Händelser i vardagen

Jag vaknar alldeles för tidigt om morgnarna.
Klockan är runt halv fyra när ljuset börjar komma.
Det där med att inte ha fått persienner på plats ännu…Det är inte det att jag inte kan somna om, men sömnen störs.

Den ljusaste och vackraste perioden på hela året har startat. I min värld börjar sommaren i maj och slutar den sista september. Då blir den extra lång och njutbar.

Styrelsemötet med branschföreningen i torsdags var ett välkommet avbrott i mitt permitterade liv.
Fyra av oss var på plats tillsammans med vår VD.
De andra tre var med via skype.
Lite trubbel med att få tekniken att fungera i början, men det lösta sig.
Valberedning var också inbjudna och följde mötet för att få en bild av det arbete vi gör.
Kan dock konstatera att dynamiken, som vanligtvis uppstår på mötena när alla är samlade, till stor del gick förlorad.
Det var vi alla överens om.
De som inte fysiskt är närvarande i rummet, blir väldigt avskärmade från mötet.
Hela den sociala biten, den som uppstår utanför mötesrummet, med fikapauser och middag på kvällen, försvinner och gör att teamet inte binds samman och banden stärks.
Jag måste säga att jag är väldigt tveksam till denna typ av möten och tror inte det har någon framtid om ett väl fungerande team ska byggas, förtroende uppstå och kreativa idéer blomstra.
Det är bra de gånger någon inte har möjlighet, tex vid sjukdom eller om en snabbt uppkommen fråga behöver avhandlas och inte kan vänta, men det är verkligen inte någon ultimat lösning.

Sociala band och team byggs inte via en skypelänk. Den händer när vi ses utanför mötesrummen och interagerar på andra sätt. Digitala möten är bra men de kommer inte att på ett framgångsrikt sätt ersätta det personliga och fysiska mötet. Det är min övertygelse.

Dagen efter möter jag upp med min syster och svåger vid Kronhusbodarna och tar en lunchfika då de är i stan för ett besök.
Sommarvärmen har äntligen kommit.
Den bitiga vinden har gett med sig.
Älskar när min numera något enahanda tillvaro bryts en stund och något nytt händer.
Eller nytt och nytt, men det är så det känns när man ska försöka lever coronalivet och samtidigt inte får arbeta.
Jag önskar jag skulle få arbeta mer, men har inget planlagt för resten av maj och juni.
Jag har dessutom semester från 3 – 21 juni, vad nu det ska vara bra för då jag inte gjort många arbetsknop sedan början på april.
Men så är det nu.
Semester.

En kort men välkommen stund över en kaffe med min syster och min svåger då de är i Göteborg för ett möte. Min syster var sugen på att hänga på på några av mina vandringar genom staden så förhoppningsvis ses vi snart igen.

På kvällen besiktigar Paula, mina granne, och jag två lägenheter i huset som är flyttstädade och tömda.
Vi underkände städningen av dem när vi först var där i onsdags, men nu var det fint och riktigt gjort.
Det är två hyresrätter som nu ombildas till bostadsrätter och säljs av föreningen.
I nästa vecka ska de stylas lätt och sedan går de ut på Hemnet.
Vill du bo i centrala Göteborg i vår fantastiska fastighet är du välkommen att buda.
Jag flyttade hit i augusti 2016, när jag separerade, och jag har trivts så otroligt bra.
Jag sitter i styrelsen, där jag är ordförande, sedan maj 2017.
Vi har haft tuffa år då vi förberett och jobbat för det stora renoveringsprojekt som vi nu är mitt uppe i.
Vi skulle varit igång redan våren 2018, men olika käppar fastnade i våra hjul så arbetet drog inte igång förrän februari/mars i år.
I vecka 29 är det tänkt att vi ska vara i mål och än så länge håller tidsplanen.

När man trivs med sin tillvaro och har landat så rätt. Min plats på jorden just nu. Vill inte byta ut den mot något.

Jag är väldigt glad att jag lever ensam i dessa dagar.
Vill inte ens tänka tanken att detta skulle hänt när jag fortfarande var kvar i min tidigare relation.
Det hade varit en mardröm.
En verklig mardröm.

Syrener. Skolavslutning och start på sommaren. Jag kan känna doften genom bilden, så väl vet jag…

Äntligen jobba igen!

Det är kallt och tomt i lägenheten.
Det gapar stora hål där mina fönster har suttit.
Byggkillarna är på lunch när jag kommer hem efter min arbetsdag i luften.
Steg upp 03:35 för att jobba och somnade 01:30 så jag är trött och lite hung-over efter kvällen, som blev sen, hos Mirre och Johan i Gamla Stan.
Det är inte idealt när jag ska med tåget 08:10 och klockan ringer 06:20… men det ar så trevligt och kul att det var värt varje minut av missad sömn.

Längtan efter jobbet har varit och är stor. Blev så otroligt glad när jag såg att jag äntligen fått en flygdag.

Längtade så efter att få se en flygdag på min roster.
Och så fick jag det.
Så jag packade min väska och satte mig på tåget och åkte till staden byggd på öar mellan innanhavet och Mälaren.
Trodde det skulle bli svårt att stiga upp.
Det var fel.

Från den 18 maj är det krav på munskydd för alla passagerare och för oss som arbetar.

Jag vaknar av försommarljuset strax före klockan ringer.
På med face och uniform och sedan taxin till Arlanda Express.
Är på Arlanda 05:25 och har incheckning 06:15 och nej, det är inte för jag längtar så utan för att Expressen bara går en gång i timman vid denna tid.
Hade jag tagit den senare hade jag alltså varit 10 minuter sen.
Not ok.

SAS-kaffet! Det bästa som finns! Smaken av flygningar och roliga dagar med kollegorna. Här ackompanjerat av en stor flaska handsprit som ständigt är närvarande när vi jobbar numera.
Göteborg, idag med fukt och ett regn så tunt att det dammar in genom bakdörren.

Jag trycker fram en kaffe på maskinen, tar ett glas bubblande vatten och sätter mig i soffan och checkar in på iPaden.
Jag ska flyga med Pia, Mia och Maria
Första två leggarna är ARN-GOT GOT-ARN.
Dagens andra två går ToR London.
Göteborg tar emot oss med gråväder och ett regn så tunt att det osynligt dammar in genom vår bakdörr.
London ger oss 22 grader och strålande sol.
När vi flyger in mot Heathrow sträcker jag nacken så mycket jag kan där jag sitter fastspänd, för att se maximalt genom det lilla fönstret i bakre galleyet.
Får en skymt av Tower Bridge, Themsen och myllret av miljonstaden därnere.
Tänk när vi kan få resa igen.
På riktigt.
Som då, innan…

London vid inflygningen till Heathrow. Breath taking! Idag såg jag det dock inte så här bra. Önskar jag snart får åka dit och besöka staden igen.

Från den 18 maj är det krav på munskydd för att få boarda våra plan.
Tänk på att ha med ett eget om ni ska ut och resa nu.
Har du inget nekas du ombordstigning.
Det är ett led i att skapa säkerhet för våra passagerare och oss som arbetar ombord.
Vi har fortsatt ingen servering ombord.
Jag är glad för alla steg som tas för att få upp oss i luften igen.
Om det är detta som behövs så låt oss hjälpas åt med det.
Att inte lyda denna uppmaning och ta av sig munskyddet inne i planet under flight är ansett som unruly behaviour.
Att däremot ikläda sig duschmössa av plast eller cyklop är det inte krav på.
Inte heller full plastmundering…
Vi får se mycket roligt och konstigt i Coronans kölvatten kan jag lova.
Och Mia och jag konstaterar att vi faktiskt är med och skriver historia just här och nu.

Mia och jag i våra munskydd. Inser att vi faktiskt är med och skriver historia just nu. Det är en konstig tid som jag hoppas bara ska vara en parentes. Att vi snart säger ”då” om detta nu.

Men idag är jag bara glad att få sitta på mitt jump seat och känna planet trycka ifrån och lyfta.
Och sedan, det lilla dunset när vi tar mark.
De vinande ljuden av ett flygplan i luften.
Dofterna som är så typiska – jetbränsle och kaffe.
Ljuset som tar sig in genom de små fönstren när vi går igenom molnen, som klättrar runt över taken och bagagehyllorna.
Jag annonserar texten jag känner så väl, om syrgasmasker, flytvästar och säkerhetsbälten.
Det är en ganska lång arbetsdag, men jag önskar den hållit på i flera dagar.

Sitter och äter och ser ljuset från hela den blå rymden därute. Ge mig mitt normala liv tillbaka, tack!!

Och så är jag hemma igen.
Efter en tågresa genom ett frodigt försommarsverige.
Sittandes på pallen i köket i mitt inplastade hem, ringer jag ett samtal innan jag går till Nonna och äter lunch.
Jag går tillbaka, pratar med byggkillarna som nu håller på för fullt.

Fönster- och balkongdörrsbyte på gång när jag kommer hem. Får äta lunch på stan och sedan ta datorn och leta upp något ställe att sätta mig på.

Så jag tar datorn och går till Sorellina och sätter mig i solen med en kaffe och en stor karaff vatten.
Sen kommer jag på att det är fredag på en onsdag…
Då beställer jag in ett glas vin.
Rosé med en isbit eftersom jag sitter i en solstrimma.
Och sen skriver jag.

Hittar soliga fina Sorellina där jag tar en kaffe och börjar skriva. Det slutar med att det blir ett glas vin också innan jag går tillbaka för att återställa mitt hem till det normala igen.

Unruly Passengers – del 2

Detta visade sig bli ett ganska långt inlägg så jag beslöt mig för att dela upp det på två.
Del ett av Unruly Passengers lade jag upp förra fredagen och nu kommer part two.
Hoppas ni vill veta lite mer runt detta ämne.

Vi är alltid uppmärksamma på personer med aggressivt beteende som kommer ombord. Lugnar de inte ner sig måste vi få dem avlägsnade.

Att fysiskt angripa kabinbesättning eller andra passagerare är mer ovanligt, men det händer. Det kan vara medvetet aggressiva knuffar eller regelrätt tafsande.
Jag har inte någonsin varit utsatt för det, men jag vet att denna typ av incidenter ses mycket allvarligt och skulle leda till att personen inte längre får flyga med bolaget.
Han eller hon svartlistas helt enkelt.

På SAS har vi överlag väldigt bra och positiva passagerare. Det är ovanligt att det händer något obehagligt. Vi är alla tränade i att lugna ner situationer som skulle kunna eskalera.

Att inte följa våra instruktioner under flygningen är ett annat beteende som inte accepteras, men som är mycket vanligt att det obstrueras mot.
Exempel på sådant är:
– inte sluta prata i mobiltelefonen
– inte sätta på sig bältet
– inte fälla upp bordet eller stolsryggen
– inte sätta barnet de har i knät i den position det ska sitta vid start och landning
– inte stänga av datorn och lägga den i handbagaget
– inte stuva undan handbagage på det sättet det ska göras
– att ha väskan till hunden/katten öppen och ibland djuret ute
– att resa sig upp när skylten med säkerhetsbältet är tänd osv…
Att vi säger till och det efterföljs är det allra vanligaste så klart, ibland tänker man sig helt enkelt inte för, men i vissa fall så uppstår diskussioner och ifrågasättande och då är det faktiskt så att det är vi som har sista ordet.
Vi är där för att garantera allas säkerhet och vi kan och följer de regler som finns ombord.
Det är inte lönt att ta den diskussionen med oss då det är vi som faktiskt bestämmer.

Det är viktigt att man följer de instruktioner vi ger även om en del kanske tycker vi är petiga. Det är det myckna säkerhetstänket som trots allt gör att även de små olyckorna är så få.

Punktlighet är viktigt för alla flygbolag då det kostar stora summor med förseningar.
Att bete sig på ett sådant sätt att flighten blir försenad anses också som ett unruly behaviour.
De olika beteendena jag nämnde ovan är sådana.
Vi får inte lämna kommandot ”cabin checked” till vår kabinchef, som i sin tur ger ”cabin clear” till kapten, förrän detta är kontrollerat.
Och innan dess lyfter inte planet.
Många tycker säkert att det är kinkigt av oss att vara så petiga med vad de kanske anser är petitesser.
Men skulle det mot förmodan uppstå en incident vid start eller landning så är det otroligt stora krafter i rörelse och om man då inte har plockat undan saker och inte sitter korrekt så kan det bli skador.
Tex en laptop som sätts i stolfickan istället för att läggas i handbagaget kan flyga upp och träffa dig eller din stolsgranne i ansiktet.
Jag lovar, det kommer att göra väldigt ont och kunna bli mycket stora skador.

När vi väl har lyft är vi mer sårbara. Det är därför det är viktigt att vi reagerar och pratar med varandra om vi ser eller upplever något som inte känns bra.

Så länge vi är kvar på marken går det att avlägsna de personer vi bedömer skulle kunna utgöra ett hot mot säkerheten genom att vi tillkallar väktare eller polis som får ta hand om dem.
Det är en helt annan situation när vi är uppe i luften. Det är därför detta är ett så viktigt att vi har diskussioner runt detta så att vi vet hur vi ska hantera det den dagen det hände.
Mycket av våra samtal under nödträningsdagen går ut på att prata om hur vi lugnar ner situationen när vi är uppe i luften.
Hur vi gör för att hamna på en nivå som är hanterbar och under kontroll.

Högt ovan molnen har vi nästan alltid en trevlig stund med våra passagerare. Mycket prat och skratt. Det är väldigt ovanligt att det uppstår ”situationer” som tur är.

Som en sista nödlösning har vi ett sk ”restraint kit”. Det innehåller handbojor och breda remmar som gör att vi kan sätta fast personen i stolen. Detta har jag aldrig hört att någon av mina kollegor har behövt använda och det är mycket ovanligt.
Det är en sista nödlösning om någon går fullständigt över gränsen. Här kommer vi självklart att behöva hjälpa av starka personer bland passagerarna för att kunna få detta på plats.
Tänk dig själv att i en trång flygplansgång få på handbojor och binda fast en person som löper amok.

Man ska ha respekt för flygsäkerheten. Utrymmet för bad behaviour är väldigt mycket mindre än om man är marken.

När vi åkte från planet i crew transporten till hotellet och någon incident hade utspelat sig, minns jag hur kapten sa:
”De flesta tror de har betydligt mer svängrum och möjligheter att bete sig illa ombord än vad de faktiskt har.
De vet ofta inte hur allvarligt flygbolagen ser på detta och hur snabbt det kan gå till att de inte längre är välkomna ombord på ett bolag.”
Det slitna uttrycket ”kunden har alltid rätt” är inte applicerbart när det kommer till beteenden som hotar säkerheten ombord.
Att på något sätt hota flygsäkerheten ses som mycket allvarligt.

Unruly passengers – del 1

Detta var en av punkterna på vår nödträningsdag i april.
Det är ett ganska intressant ämne har jag förstått eftersom jag fått en del frågor rörande detta.
Unruly betyder här passagerare som på olika sätt och i olika grader obstruerar mot säkerhetsreglerna ombord, riskerar att bli en säkerhetsrisk eller beter sig illa på flygningar.
Detta har med åren blivit ett eskalerande problem för alla flygbolag.
Händelser som på marken inte skulle ses som lika allvarliga blir i luften, med tanke på flygsäkerheten och den utsatthet vi alla har där uppe, klassade på ett annat sätt.

Vi i kabinpersonalen är primärt ombord för säkerheten.

Alla incidenter rapporteras till vår säkerhetsavdelning och alla de som rapporteras får en återkoppling från flygbolaget rörande det inträffade.
I värsta fall blir personen förbjuden att flyga med bolaget framöver och saken blir polisanmäld.
Att på något sätt hota flygsäkerheten, eller oss som är satta att upprätthålla den, ses som mycket allvarligt.
I de lindrigaste fallen blir personen uppmärksammad på att deras beteende har rapporterats och noterats av flygbolaget.
De får en varning skulle man kunna säga.
Det blir alltså inte bortglömt utan finns i rapporteringen och syns om det skulle inträffa igen.

SAS har ett högt säkerhetstänk. Det är nummer ett på prioritetslistan. Alltid. det är inte förhandlingsbart.

Vi boarding står två av oss i främre galleyet och möter passagerarna.
Detta är för att välkomna men också för att övervaka och notera ett eventuellt avvikande beteende.
Det behöver inte vara berusning, aggressivitet eller liknande. Det kan också vara om någon ser sjuk ut, verkar flygrädd eller på andra sätt ser obekväm ut.
Det kallas ”monitoring of passengers” och är ett viktigt moment i vårt säkerhetsarbete.

Ta det lugnt med alkoholen på flygplatsen innan du går ombord. Det finns annars risk att du blir nekad ombordstigning.

När det kommer till ett unruly beteende är det ofta alkohol inblandat.
Vi är därför observanta och noga med hur mycket alkohol som serveras. Om en person är uppenbart berusad innan avgång får denne med största sannolikhet inte komma med på planet.
Detta har jag själv varit med om vid några tillfällen då kapten och kabinchef tagit beslutet att inte låta personer komma ombord.
Det är absolut förbjudet att dricka medhavd alkohol. Trots det händer det då och då.
I vissa fall är passageraren omedveten om förbudet.
Vi påtalar det om vi ser det och vi serverar sedan inte mer till dem efter det, då vi inte vet hur mycket de druckit.
Slutar de inte dricka trots vår tillsägelse tas alkoholen i förvar och sätts på flightdeck under resten av resan och incidenten rapporteras.

På 10.000 meters höjd är vi extra utsatta om situationer escalerar. Det är därför unruly beteende ses som allvarligare ombord på ett plan är nere på marken.

En del uppvisar ett aggressivt beteende.
Det kan rikta sig mot oss i crewet, mot personens eget resesällskap eller mot andra passagerare.
Det är till exempel inte ovanligt att det uppstår gruff när någon fäller ner sitt säte för att sova. Personen bakom blir irriterad och börjar knuffa på stolsryggen och bete sig illa mot den framför.
Stolarna går att fälla bakåt för att man har rätt att göra så och det är inte ok att sitta och störa resan för den passagerare som vill fälla sitt säte.
En sådan incident skulle rapporteras som unruly om de inte kommer överens eller slutar omgående när vi säger till.

Vår arbetsyta är liten. Även utrymmena för passagerarna är litet. Därför är det extra viktigt med respekt för varandra.

Att verbalt angripa kabinbesättningen eller andra passagerare är helt oacceptabelt. Det händer ibland.
Jag har aldrig varit utsatt, men jag vet kollegor som varit det.
Det händer att passagerare uttrycker sig nedsättande på olika sätt och ofta händer det då vi beslutar oss för att inte servera dem mer alkohol då de uppenbart redan fått för mycket.
Att de då börjar bete sig ännu värre är ett tydligt tecken på att beslutet att inte servera mer var rätt.
Det har också hänt när man bett dem att avsluta pågående telefonsamtal strax före vi ska börja taxa och kabinen checkas.
Många har tyvärr svårt att ta tillsägningar även om dessa är vänliga men bestämda.

Att ta diskussioner med oss i besättningen om vi sagt till om något är lönlöst. Vi ska garantera säkerheten och arbetar efter de regler som finns.

Det finns mycket mer att säga i detta ämne.
Jag väljer därför att avsluta här och fortsätta med en Part Two i nästa vecka.

Ett av våra vackra plan parkerat i Kiruna i vintras.

Tro Hopp och Kärlek

Det finns en sån fin sammanhållning och så mycket hopp oss alla nu.

Jag har älskat mitt nya liv.
Varje stund av det.
Till och med när klockan ringt 0230 i kolsvärta och grusiga ögon har jag älskat det.
Varje tidig, sylvasst kylig, morgon i norr.
Varje kvittrig chartermorgon på väg till södra Europa med en kopp kaffe på planets trappa innan passagerarna kommer.
Lyfta tidigt när dimmorna lättar och dansar över topparna på våra granskogar.
Och sedan, doften av jetbränsle och het asfalt på någon grekisk ö.
Och att se plan som lyfter mot en religiöst vacker solnedgång.

Dessa pastellvyer. Färgpaletten räcker inte till. Hur ska jag kunna vara utan detta?
Solig vinterdag i norra Sverige.
Lyfter över Landvetterskogarna med morgonsolen som sällskap.

De vobbliga och vindiga landningarna i ett Göteborg där regnet piskar.
Blåsten som obarmhärtigt kastar snö rakt in på oss när vi öppnar dörrarna i Luleå.
Stunderna och småpratet i crewbussen på väg till hotellet.
Layoverlivet på hotellen och mina pw-rundor i städer runtom i landet.
Vakna i ett vårgrönt Malmö och sedan somna i Kiruna där snödrivorna fortfarande är manshöga.
Det oförutsägbara schemat med sina luckor som låter mig åka iväg på snabbt planerade resor i världen.
Himlen från planet har vidgat min färgpalett med ett oräkneligt antal pastelltoner.
Den världen är en kärlek för livet.

Skymningen kommer redan strax efter lunch i norr när det är december.
När snön fullkomligt överfaller oss när vi öppnar dörrarna.
Med sand mellan tårna. Ett välkommet dygnsstopp på Las Palmas.
På väg mot planet en sommarmorgon.
På väg mot planet en vintermorgon.

Och kollegorna! Vad vore allt detta utan dem.
Jag saknar varenda en.
De impregnerar mig med sin livsglädje.
Alla dessa blandade personligheter med sina olika erfarenheter har fått mig att reflektera över saker jag tidigare inte tänkt på.
De har lärt mig att tänka annorlunda, tänka nytt, tänka om.
De har gjort mig 20 år yngre och så förbannat glad.
Det är detta jag vill jobba med nu. Inget annat.
Jag vill packa min kabinväska, sätta mig på tåget till Stockholm och ge mig ut på en flygslinga.
Vill inte tvingas släppa det.
Jag kommer att dö lite inombords om jag måste.

I Skellefteå tog vi tillfället i akt och dansade loss på hotellets nattklubb när vi hade sen pick-up dagen efter.
Ett glatt chartergäng hemkomna till Göteborg igen.
Med Marco och Julia på en baktrappa i södra Europa.

När jag ligger i sängen tidiga vintermorgnar och tittar upp på adventsstjärnan i fönstret i mitt sovrum kommer alltid tankarna på det år som snart är till ända.
Vad har hänt?
Var är jag nu och var var jag för ett år sedan.
Den motsatta tanken slår mig ofta nu.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
För detta som händer nu kommer att få en väldigt stor påverkan på hela världen.
På alla människor.
Det kommer att i grunden förändra väldigt mycket.
Det kommer att växa mycket nytt och gott ur detta, men just nu drar det med sig så ofantligt mycket sorg och elände.

Jonas, vår purser, hade ett tufft jobb att hålla ordning på tre 50+ värdinnor på vår galet roliga slinga.
Ulrika, Philip och jag. Hon har flyttat till Oslobasen nu. Han ska bli pilot.
Med delar av crewet på Ishotellet en tokigt kall novemberdag.
Glädjen att få flyga med en kurskamrat är total.
Big smiles in Rome.

En dag kommer nu att vara då.
En dag kommer vi att se tillbaka på detta.
Det kommer att vara ett före och ett efter.
Jag skulle vilja vara på andra sidan corona nu.
Att slippa vara mitt i denna bubbla där vi inte har en aning om hur vår verklighet ser ut om en vecka.
Det är bara i Hollywood som sånt här händer.
På film.
Att ett virus låter kvasten gå och påverkar en hel värld så mycket att allt ritas om fullständigt.

Så här ser den flygande verkligheten ut just nu. Måtte det snart vara över.
Det är detta jag vill göra. Jag kommer att dö lite inombords om jag inte kan fortsätta med det.

Den bransch som är min idag, har påverkats hårdare än väldigt många.
Från fullt blås till ingenting på några veckor.
Jag förstår att SAS måste lägga detta varsel.
När intäkterna så gott som helt raderats finns inte mycket annat att göra än att kapa så mycket kostnader som möjligt.
Men vi människor behöver resorna i våra liv.
Vi behöver se nya delar av världen.
Vi behöver få komma bort och vi behöver utforska.
Det berikar oss och gör oss mer förstående för vår omvärld.
Affärer görs inte mellan företag utan mellan människor.
Och de behöver mötas öga mot öga.
Det är min starka övertygelse.
Det är min tro.

”Sometimes we change the world”. Så är det. Resor förändrar världen och människorna.