på SVT Play.

Har fått landa några dagar efter den först hektiska tiden efter att jag började på SAS igen. Det tog inte lång tid innan rastlösheten kom smygande. Så jag tackade jag till en kollega som ville ge bort et kort liten slinga.

Fredag morgon och Kungsgatan ner mot Centralen.
Väskan på släp.
De stora ljuskronorna ovanför mig.
Julen är upphängd.
Buss till Alingsås.
Banarbete på sträckan.
Blicken fastnar i landskapet utanför fönstret.
Partille, Lerum, Floda, Nääs…
Och Winnerbäck sjunger fortfarande i lurarna.
Sen tar tåget vid.
Rensar bilder i min mobil medan Sverige rusar förbi därute.
Stockholm tar emot mig med sina kyrktorn sträckta mot himlen.
Lite mer höstgånget än jag lämnade det.
Men med en försiktig sol.
Tar Expressen ut till Arlanda.
Tittar på planen som lyfter medan jag äter räkor i chili med glasnudlar.
Möter upp crewet vid briefingborden.
Vi ska en ToR Amsterdam.
Och sedan flyga passivt ner till Göteborg.

Främre galleyet på en Airbus320 Classic. Den lite äldre modellen av Airbus. Den nyare heter Neo. Jag jobbade fram i position 1L med vår purser.

På planet från Amsterdam får jag flyga med en släkting ombord.
En av mina kusiners son är med.
Oväntat och kul.
Och på passivflighten från ARN gör jag en ny bekantskap.
Gillar de där oförutsedda mötena.
Det är löningsfredag på stan när jag går hemåt.
Västkustluft.
Mild och fuktig.
En råtta smiter in under en buske i parken vid Domkyrkan.
Dessa råttor.
Jag tar hissen upp till min lägenhet.
Tar av mig uniformen.
Tänder sparsamt med lampor.
Bara några levande ljus på bordet.
Och slingorna i hörnen.
Ingen musik.
Bara tystanden och suset från elementet.
Ställer mig i fönstret och tittar ut.
Ser en hare skutta i Jaktslottets lilla trädgård.
En lampa lyster i ett av fönstren.

November på väg. De dödas månad. Själarnas tid. Jag tycker om novembers mörker och dess magi och mystik.

Borde egentligen gå och lägga mig.
Tvingar mig kvar uppe en stund till.
Förbereder mig för natten som kommer.
Preppar med att försöka vända lite på en morgonmänniskas dygn.
Imorgon ska jag flyga en charter till Kreta.
Landar på ARN kl 02:35.
Då är klockan ”egentligen” 03:35…
Nu börjar vintertiden.
Det är nu höst övergår i vinter och liv övergår i död.
Det är på söndag natt som slöjan mellan världarna är som tunnast.
November är den lilla andhämtningen mellan höstens färgprakt och julen glitter.
Det är de dödas månad.
Själarnas tid.
Månaden fylld av mystik och magi.

Vi närmar oss decembers julglitter, men ett litet tag till är det pumpornas och mörkrets tid.

NÄR CHARTERSÄSONGEN ÄR ÖVER

Mina klackar klapprar ensamma nerför Kungsgatan.
Väskan och jag och mörk söndagsmorgon.
Men utanför nattklubben Irish Embassy på Västra Hamngatan är det fullt av folk.
De har just stängt.
Klockan är halv sex.
På övergångsstället möter jag en bekant.
Han jobbar i baren på en krog där jag är stammis.
Nu ska han hem och sova.
När han börjar i baren ikväll har jag redan landat i Sthlm.

Landvetter om morgonen. Oktober. Regndroppar på flygplansfönstren och mörker utanför.

Vi ska flyga en tom maskin ner till Heraklion.
Hem kommer vi att vara fullt.
Det är dags att börja hämta hem de sista semesterfirarna.
Chartersäsongen stänger ner runt Medelhavet.
Det påminner lite om de där turbulenta veckorna när covid slog till.
Då flög vi ofta tomma och hämtade hem skandinaver.
Nu känns det som vi börjar komma ut på andra sidan.
Lite tilltufsade.
Lite vingklippta på olika sätt.
Och med nya erfarenheter.
Good and bad.

Speciell känsla att flyga ett tomt plan. Vi är sex i besättningen Tre är ”aktiva” och tre är passiva Jag hör till de passiva. Piloterna är så klart aktiva och så är kabinchefen aktiv också. Hon har ansvar för att armera dörrarna och checka att allt är latchat och låst i galleyt både bak och fram. Vi hjälper så klart till och kollar också.

”Då åker vi då”, ropar kapten.
Vi taxar ut från Gate 16.
Lyfter från Landvetter med regndroppar på de ovala flygplansfönstren.
Granskogen står tät under oss.
Sjöarna ligger stilla.
Dimsjok rör sig sakta mellan trädtopparna och vattendragen.
Ju högre vi kommer, desto vackrare blir det.
För det brinner i öster när solen klättrar över kanten.
Det är så fint.
Fastnar med blicken.
Det är en skönhet bortom mycket.
Känner mig så tacksam att jag får uppleva detta igen.
Att jag får arbeta uppe bland molnen.
Tänker att vi är här på jorden för att få vara så lyckliga som möjligt.
Och att jag har ansvar för att det blir så.
Ingen annan.

Soluppgångarna!! Magiskt. Blir lycklig överallt varje gång jag ser det. Vackert så det tar andan ur en.

Jag plockar fram datorn och börjar skriva.
Solen börjar peta mig i ögonen.
Jag parerar så gott jag kan från min plats på säte 2A.
Ett tjockt molntäcke ligger som en filt under när vi passerar med Europa under oss.
Vi dricker kaffe och äter frukost.
Piloterna kan flyga med öppen dörr.
Det är speciellt att flyga ett tomt plan.
Lite lyxig känsla på något sätt.
Jag ser ett annat plan på långt håll.
Det flyger i motsatt riktning.
Fort går det.
Sen ser jag ett till.
Som passerar snett under oss.

I solen på säte 2A med dator på bordet framför mig och musik i lurarna. Jag skrev en stund och sedan tittade jag på en nedladdad film. Lyxigt värre.

3,5 timma senare landar vi på Heraklion.
Dörrarna öppnas och en ljum vind smyger in i galleyt.
Borta är den heta sommarluften.
Idag behöver vi ingen städning.
Men catering till hemresan lastas.
Både till oss i besättningen och till passagerarna som förbeställt.
Vi flyger charter på uppdrag av Apollo och det är bara förbeställd mat som serveras.
Det går inte att köpa någon mat ombord vid dessa flygningar.
Ett tips; om du vill äta på en flight så förbeställ alltid mat.
Det finns aldrig några garantier för att det finns något att beställa.
Det kan ta slut.
Det lastas inte mat till alla ombord.
Då skulle matsvinnet bli enormt.
På en del flighter säljer vi nästan inget.
På andra tar det slut snabbt.
Så lastningen av mat går på statistik.

Landar på Heraklion. Här är det sensommar fortfarande. Den heta värmen är borta. Kvar är en mild och skön vind som tar sig in till oss när vi öppnar dörrarna.

Planet är fullt när vi vänder mot Göteborg igen.
När vi landar blir piloterna, Anita och jag blir kvar ombord.
Två går av och vi får två nya i kabinen.
Sen vänder vi mot Sthlm med nya passagerare.
När jag checkar ut gå jag och byter om uppe på basen.
Sen åker väskorna och jag till stan.
På en roof top bar tar jag ett glas vin och landar i mig själv.
Nu ska jag inte flyga mer i oktober.
Åtminstone inte planerat.
Men vem vet…
Får jag ett erbjudande så tackar jag troligtvis ja.

SENA NÄTTER, TIDIGA MORGNAR

Jag har hunnit flyga två leisure flighter sedan jag började.
En i lördags, till Faro.
Och en i tisdags, till Malaga.
Det är skillnad på dessa och de korta snabba inrikes.
Arbetsupplägget blir ett helt annat.
Kul att jag fick dessa nu när jag behöver knacka in rutinerna i ryggen igen.
Och jag märker att de sitter bra.
Bättre än jag trodde faktiskt
Det är strukturen på helheten jag behöver få till
Att få mixen av mina olika jobb och uppdrag att fungera väloljat.
Men det kommer.

På en baktrappa i Faro. Solbrillor på och kavaj av en stund. Varma sköna vindar att ta till sig av medan planet städas och ny catering kommer på plats. Vad jag har längtat efter detta.

Min lördagsleisure till Faro avgår strax före två på eftermiddagen.
Glada passagerare som ska till sol och värme när mörkret kryper tätare och tätare i Norden.
Jag avundas dem.
Hade gärna tagit en vecka i värme.
Faro är en av våra längre leisures.
Dryga fyra timmar.
Så vi landar vid halv tolv på natten.
Arlanda Express lämnar perrongen precis när dörrarna till hissen öppnas.
En halvtimma får jag sitta i tunnelkylan under Arlanda och väntar på nästa.
Den går en halvtimma senare, kl 00:35.
Väntan på T-centralen tar ytterligare en halvtimma.
Det är lördagsnatt.
Där är mycket folk.
Berusade, påtända, nyktra, förälskade, festklädda, nedklädda, ensamma, gäng…
Hoppar på det gröna tåget.
Resan till Hässelby tar också en halvtimma.
I vagnen en svårt berusad tjej.
Svartkladdiga halvslutna ögon.
Utsmetat rött läppstift.
Kompisen ringer någon och ber om pengar till taxi.
Vid Odenplan går de av.
Släpandes på den berusade i sin vita, pälsbrämade lilla jacka.
På perrongen i Hässelby går en kille fram till en papperskorg och kräks.
När jag går nerför trappan står han kvar och tömmer maginnehållet bland soporna.
Med väskan på släp går jag till mitt Sthlms-hemma.
Jag sover när huvudet landar på kudden vid halv-tre-tiden.

Flygledartornet på Arlanda. Designat av Gert Wingårdh från Göteborg. Hans inspiration var Hugin och Munin, Odens allseende korpar ur den nordiska mytologin.

I tisdags gick jag upp en timma senare än jag somnade på söndagsnatten.
03:30 surrade mobiltelefonen.
Drar ifrån gardinerna och möts av mörker.
In i duschen.
På med face och uniform.
Sist fixa håret.
Lite kaffe och frukost i magen.
Sedan lämnade jag hotellet, med väskorna på släp.
Ute är det bitigt kallt.
Arlandas vackra svart-vita flygledartorn är upplyst mot himlen.
Hugin och Munin som vakar.
Korsar rondellen och går rakt in på Arlanda.
Tar rulltrappan till SkyCity.
Jag är ganska ensam i den stora hallen.
Hör bara mina klackar mot golvet.
På crew base tar jag en andra kopp kaffe och går till briefingbordet.
Åke sitter redan där.
Anna och Jessica ansluter strax efter.
De blir mina kollegor.
Vi ska hänga ihop i tre dagar.
06:05 lyfter vi mot Malaga.
15:05 landar vi i Göteborg.
Och jag får sova hemma.

Att göra sig iordning tidiga morgnar. Duschen brukar skölja sömnen ur kroppen. Varmt vatten mot huden, en tandborste i munnen och en stor jäkla kaffe på det. Då är jag redo för det mesta.

För mig är det ett enkelt val om jag skulle få välja dag av dessa två.
Jag är morgonmänniska och fungerar mycket bättre om jag får morgonpass.
Har det med ålder att göra?
Kanske det.
Jag tror inte jag hade valt detta när jag var runt 20 år.
Eller så hade jag det om jag fått känna av båda.
Med en bok och en säng kommer jag till ro på kvällarna.
En signal till hjärnan att det är dags att sova.
Sluter ögonen under tiden jag läser.
Längre och längre stunder tills jag inte vill öppna dem mer.
Då lägger jag undan boken.
Släcker lampan.
Vänder mig på sidan.
Sover.
Då funkar uppstigningar 03:30 för mig.
För det mesta…

Nästa helt ensam på Kungsgatan de tidiga morgnarna när jag går och möter upp resten av crewet på hotellet.

LIVET PÅ JUMPSEAT

Denna vecka började det igen.
Stockholmspendlandet.
Livet på SAS.
Nu är jag tillbaka där det tog slut i början av 2020.
Ett liv i resväska.
Alltid på väg.
När helg blir vardag och vardag helg.
Och den lilla nomaden som bor i mig, spinner förnöjt.

Livet i resväskan har börjat igen. Compact living så att säga. Och vet du, jag älskar det, men det tror jag har framgått!

Jag packade min väska.
Med checklistan i hand.
Precis som när vi kollar nödutrustningen på planen.
Jag får ju inte missa att ta med mig det jag måste ha för att få jobba.
Mina badger, mitt pass, min medical rapport, mina uniformsdelar.
Och sen vill jag ju ha med mig en hel del annat också.
Laddade ner de tre sista avsnitten av Kastanjemannen.
För att se på tåget upp.
Och så glömde jag hörlurarna till paddan…
Inte samma som till mobilen…
Faaaan!!!
Fick lyssna på Rättegångspodden istället.

På besökt i Kiruna. Av med passagerare och på med nya.

Men fatta…  känslan att dra på uniformen igen.
Knyta scarfen.
Ta väskorna på släp.
Och åka mot Arlanda.
En tisdag i oktober 2021.
Min första checkin sedan juni 2020.
Jag har incheckning kl 11:00 på crew base.
Lugn start.
Ingen ”killer morning”.
Ska flyga fyra leggar med Peter som purser och arbetsledare.
Jag är UX idag.
Det betyder att jag flyger ”utcheckningsturer” för nybörjare.
Och det är jag ju med tanke på tiden som gått sedan sist.
Så det är krav på at alla måste göra det.
Jag går alltså utanför minimum crew.
Är nummer fem i besättningen.
På dessa fyra leggar ska jag gå på alla olika arbetsstationer.
Och jag ska in på flight deck och visa att jag kan hantera piloternas stolar ifall det skulle behövas.

Mitt kontor igen! Gud, vad jag har saknat det.

Strax före 12:00 börjar vi taxa ut mot startbanan.
Jag hör de två plingen från flight deck.
De som säger att vi är redo att lyfta.
Det suger till i magen när jag känner planet ta fart.
Hur det ökar och når sin max på ca 285 km/h.
Då lyfter det sin nos mot himlen.
Jag tittar ut på hösten utanför mitt lilla runda fönster i bakdörren.
Så många gånger jag tvivlade och aldrig trodde jag skulle få sitta här igen.
Nu gör jag det och känner trycket från jetmotorerna som tar oss upp över de grå molnen.
Jag hör de välbekanta ljuden.
Signalen som indikerar att bältet an tas av.
Klicket och rasslet när jag tar av mitt säkerhetsbälte och det rullas in.
Dunket när mitt ”jump seat” automatiskt fälls upp.
Smällarna från latcharna som vi fäller upp när vi börjar förbereda för servering.
Vagnarna som dras ut.
Ljudet är jag trampar ner bromsen som låser fast hjulen.
Sen fixar vi kaffe och te.
Lägger polarrullar på brickor och skjuter in i vår serveringsvagn.
Och så rullar vi ut i gången och börjar servera.

En kaffe, många kaffe, på jumpseat.

Jag åker först till norr och sedan till söder.
Får se Kiruna i bedårande färggrann höststass när vi går ner för landning.
Och Köpenhamn i en grå yllefilt som droppar av regn.
Och jag älskar det!
För jag får jobba i ett fantastiskt team.
Jag känner mig glad i hela kroppen!
Hela dagen.
Vi har ett meal stop på Arlanda mellan våra två destinationer.
Charlotta och jag väljer sushi på Itamae i SkyCity.
Med planen som lyfter utanför fönstren som bakgrund.

Bakgrundsbrus till sen lunch på Itamae. Kan leva med det.

Onsdag morgon är jag uppe med tuppen.
Hoppar på tåget till Göteborg.
På torsdag hoppar jag återigen på det.
Tillbaka till Stockholm.
Efter några väldigt intensiva dagar.
Med advokater och administration och ekonomi.
Fredag och lördag ska jag upp i det blå igen.
Nu ska jag releasas och bli fullvärdig besättning igen.

Pendlarlivet. Tågen. Centralstationerna. Det kommer bli en del pendlande med flyg också. Jag tar det som passar bäst.

Mitt liv har gått från 0 till 100 de senaste veckorna.
Det kommer att lugna ner sig.
Jag kommer att hitta rutinerna.
Det gör jag alltid.
Nu känns det som jag har hittat hem.
En skön känsla i magen.
Det är här jag vill vara.

BACK IN THE LOOP

Det känns lite overkligt.
Som om tiden stått stilla ett tag.
Allt är nästan som det var då.
Då, 2018-2019, när jag jobbade på SAS och samtidigt med admin och ekonomi på rekryteringsföretaget.
Livet tog ett steg framåt, men knuffade sedan tillbaka mig igen.
Det var väl något ofärdigt med hela det där.
Något som fanns kvar att genomleva.
Och jag kände det så tydligt att jag inte var färdig med flyget.
Det var ju detta jag skulle göra nu.
Ville inte jobba med något annat.
Så jag är så otroligt glad att jag nu fått chansen att komma tillbaka.

Tillbaka igen! Nu är det bara dagar kvar tills jag återigen får dra på mig uniformen och lyfta mot det blå med SAS.

Känslan av att få hämta ut Swedaviabadgen var dock blandad.
En djup tillfredsställelse över att få den tillbaka, så klart!
Men en stor besvikelse över att inte få ta nytt foto…
Jag får fortsätta se kriminell ut på den badgen ett tag till.
Det visade sig att vi var många i gruppen som närt hoppet om ny bild.
Och detta var starten fem mycket intensiva dagar.
Med uppstigning vid 5-tiden.
Och sänggående vid 23-tiden.
Ett rejält djupdyk ner i flyglivet igen.
Men det var mycket som satt kvar i huvudet fortfarande visade det sig.

Trots de späckade dagarna hann jag med ett möte med en annan återvändande kollega och vän. För äta måste man ju och lite symboliskt valde vi att gå till det ställe där vi varit i april, efter att vi fått lämna in allt och resurspoolen avslutades. Nu satt vi här och firade att vi var tillbaka igen!

What a feeling att få stiga in på crew base igen!
Inte för att avsluta denna gång, utan för att komma tillbaka!
Att få ta en kaffe från apparaten som fräser och låter.
Att sätta sig i soffan och kolla på alla som kommer och går.
Och en efter en troppade mina nya kursare in.
Några familiar faces, andra nya.
Vid kaffeapparaten träffar jag gamla kollegor som också fått komma tillbaka och nu skulle göra sina första flygningar.
Deras kurser är klara så de låg några dagar före oss.
Vår första kursdagen hölls på basen.
En dag som mest präglades av allt praktiskt runt vår återanställning.
Installation av våra iPads.
Upphämtning och provning av våra uniformer och väskor.
Uppfriskning av hur vi söker i alla våra omfattande manualer.
Genomgång, nedladdning och uppstart av appar som vi behöver för jobbet.
Och så blev det lunch på Itamae.
Så klart!

Underbara Madde! En av kollegorna jag sprang på vid kaffet. Hon skulle göra några av sina första flygningar som återvändare. Vi var kursare från 2018 och har hållit kontakten hela tiden.

Dag två satt vi hemma och tryckte i oss webbkurser.
Alla skulle göras och markeras som ”completed” i iPaden.
Till en del av dem var det exams som skulle göras.
Dessa skulle markeras som ”passed”.
Vi fick gå igenom hanteringen av farligt gods.
Och vad som räknas dit.
Visste du att det bl.a. är litiumbatterier?
De får INTE checkas in utan måste vara i ditt handbagage.
Vi gick igenom säkerhet, både i plan och på flygplats, men också rörande oss själva.
Ett avsnitt handlade om sömn, kost och mediciner.
Och självklart nödutrustningen på planen och var den ligger placerad.
Det var en genomgång av våra standardrutiner före och efter flygningarna.
Det var beskrivning av diverse sjukdomsfall som kan tänkas inträffa och hur vi hanterar dessa.
Och vad som finns i våra nödkit för att kunna bistå på bästa sätt om någon blir dålig ombord.

Kollegorna! Det är en så stor del av trivseln på SAS. Vi teamar upp så snabbt och efter bra en kort stund är det som om vi känt varandra länge oavsett ålder, kön eller nationalitet.

Dag tre sätter jag mig återigen på Arlanda Express och rullar iväg mot ARN.
Fastigheterna på Kungsholms strand passerar förbi i morgonsolen.
Jag älskar de pampiga byggnaderna på var sin sida om fästet på Sankt Eriksbron.
När jag kommer fram åker jag rullbandet upp till SkyCity.
Det första min blick möts av är ett SAS-plan som lyfter mot en knallblå septemberhimmel.
Det suger till i magen av synen.
Snart, tänker jag, snart sitter jag där igen och får lyfta mot det blå.
Solglasögonen åker på och jag går hela vägen ut till hangaren.
Med ett leende på läpparna.
Och ”What a beautiful morning” på repeat i hörlurarna.

Vy från Arlanda Express. Dessa magnifika fastigheter. Älskar dem och det känns ända ner i tårna när jag åker förbi dem igen för att ta mig till ARN.

De följande dagarna blir en genomgång, praktiskt och muntligt, av det vi gjort på webbkurserna.
Och mer dykningar i våra manualer.
Sista dagen har vi praktiska övningar ute på CAE.
Där finns ”simulatorer” för piloter och ”mock-uper” som vi kan öva praktiskt i.
Vi öppnade dörrar, både i normalläge och i nödläge.
Ropade våra nödkommandon och gjorde allt vi ska göra vid evakueringar.
Vi gick igenom hur vi hanterar en dekompression.
Vi släckte bränder.
Vi gjorde HLR.
Vi gick igenom och kände och klämde på all nödutrusting.
Vi hanterade avsvimmade piloter och deras stolar.
Vi testade vårt restaraint kit.
Och så hade vi tre teoretiska exams.
Dessa tre skulle vi klara och ha minst 90% rätt.

Går till både SAS-hangaren och till CAE på morgnarna. Passerar flygledartornet på ARN. Tycker det är så himla snyggt där det reser sig mot himlen. Ett av de snyggaste jag sett på mina flighter runt om i världen faktiskt.

Och vi skrattade och bondade och lärde känna varandra.
Det gick som vanligt fort.
Många av våra passagerare tror ofta att vi har jobbat ihop länge.
Men många gånger har vi aldrig flugit ihop tidigare.
Jag vet inte om det är en särskild personlighet vi har, vi som hamnar i detta yrke.
Som trivs, söker oss tillbaka och blir kvar.
Jag vet bara att vi teamar upp väldigt snabbt.
Att det redan efter en kort stund är som om vi känt varandra länge.
Oavsett ålder, kön eller nationalitet.
Vi pratar om allt möjligt.
Högt och låg.
Privat och allmänt.

Pa baktrappan någonstans i Europa, med Marco. Snart får jag stå där igen! Längtar!

Det känns så förbaskat kul att var tillbaka!
Att få kontakt med människorna på SAS igen.
Att få bli en del av dem.
Jag har hittat hem känns det som.
Och jag känner mig oerhört tacksam för det.
Att livet och SAS gav mig möjligheten.
Nästa vecka ska jag äntligen få flyga igen!
Det ska bli helt underbart!

Ulrika och jag. Vi blev goda vänner under vår tid på SAS. Hon valde att byta bas till Oslo. Saknar henne i Sthlm.