Greklandscharter i september.

Jag sitter på trappan till främre dörren på planet och njuter av värmen. Jag sitter mitt i min flygande vardag med alla dess flygplats- och flygplansljud.
Jag både stänger ute dem och tar in dem samtidigt.
Plan lyfter och landar i en strid ström. Jag älskar att se dem lyfta. Kan nog aldrig tröttna på det.
Har fascinerats av det i många år, långt innan jag fick flygandet som profession. Alla dessa år jag reste på inköpsresor satte jag mig ofta i närheten av ett fönster på flygplatsen där jag kunde se dem komma och gå.

Älskar att se dem lyfta mot skyn. Den där känslan av frihet och äventyr. Världen är helt öppen för en.

Det vackraste var att se en riktigt stor jumbojet, en Boeing 747, lyfta. Det är en fantastisk känsla att sitta i den och lyfta också.
Det gjorde jag vid flera tillfällen från Frankfurt till Hong Kong med Lufthansa.
Den brukar kallas ”Queen of the Skies”.
SAS har tyvärr inga ”drottningar” i sin flotta. Det hade annars varit en upplevelse att få arbeta ombord på en.

Det här är också en vy jag aldrig tröttnar på, världen under mig och alla dessa vackra ljus.

Sensommardagarna i Göteborg är vädermässigt upp och ner. Ena dagen sol, andra dagen regn. Morgnarna är kyliga men att lyfta när dimman lättar från Landvetterskogarna är vackert så det gör ont.
I tre dagar har jag flugit charter till Grekland – Ioannina, Samos och Heraklion/Kreta. Jag ska göra samma sak denna helgen, men byter Heraklion mot Rhodos.

Att få njuta en halvtimma i värmen och solen i Grekland är ändå bra skönt. Det är välbehövligt och gör gott. Det är kort, men det är en fin stund.
Jag följer allt som händer runt omkring mig.
Ser några plan lyfta mot den blå himlen.
Ser piloten går runt planet och göra sin ”walk around”, sin okulära besiktning av planet.
Känner de speciella lukterna från en flygplats om sommaren – varm asfalt och jetbränsle.

Min vy från flygplanstrappan nere på Kreta. Ljud och rörelse hela tiden, men ändå en liten lugn stund där i värmen på trappan.

Jag sitter på trappan och förlora mig i tankarna en kort stund innan jag måste in och kolla att cateringen levererat rätt antal mat och att vi får den ”uplift” av dryck vi behöver.
Jag har fått förmånen att arbeta i hela fyra dagar med en purser som troligtvis förlängt mitt liv med ett år tack vara alla skratt.
Hela teamet har varit toppen, både i kabinen och på flight deck.
Passagerare tackar spontant för en rolig flygresa. Det känns verkligen bra.

Kabingänget ARN-IOA. Eftersom vi utgått från ARN är vi minimum crew på denna flight.

När vi landade i Göteborg efter turen till Samos satt jag på flight deck.
Eftersom vi kom söder ifrån så flög vi inte över stan. Det hade annars varit kul att få se den ovanifrån.
Det är inte ofta vi kan sitta hos piloterna. Är vi minimum crew är det inte möjligt. Då har var och en sin position och den måste vi sitta på vid start och landning.
Men när vi flyger charter från ”utestation”, dvs inte från vår hemmabas på Arlanda, då är vi alltid en extra. Det är då denna möjlighet kan ges.

Så galet mycket knappar och spakar! Jag beundrar dem som landar dessa stora tunga maskiner med sån mjukhet (oftast).

Men varför är vi en extra?
Jo, om någon skulle bli sjuk kan man inte få in någon stand-by eftersom det inte är på Arlanda.
Charterbolaget som vi flyger åt har därför valt denna lösning för att inte riskera att behöva ställa in resan för sina passagerare, vilket skulle vara mycket kostsamt för dem.

Landat i Göteborg efter Kreta. Här är vi en extra i kabinbesättningen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *