Månad: november 2019

Ok, Las Palmas alltså. Hur i hela friden hamnade jag här? Fyra dagar i november?
Ja, varför inte?
När jag upptäckte att jag fått hela 10 dagar tomma på raken på min roster visste jag att jag behövde åka någonstans. Det var ju precis detta jag velat.
Hittade en fyradagars till Las Palmas med Ving från Göteborg. Sagt och gjort. Jag klickade på beställknappen.

Vädret är behagligt på dagen, ca 20-24 grader, men blir lite chilly när solen försvinner, då blir kylan i vinden blir märkbar.
Jag är frusen av mig vilket ju inte hjälper det hela.
Fördriver dagarna genom att vara å ena sidan turist, å andra sidan göra det jag gör hemma.

När jag besöker ett nytt ställe brukar jag åka turistbussen ”Hop on Hop off”, eller liknande. Och sedan går jag mycket och långt. Bästa sättet att lära känna.
På min tur med bussen hoppar jag av i gamla stan och strosar runt.
Betalar 13 kr för att gå på toaletten och får en flaska mineralvatten på köpet… eller var det tvärtom…
Jag letar länge efter någonstans att äta på sidogatorna till Calle Triana, som är en shoppinggata. Ratar några ställen och på de som intresserar mig är det fullsatt.
Till slut är jag så hungrig att jag bara sätter ner ändan på en stol och då blir det därefter.
Hamnar där maten är medioker.
Äter upp, betalar, ruskar på huvudet åt mig själv, sveper det sista rödvinet ur glaset och går vidare.

På kvällen äter jag tre små tapas och dricker ett glas vin på ett ställe nära hotellet.
Det ingick i bussbiljetten jag köpte. Vilket klipp!
Tar ett glas till bara för det är så skönt att sitta där.
Jag bor precis vid stranden Las Canteras i Las Palmas.
Här finns massor av restauranger och turister. Jag smälter in fint bland alla andra bleka nordbor.

På morgonen äter jag långsam frukost.
Dricker mycket kaffe och ser duvor som slåss om brödbitarna bland borden på terrassen.
Sen sitter jag på takterrassen under parasollet i skuggan och skriver. Har två viktiga saker att färdigställa, ja och så detta blogginlägg då.
Träffar en annan ensamresande kvinna på frukosten. Hittar henne igen uppe på taket och vi fortsätter prata mellan stunderna av tystnad och skrivande. Hon jobbar på bokförlag, som förläggare.

Jag ger mig ut på löprunda utmed havet.
Det är 24 grader varmt och strålande sol. Svetten skvätter om mig.
Jag kryssar mig fram mellan flanörerna och de övriga löparna.
På ena sidan, på uteserveringarna, är det fullt med folk och på den andra, på stranden, likaså.
Det tar sin tid att eftersvettas klart när jag kommer upp på rummet. Sköljer upp mina kläder så de inte ska stinka ner hela väskan på hemvägen imorgon.
Nu hänger de på tork i badrummet.

Det jag vill ha, värme och miljöombyte, det får jag.
Det är skönt att få sätta vardagen på paus i några dagar och bara försvinna. Inte bry sig så mycket.
Det är precis det här jag velat med förändringen av mitt liv.
Och mitt liv är verkligen helt annorlunda mot förr.
Är så glad att jag gjorde detta. Att jag såg chansen, tog den och tackade ja när livet bjöd upp till dans ännu en gång…

Öppnar försiktigt ett öga och kollar på mobilen. Klockan är 23:47. Jag har sovit i tre timmar.
Försöker vrida mig till sömns, men inser att det faktiskt inte går denna gången heller och sträcker mig efter boken.
Och så kommer jag på att decemberschemat borde vara möjligt att se nu. Och så fort tanken kommer måste jag ju bara… Så ”My Roster” åker fram.
Nöjd med vad jag ser tar jag boken och ger mig i kast med slutet på mordhistorien jag tryckt i mig i några dagar nu.

Nerifrån gatan hör jag basgång och ”untza untza” från någon Umeåraggare som drar förbi.
Jag gör ett nytt försök att somna. Retar mig på raggaren, men känner till slut hur jag långsamt flyter bort och sjunker neråt.

Dagen efter. Kiruna. Vi landar i ett sagolandskap.
Redan från det lilla fönstret i bakre galleyet ser jag de snöklädda bergen mot ljust blå vinterhimmel. Under oss är det helt vitt.
Jag kan förstå vad människor som aldrig sett snö känner när det ser detta, då till och med jag, en sörlänning som inte gillar snö och vinter, känner mig hänförd vid åsynen.
Solen står lågt. Det är inte många timmar per dygn som den är ovan horisonten nu.
Om en månad sjunker den under.

Vi har ett långt stopp denna gång. Nästan ett dygn.
Och fyra av oss i besättningen har bestämt oss för en tur till det berömda Ishotellet i Jukkasjärvi.
När vi har väntat på bussen i 20 minuter i -20 grader inser vi att den inte kommer och tar istället en taxi.

Is och snö på detta sätt är mycket vackert.
De har verkligen gjort konst av det de har och ”grävt där de står”. Vilken otroligt kreativ och värdefull idé detta är.
Vi går ut och in genom alla rummen och tittar på inredningar av is. Rummen är öppna för besökare till kl 18:00. Därefter stängs de och de som hyrt dem får ta dem i bruk. För sviterna gäller från kl 15:00.

Ishotellet står kvar över sommaren och hålls då nerkylt av solenergi.
De rum som varit i bruk längst för tillfället har varit det i 5 år nu tror jag de sa. Isen åldras och därför måste inredningen göras om med jämna mellanrum.
Baren var ny för året och temat var ”nöjesfält” så detaljer från det fanns överallt. Jättefint och proffsigt gjort.

Jag är glad att jag får möjlighet att uppleva detta ”arbetandes”.
Jag hade aldrig åkt hit annars. Detta är alldeles för kallt för mig.
Vackert ja, men obehagligt kylig. Vinter är fint på film och på vykort. Och från ett flygplan eller en crewbuss.
Hela jag drar ihop mig. Jag får svårt att andas. Mina ögon rinner, liksom min näsa. Glasögonbågarna blir iskalla och när de möter huden smärtar det av kylan.
Det hala underlaget gör att jag inte kan röra mig snabbt och få upp pulsen och värmen i kroppen.
Det här funkar helt enkelt inte för mig. Jag föredrar Göteborgsvinter, dvs +2 och fukt…

Min håg står helt klart åt värmen och det var därför jag blev så glad när jag såg på min roster att jag har ett Las Palmasstopp på 26:45 timmar i mitten av december!
Yippeeeee!!

Min syster och jag håller regelbunden kontakten via telefon. Våra olika liv och avståndet mellan oss gör att vi inte har möjlighet att ses så ofta.
Häromdagen var hon i Gbg och hade några timmar lediga på em, mellan möten. Och just den dagen befann jag mig i Sthlm.
Sånt är livet.
Och det var just det, och det faktum att jag sa att jag ännu inte visste huruvida jag skulle jobba över juldagarna, som föranledde riktningen vårt samtal tog.
Om hur vi vill ha våra liv.
Vad som motiverar oss och vad vi gillar.

Att jag skulle ha så mycket nomad i mig som det visat sig att jag har, det visste jag nog inte riktigt.
Eller jo, till viss del, men jag inser när jag pratar med framför allt min syster, att det livet jag lever är otänkbart för väldigt många.
Men jag gillar det oförutsedda i mitt jobb. Att aldrig veta riktigt var jag hamnar.
Jag har ”biddat” ”nights away from home, 3-5 days”, vilket gör att jag har stor chans vid schemaläggning att få just det.

Det blir väldigt mycket me-time när jag ligger ute på slingor.
Jag går långa pw, när vädret och temperaturen tillåter, och jag skriver och läser mycket.
Datorn är med så jag kan svara på mail och jobba undan en del om det skulle behövas.
Livet blir ganska långsamt på stoppen, särskilt om de är långa.
Ibland går vi i crewet ut och äter tillsammans eller hittar på något, men det händer inte så ofta som man kan tro. Var och en har behov av att rå sig själv.

Sen det där att inte veta från månad till månad hur mitt schema ser ut, om jag är ledig vissa helger, om jag kan vara med på den där festen jag är inbjuden till.
Ja, det är väl inte det bästa, men jag får leva med det.
Jag kan ju försöka byta mitt pass, men det är inte alltid lätt med tanke på de regler som finns runt detta.
Man kan också välja att jobba i ”fast grupp”.
Då arbetar du x antal dagar och är ledig x antal dagar, hela tiden rullande på det sättet.
Jag har valt att inte göra det. Jag vill ha de där lite längre sjoken med lediga dagar som man ofta får om man jobbar ”variabel”, vilket gör det möjligt för mig att resa iväg så som jag gjorde till Nice i september.

Jobbet i luften blir en livsstil. Det är inte något som passar alla.
Jag var nog ganska medveten om det när jag sökte det, men inser det ännu mer nu när jag snart arbetat här 1,5 år.
Att jag är något av en social ensamvarg har nog gjort att denna nya tillvaro passar mig så bra.
Och också det faktum att jag inte har familj underlättar.

Jag hör ofta många kalla oss flygvärdinnor/flygvärdar för steward eller stewardess och jag har förstått att det råder lite oklarheter runt detta. Många verkar tro att en steward är en manlig flygvärdinna men det stämmer inte, så här kommer en liten förklaring till våra olika yrkesbenämningar.

Flygvärdinna/Flygvärd
Alla som arbetar i kabinen har den grundläggande utbildningen för detta. Den får vi när vi utbildas första gången och varje år har vi sedan nödträning med alla grundläggande kunskaper runt nödsituationer.
Det gäller oss alla som arbetar ombord – kabinpersonal och piloter.

Steward/Stewardess
En steward/stewardess är ansvarig för mat och dryck ombord.
Det är på långlinjerna till Asien och USA som dessa är verksamma i business class.
På kortlinjerna har vi ingen matservering eller dryckesutbud på det sätt att det behövs någon som har stewardrollen.
Det är dock inte ovanligt att en steward flyger i crewet men dennes roll är då inte som steward utan som flygvärdinnan/flygvärd.

För att bli steward/stewardess krävs en utbildning.
Den handlar då enbart om mat och dryck och serveringen av denna ombord. Med andra ord – det som krävs i extra kunskap för att kunna göra det jobbet.
De flesta som har denna roll har redan ett förflutet inom restaurang och det brukar vara ett krav för att bli antagen till den utbildningen.
På SAS markeras stewarden med ett smalt streck på sin kavaj.

Purser
Sen har i kabinchefen – Pursern.
De är våra arbetsledare och den som är ytterst ansvarig för hela kabinbesättningen och den som ger oss våra kommandon och styr vårt arbete.
För att bli purser krävs ytterligare utbildning och man måste ha arbetat som fast anställd i minst tre år för att få söka den.
Pursern är ytterst ansvarig för säkerhet och service ombord.
Vi har nästan alltid en Purser på våra flighter, men ibland om det saknas en så får någon i kabinpersonalen som nått seniorstatus och gått utbildningen till SCC, Senior Cabin Crew, gå ”higher” och ta rollen som kabinchef.
Seniorstatus nås efter ett minst ett år som fast anställd flygvärdinna/flygvärd.
Pursern markeras på SAS med tre smala streck på kavajen eller epåletterna på skjortan på männen och på överdelen av ärmen på klänningen eller toppen på kvinnorna.

Skulle det finnas två pursers på en flight går den ena av dem higher och den andre lower.
Hur bestäms det då?
Jo, det är en av dem som är schedulerad på flighten och den andre får då antagligen flighten på en stand-by annars sätter man inte två pursers på samma flight vid schemaläggning.
Den som från början var planerad som purser har då rollen som higher och är den som är kabinchef för flighten.
Det är samma som händer de gånger det finns två kaptener ombord.
Jag har varit med om båda.

Det är fredagskväll på Centralen i Göteborg. En av mina fyra pendelhubbar. Nu ska jag åka upp till Sthlm igen.
På vägen hit kändes det som jag mötte idel AW-människor som skulle ut och ta ett glas vin.
Låtsades inte se dem. Drog stoiskt min väska med den arbetsammes stolthet.

Jag är ganska tidigt på plats och hinner med att slå en liten lov inne på Pocketshop.
Kollar lite nya titlar som jag är intresserad av att läsa. Köper inget idag.
Läsandet går långsamt just nu. Jag somnar ju så fort jag slår upp boken framför facet på kvällen.

Jag sätter mig på en bänk där jag har uppsikt över tiden.
Det passerar en strid ström av människor.
Fyra unga kvinnor går förbi. De ska uppenbart ut på fredagskväll i Gbg. De är uppklädda. De skrattar högt. Klackarna klickar mot stengolvet. Det står ett doftmoln av parfym runt dem. Det glittrar av stora halsband i urringningarna.
Andra har långa arbetsdagar som en hinna över ansiktet. Eller är det det faktum att det för flertalet är sista dagen i veckan som gör att det är trötta ögon.
Människor går till och från tågen med små kabinväskor efter sig.
Ska de tillbringa helgen i Göteborg eller någon annanstans?
Eller ska de hem efter jobb på annan ort?
Pendlar de så som jag gör?

På en bänk mitt emot sitter en kille och hugger in på en hamburgare.
På bänken bredvid sitter en kvinna med sina två överenergiska kids. De stojar och skriker.
Jag orkar varken med lukten av burgaren eller barnens skrin så jag går ut på perrongen.
Mitt röda MTR-tåg går från spår 7. Dörrarna är inte öppna ännu. Det är redan många som står och väntar på att få stiga ombord.
Jag har laddat ner en film jag ska kolla på under resan.
Kände för något komiskt idag så det blev Bridesmaids. Den visar sig vara riktigt rolig faktiskt. Kommer på mig med att skratta högt vid några tillfällen.

På lördagen har jag layover i Göteborg.
Får sova hemma och passar på att gå ut med Jörgen och Patrik. Vi hamnar på Kafé Magasin på Tredje Långgatan.
Sugen som jag är på en löjromspizza passar det mig utmärkt eftersom det finns på deras meny. Med den i magen och ett glas vin i kroppen somnar jag både tidigt och snabbt.
Planet går inte förrän 11:10 på söndagen och vi har pickup 09:50. Vi har dessutom ”fått” en extra timma denna natt eftersom vi ställer tillbaka klockan.
Det är sovmorgon med andra ord.

Även denna flyger jag den ena leggen ferry, alltså tomt plan.
Vi har passagerare med oss ner till Teneriffa, men hem är det bara vi.
Det är en lång flight när inget finns att göra. Jag läser ett par tidningar som någon lämnat kvar.
Pursern bjuder på julmust och pepparkakor. Lania och jag sitter länge och diskuterar relationer och hur vi ser på dem.
Vi fixar vår mat och äter. Vi sitter på flightdeck och pratar med våra kollegor där.

När vi äntligen får gå ner i Göteborg är vi trötta. Klockan är strax efter 23.
Vi bussas in till stan och jag tar min väska och går hemåt genom en öde höststad.
Det faller ett försiktigt regn.
Det är vintertid nu.
Den kom igår.