Funderar du ibland på vilken bild människor får av dig?
Hur du uppfattas av andra?
Jag kan inte låta bli att undra det.
Och jag har insett att det finns lika många bilder av mig som relationer jag har.
För varje relation är unik i sig.
Varje människa jag möter speglar något i mig som finns där.
Som kommer fram i just det mötet.
Den relationen.
Jag är aldrig exakt samma människa.
Familj – Vänner – Kärlek – Arbete.
Inga stora förändringar.
Små skiften.
Men samtalen vi har blir annorlunda beroende på.
Och de förändrar mig.
Deras förväntningar på mig, bilder av mig, tar fram nya sidor.
Det är väl det som är utveckling, tänker jag.
En av mina vänner sa en gång att hade hon inte känt mig utan bara följt mig på sociala media hade hennes uppfattning om mig varit en annan.
En mer tungsint och vemodig person.
Till och med i skrift och i mitt val av musik, framstår alltså en annan bild av mig.
Och just däri ligger väl svaret.
Vi bär många personer inom oss.
Det mest fascinerande är att vara med människor som tycker om att se olika sidor av mig.
Som gillar att utforska mig.
Som accepterar.
Och som vill låta mig lära känna dem.
Som släpper in mig.
Alla relationer utvecklas över tid.
Det märker jag väldigt tydligt i relationerna med mid min familj.
De som funnits sedan jag var ett litet barn.
Även dessa har ändrats efterhand som vi växt upp.
Och utifrån det vi gått igenom som individer.
Relationer är det viktigaste vi har.
Och det svåraste.
De kräver ständig omvårdnad.
Hela livet präglas av dem.
Vi formas utifrån dem.
”Du blir som du umgås”
Därför måste jag vara med människor som är snälla mot mig.
Respekterar mig.
Som tycker om mig och tycker jag är viktig.
När jag var yngre kände jag nog alltid ett behov av att passa in.
Vara till lags.
Rädslan för att hamna utanför var stor.
Och jag tror det är en rädsla vi bär med oss hela livet.
Ibland har jag upplevt att jag hamnar i relationer som dränerar mig på energi.
Gör mig ledsen.
Där jag känt att jag inte är ”good enough”.
Där jag klämts mellan en förväntning, ett outtalat krav, och relationen med personen.
Kommunikation och möten som från början var glädjefyllda, vänder och blir svåra.
När det till slut handlar om att ställa upp.
Jag kan inte leva för att svara upp till en sån bild.
Då går jag sönder.
Relationer ska vara enkla.
Fyllda av lust, glädje, stöttning, tårar, skratt, kärlek, respekt, förståelse, värme, sanningar.
Men inte kravfyllda.
Aldrig kravfyllda.
Jag hjälper gärna mina vänner.
På alla sätt jag kan.
Jag vill gärna ge tillbaka.
Men det finns gränser som jag inte kan låta mig passera.
För den allra viktigaste relation är den med mig själv.
Jag måste först och främst värna den.
Jag måste ta ansvar för att må bra inuti mig själv.
Måste få säga ”nej” ibland.
Måste ställa upp på mina egna behov också.
Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka och titta på relationerna.
Är de bra för mig?
Mår jag bra av den?
Blir jag glad av dem?
Är de ömsesidiga?
Människor har kommit och gått genom mitt liv.
Det de har gemensamt är att de alla på något sätt har påverkat mig.
Har varit ett led i att göra mig till den person jag idag är.
Jag möter aldrig någon av en slump, tänker jag.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took me years to understand that this too, was a gift.”