NÄR SOLEN STÅR SOM HÖGST

”Om jag inte får köpa toapapper av hög kvalitet,
du vet sånt där mjukt och skönt,
då blir min röv deprimerad”, sa hon och garvade.
”Och jag behöver få köpa fina delikatesser över disk emellanåt.”
”För mig är det dofter för dusch och kropp, och ljus, av kvalitet.””, sa jag.
”Jag går ner i brygga för en ny intressant doft!”
”Och böcker.”
Längst ut på Djurgården, på Blockhusudden, sitter vi.
Ser enorma Silja Symphony sakta glida förbi.
Var sin kaffe.
I skuggan under en fläder.
I sorlet från de andra borden.
Vi pratar om vikten av att göra val.
Vi pratar ekonomi och sparande.
Välja den lilla guldkanten.
Glittret i vardagen.
För att samtidigt ta ansvar för sin egen ekonomiska framtid.
Se till att den är helt fristående från andras inblandning.
Att inte blanda ihop den med sin partners.
Om man har en.

”Välkommen!!” skriver hon till mig i ett sms när jag sitter på tåget. ”Till och med Kungen flaggar för att du ska komma!” Vi tar en lång pw genom en varm och somrig huvudstad. Och samtidigt pratar vi. Om allt. inget ämne är för fel för oss.

Jag smeker bladen på myntan på köksbordet.
Andas in doften av dem från mina fingertoppar.
”Människor som inte betalar hyra här upp”,
hon knackar sig på huvudet,
”De måste för fan flytta ut!”
”Men det är svårt att avhysa dem ibland”, svara jag.
Jag har burit hem ett kålhuvud i ryggan.
Hon tog påsen med havskatten, fänkålsfröna och timjan.
Nu fixar vi middag.
Till oss, hennes man och en väninna som ska komma.
Hon har gått sina tuffa ronder med livet.
Ändå är hon mycket mer förlåtande än vad jag är.
Jag är mycket mer oförsonlig.
Snabbare på att stänga dörren.
Hon är påläst och vettig.
Vi prata om vikten av att prata.
Även om vi inte tycker likadant.
Att våga möta det som inte alltid är behagligt.
Att lyssna på det.
Försöka förstå.
Människor har olika åsikter.
Det är inte farligt.
Jag behöver inte radera dem från sociala medier för det.

Matlagarsnack i köket. Får träffa två personer jag aldrig mött tidigare. Den ene en bekant till mig som jag träffat via sociala medier och kommit att tycka mycket om. Den andra en väninna till Mirre som tog mig med storm. Dessa möten. Detta livet!

Jag lutar mig ut genom köksfönstret.
Tittar ner på Österlånggatan.
På murgrönan som kryper upp bredvid porten på huset mittemot.
Känner värmen som stiger uppåt.
Hör klackar som slår mot kullerstenarna.
”Om någon kritiserar dig, påpekar att dina val är konstiga, fel eller what ever..”,
hon tar ett hopp åt sidan och pekar på golvet,
”Oops, jag tror du tappade nåt. Vill du ha det tillbaka?”
”Var gåsen. Låt det bara glida av och hamna bredvid”, fortsätter hon.
Vi pratar om att inte låta andra definiera vad som är rätt och fel.
Åtminstone inte för oss.
Vikten av att leva på sitt eget sätt för att må bra.
Att göra egna val och ta ansvar för dessa.
Hon är en relationsmänniska.
Jag är det inte.
Inte när det kommer till att leva med någon alltså.
Övriga relationer älskar jag.
Vänner, män, familj.
Kan inte vara utan.
Men de måste vara positiva.
Och inte dränerar mig på energi.
Jag undviker människor som jag inte kan vara mig själv med.
Eller där jag måste förändra mig för att passa in.
Som får det att kännas som jag går på äggskal.
Och inga fler människor som gnäller sig igenom en kväll.
Mitt liv räcker inte till för dem.

Mitt liv är för kort för att jag ska låta energitjuvar och andra negativa människor befolka det. Du speglar den du umgås med. Du tar till dig av det. Ju mer instängda och kontrollerande desto mer negativt i ditt liv. Note to self: Omge dig med positiv energi och en jävla massa skratt, tänker jag.

En varm weekend i Stockholm.
Veckan före midsommar.
Termometern når över 30 grader delar av dagarna.
Och solen når sitt högsta.
Jag somnar och vaknar ovan Gamla Stans takåsar.
Bredvid medeltiden, Den Gylldene Freden och nuet.
Med en människa som fyller mig till brädden av energi.
Och av glädje och skratt.
Är hon ens medveten om det?
Om allt positivt som strömmar ur henne?
I massor.
Alltid ett leende.
Allt går att lösa.
Inget är svårt.
Allt går att prata om.
Även om vi inte är överens om allt.
Hon fyller mig med klokskap och tankar.
Och när jag till sist sätter mig på tåget och lämnar har jag det med mig.
Tänker på det efteråt.
Världen skulle bli så mycket fattigare utan henne.
Hon är verkligen ”one of a kind”!

Livet i de smala gränderna. ”Tänk att jag bor här”, utbrister hon flera gånger. ”Att jag fått denna möjlighet!” Och jag kan bara hålla med. Gamla Stan i Stockholm är också ”one of a kind” precis som hon, min vän.

58 I JULI

58 i juli.
Svårt att ta in.
Solen tar sig tidigt över hustaken om morgonen.
Jag sitter på balkongen med kaffe.
Och dator.
Och musik.
Våren kom och gick.
Snabbt som ett andetag.
Som om den aldrig var.
Lämnade ett sårat hjärta.
Det hände fast det var ovälkommet.
Fick ingen ordning på mina känslor.
Ibland blir det så.
Försöker stilla det som vrider sig därinne.
Plåster på hjärtesorgen.
Blåser mig ren och går vidare.
Vi var på olika platser i livet.
Fel timing.
Alla de dagar som jag en gång hade kvar.
Han har dem.
För mig har de passerat.
Dagarna jag slösade med.
Som om det fanns hur många som helst.
För tiden kan tyckas oändlig där vi går.

Det går inte alltid at värja sig. Att freda hjärtat. Jag lever alltid med risken att bli sårad. Nu blev jag det. Och det kommer att hända igen.

Kvällssolen förstärker hustakens röda.
Himlen djupblå därbakom.
Midsommarljus.
Tjirpande svalor och tysta fladdermöss.
Snabba mellan huskropparna.
Vin i glaset.
Ljud från gatan.
Människor som skrattar.
Tystnad hos mig.
Vemod i ådrorna ikväll.
Betyder jag något för någon?
Låter jag någon betyda något för mig?
Vill jag tända nya lågor inuti?
Vill riskera magen full av tårar?
Och bandage på hjärtat?
Hinner inte för livet rusar.
Vill jag att någon stannar hos mig?
Vill jag bli gammal med någon?
Vem kan ge det löftet?
Ingen.
Det finns inga garantier.
Men sånt är lätt att säga.
Hur mycket är man villig att betala för att slippa vara ensam?
Att ge upp och släppa är något annat.
Landar i att jag har mig själv.
Och mina vänner.
Inga givna löften att bryta.
Ingen och inget att lämna.

Mitt kvarter. Min plats på jorden. Tills jag bestämmer mig för något annat. Kanske aldrig. Kanske om några år. Vad vet jag om livet? Inget. Det finns inga garantier för något.

Det finns en trygghet inuti.
Jordad och pragmatisk.
Det hänger på mig.
Att det löser sig.
Livet och tillvaron.
”Med facit i hand”, brukar man säga.
Frågar mig: Skulle jag gjort de val jag gjort?
Var de rätt?
Onödiga tankar.
För livet går inte att reklamera.
Det går aldrig att backa.
Alla val jag gjort är redan gjorda.
Och de har fått sina konsekvenser.
Bara att välja nytt och gå vidare.
Jag får ändra mig.
Nu tänker jag på annat sätt.

Alla val jag gör får konsekvenser. Att inte välja är också ett val. På sitt sätt. Jag kan liksom inte stoppa tiden. Allt förändras. Så står jag kvar kommer det obönhörligen att påverka mig. Bättre då att göra aktiva val. Fundera hur jag vill ha det. Hur jag vill leva,

Jag blev fri när han gick.
För utan att vilja det avsatte jag tid.
Gav bort en del av mig själv.
För att få vara med honom.
Lät honom slösa med min tid.
Mitt eget fel.
Nu vill jag använda den väl.
För skuggorna börjar bli långa.
Räknar med många år ännu.
Men ingen vet.
Har fått sorgliga påminnelser om det.
När livet får en deadline.
Hon skrev:
”Min rymddräkt har fått en reva för mycket nu.
Den kommer inte att hålla ända fram.
Dit jag hade tänkt jag skulle hinna.”

Och jag läser med tårar som inte kan sluta rinna.

Vi vet inte när vår tid är ute. Tack och lov. Så länge vi inte har någon deadline lever vi obekymrat vidare. Men vi är här bara en gång. Och vi kan aldrig komma tillbaka.

Vilhelm Mobergs ödesmättade ord kommer instinktivt i mitt huvud:
”Du ska alltid tänka:
Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv:
Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!”
Precis så! säger jag till mig själv.
Gör bra val, Helena.
Släpp in bra människor.
Stäng dörren för andra.
Säg ja oftare än nej.
Gör resan.
Låt dem kyssa dig.
Igen och igen.
Men försök att freda hjärtat.
För tiden kan tyckas oändlig där vi går…

Säg ja till champagne mitt i veckan för att fira att ett nytt liv som kommit till världen. Säg jag när väninnan ber dig komma till Stockholm över helgen. Boka den där resan och bara åk.

WHEN THE SHIT HITS THE FAN

Allt jag fått veta om honom var knäckande.
Jag var inte mig själv på flera månader.
Levde mitt liv som i en bubbla.
Planerade för min kommande tillvaro.
Köpte en ny alldeles egen lägenhet.
Råddade allt när det gällde försäljningen av vår gemensamma.
Han lyfta inte ett finger.
Jag tog in offerter från olika mäklare.
Sammanställde deras erbjudanden i ett excelblad (typiskt mig)

Vi hade hunnit bo ihop i fyra år. Två av dem i den lägenhet vi köpte tillsammans. Det var en stor blandning av känslor inuti när den skulle säljas. Sorg, men mest av allt en enorm lättnad att jag äntligen var framme vid det oundvikliga. Redan efter ett par månader började den nedåt gående spiralen som aldrig slutade. Vår första sommar här, 2014, tänker jag fortfarande på som ”helvetessommaren”. Den tog aldrig slut. Blev bara värre…

Jag hade en affärsbekant som jobbade på en av de större mäklarfirmorna i stan.
Hon hade gett ett erbjudande och det var bra.
Men jag kände honom.
Så jag sa inget.
Föreslog ingen.
Lät honom välja.
För jag visste att om jag skulle tycka något skulle han hålla det emot mig senare.
Det hade han alltid gjort med allt jag fick ta hand om.
Från valet av hantverkare att sätta upp våra garderober.
Till vår senaste resa till Mallorca.
Alltid lurad.
Alltid ett offer.
Aldrig nöjd.
Det blev min affärsbekant som tog hand om försäljningen.
Och självklart försökte han vända det emot mig när han inte tyckte att vi fick tillräckligt bra betalt.

Sommaren 2015 åkte vi till Mallorca. Vi hyrde ett litet hus i Cala Lombards av min väninna som bor där. Jag tog hand om arrangemanget. Och han gnällde på allt. Som vanligt. Inge var bra. Allt var för dyrt. Flyget var skit. Och när det var försenat på hemresa blev han som tokig och tänkte boka med annat bolag till en hutlös summa. För tre timmars försening! Det slutade med att jag satt kvar på flygplatsen med allt bagage, en bok och ett glas vin medan han fick ta barnen och åka in till stan och köpa glass… Say no more! En vuxen man! Betedde sig som en efterbliven…

Vi satt i köket efter att ha träffat mäklaren på stan.
Papperen var påskrivna.
– Vi skulle ha väntat, sa han. Vi skulle ha kunnat få sååå mycket mer.
– Eller inte. Vi kunde lika gärna fått mindre. Och vet du, jag orkar inte längre.
– DU orkar inte!! DU! DU! DU! Alltid DU! vrålade han.
– Ja, JAG! Jag orkar inte. Jag klarar inte av att leva i detta kärlekslösa helvete längre.
– Du är dig lik. Alltid så jävla egoistiskt!
Och just där brast det för mig.
Fullständigt.
Det blev svart i mitt huvud.
Jag såg hans blick, hans hånfulla drag över munnen.
Nu säger jag det…!
– L var här för ett tag sedan. Vet du vad hon berättade?
Jag såg på honom att han gjorde det.
– Och samma dag pratade jag med min syster. Hon hade varit ute med K. Och vet du vad hon berättade?

En annan Helena. 14 kg tyngre och full av sorg. En människa som aldrig kände sig fin. Inte glad på riktigt. Som aldrig ville öppna sig på djupet för där gjorde det för ont. Där låg skammen och vred sig med skulden. En ohelig allians av ”det är ditt eget fel”. Skammen att vara oälskad och bedragen. Skulden över att inte ha kunnat vara en bättre, mer älskvärd människa.

Det var som att se en sufflé falla ihop.
Hela hans tuppiga attityd, hans överlägsenhet, dog bort.
Hans ”shit had hit the fan”, så att säga.
Själv var jag tårar, snor och saliv som sprutade och rann ur mig.
Allt det jag hållit inom mig kom upp som en spya.
– Hur många fler är det? skrek jag. Hur många?????
– Jag lovar, det finns inga fler!
– Tar du mig för en idiot! Tror du jag ska tro på det? Att de enda två kvinnor du sprungit efter är två som är vänner till mig och min syster?!?
Han försökte gå ifrån mig.
Jag följde efter.
Sårad, förödmjukad och vansinnig.
– Hur många!!
– Det finns inga fler. Jag lovar.
Han satte sig på fotpallen vid soffan.
Låtsades börja gråta.
Ville ha sympati.
Det fanns inte ett uns av det hos mig just då.
Bara en vansinnig vrede över hur han betett sig.
Hur han behandlat mig samtidigt som han hållit på bakom ryggen.
– Hur många?!?!
Det skulle visa sig vara väldigt många.
Så klart.
Precis som jag förstått när sanningen stått klar för mig.

Jag levde med en uppenbart psykiskt instabil och elak man. Han hade, och har, många obehagliga och sjuka sidor. Det skulle visa sig längre fram. Det skulle komma mer i dagen. Jag kommer aldrig mer att släppa in någon i mitt liv på det sättet igen. Det kommer aldrig mer att hända. Nu har jag relationer på mina egna villkor. Nu bestämmer jag själv över mitt liv och vem som får tillträde dit.

Han var bara en feg sate.
En ynklig liten man med ett stort ego.
Och ett sjukt psyke.
Bara dagar efter försäljningen av lägenheten kontaktade mäklaren mig.
Hon hade fått anonyma sms.
De var aggressiva och ifrågasatte hennes kompetens som mäklare.
De hade en mycket obehaglig ton.
Hon var illa berörd av dem.
Och hon undrade om det kunde vara så illa att det var han som låg bakom dem.
Hon visste hur illa ställt det var i vårt förhållande.
Hon visste hela bakgrunden.
Jag behövde inte fundera länge.
Alltid lurad.
Alltid ett offer.
Aldrig nöjd.

LIKA OLIKA

Juni hemma i stan är mjuk och varm.
Jag sitter vid köksbordet och skriver om morgnarna i bara sportbh och löparbyxor.
Eller så sitter jag på balkongen.
När regnet kommer och väter gatorna doftar det sommar och vägdamm.
Mallorca känns plötsligt fjärran.
Fast det bara är några nätter bort.
Denna vecka har jag kickat igång tre nya uppdrag.
Nu kommer jag inte att ta fler för tillfället.
När jag fått dem att rulla så flyter de oftast bra.
Kräver inte så mycket av mig.
Men åtta får räcka.
Och så börjar jag det ena av mina deltidsarbeten nästa vecka också.
Det blir mer jobb till sommaren är jag trott.
Men allt är ju relativt.
Jag har gjort min första bokning på carsharing.
Idag ska jag hemåt byn nämligen.
Det gick smidigt.
Nu ska jag bara komma in i bilen och lyckas starta den med appen…
Så jag ropar inte hej än!

Juni – vackra månad. Älskar den lilla slottsträdgården som förändras med årstiderna. Tittar på den varje dag som jag är hemma.

I veckan träffade jag en person jag tycker mycket om.
Vi ses inte så ofta, men hon är speciell för mig.
Vi gick långt och drack kaffe i Majorna.
Bara genom att vara som hon är lär hon mig mycket.
Om mig själv.
Och om att se saker från andra vinklar.
Kanske lär jag henne en del också.
Vi är varandras totala motsatser.
Moderaten och vänsterfeministen.
Ålder, politisk åsikt, personlighet, stil, våra hem, liven vi lever…
Och det lustiga är att det är hon som lever i ett förhållande med sin man och deras tre barn.
Jag är den som lever ensam och har många lösa förbindelser.
Men där jag är excelbladet är hon…
Ja, vad är hon..
En kreativ injektion med miljoner idéer.
One of a kind!

Så viktigt det är att träffa människor som får en att må bra. Att hitta vänner som accepterar en som man är. Som lyssnar, frågar och vill förstå. Och som låter mig lyssna och fråga. Inget är mer själsdödande än att hamna i sammanhang där det inte finns plats för den person jag är. Jag tror de flesta har gjort det någon gång. Lämna det. Sök dig någon annanstans. Det är nog därför jag måste bo i en stad.

Samtidigt är vi lika.
Mer än vad man kan tro.
För på vissa områden i livet är vi gränslösa.
Knäppa och galna.
Och driftiga är vi, ja, verkligen.
Båda har drivit och driver företag.
Vi styr våra liv.
Skapar vår egen tillvaro.
Får det att fungera.
Sen är vi båda raka och tydliga i vår kommunikation.
Orkar inte med ”trevligt, ofarligt, snack” om maträtter, katter, barn och familj.
Vi vill på djupet i känslor, sex, relationer, livet…
Och gärna utforska de lite mer mörka sidorna av våra personer.
Men oj vad vi är ytliga många gånger.
För inget djup utan yta, eller hur?
Sen är hon oförsonlig, precis som jag.
Orkar inte med bullshitmänniskor som slösar med ens tid.
Men jag tror hon är ”snällare” än jag.
Där jag stänger dörren bär hon på mer förståelse.

Jag behöver inte hitta människor som är som jag. Som är lika mig. Som lever som jag. Det enda som behövs är människor som är intresserade, öppna, icke-dömande och som själva ger allt det tillbaka. De flesta av mina vänner är inte som jag. Lever inte som jag. Men vi ger varandra plats att berätta om våra liv. Leva våra liv. Hur vi tänker, hur vi väljer.

Jag tror inte man skulle kunna sätta någon av oss i en box.
Vi passar inte in i någon av dem.
Jag ”föll” för henne första gången vi träffades.
På ett affärsnätverk.
Ganska snabbt insåg vi vår gränslöshet när det gällde manliga relationer.
Och någonstans där började det.
Att våga vara transparent.
Att kunna berätta om sitt liv.
Veta att personen mitt emot lyssnar och inte kritisera.
För jag accepterar inte att någon kritiserar mitt sätt att leva.
Och det skulle hon aldrig göra.
Det ligger långt ifrån henne.

Det enda som egentligen är viktigt är att mina vänner ska våga prata om det mesta. Våga gå på djupet. Öppna sig. Prata om det som är mörkt, svårt, glatt, galet, skamfyllt, omoraliskt, vettigt. Tala om sin åsikter och tankar. Och att vi inte kritiserar varandra för detta. Varken åsikter, val, liv eller känslor.

Jag är snart 58 år.
Jag vet mitt värde.
Det faktum att jag inte vill leva ihop med en man betyder INTE att jag inte anser mig värd att älskas.
För, tro mig, det har jag fått ”förklarat” för mig.
Av personer som tar sig friheten att påtala sådant för mig.
Att jag inte anser mig värd att älskas…?
Tvärtom säger jag!
Just därför väljer jag att leva mitt liv så som jag gör.
Just för att jag ser mitt värde.
Just för att detta passar mig.
För det är så här jag mår bra idag.