KALLT KAFFE

Galleyet med sina vagnar.
Och sina units.
Allt latchat och klart.
Står i min uniform med min kollega.
Hälsar alla som går på ”välkommen”.
Kaffet i min mugg bakom mig börjar kallna.
Koffein för att vakna de tidiga morgnarna.
Och för vakenheten de sena nätterna.
Från gryning till gryning.
Natt till natt.
Hur mycket rätt till glädje har jag?
Har vi alla en utmätt mängd?
Är min förbrukad?
Ska jag behöva lätta foten från gasen igen?
Backa några steg, sitta still.
Livet slår ner oss emellanåt.
Och det går inte att låta bli att oroa sig.
Konstigt vore det väl annars.
Hur länge får jag bli kvar denna gång?

Dagen innan denna slinga blev jag kontaktad av trafikvakten med erbjudande att börja en dag tidigare och jobba upp till Sthlm. Perfekt! Kom upp lite tidigare än beräknat och tjänade en hacka. Det är så här jag vill fortsätta ha det… Det får inte hända något med bolaget nu!

Jag går Kungsgatan ner dessa tidiga junimorgnar.
Ihop med koltrasten och hans vackra sång.
Och med doften av de blommande lindarna.
Drar min väska genom sommarkorridoren.
Inuti mig en oroad själ.
Som fladdrar till nere i magen när tankarna kommer.
Går jag här i höst när linden växlar färg och tappar sina blad?
Eller i vinter när flingorna singlar ner över dess kala grenar.
Eller nästa sommar?
I dess doft och i det nordiska ljuset om morgonen.
Allt jag vill är att få jobba och leva som jag gör nu.
Utan att oroa mig för strejker.
Eller bolagets ekonomi.
Jag vill ha lugn och ro i sinnet.

Kungsgatan en junimorgon en lördagsmorgon. Klockan är strax efter 4. På ”The Irish Embassy” är det fullt drag. Musiken dånar ut över gatan och där är fullt med folk i olika stadier av berusning. Och så jag som passerar med min väska. Vill inte byta med dem…

Vi glömmer inte de liv vi levt bredvid.
De dagar vi levt med varandra.
Jag vill inte missta mina kollegor.
Min flock.
Igen.
Vi har blandat våra liv.
Våra erfarenheter.
Våra hemligheter.
Sorg och glädje.
Så väldigt nära varande på kort tid i detta jobb.
Så mycket sanningar över en mugg kaffe mellan arbetsmomenten.
Eller när vi sitter som små tvättbjörnar och äter bredvid ”waste bins” och toaletter.
Eller på var sitt jumpseat.
I väntan på att lyfta.
Eller landa.

Galleyet på en Airbus CEO. Större och bättre att arbeta i än det på de nyare Airbus NEO. Men till syvende och sist så kokar det ner till VEM jag jobbar med. Alla dessa kollegor som blivit en så viktig del av mitt liv.

Kaffet kallnar ofta i min mugg.
Det blir så när jag jobbar.
Jag fixar mig en som jag hinner sippa lite på.
Och när jag kommer tillbaka med drinkvagnen är den kall.
Jag har behövt mycket kaffe denna slinga.
Har sovit dåligt.
Och stigit upp mycket tidigt.
Har en ond handled som väcker mig.
Ett par alvedon och invänta att smärtan klingar av.
Sedan sova igen.
Det är ledvätska som läckt ut  från en blåsa på en led.
Det är i alla fall läkarnas bedömning.
Så jag har jobbat med en lindad vänsterhand.
Det har gått bra.
Det är egentligen bara nätterna som varit jobbiga.
Nu får jag några dagar hemma.
Med annat jobb.
Inga nattliga uppstigningar på ett tag.
Nu ska kaffet få kallna när jag slukas av siffror och mail vid datorn.

Det lilla jaktslottet om natten. En juninatt, 02:45, när jag stiger upp för att börja min dag. Önskar det alltid vore så här ljust och vackert. Jag älskar verkligen sommaren.