Månad: april 2023

Rhodos är en stenig ö.
Och olivträd.
De finns överallt.
Ensamma och vilda eller stora odlingar.
Knotiga
Låga
Och med breda kronor
Så vackra.
Rhodos är också pinjeträd
Likaså knotiga och låga.
Men smärtare än olivträden.
Växer mellan stenar och klippor.
På bergskanter.
Klamrar sig fast
Rotar sig där man inte trodde liv skulle klara sig.

Jag ser allt detta när vi åker genom landskapet till och från Akramitis.
Rhodos näst högsta berg.
På sydvästra delen av ön.
Vi är fyra stycken.
Två guider, Rosie, från Manchester, och jag.
Steniga stigar.
Pinje som kantar.
Där de står i lä och värms av solen doftar det av barken.
Ju varmare det blir, desto mer arom kommer den att ge.
Gröna mjuka stigar.
Fågelsång och getspillning.
Klippiga partier som kräver mer.
Kalla vindar.
Hårda på sina ställen.
Sista biten upp till toppen är bara sten.
Och blåst.
Det gäller att sätta fötterna rätt.
Jag får en oförglömlig upplevelse där uppe på höjden.
Bland pinje, stenar och vind.
Och nya bekantskaper.

Det är inte självklart att resa själv.
Alla tycker inte om det.
Jag gillar det.
Men nej, inte heller det är 100%.
Liksom allt annat du gör är det både good and bad.
En av de kvinnor jag träffar säger;
– Jag bara grät igår kväll.
– Varför det, undrar jag.
– Jag kände mig så ensam, svarar hon.
Men det har jag aldrig gjort.
Känt mig så ensam att jag gråtit.
Men visst, ibland kan jag få en sån himla lust att prata.
De som känner mig vet hur mycket jag gillar snackandet.
Kanske det är därför jag så ofta slår mig i slang med folk.

En del säger att de tycker det är så svårt att gå ut och äta själva.
– Varför, undrar jag?
– Det är som om folk tittar och tycker synd om en.
– Couldn’t care less! Om de visst hur bra jag har det skulle de tänka något helt annat.
Jag går ofta ut ensam hemma i Göteborg också.
Har jag lust, men ingen att gå med, så går jag till en bar och tar ett glas vin.
Eller en kaffe.
Sitter för mig själv.
Skriver.
Chattar.
Kollar folk.
Pratar med andra om jag får lust.

Kanske är det precis det som är bra för mig.
För många.
Att vara ensam och reflektera.
På helt nya ställen.
Tankarna blir annorlunda då.
De hittar nya banor.
Vardag någon annanstans.
Jag behöver inte göra så vansinnigt mycket konstigt.
Behöver inte göra galna grejer.
Fika på nya ställen räcker.
Se nya människor.
Höra andra språk talas runt mig.
Datorn är med så jag kan jobba lite.
Helst ute någonstans.
Med solen i ryggen.
Och kaffet nära.
Gå långa PW.
På nya rutter.
Leta mig fram med google maps.
Och med en bok i lurarna.
Åka rundturer.
Gå stadsvandringar.
I okända städer.
Jag är turist helt enkelt.

Vid ett bord på en uteservering sitter tre kvinnor.
Dricker kaffe och spelar kort.
Ur högtalarna kommer grekisk musik.
Hur kommer det sig att det bara händer utomlands?
Att man spelar typisk inhemsk musik.
Händer liksom inte hemma.
Det var samma sak på Grancan.
Typisk spansk musik.
På baren hänger slingor av fakekörsbärsblom på väggen.
Och från pergolan över mig.
På bordet står små fakebuketter av smårosor.
Jag hör ett vindspel av snäckor som klapprar bakom mig.
Så fake och så genuint samtidigt.
Mitt i Rhodos medeltida stadsdel.
Ett av världsarven.
Smala gränder.
Medeltida inramning.
Kommers, barer och restauranger.
Mycket folk.
Mycket sorl.

Och så Lindos.
Vilken underbar liten by.
Helt vitkalkad.
Förutom dess Akropolis uppe på kullen.
Dit upp går vi.
Och sen äter jag ihop med två nyfunna vänner.
Också de ensamresande.
Till Filerimos kloster går jag själv.
Med google maps som reseledare.
Redan på håll hör jag ljuden av jamandet.
Tänker att de måst vara vilda katter.
De låter så högt att de tränger igenom Jonas Malmsjös mörka röst som läser Keplers senaste, ”Spindeln”, i mina lurar.
När jag kommer fram förstår jag att det är påfåglar.
Hundratals av dem.
Som jamtjuter.
Jag visste inte att påfåglar hade detta ljud.
Inte heller att de var ”trädburna”.
När det regnar så sätter de sig uppe nämligen i träden.
Tänk vad man får veta när man frågar.

Några kvällar går jag upp till hotellbaren.
Ett skådespel i sig.
Jag tar ett glas vin och kollar på folk.
Det stoldansas.
Och golvdansas.
Och sjungs.
Går tidigt till sängs.
Tycker jag har sett nog efter en stund.

Men nu är det dags att lämna den lilla grekiska ön.
Ser hur den försvinner under mig från min plats på 19 A.
I SAS-planet mot Göteborg.
Ser Akramitis, berget där jag vandrade i fredags.
När jag landar är det sol och kallt.
Jag drar på mig handskar, den tunna täckjackan och solglasögonen.
Sen går jag hemåt.
I Valborgsmässoaftonsvimlet.

Jag tror aldrig jag kan gå tillbaka till att arbeta ”som vanligt” igen.
Klarar nog inte måndag – fredag, 08 – 17.
Tanken slår mig när jag biter tag i mitt sommarlov.
Att jag måste få vara fri.
Jag har inga problem med ett schema.
Och planering.
Det gillar jag.
Men det måste vara rörligt.
Oförutsett.
Inser att det är motsägelsefullt.
Egentligen borde mitt liv inte funka för en sån som jag.
Men det gör det.

Men nu har jag ”sommarlov”.
Funderade många varv på att söka mig tillbaka till SAS.
Men min förhoppning är att komma tillbaka till Tui till vintern igen.
Och då ville jag inte börja leta nytt tillfälligt boende i Sthlm för några månader.
I många år har jag sagt att jag vill resa mer.
Nu gavs jag möjligheten.
Och då måste jag ta den.
Ingen vet hur nästa sommar ser ut.
Vem vet om jag ens finns kvar här på jorden.
En av alla mina kusiner gick bort i veckan.
Några år äldre än jag.
När är det min tur?
Det har jag ingen aning om.
Det är nu jag har.

Mitt behov är inte äventyr.
Eller konstiga resmål.
Jag åker gärna på en charter till ett ställe jag inte varit på.
Eller till en stad jag inte besökt tidigare.
Eller tillbaka till mitt älskade Nice…
Jag behöver få röra på mig.
Lämna Göteborg.
Att ligga vid en pool eller en strand är inte heller min grej.
Då måste jag ligga i skuggan.
Jag solar aldrig.
Måste få ge mig ut och gå.
Helst i en stad.
Åka runt och titta på omgivningarna.
Gärna guidade turer.
Sitta på ett kafé eller en bar och titta på folk.
Enkelhet.
Inget fancy.
Tvärtom.

För en månad sedan snöade det.
Nu har våren kommit big time!
Går långa PW och fotar den.
Blir alldeles för varm i för tjocka kläder.
Pimpar ballen och inviger den med Paula.
Cyklar ut till Mats i Högsbo och river av några timmar.
Lyssnar till politiska diskussioner på Nefertiti.
Går till Gamlestan och tar vagnen till Bergsjön.
Första gången jag är där sedan jag flyttade hit 1995.
Det ska var en första gång för allt.
Signar på för ett nytt godmanskap där.
Träffar en bekant på Linnégatan och tar ett spontant glas vin.
Gör bokföring för mitt eget bolag.
Och för PAf Rekrytering.
Nu jobbar jag det sista där.
Sedan lägger de ner.

Stiger upp 01:50.
Sparkar liv i tuppen.
Duschar sömnen ur kroppen.
Fixar mig två ägg i micron.
Och en jävligt stor java.
Sen på flygbussen.
Avenyn är full av folk.
Det är lördagsnatt och klockan är tre.
Får ett säte mot gången.
Fan.
Jag som alltid vill sitta vid fönstret.
Får vara mer ifred då.
Sover bra där.
Försöker byta i gaten, men planet är fullt.
Fan igen.

Ser henne när vi väntar på att få boarda.
Hon böjer sig ner med hela rumpan i vädret.
Jag ser hennes trosor genom de genomskinliga byxorna.
Och trosskyddet.
Hujedamig!
När jag kommer fram till min plats står hon där.
Inser att jag kommer att sitta bredvid henne hela flighten.
Hon har nio barnbarn.
Och fyra barn.
Och är flygrädd.
Påstår hon.
När jag tittar på Succession, med airpods, pratar hon med mig.
Vid flera tillfällen.
Funderar på om hon är i fyllan…
Eller bara extremt okänslig för vad som passar sig och inte.

Lyckas somna.
Får en näve i huvudet.
Bryskt uppvaknande.
Gubben i raden bakom på säte 25C som viftar runt som om han var ensam ombord.
För en stund sedan stod han upp och tryckte sin mage rakt in i facet på mig.
Varje gång han ska resa sig drar han i mitt säte för att häva sig upp.
Han behöver ett kok stryk.
Snett bakom, på andra sidan gången, sitter en pappa med två barn.
Barnen tittar på film på sin iPad.
Med ljudet på.
Som de där två igår.
Kvinnan framför dem ber dem dra ner ljudet.
Tack för det!
Men annars är det bra!
Det är sommarlov.
Och nu har jag landat på Rhodos.

Från flightdeck ser jag Malta snett framför till vänster.
Till höger Sicilien.
Dit har jag tänkt åka i sommar.
Tänker att det ska vara som i Gudfadern.
När Al Pacino gömmer sig där.
Får som strövar fritt.
Solbränd vegetation.
Olivlundar.
Gamla stenmurar.
Torrt och hett.
Ett långsamt liv.
Vi flyger ut från Göteborg med full maskin mot Larnaca.
Nu flyger vi tomma mot Lanzarote.
Medelhavet under oss.
Himlen ovan.

Och så flyger vi in över norra Afrika.
Tunisien först.
Där var vi en gång.
När pappa fyllde 60 år.
En evighet sedan.
I sommar är det jag som fyller 60…
Passerar gränsen mellan Algeriet och Marocko.
Ser den tunga linjen som utgör den.
Nu är det bara sand under oss.
Molnen gör skuggor mot allt det gyllenbeigea.
Saharas ytterkant.

Atlasbergen.
Som rundade mjuka kullar.
I en enda böljande gråbrun evighet.
Kan se snö på några toppar i fjärran.
I dalarna, mellan bergssidorna, grönskar det.
Där vattnet rinner.
Det går att skönja bosättningar.
Här bor berberna, ursprungsbefolkningen i Nordafrika.
Lämnar Afrika och flyger ut över Atlanten.
Nästa gång vi ser land är det Kanarieöarna.
Om förra flighten var tusen och en natt så är denna en nomadisk ökenvandring.

På British Airways har de kaffe i tepåsar.
Så klart.
Och det smakar ganska illa.
Men det är kaffe.
Och jag behöver det till mackan med ost och ibericoskinka jag köpte på flygplatsen innan vi boardade.
Nu är vi på väg till London.
Till Gatwick.
Sedan taxi till Heathrow.
Och så hem till Gbg.
Inom loppet av 40 timmar har jag varit i fyra länder.
Om jag räknar med Sverige.
Cypern, Spanien (Kanarieöarna) och UK.
Det är ett annorlunda jobb.

Molnet kommer snabbt.
Det ligger tätt över trädtopparna idag.
Marken försvinner.
Och allt är grått mitt inne i molnet.
Tomma mot Las Palmas.
Fem timmar att fördriva.
Det blir serier.
Och kaffe.
Börjar med det.
Och så är vi igenom.
Evigheten ovanför.
En svag månskärva mot det blå.
Och sol.
Alltid sol på mitt kontor.

Idag ska jag till Grancan.
Har inte haft något stopp där på hela vintern.
Nu fick jag två denna vecka.
Först ut Lanzarote.
En kortis.
Bara 16 timmar.
Men jag hinner känna värme.
Och nu Las Palmas.
Ett lite längre stopp.
Hela 24 timmar.
Vi bor i Puerto Mogan.
Hinner bekanta mig lite med den närmaste omgivningen.
Går ner till ”stan”.
Genom små gränder med bougainvillea som trillar ut över mig.
Värmen här är annorlunda än den i Thailand.
Inte lika het.
Inte lika fuktig.
Och här finns kaktusar.
Det gör det inte i Thailand.
Det är inte torrt nog.
Men palmerna finns på båda ställen.

Nu flyger jag mina sista leggar för vintersäsongen.
Vemodigt.
Kanske är det sista gången.
Eller så det blir en fortsättning till hösten.
Är det något jag lärt mig så är det att flygbranschen är osäker.
Det svänger fort.
Nu står en lång ledig sommar på tröskeln.
Eller ledig…
Ja, för det mesta.
Lite adminjobb, men i övrigt inget.
Om en månad är jag i New York.
Och om en vecka drar jag till Grekland.
Och efter NYC blir det en sväng till Nice.
Till min ”brother from another mother”.

Åker hissen upp med mina väskor.
Tar jag av mig uniformen för sista gången.
Lägger plagg efter plagg i tvättpåsen.
På måndag ska det lämnas in.
Uniform, badge, ipad, plombtång, namnskyltar…
Jag har haft en mycket speciell vinter.
Den fanns liksom inte med i beräkningen.
Har alltid hört att det är ett helt annat jobb att flyga långt.
Nu vet jag.
Men den jämförelsen får jag ta i ett blogginlägg framöver.

Och så tar vi fart på startbanan.
Hela den tunga Dreamlinern drar på för fullt.
Och lyfter.
Lutar mig fram och tittar ut genom fönstret.
Genom soldiset ser jag Karlatornet långt därborta.
Sedan girar planet och vyn är borta.
Bara blå vårhimmel och sol.
Med påsken framför oss.
Vi flyger tomma till andra sidan jorden.
Det är dags att hämta upp.
Vintersäsongen går mot slutet.

Kabinen är full av halvklädda flygvärdinnor.
Alla byter om.
Och letar upp en plats att boa in sig på.
Vi har drygt 12 timmar att fördriva.
Flyger med öppen cockpitdörr när det bara är vi.
Sedan 9/11 är det ju inte längre tillåtet att göra det med passagerare ombord.
Maten sätts i ungarna.
Jag väljer räkor i thaisås.
Ljuset dimmas.
Alla sjunker ner i sitt.
Jag kollar Erin Brockovich på paddan.
Utanför fönstren går solen ner.
Ganska snabbt är det helt mörkt.

Flyger genom tusen och natt.
Ser ett glittrande Bagdad långt därnere.
På min högra sida Iran.
Passerar Kuwait.
Och flyger in över persiska viken.
Vattnet är fullt av ljuspunkter.
Tror först det är båtar.
Men nej, det mesta är oljeriggar säger kapten.
Irak ligger bakom mig.
Passerar Saudi Arabien.
Och det minimala öriket Bahrain.
Strax därpå Qatar och Doha.
Ovanför mig stjärnor strödda över en svart himmel.
Nedanför glimmar mellanöstern.
Och framför dyker Dubai och Abu Dhabi upp ur mörkret.

Klockan har blivit midnatt svensk tid.
Under oss glittrar ett exotiskt Dubai när vi passerar högt ovan.
Över alla miljontals ljus.
Över Burj Khalifa.
Över den berömda palmön.
Framför oss, i öster, börjar det försiktigt ljusna.
Ett smalt tunt band av rodnad.
När vi passerar Muskat i Oman har jag lämnat cockpit.
Då är jag uppe i crew resten.
En del av kollegorna väljer att sova i sätena.
Tänk att jag fortfarande blir lika fascinerad när jag passerar alla dessa städer och platser.
Tanken på att jag är högt ovanför just nu.
På min egen flygande matta.

Ögonen är fulla av grus när jag vaknar.
Att sova halvdant i tre timmar är ingen nattsömn.
Klockan är fyra i min kropp när jag packar ihop min lilla bädd.
Går nerför den smala trappan och ut genom dörren.
Från mörker till ljus.
Utanför planet är det full dag.
Vi är över Bengaliska bukten.
Blå himmel.
Blått hav.
Vita molntussar.
Stretchar sömnen ur kroppen.
Borstar tänderna.
Fixar till håret.
Kaffe.
Lite frukost.
Om inte fullt två timmar landat vi.

Vi lyfter över havet.
Vanligtvis lyfter vi inåt land och landat från havet.
Jag lutar mig fram och ser stranden där vi var igår.
Där vi satt och åt.
Första gången jag var där var det lucia.
Nu är det påsk när jag kommer hem.
Så fort det har gått.
Det som varit min vardag försvinner bakom mig.
Medan jag kliar mina tio myggbett på benen.
Och de tre på vänster arm.
Har kört Thailandspendeln hela vintern.
Och ett par Mexico.
Har älskar det.
Microdoser av sol och värme.
Och livet i luften.

Min kabinchef i bakre galleyet låter mig ta ansvar för köket helt själv på hemvägen.
Love it!
Det är mycket specialmat som vanligt i Finland.
Men attans, det funkar och går snabbt.
Känns roligt att få avsluta med den positionen.
Och få det att funka bra.
Jag sov dåligt sista natten.
Ytligt och ryckigt.
Bara fem timmar.
Enda gången jag sover riktigt djupt är när klockan ringer.
Då är det natt i kroppen på mig.
Hade kunnat sova minst tre timmar till.
Men väl ombord och när jobbet tar vid är det som bortblåst.
Vi landar i Helsingfors vid 20-tiden.
Köper en ingefärashot.
Sätter mig i sängen och sippar på den.
Kommer ner i varv med ett spel på paddan.
Och boken.
Sen sover jag.
Tungt och länge.

Det regnar kraftigt när jag går till Kungsportsplatsen.
Ska flyga en tur-och-retur Hurghada.
Med Smilla.
Min kursare från i höstas.
Det är hennes sista flight för vintersäsongen.
Jag har ytterligare 2,5 vecka kvar att jobba.
Var en av de som fick förlängt.
Det gick på senioritet.
Och eftersom vi alla började samtidigt blev det åldern som avgjorde vilka som blev erbjudna.
Senioriteten baseras först på hur länge du arbetat i bolaget.
I andra hand på din ålder.
På SAS, i resurspoolen, baserades det på antalet blocktimmar.
Först och främst.
Alltså hur mycket du jobbat.
Inte hur länge du varit i bolaget.

Smilla och jag under Afrikas sol. Blixtvisit i Hurghada. Smilla var den första av mina kursare som jag träffade den där morgonen när vi skulle börja vår utbildning på TUI.

Smilla och jag jobbar i bakre galleyet tillsammans.
Hon på 4L.
Jag på 4R.
Hon är köksa.
Jag sköter kabinen, bebisarna och briefar overwing exits.
Kul att få jobba den lilla maskinen igen.
Det var ett tag sedan.
Vi har haft en flight tillsammans tidigare, Smilla och jag.
Till Thailand.
På årets första dag.
I tungt vintermörker.
Nu är det vår i luften…
Eller ja…
Den där snön som borde kommit runt jul har bestämt sig för att mars kunde vara ett alternativ…
Men ljuset är i alla fall tillbaka.
Vårdagjämningen är passerad.
Nu är dagen längre än natten igen.
Och vintersäsongen drar sina sista andetag.

Smilla säger hej då till flyglivet för denna säsong. Jag hoppas verkligen vi får ses igen till vintersäsongen 23/24.

Skriver på för ett nytt förvaltaruppdrag.
Har inte haft det tidigare.
Enbart godmanskap.
Det är ingen skillnad i arbetet som sådant.
Olikheten ligger i mina befogenheter.
Jag anmäler intresse för ytterligare godmanskap när listan kommer ut.
Får erbjudande om två nya.
Ska kolla på dessa i veckan som kommer.
Eller nej, i veckan därpå.
Nästa vecka är jag i Thailand.

Varje vecka kommer det ett mail från Överförmyndaren.
Det kommer till oss som är godkända godemän/förvaltare.
I mailet finns en lista med de personer som har behov av god man eller förvaltare.
Jag blir alltså inte tilldelat ett uppdrag utan att ha skickat in en intresseanmälan.
På listan står vilken problematik/sjukdomsbild personen har.
Hur de bor.
På boende, hyresrätt, bostadsrätt osv.
Och hur deras ekonomi ser ut.
Skulder eller tillgångar eller varken eller.
Och vilken hjälp de har från samhället i dagsläget.

Inser att jag börjat planera för mitt liv de kommande åren. Igen. Gör små förberedelser för att se till att pengar rullar in, men som jag brukar säga; jag ska tömma kontona innan jag dör.

Har min sista standby på fredagen.
Inte blivit utkallad på en enda under hela vintersäsongen.
För mig som kommer från SAS är det ovanligt.
Där blev jag utkallad så gott som varje gång.
Det sista året, efter covid, tror jag bara jag satt hemma en dag.
Av ca 20 dagar.
Ja, om vi bortser från strejkdagarna då.
Men då satt vi ju hemma allihop.
På SAS fick du ha max 30 standbydagar på ett år.
Inser att charterbolagen funkar annorlunda.
Eller i alla fall TUI.

Alla de steg jag tagit sedan jag sålde mitt företag. De har lett fram till den vardag jag lever idag. Och jag älskar den.

Jag har börjat vänja mig vid standby nu.
I början tyckte jag det var jobbigt.
Stressande.
Nu är jag van.
Och förberedd.
Väskan är packad.
Over-night-oat förbered.
Jag har kollat när flygbussen går.
Den jag måste ta för att hinna i tid.
Och jag går och lägger mig i tid.
Sen händer inget.
Och jag sover över tiden.
Vaknar och inser att jag med största sannolikhet fått en dag hemma.
Igen.
Det som stör mig mest är att jag inte kan planera så mycket.
Jag är låst hemma.
Det är väl därför jag börjar snegla på mitt bokmanus igen.

Så den där tanken att jobba 100% på vintern och vara ledig över sommaren känns just nu som en perfekt fortsättning på de kommande åren. Kanske blir det så… eller inte. Det får ge sig.

Nu ligger väskan packad på sängen.
Säsongens sista Thailand.
Vi flyger ut tomma från Landvetter ikväll.
Och sedan till Helsingfors på onsdag.
Nu hämtar vi upp passagerare.
Säsongen är slut där också.
Jag hoppas verkligen jag får möjlighet att göra detta igen.
Vintern 23/24.
Det skulle passa mig väldigt bra att jobba 100% under 7 månader.
Och sedan vara ledig över sommaren.
Som jag ska vara nu i år.
Kanske är så jag ska trixa ihop mitt liv.
Den tanken är mer och mer lockande.
Designa livet.
Så det blir som jag vill ha det.