Det ligger ett snärje av rosa och vita tarmar utanför råttans mage.
Och en magsäck som fortfarande är hel.
Dess kropp i övrigt är platt och lite våt där den ligger på övergångsstället.
Munnen lite öppen.
Ögonen också öppna.
Så kan ett råttliv sluta.
Dödare kan ingen vara…
En liten kåre av äckel bubblar upp.
Både för att det är en råtta, men också för att behöva konfronteras med dess inälvor så här tidigt på morgonen.
När det fortfarande är mörkt.
Och lite chilly.
Sömnen har jag precis lämnat där hemma.
Under den varma duschen.
Och i de sista snabba, stora klunkarna kaffe.
Ofta när jag landar efter en sån här tidig morgon och går hemåt på eftermiddagen får jag feeling.
Nu går jag genom en solig stad där folk sitter på uteserveringar.
Känner mig så himla pigg och på G.
Vill ut och träffa folk.
Sitta en stund i solen och prata.
Och så kommer jag hem.
Tar av mig uniformen.
Kollar igenom väskan.
Sätter mig i soffan och kollar på morgondagens pick-up tid – 04:25
Sätter klockan – 02:50…
Och så blir jag sittande där en stund.
Med lite musik.
Lågt och lugnt.
Känner gruset bakom ögonlocken.
Borstar tänderna för att få en ny smak i munnen.
Inser att jag behöver gå och lägga mig om 3 timmar.
Och där någonstans kommer en trötthet.
Den där lusten att gå ut försvinner.
Inser att jag behöver ta hand om mig själv.
Utelivet får vänta tills jag kan sova ut dagen efter.
För skulle jag kunnat göra det hade det varit annorlunda.
Ibland tänker man att sova kan man göra när man är död.
Och det är väl sånt man kan säga.
Men att bränna sitt ljus i båda ändar är nog allt annat än smart.
Det sliter så oerhört på kroppen.
Och kortat faktiskt mitt liv.
Ska jag hålla, både fysiskt och psykiskt, finns det all anledning att prioritera mig själv.
Min sömn är urviktig.
Och min egentid likaså.
Jag älskar att sova.
Och att umgås med mig själv.
Hinna tänka tankar till slut.
Det jag så ofta saknade när jag drev eget företag.
När det snurrade så himla fort emellanåt.
Flyglivet gör det extra viktigt att ta hand om sin sömn.
När jag ska flyga tidiga morgnar börjar jag preppa redan en dag innan.
Stiger upp innan jag brukar och går till sängs tidigare än vanligt.
Och samma, fast tvärtom, om jag flyger sena flighter.
Sova så länge jag kan och stanna uppe den där timmen/timmarna extra.
Ja, du fattar.
För de som flyger långt är det ännu viktigare.
När du flyger över flera tidszoner så tappar du sömn.
Då gäller det att få så mycket du behöver av den när du kan.
Jag tar oftast inte någon ”nap” på dagen.
För mig pajar det nattsömnen.
De där samman hängande timmarna som är så viktiga.
Men måste jag så måste jag.
Då blir det max 30-45 minuter.
Sedan skräller telefonen.
Och tvingar upp mig.
Flyger in över Gbg på sista leggen.
Genom de tunna molntrasorna följer jag det blå bandet som är Göta Älv.
Ser det runda huset där jag en gång bodde.
Det som aldrig blev mitt hem.
Och strax nedanför det mitt nuvarande.
Där jag trivs så oerhört bra.
Tänker att jag snabbt ska hämta min telefon och spela in det jag ser.
Men då då hör jag pursern säga ”cabin crew take your seats” och jag måste sätta mig.
Och spänna fast mig inför landningen.
September är sommar just nu.
Även om morgnarna blir mörkare för var dag som går.
Göteborg är strålande sol och ljumma grader när vi landar.
Jag går och hämtar mitt nybakade pass och inser som så många gånger förr att september alltid känns som starten på något nytt.
Så blir det i år också.
Det kommer mycket nytt denna höst.
Känns som en virvel av förändringar.
Jag tog ett stort steg i veckan.
Och det kommer jag att skriva mer om.
Men jag kommer att vänta ett litet tag till.