Greklandscharter i september.

Jag sitter på trappan till främre dörren på planet och njuter av värmen. Jag sitter mitt i min flygande vardag med alla dess flygplats- och flygplansljud.
Jag både stänger ute dem och tar in dem samtidigt.
Plan lyfter och landar i en strid ström. Jag älskar att se dem lyfta. Kan nog aldrig tröttna på det.
Har fascinerats av det i många år, långt innan jag fick flygandet som profession. Alla dessa år jag reste på inköpsresor satte jag mig ofta i närheten av ett fönster på flygplatsen där jag kunde se dem komma och gå.

Älskar att se dem lyfta mot skyn. Den där känslan av frihet och äventyr. Världen är helt öppen för en.

Det vackraste var att se en riktigt stor jumbojet, en Boeing 747, lyfta. Det är en fantastisk känsla att sitta i den och lyfta också.
Det gjorde jag vid flera tillfällen från Frankfurt till Hong Kong med Lufthansa.
Den brukar kallas ”Queen of the Skies”.
SAS har tyvärr inga ”drottningar” i sin flotta. Det hade annars varit en upplevelse att få arbeta ombord på en.

Det här är också en vy jag aldrig tröttnar på, världen under mig och alla dessa vackra ljus.

Sensommardagarna i Göteborg är vädermässigt upp och ner. Ena dagen sol, andra dagen regn. Morgnarna är kyliga men att lyfta när dimman lättar från Landvetterskogarna är vackert så det gör ont.
I tre dagar har jag flugit charter till Grekland – Ioannina, Samos och Heraklion/Kreta. Jag ska göra samma sak denna helgen, men byter Heraklion mot Rhodos.

Att få njuta en halvtimma i värmen och solen i Grekland är ändå bra skönt. Det är välbehövligt och gör gott. Det är kort, men det är en fin stund.
Jag följer allt som händer runt omkring mig.
Ser några plan lyfta mot den blå himlen.
Ser piloten går runt planet och göra sin ”walk around”, sin okulära besiktning av planet.
Känner de speciella lukterna från en flygplats om sommaren – varm asfalt och jetbränsle.

Min vy från flygplanstrappan nere på Kreta. Ljud och rörelse hela tiden, men ändå en liten lugn stund där i värmen på trappan.

Jag sitter på trappan och förlora mig i tankarna en kort stund innan jag måste in och kolla att cateringen levererat rätt antal mat och att vi får den ”uplift” av dryck vi behöver.
Jag har fått förmånen att arbeta i hela fyra dagar med en purser som troligtvis förlängt mitt liv med ett år tack vara alla skratt.
Hela teamet har varit toppen, både i kabinen och på flight deck.
Passagerare tackar spontant för en rolig flygresa. Det känns verkligen bra.

Kabingänget ARN-IOA. Eftersom vi utgått från ARN är vi minimum crew på denna flight.

När vi landade i Göteborg efter turen till Samos satt jag på flight deck.
Eftersom vi kom söder ifrån så flög vi inte över stan. Det hade annars varit kul att få se den ovanifrån.
Det är inte ofta vi kan sitta hos piloterna. Är vi minimum crew är det inte möjligt. Då har var och en sin position och den måste vi sitta på vid start och landning.
Men när vi flyger charter från ”utestation”, dvs inte från vår hemmabas på Arlanda, då är vi alltid en extra. Det är då denna möjlighet kan ges.

Så galet mycket knappar och spakar! Jag beundrar dem som landar dessa stora tunga maskiner med sån mjukhet (oftast).

Men varför är vi en extra?
Jo, om någon skulle bli sjuk kan man inte få in någon stand-by eftersom det inte är på Arlanda.
Charterbolaget som vi flyger åt har därför valt denna lösning för att inte riskera att behöva ställa in resan för sina passagerare, vilket skulle vara mycket kostsamt för dem.

Landat i Göteborg efter Kreta. Här är vi en extra i kabinbesättningen.

En slinga med åskoväder och Sundsvall.

Den tidiga sommarens blå nätter har bytts ut mot sensommarens mörka mjuka.
Det finns en kvardröjande värme i luften.
Jag jobbade kvällspass den senaste slingan. Inte så jättesena som tur var eftersom jag blir så himla trött mot slutet av passen ju senare de är.

Gillade dock att få sovmorgnar.
I Stockholm åkte jag in till stan och drack en kaffe på Vetekattens lugna söta innergård, hemma i Göteborg tog jag långa svettig PW genom en sommarvarm stad och i det lite svalare Sundsvall kämpade jag mig uppför trapporna till Norra berget.

Blå timmen, när skymningen kommer. Mörka moln över Sverige idag.

Under söndagen drabbades vi av rejäla förseningar pga åskovädret som drog fram över landet.
Det påverkar så många och det skapar så mycket oro och frågor hos alla passagerare med ”connections”.
Vår danske kapten på en av flighterna bad faktiskt passagerarna att inte ställa för mycket frågor till oss då vi inte sitter på mer information än den vi delger via PA:t.
Många tror att vi har kontakt med andra flighter och kan be dem vänta med att lyfta. En del tror att vi har möjlighet att boka om dem så de kommer med nästa avgång.
Det enda vi kan göra är att se är ifall det finns fler flighter till deras destination under dagen, men huruvida det finns plats på dessa har vi ingen aning om.
Vi kan aldrig lova något eftersom det inte ansvarar för den biten och följaktligen inte kan komma åt den informationen. 
Det är till SAS informationsdisk man måste gå för att bli hjälpta vidare.

Finns information så skickas den till piloterna och vi får en sk ”connection list”.
Vi kan då tala om från vilken gate deras flight förväntas gå, om den är försenad, om de blivit ombokade till en ny avgång eller om de måste stanna i Sthlm en natt innan de får flyga vidare.
Det är så mycket vi vet i dessa lägen.

Rörigt även för oss när det blir förseningar. Här väntar vi på att en killa från Swedavia ska köra oss och ett UM (barn som reser ensamt), som skulle med vår flight, till vår maskin på utrikesterminalen där den stod trots att det skulle flyga inrikes. Resten av passagerarna bussades dit.

På måndag morgon hade allt lugnat sig och jag kunde ta en tur genom Sundsvall, där vi till sist landade som planerat, men försenade. 
Sthlm – Sundsvall är förövrigt, jämte Visby, vår kortaste flygsträcka.
Charmig liten stad såg det ut som, när jag via Storgatan letade mig fram till trapporna som skulle ta mig upp till utsiktsplatsen på Norra berget.
Vägen upp till toppen var trappor och en trälagd gångväg med fotstöd i form av tvärlagda träpinnar. Den övergick till slut i en stig och till sist en grusbelagd väg.
Den torra varma lukten av sommarskog var borta. Det var en tydlig doft av höst nu. Fukt, mossa, mättade löv, svamp och hög klar luft.

Rejält försenade landade vi till slut på flygplatsen i Sundsvall. Det är såna här dagar det är skönt att ligga på layover och bli hämtade och körda till hotellet i stan.

Och från restaurangen på toppen luktade det lunch.
Där pågick ett BNI-möte. Memory flashback för mig.
Jag köpte en kaffe. Mest för att jag ville använda toaletten. Den hade vägkrogsstatus, toaletten alltså, och för att piffa upp den lite hade någon bestämt sig för att ha små doftljus tända. Nice try.
Jag slog mig ner vid ett fönster och tittade ut över Sundsvall.
Min mage började snart kurra högljutt. Jag hade ännu inte ätit frukost. Behövde gå ner och göra det innan pick-up. 
Jag valde att gå samma väg tillbaka.

Så vackert uppe på Norra berget med Sundsvall långt därnere.

Frukost i lugn och ro på hotellrummet, varm dusch, makeup på plats, hår upp och till sist uniform på.
Packar ihop det sista och hissen ner till repan.
Redo för sista dagen på denna slingan.

Så gott som klar att ta hissen ner till repan. Bara uniformen som fattas…

We’ll never have today again…

I hissen upp till rummet tar jag av mig mina högklackade. Fötterna värker. Trampdynorna är svullna. En mening ringer i mitt huvud:
– Det känns som det är sista gången vi ses, Helena…

Festsugna och redo för årets party! Delar av styrelsen, vår VD och en från vår valberedning förevigas framför fotoväggen. Fr. vänster: Pernilla, jag, Magnus, Christina, Marlene, Göran och Anna.
Jag, i min roll som styrelseordförande, kickar igång festen för våra 550 deltagare och kuppar upp Göran, vår VD,  på scenen för att tillsammans med alla hurra för honom på hans 65-årsdag som var i våras.

Jag står mitt i ett festande böljande folkhav med en gigantisk discokula ovanför mig.
Waterfront är fullt av dansande människor. De är överallt.
Musiken är upptempo maximalt, det är fullt ös på scenen och det glittrar över kropparna klädda till fest.
Det är en fantastisk stämning.
Bandet och Nina Söderqvist levererar 100%. Ståuppkomikerna Lasse Nielsen fick oss att vika oss dubbla av skratt till middagen.
Lena Philipsson var en succé.

Utsökt mat. Bästa vinet. Fantastiska uppträdanden. Feststämning och party. Så många människor som hade så otroligt kul tillsammans. Som en gigantisk firmafest!
Festtema: Studio 54 – Glitter oh Glamour! Roligt att se att så många hade gått in för att glittra och glamma.

Jag står mitt i alltihop med ett glas champagne i handen.
En svävande känsla. Som om jag betraktar det utifrån.
Det är ett sånt där ögonblick när jag hinner ikapp mig själv. När jag både är och registrerar att jag är.

Christina och jag i feststämning framme vid scenen när Lena Ph uppträder.
Lena levererar en kanonshow och ger oss hela 15 minuter mer än vad hon brukar!

Jag har varit en del av detta sedan 1996 när jag var med på mässan första gången.
Det har gått 23 år.
Idag är jag med i min roll som styrelseordförande för vår branschförening och ikväll firar vi att vi funnits i 30 år.
Denna samling människor som sliter och kämpar med sina företag. Det är så mycket blod, svett och tårar, för att använda ett klyschigt uttryck.
Men jag vet. Jag har varit där.

Jag har upplevt både framgång och motgång.
Uppgång och nedgång.
Jag har krupit runt på mässgolvet och lagt golv.
Plastat pallar så jag fått blåsor i händerna.
Målat väggar, satt upp elskenor och riktat spotlights.
Jobbat med hög feber och kroppen full av mediciner.
Jag har gjort kanonaffärer och jag blivit blåst av kunder som inte betalat.
Åke hem med gråten i bröstet efter dålig försäljning.
Och haft försäljningsrekord jag aldrig kunnat drömma om.

Feststämning de luxe! Lena Ph levererade över förväntan.
Styrelsen, valberedningen och vår VD får träffa och tacka Lena Philipsson för ett fint uppträdande och en bra kväll. Fr. vänster: Henrik, Göran, Anders, Anna, Helena, Lena Ph, jag, Magnus, Christina, Pernilla, Marlene

Klockan är halv tre när jag kommer in på rummet. Jag ställer mig i fönstret och tittar ut över den öde tomma mässan.
Jag vet precis hur Formex låter. Sorlet, ljuden, stegen.
Jag vet hur det luktar. Jag skulle känna igen den doften var som helst i världen.
Jag upplevde 9/11 på mässan. Vi stod och titta på TV-monitorerna som slogs på och kunde inte fatta vad det var vi såg.
Och några veckor efter tsunamin hade vi mässa. Vi miste kollegor där och vi hade kollegor som förlorade sina barn och familjemedlemmar.
Jag minns så många människor som inte längre finns kvar. Av olika anledningar.
En del har sålt sina företag och lämnat, andra har gått i konkurs, några har lagt ner och gått vidare med annat i livet.
Några har lämnat jordelivet, en del alldeles för tidigt.

Maximal feststämning! Glitter och glamour!

Jag inser att jag fortfarande håller skorna i handen så jag lägger ifrån mig dem på golvet.
Jag sätter på musik på låg volym, ”Il n’y a pas d’amour heureux”, det finns ingen lycklig kärlek…
Jag börjar packa ihop. Imorgon ska jag checka ut och åka hem. Jag viker kläderna, plagg för plagg.
Nålar ner mitt hår.
Drar av mig min champagnefärgad klänning.
Sminkar av mig.

Kvällen går mot sitt slut. Den sista pyrotekniken brinner av…

De orden som en fd kollega, som var inbjuden till festen, sa till mig när vi kramade om varandra och sa hej då, ringer i huvudet…
– Det känns som det är sista gången vi ses, Helena…

Ett spjut av vemod och sorg rakt igenom all den där glädjen och upprymdheten som jag känt ikväll.
Alla de där som inte längre är kvar här.
De man en gång såg för sista gången.
Utan att veta att det var det…

Ett liv jag inte behöver ta semester ifrån

Jag är inte gjord för långa ledigheter.
Semester i 3-5 veckor. Det är inte min grej. Det passar inte mig. Och har faktiskt aldrig gjort det.
Jag vill hellre ha en vecka, max två, för att sedan jobba undan igen.
För mig blir tillvaron betydligt mindre stressig på det sättet. Och jag hinner inte heller bli uttråkad eller förslappad.
Och på så sätt har jag ju hela tiden något att se fram emot. Inte bara en gång om året utan ofta.

När våra passagerare går av får jag ofta sån lust att gå av med dem. Uppleva nya ställen. Se andra platser. Jag tror det ska bli tid till det nu.

För mig har det varit viktigare med miljöombyte och inte själva ledigheten i sig. Att få komma till nya ställen, eller för all del samma som tidigare, men att komma bort från det som är min vardag har gett mig energi.
Och det betyder inte att åka på exotiska resor.
Det kan vara så enkelt som att åka ner till sommarstugan i Varberg eller hem till min syster över en helg och bad utomhus i jacuzzin och gå på långa promenader med henne.

Men nu vill och behöver jag komma ut och resa. Jag vill till Nice till mina vänner därnere. Jag vill till New York igen. Och Hong Kong.
Jag vill gå runt på gatorna i Paris och London. Jag vill ta fyra daga i värmen och tanka D-vitamin.
Jag vill se Rom, Madrid, Berlin, Sicilien, Dubrovnik.
Jag vill till Singapore, Vietnam, Marocko, Bali….
Så många ställe – så lite tid!

På väg ut på stan, en ledig sommardag.

Jag vet att många ”experter” påstår att man måste ha minst tre veckor för att komma ner ordentligt i varv, men jag säger ”agree to disagree”.
Det får stå för dem.
Kanske är det så att de själva känner ett behov av detta och därför vill överföra det på alla andra, vad vet jag. Men jag struntar faktiskt i vad de säger. Alla fungerar inte likadant, det märker jag på mig själv och flera av mina bekanta.

Jag har haft tillfällen i livet där jag fullkomligt längtat till semester. Och när den börjar närma sig slutet så inträder någon form av jobbångest. Det har t.o.m. gått så långt att jag haft ”söndagsångest” för att det är måndag dagen efter.
Men vet du vad… Så kan jag inte leva, det vägrar jag, och så har jag tagit steget därifrån och till något nytt.

Återigen på väg ut en ledig sommardag. Det gäller att ta till vara på dem.

Under många år drev jag eget företag. Att då tro att det fungerar med en tre-fyra veckors sammanhängande ledighet är inte möjligt. Det är inte så verkligheten ser ut när du driver eget.
Jag har en instagramvän som skrivit väldigt bra om detta: www.kravallapa.se
In och läs på hennes blogg hur hon mycket klokt resonerar när det gäller semester och eget företag eller ansvarsroll i ett företag.

På väg till jobb en ösregnig dag i Göteborg. Kaffemuggen i högsta hugg och läppstiftet på plats.

Det är väl därför jag försöker hitta ett sätt att leva och arbeta som ger en balans som passar mig bättre. Ett slags halv-semester/halv-jobb hela tiden.
Det där livet jag faktiskt inser att jag mer eller mindre har. Det som jag inte behöver ta semester ifrån. 
Men missförstå mig inte. Det handlar inte om att jobba så mycket som möjligt typ: ”den som jobbar mest vinner när han dör”.
Tvärtom! Det handlar om att hitta det som passar mig.
Mår jag bra av mycket jobb – fine!
Vill jag ha en slappare tillvaro – I’ll go for that!
Jag lyssna inte på någon annan än min mage. MEN mitt val kommer att påverka antingen min fritid eller min ekonomi. Jag kan troligtvis inte få båda. Tough life!

Men jag brukar säga till mig själv: Helena, så länge du försörjer dig på ett korrekt (lagligt) sätt och inte lever på andra eller samhället, så gör du precis som du vill och ingen ska lägga sig i ditt val!
Och jag kan alltid välja om. Välja nytt. För man förändras och det som gällde igår gäller inte idag.

Augusticharter till Santorini.

När planet når en hastighet av 285 km/h på startbanan lyfte det från Göteborg på väg mot vackra Santorini.
Klockan är strax efter 6 på morgonen.
När vi stiger ser jag från min plats på mitt jump seat den mest trolska dimma snärja sig ut och in mellan skogspartierna. Tunna dimbankar ligger i milslånga slöjor över Landvetterskogarna.
Det är som en scen ur Sagan om Ringen.

Så svårt att återge i bild det vackra jag såg därnere. Dessutom togs bilden först när vi fått ”sign-off” för säkerhetsbälten och jag hade möjlighet att ta fram min mobil. Här är vi lite för högt och för långt ifrån det mest magiska.

Vår vikt är ca 70 ton. 15 ton av detta är bränsle, vilket blir ca 50L/person.
Planet är en Boeing 737-800 och det är fullt så vi har 181 passagerare ombord.
Det dröjer inte länge förrän vi är uppe på marschhöjd och dånar fram i ca 900 km/h och på dryg 11.000 meters höjd högt uppe i det soliga blå. Från marken ser man oss som ett litet litet plan följt av ett vitt streck av vattenånga.

Svårt att förstå, trots att det är min vardag, att däruppe jobbar jag och mina kollegor med att dra vår drinkvagn och serva och hjälpa våra 180 passagerare att få en fin flygtur. Och här nere är vi bara ett litet streck.

Det är fortfarande tidigt på morgonen. Många passagerare sover. De slocknade så fort de satte sig i sätet.
De som är vakna har precis fått möjlighet att köpa från vår drinkvagn. Trots den tidiga timmen var det en del som ville köpa GT, andra önskade bubbel och några föredrog kaffe. Och vatten. Vi säljer alltid mycket vatten.
Efter dryckesförsäljningen serverar vi den förbeställda maten.

Preppad drinkvagn. På en charter tar vi betalt för allt, även för kaffe och te. På en ordinarie SAS-flight så är kaffe och te gratis.

När vi fått klart allt är det vår tur att äta. Vi har lastad frukost och lunch ombord.
Ute i kabinen börjar passagerarna som sov att vakna till. Vi får en del ”pling” som vi svara på och serverar det de önskar.
Vår purser Micke var inne på 7Eleven innan vi gick till planet. Han köpte en rejäl längd av en kaka jag inte kan namnet på, men den var chokladig och hade nån form av chockladcreme ovanpå med små kokosflingor.
Den tar vi till kaffet strax innan vi landar. Kapten och jag delar på en bit för den är rejält stor!

Frukost på planet. Smakar fint när man har varit igång några timmar.

Det är en ganska lång arbetsdag idag.
Jag gick hemifrån kl 06:15 och vi hade pick-up vid hotellet kl 06:45. Vi kommer att landa ca 16:30. Jag brukar vara hemma ungefär 1,5 timma efter landning.
Planet ska ju tömmas på passagerare, vi ska bussas in till stan och sedan ska jag gå hem.
Det blir nästan 12 timmar.

I solen i Santorini med Marco. En fotostund på baktrappan i värmen medan städning pågår.

Dånet från planet är överallt. Ständigt närvarande när jag arbetar.
När det stängs av och det blir alldeles tyst känner jag att jag inte orkar så mycket mer den kvällen.
När man gått upp mellan 03-05 i några dagar och jobbat långa pass så känns det.
Jag väljer att stanna hemma och kolla ett avsnitt av The Handmaid’s Tale på HBO. Den är så tokbra! En dystopisk framtidsversion som jag mycket varmt rekommenderar.

Vackra Santorini. Här stod vårt plan parkerat i den timma det tog att städa och fixa med catering. Man vill så gärna få gå av en stund, bara en dag eller två…

Vid 20-tiden öppnar jag sovrumsfönstret mot den svala sensommaren.
Jag kommer att sova gott till klockan ringer vid 04:45.
Då ska jag åka ”deadhead” till ARN för att sedan flyga helgens två sista leggar, en ToR Köpenhamn.
Sen tar jag ett plan hem och lämnar flygandet för några dagar.

Glad för mitt nya liv och allt det bjuder på!

Easy is right – Right is easy

Jag har valt att ta ett nytt steg i livet.
Följa en tanke i en riktning som jag känt att jag vill gå. Låtit vägen svänga av lite för att ge mig själv möjlighet att testa en känsla som växt sedan i höstas.
En förändring av min livsstil. Ett nytt sätt att leva.
Jag har hintat det lite under vår och sommar, att något nytt är på gång. Och nu är alla steg tagna. Band knutna och andra klippta.
Nu är allt klart!

I flygplansdörren, i solen,  på en turn-round någonstans i södra Europa. Vad jag älskar detta livet!

Jag har sagt upp mig och jag har blivit tillsvidareanställd!
Ja faktiskt, på samma gång!
För ett par månader sedan blev jag erbjuden en möjlighet till fast tjänst 80% på SAS. Först tvekade jag. Ville jag förlora möjligheten till att själv bestämma när jag skulle jobba? Var det detta jag ville?
Men jag tänkte att min möjlighet att vara en av de som fick tjänsten var ganska liten så jag tackade ja.

Nya möjligheter, nya val, nya beslut att ta… Lyssna inåt. Vart vill jag? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Hur vill jag leva?

Och så fick jag det.
Skulle jag tacka ja eller skulle jag stanna kvar i resursen?
Jag lyssnade inåt. Vart vill jag? Hur vill jag leva? Hur vill jag att mitt liv ska se ut?
Så jag valde det första. Av flera anledningar.
1/ Det ger mig möjlighet att få utbildas på långflygningarna framöver
2/ Jag vet att jag har mina timmar under de magrare vintermånaderna.
3/ Det ger min möjlighet att ”bidda livsstil”, vilket betyder att jag kan lägga in i systemet om jag är morgon- eller kvällsmänniska, om jag vill ligga ute på slingor eller komma hem till basen på kvällarna, om jag vill ha layover i någon speciell stad, osv. Chansen att få ett schema som mer passar mig är betydligt större.

Att få nya möjligheter. Att få chansen till nya val. Vilken glädje!

Och så sa jag upp mig från PAf Rekrytering, det lilla kontoret utmed älven som jag tyckt så mycket om. Med massor av vemod i magen.
Men visst är livet så, ibland måste man säga hej då till sånt som man faktiskt gillar för att låta annat ta plats.
Redan sent i höstas började en tanke slå rot i mitt huvud. Jag ville resa mer.
Och för att göra det behövde jag rensa en del i min tillvaro.
Jag visste att det var nu, i denna fas i livet, jag skulle göra det.
Jag har ett jobb som ge mig möjlighet till bra priser på biljetter.
Jag är fortfarande ganska ung, nåväl allt är relativt, erfaren, resvan, stark, pigg och nyfiken.
Jag har en ekonomi som tillåter det.
Jag lever ensam och gör precis som jag vill med min tid.
Om jag inte gjorde det nu skulle jag ångra mig senare i livet…

På väg till jobbet. Jag är så glad att jag följt min mage och gått åt det håll som gör mig glad.

Men vintern var ”flygmager” och det gjorde att jag tvekade. Jag sa till mig själv:
– Helena, du kommer att veta när det är dags att göra det. Något kommer att hända som gör att du vet precis.
Och när jag fick den fasta tjänsten insåg jag att ”där kom svaret”. Det är så jag ska göra.
Genom åren har jag flera gånger upplevt att livet knuffar en i den riktning man ska.
När det flyter på och jag möter lite eller inget motstånd så är det vägar som är ämnade för mig.
Ju mer motstånd och svårigheter jag möter desto högre säger livet åt mig att byta spår.
Easy is right – Right is easy.

I serveringtagen uppe i det blå. Mer kaffe till passagerarna.

Den 1 september börjar mitt nya kontrakt.
Då börjar en ny fas, en som jag tror blir väldigt rolig.
Jag ska fortsätta designa mitt liv så det blir mer och mer så som jag vill ha det – ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.

Dagar i Varberg – att låta sig landa

Jag tvättar sältan ur håret och fixar mig en kopp kaffe. Jag väljer Francoise Hardys franska chansons att lyssna på medan jag börjar packa ihop.
Det är dags att lämna Varberg.

Solglitter i västerhavet och evigheten i en obruten horisont.

Huden har varit konstant svettig och oljig av värme och solskyddsfaktor 50.
Ansiktet har fått fräknar.
Bakändan ömmar av alla mil på cykel.
Dagarna har varit heta och nätterna varma. Lakanet har fastnat mot kroppsvärmen.

När sommaren levererar och stränderna befolkas ända till solen har gått ner.

Jag har levt långsamt. Tankarna har fått plats.
Jag har läst och jag har skrivit.
Jag har ätit på Brittas, på Olles och på Surf Saloon; pizza, burgare och räkmackor.
Fjärilar som förirrat sig in på glasverandan har fått hjälp ut.
Gäss har flugit förbi i högljudda sträck från en matplats till en annan.
Jag gav mig ut på en impulsiv flygtur över Apelviken, Varberg och kusten på min 56:e födelsedag.

Present till mig själv på min 56:e födelsedag – en flygtur med liten Piper.
Lilla Apelviken från ovan. Jag ser stugan längst ut till höger i bild.

Himlen har varit tunna slöjor av pastell om kvällarna. Jag har suttit ute och tittade på dem – rosa, vita, ljust lila.
Mina kollegor på SK580 flög förbi högt däruppe på väg från Paris till Stockholm.
Jag har lyssnat på konserter från Majas vid Havet. Tonerna gick fram genom den stillastående kvällsluften och jag hörde varje ord som sjöngs där jag satt.

Jag fångade dem på bild – mina kollegor på SK580 på väg till Stockholm från Paris.

Det har glittrat av sol i havet.
Det har doftat av tång och salt. Och nyponblom och kaprifol.
Temperaturen har pressats uppåt 30 grader om dagarna.
Gräset har bränts gult och stuckit mina fotsulor när jag gått på det.
En rödmyra har pissat på min fot.

Doften härifrån – tång, sälta, nyponblom. Sommar overdose.

Tågen har smekt husknuten på sin väg mot kontinenten och hem därifrån.
För mig som tillbringat mina somrar här är det en del av DNA:t.
När vi var barn stannade leken upp för oss när vi hörde plingandet. Vi avbröt det vi gjorde och rusade ut för att kolla. Vi tävlade och gissade från vilket håll tåget skulle komma. Var det godståg eller persontåg? Hur många vagnar var det?
Men detta är snart ett minne. En tunnel ska byggas och inga mer tåg ska gå här. Det kommer att förändra karaktären på Apelviken.

Tågbanan genom Apelviken. Jag kommer att sakna den när den är borta. Apelviken kommer att förändras med det.

Jag har tillbringat mina somrar här sedan jag föddes.
Rötterna går djupt.
På denna plats har jag skrattat, gråtit, älskat och gått sönder.
Jag älskar den finkorniga sanden, den som är omöjlig att få bort.
Jag älskar den raka obrutna horisonten, den som går rakt ut i evigheten.
Allt här är minnen. Av händelser. Av saker jag gjort. Av människor som inte längre finns – pappa, mormor och morfar och mormors två systrar som köpte en liten badstuga här på 50-talet och som gjorde att vi hamnade här från början.

Varbergs fästning från Getterön. Den har funnits där sedan 1200-talet, inte exakt som den ser ut idag, men grunden till den lades där på 1200-talet och jag tror det fortfarande finns några delar kvar från då. Hisnande.

När jag stängde verandadörren härom kvällen hörde jag en katt.
Den jamade pockande och tittade in på mig genom fönstret.
Jag öppnade dörren. Klappade den och pratade med den.
– Du kan inte komma in här. Du har ett halsband. Någon har satt det på dig för att du tillhör, sa jag och killade den mjuka pälsen medan katten rullade sig kelsjukt på rygg på stenplattorna. Du måste gå hem. Någon saknar dig. Du har ett halsband för att du tillhör.

På Brittas i den nedgående solen den 27 juli 2019, dagen då jag fyller 56.

Jag tillhör också, tänkte jag.
Jag tillhör platser som betyder något för mig. Det finns många när man har levt några år på jorden.
Jag tillhör människor som betyder något för mig och som jag vill tillhöra.
Men mest tillhör jag mig själv. Bara mig själv.

Varberg – ett av de ställen jag tillhör. Och älskar.

Tidiga sommarmorgnar och flygande.

Mobilen vibrerar 04:30. Snabb dusch, make-up och uniform på. Macka i magen och pendeln till ARN.
Från tågfönstret ser jag ångorna från nattfukten stiga sakta i stora sjok från ängarna när solen värmer på.
Pre-briefing med crewet, security och buss till gate 34 inrikesterminalen. Det är en ToR GOT på rostern idag. Det är allt.

En tidig morgon, en varm sommarsol och ett flygplan. Mitt liv just nu.

Jag jobbar fram med Hargo som går higher. Hon är alltså inte purser utan SCC, senior cabin crew, och får ta ansvarsrollen när det inte finns någon purser.
Vi har få passagerare ner och fullt upp.
När jag snyter mig på nervägen släpper äntligen det lock jag haft för vänster öra i tre dagar, sedan jag flög sist.
Hade svullnader pga en övergående förkylning och det gav mig ett rejält lock på ena örat. Jag har slitit som en tokig i tre dagar för att få det att släppa och med tryckförändringar i ett flygplan så fixade det sig.
Ett veritabelt hallelujamoment!

Stockholm från Västerbron. En underbar vy, en av de vackraste.

Jag checkar ut strax före 11. Kort dag.
Pendeln tillbaka till Solna. Uniform av och träningskläder på och sedan t-banan till Fridhemsplan.
Går mot Söder via Västerbron. Den med vyn över Stockholm. Den som jag åkte över varje morgon i flera år med bussen när jag bodde här. Den jag lärde mig älska. Oavsett årstid. Oavsett väder.

På Monteliusvägen med vidunderlig utsikt över Riddarholmen och dess kyrka. Här ligger många av våra kungar begravda. Här sitter alla adelstavlor uppsatta på kyrkans väggar.

Promenerar på Söder via små gångvägar. Gamla Lundagatan som delvis bara är en grusstig uppe på berget och sedan över till Monteliusvägen som ligger på ”utsidan” av Skinnarviksberget. Utanför Bastugatan. Där Ivar Lo-Johansson bodde. Där Fogelströms ”Stad-serie” utspelade sig.
Till slut hamnar jag på Mosebacketerrassen. En räkmacka och ett glas vitt. Vädret är underbart. Solen skiner. Det är en dag i mitt flygande liv. Så som det ser ut just nu. Lugnt. Tillfredsställande. Lyckligt? Ja faktiskt.
Läste en artikel att en person ansåg att man inte skulle slösa med att säga att man är lycklig. Jag undrar varför? Vad är det för hemskt med det? Kan den ta slut då?
Dumheter, tänker jag! Slösa på! Sprid! Gödsla! Är min känsla lycka så får jag både känna den och tala om att jag känner den.
För jag tror nämligen att lyckan, glädjen, kärleken – vad än det är du känner – blir starkare och mer verkligt om du uttalar det och bekräftar det.
Så tänker jag.

Morgonsolen i ett galleyfönster. Älskade ljus!

Fredag natt. Mobilen är satt på 02:55. Fem minuter senare stiger jag upp. Samma rutin som dagen innan.
04:05 går jag ut till den väntande taxin. Daggen töar redan i gräset utanför huset. Chauffören lastar in mina kabinväskor och vi åker mot Arlanda Express. Stockholm passerar. Det är folktomt. Solen är uppe sedan ett tag. På radion spelas ”Sommartid” med Magnus Uggla.
04:55 rullar tåget in på ARN. I rulltrappan upp mot Terminal 5 bombarderas min näsas luktceller av doften av nybakade kanelbullar från Pressbyrån. Doften av Arlanda om morgonen.

Med Ulrik och Philip under vår turn-around i Ioannina i Grekland.

Idag flyger jag en charter till Ioannina i Grekland med ett roligt crew. Ulrika, som jag känt sedan vi var på samma anställningsintervju, Philip, som är en ny bekantskap och håller på att söka in på pilotutbildningen, och så Emily, vår purser, också ny för mig. Vid spakarna har vi Conny och Robert.
Vi lämnar av Stockholmare och lastar på Göteborgare. Landar i GOT strax efter 13 och bestämmer oss för att gå ut och äta tillsammans alla sex. Jag bokar bord åt oss på Nonna där vi får fina platser på uteserveringen. Vi trycker ner så mycket pasta vi förmår i våra magar innan vi bryter upp för en tidig kväll i säng och en tidig pick-up dagen efter.
Jag släntrar iväg uppför backen mot mitt hem. Trött och mätt. Lyxigt att få sova hemma.
Och vet du vad, du i artikeln, jag är lycklig! Och det kommer jag att fortsätta slösa med att säga så länge jag känner så.

Mina härliga kollegor, Ulrika och Philip. Så många kul människor jag lär känna på detta jobbet.

10 000-meters klubben – sanning eller skröna?

Ja vad säger ni? Existerar den eller inte? Och jag kan väl helt enkelt bekräfta med ett; ja, det gör den.

En av våra vackra ”vikingar” parkerad på en semesterort i södra Europa.

I september 2018 flög jag en okristligt tidig ToR Rom med ett alldeles underbart team. En bit in i flighten misstänker vi att vi har ett par passagerare som har ”checkat in” på samma lilla toalett. Efter ett tag öppnas dörren och en ung tjej smiter ut. Sedan låses dörren igen. En kort stund senare slinker en ung man ut och vi förstår precis vad som hänt. En i crewet går ner till det nu sovande paret och gratulerar dem till medlemskapet.

– Var det verkligen så uppenbart, säger tjejen när de lämnar planet där vi (främre kabin + piloter) står på led för att säga ”hej då”.
– Inget undgår oss, svarar vi med en blinkning.

Nerifrån bussen som hämtar upp passagerarna får vi var sin tumme upp och stora leenden från dem båda – unga, kära och jättelyckliga.

Jag med sol och värme mot huden i södra Europa.

Och nu hände det igen. På en charter ner till Zakynthos. Också denna gång ett ungt par som tog chansen att skaffa ”medlemskap”. De var däremot lite klantiga (orutinerade?) och gick ut tillsammans. Och de hade oturen att tre av oss fyra i kabinbesättningen just då stod precis utanför dörren i bakre galleyet.

Det var tydligt att de tyckte det var liiiite pinsamt när de snabbt slank iväg uppåt gången och in på sina platser. Pursern valde i detta fall att spela sträng och gick rask fram och påpekade diskret att vi uppmärksammat att de var två på toaletten och att detta inte var tillåtet. Kapten skrattade gott när vi berättade vad vi kommit på och för att göra dem besvikna annonserade hen att vi just nu flög på 9500 meters höjd och fortsatt steg. Hahaha!! Allt ogjort med andra ord.

Carine, en av mina kurskamrater, och jag. Så jätteroligt att få flyga ihop med henne, Ulf och Karin. Vilket dream team vi var.

Så som ni förstår så inträffar detta titt som tätt så det är en ”klubb” som lever och frodas och ständigt har nya medlemmar som tillkommer. Vi märker det oftast. Utrymmena är små och vi har faktiskt väldigt bra koll. Det är vårt jobb. Men jag är övertygad om att det är ett och annat par som undsluppit våra hökblickar.
Själv har jag väldigt svårt att förstå det upphetsande i att ha sex på en minimal flygplanstoalett, som ofta inte luktar så gott och där det blöta på golvet inte är vatten utan något helt annat. Kanske är det mest unga par som finner detta spännande. Båda gångerna jag varit med om det har det ju faktiskt varit par på drygt 20 år.

Jag har ibland fått frågan om jag är med i ”klubben”. Nu kan jag med detta blogginlägg passa på att meddela att jag INTE är det och aldrig kommer att bli.
För det första är det min arbetsplats så det skulle aldrig falla mig in av den anledningen. Och för det andra – det är helt enkelt alldeles för ”tacky” för min smak.
Jag är ingen nunna, långt ifrån, men hey, där går gränsen mellan erotik och dålig smak. Och en urinluktande och av samma vätska nedstänkta lilla utrymme är inte vad som får mig att gå igång.

Så många vackra och dramatiska himlar jag får se. Det är så rensat och tomt runt landningsbanorna så himlen får verkligen plats att visa all sin skönhet.

En Malta Tur-o-Retur i juli

Det är onsdag och vi ska flyga en Boeing 737-700 till Malta.
Vi är tre i kabinbesättningen eftersom den har 141 säten, en cabin crew på varje 50 säten.
Annica är purser. Tove har position 2L och jag har 2R.
På flightdeck har vi Tomas, kapten och Alexander, styrman.

Dags att bege oss till Malta i denna vackra maskin, en Boeing 737-700.

Det är rätt långt till Malta.
Det tar 3:30 ner och ungefär lika långt hem, ca 3:40.
Det kan vara stor skillnad om vi har medvind på ena hållet och motvind på andra. Idag är det inte så.
Vid boarding positions står jag i främre galleyet med Annica.
Vi hälsar alla välkomna och ”monitorerar” passagerarna. En viktig del av vårt arbete.
Vi ska vara uppmärksamma på om det är någon som beter sig konstigt, verkar sjuk, är berusad eller om det är någon vi misstänker kan äventyra säkerheten ombord. 
Idag är allt lugnt.

När vi har Boarding Complet går jag neråt gången och stänger luckorna till bagagehyllorna.
Jag kollar var de med bebisar sitter och delar ut livvästar och säkerhetsbälten till dessa.
Jag förklara hur de används och hur barnet ska sitta vid start och landning.

Arbetsglädje och en dos koffein – det kommer man väldigt långt på!

När kapten har gjort sin välkomsthälsning informerar jag passagerarna som sitter vid nödutgången om hur de ska agera vid en eventuell evakuering.
Alla lyssnar och är med på noterna.
Efter det annonserar Tove om att vi nu ska förbereda kabinen för start. Samtidigt börjar jag bakifrån att kolla att passagerarna efterföljer instruktionerna.
Säkerhetsbälte på, bord upp, säte upp, flight mode på, fönsterlucka upp osv.
Jag lämnar sedan ”cabin check and exit briefing performed” till Annica.

Dörr 2R i bakre galleyet. Min ansvarsposition vi en eventuell evekuering idag.

Vid start sitter jag i bakre galleyet tillsammans med Tove.
Jag ansvarar för dörr 2R.
När vi har kommit upp på ”säkerhetsbältes-skyltens-släcks-höjd” börjar vårt serveringsjobb.
Jag går fram till Annica och arbetar med henne framifrån.
Jag byter om till ”arbetskläder” vilket betyder att kavajen åker av och förklädet på.

Annica annonserar om serveringen och jag förbereder dryckesvagnen.
Vi börjar med att dela ut mat till alla som har förbeställt samt till de som sitter i Plus-klassen. 
Idag är det 12 st där.
Jag fixar kaffe till våra piloter och går in till dem med det.
När detta är klart kör vi ut vår vagn. Vi har preppat med både kaffe/te och is/citron till drinkar.

Preppad serveringsvagn. Nu är det dags att göra passagerarna nöjda och glada.

Det går åt av båda och vi får en hel del beställningar under flighten också då de ringer på oss.
Sånt här är alltid lugnare på hemresan. Det är en ganska tydlig skillnad.
Semestern är över och en del av dem ska köra bil vid ankomsten.
Är det dessutom sent på kvällen, som idag, så somnar de flesta.

Vi i kabin äter våra lastade crew meal på nervägen.
Piloterna vill äta på hemvägen.
Annica väljer fisken och jag tar biff.
Vi får sitta ganska mycket ifred och äta. Det ringer bara två gång.
Jag fixar serveringen och sätter mig sedan och fortsätter äta.

Med Ubbe Viking på flygplatsen på Malta. Härlig värme och vajande palmer.

När vi landar på Malta och öppnar dörrarna möts vi av en fuktig medelhavsvärme.
Solen håller på att gå ner och den ligger rakt mot oss.
Perfekt photo moment!
Får en liten film på ett av mina favoritmotiv – plan som lyfter mot solen.
Vi är på marken i ca 1 timma. Sedan är det dags att åka tillbaka till Sthlm med nya passagerare.
Boarding Positions – och så gör vi samma procedur en gång till.

Dessa vackra solnedgångar. Jag får liksom aldrig nog…

Vi landar lite före utsatt tid och Tove och jag hinner med sista pendeln till Solna.
Bussarna har slutat gå så vi delar på en Über eftersom vi ska åt samma håll.
Fåglarna har redan börjar kvittra utanför mitt fönster när jag släcker.
Denna early bird är inte på kvitterhumör när hon landar på kudden kl 02:00.
Nu ska det sovas.

Breath taking! Somnar med dessa bilder på näthinnan.