REFLEKTIONER OCH ETT TAROTKORT

Och påsken om och gick.
Kall och ljus.
Snö på sina håll.
På en av mina rundor passerar jag ett körsbärsträd.
Förra året, den 17 mars, tog jag ett kort på det.
I en rosa sky av blommor.
I år har det fortfarande inte kommit igång.
Det är en kall vår.
Just nu längtar jag bara ner till värmen i Nice.
Där blommar träden för fullt.
Där är det nästan sommar allaredan.
I svenska mått mätt.
Jag undrar hur lång tid det dröjer innan jag kommer iväg.
För ett år sedan var det kaos i världen.
Covid drog över världen som en lie över en äng.
Sen klingade det av rejält mot sommaren.
Och nu har vi vaccin och sommar på gång.
Jag hoppas det förändrar allt.

Med Kenneth på Påskafton. Drinkar på Avalon, mycket skratt och kul samtal. Älskar mina vänner. Känner verkligen ett stort behov av utökat socialt liv just nu. Vill bjuda hem ett hav av människor till min lägenhet och dricka vin och vara nära.

Jag försöker tänka tillbaka på hur mina tankar gick då.
För ett år sedan.
Aldrig hade jag trott att vi skulle vara kvar i covidkaoset.
Mitt i stormen fortfarande.
Det är tur man inte vet ibland.
Och ändå – det känns som året gått fort.
På något konstigt sätt känns det som året fullt av sorg gick fort.
Jag har släktingar och bekanta som mist föräldrar.
Min väninna miste sin bror.
Tacksamheten över att ha min familj och mina vänner kvar är stor.
Många har fått se sina företag duka under.
Själv var jag en av dem som miste mitt arbete.
Jag har tvingats hittat en ny tillvaro.
En ny balans.
Det går, men det är inta samma sak.
Jag hoppas världen lyckas radera covid.
Och att detta bara blir en mörk parentes i vår historia.

Ranukler och vårfeeling. En av de där dagarna när det var ljummen luft och en mjukhet i vinden. Solen mot en botten av blått och uteserveringar som surrar av folk. Nåja, så mycket det nu kan surra i C19-tillvaron…

Så var är vi om ett år?
Nästa gång påsken kommer.
Hur ser världen och våra liv ut då?
Hur ser min vardag ut då?
Vad ska jag göra om jag inte får göra det jag helst vill?
Hur ska jag hitta nytt driv?
Jag känner en stor otålighet.
Vill gå ut och leva med andra människor nära mig.
Ensamvargen i mig har fått sin beskärda del.
Det lilla flockdjuret där inne har fått stå tillbaka.
Nu behöver det få sitt.

Och sen kommer regnet. Jag drar upp huvan över huvudet och går vidare – både fysiskt och mentalt.

I flödet på Instagram svischar ett tarotkort förbi.
Jag får ett infall och går in på en sida och drar ett för mig själv.
Läser och tänker i förstone att det var ett jävla dravel.
Men sen tittar jag på det och försöker omvärdera…
Det står:
”Aktivitet, fart och kommunikation.
Du umgås mycket med andra, är social och öppen för nya skeenden.
Du är otålig och känner att något viktigt är på väg att hända.
Det finns stora förväntningar med i denna händelse.
Tiden är inne för att göra det du länge funderat på.
Du är framåt, sätter igång händelser och det går med rasande fart.
Nu har du stora möjligheter att lyckas med det du vill.
Tro på dig själv och satsa på det som är viktigt för dig då du har stor chans att lyckas.”

Jaha… tänker jag.
Det där var för tre år sedan när jag precis blivit antagen till utbildningen på SAS.
Det där känns ju INTE som just nu.
Men sen läser jag igen.
Och tänker.. det kanske är precis det det är.
Jag kanske faktiskt håller på att skapa mig en ny tillvaro.
Åter igen.
Fortfarande dunkel och blury.
Men ibland glimmar den till framför mig.

Vad ska jag göra om jag inte får göra det jag helst vill? Vad har framtiden då på lut åt mig? Vilka steg ska jag ta? Lyssna på magen, tänker jag. Den kommer att leda rätt.

NÄR HOPPET DÖR

Det känns som om det aldrig hände.
Som en märklig, underbar dröm som bara kom och gick.
Två år fick jag.
Intensiva, fantastiska med så mycket glädje.
Jag älskade varje minut.
Och sen var det bara över.
Jag vände mig om och allt var borta.
Och jag var inte klar.
Kommer aldrig att glömma.
Livet och dess jävla käftsmällar va!

14 Juni 2018. Nyutexad flygvärdinna och alldeles överlycklig över det nya livet som väntade mig. Att få göra något helt nytt var en sån kick för mig då. Sorgen att behöva lämna det är enorm.
Första sommaren som flygvärdinna. Så galet roligt! Det blev en helt ny och annorlunda tillvaro för mig. Och jag älskade varje minut av det.

För nu har SAS knutit upp det sista bandet jag hade med dem.
Det sista hoppet känns det som.
Vi i resurspoolen har fått veta att våra kontrakt inte kommer att förlängas efter 30 april.
Jag hade verkligen hoppats på det.
Trott det.
Tänkt som vi alla gjort;
”Vi kostar ju inget. Låt oss vara kvar tills vi behövs”.
Men de gör sina val och jag kan inte påverka det.

Min vardag då. Mitt ”kontor” då. Och jag längtar tillbaka! Varje dag.
Mealstop på Arlanda mellan två leggar. Också en vardag. Alla dessa sociala kontakter som försvunnit med pandemin. Det är bara sorg.

Jag inser att mina chanser att komma tillbaka till det liv jag älskade så mycket är liten.
Tiden jobbar emot mig.
Jag fyller 58 i sommar.
När de börjar anställa igen, för det kommer de att göra framöver, då är jag troligtvis för gammal.
Men jag kommer att bära med mig varje litet minne.
Varje skratt, varje guppig landning, varje tidig morgon.
Soluppgångar över skogarna.
Dimman som stiger.
Slingrar sig över marken.
Känslan när vi går igenom molntäcket.
Och solen lyser upp hela kabinen.
Norrsken från cockpit.
Från vinter i Kiruna till vår i Malmö på ett par timmar.
Kaffe i galleyet.
Och lunch på klappen bredvid toan.
Alla suveräna kollegor.
Alla snack med våra passagerare.

Kaffe i galleyet. Alltid. Många koppar. Det första vi gjorde när vi tog av oss säkerhetsbältena var att fixa kaffe till passagerarna och oss själv.
Alla underbara kollegor jag lärt känna. Många av dem kommer för alltid att finnas kvar inom mig. Kanske någon dag korsas våra vägar igen.

Jag kommer att få åka upp och lämna tillbaka min uniform.
Mina badges, min ipad, mina väskor.
Och sen är det över.
Sen måste jag stänga den dörren.
Och jag kommer att vara full av tårar långt ner i magen.
Precis som jag är nu.

Det var en sån härlig känsla att få vistas i denna miljö. Det passade mig så perfekt. Att alltid vara på väg. Ingen dag den andra lik. Den lilla nomaden som bor i mig spann som en katt.
Kollegorna. Kollegorna. Kollegorna… Så snabbt vi alltid teamade upp. Som om vi känt varandra en evighet. Det tror jag kan vara unikt för just flygbranschen. Vi jobbar ju i nya team hela tiden och ändå, med en gång, så var det som om vi känt varandra länge..

Jag har gått igenom så många steg i denna process.
Detta var det sista.
Vad gör jag nu?
Nu när jag inte kan hoppas längre?
En god vän skrev; ”Du gör som Thorsten Flinck och ”Reser dig igen””.
Och ja, jag vet att jag gör det.
Det finns ju liksom inget annat att göra.
Borsta av mig och gå vidare.
Lite tilltufsad.
Lite ledsen inuti.
Men med nya erfarenheter och kunskaper.
Och med vetskapen om att det går att göra mycket kul i livet.

Jag kommer alltid att längta tillbaka till detta. Stå i bakdörren med solen i ögonen och vänta på våra passagerare som vi ska ta hem från någonstans i Europa.
Ett gäng som jag flög charter från Göteborg med under flera dagar. Så förbannat kul! Långa dagar och mycket jobb, men åhhh… Jag gör det igen när som helst om jag får!

Det som bromsar mig nu är att jag mentalt lite tjurigt stampar med foten.
Jag vill ha tillbaka det som togs ifrån mig.
För när jag funderar på vad jag vill göra så ser jag mig om, över axeln.
Ser tillbaka på det jag förlorade.
Det är en jobbig känsla.
Och inte så kreativ.
När jag sålde mitt företag och gick vidare efter det var det en helt annan grej.
Det var bara lättnad och en känsla av massor av möjligheter.
För jag var så färdig.
Lusten fanns inte längre.
Denna gång är det tvärtom…
Ofärdig och med en ovilja att just nu se möjligheter.
Men jag har mina uppdrag och jag tar på mig fler.
Jag försörjer mig.
Men inte på det sätt jag vill göra.
Samtidigt är jag glad att jag hittat tillbaka till skrivandet.
Att jag fått sån lust att färdigställa mitt manus.
Så jag vet, det finns ett driv där någonstans..

Med vackra Carine, min kurskamrat. det var alltid lika roligt när man fick flyga med en kursare.
Och Marco, darling Marco. Vi skulle haft ett stopp nere på Las Palmas i mars 2020. Som vi väntat! Men det blev aldrig så. Covid kom emellan och vi snuvades på vårt LPA-stopp. Det blev några nätter på flygplatshotellet vid Gardermoen istället.

När smittan lägger sig ska jag åka ner till Nice.
Till min bror därnere.
Jag ska slicka mina sår i värmen.
Med honom på hans terrass.
Och med en kaffe i handen ska jag titta på planen som lyfter från flygplatsen.
Se hur de svänger ut över Medelhavet.
Och jag kommer att gråta inombords.
Men glädjas över de två år jag fick.
Och kanske, kanske… får jag en ny chans.
Eller så har livet ett nytt ess i rockärmen åt mig.

För mig säger den här bilden mycket. Det var ungefär så det kändes.
Ja SAS, för mig förändrade ni världen och livet. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det fått fortsätta. Kanske, kanske ges jag en möjlighet att komma tillbaka.. Kanske..

VARDAGAR I MARS

När vintern släpper sitt grepp är Sverige som fulast.
För när ljuset vinner över mörkret syns också det som inte är vackert.
Då står naturen naken och färglös.
Allt är beigt.
Och grå-brunt.
Torra gamla löv rasslar runt i gruset som ligger i drivor på trottoarerna.
Träden spretar mot himlen.
Skatbona är som stora risiga högar bland grenarna.
Skräp och hundskit blottas överallt.
Och ändå…
Den där föraningen om att det snart väcks till liv.
För plötsligt börjar luften smaka vår.

Det lilla Jaktslottet utanför mitt köksfönster. Här kan jag följa årstiderna. Just nu förvår och beigt och grå-brunt. Men snart… Det är förberett för att ta emot våren. Krattat och upprensat.

När jag var barn plockade jag alltid tussilago om våren.
Och jag minns backen bakom mormor och morfars hus.
Bredvid den lilla bäcken som studsade förbi växte blåsippor.
De är tidiga och det var fullt av dem.
En hel backe.
I staden, på mina rundor, ser jag varken tussilago eller blåsippor.
Men jag ser knoppar på buskarna nu.
Och jag ser fågelsträck.
Perfekta plogformationer som flyger in med våren.
I veckan såg jag vita svanar.
De kom genom vårdiset.
Med smäckra halsar och eleganta vingslag.

Lycka att hitta snödroppar. Första av alla kommer de. Så kavata och modiga. Med friskt gröna blad och kritvita klockor mitt i allt det grå-bruna.

För våren kommer med dis här på västkusten.
När jag går över den höga bron ser jag hur det ligger över havet.
Vid horisonten.
Ibland tunt och vitt.
Som en slöja som silar solen.
Visa dagar grått och ogenomträngligt.
Tjurigt och tjockt.
Släpper inget igenom.

Tunt dis över västerhavet och Stenafärjan som kommer in varje dag vid klockan 3. En av mina absoluta favoritvyer i hela världen. För detta är hemma.

Det är ett år sedan tillvaron förändrades.
För mig blev det radikalt.
Minnen från då poppar upp på mina sociala medier.
Men ändå, året har gått fort.
När det borde ha känts som det gick långsamt.
Det har tvingat mig till nya rutiner.
Jag försörjer mig på andra sätt.
Mina dagar och veckor ser återigen lika ut.
Inte mycket som bryter lunken.
Allt det oförutsedda och ombytliga som kommer med den flygande tillvaron är borta.
Jag saknar så det gör ont ibland.
Men accepterar.
Och hoppas varje dag.
Att jag snart får lyfta igen.
Att jag får ha kvar mitt kontrakt med SAS.
Vi i resurspoolen har halvårskontrakt.
De går ut i slutet av april.
Än vet vi inte…

Solen genom en slöja av dis. Och tornet som ett stretchat finger mot tillvaron vi hamnat i. Eller som ett hopp om att livet snart kan återgå till något bättre…

Men jag hittade tillbaka till skrivandet.
Till mitt romanprojekt som går framåt.
Vissa dagar är det trögt.
Svårt att kötta ord.
Då redigerar jag istället.
Det brukar ge nya infallsvinklar.
Jag har en textmassa om drygt 70.000 ord nu.
De första kapitlen hyfsat redigerade.
I tisdags träffades vi i skrivargruppen med vår lärare och lektör.
Vad mycket det ger.
Han dyker in i texten på ett helt annat sätt.
Och ser saker.
Hjälper mig att se min text på ett annat sätt.
När vi skildes åt var jag full av nya idéer till det kapitel jag fått feedback på.
Och dagen efter jobbade jag igenom det på nytt.
Fick ett annat djup i det.
Och ett lite annat fokus.

Pärlhyacinter. Fullkomlig älsk på denna lilla försiktiga, nästan oansenliga, blomma. En vårfavorit.

Nu är mars snart över.
Våren har kommit lite längre.
Påskliljorna står utanför varje butik och bar.
Kulörta fjädrar pryder risen.
Och vi ställer om till sommartid.
Detta, enligt mig, onödiga och dumma tilltag.
Det enda positiva är att det blir ett riktigt ljusskutt på kvällen.
Idag, när allt är digitalt, ställer mycket om sig självt.
Det underlättar.
Minskar risken för att missa tider.
När jag jobbade på Dramaten på 90-talet var det annorlunda.
Scenens Byrå, ”sambandscentralen”, hade telefonkedja för att få alla på plats.
Men det var då.
I ett annat liv…

En grå dag vid älven där solen trots allt lyckades bryta igenom och ge mig ett glitterstänk i vattnet. Nästa vecka är det april. Och påsk. Och över 1 miljon människor i Sverige har fått vaccinet… Det finns hopp.

GÖRA SLUT

Mitt största misstag var att gå emot min egen magkänsla.
Jag visste inom mig att vårt förhållande inte var bra.
Att jag blev illa behandlad.
Varför sålde jag då mitt hem för att leva med honom?
Antagligen för att det var så jag var lärd att göra.
Jag ska följa mitt hjärta.
Jag ska kämpa för kärleken.
Är inte det vad alla säger att man ska göra?
Men jag ska inte skylla på någon annan.
Det var jag som borde lyssnat.

Min mamma och min hund. Mamma visste allt om hur illa det var ställt i mitt förhållande. Hon var den första att få veta. Hon stod bredvid och såg mig ta de steg jag tog. Två framåt och ett bakåt under en tid. Och min Viggo. Han fanns inte kvar när det var som jobbigast. Då var han redan borta. Jag hade behövt honom då…

Det var lördag morgon den 2 april.
Jag satt i sängen sedan tidig med min kaffe och min dator.
Han hade i vanlig ordning sovit i ett av sina barns rum.
Det var längesedan han sov hos mig om han kunde slippa.
Jag hörde honom rumstera om.
Jag insåg att läget var perfekt.
Han var nykter.
Han var på ok humör.
Och hans barn var inte hemma.
Sådana tillfällen kom inte ofta.
”Nu går du ut till köket, Helena.
Du fixar dig en ny kopp kaffe.
Sedan sätter du dig mitt emot honom.
Och du säger det du måste säga.
Det är dags nu.”

Jag var så lycklig att vi hittat en lägenhet på Otterhällan/Kungshöjd.. För mig var det som att komma hem. När jag skrev till en väninna hur glad jag var för just det, skällde han ut mig och påstod att jag lurat honom att gå med på ett lägenhetsköp där… Och så var den glädjen grumlad… Jag fick hela tiden vara på min vakt med vad jag kunde säga och inte. Minsta lilla kunde få honom att tippa över.

Redan i februari hade jag börjat gå på lägenhetsvisningar.
Jag ville vara redo när det var dags.
Ha en blick för hur bostadsmarknaden såg ut.
Att få kontakt med mäklarna som jobbade i staden.
Jag ville kunna slå till snabbt när jag hittade rätt.
Min bank var kontaktad.
Jag visste var min ekonomiska limit låg.
Och att jag skulle kunna få ett överbryggande lån om det behövdes.
Jag hade förberett mig.
Att planera praktiskt hjälpte mig.
Det var lättare att lämna honom mentalt då.
Min oro låg i hur han skulle agera.
Hur skulle han behandla mig?
Hur länge jag skulle vara tvungen att leva under samma tak som honom?

Jag älskade att sitta på vår inglasade balkong om kvällarna och se solen gå ner bakom kranarna. Att se kryssningsfartygen lägga ut. Höra dansbandbåten åka förbi…

Vi har en del att prata om, du och jag, hörde jag mig själv säga.
Han tittade på mig. Lite på sin vakt.
– Ja, det har vi.
Det märktes att han förstod.
– Så vad tycker du vi gör? sa jag.
Jag ville inte ge honom chansen att efteråt kunna skylla på mig för att ha bestämt allt.
Jag visste precis hur han funkade.
Så fort han kunde skylla på andra så gjorde han det.
– Det finns väl bara en sak att göra… sa han med tvekan.
Som om han anade en fälla.
Det fanns ingen sådan. Jag ville bara vidare nu.
Denna relation höll på att förstöra mig.
Jag hade gett fel människa tillträde till mitt liv.
Nu var jag tvungen att få bort honom.
Kunde inte slösa mer av min tid
– Bra, sa jag. Då tar vi de steg som behövs. Vi börjar med att förbereda försäljning av lägenheten.
Han kom runt bordet föra att som vanligt spela empatisk.
Ge en kram.
– Du, det är för sent för det där, sa jag.
Höll upp händerna framför mig och reste mig.
– Alldeles för sent.
Sen drog jag på mig löparkläderna och gav mig ut på en lång runda.
Huvudet och kroppen behövde få ur sig det enorma energipåslag som fortfarande satt kvar.
Nu var första steget taget.
Det var en sån lättnad.
Och sedan fick jag besök av en väninna en vecka senare…

Men det är bara att inse att detta blev aldrig mitt hem. Det blev istället två av de mest tårfyllda och svåra år någonsin. Jag hade hela tiden väntat på den där känslan av ”vi mot världen”. Att den skulle komma. Men jag var så oändligt långt ifrån det. Och jag skulle aldrig aldrig komma dit.

Det kändes som jag fick livet tillbaka.
Jag har inte tagit upp alla hans aggressiva påhopp när jag nu gått tillbaka.
Det skulle bli för mycket.
Och en del av dem har bleknat när åren har gått.
Gott så.
Men nu skulle jag inte behöva fly ut om kvällen någon mer gång.
Sitta i parken vid Domkyrkan och gråtande ringa min mamma.
Inte behöva somna i fosterställning.
Snart skulle jag få bo i en lägenhet som skulle kännas som ett hem.
Bara mitt.

När min väninna berättade om hur han utan skrupler stött på henne och skrivit till henne hade jag svårt att ta in. Att han var en aggressiv och elak person gentemot mig hade jag bittert fått erfara, men detta… Det fanns alltså ytterligare några trappsteg neråt… Det fanns mer…

Vi stod i köket och fixade oss var sin kaffe.
L vände sig mot mig.
– Jag har en sak jag måste berätta för dig, sa hon.

Och så talade hon om hur han kontaktat henne på messenger vid flera tillfällen under en längre tid.
Hur tonen till en början varit kamratlig, men sedan svängt till något helt annat.
Till en pockande, flirtig ton, full av komplimanger.
Från början försökte hon slå det ifrån sig genom att fortsätta vara kamratlig tillbaka, men intensiteten bara ökade.
Till slut hade han gått så långt över gränsen att hon röt ifrån.
– Det du gör just nu är verkligen inte ok! Helena och jag har känt varandra i över 10 år. Backa!

Han pudlade utan att be om ursäkt.
Skyllde på att han var i obalans, stressad.

L svarade honom inte utan bestämde sig i stället för att åka till Göteborg.
Att träffa mig för att berätta öga mot öga.
Jag hade svårt att ta in det.
Detta var ju ett beteende som han alltid fördömde.
L måste ha missuppfattat.
Han skulle aldrig göra så.

Eller skulle han..?
När jag såg delar av det han skrivit insåg jag
.
Det fanns inget att missuppfatta.

DOM VI ÄR OCH DOM VI BLIR

Funderar du ibland på vilken bild människor får av dig?
Hur du uppfattas av andra?
Jag kan inte låta bli att undra det.
Och jag har insett att det finns lika många bilder av mig som relationer jag har.
För varje relation är unik i sig.
Varje människa jag möter speglar något i mig som finns där.
Som kommer fram i just det mötet.
Den relationen.
Jag är aldrig exakt samma människa.
Familj – Vänner – Kärlek – Arbete.
Inga stora förändringar.
Små skiften.
Men samtalen vi har blir annorlunda beroende på.
Och de förändrar mig.
Deras förväntningar på mig, bilder av mig, tar fram nya sidor.
Det är väl det som är utveckling, tänker jag.

Familjen, mina syskon och min mamma – de som känt mig sedan jag var barn. Alla har inte bra relationer med sina föräldrar eller syskon. Det är så sorgligt tycker jag. Är så tacksam för att vi alltid lyckats ha bra relationer bland oss trots alla våra olikheter. Och likheter…
En av mina riktigt fina vänner. Så många år vi känt varandra nu. Jag kan verkligen sakna henne. Att ha henne boendes närmare mig så vi hade kunnat ses oftare. Mitt flygande liv gav mig den möjligheten då jag regelbundet var i Sthlm. Nu är det annorlunda igen…

En av mina vänner sa en gång att hade hon inte känt mig utan bara följt mig på sociala media hade hennes uppfattning om mig varit en annan.
En mer tungsint och vemodig person.
Till och med i skrift och i mitt val av musik, framstår alltså en annan bild av mig.
Och just däri ligger väl svaret.
Vi bär många personer inom oss.
Det mest fascinerande är att vara med människor som tycker om att se olika sidor av mig.
Som gillar att utforska mig.
Som accepterar.
Och som vill låta mig lära känna dem.
Som släpper in mig.
Alla relationer utvecklas över tid.
Det märker jag väldigt tydligt i relationerna med mid min familj.
De som funnits sedan jag var ett litet barn.
Även dessa har ändrats efterhand som vi växt upp.
Och utifrån det vi gått igenom som individer.

Mitt nya hem, som jag flyttade till i augusti 2016, gav mig två fantastiska vänner. Paula och Monica. Pandemin, utan flygjobb för mig, har gjort att vi umgås så gott som varje vecka.
En vän i ett annat land. I mitt andra hemland Frankrike. Våra 35 år som vänner har gjort honom som en bror för mig. Att komma till honom är lite som att komma hem.

Relationer är det viktigaste vi har.
Och det svåraste.
De kräver ständig omvårdnad.
Hela livet präglas av dem.
Vi formas utifrån dem.
”Du blir som du umgås”
Därför måste jag vara med människor som är snälla mot mig.
Respekterar mig.
Som tycker om mig och tycker jag är viktig.
När jag var yngre kände jag nog alltid ett behov av att passa in.
Vara till lags.
Rädslan för att hamna utanför var stor.
Och jag tror det är en rädsla vi bär med oss hela livet.

Den flygande familjen. Den som aldrig ser likadan ut. Som ständigt förändras. Med ständigt nya arbetskamrater. Men det är få arbetsplatser som denna på SAS, där jag haft så roligt och mått så bra. Jag går med en ständig längtan och en tyst bön inom mig att jag snart får komma tillbaka till detta livet.
Med ett annat arbetsrelaterat gäng. Styrelse, VD och valberedning på en ”groupie” inför vårt festliga 30-årsjubileum 2019. Ett väl sammansvetsat gäng som förändras i en långsammare takt.

Ibland har jag upplevt att jag hamnar i relationer som dränerar mig på energi.
Gör mig ledsen.
Där jag känt att jag inte är ”good enough”.
Där jag klämts mellan en förväntning, ett outtalat krav, och relationen med personen.
Kommunikation och möten som från början var glädjefyllda, vänder och blir svåra.
När det till slut handlar om att ställa upp.
Jag kan inte leva för att svara upp till en sån bild.
Då går jag sönder.
Relationer ska vara enkla.
Fyllda av lust, glädje, stöttning, tårar, skratt, kärlek, respekt, förståelse, värme, sanningar.
Men inte kravfyllda.
Aldrig kravfyllda.
Jag hjälper gärna mina vänner.
På alla sätt jag kan.
Jag vill gärna ge tillbaka.
Men det finns gränser som jag inte kan låta mig passera.

Och så de DÄR relationerna. De som är fyllda av hetta och känslor. Här tänker jag inte lägga ut någon privat bild… Men hur viktiga är inte dessa möten. Jag skulle inte kunna leva förutan. Älskar det. Behöver det. Det är en bekräftelse av mig som kvinna. En både fysisk och mental kommunikation och bekräftelse som jag har behov av.

För den allra viktigaste relation är den med mig själv.
Jag måste först och främst värna den.
Jag måste ta ansvar för att må bra inuti mig själv.
Måste få säga ”nej” ibland.
Måste ställa upp på mina egna behov också.
Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka och titta på relationerna.
Är de bra för mig?
Mår jag bra av den?
Blir jag glad av dem?
Är de ömsesidiga?

Relationen med mig själv… Så viktigt. Livsviktig. Att acceptera sig själv. Tycka om sig själv. Lära sig sina styrkor, men också sina svagheter. Försöka se sig själv med både gott och mindre bra, allt det vi har inom oss.

Människor har kommit och gått genom mitt liv.
Det de har gemensamt är att de alla på något sätt har påverkat mig.
Har varit ett led i att göra mig till den person jag idag är.
Jag möter aldrig någon av en slump, tänker jag.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took me years to understand that this too, was a gift.”

STYRELSEARBETE

Jag skriver hela förmiddagen.
Får ur mig mer än dagens minimiantal av ord.
Samtidigt som jag redigerar.
Ett kapitel jag blev nöjd med.
Min nya tillvaro.
Skrivandet och hemmajobbet.
Sen går jag ur min skrivarbubbla och förbereder för en annan.
Jag packar jag min kabinväska.
Och då känns det som då.
Innan covid.
Fast jag är lite pack-ring-rostig.
Då hade jag alltid en necessär redo.
Kunde packa väskan på tjugo minuter.
Missade aldrig något.
Det gjorde jag inte nu heller.
Men det tog längre tid.

Med var sitt glas vin i hotellbaren kvällen innan vår arbetsdag. Viktigt att få tid att lära känna varandra ”privat” också. Det skapar en tillit som är viktig och gynnar alltid det arbete vi sedan gör. Det höjer taket och det sänker garden.

Sen går jag i den kalla marseftermiddagen mot Centralen.
Hoppar på SJ Snabbtåg 440 mot Sthlm.
Sitter i vagn 6, plats 30.
Vid fönstret.
Alltid vid fönstret.
Precis om när jag flyger.
Det luktar nästan lite snö i luften.
Kan det vara så illa..?
Jag har musik i lurarna och datorn framför mig när vi rullar ut från Göteborg.
Jag chattar lite med en vän på sms.
Sen ringer Magnus.
Vi pratar en stund med stundtals medioker täckning.
Landskapet rusar förbi.
Beige och färglöst som alltid i skiftet mellan vinter och vår.
Den fulaste tiden på året.
Den är som vackrast när den sveps in i förvårens dimma.

Vaknar med denna vackra vy från min hotellsäng. Vi bor oftast på Scandic Grand Central. Det ligger bra oavsett hur du tar dig till Sthlm.

Stockholm möter mig i vårskymningen.
Iskall och ljus.
Jag går till hotellet med väskan på släp.
Nu ska jag in i styrelsebubblan i ett dygn.
Imorgon börjar vi redan 10 så alla är på plats redan ikväll.
Jag gilla mitt gäng.
Väl samarbetade, roliga, proffsiga, konstruktiva.
På torsdagsmorgonen har vi möte med Formex två projektledare.
Och efter en gemensam lunch börjar vårt styrelsemöte.
Detta är en branschorganisation för grossister inom inredning, present och design.
Jag blev invald som ledamot 2011.
Och sedan blev jag utsedd att överta ordförandeklubban 2016.
Som styrelseordförande arbetar jag alltid efter en stående dagordning.
Men det finns alltid tid och plats för diskussioner och ”övriga frågor”.
Vår bransch har också drabbats av pandemin.
Så klart.
Efter en svajig vår 2020 då ingen hade en aning om något började verksamheter så sakta komma igång.
Men sedan sommaren har de flesta medlemmars verksamheter fungerat bra.
Det är vår handelsplats, vår mässa, som fått mest stryk.
Formex har inte kunnat arrangeras sedan januari 2020.
Då när vi bara svagt hade hört ett rykte om något nytt virus i Kina.
Föga anade vi…
Nu finns det en stor önskan om att få träffas i augusti igen, men det är ännu väldigt osäkert om det kommer att bli så.

Mötesdagen avklarad. Lång dag och ändå så full av energi efteråt. Riktigt kul! Det var riktigt nice att få komma iväg och träffa detta gäng. Jag tror vi alla hade behov av att få komma hemifrån och mötas.

Jag lämnar inte hotellet förrän jag ska åka hem igen.
Av olika anledningar.
Arbete, kyla och… ja det där som fladdermusen orsakade..
Men kl 08:10 drar jag iväg mot västkusten igen.
Rullar ut från ett Stockholm iklätt blå himmel och sol.
Och det följer mig hela vägen neråt:
Det och det beige landskapet som trots allt känns lite gladare är solen belyser det.
Nästa gång får jag ta ett par dagar extra i Stockholm.
Känns kul att så många vänner som hör av sig och undrar om vi inte kan passa på att ses.
Men denna gången funkade det inte.

Rullar ut ur Sthlm och måste så klart ta en bild på mitt favorithus. Nästa gång ska jag försöka stanna ett par dagar extra för att hinna umgås med några vänner.

Ikväll ska vi ha AW igen.
Paula på 5:an, Monica på 4:an och jag på 3:an.
Ett annat styrelsegäng.
Från huset.
Från bostadsrättsstyrelsen.
Arbetet i en BRF-styrelse är ofta betydligt jobbigare än man tror.
Inte för att frågorna är svårare, utan för att det ofta blir infekterade sådana.
Vi har ett väldigt bra samarbete i styrelsen, men det är oerhört viktigt att de beslut som tas är för HELA föreningens bästa.
Det gäller att veta vilken mössa man har på sig i beslutsfattandet.
Få vill engagera sig, men de vill däremot styra och ställa och tala om för oss vad vi ska göra och hur.
Det ställs många ”krav”.
Du kan aldrig göra alla nöjda.
Så jag är av den åsikten att vi alltid säger nej till att börja med.
Skinnet på min näsan och oljan på mina fjädrarna har ökat med åren och erfarenheten.
Jag tar väldigt sällan saker personligt när jag får kritik som styrelseordförande.
Har vi gemensamt tagit ett beslut så har vi vänt frågan några gånger och vet varför.
Vi har tagit reda på fakta och vi vet vilka skyldigheter vi har och inte.
Då är det alltid lättare att borsta bort kritiken

Hemma för mig. Ett hem jag trivs så oerhört bra i. Med så fantastiska vänner som jag fått där. Tänk, det kommer alltid bra grejer ur det som är svårt och smärtsamt. I detta fall anledningen till att jag flyttade hit och sedan anledningen till att jag är hemma om fredagarna och att vi getts möjligheten att verkligen lära känna varandra, mina två vapendragare och jag.

SKAM

Det började sätta sig på mig rent fysiskt.
Jag började sova dåligt.
Fick sår i hårbotten.
Gick upp i vikt.
Jag kände mig så ful.
Det satte sig på min andning och gjorde att jag inte kunde dra djupa andetag.
Även min personlighet förändrades.
Från att ha varit glad, direkt och frispråkig, blev jag blev vaksam och tyst.
Omedvetet försökte jag undvika situationer som kickade igång honom.
Men det kvittade.
Hans kärlek var så över.
Och ändå bröt han inte upp från vårt förhållande.
Ändå stannade han kvar.

Jag minns en gång när jag var ute och sprang och Håkan Hellströms ”Du är snart där” kom i lurarna. Jag sprang och grät och sprang och grät… ”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont…. Som ett hjärta som vägrar sluta slå… Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt…”

Jag insåg att det var jag som skulle bli tvungen att lämna detta för han skulle inte göra det.
Han var en feg sate som bara skulle bli värre och värre.
Han försökte projicera en bild av mig som inte stämde med den person jag var.
Han kallar mig nedsättande saker och attackerar min personlighet.
Jag var egoistisk.
Snål.
Kall.
Såg ner på folk.
Oempatisk.
Sverigedemokrat (fast jag är politiskt engagerad i Moderaterna sedan många år).
Jag hade en aggressivitet jag borde se till att få hjälp med.
Det inte stod rätt till i huvudet på mig.
Jag förstod mig inte på barn.
Jag visste inte hur man pratade med barn.
Och jag var inte bra för barnen.

Vår sista resa tillsammans gick till Lissabon. Han tog en liknande bild som denna och jag kommenterade den på hans instagram För det fick jag en utskällning. Det var bara idioter som kommenterade sina partners bilder på instagram fick jag veta… Sen var den dagen förstörd. Den också…

Vi var på väg hem till min familj.
Det var februari och kusinerna hade anordnat en fest ute i skogen.
Grill över öppen eld och mycket vin, öl och GT.
I bilen på vägen hem satte han igång.
Han drog på med sina förminskande uttryck.
Men tyst.
För i baksätet satt hans barn och de skulle ju inte höra hur deras pappa bar sig åt.
Och lika tyst försökte jag värja mig.
Och låta bli att gråta.
Av samma anledning.
På kvällen vid middagen med min syster, hennes familj och min mamma försöker han supa mig full.
Han såg hur obalanserad jag var.
Han visste precis hur långt han drivit mig.
Så han fyllde på mitt vinglas hela tiden.
Hela tiden.
Och jag märkte inget.
Men det gjorde mamma.
När jag gick på toaletten följde hon med mig till det rum vi skulle sova i.
Jag hade lagt mig på sängen.

Hon frågade hur jag mådde.
Bad mig att inte drick mer vin.
Hon visste hur min situation var.
Det var bara hon och ett par väninnor som visste hur illa det var.

Inte ens mina syskon hade fått veta då.

Mamma och hennes Kent bjuder på fika på en rastplats när vi ”bytte katter” en gång inför en Asienresa. Mamma var den första, och i över ett år den enda, som visste om hur mitt förhållande såg ut bakom stängda dörrar.

Än idag pratar mamma om den kvällen.
Så många gånger hon bett mig om förlåtelse för att hon inte stoppade honom.
Inte tog honom åt sidan och sa åt honom att sluta fylla mitt glas.
Att hon inte visade honom att hon såg.
Det där motståndet mot att skapa dålig stämning var för starkt inom mamma.
Hon visste inte hur hon skulle hantera det hon såg.
Men det var inte hennes fel.
Det fanns bara en som bar skulden till att försöka få mig att klappa ihop.
Som försökte sänka mig inför min egen familj.
Och det var han.

Det är så svårt och så smärtsamt att blotta sin skam. För det var precis så jag kände. En skam för att jag lät den man jag valt att dela mitt liv med, behandla mig så illa.

Det vi gör mot varandra.
Orden vi säger till varandra, de försvinner aldrig.
De är med oss resten av livet.
Bränner sig in.
Och jag ville inget säga, inget visa.
För jag skämdes.
Att blotta min skam och min sorg över att bli behandlad så illa av den jag valt att leva med det är något av det mest smärtsamma jag varit med om.
Att jag tillät den man jag levde med att behandla mig på detta sätt.
Jag vågade bara berätta det för dem som kunde stå stilla bredvid och förstå.
Som lyssnade på mig.
Och som sa: ”Du vet vad du måste göra. Det kommer när det är moget.”
Jag vågade inte riskera att berätta för människor som konfrontativt skulle säga:
”Det är väl bara att gå!”
”Lämna honom bara!”
För det funkar inte så.
Jag hade inte orkat det då.
Skammen var en av orsakerna till att jag inte sa något.
Det och att det krävs mod och styrka inuti.
Det mod och den styrkan som brutits ner.
Som jag nu skulle behöva bygga upp helt själv.
Mitt i en vardag som var ett fullständigt kaos.
Och då hade jag ingen aning om vad som väntade mig…

VARDAGAR – FEBRUARI

04:50 står jag i vardagsrumsfönstret.
Halvnaken och rufsig.
Gatan utanför är vit av snö.
Inte ett spår i det mjuka.
Ännu orört.
Under gatlyktan ser jag att snön fortfarande faller.
På fredag kommer allt att vara så gott som borta.
Då vaknar jag till regn mot fönstret.
I huset som ruvar högst upp på kullen lyser det inte i ett enda fönster.
Ja, om jag inte räknar med det där adventsljusstakarna fortfarande är tända.

Snö är som ett vulkanutbrott, det är vackert på håll, från ett fönster… Men det där med isiga trottoarer och gator och snövallar och grus och salt och…. Ja, du fattar… Inte min grej..

Huden knottrar sig när jag går tillbaka till sovrummet.
Golvet är fortfarande kallt efter natten med öppet fönster och kallt element.
Jag är frestad att krypa ner i de kroppsvarma täckena igen.
Står emot.
Suget att skriva vinner.
Och att börja dagen.
De där första timmarna på morgonen.
Får mycket gjort då.
Så tydligt en morgonmänniska.

Snö och ljusslingor. Oemotståndligt. Fullkomligt älskar det.. Snön gör allt så tyst och mjuk när den nyss fallit.

Sätter på duschen och stiger in i de heta ångande vattenstrålarna.
Tvättar ansiktet med rengöringsmjölk.
Borstar tänderna.
Funderar på om jag ska tvätta håret.
Bestämmer mig för att göra det imorgon.
Femtio squats med varmt vatten över ryggen.
Gör väl varken till eller från träningsmässigt.
Gör ingen skada heller.
Sen lägger jag händerna i botten av badkaret och tänjer sakta ut benen tills de är raka.
Händerna fortfarande kvar.
Rullar upp ryggen kota för kota.
Väljer bland mina drygt 20 duschtvålar.
Stannar vid en salvia/rosmarin och en citrus.
Bestämmer mig för citrus.
Lödder över hela mig.
Sköljer av.
Torkar mig torr och varm.
Smörjer mig mjuk med samma doft som jag använde som tvål.
Tar på en skyddande och återfuktande ansiktskräm.
Behövs när det är kallt ute.
Får så torr hud då.
Drar fram vågen.
Väger mig.
63,1 kg till mina 173 cm.
Det ger ett BMI på 21,10.
Jag är normal.

Jag kan stå länge i varmt vatten. Duscha långsamt. Den sensuella känslan när vattnet omsluter en och rinner över kroppen. En nästan erotisk upplevelse.

Tänder fönsterlampan och ljusslingan i köket.
Och lampan över spisen.
Det räcker så.
Värmer vatten till kaffet.
Induktionshällen gör det snabbt.
Stoppar i mig en D-vitamin.
Dricker vatten.
Öppnar kökslådan med bestick.
Väljer en lång rosa melaminsked för att röra om med.
Ett minne från mitt företagande liv.
Skriver: mjölk, havregryn, kiwi, ananas på en liten lapp.
Låter den ligga kvar på köksbänken.
Kommer kanske på mer.
Lägger till apelsiner en sund senare.

Kaffe på morgonen. Alltid först. Frukost har fått komma senare nu. När jag skulle upp i luften tidigt om morgnarna åt jag ofta frukost redan vid 03 – 04 på morgonen. Men rutinerna har ändrats.

I sovrummet har värmen kommit tillbaka.
Känner det varma elementet mot baken när jag bäddar sängen.
Puffar upp huvudkuddarna.
Lägger tillrätta.
Viker täcket.
Drar på överkastet.
Dagen kan inte börja förrän jag har bäddat.
Tittar ut på mörkret.
Skyltarna vid Muhammeds lilla Jourlivs lyser.
Ser att det har blivit några hjulspår i det vita därnere.
På vägen mot badrummet tar jag ner håret som suttit i en knut på huvudet under natten.
Vill inte sova med trassligt hår i ansiktet.
Kammar det framför spegeln i badrummet.
Ser att det är fett av oljan jag tar i topparna varje kväll.
Flätar det för att det inte ska synas.
Får tvätta imorgon.

Muhammeds lilla Jourlivs som har allt. Plus utlämning av paket för DHL, Schenker, Instabox och nu senaste lade han till apoteket. Han är en bra granne, Muhammed.

Ställer mig vid vardagsrumsfönstret igen.
Det varma elementet mot låren.
Petar i växternas jord.
Torrt.
Behöver vattnas.
Fyller på vattenkannan.
Tar i lite växtnäring.
Tror de behöver det nu på vintern.
Gnider försiktigt bladen på doftpelargonen.
Då släpper de ifrån sig sin doft.
De är sträva, men samtidigt mjuka,
Drar in doften till botten av näsan.

Levande ljus, alltid om morgonen, till skrivandet. Och vet du, doften när jag sedan blåser ut dem… den är speciell för mig. Har alltid varit.

Funderar ett tag på att gå ner och skotta framför entréerna till fastigheten.
Bestämmer mig för att vänta tills det slutar snöa.
Tänker att någon annan kanske hinner före.
Så jag slipper.
Och det var precis vad som hände…
Sätter mig i soffan.
Tänder ljusen på bordet.
Tänder lampan vid soffan.
Öppnar datorn.
Börjar skriva.

Mina vardagar har tvingats till förändring. Men jag har skapat en ny struktur och nya rutiner. Får berätta mer om det framöver…

MINNET AV MIN FAR

Bertil Ingemar Lidh skulle fyllt 86 år förra veckan.
Han föddes 1935 som femte barnet i en kull som tillslut skulle bli 15 syskon.
Nio pojkar och sex flickor.
Den äldste brodern, Sven-Erik, föddes 1929.
Och den yngsta, Monica, föddes samma dag min far konfirmerades, 1950.
De blev ett fotbollslag och utmanade andra lag i byarna runtomkring.

Farmor med 12 av sina 15 barn. Två av de äldre saknas, och den yngsta är ännu inte född. Min pappa Bertil står längst upp till vänster, bredvid sin äldste bror Sven-Erik. I knät på farmor och Elsie sitter de små tvillingarna Ingbritt och Annbritt.

De växte upp på en gård i Västergötland.
På gränsen till Småland.
Livet i en familj med 15 barn var ingen slackertillvaro.
Det skulle fram mat på bordet varje dag i veckan.
Och barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till.
De hässjade hö.
Tog hand om djuren.
Vände torv på mossen.
Bakade bröd och lagade mat.
Samtidigt skulle de hinna med skolan.

Pappa, 1956, 21 år gammal.
Mamma och pappa gifte sig i september 1962. De hade träffats på en logdans, så som man gjorde förr.

Pappa träffade mamma på en logdans i bygden.
Hon kom från grannbyn.
Den lite större.
De gifte sig 1962, när hon var 22 och han 27.
10 månader senare föddes jag.
Jag fick två syskon och 44 kusiner.
Bröllopen och dopen i familjen avlöste varandra.
Varje gång vi åkte upp för att hälsa på farmor och farfar var det alltid någon där.
Eller så kom det strax någon.
Där var aldrig tomt på helgerna.

Pappa, i pyjamas och rufsigt hår, och min lillebror med en av våra katter, en tidig morgon på ett hotellrum. Mamma hade utställningskatter som hon kuskade runt med. Här är vi på en av dessa resor med vårt lilla utställningsobjekt.

Pappa gjorde sig ett liv.
Han började som verktygsmakare.
Avancerade till förman och startade sedan eget företag.
Han var en entreprenör av den gamla sorten.
Hans uppväxt hade aldrig gett honom något gratis.
Han visste att arbetade hårt och mycket.
Jag kan fortfarande se honom med sina verktygsritningar.
Alltid. Överallt.
I sommarstugan på semestern.
På jularna.
På köksbordet en lördagsmorgon.
Arbetet var viktigt för honom.
Och arbetet blev en del av honom.
Men han fanns alltid där ändå.

Julafton 1990 hemma i vardagsrummet hos mamma och pappa.

Han lät mig köra bil upp till farmor och farfar redan som 14-åring.
Det var 8 km dit med en del mötande trafik.
Han kunde sova i fem minuter på lunchrasten.
Och jag fattade aldrig hur han gjorde.
Han rökte Ritz utan filter.
Men lade rökningen på hyllan redan i mitten på 70-talet.
Sen grälade han alltid på mig när jag tog över ovanan ett par år senare.
Min bror var duktig på att driva med honom.
Det var tacksamt för han gick alltid på det.
Han älskade att spela kort.
Och Tetris på de där första manickerna som kom.
Och Yatzy med sig själv eller om han fick med mamma på det.
Och så var han en hejare på att lägga pussel.
Han hade en usel sångröst.
Men han var bra på att rita.
Och på jularna var han den ende som åt lutfisk.

Pappa och jag korkar skumpan på mammas 50-årsdag, 1990, hemma i trädgården.

Han köpte Expressen varje dag.
Och prenumererade på Dagens Industri.
Samtidigt som han läste tidningen hade han både radion och TV:n på i bakgrunden.
Han följde alla serier som fanns på TV när jag växte upp.
Älskade deckare.
Och skrattade så tårarna rann åt Fawlty Towers.
Han hade tokgillat HBO och Netflix idag.
Han var tidig med att skaffa mobil.
Redan på 80-talet faktiskt.
Men han kunde aldrig lära sig sin kod så han var tvungen att ha 1234.

På Gröna Lund med pappa och några av hans affärsbekanta.
Eftersom han vann 5-kampen med fick han som förstapris dirigera tyrolerorkestern efter middagen på kvällen

På somrarna åkte vi till Varberg.
En gång skulle vi prova att vara där i ett tält.
Att campa.
Men det blev bara en gång.
Sen vägrade han.
Vi köpte en egen sommarstuga som han fixade med istället.
Jag anlade ett stenparti med blommor.
Han envisades med att sätta en pion mitt i mitt arrangemang.
När jag idag går förbi den där första stugan vi hade så ser jag fortfarande hans pion.

På vår första charterresa. Vi åkte hela familjen till Tunisien för att fira pappas 60-årsdag.
Fisketur på havet i Varberg 1994.

Han var engagerad i allt det jag tog mig för.
På ett lite lågmält sätt.
När jag höll på med teater kom han på föreställningarna.
Och när jag jobbade på Dramaten blev han en besökare där.
Han som aldrig varit på teater förut.
När jag startade mitt företag följde han med mig till Turkiet på min första affärsresa.
Och han körde mig till Stockholm när jag skulle medverka på Formex för första gången.
Han hade älskat att få ta del av den resa jag gjorde med mitt företag.
Hade han varit med nu hade han blivit SAS största supporter.
Han hade okynnesflugit bara för att få åka med när jag jobbade.
Men han stod liksom inte i kulisserna och skrek och tjoade.
Det passade sig inte.
Han var inte de stora känsloyttringarnas pappa.

Fotograferad inför en intervju i en tidning. Det är ungefär så här jag minns honom nu när det gått snart 24 år sedan han dog.

Jag och mina två syskon fick utvecklas, växa och gro som vi ville.
Så länge vi skötte oss.
Så länge vi arbetade anständigt och hederligt.
Gjorde rätt för oss.
Och tog ansvar.
Ungefär så som han själv gjort genom livet.
Det fanns inga andra krav.
Ibland undrar jag hur han blivit påverkad av sin uppväxt och den tid som var då.
Han växte upp under andra världskriget och i dess efterdyningar.
I en syskonskara om 15.
Jag hade vela prata med honom om det.

Denna bild är så fin, så vemodig och så sorglig. De sex som arbetat längst på pappas företag bar honom till graven i maj 1997.

Men det är frågor jag aldrig kan få svar på.
Han dog som den förste av de 15 syskonen.
När våren var som vackrast, i maj 1997.
Han begravdes en regntung dag ett par veckor senare.
Det har gått 24 år sedan dess.
Man vänjer sig.
Man vänjer sig aldrig…

UTVALD – part three

Det är väldigt påfrestande att leva med en person som får ständiga utbrott på dig.
Det tär.
Och de blev fler och elakare.
Det kunde röra sig om allt från hur jag skar tomater, till något jag sa om ett tv-program.
Försökte jag hålla ryggen rak blev han värre.
Men att böja mig hjälpte föga.
Jag levde på tå i mitt eget hem.
Med en ständig osäkerhet för den man jag delade det med.
Jag gick omkring med en pysande energi och tentaklerna ute.
En radar som letade tecken.
Det kunde vara ett sätt han hade att dra upp axlarna.
En mörkerblick.
Ett tonfall.
Hur han satt i soffan.
Hävde i sig mer och mer alkohol.
Eller gick en meter framför mig på stan.

Återigen denna bild. På en människa som trodde hon hittat rätt. Som trodde detta var en kärlek som skulle växa och vara. den fyller mig med så mycket sorg. Och tankar. Insikter om att det jag har idag kan vara något helt annat inom kort. Att lycka snabbt kan bytas mot sorg.

Min vardag var inte så här hela tiden.
Självklart inte.
Då hade jag aldrig tagit steget att flytta ihop med honom.
De första 1,5 – 2 åren var det en ständig bekräftelse.
Det var vi.
”- Jag kastar mig handlöst för dig!” var en fras han ofta använde.
Men vet du… Det dåliga kommer så smygande.
Jag märkte det knappast.
Trodde det var en dålig dag.
Mitt fel.
Jag som överreagerade.
Jag ville aldrig tro, inte se,  att det var han som började tröttna.

Efter ett drygt år tillsammans flyttade vi ihop. Jag hyrde ut min lägenhet i andrahand och vi tog hans hyresrätt i ett lägenhetsbyte så vi skulle få ett ”eget hem” tillsammans. Skulle det inte funka så kunde jag ta tillbaka till min bostadsrätt och han kunde stanna i denna.

Jag gjorde stora förändringar i mitt liv för att kunna leva med honom.
Mina djur påverkades av mitt val.
Jag blev bonusmamma varannan vecka.
Och till slut sålde jag mitt hem, som jag älskade, för att leva med honom.
Jag kunde ju inte bara ge upp då.
Jag ville ju så gärna att det skulle fungera.
Så jag försökte anpassa mig.
Försökte förändra mig själv.
Tänkte att det var det som var att kompromissa i ett förhållande.
Jag ville ju vara en person han var stolt över och älskade.
Så som han gjort i början.
Jag ville känna tryggheten och lättnaden över att kunna vara den jag var.

Min lille katt, ET. För att göra det bästa för honom fick han flytta ifrån mig och hem till min mamma. Det gick ingen nöd på honom. Han hade det jättebra där, men jag saknade honom och det var inte lätt i början.

Jag älskade att tända doftljus.
Kan inte leva utan.
Och det visste han.
Men det jag mådde bra av måste han attackera.
Han sa: Du får ta och släcka det där.
– Jaha… varför det?
– Barnen tycker inte om det.
– Har de sagt det?
– De tycker det luktar konstigt! Vad är det du inte fattar???

”Barnen-kortet”.
Det var inte lönt att argumentera.

Jag tyckte om att stanna kvar i sängen om helgmorgnarna.
En kopp kaffe och något att läsa.
Sedan drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på löprundor.
Jag kom hem vid lunch och åt frukosten då.
Han sa: Att du aldrig kan vara i fas med oss andra!
– Vad menar du?
– Du kan inte bara äta när det passar dig! Det finns barn här och de kan inte rätta sig efter dig!
– Det hindrar väl inte att jag äter frukost när dom äter lunch?
– Du får anpassa dig!
– Jag har aldrig tvingat vare sig dig eller barnen att leva efter mig. Och jag ser inte problemet med att jag äter frukost och de äter lunch. Du sitter ju inte ens ner och äter med dem själv..!

Viggo fick bo på två ställen i början. Det fungerar med en hund, men inte med en katt. Samtidigt såg jag hur han slappnade av när vi kom ”hem till oss”. Hur han kunde vara mer fri. Där han hade sina ställen. Jag kunde se rastlöshet, lite oror, i hans sätt när vi var hos mannen. Han visste aldrig vad som var tillåtet där.

Underkastelse har alltid fått mig att slå bakut.
Och jag märkte att han vill ha mig dit.
Jag försökte försvara mig och det som var jag.
Det som var viktigt för mig.
Mitt liv och mina behov.
Men det kvittade om jag kompromissade och om vad.
Det fanns alltid något nytt han irriterade sig på.
Det svåraste var de gånger han utmanade min kärlek till min hund.
Bara en störd människa som kan bete sig så som han gjorde.

Viggo kom att bli en stor del av mitt liv. Han var alltid med mig. Hemma och på jobbet. Vi hittade vårt sätt att leva tillsammans och mina anställda på kontoret blev hans extra flock som han trivdes så jättebra med. Han var en så lätt hund att tycka om och vara med.

Han sa: Jag tror pojken är allergisk mot djur.
Jag svarade inte.
Vad skulle jag säga?

Han sa: Hostan går inte över. Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag svarade fortfarande inte.
Vände mig bort och blundade så han inte skulle se.
Jag älskade min hund.
Min vapendragare som var en del av mitt liv långt innan allt detta.

Han satt vid tv:n.
Med sitt vinglas.
Han sa återigen: Jag tror han är allergisk mot djur.
Jag reste mig upp och gick.
Han sa: Du går! Du svarar aldrig! Bara går!
– Vad vill du jag ska säga? Vilket svar förväntar du dig?

Han satt tyst.
Tittade inte ens på mig.

Stirrade in i tv:n.
Jag stod kvar.
– Vad är det du vill?  Vad förväntar du dig för svar?

Han sade fortfarande inget.
Sög i sig mer vin.

Armbågarna på låren.
Axlarna uppdragna, kroppen framåtlutad.
Ansiktet hårt och slutet.
Mörkerögonen vindimmiga och fixerade på tv:n.
Mentalt och fysiskt spänd.
Ville ha reaktion.
Ville ha bråk.
– Gör åtminstone ett test på pojken.

Sen gick jag.
Testet blev aldrig av.
Hostan gick över.
Som den alltid gjort.

Denna bild har jag alltid älskat. Hans lilla smala hals som sträcker sig efter en bit bulle som mamma ger honom. Han betydde så oerhört mycket för mig. Att han kunde lämna så mycket tystnad efter sig. Ofattbart. Tomheten efter honom när han dog var enorm.

Orden sades inte för att han trodde att det var någon allergi.
Inte för att få en lösning på något.
De sades för att skapa osäkerhet.
För att mentalt stressa.
För att ”hota” med att ta det som betydde något för mig.
Det allra viktigaste.
Och när han spelade ”barnkortet” visste han att han hade fördel.
Där bakband han mig.
Han visste det.
Och han utnyttjade det.
Ett perverst försök till maktutövande.

Viggo, 5 månader, i solen på en gammal brygga i Dalstorp.