STARTING OVER

Det var vemod och en klump i magen i april.
När jag fick åka upp till Arlanda och lämna tillbaka alla mina SAS-prylar.
Jag hade verkligen älskat det där jobbet i luften.
Hela tillvaron runt omkring.
Och nu var det över.
Vad skulle hända i mitt liv nu?
Jag längtande inte efter något.
Fanns inget annat vardag jag ville ha.
Min möjlighet att få flyga igen kändes helt plötsligt väldigt liten.
Jag trodde ärligt talat inte det skulle bli så.
Så jag började leta efter en ny balans.
Något nytt som förhoppningsvis skulle väcka någon slags glöd.

Äntligen börjar det vända för flygbranschen igen! Med fler och fler vaccinerade människor runt om i världen kan vi så sakta återgå till ett normalt liv.

Men så en fredag i mitten av juli kom det ut en jobbannons.
SAS sökte folk igen.
De behövde 80 st som redan flugit för dem och som nu skulle få plats i en ny resurspool.
Det snurrade till.
Hjärtat började banka hårt när den där glöden, lusten, rände som ett spjut genom kroppen.
Skulle det finnas en möjlighet för mig?
Skulle jag kunna få bli en av de där 80…?
För jag förstod att det skulle vara många som sökte.
Som skulle vilja komma tillbaka.

Det där hoppet som rusade genom kroppen när jag förstod att det fanns en chans för mig att återigen få jobba i luften. Få tillbaka det jag saknat så mycket. Jag pratade med min kollega/väninna och vi var lika hoppfulla båda två. Det blev långa och många samtal. Vi hade tillsammans avslutat våra anställningar i april. Nu hade vi en ny chans att återigen få jobba med det vi helst ville.

Lördag morgon tillbringade jag i solen på min balkong.
Med datorn och en rejäl kopp kaffe.
Jag gjorde en grundlig genomgång av mitt CV.
Sedan skickade jag in min ansökan.
På tisdagen blev jag uppringd för en telefonintervju.
Och två dagar senare blev jag kallad på en säkerhetsintervju i Stockholm.
Fyra dagar senare tog jag tåget till Stockholm.
Det var dagen innan min 58-årsdag.
Och jag var febrig av hopp.
Men sen tog det tid…

Tänk om jag skulle få stå i bakre dörren igen och titta ut på planen som parkerat bredvid oss. Se de olika flygbolagsloggorna. Höra dånet från motorerna. Känna doften av jetbränsle… Se planen lyfta mot himlen…

Jag gick nere i Nice med min väntan.
Och den fortsatte här hemma.
Telefonen nära för att inte missa varken samtal eller mail.
Och tiden gick..
Ingenting.
Tyst telefon, tom mail.
Jag började tvivla eftersom jag hade två kollegor som redan fått veta att de gått vidare.
För varje dag som gick tappade jag mer och mer hopp.
Blev mer och mer säker på att jag hamnat i högen som skulle få nej.
Kände mig mer och mer stukad.
Jag slokade verkligen.
I mitt huvud gick jag igenom vad jag sagt på intervjun.
Var det något som de kunde ha vänt sig mot?
Något som inte var till min fördel?
En tung och hård rannsakan av mig själv.

Det finns inget som är så svårt som att vänta på något du så gärna vill ha. Att få ett svar. För där inga svar finns fyller du i luckorna med vad du tror. Och ju mer tiden går, desto hårdare blev jag mot mig själv.

Det tog nästan fyra veckor av plågsam väntan innan jag fick det där förlösande mailet.
Jag skulle göra ett drog- och alkoholtest hos flygläkaren.
Samtidigt fick jag länk till utbildning och test för att återfå min Swedavia-badge.
Och mitt personnummer skickades för koll hos Säpo och Polis.
Då förstod jag att jag fortfarande var med i rekryteringsprocessen.
Det var en sån lättnad.
En sån glädje.
Tänk att världen kan vändas från blytung grå till lekande lätt på en sekund.
På ett ögonblick.
Det var lördag förmiddag när jag fick det sista bekräftande mailet.
”Välkommen tillbaka!”
Och ett kursdatum.

Och det finns inget så som inger en sådan lättnad som att få ett positivt svar. Den känslan är svåröverträffad. Nu äntligen var jag tillbaka!

När jag skriver detta åker jag genom ett Sverige om höstar.
Regnet drar över tågets fönster.
Och därutanför börjar träden så smått skifta färg.
Naturen stänger ner.
Men jag får öppna upp igen!
Jag är så oerhört glad att jag fick möjligheten.
Att jag blev en av dem som fick komma tillbaka.
Tacksam, glad, lycklig, förväntansfull är några av de känslor som bubblat runt i magen sedan jag fick veta.
För jag vet att jag kommer att omfamna flyglivet lika hårt som förra gången.
Som en kärlek man återser och får tillbaka.
Det var ett liv som passade mig så bra.
Det där att alltid vara på väg.
Den lilla nomaden i mig spann.
Och att få arbeta med nya människor hela tiden.
Också något som passade mig så himla bra.

Idag börjar jag min kurs för att bli ”flygduglig” igen. Vilken känsla! I slutet på juni 2020 jobbade jag sista gången. Det har gått 1 år och 3 månader sedan dess. Ett ofrivilligt sabbatsår, en ovälkommen paus.

Nu sitter jag på min första kursdag på SAS-basen på Arlanda.
Strax efter 0800 steg jag in genom dörren till SAS-basen igen.
Jag ska gå 5 intensiva kursdagar för att åter bli flygduglig.
Uniformen är beställd och väntar på mig.
Mina fakirmorgnar ska börja igen.
Då klockan ska ringa mitt i natten för att jag ska upp och jobba.
Och jag kommer att älska det.
För jag har fått mina vingar tillbaka!

RIGHT IS EASY – EASY IS RIGHT

Vissa beslut är lätta att ta.
Andra svårare.
Ibland är de enkla att ta, men tunga att genomföra.
Men det är inte alltid det svåra beslutet blir det mest livsavgörande.
Det lilla banala valet kan också knuffa ditt liv i en helt ny riktning.
En du inte hade förutsett.
Och den vägen kan vara både positivt och negativt.
Men oavsett är den en lärdom.
Och vet du, jag tror det som händer oss är precis det som ska hända.
Inte i detalj, men i de stora dragen.
Men jag tror fortfarande vi alla är ansvariga för vår egen lycka och vårt eget liv.
Jag tror det är erfarenheterna vi ska ha.
Hur vi får dem bestämmer vi själva genom våra val.
Och hur vi hanterar dem skapar vår framtid.

Vägval i livet. Hur ska jag veta vad som är rätt. Jag brukar försöka titta på om det beslut jag tar faller på plats. Om det är enkelt att genomföra. Då är det rätt tänker jag. Ju mer hinder livet sätter upp för mig, desto mer vaksam ska jag vara. Då kanske det faktiskt inte är den vägen jag ska gå…

Jag minns när jag lämnad Stockholm.
I september 1995, när jag var 32 år.
Mamma och pappa var uppe och hjälpte mig att packa ihop det sista.
Vi fyllde firmans pickup och mammas bil med mina få tillhörigheter.
Och så bar det av neråt.
Mot västkusten.
Att lämna Stockholm var inget jag gått och funderat på.
Det bara blev så.
Men det var ett ganska stort beslut för mig inser jag efteråt.
Jag hade mina vänner, mina jobb och min kärlek där.
Tanken och lusten att starta eget hade legat och brunnit i mig ett tag.
Men jag hade tänkt att jag skulle göra det i Stockholm.
Sen upphörde mitt andrahandskontrakt.
Och så visade det sig att det fanns en lägenhet att hyra i andra hand i Göteborg.
Det ena gav det andra och helt plötsligt hade jag bytt stad.
Det gick snabbt.
På bara några veckor hade jag en helt ny tillvaro.
I en helt ny stad.
Där jag inte kände någon och inte hade något jobb.
Det enda jag hade var ett andrahandskontrakt.
Och ett hyreskontrakt på en butikslokal.
Och ett lån på banken för att starta eget.

32 år gammal, med ett nystartat företag i en helt ny stad. Men det ena gav det andra och till slut hade det gått 20 år från den där dagen då jag tog emot nycklarna till min första lilla lokal.

En sen eftermiddag i juli 2011 satt jag på kontoret och jobbade.
Jag skulle träffa en man jag hade dejtat till och från.
Vi skulle ses på Åbytravet där han var väktare.
Det regnade ute och jag blev mindre och mindre sugen på att åka dit.
Så jag avbokade.
Och gick på en annan dejt.
På en bar i närheten av där jag bodde.
Ett litet obetydligt beslut.
Som blev en stor livsavgörande förändring skulle det visa sig.
Det blev nämligen början på ett mycket destruktivt förhållande…
Men även det var troligtvis meningen med en del av mitt liv.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took med years to understand that this too, was a gift.”

Jag kan fortfarande tycka att jag borde sett alla tecken på det som inte stämde. Men det gjorde jag inte. Och kanske var det så att detta var något jag skulle igenom. Jag levde med en man som inte kunde älska mig. Som behandlade mig illa. Och till slut var jag tvungen att inse att jag levde i en lögn.

Att inse att jag var tvungen att bryta upp från honom var både enkelt och svårt.
Beslutet var enkelt att ta.
För att han var så in i helvete elak.
För att kärleken var så totalt slut.
Och för att det inte fanns något kvar.
Det svåra var att påbörja och genomföra uppbrottet.
Jag var osäker på hur hans reaktion skulle bli.
Hans aggressivitet och utbrott gjorde mig osäker och rädd.
Hur länge jag skulle vara tvungen att bo under samma tak som honom?
Och så var jag så in i märgen trött mentalt.
Jag hade sömnproblem och mitt liv var kaos.
Bara tanken på att behöva påbörja en separation gjorde att jag gick i baklås.
Det tog mig ungefär 6 månader från beslutet att jag måste lämna till den där lördagsmorgonen i april.
När isen brast under mig och jag började skriva slutkapitlet.

Min älskade lilla hund. Att skaffa honom var ett beslut som växte fram. Jag funderade ganska länge. Vägde för och emot. Läste på om olika raser innan jag bestämde mig. Och då blev det en whippet. Det blev Viggo. Och jag älskade honom oändligt alla de 12 år vi fick tillsammans.

Beslutet att sälja mitt företag var däremot långt och svårt.
Det är tufft att ”kill your darling”.
Att släppa något du själv byggt upp.
Och det tar tid att göra sig av med ett företag på ett ansvarsfullt sätt.
Du kan liksom inte bara ”säga upp dig”.
För mig tog det över ett år från beslut till det sista papperet var påskrivet och klart.
Och från tanke till beslut hade det nog tagit ungefär lika lång tid.
Om inte längre.
När jag insåg och erkände för mig själv att arbetet inte längre gjorde mig glad var jag tvungen att påbörja processen.
Jag längtade inte längre.
Arbetsglädjen var borta.
Det var mest tungt och oinspirerande.
Och livet ska inte vara en kamp.
Då är det något som behöver förändras tänker jag.
Livet måste vara glöd och glädje och längtan för mig.
Åtminstone för det mesta.
Åtminstone 80/20.

När naturen så sakta är på väg att gå till vila, i september, då känns det som många börjor i mitt liv har startat. Hösten kommer med energi efter sommaren. Med lust att börja om tycker jag.

När saker och ting faller på plats efter att jag tagit mitt beslut är det som om livet säger åt mig att jag är på rätt väg.
Då ska jag gå vidare.
Ju mer motstånd jag möter, desto mer försöker livet säga åt mig att backa.
Lyssna på det, tänker jag.
”Right is easy – Easy is right”
Och nu står jag återigen inför en förändring i min tillvaro.
Men det berättar jag mer om i nästa blogginlägg.
Om en vecka…

EN FRÅGA AV/OM VIKT

Klockan sju sätter jag mig vid köksbordet.
Och datorn.
Kaffet står bredvid.
Frukosten får vänta en stund.
Till en bit in på förmiddagen.
Jag har duschat, stretchat och vägt mig.
Jag väger mig varje morgon.
Morgonritual sedan många år.
”Det är inte bra”, säger en del.
”Fuck you, det passar mig”, säger jag.
Och så börjar jag fundera runt det där med vikt.
En brännande och viktig fråga som väcker många känslor.
Detta är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Mycket av det är ren fakta.
Resten är de val jag gjort och hur jag lever.
Var och en får hitta sin väg.

Det är en känslig fråga, den om vikt. Men icke desto mindre ”viktig”. Övervikt är vårt största hälsoproblem idag. De gånger jag vägt mer än vad jag är bekväm med har det varit tufft. Kläderna har inte passat och inte suttit bra. Och jag har inte känt mig ”bien dans ma peaux” som fransmännen säger. Direkt översatt betyder det ”bra i min hud”. Jag skulle nog översätta det med ”kroppsligt obekväm”.

Häromdagen läste jag nämligen en GP från 29:e augusti.
Med en mycket intressant ledare av Karin Pihl.
Den handlade om Sveriges största hälsoproblem.
Att en majoritet av befolkningen, 52% mellan 16-84 år, idag är överviktiga eller feta.
Våra politiker tar fram förslag efter förslag på hur folket ska bli mer fysiskt aktiva.
Bra där.
Men det är inte det som är det stora problemet.
Det är det ökade energiintaget.
Jag får ibland höra att ”du som går så mycket, det är ju inte konstigt att du går ner i vikt”.
Men det är inte det som är orsaken till min viktnedgång.
När jag levde i ”det där förhållandet” löptränade jag regelbundet.
Flera gånger i veckan.
Och ändå lade sig kilo till kilo.

Jag har skaffat ett behov av att röra på mig. Samtidigt vet jag hur lätt det är att återgå i stillasittande. När vinden viner utanför fönstret och regnet piskar ner. Men numera är det mycket sällan det stoppar mig. Kan snarare känna en slags njutning i en pw i riktigt skitväder.

Jag måste alltså förändra min kost.
Det räcker inte att jag börjar röra på mig.
Jag kan inte springa eller PW:a bort mina överkilon.
Inte om jag fortsätter att äta mer än vad jag gör av med.
Men missförstå mig inte.
Att röra på mig är bland det bästa man kan göra för min hälsa.
Men enbart det kommer inte att hjälpa.
Det är det jag stoppar i mig som är nyckeln.
Simple as that.
Hard as hell.
”Enligt en nederländsk studie som mätte energiförbrukningen hos personer som tidigare var stillasittande och sedan började träna för ett halvmaraton ökade energiförbrukningen i snitt med 120 kilokalorier per dag, vilket motsvarar två småkakor (DN 15/7).
Det går inte att springa bort extrakilona, så enkelt är det.”
Ur Karin Pihls ledare i GP.

Förbannat tuffa fakta….

Att hitta en regelbundenhet i motion har varit så bra för mig. Jag har hållit på i över 20 år nu. Men jag har samtidigt insett att det är inte det som kommer få mig att hålla vikten. Det är kosten. Sen är motion något av det bästa jag kan göra för min kropp. Det och att avstå cigaretter. Och droger så klart, så jävla ofräscht!

Pihl skriver vidare att idag äter vi 70 000 kalorier mer/år jämfört med 1980.
Konsumtionen av läsk har tredubblats.
Det är detta som är det verkliga problemet.
Kosthållningen måste förändras.
Och det är det jag sett när det handlar om mig själv genom åren.
Det är inte hur jag mår som får mig att gå upp i vikt.
Eller hur mycket jag rör på mig.
Det är det jag äter som påverkar.
Sen vill jag vara tydlig med att jag är medveten om att det finns olika fysiska orsaker till viktuppgång.
Det är dock en litet fåtal som lider av dessa.
Och det är inte det som föranlett att detta blivit ett av våra största hälsoproblem.
För de allra flesta av oss handlar det om vad vi äter.
Det är en förändring av kosten som måste till.
Och just det är så himla svårt.
För visst har jag önskat att det kunde räcka med en rejäl PW eller löprunda några gånger i veckan…

Jag är fullt medveten om att det finns människor som lider av fysiska besvär/åkommor som gör att de har svårt att gå ner i vikt. Jag vet också att det är en mycket liten del av befolkningen som det gäller. Det är alltså inte det som lett till att detta är ett av vår tids största hälsoproblem.

Jag är också en sån som vägrar leva efter någon diet.
När jag reser eller umgås med folk och blir bortbjuden, ska jag kunna äta allt.
Och jag äter allt – men inte alltid.
Enkel och rak viktväktarfilosofi.
Jag vill inte heller experimentera med min kropp.
Utsätta den för konstigheter.
Det längsta jag går är en dags vattenfasta då och då.
Jag prioriterar mycket frukt och grönt.
Jag har valt att äta två riktiga mål om dagen.
Frukost plus lunch/middag.
Och jag har minskat storleken på mina portioner.
Däremellan blir det fröknäcke med ost eller kaviar och frukt.
Och jag har aldrig sötsaker eller snacks hemma.
Detta passar mig.

Jag vägrar dieter. Jag vill kunna äta allt, men inte alltid. Enkel viktväktarfilosofi. Och jag vill ”unna mig”, men inte varje dag. När jag gör det är det fest och fest varje dag är inte bra…

”Det ska va gôtt och leva”, säger man.
Och det håller jag med om.
Men vad det är verkar vara olika bud på.
För mig är det en kropp som orkar.
Som har lätt för att röra sig.
Det är en minskad risk för ”välfärdssjukdomar”.
Och det är balans mellan ”unna” och ”avstå”.
För jag unnar mig…
Tro inget annat.
Jag älskar att unna mig.
Men inte hela tiden.
Inte varje dag.
Att unna mig ska vara fest.
När jag lämnade ”det där förhållandet” vägde jag mellan 73-75 kg.
Det var 2016, för 5 år sedan.
Idag väger jag mellan 59-60 kg.
Och det känns perfekt.
Det passar mig.
Jag har hittat min balans i livet.
Och jag ska försöka hålla den.

SEPTEMBER OM NATTEN

Klockan är tre.
Något gör att jag inte kommer till ro efter toalettbesöket.
Jag öppnar balkongdörren på glänt och andas in natten.
Det har varit mycket tankar den senaste månaden.
Som ett feberrus i väntan på ett svar.
Står och lyssnar på nattljuden från staden.
En enda bil rullar förbi.
Lyktor som lyser upp.
Smyger utmed gatan.
Sakta i den svala luften.
Ett berusande sensommarväder.
September nu.
Igår blommade syrenerna.
Och magnolieträden.
Imorgon kommer de att stå kala och förfrusna.
Så fort går det.
Inget är för evigt.

Septemberfärger. Igår syrener och magnolieträd. Idag rönnbär och nypon. För mig är det sommar maj – september. Den blir så mycket längre då, sommaren. Och september är verkligen en alldeles underbar månad.

Känner golvet mot nakna fotsulor.
Hör ljudet av dem.
Går i mörkret mot köket.
Tar min vattenflaska.
Skruvar av korken.
Fyller den med vatten från kranen.
Dricker några munnar.
Tittar ut mot det lilla jaktslottet som lyses upp av gatlyktan.
Vildvinet hänger tungt från vajern som är fästat i husen och håller den på plats över gatan.
Det har växt mycket sedan jag flyttade hit.
För fem år sedan.
Det kryper uppför kanten på fastigheten mitt emot.
Och över staketet.
Snart ska det vara alldeles rött.
Och träden gula.
Och så ska höstvindarna slita bort varje löv.
Tills grenarna är bara och nakna.

Jaktslottet om dagen. Med sitt täta vackra vildvin över staketet. Och som en slöja över vajern. Förra inlägget lade jag upp en bild som togs mina första veckor här 2016. Då är det inte mycket grönska på vajern. Och snart ska den börja brinna i sin vackra höströda färg.

Jag tittar upp mot den stora runda fasaden på Norra Liden.
Ligger som en borg och tronar högst upp.
Minns mina år där.
Tvingar bort tankarna.
Vill inte låta dem få fäste i mig nu.
Och samtidigt..
…en sån tillfredsställelse att veta att det hör till det förflutna.
Att jag kan förändra mitt liv om jag måste.
Jag har den förmågan.
Den kraften.
Att förändra det jag måste.

Mitt hem. Som jag verkligen älskar. Och mitt förra, i bakgrunden. Det som bara gav mig sorg.

I sovrummet står fönstret öppet.
Persiennen rör sig sakta i vinddraget.
Jag ser gatan nedanför som skymtar genom den.
Funderar på en sak.
Vad gör jag när livet blir tufft?
När det inte blir bra?
Inte blir som jag hoppats?
Jag tänker att jag fokuserar.
På det jag kan göra.
På det jag kan förändra.
Och på det som är möjligt.
Att jag tillåter mig att bryta ihop lite.
Att gå för lösa tyglar ett tag.
Men sen samlar jag ihop och börjar ta kommandot.
Och jag är transparent.
Inte till alla.
Men jag pratar med människor jag kan lita på.

Jag, i september 2021. Mer tillfreds än jag varit på länge. Och med ett hopp om en spännande framtid.

Jag lägger mig i sängen.
Svala lakan mot bar rygg.
Imorgon ska jag fortsätta rensa bland mina kläder.
Har redan en kasse med sådant som ska bort.
Det kommer att bli minst två till.
Troligtvis tre.
Och sen sortera bland papper och prylar.
Nästa söndag har vi städdag i fastigheten.
Och en container för att kunna slänga bort skräp.
Bort med gammalt.
Materiella ting, mental barlast och människor som inte är bra för mig.
In med nytt.
Väldigt lite materiellt.
Vill inte ha prylar.
Rensa bland sådant som inte längre behövs.
Och mentalt…
Människor…
Stänga dörrar som inte ska vara öppna.
Säga nej och vända ryggen åt.
Våga göra det.
Viktigt.
Nu väntar jag och hoppas.
På mer nytt i tillvaron.
För det går fort.
Livet.
Och inget är för evigt.

ÄNTLIGEN FRI!

I hans telefon, på hans KIK-app, kan jag se dem.
Alla de kvinnor han haft kontakt med.
Under lång tid.
I flera år.
Bilder han skickat.
Vad de skrivit till varandra.
Och det inte är fika han vill göra med dem…
En av mina bästa vänner varnar mig.
Han säger:
”Tänk dig för innan du läser för det kommer att göra ont.”
Och det gör det.
Men jag vill veta.
Jag måste.
Och det jag ser är inte vackert.
Det gör mig rasande, gråtfärdig, förödmjukad, äcklad…
Jag får bekräftat vilket svin jag levt med.
I hans egna chattar med andra kvinnor.
Med hans egna ord, får jag det svart på vitt.
Så här har alltså mannen jag levt med hållit på.
Han jag valde att dela mitt liv med.
När jag suttit bredvid honom i soffan.
Legat och sovit bredvid honom i sängen.
Medan jag trott att det fanns ett ”vi”.
Jag skulle kunna slå in tänderna på det aset!

Jag flyttade inte långt. I bakgrunden syns huset där jag bodde med honom. Min nya fina utsikt från kök och vardagsrum blir det lilla Jaktslottet och dess trädgård. Här vid muren stämmer jag möte med honom ibland för att få post som skickats till min gamla adress innan allt med adressändringen blivit klar. Men aldrig en endaste gång låter jag honom komma upp i mitt nya hem. Han ska aldrig mer få tillträde till mitt liv.

Jag vänder mig om i dörren.
Tar ett steg tillbaka och står stilla.
Låter blicken sakta svepa över det som är kvar av vårt hem.
Det vi köpte för 2,5 år sedan.
Som aldrig blev mitt hem.
Där jag aldrig kände mig hemma.
I fyra månader har vi bott under samma tak efter den morgonen då jag tog steget och påbörjade vårt uppbrott.
Fyra gräsliga månader.
När hans dubbelliv kom upp till ytan.
Och jag insåg att jag levt i en lögn.
Jag tog mig igenom för att jag var tvungen.
Stod ut så gott jag kunde.
Timma för timma.
Dag för dag.
Vecka för vecka.
Med vetskapen att det snart skulle vara över.
Med siktet inställt på denna dag.
På flytten.
På friheten.
Jag går ett varv till genom rummen.
Det är tomt och utplockat.
Bara de prylar han ska behålla finns kvar.
Det är ett halvt hem som står där.

Att få somna och vakna ensam. Veta att allt är precis som är jag lämnade det. Som jag vill ha det. Att slippa honom! Vilken oerhörd lättnad.

Inuti mig säger jag hej då.
Hej då till allt det som inte blev.
Nu lämnar jag en epok av mitt liv.
Den som började i en virvel av lycka.
Och som slutade i några av de värsta åren av mitt liv.
Jag ber mig själv om förlåtelse för att jag stannade alldeles för länge.
Lovar mig själv att aldrig någonsin mer ha med honom att göra.
Det är inte ditt fel, säger jag till mig själv.
Du gjorde vad du kunde.
Jag ber lägenheten om förlåtelse för att jag aldrig kunde tycka om den.
Det är inte ditt fel, säger jag till den.
Det var vi som skulle fyllt dig med liv som bär skulden.
Vi skulle aldrig bli gamla tillsammans.
Som jag trodde, när jag gick in det.
Aldrig trodde jag att jag skulle vara tvungen att gå.

När mamma och jag ägnat många timmar åt att plocka upp mina saker sätter vi oss på min balkong. Med mat jag hämtat från Nonna nere på hörnet och med var sitt stort glas rosévin. Vi tittar ut över min nya utsikt. Och jag älskar den. Den är bara min. Nu behöver jag aldrig mer dela något mer med honom. Nu ska jag skapa mina egna minnen och där finns inte han.

Över stolarna som jag ställt upp hänger de tvättade sängkläderna som är hans.
Sängen är borta.
Den ska jag behålla.
Den bärs just nu upp i mitt nya hem.
Jag har dammsugit och torkat golven efter flyttkillarna.
Mamma har varit hos mig sedan igår eftermiddag och hjälpt mig med det sista.
Nu är hon nere i mitt nya hem och tar emot möbler och lådor.
Minnen smyger längst golvlisterna.
Det värker svårt i hjärtat av vemod och sorg.
Inte sorg över att lämna honom utan över allt det jag hoppades på.
Åren som jag slösade på honom.
Så stänger jag dörren för sista gången.
Låser och låter nycklarna glida in genom brevinkastet.
Ner på hallmattan.
Jag trycker upp hissen.
Och åker ner.

Ungefär så här kändes det att äntligen få bli fri från honom. Som om solen kastade sig in i mitt liv igen. Jag har älskat min lägenhet sedan första gången jag steg in i den.

Jag går sakta över innergården.
Där stannar jag till.
En sista gång vänder jag mig om och tittar upp mot det som var vårt köksfönster.
Nu slipper du lamporna jag köpte och som du gav mig en utskällning för, tänker jag.
Nu slipper jag sitta mitt emot dig vid bordet.
Nu slipper jag hitta dig sovandes i soffan med ett vinglas.
Nu slipper jag dina aggressiva utbrott.
Dina hånfulla kommentarer.
Nu slipper jag se dig mer.
Och så vänder jag ryggen åt det som var och går mot mitt nya.

Lättnaden över att allt äntligen var över. Att jag hittat ett nytt hem som jag verkligen älskar. Att jag aldrig någonsin mer ska behöva ha med honom att göra. Att han är borta för alltid. Äntligen fri!

NYGAMMAL TILLVARO

Dagarna i Nice känns långt borta allaredan.
Kvar är svaga ränder på mina lår efter shortsen jag hade när jag vandrade.
Och de ljusa skuggorna av linnet över axlarna.
Och så myggbettens små röda fläckar på benen…
Borta är värme, svett och sol.
Den ständigt klibbiga huden.
Alla ljuden och dofterna som hör det ”hemma” till.
Nu har livet i Göteborg rivstartat.
Och det är en nygammal tillvaro jag har framför mig.

Hemma från ”hemma” nere på Rivieran. Inser att jag är snabbt anpassningsbar, åtminstone till ställen jag tycker om. Älskade att vara där igen. Älskade att komma hem till Göteborg också. Nu har ”hösten” rivstartat för mig på många olika sätt. Det kommer att bli några spännande månader har jag en känsla av.

När jag går nerför trappan bakom Riverton, ner mot Skeppsbron, där jag gick i 3,5 år tidigare, är det som att komma hem lite.
När jag valde att tacka ja till fast anställning 80% på SAS i september 2019, sa jag upp mig från det lilla kontoret vid älven.
Lämnade rekryteringsföretaget.
Slutade med administration och ekonomi.
Lade det bakom mig.
Trodde jag…
Men livet ville annorlunda.
Nu skjuter jag upp den tunga porten igen.
Stiger in i det svala pampiga stentrapphuset.
Och går uppför trapporna till fjärde våningen.
Mycket är sig likt.
Det mesta faktiskt.
Annat har förändrats.
En av de viktigaste bitarna när jag tackade ja var möjligheten att arbeta på distans.
Och på tider som passade mig.
Och det ska jag göra på 20%.
Ha koll på ekonomin och administrationen.
Lägga upp annonser för konsulterna som rekryterar.
Och ha en allmän överblick över de uppdrag som är pipelinen.

”Kontoret utmed älven” som jag brukar kalla det. Med denna fantastiska vy. Har alltid trivts här och jag behövde inte tveka när jag fick frågan om jag ville komma tillbaka.

Denna vecka hade vi konferens nere i Falkenberg:
Jättekul att träffa ”min flock” igen!
Och att få ha en heldag tillsammans där jag fick inblick i nuläget på ett bra sätt.
Det känns fantastiskt roligt att bli så väl mottagen.
Jag känner att de är genuint glada att se mig igen.
Så något rätt måste jag ju ha gjort… 😊
Jimmy, den ene ägaren, kontaktade mig i maj för att fråga om jag var intresserad av att komma tillbaka.
Och det var jag.
Jag hade trivts bra tidigare och den enda anledningen till att jag sa upp mig var för att kärleken till livet i luften var större.
Nu har jag varit tillbaka här sedan början av juni.

Mitt ”wolf pack” på rekryteringsföretaget. Bara ett nytt ansikte sedan sist. Och ett par som försvunnit.

Och så började jag på advokatbyrå i veckan också.
Det är en helt ny miljö för mig.
Och det känns jätteroligt!
Jag ska arbeta i receptionen varannan vecka, ca 12 timmar.
I två halvdagar har jag försökt proppa huvudet fullt med praktiska saker.
Hur växeln fungerar.
Den körs på dator numera…
Hur jag kopplar fram samtal.
Hur jag kollar om respektive advokat är på plats.
Hur jag parkerar ett samtal.
Och sen mailen.
Alla ärendeförfrågningar som kommer in ska skickas ut till den mest lämpade…
Inte lätt att veta och välja.
Det finns ju en hackordning och jag ska försöka få koll på den.
Nästa vecka kör jag igen.
Och då är jag ensam…

Det här känns jätteroligt och väldigt spännande. En helt ny miljö för mig, med massor av människor. Har så smått börjat bekanta mig med en del. Jag är glad för detta deltidsjobb. Ska bli så kul.

Utöver detta ska jag hålla snyggt i köket.
Sätta igång och tömma diskmaskinerna vid behov.
Ha koll på konferensrummen så att de är rena och snygga.
Beställa och hämta mat när det efterfrågas.
Beställa bud om något måste budas.
Ta emot, dela ut, frankera och skicka iväg post.
Och sen är det ju tusen småsaker…
Nyckel till det hänger där.
Frankeringmaskinen funkar så här.
Scannar gör du så här och skickar så här.
Här ligger block och pennor.
Här är kuverten.
Här är chokladen som ska fyllas på här.. och där..
Här är kaffet till kaffemaskinen.
Den sorten i den behållaren och den andra i den andra…
De här glasen ska ställas fram i konferensrummen, inte de där..
Och dessa tillbringar ska användas för vatten.
En riktig Ulla-Bella-tillvaro med andra ord.

Så fina lokaler. Tänk vad det är viktigt med miljön runt omkring en när man jobbar. Här ska jag sitta, mitt emot detta vackra fönster, vid min dator och min växel.

Men nu är det dags att kicka igång datorn och jobba här hemma.
Ska kolla över mina godmanskap.
Se så allt flyter där.
Ska ta en ekonomikoll och mailkoll på rekryteringsföretaget också.
Se om det kommit in något jag behöver fixa inför helgen.
Ikväll blir det AW med vänner.
Tänker att vi ska gå på lokal idag faktiskt.
2112 nere på Magasinsgatan har stans bästa burgare så det blir dit.
Och vädret är härligt så vi kan sitta ute.
Livet har vänt och svängt för mig igen.
Det som en gång var ”då” blev ”nu” för mig igen.
Visa saker går att påverka.
Andra inte.
Det gäller att jobba med det som är möjligt.
Resten får jag lämna därhän.
Men visst hoppas jag att möjligheten till ett liv i det blå kommer tillbaka.
Och de jobb jag har idag går fint att kombinera med det.
Well, well… time will tell!

PLACES & PEOPLE

Värmeböljan höll hårt om kusten när jag satte mig på planet och lämnade Nice.
Och här i Göteborg vaknade jag till regn mot fönsterblecket i morse.
Hemma.
På båda ställena.
Mina varma walks sitter fortfarande i benen.
Är fortfarande lite vattensvullen om fötterna efter dessa och värmen.
Lever ju ungefär som vanligt oavsett om jag är här eller där.
Jobb, långa walks, vänner.
Nu snurrar tvättmaskinen nere i källaren.
Tvättar bort svetten ur mina linnen, klänningar och sockar.
Men på min hud finns fortfarande en svag färg efter medelhavssolen.

I lägenheten hemma hos Fred. Med den heta solen från fönstret. Nu har jag inte längre ett lager med klibbig svett blandad med solskydd på huden. Så fort man vänjer sig av. Saknar värmen, men tycker om svalkan, särskilt om nätterna. När jag kan sova med öppet fönster och ibland höra regnet.
Mycket Nice i en bild. Havet, de blå stolarna på Promenade des Anglais, en symbol för staden och parasollerna på stranden. Jag kan nästan känna doften när jag går där. Nästan känna värmen. Höra ljuden av vågorna som sätter strandens stenar i rullning.

Det låter annorlunda när mina fötter går över golvet.
Trä istället för sten.
Nu stänger jag balkongdörren mot den svala luften.
Istället för att sätta mig i skuggan under markisen med kaffe och dator om morgonen.
Jag hittar en spellista med franska låtar.
Den får snurra i bakgrunden när jag fixar en batch med fröknäcke.
Sen sätter jag mig och skriver.
I torsdags satt jag i värmen på Place Garibaldi.
Fred och jag i den 30-gradiga skuggan med var sitt glas vin.
Och en Happy Hour-pizza för 5€ som vi delade på.
Igår satt jag med mina väninnor och såg regnet piska fönstren.

På vandring. I en tryckande värme. 50-solskydd på armar, ben och ansikte.
Sentier du Bord de Mer, som utgår en bit efter Nice hamn och går till Villefranche är en favorit. Efter en lunch i Villefranche går jag vidare på Sentier du Littoral som går utmed havet på Saint Jean Cap Ferrat. Två helt underbara vandringsleder som jag försöker ta varje gång jag är nere.

Fred, min ”brother from another mother”.
Vi lärde känna varandra när jag bodde i Nice på 80-talet.
Träffades på den krog, brasserie Felix Faure, som vi båda frekventerade.
Och sen den där våren 1985 har vi varit vänner.
Vi har följt varandras liv och varit med om både good and bad.
Sorg och glädje.
Vi är lika i en del och olika på väldigt många sätt.

Min ”bror”, Fred, som jag känt i 36 år nu.
Nice och hamninloppet och lite längre bort syns början av Promenade des Anglais. Nice och dess Promenad, har precis nyss fått status som världsarv på Unescos lista.

Och så Jacques, en annan vän från samma bekantskapskrets, finns också kvar.
Honom hittar jag alltid på mer eller mindre samma ställen.
Han lever väldigt mycket ”in his box”.
Och hans liv måste vara så.
Då vi umgicks här på 80-talet hade han problem med alkohol.
Idag är han helt fri från det sedan början av 90-talet och lever hälsosamt.
Det är jag mycket glad för.
Men det gör också att han behöver ha sina vanor och sitt inrutade liv.
Det ger honom stabilitet.

Jacques och jag på Biscarra för en lunch. Han är en vandrare precis som jag.
En stunds skugga under pergolan på Promenaden.

Och så Christina.
Min fina Christina.
Hon, på vars lägenhetshotell jag bodde i 1,5 år.
I ett litet rum på 8 kvm, utan dusch och toa.
Men det fanns precis mitt emot min dörr, allra längst bort i hörnet av korridoren, så det funkade fint.
Där jag hjälpte till med städning och lite av varje.
Och hon gav mig förtroendet att ha nyckeln till deras kontor.
Det som var inrymt i köket.
Som gav mig tillgång till vettiga kokmöjlighetet och en tvättmaskin.
Det var mycket värdefullt för mig.
Hon blev som en storasyster för mig.
Och vi hade mycket kul ihop.
När jag sedan flyttade till Sthlm i slutet på 80-talet fick jag hyra hennes 1:a på Kungsholmen i 7 år.

Christina, Fred och jag tillbaka på ”the crime scene”, brasseriet där vi en gång lärde känna varandra. De gamla ägarna och de som jobbade där är sedan länge borta, men det är nostalgi att komma tillbaka. Att gå genom restaurangen, nerför trappan till toaletterna. Herregud, detta var vårt vardagsrum och vår matsal då i mitten på 80-talet. Sov var vad vi gjorde hemma.
Knotiga pinjeträd på stigen, vandringsleden, runt Cap du Nice. Så varmt och torrt att det luktar en svag doft av bastu.

Jag träffade Nadine denna gång.
Det var 35 år sedan sist.
Hon och hennes fd man var vänner till Fred.
Vi var bjudna på den mest fantastiska franska barbecue på hennes lantställe en bit ovanför Nice.
Och sedan var hon med Fred och mig ute en kväll och åt middag.
Det var hemma hos henne och hennes ex som jag spelade dataspel för första gången i mitten på 80-talet.
Jag minns hur galet roligt jag tyckte det var att ”spela draken”!
Och jag minns en tidig vårdag på stranden med henne och Fred då jag brände mig kräftröd eftersom jag inte haft vett att skydda mig.
Hade ont i flera dygn.
Jävla idiot!

Barbecue i Opio hos Nadine. Fantastiskt god mat. Smakade så himla mycket Nice att jag blev alldeles glad och mjuk i hela kroppen.
En liten icke tillrättalagd strand utmed Sentier Littoral, på leden runt Cap Ferrat.

På tisdagen gick jag till en rolig lunch.
Caroline, Manuel och deras lilla dotter råkade befinna sig i samma område som jag.
Så vi stämde träff för ett möte.
Caroline jobbade hos mig, på kontoret, i slutet av 90-talet.
När hon pluggade i Hong Kong passade vi på att ses där.
Och när jag var i London och hon bodde där så sågs vi.
När hon sedan under en period bodde Göteborg och hade arbetet där var vi ute vid några tillfällen.
Och denna gång blev det i Nice.
Vill man så går det att få till mötet.
Oftast.
Om man säger mer ja än nej..
Hon är idag en mycket framgångsrik kvinna.
Det är roligt att hon började sin jobbana hos mig en gång för längesedan.

Caroline, Freja och jag på lunch i Nice. Så kul att få möjlighet att träffas på detta sätt. Långt ifrån våra hem. Hon och familjen bor idag i Schweiz.

Så landade jag på svensk jord igen.
Och där väntade en kväll med mina bästisar i huset.
Har saknat dem även om jag älskar att vara borta ett tag.
Jag känner mig ”blessed”.
Det finns människor i mitt liv som tycker om mig.
Som vill träffa mig.
Som blir glada av att se mig.
Det är jag så tacksam för 🙏

Jag i augusti 2021 hemma hos ”brorsan”. Jag har hunnit bli 58 och han är 65 nu. Åren har gått, men vår vänskap har bestått. Tacksam för de människor som finns i mitt liv.

SORG & LYCKA = LIVET

Det blev en sorglig start på veckan.
För det påverkar en starkt när en människa man känner dör alldeles för tidigt.
Ens egen dödlighet gör sig brutalt påmind.
Cancer.
Denna fruktade sjukdom.
Skräcken jag känner för att någon i min närhet ska drabbas.
Eller jag själv.
Hon hade klarat sig en första omgång.
Men så kom den tillbaka.
Jag plockade fram fotoalbum från slutet av 90-talet.
Tittar på bilderna från då, när hon jobbade hos mig.
Hon och hennes två vänner som delad på tiderna i butiken.
Jag ser hennes leende.
Denna långa ståtliga kvinna.
Med det röda lockiga håret.
Nu finns hon inte mer.

Vardagar. Det lilla livet. En kaffe mot solväggen på ett fik i Haga. Livet behöver ibland inte vara mer storslaget än så. Det är vardagen och vännerna som finns i den som är storheten. Det blir tydligt när vetskapen att en av dem som fanns i ens liv är borta för alltid.

Jag hoppas ingen sa åt henne att kämpa.
Att hon kommer att klara det om hon vägrar acceptera.
För jag vet att det är det enda den som drabbas gör.
Kämpar med sin dödsångest.
Försöker förtränga och vill inte acceptera.
Men cancer slår urskiljningslöst.
Det kvittar hur hälsosamt jag lever.
Jag kan drabbas ändå.
Även om jag inte utsätter min kropp för cigaretter eller sol.
En del klarar sig.
Andra inte.
Och det har inget med själslig styrka eller fysisk renlevnad att göra.
Att de inte är ”starka i anden”.
Att de har levt ”fel”.
Det är en fråga om tur om du klarar dig.
En fråga om när cancern upptäcks.
Vilken sort den är.
Och var i kroppen den sitter.
Jag har hört att får du tillbaka samma cancer två gånger så klarar du dig inte.
Och då brukar det gå fort och inte finnas något hopp om tillfrisknande.
Jag har sett det förr.
Och det gick fort denna gången också.
Bara 2,5 månad.

Att få vandra utmed Medelhavet, på Promenaden i Nice, är en av mina lyckor. Jag behöver inte övervinna hela världen, inte besöka vartenda land. Jag vill vara där just jag mår bra. Göra mina egna val. Nice är ett av dem som alltid, alltid återkommer. Det är mitt andra hem.

Vi skrev till varandra i samband med att hon berättade på fb att hon fått tillbaka sjukdomen och att hoppet var ute.
Hon skrev så vackert till mig, att ”hennes rymddräkt hade fått en rev för mycket och att hon inte skulle orka ända fram dit hon tänkt”.
Jag kan inte en föreställa mig hur det kan kännas att få ett sånt besked.
Att ens dagar är utmätta.
Tiden kan kännas oändligt när vi går här på jorden.
För visst är det så.
Så länge inget slutdatum har getts, så lever vi på.
Utan att ha en aning om när vi kommer att vakna upp till vår sista dag…

Jag kunde inte hålla mig så länge innan jag var tvungen att ge mig ut på en walk in till stan. Fredos lägenhet ligger mitt emellan flygplatsen och city ungefär. Det blir några fina steg fram och tillbaka. Och trots att jag var trött och mosig i hela huvudet så gjorde det mig gott att få röra på benen.

Tårarna rinner när jag läser vad hennes man skrivit om hennes sista två dygn i livet.
Om de sista minuterna.
Om ögonblicket när hon dog.
Nu är hon fri från smärta och förtvivlan.
Från ångest.
Från vetskapen att hennes liv fått ett slutdatum.
Att döden valt ut henne denna gång.
Men den kommer att välja oss alla, döden.
Ingen skonas.
Det är det enda vi är lovade.
Det enda som är säkert för oss.
Om det finns något efter detta är det ingen som vet.
Men till dess så måste jag leva.

Min bucket-list besår inte av storslagna grejer. En halv liter San Pellegrino på en bar i Nice kan vara fullt tillräckligt för just nu. Imorgon är en annan dag. Då hittar jag på något nytt. Jag är tacksam för det liv jag har och hoppas få ha det kvar i många år. Men om det vet jag inget…

Jag har ingen ”bucket list” med storslagna saker jag vill göra innan jag dör.
Det är det lilla livet jag inte vill missta.
Mitt eget lilla liv, med vardagen och vännerna som getts mig.
En varm stentrappa om sommaren.
Kaffe en vintermorgon.
PW över båda broarna en ljum höstdag.
Ett seriemaraton i soffan med smattrande vårregn mot rutan.
Eller som igår när jag startade min resa.
En månskära som bleknade på himlen när dagern kom.
Måsarna och jag på Kungsportsplatsen.
Ner till min bästa vän i Nice.
Till mitt andra hem.
Och få vandra utmed Medelhavet igen.
Gatorna i Vieux Nice.
Doften av salt och värme och cypress.
Väcka det franska språket till liv igen.
Och inse att jag efter ett par dagar tänker på franska igen.
Sitta på hans terrass och höra planen lyfta från flygplatsen.
Och se hur de vänder ut över havet.
Få gå mina PW-rundor i värmen.
Och inte minst, få munhuggas, diskutera och skratta med min ”bror” sedan 36 år.
Det är lycka för mig.
Det är mitt liv.
En vardag jag inte vill mista

JULIBARN

Ackompanjeras av ett sommarregn idag.
Faller stilla och tunt.
I tisdags fyllde jag 58 år…
Vart tog den tiden vägen?
Så mycket jag aldrig gjort.
Och aldrig kommer att göra.
Och sen allt det som blev.
Good and bad.
Man gör sina val, sen får man leva med dem.
Ta konsekvenserna av dem.
Det går aldrig att backa.
Men man kan välja om.
Välja nytt.
Ta en annan riktning.
Och förändra.

Den här tycker jag är så bra! Den sammanfattar nog ganska perfekt vad vi julibarn är för typer. Vi kanske inte är allt detta, men nog känner jag igen mig i både lejonet och hippien. Men framför allt i sjömansspråket… hahahah!

”Fyrtio är din ungdoms ålderdom
Femtio är din ålderdoms ungdom” skriver Lundell.
Är det därför jag känner mig som 35 istället för som 58?
Han sjunger att det är ”svårt att älska det här livet som det är”.
För mig är det lätt att älska livet.
Det gör jag från djupet av mitt väsen.
Men den där ”rastlösheten som blir värre med åren”…
Jag är benägen att hålla med.
Det är så mycket jag skulle vilja göra.
Så mycket frihet jag behöver.
Och det känns som det är det jag har nu.
Och det är nog just det som gör mig rastlös.
Jag har valt mitt liv.
Så som det passar mig.
Jag ”måste” inget.
Mina ”måstedagar” är över.
Det har de varit länge i och för sig.
Så frihet från det.
Och frihet från karriärjakt.
Frihet från andras åsikter om mig.
Frihet att välj de arbeten som passar mig.
Ekonomisk frihet.
Sammanfattningsvis…
No more fucks to give!

Bra människor i livet. Min svägerska är en av dem. Bra familjerelationer är viktiga för mig. Min mamma och mina syskon och deras familjer betyder mycket för mig.

Generationerna har packat in under mig nu.
Men jag känner mig inte som 58.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Men så säger nog många.
I huvudet är jag fortfarande 35.
Jag är noga med vem jag släpper in i mitt liv.
Bara människor som får mig att må bra.
Man behöver detoxa där också.
Och fysiskt försöker jag hålla mig i shape.
Har tappat 15 kg sedan jag lämnade det destruktiva förhållandet jag levde i.
Sorg och dåligt mående gör så med mig.
Men nu är jag noga med vad jag äter.
Behöver inte trösta mig.
Och jag tränar så gott som varje dag.
En sån frihet att få ha kontroll över allt sådant själv.

De där generationerna som packat in under. Min Fredrica, min systerdotter, hör till dem. När jag ser henne idag, redan 14 år, inser jag att tiden har sprungit iväg. Åtminstone för henne…

En snabb visit i Stockholm i måndags.
Ett möte och sedan middag med en väninna.
Firade min födelsedag en dag i förskott med henne.
Och sen tog jag tåget hem igen.
Tisdag – min födelsedag.
Hur tillbringade jag den?
Jo, jag jobbade, åt min frugala middag och tog en lång pw.
Låter som Ingmar Bergman.
Han levde på som vanligt med jobb.
Och åt alltid sina fiskbullar oavsett fest eller vardag.
Men så var han ju julibarn han också.

Som alla andra tycker och tror jag att mitt liv är så speciellt. Och det är det. För det är mitt. Det är unikt. Jag spelar huvudrollen i filmen om mitt liv. Alla andra är biroller eller statister. Och så är det för alla andra också. De spelar sin huvudroll. Viktigt att tänka på. Försöker alltid ha det i åtanke. Till och med i dina föräldrars liv är du bara en biroll. De har själva huvudrollen där.

Så hur vill jag ha det tills nästa gång jag fyller år?
Ungefär som jag har det idag, med några justeringar, är mitt svar.
Bra människor i mitt liv.
Passion och glädje.
Frihet på alla plan.
Mina deltidsjobb och uppdrag.
En tillvaro som ger mig frihet.
Fortsätta skapa mig det där livet jag inte behöver ta semester från.
Men det finns en sak jag hoppas mycket på…
Och det är att få komma upp i luften igen.
Kanske får jag den möjligheten…
Kanske…

ÖGON JAG ALDRIG GLÖMMER

Julivärme på min balkong mitt i stan.
Förmiddag, kaffe och musik på låg volym.
Solen hettar på mina ben.
Jag drar ner parasollet för att få skugga.
Ser grannar på sina ”ballar” mitt emot.
Ljud från en bildörr som slår igen.
Och en mås som skriker.
Lugnt
Där sitter jag och funderar på det där med känslor.
Och kärlek.
Att älska en annan människa.
Om det finns någon ”livs kärlek” i mitt liv.
Jag har ju ändå 58 år bakom mig.

Med värme mot huden under parasollet. Älskar att få sätta mig här och skriva, eller läsa. Fundera på tillvaron. Lyssna på ljuden av staden precis nedanför. Idag funderar jag på det där med känslor och kärlek…

Hur många gånger har du varit förälskad?
Många gånger, kan jag säga när det gäller mig själv.
Jag har förlorat mig i många män.
I många famnar.
Drunknat i mina känslor.
Dragits med i dess malström.
Jag har lätt för det.
Är nog en person som känslomässigt lever här och nu.
När det gäller kärlek är det nog så.
Jag har tagit det som det kommit.
Stunden för vad den är.
Har aldrig sökt den där ”livskamraten” som en del gör.
Det blev inte så.

Jag har nog ganska lätt att bli förälskad. Kan svepas med av mina känslor. Som en malström jag för tillfället inte har kontroll över. Men älska någon, det är en annan sak… Hur ofta händer det i ett liv?

De jag träffat genom livet.
Männen.
En del lämnade inga spår alls.
Jag minns dem knappast.
De rann mellan mina fingrar.
Utan saknad när det var över.
Med andra blev tiden för kort.
Jag hann inte uppleva det jag hade hoppats.
Hann inte säga det jag velat.
Hann inte med avslutet.
Ibland verkade allt stämma.
Och ändå försvann det bort.
Vi var på olika platser i livet.
Timingen var fel.
Fast mannen var rätt.
För mig.
Kanske inte jag för honom.
Eller tvärtom.

Under parasollet på balkongen tänker jag på relationer. Sådana jag knappast minns idag. Som rann mellan mina fingrar. Och förhållanden. Sådana som var fina, fantastiska, men som ändå inte fungerade. Där timingen var fel. Andra som var usla, sorgliga och just av den anledningen är svåra att glömma.

Men hur många gånger har jag egentligen älskat någon?
På riktigt älskat.
Inte många gånger.
En handfull kanske.
Men det fanns en man.
Som när jag tittar i backspegeln, inser att han var mitt livs kärlek.
Han som aldrig blev min.
På riktigt.
Som fanns i mitt liv i fem år.
Honom älskade jag.
Han var inte en bland de andra.
Han var unik för mig.
Jag minns hur han såg på mig.
Alltid med ett leende.
Hur han höll om mig.
Tog i mig.
Nästan som om beröringen fortfarande finns kvar.
Han lät mig vara precis den jag var.
Det fanns aldrig kritik från honom.
Jag minns oss.
Men det blev aldrig vi.
Våra vägar skildes.
Jag flyttade till Göteborg.
Det blev slutet på oss.
Jag glömmer honom aldrig.

Och jag minns den där mannen. Han som jag hade kunnat tänkt mig att bygga ett liv med. Men som redan var upptagen. Som levde med en annan sedan många år. Vi blev trots det ett par. I fem år. Gud så jag älskade honom. Det var ett förhållande med oerhört mycket glädje men också med en jobbig smärta och sorg för mig.
Allt på en gång.

Idag har jag ett annat förhållande till kärlek.
Till relationerna med männen.
Jag älskar dem.
Kan inte leva utan dem.
Men jag släpper dem inte för nära.
Och jag vill inte ha något fast förhållande just nu.
Fast ibland tar någon sig igenom min brandvägg.
Och jag får problem att hantera mina känslor.
Det blir svårt.
Hjärtat hamnar utanpå kroppen.
Och gör förbannat ont.
Jag får bära det försiktigt.
För det är svåra att glömma när de är borta.

Åldern har förändrat min syn på kärlek och relationer. Idag vet jag vad jag vill. Jag behöver frihet. Jag vill vara beroende. Jag trivs bra på det sätt mitt liv är just nu. Så som det har utvecklats. Och det är gott så. Var och en måste hitta sin väg. Och för mig är det inte ett förhållande. Och inget samboliv.

Jag vill aldrig leva med någon igen.
Det växer sig starkare för varje årstid som passerar.
Ska ett förhållande fungera måste det finnas frihet.
Jag tror det.
Att kärleken mår bra av lite avstånd.
Och jag är lycklig med min tillvaro på mitt sätt.
Jag behöver frihet.
Och jag älskar mina relationer, på mitt sätt.
De har alla påverkat mig.
Även de som snabbt var över.
Möten som gett glädje.
Och värme.
Leenden jag spar.
Och ögon jag aldrig glömmer.