Författare: Helena

Det har snart gått två månader sedan jag köpte det där gymkortet.
Och gick de 114 trappstegen upp till 6:e våningen.
Till Fysiken på Kaserntorget.
Jag har en gång kvar med min PT.
Av de 5 ggr jag gav mig själv i 60-årspresent.
Jag kan så klart köpa fler pass med henne.
Och tänker att jag nog ska fortsätta med henne.
Tänker att jag köper 5 eller 10 gånger till.
Och träffa henne en gång/månad framöver.
Då hinner jag jobba igenom mina övningar.
Och frågor hinner dyka upp.

Detta har varit så mycket roligare än jag trodde från början.
Jag minns när jag kom hem från Mallorca.
När Marlene hade knuffat mig i den här riktningen.
Hon var själv så entusiastisk.
Tränade flera gånger i veckan nere i Palma.
– Klart du ska börja, sa hon.
– Men jag tycker ju det är så tråkigt att träna på gym, sa jag.
– Nej, sa hon. Några bra övningar som passar dig så ska du se.
Vi pratade mycket träning och sätt att leva där på hennes terrass.
Den där ljumma kvällen i mitten av juni.
Medan solen gick ner över Palma.
Och vinet tog slut i glasen.

Det var det som behövdes för mig.
När jag kom hem gjorde jag slag i saken.
Och jag har utnyttjat mitt kort väl.
För jag tycker det är så roligt.
Motivationen är på topp.
Men… den första diskussion med mig själv kom i fredags morse.
Den mellan motivatorn och disciplinen.
När klockan ringde 06:00
– Du måste inte gå på yogan idag, sa motivatorn därinne i huvudet.
– Va fan säger du? sa disciplinen. Ska du börja redan?!
– Men jag ska ju köra mitt styrkepass som vanligt. Det räcker, kontrade motivatorn. Jag ska inte köra slut på mig…
– Fast du lovade dig själv att så länge det funkar med tidigt yogapass på fredagar så ska du köra det, sa disciplinen.
– Fast jag har ju inte bokat på passet…
– Gör det då!
– Det kanske inte finns platser kvar… eller ja, jo det gör det ser jag…
– Så! Upp och dusch då! Så du vaknar. Sen är du nästan halvvägs.
– Ja ja ja…
Och så stod jag där.
I duschen.
Och vaknade till.
Och bokade på passet.
Och fixade min kaffe.
Och tog ryggan över axeln och gick.

Disciplinen vann.
Denna gång.
Och jag ska göra mitt bästa för att piska fram den varje gång det behövs.
För jag vet att det kommer att behövas.
Jag känner mig själv.
Att vänta på motivation är bästa sättet att inte få något gjort.
Just nu finns den.
Motivationen.
Ja, utom i fredags morse kl 06:00…
Men den är flyktig.
Om ett tag kommer den att krypa in i ett mörkt hörn.
Och gömma sig.
Då är det bra med rutiner.
Och löftet jag gett mig själv.
Och disciplinen.

– Vi tar stången som väger 15 kg och 5 kg på varje sida. 25 kg. Det klarar du, säger Alexia, PT:n.
Sen visar hon mig hur jag skulle lyfta för att inte skada mig.
Jag böjer mig ner och greppar stången.
Svankar och håller stången tätt mot underbenen som hon säger.
Lyfter försiktigt uppåt.
– Nej, det här går inte! Det är alldeles för tungt, säger jag och släpper ner de små cm jag lyft.
– Tror du verkligen det, säger Alexia. Jag tror du klarar det.
Jag tittar på henne.
Överväger med mig själv.
Och så böjer jag mig ner igen.
Greppar stången.
Och lyfter.
3 x 12 repetitioner.
– Se där! Jag visste att du skulle fixa det, säger hon.
Och idag ”persade” jag på marklyft!
Idag lyfte jag 35 kg den sista repsen!
Från 25 till 35 kg.
Det var tungt.
Det såg jag på filmen jag tog på mig själv.
Knäna faller in något.
Det har de en tendens att göra för mig när det blir jobbigt.
Får jobba på det.

Det är sådana här dagar som lyfter mig.
Som gör att motivationen ligger på topp.
Jag är noga med att skriva upp kg och reps.
På alla övningar jag gör.
Då ser jag från gång till gång.
Och motiverar mig själv att lyfta lite mer.
Lite tyngre.
I början var jag ”rädd” för vikterna.
För tyngden.
Rädd att den skulle skada mig.
Nu har jag lärt känna den i förhållande till mig kropp.
Nu ser jag den som en utmaning.
Lite mer.
Lite tyngre.
Ja jäklar!
Att det skulle vara så roligt att styrketräna!

Jag hinner inte mer än sticka näbben ur flygbussen innan jag känner de första dropparna.
När jag når backen upp mot hemma regnar det ganska kraftigt.
Men det upphör snabbt.
Och innan jag hunnit packa upp allt så är det över.
För den gången.
Sverige denna sommar har inte visat sig från sin bästa sida.
Men när jag är ute på en kvällspw så kommer jag på mig själv med att njuta av svalkan.
Ja faktiskt.
Innan dess har jag gjort mitt gympass hemma.
På mattan.
Med filten under.
Saknar terrassen.
Och ljudet av flygplanen.
Men detta är bra också.
Och nu längtar jag till gymmet.
Till vikterna.

”Reducera fett & bygg muskler”.
Så står det i de sponsrade inläggen det dräller av på mitt IG och FB.
Antagligen för att jag lyssnar på poddar om träning.
Och hälsa.
Och kost.
Har alltid tyckt det är intressant.
Och ännu mer nu.
Jag har inte kunnat låta bli att svara i kommentarsfälten:
”Det finns ett sätt att reducera fett: ät mindre än du gör av med.
Och det finns ett sätt att bygga muskler: träna dem.”
Finns det människor som på allvar tror att det går att göra på andra sätt?
Att det funkar med en ”maskin” på magen?
Eller någon kräm som ”bränner” bort fett?
En maskin som ”vibrerar” för att bygga musklerna?
Snälla!!
Betala inte för sån skit!
Då finns det mycket vettigare saker att lägga pengarna på.
På ett gymkort tex.

Det är nog många som önskar att det funnes enklare sätt.
Ett piller.
En maskin.
En kräm.
Ledsen att krossa de förhoppningarna.
Men så funkar det inte.
Har aldrig gjort.
Hade det gjort det så fråga dig varför det finns människor som lider av övervikt…
För enda sättet att gå ner i vikt är att ha ett kaloriunderskott.
Det finns ingen annan väg.
Och går jag inte ner i vikt har jag inget kaloriunderskott.
Så enkelt är det.
Att påstå att det skulle finns andra sätt är att ljuga.
För mig själv.
Och det blir ju inte särskilt bra..
Om det är vikt jag vill tappa.
Just de här annonserna gjorde mig irriterad.
Så pass att jag kände behöv av att skriva om det här.
Tycker det är pinsamt av de kliniker som marknadsför detta.

Jag har alltid gått långa PW.
Innan det sprang jag.
Men det bygger inte muskler.
Det är cardio.
Det ger kondition och tränar hjärtat.
Och är lika viktigt.
Men med ålder kommer behov av att bygga mina muskler för att hålla.
Och just nu är jag motiverad.
Tycker det är roligt.
Men det kommer att ändras.
Det vet jag.
När det är mörkt och kallt därute.
Då ligga kvar under det varma täcket är mycket mer lockande.
Då kommer det att krävas disciplin.
Mycket disciplin.
Jag vet att jag har det.
Måste bara kunna plocka fram det då.
Så nu bygger jag rutiner.
För att snabbare kunna piska fram disciplinen.
När den behövs.
För den kommer att behövas…
Och nu har jag gett ett löfte till mig själv.

Jag har hittat en bra podd som jag lyssnat på under mina pw’s.
”Träning utan trams” med Jonathan Fogelberg.
Mycket bra!
Mycket inspirerande!
Har lyssnat igenom hela nu.
Och kan varmt rekommendera den.
Framför allt om du gillar raka puckar.
För det är detta.
Hyfsat korta och koncisa avsnitt.
Väldigt rakt på sak.
Inget ”tramsande”.
Han vet vad han pratar om.
Han finns också att följa på IG: jonathanfogelberg
Så även hans flickvän: majawestlin
Båda mycket inspirerande.
Om du är intresserad av träning och kost.

Jag är sommarbarn.
Född när den är som tyngst.
Djupast.
Varmast.
Kanske är det därför jag alltid söker mig dit.
Till sommaren, solen och värmen.
Idag fyller jag år igen.
För 60:e gången.
Den 21.915:e dagen på jorden.
Den 27:e juli 2023.
Och jag tillbringar den nere i Nice.
En plats på jorden som kommit att bli mitt andra hem.

Det känns konstigt att fylla 60.
Eftersom jag fortfarande är 35.
För inuti mig är jag det.
Och jag tror många kan relatera till den känslan.
Men jag har inga problem med att bli äldre.
Det är som det är med det.
Inget jag kan påverka.
Jag fyller gärna ett år till.
Vad är alternativet liksom…
För mig är det mer en fråga om vad jag gör med de där åren.
Oavsett jag är 35 eller 60.
Och jag har älskat alla de olika åldrarna.
Bär dem i mig.
De har format mig till den jag är idag.

Så vad förväntas av en 60-åring?
Allvarligt talat så struntar jag nog i det.
För med ålder kommer frihet.
Frihet från måsten.
Och från andras åsikter.
Men jag kan nog konstatera att det inte förväntas att leva som jag gör.
Utan fast anställning.
Utan man och barn.
Utan fast förhållande.
Trots detta är jag fullt kapabel att försörja mig.
Min ekonomi har aldrig varit bättre.
Jag har aldrig ångrat det faktum att jag inte skaffat barn.
Tvärtom.
Jag är glad att jag följde min egen magkänsla där.
Älskar min solitära tillvaro.
Och alla vänner som finns i den.
Och män, ja, det råder ingen brist på dem heller…

Att vara 60 är att vara på en bra plats.
Jag är frisk och stark.
Har designat mitt liv så som det passar mig.
Jag har mycket kvar som jag vill göra.
En del kommer att bli gjort.
Annat inte.
Just denna födelsedag valde jag att tillbringa här nere.
Vandrandes utmed Medelhavet.
Med svett på ryggen.
Och ett tunt lager salt över huden.
Med cikador som sjunger.
För nu är det över 25 grader varmt.
Med mina gympass, som min PT försett mig med, på terrassen.
Varje morgon.
Med kaffekoppen inom räckhåll.
Och det susande dånet från planen som lyfter över havet.
Med en rosé piscine i Vieux Nice
Där det luktar skaldjurspasta.
Och tryffel.
Och varma huskroppar i de smala gränderna.

Så att vara 60 är att vara på en bra plats.
Jag är trygg i  mig själv.
Har både självkänsla och självförtroende.
Låter ingen sätta sig på mig.
Och jag kan lösa det mesta.
Jag vet att jag kan gå vidare.
Det har jag redan gjort många gånger.
Jag har bytt arbeten.
Och adresser.
Ändrat riktning i livet många gånger.
Och haft otaliga kärleksaffärer.
Lämnat och blivit lämnad.
Jag är en rastlös själ.
En känslomässig vagabond.
Jag lämnar.
Jag kan inte stanna i något som inte är bra.
Må vara kärleksrelationer, affärsrelationer eller vänskap.
Ställen, arbeten eller uppdrag.
Funkar det inte, då går jag.
Många säger man ska kämpa.
Jag undrar varför?
Jag håller inte på och ”kämpar”.
Funkar det inte så släpper jag.
Varför slösa tid?
Varför slösa kraft?
Båda är för dyrbara för det.

Och det är just det jag tycker är det jobbigaste med att bli äldre.
Att känna att tiden jag har blir kortare.
Att det ligger fler år i det undre timglaset än i det övre.
Det packar in liksom.
Jag tänker ibland på de där människorna som inte längre finns kvar i mitt liv.
Inta bara de som dött.
Det är ett naturligt avsked.
Sådana som inte går att undvara med åldern.
Nej, jag tänker också på de som jag slutade umgås med.
Där vi växte ifrån varandra.
I antingen kärlek eller vänskap.
Men det är väl så det är i livet.
Jag tror inte vi är skapta för att leva med en person hela livet.
Inte heller för att arbetat med en sak hela livet.
Men det är väl så jag funkar.
Och inser att jag bara spelar huvudrollen i filmen om mitt liv.
Alla andra spelar den i sitt.

Nu sitter jag här.
I den ljumma Nice-kvällen.
Och minns mina år här nere.
Då när jag var nyss fyllda 20.
Minns människor jag träffade.
Men minns inte längre hur jag tänkte då.
Vad jag hade för planer för mitt liv.
Min framtid.
Det har bleknat bort.
Och det spelar igen roll längre.
Det blev som det blev.
Jag hamnade där jag är idag.
Och det har blivit precis så som det skulle bli.
Nu följer resten.

Kastar mig ut i solen på balkongen.
Juli har varit oerhört snål med sol och värme.
Men idag når tempen 20 grader.
Halleluja!
Detta som skulle bli en så varm och torr sommar…
Istället hittar jag träningsrutiner.
Mellan regnskurarna.
Söker upp motivationen.
För den hittar inte mig.
Den måste tvingas fram från skrymslen där den gömt sig.
Det är som med inspiration.
Ska du vänta på den… ja då får du vänta.
Den visar sig sällan.
Men den kommer när du tvingar fram den.

Men nu är det inte träning jag ska prata om.
Jag tänkte fortsätta fundera runt skillnaderna mellan lång- och kortflighter.
Med fokus på serviceupplägg.
På SAS flög jag många olika typer av flighter.
Där fanns ju flera olika typer.
Korta, mellan och långa.
Ja, inte långa som när jag flyger till Thailand.
Men Las Palmas och charter runt Medelhavet.
Det var så långt jag flög där.
Så jag tänker att jag tar en riktigt SAS-kortis.
Och så jämför jag den med en TUI-lång.

På charter är det mat.
Mer på långa än på korta charter.
Men det är alltid mat att hantera.
Och det är alltid en hel del specialmat, dvs vegetariskt, glutenfritt, laktosfritt, barn osv.
Position 1R eller 4L har köksansvar.
De måste snabbt få koll på att den mat som ska vara lastad faktiskt är det.
Ju mindre spec, desto enklare.
Så klart.
I premiumklass ska alla ha mat.
Det är enklare än ekonomi.
Där sitter inte heller lika många passagerare.
Jag jobbar alltid med en tjock svart tuschpenna i fickan på mitt förkläde.
Med den märker jag upp på vilket säte ”specen” sitter.
Detta brukar man försöka få gjort medan passagerarna boardar.
Men sen flyttar folk runt inom sitt resesällskap.
Och så det stämmer det med det som står i våra ipads.
Men det löser sig.

På SAS när vi flög inrikes/Norden var det ofta ingen mat alls.
De som reste i Plusklass hade mat inkluderat.
Frukost fram till 09:00 och efter det en polarrulle.
På korta turer.
Som ARN-GOT.
Där var det fokus på dryckesservering.
Jobbade jag bak så var det ovanligt med förbeställd mat.
Hade jag en tur ARN-GOT och planet var fullt, då gick det undan.
Vår effektiva arbetstid på en sån flight var ca 25-30 minuter.
Så fort bältessignen släcktes så satte vi fart.
Kavaj av och serveringsförkläde på.
Vagnen ut för att preppas.
En fixade boxarna som står ovanpå vagnen.
Muggar, mjölk, socker, servetter.
Den andre fixade kaffe och te.
Ut och servera och sälja.
Tillbaka till galleyet.
En plockade av vagnen och den andre waistade.
Den egna koppen kaffe dracks under tiden man höll på att preppa på.
Och preppa av.
I bästa fall hann man springa på toa också…
Och sen var det sign på.
Kolla att allt är latchat och låst i galleyet.
Ut och kolla kabinen.
Passagerarna säkrade.
Nödutgångar oblockerade.
Allt undanstuvat som ska vara.
Sen sätter vi oss.
Bälte på.
Rapportera till purser; cabin and galley checked.
Och sen landar vi.

En långflygning är annorlunda.
Men även om vi har tid så måste det vara effektivt.
Position 4L och 4R preppar drinkvagnarna.
Och ser till att ugnarna med maten sätts på.
Positioner 2 och 3 säljer hörlurar och delar ut beställningslistor till taxfree.
Här är det två gångar i planet.
Vi börjar servera från de fyra hörnen.
När vi börjar bli klara går 4:orna ner och ser till att barnmaten ställs fram för servering.
Under tiden som passagerarna boardade har 4L och 4R redan märkt upp specen med säte.
När dryckesvagnarna kommer ner tar de emot dessa och skickar ut kollegor på båda sidorna med den uppmärkta barnmaten.
Man försöker sätta maten på ”rätt” sida och i radordning för att det ska underlätta och gå snabbare.
Medan barnmaten går ut förbereds resterande specmat.
På samma sätt.
Rätt sida och i radordning.

Nu är barn och spec ute och klart.
Då är det dags för all övrig mat.
Spec och barnmat bär man ut för hand.
Nu körs hela vagnarna ut i gångarna.
På de främsta brickorna är redan maten placerad.
De andra cocotterna ställs i boxar ovanpå vagnarna.
Alla har sin Ipad med sig för att se var de som beställt mat sitter.
Under tiden plockar 4L och 4R av dryckesvagnarna.
Och förbereder kaffe och te i galleyet.
Och brickor med mjölk och socker.
När vagnarna kommer ner tomma väntar vi en liten stund.
Så de hinner äta färdigt.
Sen serveras kaffe och te två gånger.
Och mellan dessa dryck- och matmoment waistar vi regelbundet.

Nu är det dags att samla in.
Vagnarna ut igen.
Nu gäller det att få in maximalt på samma sätt som det kom.
Utrymmet är begränsat i våra galleyn.
Så att samla in på ett ”bra” sätt är viktigt.
Det blir mycket skräp.
Väldigt mycket.
Jag försöker alltid att tänka på att stapla muggar.
Att klämma ihop plåtburkar.
Att ta luften ur plastflaskor.
Göra det så litet det går.
För att få maximalt med plats i våra begränsade ”waistar”.
Det tjänar oss mot slutet av flighten när det börjar bli trångt.
För när vi landar måste allt vara undanstuvat.
Inget får ligga löst.

När är det vår tur att äta.
Vi har satt in maten i ugnarna så den svärms medan vi waistar.
Metallådorna/skåpen plockas ner och vänds på högkant.
Detta är våra ”stolar”.
Och där sitter vi med brickorna i knät och äter
Efter det ska halva crewet upp i crewresten för sin vila.
Den andra halvan jobbar vidare.
Är det natt så är det lugnt.
Då sover de flesta.
Är det dagflygning är det annorlunda.
Då är det många som kommer till galleyet för att handla.
Eller plingar för att vi ska komma till dem.

Men vi har också taxfreevagnen som ska ut en sväng.
Och vi ska ta betalt för taxfreevarorna som är beställda och levererade till respektive säte.
Gruppen som är kvar kan passa på att få all pre-pack klar.
Pre-pack är de förbeställda taxfreevarorna som levererats till sätet.
Gruppen som har första vilan måste se till att maten för andra serveringen är klar när vila nr 2 kommer ner.
Och att dryckesvagnarna står klarar att köras ut direkt.
Vid andra servering får alla mat.
Det är som en enkel frukost som serveras då.
Och sen ska det waistas.
Och samlas in brickor.
Så även om vi är i luften många timmar så är det ganska maxat.
Det är många moment som ska göras.
Det är arbetsmoment på ett helt annat sätt än när man flyger kort.
Det blir ett helt annat jobb.
Den lugna stunden är den i crewresten.
Jag har saknar livet där uppe.
Nu längtar jag tillbaka.
Till en evigt blå himmel.
Och en sol som alltid skiner.
Ja, om det inte är nattflygning då…
Men till det är dags igen piskar jag in träningsrutiner.
Och tvingar motivationen att komma fram.
Varje dag.

Det ligger confetti i badkaret.
Och det hänger ett genomskinligt regnskydd av plast på tvättlinorna över badkaret.
Det faller mer confettibitar när jag rör det.
Gudrun är nere och jobbar sjuksköterska på Coldplay.
Nu ligger hon på min soffa och har sovit där i natt.
Jag drar på mig träningskläderna.
Vinkar hejdå på en stund och piper iväg ner till Fysiken.

Kör ett av de tre pass jag fått i min app.
Det med marklyft.
Det tycker jag var det roligaste.
Måste säga åt min PT, Alexia, att jag vill ha mer övningar som den.
Kämpar mig igenom.
När jag är klar susar det i öronen.
Pulserande.
Rytmiskt.
Hörs inuti huvudet.
Är glad att jag valde att börja på Fysiken.
Trivs redan bra med stället.

Hemma tar jag en dusch.
Fixar en ny kaffe och hoppar upp i fåtöljen.
Gudrun och jag arbetade ihop på SAS.
Så vi har flugit mycket short haul.
Ingen av oss flög långt där, på SAS.
Och vi har alltid mycket flyg att prata om.
– Vad tycker du är den största skillnaden nu när du flyger långt? undrar hon.
– Oj, det är mycket som blir väldigt annorlunda, svarar jag. Det blir ett helt annat arbete.
– Vad tycker du är mest positivt och vad är minst bra?
Jag funderar en stund…

Det första jag kommer att tänka på är att schemat blir ”luftigare”.
Jag tittar på hur det såg ut i januari.
Jag hade 10 lediga dagar och 5 standbydagar som jag inte kom ut på.
Mao 15 dagar att göra andra jobb på.
Februari gav mig 12 lediga och 0 standbydagar.
Standby låser mig hemma.
Men kommer jag inte ut ger det mig möjlighet att jobba ifrån med annat.
Och det passar ju mig med mina andra uppdrag.

En typisk slinga long haul kan se ut så här för mig:
Dag 1: Flygs över till Helsingfors med kollegor från Göteborgsbasen.
Träffar den andra halvan av crewet, och piloterna, som kommer från UK.
Äter och sover på hotellet vid flygplatsen.
Dag 2: Flyger ut från Helsingfors till Phuket. Flygtid ca 12 timmar.
Dag 3: Landar i Phuket.
Tiden är då 6 timmar före vår tid, dvs landar jag på morgonen där så är det natt i kroppen på mig.
Dag 4: Flyger hem till Europa efter ca 24–26 timmar, eller längre, i Phuket. Ibland har vi två eller tom tre nätter på destinationen. Sover på hotell i UK.
Dag 5: Flygs hem till Göteborg.

Samtidigt gillade jag intensiteten som var när jag flög short haul.
En slinga då, på SAS, kunde se ut så här:
Dagen innan slingan börjar tar jag tåget upp till Sthlm på eftermiddagen.
Behöver komma tidigt i säng.
Detta är en slinga med tidiga morgnar.
Dag 1: upp och skaka liv i tuppen, snabbt fixa sig och sedan till Arlanda för att jobba.
Briefing, boarding och en ToR Luleå.
Mealstopp på Arlanda.
ToR Göteborg och sedan enkel Oslo.
Lång maxad dag.
Sova i Oslo.
Dag 2: Sovmorgon. Briefing i bussen till Gardermoen.
Enkel till Arlanda.
Mealstopp.
Enkel till Göteborg.
Sova där.
Dag 3: Upp i ottan och flyga en charter ToR till Grekland.
Sova i Göteborg.
Dag 4: Flyga passiv till Arlanda på förmiddagen.
Mealstopp där.
Sen ToR Luleå.
Sova i Sthlm.
Dag 5: Sista tidiga morgonen. Flygbussen till Arlanda.
Briefing och boarda för en ToR Nice.
Slingan och dagen över strax efter lunch.
Ta första bästa plan hem till Göteborg.
Mission completed.

En short haul på Tui ser helt annorlunda ut.
Eftersom det är charter går det inga ”korta” turer på samma sätt som det gjorde på SAS.
Här kör jag två leggar.
Och dessa kan vara allt mellan ca 9 till 14 timmar beroende på destination.
Även kort charter är mycket runt mat och serviceupplägg.
Fler passagerare beställer mat på charter helt enkelt.
Och det blir mer drinkservering.
Det var detsamma på SAS.
Men där fanns också den andra typen av short haul som var med inrikes/Norden.
Leggar mindre än en timma.
Som Sthlm-Gbg.
Den är bara 45 minuter.
Och då försvinner ca 15-20 minuter från serveringen.
För när vi lyfter och landar sitter vi bältade.

Jag du fattar.
Det är en helt annan intensitet och puls på short haul.
Det blir maxade dagar.
När jag flyger långt är det två långa leggar.
De är intensiva, men inte på samma sätt som korta leggar.
På de långa sträckorna är det mycket runt maten och serveringsupplägget.
Det blir inte detsamma på kort.
Där är det ett on-going jobbade med dryckesserveringen på ett helt annat sätt.
Vagn ut och vagn in.
Preppa och fylla på.
Men det fortsätter jag att berätta om i nästa inlägg.
För jag inser att jag inte får in mer här just nu.

Det är dags för dagens träningspass.
Idag blir det bara powerwalk.
Kroppen behöver lite återhämtning.
Jag försöker att aldrig bli för hard core.
Andra kanske tycker jag är det.
Men det tycker inte jag.
Jag tillåter mig att virvla runt lite.
Som igår…
När vi drack cava.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag köper gymkort.
Men nu är det gjort.
Igen.
Jag brukar inte gilla att träna på gym.
Ändå har jag börjat.
Igen.
Har gett mig själv detta i 60-årspresent.
Jag gav mig en piska.
För det är bara att konstatera…
Ju äldre jag blir desto viktigare med träning.
För jag vill ha klipp i steget och rak rygg så länge det går.
Och då finns det inga genvägar.

Så nu står jag här med ett gymkort.
Och en PT som jag ska träffa totalt 5 gånger.
Tillsammans ska vi lägga upp tre olika program.
Då har jag att växla mellan.
Jag väljer Fysiken.
Av flera olika anledningar.
Det ligger ett par minuters gångväg från mig.
Där är snyggt och fräscht.
Inga ”kvinnorum” eller andra dumheter.
Här tränar alla tillsammans.
Och så har de dagkort.
Det kostar mig enbart 235 kr/månad.
Då får jag träna mellan 06:00 – 15:30
Det gäller enbart på en anläggning.
Och jag binder mig på ett år.

Jag älskar ju mina PW.
Att stänga in mig mentalt med musik, bok eller podd.
Få luft och rörelse.
Men det bygger inte muskler.
Och det behöver jag.
När jag är ute och går kan jag ibland få ont i ryggmusklerna på nedre vänstra sidan.
Jag har upptäckt ett sätt att komma till rätta med det.
Men jag är rädd att det inte kommer att räcka på sikt.
Jag gör 50–100 squats varje morgon.
Och sedan ställer jag mig med raka ben och lägger händerna i marken.
Draaaaar ut musklerna i ryggen.
Står så ett tag.
Jag gör detta varje morgon.
När jag fuskar får jag nästan alltid ont.
Jag behöver stärka både mage och ryggmuskler för att komma till rätta med det.

Min PT tycker jag behöver explosiv träning.
Jag har för mycket energi för att bara köra maskiner.
Tycker hon.
Nu ska det bli bänkpress, hantlar och marklyft.
Säger hon.
Vi har inte kommit dit än, men jag ser fram emot det.
Det ska bli kul.
Jag signar upp mig för ett yogapass.
Fredag morgon 07:30.
Vi är fyra i gruppen.
Det är solhälsning, hunden, krigaren, trädet…
Får feeling och anmäler mig till passet kommande fredag också.
Till dess ska jag träna lite på balansen hemma.
Är lite svajig tycker jag.

Något jag hållit på med ett tag är periodisk fasta.
Har väl inte varit slavisk.
När jag flyger funkar det inte.
Då måste jag äta på ett annat sätt.
Men när jag är ledig brukar det vara så jag äter.
Jag är lite mer noga nu.
Kör 16:8
Fastar 16 timmar och kan äta under 8.
Mitt matfönster är mellan 12:00 – 20:00.
Jag tror det är viktigt att låta kroppen vila från mat.
Inte hålla på och småäta flera gånger under dagen.
För det är faktiskt inte farligt att vara hungrig ett tag.

Jag vill hålla i många år till.
Då måste jag jobba på det.
Vettig vanor.
Med träning och mat.
Frisk luft och rörelse.
Att känna att jag blir starkare.
Att jag håller formen.
Det är moroten.
Den som hänger i änden av piskan.
Men samtidigt måste jag få ha roligt.
Fixar inte att vara för strikt.
Jag måste få dricka vin med mina vänner.
Gå ut på krogen.
Sitta i soffan med en bra serie.
Eller ett spel på iPadden.
I flera timmar.
Vara riktigt lat emellanåt.

På håll hör jag kyrkklockor.
Påminner mig på något sätt om barndom.
Ljudet som kom över sjön.
Nu kommer det mellan stenhusen i en varm midsommarstad.
Sätter på P4 Göteborg.
Melodikrysset.
Det får stå och skvala i bakgrunden.
Fixar mig ytterligare en kopp kaffe.
Tittar ut över det lilla Jaktslottet medan vattnet kokar upp.
Lugn midsommar i stan.
Med underbart väder.
I kylskåpet finns tre sillburkar.
Och kallrökt lax.
Små runda fina färska potatisar.
Och jordgubbar.
Och vin.
Och cava.
På köksbänken står dill och gräslök i sina små krukor.
Jag har precis det jag behöver just nu.

På morgonen går jag ut och pw:ar.
Duschar.
Dricker kaffe.
Fixar over-night-oat som får stå och dra sig.
Tjockna.
Bli redo för att äta.
Sen börjar jag.
För jag ägnar midsommarhelgen åt att röj.
I skåp, garderober och lådor

Börjar med köket.
Köksskåpen och skafferiet.
Besticklådan och redskapslådan.
Kylskåpet och frysen.
Det är inte mycket jag slänger.
Redan väldigt bantat.
Nästan bara det jag verkligen behöver.
Men det smyger sig in en del.
Eller snarare blir kvar.
Sparas.
Tittar på de fyra cocktailglasen.
Inser att de inte använts under de år jag bott här.
Snart 6 år alltså.
De ska bort.
Och så ska jag köpa fler vinglas.
Det är det som används.

Fortsätter med badrumsskåpet.
Plockar ut allt.
Tar det till köket.
Och börjar granska produkt för produkt.
Läppstiften, alla utom ett, åker i soppåsen.
Jag använder aldrig läppstift.
Tycker jag ser gammal ut med läppstift.
Det passar inte på mig.
Blicken fastnar på mina otaliga flaskor med duschgéléer…
Och bodylotions…
Guilty pleasures.
KAN inte låta bli att köpa.
Allt som är dofter…
Ett av köksskåpen är smockfullt med doftljus och doftpinnar…
Men tro inte att jag bara köper på…
Jag är kräsen med vad jag gillar i doftväg.

Paula och jag åker till Ikea.
Jag ska bara ha vinglas och en vattenkanna.
Min har fått ett hål och läcker vatten varje gång jag ska vattna.
Det slutar med två påsar…
Ett par kaktusar, en stekpanna, en badrumsmatta…
Men mest förvaringsboxar.
Har redan en hel del.
Men inser när jag går mellan hyllorna i det enorma varuhuset att det saknas några.
T.ex. en till mina duschmössor…
Ja, jag vet!
Skämmigt!
Varje gång jag är på hotell så plockar jag med mig den lilla duschmössan i plast…
KAN inte låta bli.
Och jag använder dem.
Varje dag.
Har nog 30-40 st…
Vi har alla våra ”lik i garderoben”.

Nu står kläderna på tur.
Har redan två Ikeapapperspåsar fulla med sådant som ska till Erikshjälpen.
Och det kommer bli mer.
Så renset är inte slut.
Det kommer att fortsätta.
Har ju ”kontoret” också.
Och källarförrådet.
Där vet jag att det finns en liten låda med mina ”elevdagböcker” från högstadiet.
Fullklottrade med killnamn.
Och massa floskler från tonåren.
Ska ta mig en titt och sedan ska de bort.
De har legat där alldeles för länge redan.
Från en tid som aldrig kommer tillbaka.

Det finns inte mycket som är så befriande och lugnande för sinnet som att få rensa.
Röja och slänga.
Att ha få, men vettiga prylar.
Att ha ordning hemma.
Att allt har sin plats.
Jag vet för jag hamnade i ett förhållande där min partner var tvärtom.
Och det är extremt påfrestande om du har behov av ordning.
Som jag har.
Glömmer aldrig den bajsbruna trasmattan…
Som hans mormor hade vävt.
Som låg i en plastpåse i källaren.
Som inte fick slängas.
Som aldrig användes.
Som aldrig kom till glädje.
Men ligga hopvikt i en plastpåse, det skulle den…

Vissa människor ger dig energi.
Och inspiration.
Andra plockar den.
Suger ut den.
Jag har träffat två vänner under mina dagar här.
Så olika.
Så givande.
På helt skilda sätt.
Visar vägar att gå.
Eller inte.
Nu sitter jag på planet hem.
Med idéer.
Och inspo.

Jag kommer att börja flyga igen i mitten av november.
Så ser planen ut.
Det ger mig tid att renovera mitt badrum.
Och garderoben.
Och hallen.
Och måla om lägenheten.
Men jag ska börja med en rensning.
Igen.
Jag flyttade tre gånger på fyra år.
Då, när jag var i det där miserabla förhållandet.
Det goda det förde med sig var att jag gjorde gradvisa rensningar.
För varje flytt blev det färre och färre grejer.
Och trots att jag inte shoppar.
Eller håller på och köper prylar.
Så växer det i hörnen.
Nu ska det rensas igen.
Tänker jag.

Jag sitter ensam ute i pation.
Den lilla innergården.
Hemma hos Petra.
Den kan inte ens anas från utsidan.
Den är bara en vit, ganska stor, plåtdörr.
Som en garagedörr ungefär.
Hennes fåglar tjattrar högt.
Ljudet är jobbigt.
Vill ha tystnad.
Och ljud jag själv väljer.
Eller stadens, byns, ljud på håll.
Detta blir för mycket.
Men de är fina.
En av honorna ruvar på sina tre små ägg.
Hade velat se ungarna.
Men de kommer inte att kläckas förrän jag är hemma igen.

Jag tar en tur genom byn.
Felanitx är inte stort.
Här bor ca 18.000 själar.
Jag hittar en trappa som går uppåt.
Den måste jag ju ta.
Jag är helt ensam.
Möter inte en människa när jag tar mig uppåt i värmen.
Kommer till slut till en liten kyrkobyggnad.
Den är inte i bruk.
Utsikten är vid.
Jag ser hela byn nedanför mig.
Det är inlandet.
Jag kan inte se vatten.

Det finns ingen annan väg ner än den jag tog upp.
Så jag går tillbaka.
Fortsätter genom byn med de grå och beige fasaderna
En del slitet och nött.
Annat underhållet.
Jag gillar den där patinan som tiden ger.
De slitna dörrarna.
Den nötta färgen.
På torget slår jag mig ner på ”Cristalen”.
Messar Petra som sitter hemma och jobbar.
Hon tar hunden och shoppingkorgen och kommer.
Vi en gin och tonic.
Under markisen.
I skuggan.
Handlar mat och går tillbaka hem och äter.
Ljum kväll.
Vitt vin med isbitar.
Och pratar och pratar och pratar.
Till sena kvällen.

Från bussfönstret ser jag olivodlingar.
Små getter hoppar runt på den torra marken under de knotiga träden.
Hus och murar av beigefärgad sten.
Det tar en timma in till Palma.
Där hoppar jag av.
Och mötas av Mallan.
Vi går till Palmas gamla stadsdelar.
Där har hon bokat bord.
Beställer fyra mindre rätter.
Som vi delar på.
Och dricker cavasangria.
Lite rosa i tonen.
Med smak av grape.
Sen går vi upp till hennes lägenhet.
Sitter på balkongen medan solen går ner.
Och pratar och pratar och pratar.

Flyger med Swiss Air hem.
Mellanlandar i Zürich.
Äter lite.
Luktar på parfymer.
Hittar ett ställe med udda parfymhus representerat.
Där fastnar jag.
Planet är försenat en timma.
Tur jag har Succession på iPaden.
Göteborg är massor av folk trots att klockan är nästan 01:00.
Juninatten är ljum.
Och Metallica är i stan.
Älskar konserter mitt i stan.
Allt liv det för med sig.
Det är med en skön feeling jag går hemåt.
Med min väska på släp.
Och min inspo i huvudet.
Nu finns ingen mer resa inplanerad.
Kanske måste ändra på det…

– Se nu kommer den lilla flugsnapparhonan igen.
Mamma pratar alltid om sina fåglar.
– Och den där hackspetten, den är jag så galen på! Den kommer och pickar på holken och då tror ungarna att de ska få mat och sticker ut sina små näbbar och då tar han dem!
– En gång fastnade den i buren av nät och då tänkte jag att nu tar jag den! För det hade jag kunnat. Den var helt instängd där och kom inte ut. Den skrek så gräsligt! Hel psyko var den när den inte kom ut. Men så tänkte jag att den har kanske ungar som väntar på den… Men jag slog lite efter den för att straffa den. Men sen lät jag den komma ut fast jag piskade till den lite på stjärtfjädrarna när den tog sig ut i det lilla hålet.
Vi sitter i junivärmen i skuggan på hennes altan.
Det klingar svagt från de små vindspelen hon har hängande strax utanför.
Inifrån hallen slår klockan.
Jag dricker kaffe.
Och mamma pratar om sina fåglar.

Jag öppnar kylskåpet.
Hittar en bit onsalakorv.
Skär en skiva.
Lägger den på det hembakta brödet.
På köksbordet står en bukett liljekonvaljer.
Lukten från dem känns svagt där jag står.
Älskade doft.
Barndom och skolavslutning.
Precis som smaken av brödet.
Och korven.
Barndom.

Allt är sig så likt.
Förutom att vi blivit äldre.
Mammas fingrar är sneda av artros.
Mitt hår börjar bli grått.
Pappa är borta sedan länge.
Nu är det Kenth som finns vid hennes sida.
Särbon.
På väggen i hallen hänger studentfoton på oss tre syskon.
Så längesedan nu.
Minnen som drunknat i åren som flutit förbi.

Landsvägen slingrar sig genom grönskan.
Och de små samhällena.
Genom ett sommargrönt junilandskap.
Med blå himmel.
Och mjuk sol.
På väg till studentfest.
I min barndoms by.
det som en gång var hemma.
Jag känner alltid ett slags vemod vid försommar och skolavslutningar.
Mitt ibland all glädje.
Och alla förväntningar.
För ett är säkert…
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Det kan jag se nu när åren packat in under mig.

Jag står en bit ifrån och betraktar.
Nere vid ån i partytältet är det fullt med folk.
Musiken hörs tydligt.
Det är upptempo.
Många som dansar.
Andra står utanför och pratar.
Skratt och sorl.
Och det där vemodet som klämmer till.

Jag fick beskedet idag.
På mail.
Att jag är välkommen tillbaka till TUI för vintersäsongen 23/24!
Så glad för det!
Så i november är det dags att sätta på mig vingarna igen.
En vinter med Thailandspendlande väntar.
Och jag känner mig så oerhört glad för det.
Tacksam.
Att jag hamnat på en så bra plats i livet.
Något jag inte planerade när jag tog studenten.
För en evighet sedan.
Och just nu vill jag inte vara någon annanstans.
För här är livet fint.

Mammas citronträd bär frukt.
Trots att det är juni.
Den uppstoppade fågeln på sin pinne börjar se lite luggsliten ut.
Klockan i hallen slår igen.
Vi sitter kvar därute på altanen.
– Ja nu ses vi inte förrän till jul kanske, säger mamma.
– Kanske, säger jag. Vi får se hur mitt decemberschema ser ut. Förra året var jag ju i Thailand över jul.
– Ja det var du ju. När får du schemat, undrar hon.
– I november, när vi börjar igen.
– Men vi ses ju till min 60-årsfest.
– Ja, just det, säger mamma. Det gör vi ju.
– Och kanske en dag eller två nere i Varberg. Om jag inte ger mig ut på den där flyg- och tågluffen som jag tänkt mig.
Vattenspridarens droppar bildar en regnbåge när solen slår i dem.
En traktor tuffar förbi ute på vägen.
– Nä, vi får väl äta lite lunch innan du åker tillbaka, säger mamma, tar sin urdruckna kaffekopp och reser sig.

Mitt resande har förändrats över tid.
Min kärlek till Nice består.
Sedan flera år tillbaka går jag.
På ett sätt jag inte gjorde när jag bodde här.
Stadsvandringar.
Och hikings.
Jag lär känna en stad, ett område, på det sättet.
Och trots att jag aldrig riktigt lämnade Nice så upptäcker jag nytt.
Hela tiden.
För staden förändras.
Byter skepnad.
Utvecklas.
Och det gör jag också.
Nice blev staden jag aldrig kunde lämna.
Den blev mitt andra hem.

Planen lyfter i en aldrig sinande ström.
Deras susande dån rullar som vågor över ljudvallen.
Som åska på långt håll.
När de svänger höger ut över Medelhavet.
Det ljudet är mitt Nice-soundtrack.
Med min frukost på morgonen.
Eller mitt glas rosé på kvällen.
Från Freds terrass.

Om kvällen, i skymningen, tjuter svalorna högt däruppe.
Och duvorna kuttrar i cypresserna.
Syrsorna har inte vaknat än.
Det är inte tillräckligt varmt för dem.
Tempen måste upp i 25-26 grader för att de ska börja gnissla.
Vågorna rullar oupphörligt in över stranden.
Över stenarna, les galets.
Oavsett årstid.
Eller väder.
Det ljudet är evigt.

Jag hör grannarna i huset som vänder solstolarna mot solen.
Gör sig redo för en dag med värme.
Två mil åt öster gör sig formel 1 förarna sig redo för loppet.
Det prestigefyllda.
Som går mitt inne i Monte-Carlo.
Utmed casinon och lyxbåtar.
På den tiden jag bodde här var jag där vid ett par tillfällen.
Då kunde man få biljetter till sittplatser i hamnen för ett överkomligt pris.
Idag är det helt andra summor.

Själv är jag inte speciellt intresserad av loppet.
Inte heller av Filmfestivalen i Cannes som hölls i veckan.
Istället förbereder jag mig för en hiking.
Idag blir de turen runt Cape de Nice.
Och om jag orkar, den runt Cap Ferrat också.
Det ska nog gå.
Inte jättevarmt ännu.

För ett par dagar sedan gick jag en ny hike.
Den runt Cap d’Antibes.
Avslutade i Juan les Pins.
Och tog tåget tillbaka till Nice.
Jag är inte ofta åt Cannes-hållet.
Fredo säger att jag åker till Frankrike när jag korsar floden Var.
Den strax efter flygplatsen.
Nice är väldigt starkt präglat av sitt italienska arv.
Staden har tillhört Frankrike och Italien växelvis.
Men är fransk sedan 1860.

Nice, och Rivieran, är för mig en blandning av enkelhet och lyx.
Här trängs slitna bilar med svindyra lyxåk.
Och de små färgglada fiskebåtarna med de mastodonta yachterna.
Från flygplatsen lyfter en strid ström av privatplan.
Framför allt nu när det är både Formula 1 och Cannesfestivalen.
Jag föredrar det enkla.
De gamla husen.
Den typiska medelhavsarkitekturen.
De trånga gatorna.
Tvätten utanför fönstret.
Kaffe på en liten uteservering.
Vin på en bar utmed stranden.
Eller bland de trånga gränderna i de äldre stadsdelarna.
Vandringar i städerna och byarna.
Eller utmed havet.
På någon trail.
Röd torr jord med sprickor som åldrad hud.
Stenigt och varmt.
Se Alperna som reser sig långt därborta med sina snöiga toppar.
Pinjeträd och ceder.
Lukten av schersmin i blomning
Havet turkost och mjukt.
Och luften doftande av dess sälta.

I Beaulieu sätter jag mig på en restaurang/bar.
Beställer ett glas rosé och en halv liter San Pellegrino.
Har gått i 2,5 timmar.
Har ca 30 minuter kvar att gå innan jag ska uppför berget.
Mot Èze Village.
Det lilla örnnästet uppe på klippan.
Via en trail som heter Sentier de Nietzsche.
Den är inte så lång.
Tar ca 1 timma att gå.
Men den är brant.
Och på sina ställen stenig och dålig.

Men när jag kommer fram är det värt de tunga benen och den svettiga ryggen.
Lilla Èze Village är en dröm.
Det är så pittoreskt.
Så litet.
Med smala gränder och gator.
Kantade med växter.
Det går inte att köra några som helst fordon där.

Jag hittar en liten bar/restaurang.
Och när jag sätter mig, på övre våningen, möts jag av en vy som fullständigt tar andan ur mig!
Det är så vackert.
Jag har St Cap Ferrat till vänster.
Och de ockrafärgade taken nedanför mig.
Ett litet klocktorn rakt fram.
Och två nyanser av blått.
Havet och himlen som en evighet framför mig.

Jag har gått fem olika hikes.
Två var helt nya för mig.
Utöver det blev det stadsvandringar.
Har åkt en del tåg.
Och buss.
Den där tågsträckan mellan Monaco och Nice.
Den jag pendlade regelbundet när jag jobbade på nattklubben i Monte-Carlo ett halvår 1987.
Måste vara en av världens vackraste pendelsträckor.

När planet lyfter ser jag hela den vackra kusten.
Från Nice till Italien.
Uddarna jag har rundat.
Ställena jag suttit på.
Jag har aldrig svårt att lämna när jag ska åka hem.
Tycker det ska bli skönt att få landa hemma.
Sova egen säng och allt det där.
Men att lämna Nice är annorlunda.
Det är mitt hem.
Det också.
Med skillnaden…
…jag vet aldrig när jag får återse.
Och det är det som gör det svårt.
För jag har en del av mitt hjärta här.
I staden jag aldrig riktigt lämnade…