Det var vemod och en klump i magen i april.
När jag fick åka upp till Arlanda och lämna tillbaka alla mina SAS-prylar.
Jag hade verkligen älskat det där jobbet i luften.
Hela tillvaron runt omkring.
Och nu var det över.
Vad skulle hända i mitt liv nu?
Jag längtande inte efter något.
Fanns inget annat vardag jag ville ha.
Min möjlighet att få flyga igen kändes helt plötsligt väldigt liten.
Jag trodde ärligt talat inte det skulle bli så.
Så jag började leta efter en ny balans.
Något nytt som förhoppningsvis skulle väcka någon slags glöd.
Men så en fredag i mitten av juli kom det ut en jobbannons.
SAS sökte folk igen.
De behövde 80 st som redan flugit för dem och som nu skulle få plats i en ny resurspool.
Det snurrade till.
Hjärtat började banka hårt när den där glöden, lusten, rände som ett spjut genom kroppen.
Skulle det finnas en möjlighet för mig?
Skulle jag kunna få bli en av de där 80…?
För jag förstod att det skulle vara många som sökte.
Som skulle vilja komma tillbaka.
Lördag morgon tillbringade jag i solen på min balkong.
Med datorn och en rejäl kopp kaffe.
Jag gjorde en grundlig genomgång av mitt CV.
Sedan skickade jag in min ansökan.
På tisdagen blev jag uppringd för en telefonintervju.
Och två dagar senare blev jag kallad på en säkerhetsintervju i Stockholm.
Fyra dagar senare tog jag tåget till Stockholm.
Det var dagen innan min 58-årsdag.
Och jag var febrig av hopp.
Men sen tog det tid…
Jag gick nere i Nice med min väntan.
Och den fortsatte här hemma.
Telefonen nära för att inte missa varken samtal eller mail.
Och tiden gick..
Ingenting.
Tyst telefon, tom mail.
Jag började tvivla eftersom jag hade två kollegor som redan fått veta att de gått vidare.
För varje dag som gick tappade jag mer och mer hopp.
Blev mer och mer säker på att jag hamnat i högen som skulle få nej.
Kände mig mer och mer stukad.
Jag slokade verkligen.
I mitt huvud gick jag igenom vad jag sagt på intervjun.
Var det något som de kunde ha vänt sig mot?
Något som inte var till min fördel?
En tung och hård rannsakan av mig själv.
Det tog nästan fyra veckor av plågsam väntan innan jag fick det där förlösande mailet.
Jag skulle göra ett drog- och alkoholtest hos flygläkaren.
Samtidigt fick jag länk till utbildning och test för att återfå min Swedavia-badge.
Och mitt personnummer skickades för koll hos Säpo och Polis.
Då förstod jag att jag fortfarande var med i rekryteringsprocessen.
Det var en sån lättnad.
En sån glädje.
Tänk att världen kan vändas från blytung grå till lekande lätt på en sekund.
På ett ögonblick.
Det var lördag förmiddag när jag fick det sista bekräftande mailet.
”Välkommen tillbaka!”
Och ett kursdatum.
När jag skriver detta åker jag genom ett Sverige om höstar.
Regnet drar över tågets fönster.
Och därutanför börjar träden så smått skifta färg.
Naturen stänger ner.
Men jag får öppna upp igen!
Jag är så oerhört glad att jag fick möjligheten.
Att jag blev en av dem som fick komma tillbaka.
Tacksam, glad, lycklig, förväntansfull är några av de känslor som bubblat runt i magen sedan jag fick veta.
För jag vet att jag kommer att omfamna flyglivet lika hårt som förra gången.
Som en kärlek man återser och får tillbaka.
Det var ett liv som passade mig så bra.
Det där att alltid vara på väg.
Den lilla nomaden i mig spann.
Och att få arbeta med nya människor hela tiden.
Också något som passade mig så himla bra.
Nu sitter jag på min första kursdag på SAS-basen på Arlanda.
Strax efter 0800 steg jag in genom dörren till SAS-basen igen.
Jag ska gå 5 intensiva kursdagar för att åter bli flygduglig.
Uniformen är beställd och väntar på mig.
Mina fakirmorgnar ska börja igen.
Då klockan ska ringa mitt i natten för att jag ska upp och jobba.
Och jag kommer att älska det.
För jag har fått mina vingar tillbaka!