LIVET PÅ JUMPSEAT

Denna vecka började det igen.
Stockholmspendlandet.
Livet på SAS.
Nu är jag tillbaka där det tog slut i början av 2020.
Ett liv i resväska.
Alltid på väg.
När helg blir vardag och vardag helg.
Och den lilla nomaden som bor i mig, spinner förnöjt.

Livet i resväskan har börjat igen. Compact living så att säga. Och vet du, jag älskar det, men det tror jag har framgått!

Jag packade min väska.
Med checklistan i hand.
Precis som när vi kollar nödutrustningen på planen.
Jag får ju inte missa att ta med mig det jag måste ha för att få jobba.
Mina badger, mitt pass, min medical rapport, mina uniformsdelar.
Och sen vill jag ju ha med mig en hel del annat också.
Laddade ner de tre sista avsnitten av Kastanjemannen.
För att se på tåget upp.
Och så glömde jag hörlurarna till paddan…
Inte samma som till mobilen…
Faaaan!!!
Fick lyssna på Rättegångspodden istället.

På besökt i Kiruna. Av med passagerare och på med nya.

Men fatta…  känslan att dra på uniformen igen.
Knyta scarfen.
Ta väskorna på släp.
Och åka mot Arlanda.
En tisdag i oktober 2021.
Min första checkin sedan juni 2020.
Jag har incheckning kl 11:00 på crew base.
Lugn start.
Ingen ”killer morning”.
Ska flyga fyra leggar med Peter som purser och arbetsledare.
Jag är UX idag.
Det betyder att jag flyger ”utcheckningsturer” för nybörjare.
Och det är jag ju med tanke på tiden som gått sedan sist.
Så det är krav på at alla måste göra det.
Jag går alltså utanför minimum crew.
Är nummer fem i besättningen.
På dessa fyra leggar ska jag gå på alla olika arbetsstationer.
Och jag ska in på flight deck och visa att jag kan hantera piloternas stolar ifall det skulle behövas.

Mitt kontor igen! Gud, vad jag har saknat det.

Strax före 12:00 börjar vi taxa ut mot startbanan.
Jag hör de två plingen från flight deck.
De som säger att vi är redo att lyfta.
Det suger till i magen när jag känner planet ta fart.
Hur det ökar och når sin max på ca 285 km/h.
Då lyfter det sin nos mot himlen.
Jag tittar ut på hösten utanför mitt lilla runda fönster i bakdörren.
Så många gånger jag tvivlade och aldrig trodde jag skulle få sitta här igen.
Nu gör jag det och känner trycket från jetmotorerna som tar oss upp över de grå molnen.
Jag hör de välbekanta ljuden.
Signalen som indikerar att bältet an tas av.
Klicket och rasslet när jag tar av mitt säkerhetsbälte och det rullas in.
Dunket när mitt ”jump seat” automatiskt fälls upp.
Smällarna från latcharna som vi fäller upp när vi börjar förbereda för servering.
Vagnarna som dras ut.
Ljudet är jag trampar ner bromsen som låser fast hjulen.
Sen fixar vi kaffe och te.
Lägger polarrullar på brickor och skjuter in i vår serveringsvagn.
Och så rullar vi ut i gången och börjar servera.

En kaffe, många kaffe, på jumpseat.

Jag åker först till norr och sedan till söder.
Får se Kiruna i bedårande färggrann höststass när vi går ner för landning.
Och Köpenhamn i en grå yllefilt som droppar av regn.
Och jag älskar det!
För jag får jobba i ett fantastiskt team.
Jag känner mig glad i hela kroppen!
Hela dagen.
Vi har ett meal stop på Arlanda mellan våra två destinationer.
Charlotta och jag väljer sushi på Itamae i SkyCity.
Med planen som lyfter utanför fönstren som bakgrund.

Bakgrundsbrus till sen lunch på Itamae. Kan leva med det.

Onsdag morgon är jag uppe med tuppen.
Hoppar på tåget till Göteborg.
På torsdag hoppar jag återigen på det.
Tillbaka till Stockholm.
Efter några väldigt intensiva dagar.
Med advokater och administration och ekonomi.
Fredag och lördag ska jag upp i det blå igen.
Nu ska jag releasas och bli fullvärdig besättning igen.

Pendlarlivet. Tågen. Centralstationerna. Det kommer bli en del pendlande med flyg också. Jag tar det som passar bäst.

Mitt liv har gått från 0 till 100 de senaste veckorna.
Det kommer att lugna ner sig.
Jag kommer att hitta rutinerna.
Det gör jag alltid.
Nu känns det som jag har hittat hem.
En skön känsla i magen.
Det är här jag vill vara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *