Månad: september 2020

När jag lämnade familjen för att flytta in i min lilla lägenhet slutade mitt liv som aupairflicka.
Nu hade jag fått jobb på kontor.
Jag hade rotat mig ganska djupt med eget boende och ett ”riktigt” arbete.
Mitt umgänge var överhuvudtaget inte svenskt längre, ja om man inte räknade Christina och Anders vars lägenhetshotell jag bodde på.
Men de hade ju bott där i många år så de var mer fransmän än svenskar.

Som jag berättat tidigare så startade ju Caline, mamman i familjen, och älskaren ett företag.
Eftersom båda arbetade på Acropolis, mäss- och kongresshallen i Nice, så var det som arrangörer av denna typ av event deras företag var specialiserat.
Det var här jag skulle jobba.
Jag skötte kontoret, skrev brev, arkiverade, svarade i telefon och agerade mäss- och kongressvärdinna när vi höll eventen.

Detta var före datorernas verklige intåg på kontoren.
De hade köpt en, men den användes mest för att skriva ut adressetiketter och adresslistor.
Ingen av oss fattade nog att det behövdes någon form av program för att kunna använda den till mer än det.
Caline var arg på mig för att jag inte fick den att fungera.
Själv var jag som ett frågetecken inför apparaten.
Lionel, han med dick picen och oblatmaskinen, var och kollade på den och upplyste oss om att det behövdes någon form av program för att kunna använda den.
Så jag fortsatte att använda skrivmaskinen.

Nu när jag inte behövde vara barnvakt om kvällarna gav det mig massor av tid att gå ut.
Och det gjorde jag.
Det var inte många kvällar i veckan jag satt hemma.
Och morgnarna blev därefter.
Jag gjorde t.o.m. en George Costanza och sov under skrivbordet vid några tillfällen när det var som värst och jag visste att Caline var på kundbesök utanför stan och alltså inte behövde riskera att bli påkommen.
Enda risken var att tandläkaren de samarbetade med skulle komma upp oanmäld, men skrivbordet var täckt framtill så jag räknade kallt med att jag skulle vakna om han knackade på och steg in.

Efter ett halvår anställdes Elizabeth.
Hon hade varit mässvärdinna tillsammans med mig på mässan för scenteknik och blev erbjuden jobb nere i Nice.
Hon flyttade ner från sin by uppe i Provence och vi blev arbetskamrater.
Hennes jobb var att sälja montrar till mässorna
Det dröjde inte länge innan vi var goda vänner.
Hon hade ett förhållande med en kille från byn hon kom från, men Nice blev extra allt för henne och hon var ofta med ute.
Hon skaffade sig en hel del affärer vid sidan om sin triste fästman, Francois.
Hon, den polerade familjeflickan, visade sidor som jag tror förvånade henne själv.
Hon levde ut väldig mycket och jag tror det gjorde henne gott.
Vi hade mycket roligt och galet tillsammans.

Kontoret låg i en fastighet på Place Magenta på gågatan mitt i stan.
Det var också ett hus där några prostituerade hade sina små lägenheter där de tog emot kunder.
Elizabeth och jag hade bra koll och var tjenis med damerna.
Irene, den äldre kvinnan med hund, som ofta höll sig i närheten och väntade in sina kunder.
Katja, den mörka 30-åringen, som stod borta vid posten och väntade på sina kunder.
Och så hon, den hårt blonderade, som jag inte minns namnet på och som stod närmre Av. Jean Medicin.
Liza och jag satt uppe på vårt kontor och såg dem komma med sina kunder.
Vi brukade betygsätta männen.
På lunchen gick de alla tre tillsammans ner till beachen och lade sig i solen innan de återgick till arbetet.
De prostituerade sig endast dagtid och åkte hem på kvällarna.

Men något hände med Caline.
Vi hade alltid haft en bra relation när jag var aupairflicka, men nu förändrades hon.
Så fort det var något så gav hon sig på mig.
Jag fick skulden för både det ena och det andra.
Från borttappade brev till det där med datorn som inte fungerade som hon tänkt sig att den skulle göra.
Elisabeth var lite mer förskonad, men också hon fick sin beskärda del när monterförsäljningen inte motsvarade vad Madame ansåg att den borde.
Vi mådde båda väldigt dåligt av detta.
Och vi sade upp oss samtidigt och slutade.

Elizabeth hade fått jobb på ett annat kontor.
Jag hade träffat en svensk tjej som jag börjat umgås med en del.
Hon jobbade på en nattclub i Monaco och de behövde förstärkning…

Sommaren 1986 lämnade jag aupair-livet bakom mig.
Jag flyttade ifrån Caline och barnen till ett lägenhetshotell som drevs och ägdes av två svenskar jag lärt känna, Christina och Anders.
De arbetade för resebolag, hon som långtursguide på Atlas och han som platschef på Fritidsresor.
Båda var bosatta därnere sedan flera år, men inte som ett par.
Denna minimala lägenhet låg mitt i stan, på Avenue Notre Dame.
Jag hyrde ett litet rum längst bort i korridoren, mitt emot toaletten och badrummet.
Det var väl si så där 8–9 kvm.
Säng, TV, garderob, en kokplatta, ett köksbord och två stolar.
Där bodde jag i 1,5 år ungefär.

För att dryga ut den ständigt tomma plånboken åtog jag mig den daglig städning av det lilla hotellet.
Det var korridoren och de två toaletterna och badrummen.
Jag hade deras förtroende och hade nyckel in till kontoret, tillika fullt utrustade kök med tvättmaskin.
Perfekt för mig.

Varje söndagsförmiddag hade vi byte av de turister från Fritidsresor som valt att bo på ”Cattis”.
På morgonen möttes Christina och jag över kaffe och croissant, och när bussen hämtat upp de som skulle lämna, drog vi igång städningen av rummen och bäddning av sängarna för att ta emot de nya som kom.
Många var de morgnar när jag kom direkt från mitt jobb på nattklubben i Monte Carlo eller från några få timmars sömn efter en natt på någon rockklubb i stan.
Vi städade och sedan rasade jag i säng.

Det var mest turister som hyrde in sig, men det fanns ett par som hyrde på månad precis som jag.
Lionel och Laurence.
De hade träffats på klostret där hon hyrde studentrum medan hon pluggade på Hotell och Restaurangskolan i Nice.
Lionel var där för att laga oblatmaskinen åt nunnorna.
Han hade själv uppfunnit den och den var väl mer trasig än fungerande.

Han hade växt upp på klostret då han som baby lämnats på trappan och hittats och tagits om hand av abbedissan.
Lionel och Lollo blev snabbt ett par, men till slut tyckte nunnorna att deras sexliv blev lite för påfrestande att åhöra på det lyhörda klostret så de uppmanades att flytta.

Lionel var ständigt rödvinsdrickande och arbetslös.
När han inte uppfann oblatmaskiner till nunnorna då.
Många gånger när jag kom hem på lunchen för att städa hade han fixat mat åt oss båda.
Då korkade han upp den första flaskan.
Sen körde han på resten av dagen och var ofta ganska rejält på örat när Christina och Anders kom för att ha receptionstid kl 17:00 – 19:00.
De brukade ta sin aperitif, en pastis, där tillsammans och Lionel var inte sen att se till att han fick sig en stänkare han också.

Hans drickande gjorde honom lynnig.
En gång, en sen kväll, var det stort gräl i korridoren och han pucklade på Lollo
Jag for ut, fräste till på honom och bäddade åt Lollo på golvet inne hos mig.
En bit in på natten hörde jag honom rumstera om därute.
Jag gick ut igen och såg hur han drog ut soptunnor genom dörren.
Han hade slängt alla hennes kläder.
Jag knuffade in honom i hans rum och drog in de två soptunnorna och låste in dem på kontoret/köket dit bara jag hade nyckel.
– Nu får du själv förklara för Christina och Anders imorgon varför soptunnorna står här, sa jag åt honom.
Sen gick jag in och låste om mig och Lollo.

Av Lionel jag fick min första dick pic…
Då ock då kom upp och hälsade på mig och min kollega, Elisabeth, på kontoret där vi jobbade. Hon berättade om en kille hon träffat som var väldigt ”välväxt”.
– Då har du aldrig sett min, sa Lionel.
Det fick vi ju hålla med om, men sa också att vi inte var speciellt intresserade av att se den heller.
Dagen efter dök han upp med en polaroidbild för att framlägga bevis för sitt uttalande.
Den bilden har jag fortfarande kvar, men den passar sig inte här.

Det var detta som blev min nya ”familj”, min tribe.
Av Christina har jag fått veta att de till slut separerade.
Det var bra.
Lollo var en söt och schysst tjej.
Hon var värd något mycket bättre än Lionel.
Men han var en mycket speciell typ som jag alltid kommer att minnas.
Christina var som en äldre syster för mig.
Vi sågs så gott som varje dag under tiden jag bodde hos dem och nästan alltid varje kväll då vi båda hade ”Felix” som vårt vardagsrum.
När jag 1988 flyttade till Stockholm hyrde jag hennes lilla etta på Kungsholmen i andrahand.
Och varje gång jag är i Nice så ses vi på vin och mat.
Det blev en livslång vänskap.

För en ung tjej från lilla byn i Västergötland var Nice och Rivieran var som en stor godisskål fylld av lättillgängligt uteliv.
Och jag glufsade i mig.
Barer, nattklubbar och män.
Jag hade väl inte levt ett lugnt och tillbakadraget liv direkt.
Snarare tvärtom.
Mina föräldrar fick nog sina flesta gråa hår från just det faktum att de var mina föräldrar.

Många var de morgnar jag köpte pinfärsk baguette på boulangeriet när jag åkte hem i gryningen.
Och eftersom JM och Caline tog barnen till skolan på morgonen kunde jag rinna ur sängen framåt lunchtid när jag till slut nått ytan av vakenhet.
Här bjöds på nattklubbsliv och barhäng alla veckans dagar.
Vinet var billigt och klubbarna gillade oss svenska singeltjejer som drog män till deras etablissemang.

Jag hängde på ”Le Felix Faure”.
Det var mitt ställe.
En mycket populär och känd bar och restaurang i stan på 80-talet.
Dit gick alla, verkligen alla.
Jag lärde känna de som jobbade där och andra stammis.
Det var tex så jag träffade min ”brorsa” och det gänget han hängde med.
Man behövde aldrig stämma träff där.
Gick man dit så var alltid någon där eller så kom de.

Jag hade en kort relation med en kille som jobbade där.
Han hade en motorcykel 1500 som han körde på bakhjulet framför uteserveringen.
En åktur med honom var galenskap på två hjul.
Jag minns hur vi snirklade oss upp bland hårnålskurvorna till hans lägenhet.
Det gick vansinnigt fort.
Sen lyssnade vi på Purple Rain och rökte gräs.
Han försökte ragga på min väninna bakom min rygg.
Hon berättade allt.
Vi gillrade en fälla som han gick rakt in i.
Sen var det slut med honom.

Mina väninnor var svenskor, alla utom en.
Killarna var fransmän.
Jag upplevde oss svenskor som betydligt mer lössläppta och galna än de franska kvinnorna och troligtvis just därför intressanta för de franska männen.
Vi var nog en frisk fläkt för dem och betedde oss annorlunda än vad de var vana vid.
Jag har funderat en del på varför det var så svårt att få franska väninnor.
Kanske såg de oss som konkurrenter.
Oavsett orsaken så var vi inte direkt kompatibla med fransyskorna.

Under en tid dejtade jag Eric.
Han var vän nattklubbschefen på en av de större klubbarna i stan, Le Grand Escurial.
Alltid företräde i kön.
Alltid VIP-bord.
Även när vi inte längre dejtade hade jag denna VIP-behandling från jättarna i dörren, Aziz och Azouz.
Och bra bord fick jag alltid.

På L’Escurial träffade jag Jean, eller 10:an som vi kallade honom.
En av de snyggaste och trevligaste män jag mött en 10-poängare.
Vi hade en on going flirt under alla mina 3,5 år därnere och tyckte om varandra.
Jag minns en gång när jag körde honom hem i min lilla blå Peugot.
Vi hade fönstren nervevade.
På radion spelade Madonnas senaste hit ”La Isla Bonita”
Och varje gång jag hör låten….
En dag satt han på sin MC utanför min lägenhet när jag kom hem.
Klädd i svart läder och med solbrillorna på plats.
– Vad gör du här, sa jag.
– Väntar på dig, sa han.
Han räckte över en hjälm till mig och sedan bjöd han mig på en tur till Monaco och tillbaka via Grand och Moyenne Corniche.
De kommande 12 timmarna tillbringade vi hemma hos mig.

När JM flyttat ut och bosatt sig nere vid hamnen tog han för givet att jag skulle ”barnvakta” åt honom också.
En morgon när jag och min väninna fortfarande sömnmässigt var på havets botten efter en lång utenatt öppnades dörren till mitt rum av Caroline, tösen.
– Hon sprang fort uppför trappan:Hon är där, sa hon till JM.
– Du glömde inget igår Helena? skrek JM
Han hade sagt åt mig att barnen skulle köras upp till huset för att han skulle ut med någon vän.
När jag väntat ett bra tag ringde jag Caline och förklarade situationen.
Jag och min väninna ville ut på stan och jag kunde inte vara barnvakt åt barnen varje kväll, eller så gott som…
– Bara åk, sa hon. Jag ska ta det här med JM. Han får skaffa sig en egen aupairflicka.
Jag förklarade för JM att jag väntat långt över den tid vi kommit överens om och att jag sedan ringt Caline som sagt åt mig att jag kunde gå ut och att han kunde kontakta henne om detta.
Ilsken och frustande stegade han ut ur huset med barnen efter sig, och jag blev aldrig mer uppmanad att vara barnvakt när han hade kidsen hos sig.

När både Caline och barnen var borta hade jag ibland vänner på fest.
Jag minns ett galet poolparty i huset med fem killar, jag och en annan tjej.
Drinkar och gräs.
En av killarna, Didier Artzet, var Formel 3 förare och vann loppet i Monaco året efter, 1986.
Eric sov över vid flera tillfällen och så även fotbollsproffset som jag slog klorna i.
Han var inköpt från Argentina för att stärka laget, and MAN did he do!
Han gjorde mål på mål på mål och var OGC Nice stora star.
Thibault, den fotbollstokige pojken, älskade det faktum att hans aupairflicka dejtade Jorge Dominguez.
Hans dröm var att få träffa honom.

Men aupairlivet kom till ett slut och jag fick ett nytt jobb.
Caline och älskaren startade sitt företag och jag anställdes där sommaren 1986.
Nu började en ny fas i min Nicetillvaro…

I juni 1984 steg jag av planet i Nice.
Au-pairflickan som jag skulle byta av var och hämtade mig.

I en sliten blå Peugot slingrade vi oss upp till Gairaut, en stadsdel med villor på berget precis ovanför Nice centrum.
Hon var kvar några dagar och sedan lämnades jag ensam.
Med en helfransk familj med två barn.
Caroline var 10 och Thibault var 6 år.

Jag minns att jag var förvånad över hur de bodde.
Hade nog trott att det skulle vara en helt annan standard.
Jag tyckte möblerna var fula och av dålig kvalitet.
Trädgården var illa omhändertagen.
Huset likaså.
Den där sista finishen fanns liksom inte någonstans.
Det verkade inte finnas någon tanke bakom, vare sig ute eller inne.

Jag kastades snabbt in i det franska livet.
Sög åt mig språket som en svamp.
Det var ju enda sättet att kunna kommunicera.
Allt på TV var dessutom dubbat.
Jag kollade Dallas där JR pratade franska.
Det var tom en fransk variant på intromusiken.
Detta rubbade min världsbild totalt.
Det var mycket som skulle göra det.
Jag var uppväxt i ett land som brukade kallas DDR-Sverige.
Jag var 21 år.
Jag skulle bli kvar i 3,5 år.
Men det visste jag inte då.

Min uppgift var att sköta hushållet i familjen.
Städa och röja upp.
Tvätta och vika kläder.
Allt utom mannens skjortor som lämnades bort till tvätterska för tvätt, strykning och vikning.
Familjen lämnade allt efter sig där de stod.
Frukost på bordet, kläder på golvet, grejer i badrummet.
Jag fixade efter dem.

Hunden och jag hade huset, trädgården och poolen för oss själva om vardagarna.
Sen hämtade jag barnen i skolan i den slitna Peugoten och såg till att de satte igång med läxorna innan föräldrarna kom hem.
Mamman gillade att laga mat.
Det var hennes grej.
Jag röjde upp efteråt.
Passade mig utmärkt.

Jean Marie, pappan, kom från Algeriet.
Han och hans föräldrar hade lämnat Algeriet 1962 när landet blev självständigt.
Han var det man kallar ”pied-noir”.
En benämning på franska medborgare som bodde där före självständigheten och var födda där.
Caline, eller egentligen Catherine, mamman, var född och uppvuxen i Carpentras.
En liten ort i centrala Provence, inte långt från Avignon.
Eftersom jag är en ”papegoja”, blev min franska dialekt en blandning mellan provencalska och pied-noir.

Jag blev kvar i familjen i två år.
De var schyssta och jag trivdes bra.
När jag varit där i ett år kom JM på Caline med att ha en affär med sin chef.
Jag hade vetat om det hela tiden.
Jag satt nämligen ofta barnvakt åt älskarens dotter när de var ute eller jobbade med uppstarten av det företag de var på väg att starta.
JM var hemma med ”våra” barn.
Caline sa att hon lovat mig att jag skulle få gå ut med mina väninnor och på så sätt fick hon loss mig för att barnvakta.

Det blev stor dramatik när allt uppdagades.
Han rotade efter en cigarettändare i hennes väska och hittade ett brev.
Eftersom JM var en eldig och dramatisk typ, tog han sitt pick och pack och flyttade ut, ner till sin lägenhet i hamnen som han haft och tidigare hyrt ut.
Jag blev kvar med Caline och barnen.
Vi kom bra överens och fick vår vardag att flyta fint.
Jag var ju hennes partner in crime liksom.

Hon ville inte att barnen skulle veta att hon träffade Mr Nouveau, som han hette, älskaren.
Därför tvingades de i säng tidigt, för så fort de somnat åkte hon iväg.
Hon lät bilen rulla nerför backen och startade den först när hon var en bit ifrån huset så de inte skulle höra.
Skulle de vakna så var dealen att jag skulle säga att hon varit tvungen att åka ner till jobbet i mäss- och kongresshallen där hon var projektledare.
Sen skulle jag ringa henne så hon kunde komma hem och låtsas som ingenting.
Tidigt, i gryningen, kom hon tillbaka så det skulle se ut som om hon varit hemma hela natten.
Ja jävlar, det var ett upplägg!

Innan allt detta hände och JM bodde i huset var det ofta lunch- eller middagsgäster på besök.
De hade många vänner och ett ganska stort umgänge.
JM var en ansedd skattejurist i stan.
Han hade många prominenta kunder, bl.a borgmästaren, Jacques Medicin.
De umgicks med många av hans klienter och flera av dem var återkommande gäster.

Caline fixade mat och sedan spelade de kort, pratade eller drog iväg till casinot i Monte-Carlo.
Det var ofta högljudda diskussioner runt bordet.
Sådär på franskt vis, där man inte alltid är överens men kan umgås och diskutera ändå.
Valde de att bli kvar hemma kunde jag ge mig ut på stan med mina vänner efter att jag röjt av och fixat iordning i köket.
Åkte de bort måste jag vara hemma med barnen.
Var barnen på sommarlov hos mor- eller farföräldrarna fick jag ofta följa med till casinot.

Några av de yngre singelmännen som fanns i bekantskapskretsen hade jag hemliga relationer med.
Jag var ung och galen och levde verkligen loppan.
Men det berättar jag mer om en annan gång…