Dejting, vänskap och vemod – oktober i Nice.

Det är svalare i Nice.
Sommaren har lämnat här också.
En del av träden höstar.
Platanen som jag tycker så mycket om tappar sina stora skuggande blad.
Den går inte till vila så vackert som jag hade velat.
Bladen skrumpnar på grenarna och färgen vattnas ur.
De ligger på trottoaren och prasslar högljutt när jag trampar på dem.
Men vem är jag att beställa färg på ett höstträd.
Palmerna är i alla fall vintergröna.
Pinjen också.
Och kaktusarna.
Och olivträden.

Man kan lura sig att tro att det alltid är varmt och soligt här, men sommaren stänger ner här nu. På Promenade des Anglais är det glesare med folk och luften är svalare.
En del träd fäller sina löv, andra är vintergröna. Jag har sett palmerna med snö, då en gång för längesedan när jag bodde här. Och de blå stolarna med snökuddar på armstöd och sits. Det blir lätt rått och fuktigt här om vintern.

Jag har fått frågan både tidigare och nu, med tanke på det jag skrev förra veckan om dejting, om jag dejtar när jag är här nere.
Det gör jag inte.
Har inte lust och tid.
Och jag får frågan om Fredo och jag har en relation.
Eller har haft.
Det har vi inte och har aldrig haft.
Han är min ”brother from another mother”.
Det samma gäller för Jacques, som jag också brukar träffa här nere.
Jag har en del män i mitt liv, som blivit mycket goda vänner.
Vi vet var vi har varandra och det finns ingen fysisk attraktion mellan oss.
Vi kan prata om allt.

Me and my ”brother”. En 35-årig vänskap som jag aldrig skulle äventyra med en tillfällig intim relation.
Jacques, också han en 35-årig vänskap. Och sen de jag har därhemma. Viktiga och roliga.

Jag älskar att prata ”sex och samlevnad” med mina ”pojkvänner”.
De har andra infallsvinklar och de öppnar upp för andra sätt att se saker och ting.
Det är både givande och nyttigt.
Jag tror det skulle funka bra att gå från en sexrelation till vänskap.
När man upptäcker att det som attraherar en är snacket och inte den fysiska intimiteten.
Däremot är jag mycket tveksam till om motsatsen är lika enkel.
Och jag ser ingen anledning att äventyra bra vänskap.
– Men om du blir sugen då? har jag fått höra ibland.
– Jag är väl ingen schimpans, svarar jag. Jag går inte runt och blir plötsligt sugen och måste tillfredsställa dessa lustar där och då.
Alltså allvarligt talat, vem funkar så?
Det låter ju som någon som inte har alla hästar på plats enligt mig.
Som inte blivit en fullt utvecklad människa…

Jag förstår mig inte på människor som inte kan göra skillnad på vänskap och sexrelationer. Det känns bara outvecklat och korkat enligt mig.
Jag var naturligtvis tvungen att ge mig ut på hiking när jag var här. Att få gå ensam utmed havet och bara njuta av lugnet och ljudet av vågor. Saknade cikadorna dock. De har dragit sig tillbaka. Det är för kallt för dem nu. Det måste vara minst 25 grader för att de ska spela.
Aloe och Medelhavet. Pinjen som fortfarande doftade så gott. Hoppades att jag skulle kunna plocka av de fikon jag såg i juli och som då var omogna, men de var borta. Fler än jag som passerat tydligen.

När jag lämnade Göteborg i lördags var bilden utanför bussfönstret som en brun-grönmurrig 70-talstapet.
Blandad med regn.
Inte ens trädens färger klarar av att tränga igenom.
Jag vet vad som väntar mig de kommande månaderna där hemma.
Jag tankar värme och sol så gott det går nu.
Nu sitter vi på terrassen med var sin kaffe.
Det värmer så skönt.
Sade på låg volym inifrån vardagsrummet.
Jag älskar att sitta så här.
Han med sin padda.
Jag med min dator och detta inlägg.
Om en stund ska vi gå in till stan.
Vi ska äta lunch i solen på en uteservering i Vieux Nice.
Jag ser och hör planen lyfta från flygplatsen.
Cikadorna är borta.
Duvorna är kvar.
De kuttrar i buskarna.
Jag kan inte duscha med öppet fönster längre.
Det är för kallt.

Gå hemåt om kvällen. Kan vara ganska bitiga vindar när solen försvinner. Men lika vackert som alltid.
Äter lunch i hamnen i Beaulieu på en av ina vandringar. Tänkte gå till Monaco, men bytte spår…

Jag har svårt att minnas hur hösten, oktober, var här nere när jag bodde här.
Det är så länge sedan nu.
Den är mycket mildare än hemma, även om årets upplaga av oktober är den kallaste på många år.
Stränderna stänger ner.
De flesta är borta nu.
Det är ett par stycken som har lite lunchbord och några parasoller.
När jag bodde här minns jag att jag tyckte det blev ett sånt lugn över stan när säsongen var över.
Kvar blev vi som bodde och levde här.

…och hamnade på en trail upp till Èze village, det lilla örnnästet högt uppe på en klippa. Om du kommer hit så rekommenderar jag ett besök i denna lilla by.
Det du ser i havet kallas ”La Jetée”. Här låg en magnifik byggnad som användes om kasino och scen för diverse uppträdanden, mellan 1882 och 1944, då tyskarna förstörde den. Kvar blev enbart det du ser på denna bild.

Ovädret Alex, som drog fram för ett par veckor sedan syns tydligt.
Strömmarna har spolat upp stora stockar och massor av trädgrenar bland stenarna på stranden.
Utloppet vid floden Var, på andra sidan flygplatsen, såg ut som ett raserat sågverk.
Det var tonvis av trädstammar och grenar.
Och på den italienska sidan hade begravda kroppar spolats iland då delar av en kyrkogård drogs med i störtfloden.
Som en tsunami från bergen.
Helikoptrar flyger regelbundet över oss på väg till byarna uppe i bergen för att undsätta människorna.
Vägar och broar är förstörda på många ställen.
Det kommer att ta tid att återställa.

Från Vieux Nice ut mot havet. Vilka vyer! Jag älskar det.
Redo för att gå till stan och luncha. Bara håret som ska sättas upp…

Jag älskar det vemod och den melankoli som hösten drar med sig.
Det är en känsla jag omfamnar och gärna stannar i en stund.
Vemod. Melankoli.
Ord som slingrar sig i mig.
Som rötter.
Jag kan frossa i dem.
I tankar.
I ord och musik.
Som person är jag inte sådan.
Jag har inget depressivt i mig.
Kanske därför jag behöver detta som en balans.
Nu lämnar jag snart Nice för denna gång.
En liten sorg mitt i allt det varma och soliga idag.

Hej då Nice, för denna gång. Nu har jag bara en dag kvar hos dig. Ska minnas denna stund då Siri, Ulf och jag drack champagne på stranden och såg solen gå ner och planen komma in för landning.

Att skriva eller inte skriva…

Jag har berättat en del om mina år i Nice i fem olika inlägg.
De berörde en hel del av det lite mer privata livet.
Och jag har lyft lite på täcket till det skitiga förhållande jag hamnade i och som jag sedan bröt mig loss från.
Detta har jag gjort offentligt här på min blogg.
Alla som känner mig vet att jag dejtar mycket och ofta.
Och tycker väldigt mycket om det.
Flera har sagt åt mig att skriva om det.
Om dejting när man är 50+.

Att dejta när man är 50+, är det detsamma som att dejta när du är 30? Är det annorlunda att dejta om man söker en partner och ett förhållande?

Jag inser att om jag gör det så blottar jag väldigt mycket av mitt mest privata.
Samtidigt är jag redan väldigt öppen med mycket annat i mitt liv.
För jag dejtar inte för att träffa en ny partner.
Jag är inte ute efter ett förhållande.
Och absolut inget samboliv, det har jag varit tydlig med.
Visst är det så att även jag då och då träffar någon som jag vill ha kvar ett tag, men det är snarare för att jag gillar personen och att sexet är precis det jag önskar.
Då får han gärna stanna, utan attachments eller löften.
En del blir kvar ett tag.
Andra släpper jag ganska snabbt.
Eller så släpper de mig.

Jag är öppen med mitt vardagsliv, men inte alla delar av det. Inte de mest privata. Om jag skulle skriva om dejting så kommer det att vara betydligt mer privat. Och på ett helt annat plan.

Mina vänner vet precis hur jag lever.
Vi är öppna mot varandra och ingen tar sig rätten att döma någon annan.
Den som gör det stänger jag dörren för.
Så länge jag inte gör någon illa så kan jag leva precis som jag vill.
Jag minns inte alla mina partners, men de flesta.
En del av dem vill jag inte minnas längre.
Andra stannar kvar med varma minnen.
Åter andra med en rusk på huvudet.

Jag accepterar inte personer i mitt liv som kritiserar mitt sätt att leva. Jag har turen att omge mig med vänner som inte gör det. Och de kan samtidigt vara väldigt öppna mot mig med hur de själva lever sina liv.

Jag dejtar på Tinder.
Den världen är snabb och ombytlig.
Du kan ha en fin chatt med en man ena dagen och sedan hörs han inte av igen.
Eller så är det jag som inte hör av mig.
Någon annan dyker upp och fångar intresset.
Jag tar det inte personligt.
Det får jag inte göra.
Jag är 57 och dejtar som aldrig förr.
Jag har en hunger inom mig.
Det är så mycket jag vill.
Har nog alltid varit så.
Det är min person helt enkelt.

Det finns många olika dejtingsiter. Jag har valt att vara med på Tinder. Jag har tidigare varit på både Match.com och Mötesplatsen. Vet inte om de fortfarande finns. Jag har faktiskt inte brytt mig om att kolla.

Statistiskt sett har jag ca 30 år kvar på jorden.
Och jag tänker leva dessa sista 30 år på precis det sätt som gör mig lycklig.
Jag är ute efter att ha roligt och bestämma själv.
Livet och möjligheterna är inte slut för att jag blivit äldre.
Många har nog inte bilden av en kvinna i min ålder som tar för sig på det sätt jag gör.
En del skulle nog tycka det var omoraliskt, medan andra skulle känna att det var befriande.
Så länge jag är tillfreds med mitt liv är det bra.
Jag kan inte bry mig om vad andra tycker.

Hur många dagar har jag kvar här på jorden? Det kan man aldrig veta, men statistiskt sett är det ca 30 år kvar. Och jag tänker göra det bästa av dessa och jag tänker inte låta någon hindra mig.

Jag vet att jag kan bli väldigt privat när jag pratar.
En del finner det säkert besvärande.
Andra är som jag och faller snabbt in i jargongen.
Vi är olika på många plan.
Jag har inga problem med att vara öppen.
Men jag har inte varit det i mina sociala medier.
Inte på den nivån som detta skulle bli.
Om jag skriver om mitt dejtingliv alltså.
För om jag gör det då vill jag inte hålla igen.
Då bir det ju bara mellanmjölk.
Då kan man lika gärna läsa en harlekinroman.

Vad vill du läsa om ifall jag skulle skriva om dejting ur mitt perspektiv? Skriv till mig på Messenger, Instagram eller lägg en kommentar här på bloggen. Jag är väldigt nyfiken att höra.

Om jag skulle lyckas få till en form av bok, vad är du nyfiken på?
Vad skulle du vilja läsa om?
Hit me up!
Jag vill väldigt gärna veta!

Åren i Nice – sista sommaren

Jag följde med Helena, ja hon hette också det, till Monaco och träffade Dominique som var chef på nattklubben, Navy Club.
Den låg på Larvotto Plage i Monte-Carlo, precis nedanför det hus där Björn Borg hade lägenhet.
När man ramlade ut där på natten var det 20 meter från vågorna som rullade in.

Navy Club Monte-Carlo, min sista arbetsplats. Här trivdes jag bra. Jag minns de där askkopparna som var nedsänkta i bordet. Hur vi tog upp dem och tömde dem på vatten och mängder av fimpar. Den lukten… Sen fyllde vi på nytt vatten och satte tillbaka dem. Det hörde till kvällens förberedelser innan vi öppnade.

Denna lilla klubb tillhörde inte det enorma företaget Monte-Carlo SBM, Société Bains de Mer, som ägde Casino de Monte-Carlo, Hôtel de Paris, Operan, golfklubben, varuhus, massor av restauranger, nattklubbar, spaanläggningar, barer och butiker.
Det gjorde att väldigt många av de som jobbade på deras etablissemang besökte oss.
För en anställd på SBM var det nämligen förbjudet att bevista sin arbetsplats som gäst när man var ledigt.

Helena Sundman, min svenska väninna som introducerade mig för Dominique så jag fick jobbet. Hon bodde en tid på ”Cattis” också. Hon fixade jobb åt mig, jag fixade boende åt henne.

Vår ägare var en monegask vid namn Fred.
Var han på klubben vid stängning, vilket hände ganska ofta, så brukade han bjuda med oss till en dygnet-runt öppen restaurang där de serverad frukost.
Han åkte före i sin gula Lamborghini med sin polare och efter åkte vi i personalen i barkillen Christians lilla Citroën 2CV med taket nedrullat.
Där satt vi på småtimmarna och såg dagen komma medan vi åt rostade toast med marmelad och drack champagne.
Sedan tog jag tåget hem till mitt lilla rum, sov några timmar, släpade mig ner till stranden och sov sedan resten av dagen där.
Jag minns hur min skjortklänning skavde mot allt salt som satt kvar på min hud när jag gick hem därifrån sent på eftermiddagen.

Den blonda 21-åringen som kommit till staden 1984 hade blivit en brunett med tonvis av erfarenhet. Av livet och av sig själv.

Jag jobbade som entrévärdinna och skötte garderoben ihop med dörrvakten.
Klubben var liten så vi stod så gott som vid baren med full utsikt över allt som hände.
Lön fick jag i handen varje kväll jag jobbat.
Detta var Monaco och här betalar inte utlänningar någon skatt, men tro inte att de inte hade koll på oss.
Första kvällen jag jobbade hade Domi ringt civilpolisen som kom ner och hälsade på mig och gav mig en tid för att komma till deras kontor för registrering.
Det var som i en gammal film från 60-talet.
Polisen i sin kostym som satt skrev ner mina svar på frågorna på en skrivmaskin.
Vad hette mina föräldrar?
Hade jag några synliga skador eller märken på kroppen? Osv…
Han tog en bild på mig och häftade fast den med mitt ”arbetstillstånd” och sen bjöd han ut mig på dejt.
Det faktum att han var gift var inget hinder.

Jag hade vänt på dygnet. Jag sov på dagen och arbetade på natten. Jag tog första morgontåget tillbaka till Nice efter nätterna på Navy. De nätter jag skulle jobba åt jag ”lunch” på Felix med mina vänner innan jag antingen tog tåget eller liftade till Monaco. Jag liftade för att spara pengar och för att det var kul. Vanligtvis var vi båda två, Helena och jag, när vi liftade.

Fotbollsspelarna i Monaco kom ofta till vår klubb och festade.
Domi försökte para ihop mig med en av spelarna, Manuel Amoros.
Han tyckte vi skulle passa ihop.
Jag var lite mer tveksam…
När vi städade för att stänga klubben den kvällen och jag fixade vid toaletterna hörde jag misstänkt välbekanta ljud.
Jag var ju inte direkt oerfaren så jag fattade vad som pågick bakom den låsta dörren.
Och till slut trillade nämnde spelare ut därifrån med en tjej i släptåg.

PR-och inbjudningskort för rockklubben, ”Find”, där jag ofta hängde när jag inte jobbade. Jag hade lärt känna flera som höll till där regelbundet och gillade stället. Det var galnare och coolare än ”Escurial” där jag hängt i början av min Nice-tid, även om jag fortfarande gick dit då och då..

De kvällar jag inte tog pendeln till Monaco gick jag på rockklubb i Nice, Le Findlaters.
Jag dejtade en dörrvakt på stället, Jean-Paul, som mitt killgäng inte alls var glada för.
”Det står ju för fan gangster tatuerat i pannan på honom”, sa de.
Och de hade nog faktiskt rätt.
Sen var det Gino.
Galet snygg och urtrevlig.
Han hängde både på rockklubben Find och på Navy i Monaco.
Glömmer aldrig hur vi drack tequila knack och blev snorfulla.
Och att jag sov hos honom i Villefranche i hans spaceade lägenhet.
Den var byggd i två etage med en del en halvtrappa upp, men det var inga väggar.
Som en scen ungefär.
Däruppe hade han sovrummet och en vidunderlig utsikt över bukten med alla båtar när vi vaknade.
Jag minns hur vi lyssnade på Billy Idol och drack kaffe sittandes i sängen.

Gino, en annan 10-poängare jag lärde känna. Varje gång jag hör Billy Idol, framför allt ”Sweet Sixteen”, så minns jag honom.

Detta var mina sista månader i Nice.
I staden och landet som för alltid blev mitt andra hem.
Jag älskade det, men behövde gå vidare i livet.
Då, 1987, var inte Sverige ett EU-land.
Mina möjligheter att arbeta ”på riktigt” och bo där var inte lika enkla som idag.
Jag packade ihop det liv jag haft därnere.
Materiellt rymdes det i ett par resväskor.
Minnena är så många att de aldrig tar slut.
Det var november 1987.
Fredo, brorsan, körde mig till flygplatsen.
Och sen satte jag mig på ett plan till München för att besöka min syster innan jag tog tåget hem till Sverige.

Mina år i Nice var över. Jag kom hem en annan människa än den jag varit när jag åkte ner. Jag hade fått ett andra hem, en andra familj i mina vänner och erfarenheter som för alltid finns kvar.

Åren i Nice – livet på kontor

När jag lämnade familjen för att flytta in i min lilla lägenhet slutade mitt liv som aupairflicka.
Nu hade jag fått jobb på kontor.
Jag hade rotat mig ganska djupt med eget boende och ett ”riktigt” arbete.
Mitt umgänge var överhuvudtaget inte svenskt längre, ja om man inte räknade Christina och Anders vars lägenhetshotell jag bodde på.
Men de hade ju bott där i många år så de var mer fransmän än svenskar.

Caline fortsatte att vara min chef, men nu i en annan roll. Jag fick jobb på kontoret i företaget hon och älskaren startat. Här sitter hon i ett av sina otaliga telefonsamtal med en limpa Gitanes inom räckhåll. Själv rökte jag Gauloise blonde.

Som jag berättat tidigare så startade ju Caline, mamman i familjen, och älskaren ett företag.
Eftersom båda arbetade på Acropolis, mäss- och kongresshallen i Nice, så var det som arrangörer av denna typ av event deras företag var specialiserat.
Det var här jag skulle jobba.
Jag skötte kontoret, skrev brev, arkiverade, svarade i telefon och agerade mäss- och kongressvärdinna när vi höll eventen.

Mina två andra chefer, Gerard Nouveau (älskaren), och tandläkaren Marc Barraya. Kortet är taget på en middag på en av deras mässor/kongresser inom idrottsmedicin om hölls i Marseille.

Detta var före datorernas verklige intåg på kontoren.
De hade köpt en, men den användes mest för att skriva ut adressetiketter och adresslistor.
Ingen av oss fattade nog att det behövdes någon form av program för att kunna använda den till mer än det.
Caline var arg på mig för att jag inte fick den att fungera.
Själv var jag som ett frågetecken inför apparaten.
Lionel, han med dick picen och oblatmaskinen, var och kollade på den och upplyste oss om att det behövdes någon form av program för att kunna använda den.
Så jag fortsatte att använda skrivmaskinen.

Jag som mässvärdinna på den första mässan de arrangerade. Den hölls i Carpentras och riktade sig mot företag inom scenteknik såsom ljud, ljus, dekor osv.
Mässvärdinna igen. Här på galamiddagen i Marseille. Mässa och kongress för företag och aktörer inom idrottsmedicin.

Nu när jag inte behövde vara barnvakt om kvällarna gav det mig massor av tid att gå ut.
Och det gjorde jag.
Det var inte många kvällar i veckan jag satt hemma.
Och morgnarna blev därefter.
Jag gjorde t.o.m. en George Costanza och sov under skrivbordet vid några tillfällen när det var som värst och jag visste att Caline var på kundbesök utanför stan och alltså inte behövde riskera att bli påkommen.
Enda risken var att tandläkaren de samarbetade med skulle komma upp oanmäld, men skrivbordet var täckt framtill så jag räknade kallt med att jag skulle vakna om han knackade på och steg in.

George Costanza, the role model för att sova under skrivbordet på arbetstid…

Efter ett halvår anställdes Elizabeth.
Hon hade varit mässvärdinna tillsammans med mig på mässan för scenteknik och blev erbjuden jobb nere i Nice.
Hon flyttade ner från sin by uppe i Provence och vi blev arbetskamrater.
Hennes jobb var att sälja montrar till mässorna
Det dröjde inte länge innan vi var goda vänner.
Hon hade ett förhållande med en kille från byn hon kom från, men Nice blev extra allt för henne och hon var ofta med ute.
Hon skaffade sig en hel del affärer vid sidan om sin triste fästman, Francois.
Hon, den polerade familjeflickan, visade sidor som jag tror förvånade henne själv.
Hon levde ut väldig mycket och jag tror det gjorde henne gott.
Vi hade mycket roligt och galet tillsammans.

Elizabeth Ceyte, min arbetskamrat och goda vän. Tänk vad mycket kul vi hade. Liza var en fin familjeflicka som levde både upp och ut när hon släpptes lös i nattlivet i Nice med mig…

Kontoret låg i en fastighet på Place Magenta på gågatan mitt i stan.
Det var också ett hus där några prostituerade hade sina små lägenheter där de tog emot kunder.
Elizabeth och jag hade bra koll och var tjenis med damerna.
Irene, den äldre kvinnan med hund, som ofta höll sig i närheten och väntade in sina kunder.
Katja, den mörka 30-åringen, som stod borta vid posten och väntade på sina kunder.
Och så hon, den hårt blonderade, som jag inte minns namnet på och som stod närmre Av. Jean Medicin.
Liza och jag satt uppe på vårt kontor och såg dem komma med sina kunder.
Vi brukade betygsätta männen.
På lunchen gick de alla tre tillsammans ner till beachen och lade sig i solen innan de återgick till arbetet.
De prostituerade sig endast dagtid och åkte hem på kvällarna.

Jag in action på kontoret. Ser ganska pigg och vaken ut här…

Men något hände med Caline.
Vi hade alltid haft en bra relation när jag var aupairflicka, men nu förändrades hon.
Så fort det var något så gav hon sig på mig.
Jag fick skulden för både det ena och det andra.
Från borttappade brev till det där med datorn som inte fungerade som hon tänkt sig att den skulle göra.
Elisabeth var lite mer förskonad, men också hon fick sin beskärda del när monterförsäljningen inte motsvarade vad Madame ansåg att den borde.
Vi mådde båda väldigt dåligt av detta.
Och vi sade upp oss samtidigt och slutade.

Bakom dessa fönster hade jag min arbetsplats i ett år. Bakom portvalvet satt Elizabeth och jag och rummet bakom den orangea markisen var Calines kontor.

Elizabeth hade fått jobb på ett annat kontor.
Jag hade träffat en svensk tjej som jag börjat umgås med en del.
Hon jobbade på en nattclub i Monaco och de behövde förstärkning…

Åren i Nice – nytt boende, ny ”familj”

Sommaren 1986 lämnade jag aupair-livet bakom mig.
Jag flyttade ifrån Caline och barnen till ett lägenhetshotell som drevs och ägdes av två svenskar jag lärt känna, Christina och Anders.
De arbetade för resebolag, hon som långtursguide på Atlas och han som platschef på Fritidsresor.
Båda var bosatta därnere sedan flera år, men inte som ett par.
Denna minimala lägenhet låg mitt i stan, på Avenue Notre Dame.
Jag hyrde ett litet rum längst bort i korridoren, mitt emot toaletten och badrummet.
Det var väl si så där 8–9 kvm.
Säng, TV, garderob, en kokplatta, ett köksbord och två stolar.
Där bodde jag i 1,5 år ungefär.

Christina och Anders på en våra oräkneliga kvällar på ”Felix”. Båda jobbade inom resebranschen och hade Nice som sin permanenta bas. Christina träffar jag fortfarande regelbundet.

För att dryga ut den ständigt tomma plånboken åtog jag mig den daglig städning av det lilla hotellet.
Det var korridoren och de två toaletterna och badrummen.
Jag hade deras förtroende och hade nyckel in till kontoret, tillika fullt utrustade kök med tvättmaskin.
Perfekt för mig.

Jag i ett av rummen på ”Cattis”, eller Hôtel Meublé Caterina, som det egentligen hette. Min mamma var på besök och hyrde så klart rum där. Så här stort var ju inte mitt rum. Det är synd jag inte har någon bild på det..

Varje söndagsförmiddag hade vi byte av de turister från Fritidsresor som valt att bo på ”Cattis”.
På morgonen möttes Christina och jag över kaffe och croissant, och när bussen hämtat upp de som skulle lämna, drog vi igång städningen av rummen och bäddning av sängarna för att ta emot de nya som kom.
Många var de morgnar när jag kom direkt från mitt jobb på nattklubben i Monte Carlo eller från några få timmars sömn efter en natt på någon rockklubb i stan.
Vi städade och sedan rasade jag i säng.

”Cattis från utsidan. Mitt rum var det bakom de ljust gröna luckorna längst ner till höger på bilden. Det minsta och billigaste på hela panget.

Det var mest turister som hyrde in sig, men det fanns ett par som hyrde på månad precis som jag.
Lionel och Laurence.
De hade träffats på klostret där hon hyrde studentrum medan hon pluggade på Hotell och Restaurangskolan i Nice.
Lionel var där för att laga oblatmaskinen åt nunnorna.
Han hade själv uppfunnit den och den var väl mer trasig än fungerande.

Mina grannar på ”Cattis”. Laurence, ursprungligen från Madagaskar och student i Nice, och Lionel, oblatmaskinbyggare och uppväxt hos nunnorna, som liksom jag, långtidsbodde.

Han hade växt upp på klostret då han som baby lämnats på trappan och hittats och tagits om hand av abbedissan.
Lionel och Lollo blev snabbt ett par, men till slut tyckte nunnorna att deras sexliv blev lite för påfrestande att åhöra på det lyhörda klostret så de uppmanades att flytta.

Lionel vid sin dator. Där spelade vi ofta spel de kvällar jag var hemma, vilket inte var som ofta…

Lionel var ständigt rödvinsdrickande och arbetslös.
När han inte uppfann oblatmaskiner till nunnorna då.
Många gånger när jag kom hem på lunchen för att städa hade han fixat mat åt oss båda.
Då korkade han upp den första flaskan.
Sen körde han på resten av dagen och var ofta ganska rejält på örat när Christina och Anders kom för att ha receptionstid kl 17:00 – 19:00.
De brukade ta sin aperitif, en pastis, där tillsammans och Lionel var inte sen att se till att han fick sig en stänkare han också.

Lollo i deras lilla pentry. I motsats till mig bodde de mot gården och hade därför en dörr som gick att öppna ut mot baksidan. Inte för att det var någon ”gård” i den bemärkelsen, men det gick att öppna i alla fall.

Hans drickande gjorde honom lynnig.
En gång, en sen kväll, var det stort gräl i korridoren och han pucklade på Lollo
Jag for ut, fräste till på honom och bäddade åt Lollo på golvet inne hos mig.
En bit in på natten hörde jag honom rumstera om därute.
Jag gick ut igen och såg hur han drog ut soptunnor genom dörren.
Han hade slängt alla hennes kläder.
Jag knuffade in honom i hans rum och drog in de två soptunnorna och låste in dem på kontoret/köket dit bara jag hade nyckel.
– Nu får du själv förklara för Christina och Anders imorgon varför soptunnorna står här, sa jag åt honom.
Sen gick jag in och låste om mig och Lollo.

På ”Felix” med Christina och ett helt gäng, som vanligt. Det var som vårt vardagsrum. Vi var där mer än hemma på kvällarna.

Av Lionel jag fick min första dick pic…
Då ock då kom upp och hälsade på mig och min kollega, Elisabeth, på kontoret där vi jobbade. Hon berättade om en kille hon träffat som var väldigt ”välväxt”.
– Då har du aldrig sett min, sa Lionel.
Det fick vi ju hålla med om, men sa också att vi inte var speciellt intresserade av att se den heller.
Dagen efter dök han upp med en polaroidbild för att framlägga bevis för sitt uttalande.
Den bilden har jag fortfarande kvar, men den passar sig inte här.

Christina blev som en äldre syster för mig. Vi träffas fortfarande varje gång jag åker ner till Nice och i 7 år bodde jag i hennes lägenhet i Stockholm i andrahand. Det blev en livsläng vänskap.

Det var detta som blev min nya ”familj”, min tribe.
Av Christina har jag fått veta att de till slut separerade.
Det var bra.
Lollo var en söt och schysst tjej.
Hon var värd något mycket bättre än Lionel.
Men han var en mycket speciell typ som jag alltid kommer att minnas.
Christina var som en äldre syster för mig.
Vi sågs så gott som varje dag under tiden jag bodde hos dem och nästan alltid varje kväll då vi båda hade ”Felix” som vårt vardagsrum.
När jag 1988 flyttade till Stockholm hyrde jag hennes lilla etta på Kungsholmen i andrahand.
Och varje gång jag är i Nice så ses vi på vin och mat.
Det blev en livslång vänskap.

Åren i Nice – the partygirl

För en ung tjej från lilla byn i Västergötland var Nice och Rivieran var som en stor godisskål fylld av lättillgängligt uteliv.
Och jag glufsade i mig.
Barer, nattklubbar och män.
Jag hade väl inte levt ett lugnt och tillbakadraget liv direkt.
Snarare tvärtom.
Mina föräldrar fick nog sina flesta gråa hår från just det faktum att de var mina föräldrar.

Med Rivieran för mina fötter. Levnadsglad och galen som man ofta är om ung. Livet ligger framför en och man är odödlig. Bakom mig ligger St Jean Cap Ferrat där jag gick en av mina hikings för några veckor sedan.

Många var de morgnar jag köpte pinfärsk baguette på boulangeriet när jag åkte hem i gryningen.
Och eftersom JM och Caline tog barnen till skolan på morgonen kunde jag rinna ur sängen framåt lunchtid när jag till slut nått ytan av vakenhet.
Här bjöds på nattklubbsliv och barhäng alla veckans dagar.
Vinet var billigt och klubbarna gillade oss svenska singeltjejer som drog män till deras etablissemang.

Två av servitörerna på Le Felix Faure. De blev vänner och vi kände oss alltid välkomna där. Än idag går jag gärna dit och tar ett glas. Inte för att någon från den tiden finns kvar, utan bara för minnena och känslan av att sitta där igen, på uteserveringen i sommarvärmen.
Anneli, min väninna, och Yves, ägaren till ”Felix”. En mycket trevlig man. Han överlevde båda sina söner som också arbetade där. Den ene mördades på restaurangen en natt efter stängning.

Jag hängde på ”Le Felix Faure”.
Det var mitt ställe.
En mycket populär och känd bar och restaurang i stan på 80-talet.
Dit gick alla, verkligen alla.
Jag lärde känna de som jobbade där och andra stammis.
Det var tex så jag träffade min ”brorsa” och det gänget han hängde med.
Man behövde aldrig stämma träff där.
Gick man dit så var alltid någon där eller så kom de.

Brorsan, Fredo, och jag med en av servitörerna och ägarens ene son. Det var här jag lärde känna Fredo. För 35 år sedan i somras, slog han sig ner hos mig och vi började prata. Vi hade sett varandra tidigare och hälsat som man gör som stammisar på samma ställe. Sen dess har våra vägar aldrig skiljts åt.
Jacque, till höger, är också en vän sedan 35 år. Han och Fredo tillhörde samma gäng. Vi brukar alltid träffas för en kaffe och en lunch när jag är nere i Nice. Ni har säkert sett honom i en lite äldre version i något tidigare blogginlägg.

Jag hade en kort relation med en kille som jobbade där.
Han hade en motorcykel 1500 som han körde på bakhjulet framför uteserveringen.
En åktur med honom var galenskap på två hjul.
Jag minns hur vi snirklade oss upp bland hårnålskurvorna till hans lägenhet.
Det gick vansinnigt fort.
Sen lyssnade vi på Purple Rain och rökte gräs.
Han försökte ragga på min väninna bakom min rygg.
Hon berättade allt.
Vi gillrade en fälla som han gick rakt in i.
Sen var det slut med honom.

Denis, galningen med motorcykeln. Han jobbade som servitör på ”Felix”. Jag har fått berättat för mig att han startade egen restaurang med en kompanjon flera år senare. När det inte gick så bra som de hoppats började han langa droger för att fixa ekonomin. Och hamnade i fängelse… Så kan det gå!
Axel Bauer, en artist som hade en stor hit . Vi festade ihop en natt efter att han uppträtt i Nice.

Mina väninnor var svenskor, alla utom en.
Killarna var fransmän.
Jag upplevde oss svenskor som betydligt mer lössläppta och galna än de franska kvinnorna och troligtvis just därför intressanta för de franska männen.
Vi var nog en frisk fläkt för dem och betedde oss annorlunda än vad de var vana vid.
Jag har funderat en del på varför det var så svårt att få franska väninnor.
Kanske såg de oss som konkurrenter.
Oavsett orsaken så var vi inte direkt kompatibla med fransyskorna.

Ina och Maria, och jag utanför bild. Vi är och hälsar på en kille som jobbade på en yacht i Monaco. Ägarna flög in då och då. Vid dessa tillfällen blev det turer utmed kusten, men däremellan låg de i hamnen och såg till båten.
Med Lena och Anneli uppe ovanför Beaulieu. Lenas familj hade en jättevilla högt däruppe. Topless var grejen på 80-talet och bikinibyxorna skulle vara så små som möjligt. Här skulle solas!

Under en tid dejtade jag Eric.
Han var vän nattklubbschefen på en av de större klubbarna i stan, Le Grand Escurial.
Alltid företräde i kön.
Alltid VIP-bord.
Även när vi inte längre dejtade hade jag denna VIP-behandling från jättarna i dörren, Aziz och Azouz.
Och bra bord fick jag alltid.

Ett mycket välkänt etablissemang i Nice nattliv på 80-talet. Säkerligen ägt av maffian. Här hängde jag 1-2 ggr/vecka under mina första två år.
Framåt natten när stället fyllts av folk, sänktes taket ner och ljusshowen blev mer intensiv. Här har jag dansat i många timmar nätterna igenom.
Här hade tidigare varit en biograf. Idag är det en supermarket.

På L’Escurial träffade jag Jean, eller 10:an som vi kallade honom.
En av de snyggaste och trevligaste män jag mött en 10-poängare.
Vi hade en on going flirt under alla mina 3,5 år därnere och tyckte om varandra.
Jag minns en gång när jag körde honom hem i min lilla blå Peugot.
Vi hade fönstren nervevade.
På radion spelade Madonnas senaste hit ”La Isla Bonita”
Och varje gång jag hör låten….
En dag satt han på sin MC utanför min lägenhet när jag kom hem.
Klädd i svart läder och med solbrillorna på plats.
– Vad gör du här, sa jag.
– Väntar på dig, sa han.
Han räckte över en hjälm till mig och sedan bjöd han mig på en tur till Monaco och tillbaka via Grand och Moyenne Corniche.
De kommande 12 timmarna tillbringade vi hemma hos mig.

På den tiden när jag rökte och solade. Idag gör jag varken eller. Denna bilden är tagen 1985 och jag är 22 år. Intressant att se att jag har samma frisyr idag som då… Fast det har varit en stort antal däremellan.
Fredo, brorsan, en vänskap som bestått i 35 år and counting.

När JM flyttat ut och bosatt sig nere vid hamnen tog han för givet att jag skulle ”barnvakta” åt honom också.
En morgon när jag och min väninna fortfarande sömnmässigt var på havets botten efter en lång utenatt öppnades dörren till mitt rum av Caroline, tösen.
– Hon sprang fort uppför trappan:Hon är där, sa hon till JM.
– Du glömde inget igår Helena? skrek JM
Han hade sagt åt mig att barnen skulle köras upp till huset för att han skulle ut med någon vän.
När jag väntat ett bra tag ringde jag Caline och förklarade situationen.
Jag och min väninna ville ut på stan och jag kunde inte vara barnvakt åt barnen varje kväll, eller så gott som…
– Bara åk, sa hon. Jag ska ta det här med JM. Han får skaffa sig en egen aupairflicka.
Jag förklarade för JM att jag väntat långt över den tid vi kommit överens om och att jag sedan ringt Caline som sagt åt mig att jag kunde gå ut och att han kunde kontakta henne om detta.
Ilsken och frustande stegade han ut ur huset med barnen efter sig, och jag blev aldrig mer uppmanad att vara barnvakt när han hade kidsen hos sig.

Jag glömmer aldrig denna konsert. Ina, min väninna, och jag stod längst fram och fick under pågående konsert en lapp från en av vakterna. Det var två av killarna i bandet som ville bjuda oss på drinkar på sitt hotell efter konserten. Vi gick dit och hade en riktigt kul kväll med gänget.

När både Caline och barnen var borta hade jag ibland vänner på fest.
Jag minns ett galet poolparty i huset med fem killar, jag och en annan tjej.
Drinkar och gräs.
En av killarna, Didier Artzet, var Formel 3 förare och vann loppet i Monaco året efter, 1986.
Eric sov över vid flera tillfällen och så även fotbollsproffset som jag slog klorna i.
Han var inköpt från Argentina för att stärka laget, and MAN did he do!
Han gjorde mål på mål på mål och var OGC Nice stora star.
Thibault, den fotbollstokige pojken, älskade det faktum att hans aupairflicka dejtade Jorge Dominguez.
Hans dröm var att få träffa honom.

OGC Nice’s stora stjärna på planen. Oj vad han satte bollar i nätet. Och satta klorna i honom. Han hängde ofta på ”Felix” och det var där vi träffades. Vi hade en strulig men rolig relation ett tag. Och jag började gå på väldigt mycket fotbollsmatcher..

Men aupairlivet kom till ett slut och jag fick ett nytt jobb.
Caline och älskaren startade sitt företag och jag anställdes där sommaren 1986.
Nu började en ny fas i min Nicetillvaro…

Åren i Nice – familjen

I juni 1984 steg jag av planet i Nice.
Au-pairflickan som jag skulle byta av var och hämtade mig.

En vecka efter studenten drog jag till Nice för att vara au pairflicka i ett år. Jag var 21 och jag skulle bli kvar i 3,5 år…

I en sliten blå Peugot slingrade vi oss upp till Gairaut, en stadsdel med villor på berget precis ovanför Nice centrum.
Hon var kvar några dagar och sedan lämnades jag ensam.
Med en helfransk familj med två barn.
Caroline var 10 och Thibault var 6 år.

Caline, mamman i familjen. Hon var bara 11 år äldre än jag. Vi kom bra överens och han behandlade mig alltid schysst. Många av mina vänner hamnade i riktigt dåliga familjer.
Jean Marie Pozzo di Borgo, pappan i familjen. Också han schysst och bra.
Caroline med en av sina katter. Det fanns två. Hon var rar, men lite lurig. Fick hon inte som hon ville blev hon väldigt sur och tvär. Hon kunde också försöka baktala en om det gynnade henne. Tror hon bor i Marseille idag.
Thibault, den lille killen. Oerhört rolig och väldigt snäll. Älskade fotboll över allt annat. Kunde titta på inspelade matcher gång på gång när han var ledig från skolan… Han är idag advokat och jobbar i en av de vackra byggnaderna på Promenade des Anglais som jag ofta går förbi på mina stadswalks.

Jag minns att jag var förvånad över hur de bodde.
Hade nog trott att det skulle vara en helt annan standard.
Jag tyckte möblerna var fula och av dålig kvalitet.
Trädgården var illa omhändertagen.
Huset likaså.
Den där sista finishen fanns liksom inte någonstans.
Det verkade inte finnas någon tanke bakom, vare sig ute eller inne.

Caline vid öppna spisen med en äkta 80-talslur och sina ständigt närvarande Gitanes som hon rökte. Det var brun tobak och luktade så där typiskt franskt. Hon älskade att shoppa kläder och parfymer.

Jag kastades snabbt in i det franska livet.
Sög åt mig språket som en svamp.
Det var ju enda sättet att kunna kommunicera.
Allt på TV var dessutom dubbat.
Jag kollade Dallas där JR pratade franska.
Det var tom en fransk variant på intromusiken.
Detta rubbade min världsbild totalt.
Det var mycket som skulle göra det.
Jag var uppväxt i ett land som brukade kallas DDR-Sverige.
Jag var 21 år.
Jag skulle bli kvar i 3,5 år.
Men det visste jag inte då.

Första julen i Nice. Jag minns att jag förfasades över denna erbarmlig fula julgran. Tänkte att det aldrig skulle kunna bli julfeeling med den…

Min uppgift var att sköta hushållet i familjen.
Städa och röja upp.
Tvätta och vika kläder.
Allt utom mannens skjortor som lämnades bort till tvätterska för tvätt, strykning och vikning.
Familjen lämnade allt efter sig där de stod.
Frukost på bordet, kläder på golvet, grejer i badrummet.
Jag fixade efter dem.

80-tals selfie. I ett fototbås i Nice. Herregud vad ung jag var…

Hunden och jag hade huset, trädgården och poolen för oss själva om vardagarna.
Sen hämtade jag barnen i skolan i den slitna Peugoten och såg till att de satte igång med läxorna innan föräldrarna kom hem.
Mamman gillade att laga mat.
Det var hennes grej.
Jag röjde upp efteråt.
Passade mig utmärkt.

Den slitna blå Peugoten. Men jag var glad för bilen. Det var dåligt med kollektivtrafik upp till Gairaut så hade jag inte haft den hade jag blivit väldigt isolerad. Det gjorde också att det var lätt för mig att åka runt utmed kusten och besöka andra sällen och små byar.
Hunden, Peneloppe, och jag, vid poolen. Hon blev dålig och jag fick ta henne till veterinären som konstaterade förgiftning. Hon avlivades där och då. Jag fick vara med henne. Någon hade förgiftat henne…

Jean Marie, pappan, kom från Algeriet.
Han och hans föräldrar hade lämnat Algeriet 1962 när landet blev självständigt.
Han var det man kallar ”pied-noir”.
En benämning på franska medborgare som bodde där före självständigheten och var födda där.
Caline, eller egentligen Catherine, mamman, var född och uppvuxen i Carpentras.
En liten ort i centrala Provence, inte långt från Avignon.
Eftersom jag är en ”papegoja”, blev min franska dialekt en blandning mellan provencalska och pied-noir.

JM och hans svåger Michel vid matbordet en jul i Carpentras. Min första jul i Frankrike. Minns att det var mycket annorlunda mat på bordet. Tex så finns det en tradition att man ska äta en bit från 13 olika frukter, de frukter som växte i Provence. Och så åt man småfåglar… typ gråsparvar…

Jag blev kvar i familjen i två år.
De var schyssta och jag trivdes bra.
När jag varit där i ett år kom JM på Caline med att ha en affär med sin chef.
Jag hade vetat om det hela tiden.
Jag satt nämligen ofta barnvakt åt älskarens dotter när de var ute eller jobbade med uppstarten av det företag de var på väg att starta.
JM var hemma med ”våra” barn.
Caline sa att hon lovat mig att jag skulle få gå ut med mina väninnor och på så sätt fick hon loss mig för att barnvakta.

Firar nyår med min syster, bror och en väninna. Mina syskon var alltid välkomna att hälsa på och sommaren 1985 bodde min syster hos mig i en månad. Det var ok för familjen och barnen var inte hemma så vi var helt fria att göra vad vi ville så fort jag var klar med mitt jobb.

Det blev stor dramatik när allt uppdagades.
Han rotade efter en cigarettändare i hennes väska och hittade ett brev.
Eftersom JM var en eldig och dramatisk typ, tog han sitt pick och pack och flyttade ut, ner till sin lägenhet i hamnen som han haft och tidigare hyrt ut.
Jag blev kvar med Caline och barnen.
Vi kom bra överens och fick vår vardag att flyta fint.
Jag var ju hennes partner in crime liksom.

En vinter med snö som låg kvar! Mycket ovanligt för franska rivieran. Bilarna körde runt i stan med kedjor, för vinterdäck finns inte att köpa i Nice…

Hon ville inte att barnen skulle veta att hon träffade Mr Nouveau, som han hette, älskaren.
Därför tvingades de i säng tidigt, för så fort de somnat åkte hon iväg.
Hon lät bilen rulla nerför backen och startade den först när hon var en bit ifrån huset så de inte skulle höra.
Skulle de vakna så var dealen att jag skulle säga att hon varit tvungen att åka ner till jobbet i mäss- och kongresshallen där hon var projektledare.
Sen skulle jag ringa henne så hon kunde komma hem och låtsas som ingenting.
Tidigt, i gryningen, kom hon tillbaka så det skulle se ut som om hon varit hemma hela natten.
Ja jävlar, det var ett upplägg!

Mr Nouveau, älskaren. Han och Caline startad ett företag som organiserade mässor och kongresser. De jobbade båda ihop på Acropolis, mäss- och kongresshallen i Nice. Han var hennes chef. Hon var projektledare.

Innan allt detta hände och JM bodde i huset var det ofta lunch- eller middagsgäster på besök.
De hade många vänner och ett ganska stort umgänge.
JM var en ansedd skattejurist i stan.
Han hade många prominenta kunder, bl.a borgmästaren, Jacques Medicin.
De umgicks med många av hans klienter och flera av dem var återkommande gäster.

Kidsen och jag ute på tur. Barnen gick inte i skola på onsdagar, men istället halva lördagen. Så onsdagen blev dagen då vi hittade på saker.
Här har vi tagit en tur till Monte-Carlo. Andra gånger gick vi på bio, åkte skridskor, hyrde videofilmer eller bara slackade hemma.

Caline fixade mat och sedan spelade de kort, pratade eller drog iväg till casinot i Monte-Carlo.
Det var ofta högljudda diskussioner runt bordet.
Sådär på franskt vis, där man inte alltid är överens men kan umgås och diskutera ändå.
Valde de att bli kvar hemma kunde jag ge mig ut på stan med mina vänner efter att jag röjt av och fixat iordning i köket.
Åkte de bort måste jag vara hemma med barnen.
Var barnen på sommarlov hos mor- eller farföräldrarna fick jag ofta följa med till casinot.

Familjen samlad för Carolines konfirmation.
Caline fick feeling och skaffade en get! Det gick inte många dagar innan den smitit och var borta för alltid. Mannen som kom med den som gåva var väldigt betuttad i henne och vi kallade honom Romeo av den anledningen.

Några av de yngre singelmännen som fanns i bekantskapskretsen hade jag hemliga relationer med.
Jag var ung och galen och levde verkligen loppan.
Men det berättar jag mer om en annan gång…

Jag var ung och galen och hade fina år nere i Nice. det får jag kanske lust att berätta mer om i kommande inlägg. En del av det…

Hemma fast borta – Nice i augusti

Klockan är 04:30.
Väskan dånar över kullerstenarna i ett gryningstyst Gamla Stan.
Går till Arlanda Express för att ta morgonflighten till Nice.
Sov typ 3,5 timma i natt.
Att jag aldrig lär mig.
Men det var så kul med allt prat…
Tar igen en dryg halvtimma på vägen ner.
Nu ska jag carpa Nice i en hel vecka.
Dricka rosé, nöta asfalt, bli kletig av värme, solskydd och svett.
Och träffa vänner.

Inflygningen mot Nice. Alltid lika breathtaking för mig. Marina Baie des Anges. Här hade jag en dejt en gång i tiden… Hans familj hade en lägenhet där.
Tar spårvagnen till stan så fort jag har kommit iordning hemma hos Fredo. Dricker en aperol i Vieux Nice, på Course Saleya, bredvid grönsaks- och blomsterförsäljarna. Äter dagens lunch och dricker rosé. Livet är fint!

Nu ska jag berätta om mitt Nice för er igen.
Om färgerna, svalorna, stenarna, pinjen och cikadorna.
Jag har inget att säga till mitt försvar.
Jag är förälskad i denna plats på jorden.
Nu har jag t.o.m tittat på en lägenhet på våning 4 i brorsans hus.
Utsikten från den 20 kvm stora terrassen är underbar.
Jag ser havet.
Och jag hör och ser mina kollegor lyfta från flygplatsen och ser dem vända ut över Medelhavet.

Min franske ”bror”. som jag bor hos och som jag har mycket roligt ihop med. ”Fredo, Fredo, je t’aime d’amour!”
Utsikt från lägenheten jag tittade på. Magnifikt! En tvåa på ca 45 kvm med en terrass på 20 kvm.

Renoveringsbehov, ja.
Kök måste fixas omgående.
Här säljs lägenheter vanligtvis utan kök.
Det enda som finns är en vask, ingen spis, inget kyl- och frys, inga skåp.
Och här finns aldrig tvättstuga i källaren.
Fredo tycker det är så fascinerande med våra tvättstugor.
Att maskinerna får stå kvar.
Att ingen helt enkelt tar dem och drar.
Badrum fungerar och är ok, men behöver en uppfräschning.

Typiska hus i Vieux Nice. Med fönsterluckor i trä och små balkonger med smidesräcken. Med tvätt utanför fönstren och blomkrukor på luckorna.
Tighta och trånga gator. Det ger svalka och skugga varma dagar. Jag älskar verkligen Vieux Nice. Kommer du ner måste du gå dit.

Fredo är ordförande i BRF:en.
Han har koll på både kostnader, lagar och regler.
Det är andra regler som gäller här jämfört med hemma.
Jag får kolla med banken vad de säger.
Fortsättning följer.

Börja min hiking i Nice hamn. Ska du gå så ha ögonen öppna efter den lilla nedgången för att komma hit. Den är lätt att missa. Här är ganska tidigt på trailen. Vita stenar och klippor. Ganska lättvandrat.
Fascineras av husen som klänger på klipporna ner mot havet. Hade verkligen älskat att bo så här. Vilken utsikt de har.

En av dagarna tar jag en lång hiking.
Går samma sträcka som jag gick sist, dvs från hamnen i Nice, runt Cap de Nice och till Villefranche.
Det är så makalöst vackert.
Och varmt.
Jag ställer mig i skuggan av en pinje för att freda mig mot solen en stund..
Det doftar starkt av dess barr och de ligger som en matta under mig.
Långa och torra.
På en del ställen luktar det som i en bastu.
Torrt trä som hettas upp.
Jorden är röd och klipporna vassa och vita.
Tror det måste vara kalksten.

Sen kommer den röda järnrika jorden och kaktusarna. Här är torrt och mycket varmt. Här luktar bastu. Upptäckte på min första promenad hemma att det röda dammet satt kvar på mina skor…
De knotiga små pinjeträden ger lite skugga emellanåt. De ger också en alldeles underbar doft från sina långa bar och små kottar. Jag har ofta denna typ av doft på mina doftljus hemma. Tycker väldigt mycket om ”gröna” dofter.

I Villefranche går jag till samma restaurang som sist.
Äter ett stort fat med pasta bolognese.
Behöver energi.
Fyller på med rejält med vatten, även i min medhavda flaska.
Sen går jag vidare.
Mot Saint Jean Cap Ferrat.
har bestämt mig för att gå Tour du Cap Ferrat som jag läst lite om.
Den lär vara enastående vacker.

Har kommit runt udden på Cap de Nice och ser Saint Jean Cap Ferrathalvön på andra sidan bukten. Magen börjar kurra och jag behöver fylla på med energi och vatten.
Ett jättefat med pasta bolognese kommer göra susen för orken. Och så ett par liter vatten på det. Nu är jag redo för nästa trail.

Jag passerar hamnen och stranden.
Bland det första jag går förbi när jag kommer till Cap Ferrathalvön är Villa Nellcôte.
Den ägdes från 1971–1973 av Keith Richards i Rolling Stones.
Hela gruppen bodde här under tiden och det var här det berömda dubbelalbumet ”Exile On Main Street” från 1972 spelades in.
Med hjälp av google maps hittar jag rutten.
Och den är magnifik.
Det gäller för båda de två trails jag gått.

Entrégrindarna till Villa Nellcôte. Vackra. Förr gick det att se huset härifrån, men nu sitter en svart plåt på insidan av grindarna och hindrar insyn.
Det där med räcken och murar… Det är inte så vanligt. Och där et finns räcken är de så heta av solen så det går inte att hålla i dem…

Liksom på förra sträckan så är också denna delvis i avsaknad av räcken och murar.
Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna.
Det är ofta vassa klippor och långt ner till vattnet.
Är vädret dåligt ska man definitivt inte gå någon av dessa två.
Inte heller om man har om man har höjdskräck.

Världen är så vacker och just franska rivieran är en otroligt vacker plats på jorden. Jag rekommenderar alla att åka hit någon gång.
Måste ju ta en selfie också. Men attans vad varmt det är. Man får verkligen inte glömma att ta med vatten i ryggsäcken.

Unga killar hoppar och gör volter från de utstickande taggiga klippavsatserna rakt ner i den turkos svalkan.
Vattnet är klart och fint.
Pinjen, oliven och kaktusen så grön.
Ljuden från yachterna, flygplanen och cikadora är det jag hör.
Och plumsen från kropparna som dyker i vattnet bakom mig när jag vänder mig om och fortsätter gå.
Jag rekommenderar varmt att du som åker till Nice tar dig tid och går dessa rundor.
Du kommer inte att ångra det.
Men ta med vatten och smörj dig väl mot solen.

Den här delen av trailen var obarmhärtig med den heta solen. Här fanns ingenstans att söka skugga. När jag kom runt udden på Cap Ferrat blev det bättre. Då låg solen från andra sidan och jag kunde gå i skuggan utmed klipporna.
Varje dag går jag Promenad des Anglais in till centrum. Det tar mig ca 20-25 minuter att gå från Fredos lgh. Jag tycker så mycket o att gå utmed havet och höra ljuden. Det är varmt som satan, men jag tänker att jag ska spara lite av känslan och värmen till hösten hemma i Göteborg.

Varje dag går jag in till stan.
Jag trivs att ensam gå runt och bara titta.
Jag sitter gärna på en bar i skuggan och kollar folk.
Skriver och tar en kaffe eller ett glas rosé.
Att shoppa är inte min grej överhuvudtaget.
Inte att gå i butiker heller.
Tycker däremot det är kul att gå in i mataffärer.
Kolla och handla.
Det finns så mycket som inte finns hos oss.

Njuter av att sitta med en kopp kaffe i skuggan på en bar. Kolla folk eller som här, prata med Jacques, en annan vän från tiden jag bodde här.
Lunch med Jacques. Stället vi brukar gå till var stängt för renovering så vi hittade ett annat. Jacques hade ett krav: han ville ha merguez så det blev det.
Masktvång i hela Niceområdet just nu. Lite jobbigt med tanke på värmen, men det fick gå. Är reglerna sådana så är de. Det är en fråga om vana. Men det var skönt när man kunde ta den av sig.

Fredo och jag umgås en del, men inte överdrivet mycket.
Vi är båda personer som har behov av att vara ensamma.
Jag går på mina turer.
Träffar mina vänner, med eller utan honom.
Han har sina möten med folk.
Jag skriver.
Han går till sin syster och dricker en kaffe.
Ibland följer jag med, ibland stannar jag kvar på terrassen och skriver.
Vi är nog verkligen som ett syskonpar.
Vi gnabbas och slänger käft.
Vi skrattar och diskuterar.
För mig är det lätt att bo hos honom.

La plage du Nice. Jag solar aldrig. Ligger aldrig på stranden. Badar inte heller. Bikinin var inte ens nedpackad i väskan… Sån är jag…
Går hemåt efter en eftermiddag och kväll på stan. Värmen ligger kvar hela kvällen och natten. Det är som svalast på morgonen.

Och helt plötsligt har en vecka gått.
Jag har duschat för öppet fönster varje dag.
Jag har ätit min franska frukost på terrassen.
Det har varit fint, men det blir bra att komma hem också.
Nice finns kvar.
Jag kommer ner igen.
Detta är ju också hemma.

Place Masséna när solen gått ner och lamporna tänts. Så vackert. Det är helt annorlunda idag när det inte längre är någon biltrafik här som det var när jag bodde här.
Får bjuda på en spegelselfie. Ska gå in till stan för att dricka ett glas med min väninna Christina.


It’s a family affair

Kvällens huvudperson, Pernille, 50 år.
Festligt och färggrant när vi partade hela natten för att fira att även Pernille nu nått den aktningsvärda åldern av 50.

När jag sätter mig i bilen för att åka tillbaka hem till Göteborg har jag Red Hot Chilli Peppers Tear på högsta volym.
Den blev låten vi stängde festen till.
Då var vi tre kvar som dansade.
Bilen är kokhet.
Det är 30 grader ute.
Jag sätter på mig solglasögonen och vevar ner rutan.
Jag har den nere ända tills jag når motorvägen i Borås.

Mitt i festen, med min syster och Pernille. Varma och rusiga.
Med min syster, tidigare under kvällen, på vår ”förfest”.

Kroppen är varm och svettig.
Trött av allt dansande.
Utanför partytältet är det mörkt.
Nattkylan svalkar.
Musiken dånar därinne.
Många dansar till upptempot som pumpar.
Utanför tältet står det fler gäster i små grupper.
Det är prat och skratt.
Jag sätter mig vid sidan om.
Träder ur bilden.
Det känns som om jag inte längre är delaktig.
Bara en betraktare som de andra inte är medvetna om.
Ingen tar någon notis om mig.
Bara myggorna.
De har alltid gillat mig.
Det snurrar lätt i mitt huvud av vin, hög musik och dans.
Det är svensk sommarnatt.
Det luktar fuktigt gräs, åvatten och kvardröjande värme.

Det finns en ny generation efter oss, kusin- och syskonbarnen. Som inte längre är ”barn”. Tiden rör sig obönhörligt framåt.
Här sitter Willy, Mimmi och Markus.
Hillevi och jag, de två äldsta från var familj, hövdingarna 😉 Oj så mycket vi har upplevt tillsammans under de 57 år vi funnit i varandras liv.

Bredvid mig flyter ån sakta förbi.
Där växer näckrosor.
Där fiskade vi som barn.
Med vår insamlade mask i små hinkar gick vi neråt, genom skogen och det höga gräset på ängen, till en stillastående liten håla, en ”hûlj” som vi sa.
Där rann vattnet strax bredvid.
Där stod det ofta abborre.
Och skinnäling, eller elritsa som den mer rätt heter.
I vår värld hette den skinnäling, en liten fisk som vi sedan använde för att försöka fånga gädda med.

Renate och hennes Viktor, han som odlar bin.
Adam, Mats och Harriet på förfesten.

Vi är sex kusiner och fem ingifta.
Vi är 11 i vårt ”gäng”.
Och vi har alltid haft kul när vi setts och det har vi fortfarande.
Ja, eller det kanske är en sanning med modifikation.
Under åren vi växte upp och var barn stod väl våra strider som sig bör bland syskon och kusiner som blir så gott som syskon.
Det är så många år som ligger bakom oss nu.
Hur många vi har framför oss vet ingen.
Jag tänker på hur vi var.
Våra olika personligheter.
De ordentliga och de som våra föräldrar aldrig visste vad de hade.
Jag hörde till den senare kategorin.
Jag tänker på hur vi utvecklades.
Och på vilka vi blev.
Vi har firat jular tillsammans.
Och sommarlov.
Och bröllop.
Och födelsedagar. Som ikväll.

Aron, lite i hatten, i bussen på väg till festen. Strax bakom sitter Lotte.
Min svåger och min syster i bussen på väg till festen. Måste varit något med de där hattarna för nu tog han på sig en också…

Sen går vi hem genom den beckmörka skogen, min bror, hans fru och jag.
På grusvägen jag känner så väl.
Himlen är full av stjärnor.
Jag kan inte längre se dimman som stiger från den varma jorden mot natthimlen, men jag vet att den är där.
Jag såg den när jag gick upp mot huset tidigare.
Innan mörkret tagit över.
Det är den som ger svalka i mjuka sjok nu.

Min bror och jag.
Min bror, hans fru och en av hans gamla klasskamrater från grundskolan.

Sitter dagen efter och är verkligen lite ”dagen efter”.
Jag ska inte stänga fester längre.
Och sedan komma i säng vid 4-tiden, (vilket jag faktiskt inte hade någon koll på, men min svägerska påstod det) sedan sova dåligt och så vakna strax före 9…
Men det var så värt det trots allt.
Äter frukost ute vid poolen hos min syster.
Himlen är bländande blå.
Träden är gröna.
Tunga klorofyllfyllda.
Stenplattorna är heta, gråa och mjuka mot fötterna.
Vattnet svalkar.
Sitter på kanten, dricker kaffe och pratar.
Sommaren är uppskruvad på högsta volym just nu.
Vill stanna tiden.

Sommarnatt och fest, vissa saker vill man att de aldrig ska ta slut.

När jag skriver detta sitter jag på en terrass i södra Europa.
Inser hur välsignad jag är.
Med en barndom utan trasiga sorgkanter och stora problem.
Då jag släpptes fri att gå min egen väg.
Trots min rebelliska natur, eller kanske just därför.
Med ett tidigt vuxenliv som tog mig hit ner till Nice, som blev mitt andra hem.
Här blev jag kvar i 3,5 år och fick vänner som bestått genom livet.
Det är en enkel lycka.

Djupa rötter och blandade minnen

Sköljer svetten av kroppen, packar ihop och sätter mig i den sommarvarma bilen.
Lämnar Varberg och åker mot ett lika somrigt Göteborg.
Jag har haft min väninna tillika granne på besök.
Cyklat fram och tillbaka på strandpromenaden.
Druckit vin både här och där.
Jagat solnedgångar och solglitter.
Lyssnat på sommarpratare och pusslat tills det blev för mörkt för att se.

Så mycket snack. Så mycket skratt. Paula och jag på Surf Saloon med utsikt över havet.

Det är något speciellt med att komma tillbaka till en plats man haft en relation till hela sitt liv.
Det är här jag tillbringat några veckor varje sommar sen jag föddes.
När jag var barn var det var det bästa jag visste att få åka till Varberg.
Det var som en feber hela vägen ner.
Och sedan, som en rusig gris, sprang jag omkring och kollade till alla ”ställen”.

Varberg. Stranden. Så mycket som har förändrats här under åren. Så annorlunda det såg ut när jag var barn härnere. Och ändå så sig likt..

På kvällarna borstade vi tänderna ute.
Vid vattenkranen i hörnet av trädgården under körsbärsträdet.
Det luktade fuktigt gräs, tandkräm och västkust.
Marken var alltid våt och kall där.
Det torkade aldrig upp riktigt.
Det var där man fyllde hinkar och bar in till köket.
Det var det vatten som fanns.

Ibland, i mycket korta glimtar, kommer doftminnen tillbaka från då. När vått gräs blandas med tandkräm… då är jag barn igen.

Och utedasset.
Lukten därinne.
Dasslocket av trä och det varma, mörka träet man satt på.
Dörren hade ett fönster med en tunn spetsgardin som gick att dra för.
Kom tåget då jag satt därinne kunde jag dra gardinen åt sidan och räkna vagnarna från min plats över hålet.
För tåget var viktigt.
Vi hade inte tåg hemma i byn där jag bodde.
Man tvättade händerna i en balja.
Kannan med vatten stor bredvid.
När man var klar hävde man ut vattnet utanför dörren, vid sidan om stenen som tjänade som trappa.
Tidigt, tidigt om morgnarna, en gång i veckan, kom lastbilarna med stora tomma tunnor som byttes ut mot de fulla.

Dagens sista fiskebåt på väg in till hamnen. Det var ofta om somrarna, om vädret tillät, som vi åkte ut på Fladen och drog torsk och makrill.

Det fanns ingen el.
Vi hade levande ljus och fotogenlampor.
Vi lyssnade på radio som gick på batterier.
Spisen var ett slags primuskök med två plattor.
Vi använde rödsprit för att få igång det.
I köket fanns en lucka i golvet.
Det var istället för kylskåp.
Där luktade jord, fukt och lite mögel.
Pappa städade och vaxade alltid bilen noga.
Morfar satt sönder en solstol.
Mormor virkade dukar och drack kaffe.
Mamma virkade barbiekläder till mig och min syster.
Och så skulle hon alltid bada, avsett väder.
Jag vägrade och satt kvar i bilen.
Sen spelade syrran och jag minigolf en gång om dagen.
Räckte pengarna till blev det två.

Havet i Apelviken är långgrunt. Det drar in mycket tång. Traktorer kommer tidigt om morgonen och tar bort det värsta. Det ger en speciellt lukt. Salt blandat med ruttnande tång. Men det är Varberg.

Och så var det sommarkyrkan i tältet på åkern.
Vi satt i ring och sjöng:
”plingelingeling nu ska tåget gå
ut i vida världen
den som femtio öre har
får följa med på färden”.
Vi hittade nya sommarvänner för en vecka eller två.
Och ibland kom det ett kringresande tivoli.
Då var det fest.
Vi barn fick bara gå en gång.
Det kostade för mycket.
De andra kvällarna stod jag på staketet och såg glittret av alla ljus och hörde tjuten och skratten från åkattraktionerna där nere på åkern.

Apelviken är ansedd som en av de bästa stränderna i norra Europa för vindsurfing. Här har alltid funnits många surfare.

Så många minnen från en tid som en gång var.
Av människor som var en del av den.
Som är borta sedan länge.
Mormor och morfar, pappa, mormors systrar…
Och vi som var barn då, kusinerna som blivit gråhåriga och är över 50 allihop.
Det är ljusa, glada minnet.
Annorlunda mot dem som skulle komma några år senare.

Idag ger sommaren i Varberg mig lugn. Under åren med honom blev det jobbiga veckor därnere. Att leva så nära varandra i flera dagar gjorde honom om möjligt ännu värre än vanligt. Jag föredrog de dagar jag var därnere ensam och han var kvar i stan.

Vi tillbringade alltid några sommarveckor där nere, han och jag.
Vi spelade ett spel en kväll.
Ett slags blandning mellan yatzy och alfapet.
Jag vann.
Nästan hela tiden.
Jag såg det komma på den vassa, elaka blicken.
Utbrottet. Hånfullheten.
De nedlåtande orden om min person.
Han fixade inte att jag vann.
Betedde sig som ett förväxt, outvecklat barn.
Situationen blev hemsk.
Eskalerade som alltid.
All energi forsar ur mig.

Att en vuxen man kan ta sig friheten att behandla en kvinna han valt att dela sitt liv med på det sätt som han gjorde med mig, är ofattbart. Idag vet jag att vi är fler som blivit utsatta för honom. Och fler kommer det att bli… Han är en äkta psykopat.

Dagen efter skulle en vän till mig komma ner på mc och sova hos oss en natt.
Jag funderade först på att ställa in, men insåg att när det var andra människor i närheten så ändrades hans beteende.
Det skulle ge mig en dags vila från hans terror.
För då satte han på sig sitt andra ansikte.
Då skulle han bygga sitt ”varumärke”.
Hela dagen var han full av ilska och aggressivitet.
När min vän kom var han nere och badade.
I ett utbrott av raseri hade han gått ner till havet.
När han kom upp och såg Kenneth på plats var han en helt ny människa.
Stora leendet på.
Det tillgjorda skrattet.
Det är konstigt, men jag hörde honom aldrig skratta på riktigt.
Ett riktigt äkta skratt om kommer inifrån.
Aldrig.
Han hade lärt sig hur man beter sig och sedan efterapade han det…