Författare: Helena

Standbyvecka.
Inte utkallad.
Sista suckarna av vintersäsongen.
Snart är den över.
Tre veckor kvar.
Regnet faller mest hela tiden.
Några förvirrade flyttfåglar kommer flygande.
Jag tar mina pw när standbyen är över.
Fuktiga och våta sådana.
Försöker pricka in dem när regnet håller upp.
För att slippa komma hem med blöta ben.
Och sockar.
Tittar på mycket serier.
Har jag sagt att jag tycker standby är en bitch!

Låter motsägelsefullt att säga, men jag kommer sakna den.
Vintern alltså.
Eller ja.. inte vintern här hemma.
Men vintersäsongen i luften.
Med mina microdoser av värme.
I Thailand.
Och i Mexico.
April bjuder på en sista resa till Thailand.
Och två nya stopp faktiskt.
Båda på Kanarieöarna.
Ett på Lanzarote.
Och ett i Las Palmas.
Det ska bli riktigt kul.

Anmäler intresse för ett nytt förvaltarskap.
Och blir tilldelad det.
Ska besöka personen i nästa vecka.
Jag tror det kan funka fint.
Har pratat med enhetschefen på boendet.
Och med den förre förvaltaren.
Enligt honom ett ”lätt” uppdrag.
Sådana jag vill ha.
Kan inte åta mig ”tunga” fall.
Sådana med svåra psykiska problem.
Eller missbruksproblematik.
Det funkar inte med hur jag lever mitt liv.
Ska se om jag kan plocka upp ytterligare ett par stycken under sommaren.
Godmanskap eller förvaltaruppdrag.
Vilket som.

Lägger in intresseanmälan för ytterligare fyra godmanskap.
I dagsläget har jag sex pågående uppdrag.
Jag har jobbat med detta sedan 2015.
Började med att jag gick en kurs som Överförmyndarförvaltningen höll i.
Det är den myndigheten som ansvarar för detta.
Kursen var på fem veckor.
En kväll i veckan.
Och sen ett ”exam”.
Jag lärde mig vad som ingår i uppdraget.
Och hur jag redovisar varje år.
För mig är det ett perfekt extraarbete.
Det är ett sätt för mig att försörja mig.
Jag gör detta professionellt.
Är väldigt tydlig med vad som ingår i mitt uppdrag.
Och vad som inte gör det.
I början tillåts man endast ta två uppdrag.
Överförmyndaren vill se hur du funkar.
Framför allt att du kan redovisa och få ordning på siffrorna.
Om det är ok så kan du sedan ta fler uppdrag.
Totalt har jag haft 12 uppdrag genom åren.
Nu har jag sex pågående.
De äldre dör och då avslutas mitt uppdrag omgående.
Jag sköter alltså aldrig dödsbon.

Min roll är administrativ.
Inget annat.
Jag ser till att deras ekonomi är i balans.
Eller blir det om den inte är det.
Och att de har den hjälp från samhället de har rätt till.
Men det är inte jag som ska utföra hjälpen.
Eller köpa grejer.
Eller köra dem någonstans.
Jag ser till att det finns pengar.
Inköp får någon annan göra.
Jag är som sagt väldigt tydlig med vad mina uppgifter är.
Detta är ett arbete för mig.
Jag gör det för att försörja mig.
Inte för att vara snäll.
– Så fint att du vill hjälpa andra, säger en del.
– Inte alls, svara jag. I’m only in it for the money.
Jag jobbar aldrig gratis.
Skulle jag inte få betalt så skulle jag sluta omedelbart.
Så krass är jag.
Men missförstå mig inte.
Jag värnar om mina huvudmän.
Ser alltid till deras bästa.
Hjälper dem med allt det som ingår i mitt uppdrag.
Men jag har inga vänskapliga relationer med dem.
Har inget intresse av att bli ”vän” med mina huvudmän.

Så vad tjänar jag på detta?
Jag får i snitt drygt 1000 kr/person/månad.
Men jag får betalt en gång om året.
När jag redovisat året som gått.
Och lämnat det för genomgång och kontroll på ÖFF.
Det ska göras före februaris utgång.
När granskningen är klar , och godkänd, får jag veta vad mitt arvode är.
Då får jag också veta om det är staden som betalar.
Eller om det är min huvudman.
Det beror på deras inkomster och ekonomi
Om huvudmannen betalar sköter jag arbetsgivardeklarationen till Skatteverket.
Det ska dras skatt och läggas på arbetsgivaravgifter för mitt arbete.
Så funderar du på detta ska inte behöva ”snabba pengar”.
Från kursen tills du får betalt kan det ta över ett år.
Detta är en försörjning du bygger upp under några år.

Sen kommer snön igen…
Idag vaknar jag med snö utanför fönstret.
Inte mycket, men va fan…
Det är 26 mars!
Och dessutom har det slagit över till sommartid.
Så jag tappar en timma.
Borde väl inte vara någon stor grej för mig som far och flyger över tidszoner.
Men när jag är hemma vill jag ha mina timmar.
Man får aldrig vara glad en hel dag…

På hotellet tar jag av mig uniformen.
Hänger den på en galge.
Och glömmer den för ett drygt dygn.
Packar upp det lilla jag brukar.
Necessären, boken, läsglasögonen…
Flyttar täckjacka, halsduk och stövlar till stolen.
Känns väldigt långt borta just nu.
Fast det bara är en arbetsdag bort.
Allt annat får vara kvar i väskan.
Bor alltid i väskan.
Känner mig inte så trött.
Bestämmer mig för en PW till flygplatsen.
Kolla plan.
Och gå i sanden.
Tar med en lånehandduk.
Och hyr en solstol bredvid kollegorna som redan hunnit ner.
Sen går jag.
Drygt 12.000 steg senare är jag tillbaka.
Snabbt till matstånden utmed vägen.
En papayasallad och en skivad mango.

Jag borde sovit.
Alltså verkligen.
Tog fel beslut.
Ligger på solstolen och inser det.
Det är 34 grader.
Luften står helt stilla.
Och jag känner mig som rammad av ett tåg.
Flyter bort en stund i värmen.
Ytlig sömn.
Inget djup.
Går till lilla servicebutiken och köper en breezer.
Passerar haschtomtarnas stolar.
Uppe på rummet stänger jag av ac:n.
Vill inte att det är för kallt.
Har svårt för kasten mellan hetta och kyla.
Blir lätt ac-förkyld.

Jag jobbar på position 2R.
På min vänstra sida har jag Linnea, en av mina kursare.
Och framför mig i premium, på 1R, huserar Sanna.
Också en kursare.
Kul att få ett stopp med dem.
Vi hinner beacha ihop.
Bränner fötterna som råkar hamna utanför när jag domnar bort en stund.
Och solen flyttar på sig.
50-skyddet har spolats bort av vågorna när jag gick min PW.
Vi äter ihop på kvällen.
Först är det bara vi tre.
Till slut är vi nästan hela crewet.
Gillar det där att man kan komma och gå lite som man vill.
Det är svårt att gå därifrån.
När kvällen är varm.
Och sällskapet nice.
Men jag måste.

Somnar snabbt.
Sover i 12 timmar.
Hade kunnat sova längre.
Jag tog ett dumt beslut.
Skulle helt klart ha gått och lagt mig när jag kom till hotellet.
Sovit i 2 timmar.
Då hade jag mått bättre.
Vi tappar ungefär en natts sömn när vi ligger ute på en kort långflight.
Nu har vi ett stopp på bara 28 timmar.
Då hinner jag inte sova igen det jag missar.
En eller två timmar i crew resten.
Och, om jag hade gjort som jag brukar, en eller två timmar efter vi landat.
Det motsvarar inte en natts riktig sömn.
Då jag får hela sömncykeln.
En del av det kan jag ta igen genom att sova länge natten efter.
Men då måste jag få sova.
Ibland är det svårt.
När jag korsar tidszoner.

Kroppen har sin rytm.
Den cirkadiska rytmen.
Det har alla levande organismer.
Dygnsrytmen störs av jetlag.
Det tror jag alla har varit med om någon gång.
Det bästa är alltid att försöka följa det dygn som råder dit man kommer.
Kroppen söker sig automatiskt till den ljusa delen av dygnet.
Även för oss som är där så kort stund.
Jag drabbas inte av jetlag på dessa korta stopp.
Min kropp hinner aldrig ställa om.
Men jag känner av sömnbristen.
Framför allt om jag gör som jag gjorde nu.
Det ska inte hända igen.
Hädanefter ska jag sova ett par timmar efter landning.
Om vi landar på morgonen.
För det spelar också in.
Vilken tid på dygnet vi landar.
Om jag ska stretcha dygnet.
För att inte vakna för tidigt på morgonen.
Eller om jag ska korta det.
För att dagen inte ska bli alldeles för lång innan jag får sova.
Det är viktigt att se till att jag får sova ut så mycket som möjligt innan flighten hem.
Från Thailand är den drygt 13 timmar.
Med briefing och efterarbete blir det ca 15 timmar.
Det är en lång arbetsdag.

Vi väntar på att få taxa ut på startbanan.
Från mitt jumpseat ser jag ett annat TUI-plan landa precis innan det är vår tur.
Det ser ut som om ljusen utmed landningsbanan blinkar.
Det är värmevågorna över asfalten som får dem att darra.
Ligger tätt över asfalten.
Tänker på människorna som står några meter ifrån oss.
Där jag stod igår.
Redo med sina kameror.
De kommer att bli piskade av sanden vi river upp när jetmotorerna drar på.
Gör ont.
Det gäller att skydda ögonen.
Och hålla munnen stängd.
Nu ska jag jobba mig tillbaka till norr.
Ett nytt halvvarv runt jorden.

Kl 16:15 går jag hemifrån.
Kl 20:50 öppnar jag dörren igen.
Diskmaskinen har gått klart.
Plockar ur.
Sätter på en kopp te.
Väljer det där ingefära/lime som jag köpte i Cancun för två veckor sedan.
Funderar på om jag ska packa upp väskan.
Bestämmer mig för att inte gör det.
Kommer troligtvis få standby resten av veckan.
Då kan den lika gärna stå redo.
Ifall.

Hinner inte fram till Landvetter i tid.
Och ändå bokas vi alla om till ett senare flyg.
Det som vi skulle åkt med 18:05 hade inget av oss hunnit med.
Hoppar på bussen 17:15.
Den som egentligen skulle gått 16:30.
Det går bra i början.
Inne i stan märks inget.
Men sen tar det stopp.
Nånstans i Kallebäcksmotet.
Kryper fram.
En meter här, en där.
Det blir mörkt utanför rutorna.
Ett pärlband av röda baklyktor framför oss.
Och bilar som rullar lätt i motsatt riktning.
Jag sjunker in i musik och patiens på mobilen.
Det kommer att gå bra.
Vi har ju gott om tid.
Planet går ju om nästan tre timmar…

19:55 rullar vi in framför flygplatsen.
Trots att chauffören lämnar motorvägen i Landvetter samhälle och kör ”bakvägen” till flygplatsen, räcker det inte.
Dessutom har gaten hunnit stänga.
Crew Office har fått sätta in tre standbyer från Sthlm.
Jag har kontakt med dem på telefon med jämna mellanrum.
Talar om hur det går för oss.
När vi beräknar vara framme.
Men marginalerna är inte på vår sida.
Hade det gått 15-20 minuter snabbare…
Då hade gaten fortfarande varit öppen.
Och vi hade hunnit med.
Jag tar vändande buss tillbaka till stan.

Lyssnar på tystnaden.
Stirrar ut i halvdagern i rummet.
Klockan är 06:30
Jag borde varit i Finland.
Vaknat där.
Inte här.
Ätit frukost med kollegorna.
Förberett mig för Thailand.
Istället ligger jag här.
Lyssnar på det ljudlösa därute.
Inga bilar.
Inget.
Bara tystnad.
Inser att det måste kommit en hel del snö.
Runt 9-tiden börjar det första ljudet av plogbilar höras.

Jobbat lite vid datorn.
Inte mycket att göra.
Hade ju rensat inför jobbresan.
Jobbat undan.
Går mellan fönstren och tittar på det vita.
Det faller fortfarande.
Lätta flingor som dalar därute.
Dricker en stor mugg kaffe.
Dricker en till.
Papayan som jag förberett för kvällen på hotellet i Helsingfors äter jag till frukost istället.
Kommer inte få möjlighet till någon påfyllning till veckan.

Tinar korv stroganoff från frysen.
Substitut för papayasallad på stranden.
Äter vid köksbordet med den fallande snön som en fond.
Tuggar på korvbitarna samtidigt som jag ser en bil som kämpar i modden.
Tjej med mobil i ena handen.
Gasar och slirar.
Det skriker i motor och hjul.
Kille kommer förbi.
Puttar på.
Polaren i passagerarsätet hoppar ut.
Står först på trottoaren och tittar.
Inser efter lite hjärngympa att hon också bör hjälpa till.
Tjejen vid ratten juckar framåt i sätet.
För att vara behjälplig.

Tittar på klockan när jag gör mig klar för sängen
Den är 21:00.
Skulle dånat fram genom en mörka atmosfär nu.
Halva arbetsdagen skulle vara gjord.
Det skulle vara dags för crewresten.
Snön glittrar fortfarande under gatlyktan.
Faller inte lika ihållande längre.
Tar av mig facet.
Smörjer ansiktet med over-night hydratating mask.
Tar morrocan oil olja i håret.
Sätter upp det i en knut på huvudet.
Stänger sovrumsdörren.
Stänger av elementet.
Öppnar fönstret.
Tisdagen den 7:e mars blev inte som jag tänkt.
Verkligen inte.

Ville slippa snö.
Fick massor av det.
Det bara fortsätter.
Rasar ner.
Marssnö – den mest oönskade snön som finns.
För att muntra upp mig bokar jag resor inför våren.
En i april.
Två i maj.
Alla med SAS.
Det blir så.
Har eurobonuspoäng jag behöver använda innan de förfaller.
De ger mig en gratis flight till New York.
Bara 671 kr i skatter och avgifter.
Sen lägger fd kollegor ut SAS Friends & Family.
Länk och password till erbjudanden med bra priser.
Det blir en tripp till Nice.
För 195 € ToR.
I april blir det en tripp till Rhodos.
”Tjejyssnar” (repeat) på Hotel California med Eagles.
”On a dark desert highway
Cool wind in my hair
Warm smell of colitas
Rising up through the air…”
Måste vara en av de bästa låtar som någonsin gjorts.

Lundell sa en gång, efter att han ställt in en konsert då han var i fyllan:
”Även en inställd konsert är en konsert.”
Min inställda resa blev en resa.
På olika sätt.
En del av dem kommer att göras lite längre fram.
Och jag har fortfarande lust att göra den där road trippen genom södra USA…
Från öst till väst.
Hyra en bil med cab.
Åka genom natten.
Ta in på små motell utmed vägen.
Men den vill jag inte göra själv.
Vem hänger på..?

Jag jobbar position 1R på utresan.
Tar hand om Premium ihop med vår ena cabinchef.
Är köksa, kan man säga.
Eller steward som det också heter.
Fast den benämningen finns inte här.
Här är vi flygvärdinna/flygvärd.
Eller cabin manager, kabinchef.
Steward är den som har ansvar för mat och dryck samt köket.
Och det brukar vara en extra utbildning för den tjänsten.
Jag har förstått att många tror att steward är den manliga flygvärdinnan.
Det stämmer inte.
De är flygvärdar.

Nåväl, tillbaka till min position som 1R.
Det är en del att hålla ordning på.
Men det är kul.
Gillar att ha mycket att göra.
Det är andra gången jag jobbar i denna position.
Så när frågan går ut om vi har önskemål om position är jag snabb.
Vill gärna få tillfälle att gå den fler gånger innan jag slutar för säsongen.
Jag börjar med att göra mina pre-departure checks.
Sedan kollar jag att vi har fått lastat den mat vi ska ha.
Det ska vara minst 47 st.
Varav en specialmat, glutenfri.
Sedan bekantar jag mig med skåpen.
Vad som finns i dem.
Hur de är placerade.
Om det stämmer med loading plan.
Det gör det.

Om jag jobbar i köket fram på utresan betyder det nästan alltid att jag jobbar köket bak på hemresan.
I ekonomiklass.
Position 4L.
Och det är mycket.
Betydligt mycket mer än i Premium.
Det är mat till nästan 250 passagerare.
Och det är alltid många specialmat.
Barn, glutenfritt, laktosfritt, vegetariskt, veganskt…
När jag jobbade Premium hade jag en specialmat.
En glutenfri.
Nu har jag 32 barnmat.
Och 25 specialmat.
Alla dessa ska märkas upp så de kommer ut till rätt person.

Cabinchefen har förberett klisterlappar med sätesnummer och namn.
Proffsigt.
Brickorna och kokotterna i ugnarna är redan märkta med vilken specmat de innehåller.
Det görs från catringen.
Och de ska alltid sätta specmaten främst i vagnarna.
För den ska ju delas ut först.
Det har de gjort.
Barnmat allra först.
Sedan resterande spec.
Efter det rullar vagnarna ut med mat till alla andra som beställt.
Positionerna 2L&R och 3L&R delar ut maten.
Med hjälp av iPaden ser de vilka som beställt mat.

Medan de är ute med maten förbereder vi kaffe och te.
Det ska stå klart när de kommer ner med tomma vagnar.
Vi tar dessa och de börjar med kaffe/teserveringen.
När påtåren är klar har vi satt fram waste-vagnarna.
Nu ska brickor och annat skräp samlas in.
Det går undan.
Bra teamwork
Jag har turen att få jobba med en cabinchef som har koll på läget.
Bästa sättet att lära sig.
Men oj vad roligt det är att jobba 4L!
Även om det är mycket.
Passar mig bra.
Logistikern och pedanten i mig gillar det.
Gör jag gärna mer av det.

Hemma börjar våren komma.
Det är den tiden på året när Sverige är beiget i tonen.
Veckorna innan det börjar grönska.
Det är sol utmed fasaderna på Avenyn.
För ett ögonblick sedan var det julpyntat.
Ständigt dunkel halvdager.
Och för ett ögonblick sedan var jag på en strand i Thailand.
Fick ett nytt myggbett på knäet.
Åt papayasallad.
Med sand långt upp på benen.
Tittade på vågorna.
Och parasollernas stilla vajande i vinden.
Blev överraskad av ett tropiskt ösregn.
Och fick hänga klänningen på tork över natten.
Åt evighetslång frukost.
Och pratade med kollegor.
På hotellet med sin speciella doft.
Där det står en tänd doftlampa i badrummet.
Och där deras ”signature scent” finns överallt.

När vi går in för landning i Göteborg är det som om Thailand aldrig existerat.
Som om världen på andra sidan jorden inte finns.
Fast jag vet att de står där och skivar sina mango.
Och hundarna ligger och svalkar sig i skuggan.
Att nya plan landar i en strid ström en bit bort.
Att kollegor beställer en kall singha på någon bar.
Eller ligger vid någon av hotellets pooler.
Eller på en solstol på stranden.
Men jag är här nu.
Hemma.
Bara det just nu.
Lite mindfulness.
Tills jag åker igen.

Min kabinväska ligger på sängen.
Jag ska packa den alldeles strax.
Har skrivit ut min ”packlista”.
Och checkat in på Finnair.
Imorgon ger jag mig iväg igen.
Jag ska ta bussen ut till Landvetter.
På förmiddagen.
Och vid lunch flyger jag till Helsingfors.
På tisdagen är det dags för Thailand igen.
Ser att det är runt 30 grader varmt där just nu.
Underbart.

Men jag måste säga att det var kul att få komma till Mexico en gång till.
Jag var där i månadsskiftet november/december.
Det var på min SNY.
Min elevtur.
Sedan dess har jag inte fått den en enda gång.
Förrän nu.
Kanske får jag den en gång till.
I april.
Innan jag slutar för sommaren.

När jag flyger hem från Mexico har jag position 2R.
Det är den där fönstret sitter bäst.
Där jag kan se ut.
Älskar att se ut på världen från ovan.
Bara sitta där i lugnet.
Och surfa på molnen.
Sitter jag på 2L, 3R eller 3L kan jag inte se något.
Jag önskar att alla fönstren hade suttit bättre till.
Så att när jag sitter på mitt jumpseat så kan jag alltid se ut.
Jag hade velat se både inflygningarna och lyften bättre.
Men trots att jag inte ser vet jag när planet ska ta mark.
Det är något med ljudet.
Det förändras när vi är några meter från marken.
Har jag inte redan satt mig i rätt position då så är det hög tid.

Jag rätar upp mig på sätet.
Sätter fötterna i golvet.
Inte framför mig utan något bakåt.
Under mig.
Händerna placerar jag under låren.
Med handryggen mot sätet.
Om jag sitter mot färdriktningen trycker jag huvudet mot nackstödet.
Om jag sitter i färdriktningen böjer jag det svagt framåt.
Med hakan neråt mot bröstet.
Sen spänner jag skinkorna och musklerna runt ryggraden.
Detta för att undvika ”skador” på ryggen ifall det blir en hård landning.
Eller kraftig inbromsning.
Skador låter lite ”farligt” att säga.
Som om det är vanligt.
Det är det inte.
Men det är alltid bättre att sitta med spänd rumpa och rygg.
Just in case…
Och det är på det sättet jag är lärd att sitta vid start och landning.
Så då gör jag det.
Har märkt att jag gör detsamma när jag reser i passagerarsätet…
”Arbetsskada”…

Jag har fyra dagar ledigt efter Mexico.
Tillbringar en del av tiden med att jobba för vår BRF.
Håller på med ventilation.
OVK – obligatorisk ventilationskontroll.
Något vi måste göra vart sjätte år.
Myndighetskrav.
Vi är klara med första fasen.
I vecka 10 ska de göra det sista.
Injusteringen.
Men då är jag i Thailand.
Då också.
Har tre veckor med Thailandstripper framför mig nu.

Sitter och surfar på en site som heter Omio.
Den ger tips och pris för både tåg, buss och flyg.
Och sedan kan jag snabbt länka över till en hotellsida för respektive ort.
Planerar för min eventuella tågsemester i sommar.
Blir väldigt sugen på att åka iväg.
Öppnar google maps.
Zoomar ut från Göteborg.
Framför mig ligger Europa.
Berlin – Prag – Budapest – Venedig – Rom – Palermo
Ställen jag inte besökt tidigare.
Såna som lockar och drar.

Börjar dagen framför datorn hemma.
Det regnar i Göteborg.
Storm på väg in.
Avslutar den på kvällen i Helsingfors.
På hotellet med en Beck-film.
Och en inkivääri shot.
River skönt i halsen.
Älskar ingefära.
Innan Beck och sängen äter en kollega och jag middag på flygplatsen.
Valet faller på Meze-tallrik.
Sen möter vi upp våra engelska kollegor.
Fördelar våra positioner inför morgondagen. Och snackar allmänt och lär känna varandra.

Molntäcket är evighetstjockt när vi lyfter från Göteborg. 
Men till slut kommer det blå.
Och solen.
I sommar kommer jag inte att flyga.
Kommer inte att få lyfta över Landvetterskogarnas morgondimma.
Och känna lukten av jetbränsle över varm asfalt.
Fick inte sommaravtal.
Var tydligen inte många som fick.
Om ens någon av oss nya.
Men två veckor extra in i april blir det.
Så den 17:e lägger jag vingarna på hyllan för några månader.
För jag hoppas komma tillbaka till vintern.
Flyga 100% på vintern och vara ledig hela sommaren.
Inte så dumt faktiskt.
Skickar in intresseanmälan för ytterligare två godmanskap. 
Bra att dryga ut kassan lite.
Sommaren bli ju utan flyginkomst. 
Så nu börjar planerandet.
Vad ska jag göra?

Och i Finland snöar det när vi boardar planet till Cancun. 
Ska bli kul att få flyga en Mexico igen.
Och jag gillar att flyga med finska passagerare.
De är väldigt trevliga.
Kan förefalla karga och barska i sin uppsyn, men är mycket artiga och snälla. 
Kommer få min beskärda del av grannlandet i öster i mars.

Sitter i främre galleyet och vaktar. 
Ser ett plan som flyger parallellt med oss långt därborta.
Ser det avteckna sig mot det kompakta molntäcket.
Vi är någonstans över norra Atlanten.
Mellan Island och Grönland. 
Halva gänget är uppe i crewresten.
Vi flyger en dagsflight.
Kommer göra det svårt att somna när det är min tur.

Telefonen ringer när jag sitter på ett jumpseat och skriver.
Det är Colin, vår kapten. 
-Jag har en underbart vacker vy över Grönland just nu. Vill du komma in och se? 
-Ja!! Gärna! svarar jag.
Under oss är ett landskap av is. 
Is, glaciärer och taggiga grå-bruna berg som sticker upp ur allt det vita. 
”Isfloder” slingrar sig mellan bergen. 
Och på ena sidan oss ett hav av vit is.
Troligen en enorm glaciär.  
Det är svårt att återge i mobilbilder hur vackert det egentligen är. 

Och nu sitter jag på balkongen på hotellet i Cancun.
AC:n är avstängd.
Det är varmt och skönt.
Fläkten snurrar lojt i taket.
Gillar fläktar i taket på hotell.
Så filmiskt på något vis.
Väntar på tekniker som ska komma och kolla varför alla mina uttag för laddning av elektronik är ur funktion.
Sen ska jag gå till beachcluben.

Hittar några kollegor.
De ligger längst bort.
Jag beställer kaffe och mineralvatten.
Ett par varaner gör oss sällskap.
Pelikanerna seglat runt högt ovanför.
Och de svarta ”piratfåglarna”.
De som flyger stranden upp och ner för att stjäla andra fåglars fiskfångst.
Musiken ut högtalarna är en 80-talsblandning.
Vi äter shrimp cheviche i skuggan under några träd.
Kapten bjuder på rosé till maten.
Så skönt att få ligga i skuggan och kolla havet.
Och vinden som river i palmerna.
Och planera för mina lediga månader.

I mitt företagarliv, det där en gång för längesedan, brukade oxveckorna försvinna i en mässdimma.
Du vet, de där åtta mörka tunga vinterveckorna.
När julljusen slocknat och nyårsglittret lagt sig.
Oxveckorna.
De brukade kallas så förr i tiden.
Då drog jag iväg.
Stockholm och Formex var först ut.
Sedan följde Norge.
Och Birmingham.
Och sist Frankfurt.
Utan nedslag hemma.
Det var som en lång rockturné.
Med hotellrum och monterbyggen.
Försäljningsdagar.
Och sedan riva montern och åka vidare.
Dörren jag stängt om mig i början av mörka januari, öppnade jag i mitten av den något ljusare februari.
Det var då.
I mitt förra liv.

Det slår mig när jag är ute på PW att livet just nu påminner om det där.
Med den skillnaden att nu jobbar jag till värmen.
Och tillbaka.
Så gott som varje vecka.
Min vinter har varit förhållandevis ljus och solig.
Sedan slutet av november har jag regelbundet fått dagar i värmen.
Sju turer har det blivit hittills.
En till Mexico.
Och sex till Thailand.
Ytterligare en till Mexico ligger framför mig.
Den ska jag ut på nästa gång.
Och sen har jag tre turer schedulerade till Thailand.
Schemat för mars kom precis.

Jag jobbar på position 2L till Thailand.
Har ansvar för dörren där passagerarna boardar.
Den som inte ska lämnas obevakad när den står öppen.
Jag kollar biljetter och hänvisar passagerarna till rätt gång.
Blir så trassligt annars…
Det är 300 personer som ska på.
Sen är det boarding completed.
Kabinchefenen ska få ok från kapten att stänga dörren.
Och först då kan jag få ok att stänga den tunga flygplansdörren.
Jag får inte stänga den innan dess.
Skulle jag göra det av misstag är det inte bra.
Då måste kapten ge sitt tillstånd att den får öppnas igen.
Processen måste göras om.

Jag får tummen upp av Krister som är kabinchef.
Säger hej då till danskarna utanför på jetbridgen.
Och så tar jag tag i gust locket så dörren lossnar från sitt låsta läge.
Gust lock är ett mekaniskt lås som gör att dörren låses i öppet läge utan att kunna blåsa igen.
Gust lock betyder just vindstötslås.
Jag drar dörren åt vänster och mot mig.
Ett sugande ljud när den tunga dörren faller på plats.
Jag släpper gust locket.
Tar tag i det stora handtaget.
Och roterar det så att dörren låser sig.
Ljud av mekanik som faller på plats någonstans därinuti när handtaget når sitt låsta läge.
Nästa gång den ska stå öppen är det på andra sidan jorden.

Genom det lilla fönstret i dörren ser jag jetbridgen som närmar sig.
När den är på plats öppnar sig dess dörrar.
Personen som rattar jetbridgen går fram till flygplansdörren.
Knackar på fönstret där jag står.
Och sätter en tumme mot fönstret.
Det är tecknet till mig att det är ok att öppna dörren.
Kollar än en gång att ”sliden” är disarmerad.
Sedan roterar jag det stora metallhandtaget.
Hör ljudet av mekanik som låstes för 12 timmar sedan nu öppnas upp därinne.
Tar tag i handtaget vid sidan av dörren.
Så att jag håller i mig och inte riskerar att trilla ut.
Sedan tar jag tag i gustlocket och trycker utåt.
Dörren är rejält tung.
Det krävs en del kraft.
När den väl börjar röra sig utåt går det lite lättare.
Jag trycker den utåt åt sidan till den ligger utmed flygplanskroppen.
Hör knäppet av gust locket som låser sig.
Nu är dörren i ”öppetläge” och inte kan åka igen.
Jag frågar personerna som står på jetbridgen om det är ok att släppa av passagerarna.
Först då stiger jag åt sidan.
Säger hej då och önskar dem en fin semester.

Efter mars vet jag inte om jag flyger mer.
Jag har inte fått veta om jag blir kvar över sommaren.
Troligtvis kommer det besked nästa vecka.
Till dess njuter jag av det som är här och nu.
Sommaren blir som den blir.
Och vet du, blir det inte flygjobb så ska jag nog ta chansen och resa själv.
Det vill jag ju alltid göra.
Och det får jag ju.
I jobbet.
Men om jag inte får sommaravtal eller om det blir på mindre än 100% så ska jag ge mig ut på lite turer.
Så tänker jag nu.
Är riktigt sugen på att sätta mig på ett tåg och åka ner genom Europa.
Ta dagen lite som den kommer.
Stanna på de ställen jag har lust.
Får se om det blir så.
Eller om det blir något annat.
Jag håller mina dörrar öppna för olika möjligheter…

Wendel och jag jobbar ihop på dörrpar 3.
Han på left side och jag på right.
Vi gör våra pre-departures check.
Och security search.
Har planet varit utanför EU-länderna så måste alltid en security search göras.
Och är planet GB-registrerat så måste alltid en security search göras.
Sen förbereder vi ”infantena”, bebisarna.
Det är treornas uppgift.
Vi har nio stycken som ska ha flytväst, bälte och en liten matlåda.
Wendel hämtar plastpåsar.
På dessa skriver vi var ”infantet” sitter.
Och sen plockar vi in väste, bälte och matlåda.
Han tar sina till left side.
Jag behåller mina som sitter på right.

På hotellet tar de våra pass.
Som vanligt.
Medan de registrerar oss får vi vänta i ett svalt rum bakom receptionen.
En halvtrappa upp med en glasvägg ut mot repan.
Vi får ett lite glas juice.
Och en liten sval våt handduk.
Sedan får vi våra pass tillbaka.
Och våra nyckelkort.
Jag bor i block B denna gång.
På tredje våningen.
Rum 1305.

Stänger av AC:n så fort jag öppnar dörren.
Och hänger ut skylten med ”do not disturb”.
Vill aldrig ha folk på rummet.
Vill inte riskera att bli väckt om jag sover på konstiga tider.
Öppnar väskan.
Tar av mig uniformen och hänger upp den.
Den ska jag glömma i ett drygt dygn nu.
Smörjer in mig med 50-skyddet.
Tar på shorts och linne.
Och den nya kepan jag köpte på Manchester Airport sist jag var där.
Och solbrillorna.
Grabbar väskan och en liten tygkasse.
Sticker tassarna i hotellets flip-flops.
Och sen går jag ner till stranden.
Köper en mango och en röd drakfrukt.
Båda skivade i var sin mugg.
Hyr en solstol i skuggan.
Nu är det bara jag.
Och havet.
Och okända människor.

Hoppar frukosten.
Har sovit lite halvdåligt under natten.
Behöver ett par timmar extra på morgonen.
Det blir kaffe, mango och en klase med något som ser ut som små färskpotatis, nere på stranden istället.
Knyter ihop skosnörena på mina sneakers och hänger dem över axeln.
Går barfota i den varma sanden.
Ibland i vattenbrynet med vågorna som slår in över fötterna.
Små krabbor kilar snabbt ner i sina hål när de hör mina steg.
Det är fullt av dem på stranden.
De gör vackra små solfjädrar av sandbollar runt sina hål.
Fascinerande.
Jag går dit där planen går ner för landning.
Eller lyfter.
Det beror ju på hur vinden ligger.
Idag landar de från havet.
Och startar i samma riktning.
Det blåser kraftigt idag.
Så när de lyfter drar motorerna på ordentligt.
Folk som står och tittar trycks bakåt av luften.
Sanden yr och piskar runt dem.

Köper en papayasallad.
Och en mango.
Och vatten.
Tar lunchen i solstolen.
I skuggan.
Flyter bort i sömn ett tag.
Möter upp ett par kollegor för en matigare lunch.
Behöver något i magen innan vi ska lyfta mot Norden igen.
Vi sitter på ett ställe på stranden.
Jag tittar ut över havet och äter min Pad Thai.
Vilken ynnest att få sitta så här.
Hemma är det mörk och kall januari.
Och värme och sol är en del av min vardag.

Nu står väskan redo att packas för att åka dit igen.
Till Thailand.
Till havet.
Till papayasalladen och mangon.
Till lite vardag långt borta.
Idag åker jag ner till Köpenhamn med tåg.
Imorgon lyfter jag från Kastrup.
Och på onsdag landar jag i Helsingfors.
På torsdag kväll öppnar jag dörren till mitt eget hem igen.
Till några dagar av vardag hemma.

Tretton dagar hemma utan att få se världen från ovan.
Och samtidigt njuter jag av dagar i ultrarapid hemma.
Alldeles själv.
Jobb vid datorn.
Redovisningar till Överförmyndarförvaltningen.
Bara ett uppdrag kvar att redovisa nu.
Admin och ekonomi.
Bostadsrättsföreningen.
Långa PW.
Mycket över bron.
Mycket fika på Materia i Majorna.
Och på andra ställen.
Mycket vänner.
Passat på liksom.

Men nu sticker jag iväg igen.
Ägnar morgonen åt packning.
Sovmorgon först.
Och lång het dusch.
Slänger sopor.
Vattnar växter.
De som fortfarande vill bo hos mig.
Lyssnar på musik.
Skriver.
Idag flyger jag ut från Göteborg.
Thailand väntar på mig.

Jag tittar på min dag.
Och planerar.
I eftermiddag ska jag försöka sova en stund.
Innan flygbussen.
Innan jobbet.
Det är nattflight idag.
Vi lyfter 20:40
Det blir en stund för att sova ombord.
Men det kan behövas ett par timmar extra.
Hemma.
Innan.
Sticker nosen i mimosakvistarna jag köpte häromdagen.
De blommar nu.
Nere i Nice.
Mimosaträden.

Vi får frågan om vi är intresserade av att jobba sommarsäsongen.
Jag svar ja.
Det är inte säkert att vi behövs.
Det är en fråga om hur många som vill.
Och hur stort de bedömer behovet.
Kan tänka mig deltid.
Det gör mig inget.
Och skulle det inte bli något över sommaren…
Då kommer jag att ta tillvara på den tiden.
Bränna pengar.
På bara mig själv.
Och passa på att resa.
Och hoppas på att få komma tillbaka till nästa vintersäsong.
Så tänker jag nu.
Det kan ändras.
Jag bestämmer själv i mitt liv.
Gör som jag vill.
Behöver inte ta hänsyn till någon annan.

Min väska står packad och klar på sängen.
Med shorts, linne och sport-bh.
Det jag ska ha nere på stranden.
I solstolen.
I skuggan.
Jag har vikt ihop en lång, tunn klänning.
För middagen på stranden.
På kvällen.
Och så kläderna jag ska resa i hem.
När vi flygs hem från Arlanda.
För det är dit vi ska när vi åker tillbaka.
Boken är med.
Och necessären.
Med myggmedel.
Det starka.
Kemiska.

Jag checkar aldrig in bagage.
En del kollegor har med sig en extra väska som de checkar in.
Det har inte jag.
Jag är för bekväm.
Reser alltid extremt litet.
Även om jag är borta över fler nätter.
Använder samma kläder.
Tar med lite tvättmedel istället.
Och tvättar om det skulle behövas.
Men nu är det bara en två nätter.
När jag åker till Nice i 8-10 dagar gör jag likadant.
En rullväska med topbag.
Det räcker med det för mig.
Är ju inte speciellt intresserad av att shoppa.
Så det är sällan det är extra med hem.

Räknar och ser att jag har 1.140 baht.
Det är ca 400 kr.
Ska växla in lite mer på flygplatsen.
Klarar mig iofs ganska bra på detta under dygnet jag ska vara där.
Beroende på vad jag gör…
Solstol – 100 baht
Mango och annan frukt – ca 200 baht
Middag – 500-600 baht
Diverse; typ vatten, kaffe – 100 baht
Men jag ska dit snart igen.
Om en vecka.
Via Köpenhamn.
Så jag kan lika gärna växla in idag.
Så slipper jag nästa gång.
Alltid planera.
Alltid tänka framåt.
Sen kan allt ändras…

Utanför flygplanskroppen blåser det en finsk vinter.
Kall och mörk.
När jag lämnar planet 13 timmar senare andas jag tropisk luft Thailand.
Får 18 timmar där.
En ”bullet” som det kallas.
När jag till slut rullar in i Göteborg en dag senare är det regn.
Och fukt.
Inser kontrasterna i mitt liv när jag sammanfattar min förra vecka i en reel.
Precis som jag själv.
För inuti finns många ”jag”.

Äntligen får jag flyga long haul!
Vilken fanatiskt rolig erfarenhet det är.
Det har jag velat sedan jag började på SAS 2018.
Om inte covid kommit så hade jag troligtvis haft möjligheten att få göra det där.
Nu blev det inte så.
En fladdermusragu satte stopp för det.
Ändrade riktningen på mitt liv.
Och jag hamnade på TUI.

Många undrar hur det funkar med tidsomställningen.
Inte så konstigt.
Det kan vara svårt med den.
För mig har det inte varit några problem.
Inte ännu i alla fall.
Sömnen kommer snabbt och lätt.
Och jag försöker stretcha dygnet åt det håll jag behöver.
Som i Finland förra veckan tex.
Dagen före jobb sover jag länge.
Låter dagen på hotellet gå slött.
Hade vädret inte varit vinter och kallt hade jag åkt in till Helsingfors.
Det gitter jag inte nu.
Går in på flygplatsen och köper mig en tonfiskwrap.
Och lite frukt.
Tittar på film och tuggar druvor sittandes i sängen.
När det är tre timmar till ”check-in” och briefing lägger jag mig.
Och sover i två timmar.

När jag landar i Phuket är kl 14.
Jag sticker tårna i sanden 2 timmar senare.
Då har jag jobbat hela natten.
Borträknat de två timmarna i crewresten.
Lyckas alltid flyta bort i sömn där.
Tycker om när det är lite turbulens när jag ska sova.
Då är det som en liten vagga.
Och jag gungar bort av planets skakningar.
Och låten jag spelar för mig själv i huvudet.
Jag är inte särskilt trött där i min solstol i skuggan.
Mangon och jag har en fin stund.
Börjar bli lite hungrig.
Ser fram emot middagen med resten av gänget om en stund.
Längtar efter min papayasallad.
Den heta och eldiga.
Som sätter fart på magen…

För det är ytterligare en viktig grej som måste funka.
Magen – du måste skita!
Inte alltid så charmigt att diskutera…
Men så jävla viktigt.
En del blir förstoppade så fort de reser utanför stadsgränsen.
Då blir det svårt att jobba i luften.
Framför allt om du flyger långt.
Och även kort om du inte får komma hem varje dag.
På den tiden när jag hade mitt eget företag reste jag runt i världen.
Med mig på resorna hade jag under flera år en person med detta problem.
Vi kom till Hong Kong.
När det hade gått tre dagar hade hon fortfarande inte varit på toa.
Detta måste lösas.
In på ett apotek någonstans i myllret i Kowloon.
– I can’t shit! I need something!
– Ok! Ok!
Pengar byter plats med medikament.
För i Kina och Hong Kong finns det något mot allt.
Och sen blir det åka av i magen.
Så pass att det blir stopp i toaletten på hotellrummet.
Jag skrattar än när jag tänker på den kvällen!

Maten är en annan grej som är viktig.
Men den ställer ofta inte till problem.
Som sömnen och magen kan göra.
Förutom om du ger efter för allt.
Då blir det strul med vikten till slut.
Det som kan vara lite upp och ner är att inte äta som jag brukar.
Med hyfsad koll på tiden.
Dygnet förvandlas och vänds.
Dag blir natt.
Och tvärtom.
Och så tillbaka.
Jag får ofta ”cravings” när jag jobbar natten i luften.
Kroppen behöver energi.
Den sover inte när den borde.
Och blir sugen för att den är trött.
Den är inte hungrig, bara sugen.
Jag håller igång mig med frukt.
Och kaffe.
Och maten som finns lastad åt oss.
Men tar aldrig snacks, choklad och mackor som också finns lastat åt oss.
Säger som jag brukar till mig själv:
”Det är inte farligt att var hungrig en stund”