STARTING OVER

Det var vemod och en klump i magen i april.
När jag fick åka upp till Arlanda och lämna tillbaka alla mina SAS-prylar.
Jag hade verkligen älskat det där jobbet i luften.
Hela tillvaron runt omkring.
Och nu var det över.
Vad skulle hända i mitt liv nu?
Jag längtande inte efter något.
Fanns inget annat vardag jag ville ha.
Min möjlighet att få flyga igen kändes helt plötsligt väldigt liten.
Jag trodde ärligt talat inte det skulle bli så.
Så jag började leta efter en ny balans.
Något nytt som förhoppningsvis skulle väcka någon slags glöd.

Äntligen börjar det vända för flygbranschen igen! Med fler och fler vaccinerade människor runt om i världen kan vi så sakta återgå till ett normalt liv.

Men så en fredag i mitten av juli kom det ut en jobbannons.
SAS sökte folk igen.
De behövde 80 st som redan flugit för dem och som nu skulle få plats i en ny resurspool.
Det snurrade till.
Hjärtat började banka hårt när den där glöden, lusten, rände som ett spjut genom kroppen.
Skulle det finnas en möjlighet för mig?
Skulle jag kunna få bli en av de där 80…?
För jag förstod att det skulle vara många som sökte.
Som skulle vilja komma tillbaka.

Det där hoppet som rusade genom kroppen när jag förstod att det fanns en chans för mig att återigen få jobba i luften. Få tillbaka det jag saknat så mycket. Jag pratade med min kollega/väninna och vi var lika hoppfulla båda två. Det blev långa och många samtal. Vi hade tillsammans avslutat våra anställningar i april. Nu hade vi en ny chans att återigen få jobba med det vi helst ville.

Lördag morgon tillbringade jag i solen på min balkong.
Med datorn och en rejäl kopp kaffe.
Jag gjorde en grundlig genomgång av mitt CV.
Sedan skickade jag in min ansökan.
På tisdagen blev jag uppringd för en telefonintervju.
Och två dagar senare blev jag kallad på en säkerhetsintervju i Stockholm.
Fyra dagar senare tog jag tåget till Stockholm.
Det var dagen innan min 58-årsdag.
Och jag var febrig av hopp.
Men sen tog det tid…

Tänk om jag skulle få stå i bakre dörren igen och titta ut på planen som parkerat bredvid oss. Se de olika flygbolagsloggorna. Höra dånet från motorerna. Känna doften av jetbränsle… Se planen lyfta mot himlen…

Jag gick nere i Nice med min väntan.
Och den fortsatte här hemma.
Telefonen nära för att inte missa varken samtal eller mail.
Och tiden gick..
Ingenting.
Tyst telefon, tom mail.
Jag började tvivla eftersom jag hade två kollegor som redan fått veta att de gått vidare.
För varje dag som gick tappade jag mer och mer hopp.
Blev mer och mer säker på att jag hamnat i högen som skulle få nej.
Kände mig mer och mer stukad.
Jag slokade verkligen.
I mitt huvud gick jag igenom vad jag sagt på intervjun.
Var det något som de kunde ha vänt sig mot?
Något som inte var till min fördel?
En tung och hård rannsakan av mig själv.

Det finns inget som är så svårt som att vänta på något du så gärna vill ha. Att få ett svar. För där inga svar finns fyller du i luckorna med vad du tror. Och ju mer tiden går, desto hårdare blev jag mot mig själv.

Det tog nästan fyra veckor av plågsam väntan innan jag fick det där förlösande mailet.
Jag skulle göra ett drog- och alkoholtest hos flygläkaren.
Samtidigt fick jag länk till utbildning och test för att återfå min Swedavia-badge.
Och mitt personnummer skickades för koll hos Säpo och Polis.
Då förstod jag att jag fortfarande var med i rekryteringsprocessen.
Det var en sån lättnad.
En sån glädje.
Tänk att världen kan vändas från blytung grå till lekande lätt på en sekund.
På ett ögonblick.
Det var lördag förmiddag när jag fick det sista bekräftande mailet.
”Välkommen tillbaka!”
Och ett kursdatum.

Och det finns inget så som inger en sådan lättnad som att få ett positivt svar. Den känslan är svåröverträffad. Nu äntligen var jag tillbaka!

När jag skriver detta åker jag genom ett Sverige om höstar.
Regnet drar över tågets fönster.
Och därutanför börjar träden så smått skifta färg.
Naturen stänger ner.
Men jag får öppna upp igen!
Jag är så oerhört glad att jag fick möjligheten.
Att jag blev en av dem som fick komma tillbaka.
Tacksam, glad, lycklig, förväntansfull är några av de känslor som bubblat runt i magen sedan jag fick veta.
För jag vet att jag kommer att omfamna flyglivet lika hårt som förra gången.
Som en kärlek man återser och får tillbaka.
Det var ett liv som passade mig så bra.
Det där att alltid vara på väg.
Den lilla nomaden i mig spann.
Och att få arbeta med nya människor hela tiden.
Också något som passade mig så himla bra.

Idag börjar jag min kurs för att bli ”flygduglig” igen. Vilken känsla! I slutet på juni 2020 jobbade jag sista gången. Det har gått 1 år och 3 månader sedan dess. Ett ofrivilligt sabbatsår, en ovälkommen paus.

Nu sitter jag på min första kursdag på SAS-basen på Arlanda.
Strax efter 0800 steg jag in genom dörren till SAS-basen igen.
Jag ska gå 5 intensiva kursdagar för att åter bli flygduglig.
Uniformen är beställd och väntar på mig.
Mina fakirmorgnar ska börja igen.
Då klockan ska ringa mitt i natten för att jag ska upp och jobba.
Och jag kommer att älska det.
För jag har fått mina vingar tillbaka!

RIGHT IS EASY – EASY IS RIGHT

Vissa beslut är lätta att ta.
Andra svårare.
Ibland är de enkla att ta, men tunga att genomföra.
Men det är inte alltid det svåra beslutet blir det mest livsavgörande.
Det lilla banala valet kan också knuffa ditt liv i en helt ny riktning.
En du inte hade förutsett.
Och den vägen kan vara både positivt och negativt.
Men oavsett är den en lärdom.
Och vet du, jag tror det som händer oss är precis det som ska hända.
Inte i detalj, men i de stora dragen.
Men jag tror fortfarande vi alla är ansvariga för vår egen lycka och vårt eget liv.
Jag tror det är erfarenheterna vi ska ha.
Hur vi får dem bestämmer vi själva genom våra val.
Och hur vi hanterar dem skapar vår framtid.

Vägval i livet. Hur ska jag veta vad som är rätt. Jag brukar försöka titta på om det beslut jag tar faller på plats. Om det är enkelt att genomföra. Då är det rätt tänker jag. Ju mer hinder livet sätter upp för mig, desto mer vaksam ska jag vara. Då kanske det faktiskt inte är den vägen jag ska gå…

Jag minns när jag lämnad Stockholm.
I september 1995, när jag var 32 år.
Mamma och pappa var uppe och hjälpte mig att packa ihop det sista.
Vi fyllde firmans pickup och mammas bil med mina få tillhörigheter.
Och så bar det av neråt.
Mot västkusten.
Att lämna Stockholm var inget jag gått och funderat på.
Det bara blev så.
Men det var ett ganska stort beslut för mig inser jag efteråt.
Jag hade mina vänner, mina jobb och min kärlek där.
Tanken och lusten att starta eget hade legat och brunnit i mig ett tag.
Men jag hade tänkt att jag skulle göra det i Stockholm.
Sen upphörde mitt andrahandskontrakt.
Och så visade det sig att det fanns en lägenhet att hyra i andra hand i Göteborg.
Det ena gav det andra och helt plötsligt hade jag bytt stad.
Det gick snabbt.
På bara några veckor hade jag en helt ny tillvaro.
I en helt ny stad.
Där jag inte kände någon och inte hade något jobb.
Det enda jag hade var ett andrahandskontrakt.
Och ett hyreskontrakt på en butikslokal.
Och ett lån på banken för att starta eget.

32 år gammal, med ett nystartat företag i en helt ny stad. Men det ena gav det andra och till slut hade det gått 20 år från den där dagen då jag tog emot nycklarna till min första lilla lokal.

En sen eftermiddag i juli 2011 satt jag på kontoret och jobbade.
Jag skulle träffa en man jag hade dejtat till och från.
Vi skulle ses på Åbytravet där han var väktare.
Det regnade ute och jag blev mindre och mindre sugen på att åka dit.
Så jag avbokade.
Och gick på en annan dejt.
På en bar i närheten av där jag bodde.
Ett litet obetydligt beslut.
Som blev en stor livsavgörande förändring skulle det visa sig.
Det blev nämligen början på ett mycket destruktivt förhållande…
Men även det var troligtvis meningen med en del av mitt liv.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took med years to understand that this too, was a gift.”

Jag kan fortfarande tycka att jag borde sett alla tecken på det som inte stämde. Men det gjorde jag inte. Och kanske var det så att detta var något jag skulle igenom. Jag levde med en man som inte kunde älska mig. Som behandlade mig illa. Och till slut var jag tvungen att inse att jag levde i en lögn.

Att inse att jag var tvungen att bryta upp från honom var både enkelt och svårt.
Beslutet var enkelt att ta.
För att han var så in i helvete elak.
För att kärleken var så totalt slut.
Och för att det inte fanns något kvar.
Det svåra var att påbörja och genomföra uppbrottet.
Jag var osäker på hur hans reaktion skulle bli.
Hans aggressivitet och utbrott gjorde mig osäker och rädd.
Hur länge jag skulle vara tvungen att bo under samma tak som honom?
Och så var jag så in i märgen trött mentalt.
Jag hade sömnproblem och mitt liv var kaos.
Bara tanken på att behöva påbörja en separation gjorde att jag gick i baklås.
Det tog mig ungefär 6 månader från beslutet att jag måste lämna till den där lördagsmorgonen i april.
När isen brast under mig och jag började skriva slutkapitlet.

Min älskade lilla hund. Att skaffa honom var ett beslut som växte fram. Jag funderade ganska länge. Vägde för och emot. Läste på om olika raser innan jag bestämde mig. Och då blev det en whippet. Det blev Viggo. Och jag älskade honom oändligt alla de 12 år vi fick tillsammans.

Beslutet att sälja mitt företag var däremot långt och svårt.
Det är tufft att ”kill your darling”.
Att släppa något du själv byggt upp.
Och det tar tid att göra sig av med ett företag på ett ansvarsfullt sätt.
Du kan liksom inte bara ”säga upp dig”.
För mig tog det över ett år från beslut till det sista papperet var påskrivet och klart.
Och från tanke till beslut hade det nog tagit ungefär lika lång tid.
Om inte längre.
När jag insåg och erkände för mig själv att arbetet inte längre gjorde mig glad var jag tvungen att påbörja processen.
Jag längtade inte längre.
Arbetsglädjen var borta.
Det var mest tungt och oinspirerande.
Och livet ska inte vara en kamp.
Då är det något som behöver förändras tänker jag.
Livet måste vara glöd och glädje och längtan för mig.
Åtminstone för det mesta.
Åtminstone 80/20.

När naturen så sakta är på väg att gå till vila, i september, då känns det som många börjor i mitt liv har startat. Hösten kommer med energi efter sommaren. Med lust att börja om tycker jag.

När saker och ting faller på plats efter att jag tagit mitt beslut är det som om livet säger åt mig att jag är på rätt väg.
Då ska jag gå vidare.
Ju mer motstånd jag möter, desto mer försöker livet säga åt mig att backa.
Lyssna på det, tänker jag.
”Right is easy – Easy is right”
Och nu står jag återigen inför en förändring i min tillvaro.
Men det berättar jag mer om i nästa blogginlägg.
Om en vecka…

EN FRÅGA AV/OM VIKT

Klockan sju sätter jag mig vid köksbordet.
Och datorn.
Kaffet står bredvid.
Frukosten får vänta en stund.
Till en bit in på förmiddagen.
Jag har duschat, stretchat och vägt mig.
Jag väger mig varje morgon.
Morgonritual sedan många år.
”Det är inte bra”, säger en del.
”Fuck you, det passar mig”, säger jag.
Och så börjar jag fundera runt det där med vikt.
En brännande och viktig fråga som väcker många känslor.
Detta är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Mycket av det är ren fakta.
Resten är de val jag gjort och hur jag lever.
Var och en får hitta sin väg.

Det är en känslig fråga, den om vikt. Men icke desto mindre ”viktig”. Övervikt är vårt största hälsoproblem idag. De gånger jag vägt mer än vad jag är bekväm med har det varit tufft. Kläderna har inte passat och inte suttit bra. Och jag har inte känt mig ”bien dans ma peaux” som fransmännen säger. Direkt översatt betyder det ”bra i min hud”. Jag skulle nog översätta det med ”kroppsligt obekväm”.

Häromdagen läste jag nämligen en GP från 29:e augusti.
Med en mycket intressant ledare av Karin Pihl.
Den handlade om Sveriges största hälsoproblem.
Att en majoritet av befolkningen, 52% mellan 16-84 år, idag är överviktiga eller feta.
Våra politiker tar fram förslag efter förslag på hur folket ska bli mer fysiskt aktiva.
Bra där.
Men det är inte det som är det stora problemet.
Det är det ökade energiintaget.
Jag får ibland höra att ”du som går så mycket, det är ju inte konstigt att du går ner i vikt”.
Men det är inte det som är orsaken till min viktnedgång.
När jag levde i ”det där förhållandet” löptränade jag regelbundet.
Flera gånger i veckan.
Och ändå lade sig kilo till kilo.

Jag har skaffat ett behov av att röra på mig. Samtidigt vet jag hur lätt det är att återgå i stillasittande. När vinden viner utanför fönstret och regnet piskar ner. Men numera är det mycket sällan det stoppar mig. Kan snarare känna en slags njutning i en pw i riktigt skitväder.

Jag måste alltså förändra min kost.
Det räcker inte att jag börjar röra på mig.
Jag kan inte springa eller PW:a bort mina överkilon.
Inte om jag fortsätter att äta mer än vad jag gör av med.
Men missförstå mig inte.
Att röra på mig är bland det bästa man kan göra för min hälsa.
Men enbart det kommer inte att hjälpa.
Det är det jag stoppar i mig som är nyckeln.
Simple as that.
Hard as hell.
”Enligt en nederländsk studie som mätte energiförbrukningen hos personer som tidigare var stillasittande och sedan började träna för ett halvmaraton ökade energiförbrukningen i snitt med 120 kilokalorier per dag, vilket motsvarar två småkakor (DN 15/7).
Det går inte att springa bort extrakilona, så enkelt är det.”
Ur Karin Pihls ledare i GP.

Förbannat tuffa fakta….

Att hitta en regelbundenhet i motion har varit så bra för mig. Jag har hållit på i över 20 år nu. Men jag har samtidigt insett att det är inte det som kommer få mig att hålla vikten. Det är kosten. Sen är motion något av det bästa jag kan göra för min kropp. Det och att avstå cigaretter. Och droger så klart, så jävla ofräscht!

Pihl skriver vidare att idag äter vi 70 000 kalorier mer/år jämfört med 1980.
Konsumtionen av läsk har tredubblats.
Det är detta som är det verkliga problemet.
Kosthållningen måste förändras.
Och det är det jag sett när det handlar om mig själv genom åren.
Det är inte hur jag mår som får mig att gå upp i vikt.
Eller hur mycket jag rör på mig.
Det är det jag äter som påverkar.
Sen vill jag vara tydlig med att jag är medveten om att det finns olika fysiska orsaker till viktuppgång.
Det är dock en litet fåtal som lider av dessa.
Och det är inte det som föranlett att detta blivit ett av våra största hälsoproblem.
För de allra flesta av oss handlar det om vad vi äter.
Det är en förändring av kosten som måste till.
Och just det är så himla svårt.
För visst har jag önskat att det kunde räcka med en rejäl PW eller löprunda några gånger i veckan…

Jag är fullt medveten om att det finns människor som lider av fysiska besvär/åkommor som gör att de har svårt att gå ner i vikt. Jag vet också att det är en mycket liten del av befolkningen som det gäller. Det är alltså inte det som lett till att detta är ett av vår tids största hälsoproblem.

Jag är också en sån som vägrar leva efter någon diet.
När jag reser eller umgås med folk och blir bortbjuden, ska jag kunna äta allt.
Och jag äter allt – men inte alltid.
Enkel och rak viktväktarfilosofi.
Jag vill inte heller experimentera med min kropp.
Utsätta den för konstigheter.
Det längsta jag går är en dags vattenfasta då och då.
Jag prioriterar mycket frukt och grönt.
Jag har valt att äta två riktiga mål om dagen.
Frukost plus lunch/middag.
Och jag har minskat storleken på mina portioner.
Däremellan blir det fröknäcke med ost eller kaviar och frukt.
Och jag har aldrig sötsaker eller snacks hemma.
Detta passar mig.

Jag vägrar dieter. Jag vill kunna äta allt, men inte alltid. Enkel viktväktarfilosofi. Och jag vill ”unna mig”, men inte varje dag. När jag gör det är det fest och fest varje dag är inte bra…

”Det ska va gôtt och leva”, säger man.
Och det håller jag med om.
Men vad det är verkar vara olika bud på.
För mig är det en kropp som orkar.
Som har lätt för att röra sig.
Det är en minskad risk för ”välfärdssjukdomar”.
Och det är balans mellan ”unna” och ”avstå”.
För jag unnar mig…
Tro inget annat.
Jag älskar att unna mig.
Men inte hela tiden.
Inte varje dag.
Att unna mig ska vara fest.
När jag lämnade ”det där förhållandet” vägde jag mellan 73-75 kg.
Det var 2016, för 5 år sedan.
Idag väger jag mellan 59-60 kg.
Och det känns perfekt.
Det passar mig.
Jag har hittat min balans i livet.
Och jag ska försöka hålla den.

SEPTEMBER OM NATTEN

Klockan är tre.
Något gör att jag inte kommer till ro efter toalettbesöket.
Jag öppnar balkongdörren på glänt och andas in natten.
Det har varit mycket tankar den senaste månaden.
Som ett feberrus i väntan på ett svar.
Står och lyssnar på nattljuden från staden.
En enda bil rullar förbi.
Lyktor som lyser upp.
Smyger utmed gatan.
Sakta i den svala luften.
Ett berusande sensommarväder.
September nu.
Igår blommade syrenerna.
Och magnolieträden.
Imorgon kommer de att stå kala och förfrusna.
Så fort går det.
Inget är för evigt.

Septemberfärger. Igår syrener och magnolieträd. Idag rönnbär och nypon. För mig är det sommar maj – september. Den blir så mycket längre då, sommaren. Och september är verkligen en alldeles underbar månad.

Känner golvet mot nakna fotsulor.
Hör ljudet av dem.
Går i mörkret mot köket.
Tar min vattenflaska.
Skruvar av korken.
Fyller den med vatten från kranen.
Dricker några munnar.
Tittar ut mot det lilla jaktslottet som lyses upp av gatlyktan.
Vildvinet hänger tungt från vajern som är fästat i husen och håller den på plats över gatan.
Det har växt mycket sedan jag flyttade hit.
För fem år sedan.
Det kryper uppför kanten på fastigheten mitt emot.
Och över staketet.
Snart ska det vara alldeles rött.
Och träden gula.
Och så ska höstvindarna slita bort varje löv.
Tills grenarna är bara och nakna.

Jaktslottet om dagen. Med sitt täta vackra vildvin över staketet. Och som en slöja över vajern. Förra inlägget lade jag upp en bild som togs mina första veckor här 2016. Då är det inte mycket grönska på vajern. Och snart ska den börja brinna i sin vackra höströda färg.

Jag tittar upp mot den stora runda fasaden på Norra Liden.
Ligger som en borg och tronar högst upp.
Minns mina år där.
Tvingar bort tankarna.
Vill inte låta dem få fäste i mig nu.
Och samtidigt..
…en sån tillfredsställelse att veta att det hör till det förflutna.
Att jag kan förändra mitt liv om jag måste.
Jag har den förmågan.
Den kraften.
Att förändra det jag måste.

Mitt hem. Som jag verkligen älskar. Och mitt förra, i bakgrunden. Det som bara gav mig sorg.

I sovrummet står fönstret öppet.
Persiennen rör sig sakta i vinddraget.
Jag ser gatan nedanför som skymtar genom den.
Funderar på en sak.
Vad gör jag när livet blir tufft?
När det inte blir bra?
Inte blir som jag hoppats?
Jag tänker att jag fokuserar.
På det jag kan göra.
På det jag kan förändra.
Och på det som är möjligt.
Att jag tillåter mig att bryta ihop lite.
Att gå för lösa tyglar ett tag.
Men sen samlar jag ihop och börjar ta kommandot.
Och jag är transparent.
Inte till alla.
Men jag pratar med människor jag kan lita på.

Jag, i september 2021. Mer tillfreds än jag varit på länge. Och med ett hopp om en spännande framtid.

Jag lägger mig i sängen.
Svala lakan mot bar rygg.
Imorgon ska jag fortsätta rensa bland mina kläder.
Har redan en kasse med sådant som ska bort.
Det kommer att bli minst två till.
Troligtvis tre.
Och sen sortera bland papper och prylar.
Nästa söndag har vi städdag i fastigheten.
Och en container för att kunna slänga bort skräp.
Bort med gammalt.
Materiella ting, mental barlast och människor som inte är bra för mig.
In med nytt.
Väldigt lite materiellt.
Vill inte ha prylar.
Rensa bland sådant som inte längre behövs.
Och mentalt…
Människor…
Stänga dörrar som inte ska vara öppna.
Säga nej och vända ryggen åt.
Våga göra det.
Viktigt.
Nu väntar jag och hoppas.
På mer nytt i tillvaron.
För det går fort.
Livet.
Och inget är för evigt.