ETT KONTROLLFREAK PACKAR SIN VÄSKA

Tog mig en liten sovmorgon idag.
Passar på när jag kan.
Hade telefonmöte med en av mina arbetsgivare kl 10:00.
Det gick snabbt.
Var en ny grej som jag ska ta över från honom.
Ytterligare ett steg att göra sig själv arbetslös som han säger.
Och sen satte jag igång att packa…
För nu är det jobb i luften igen.
Jag skriver ut min ”packlista SAS” från datorn.
Den jag aldrig raderade när jag blev uppsagd.
Som låg där som ett minne och ett hopp.
På den står allt jag behöver ha med.
Det finns saker jag absolut inte får missa att ta med.
Sånt jag behöver för att få arbeta ombord.
Mina badger!
Och min uniform.
Har jag inte badgerna kommer jag inte igenom security.
De måste scannas varje gång jag passerar.
Sen måste jag ha mitt pass och min Medical Report.
Pass måste vi visa emellanåt.
Och medical kan det bli check på också.

Packar alltid på samma sätt. Alla grejer ligger alltid på samma ställe. Det gör det lätt att hitta och lätt att kolla så allt är med.

Jag har delat in min packlista i fem delar.
Necessär, privata kläder, uniform, handväskan och övrigt.
Då blir det mer överskådligt.
Allt jag packar lägger jag på samma ställe varje gång.
Ja, nu sitter du och skrattar åt mitt pack-nörderi!
Erkänn!
Men jag har faktiskt ALDRIG glömt att ta med mig något (ta i trä).
Farligt att jinxa så…
Kommer väl att glömma något snart bara för det.
För mig är det något så irriterande ickekonstruktivt i att inte ha koll.
Att behöva köpa grejer eller missa något viktigt för att man inte haft koll när man packade.
Blir galen på sånt.

Det är små väskor, men de är tunga nog när jag ska dra dem med mig överallt flera dagar i rad. Det gäller att packa smart och så lätt det går.

Jag är bra på att bara ta med det nödvändiga.
Packar tight och litet.
Väskan är tung ändå när jag ska släpa runt på den överallt som jag gör i jobbet.
I necessären har jag fyllt sånt som duschtvål och bodylotion i småflaskor.
Detta trots att vi som arbetar får ta med oss vätskor genom security.
Kan ju inte checka in vårt bagage när vi ska arbeta.
Men det tar mindre plats och det är det viktiga.
Jag packar aldrig ur min necessär när jag kommer hem.
Har alltid dubbelt av det som finns där.
Ja, förutom läsglasögon och bettskena då.
Jag fyller bara på det som behöves varje gång jag packar den på nytt.

Får tänka till när jag packar kläder. Och vad jag tänker att jag ska göra de dagar jag ligger ut. Ges det tid till PW vill jag ha träningskläder med mig. Och vintern är jobbig. Den tar mer plats liksom.

När det kommer till privata kläder är jag restriktiv.
Ofta åker jag upp i det jag sen har om jag går ut någonstans.
Det får bli samma outfit de dagar jag är på jobb.
Det enda jag packar extra är träningskläder.
Men det beror på hur schemat ser ut.
Ges det tid till PW så packar jag det, annars inte.
Vinter och kyla gör det jobbigare.
Då får jag packa mer och tjockare.
Vinter och kyla tar plats helt klart.
Det är därför som jag alltid reser i uniformskappan privat också.
Att ta med en extra vinterkappa är otänkbart.
Det skulle ta hela väskan för mig.

Uniformsdelarna måste med. Jag får inte glömma något. Den är ett arbetsredskap lika viktigt som badgerna, passet och medical report.

Och uniformen måste med!
Utan den kan jag inte jobba.
Jag har skrivit upp alla uniformsdelar på listan.
Sen packar jag utifrån säsong.
Nu blir det alltid byxor och den långärmade tröjan.
Och ofta blir det den stickade, lite tjockare.
Och alltid tröjan.
Det är så skönt att kunna dra på den om det blir kyligt.
Det blir det ofta på kvällar/nätter när det är lite och göra.
När passagerarna sover och jag blir tröttare och tröttare.
Eller när vi kommer till ett utkylt plan en vintermorgon.
Ofta har ground hunnit värma upp det åt oss.
Men det händer att det är rejält kallt.

Standby på Arlanda i flera timmar. Då är det underbart att ha med datorn och kunna jobba med annat under tiden jag väntar på att bli utkallad. Just denna dagen blev det inget, men jag fick en massa gjort trots det.

Och så måste datorn med.
Det är på den jag kopplar upp mig och jobbar, om jag måste, när jag ligger ute.
Eller skriver mina blogginlägg när jag åker tåg.
Och så vill jag ha med min Ipad.
Så jag kan kolla serier eller filmer jag laddar ner.
Och så måste boken med.
Att gå och lägga mig utan att läsa är otänkbart.
Borde försöka vänja mig vid att läsa på skräm.
Men jag älskar känslan av sidor som vänds.
Känslan av hur en bok känns i handen.
Så länge det finns plats i väskan håller jag fast vid den fysiska boken.
Och jag håller fast vid min nördiga packlista.
Så jag fortsätter att få med mig allt.
Så inget blir glömt.

VARJE STÄLLE HAR SIN DOFT

Varje ställe har sin lukt, sin speciella doft.
Jag slås av det när jag stiger in på advokatbyrån och låter den tunga gamla dörren slå igen bakom mig.
Kul att vara här igen.
Det var några veckor och en jul/nyårshelg sedan.
Då låg allt framför.
Nu bakom.
Men doften från den gamla 1800-talslokalen är den samma.
Och knarrandet från den gamla parketten.
Jag hör hur en bordtennismatch pågår på våningen ovanför.
Det tjoas och tjimmas.
En boll kommer studsande nerför trappan när jag hänger av mig kappan.
Ljuden är också de samma, inser jag.
Det mesta av julen är bortplockad.
En stjärna och några ljusstakar är allt som är kvar.

”Runda Rummet” med sitt vackra ljus och sina höga fina fönster. Och självklart med en lagbok på bordet tillsammans med pennor och block.

Jag loggar in på ”receptionen” på datorn.
Kollar möteskalendern.
Kollar mailen.
Sedan går jag ner till lunchrummet och dricker lite kaffe med de som sitter där innan eftermiddagen startar och växeln går på.
När det ringer på dörren är det klienter på besök.
Jag ringer ”deras” advokat och visar sedan in dem i det förbokade mötesrummet.
Det vackra runda rummet som vetter mot Magasinsgatan/Södra Larmgatan.
Ljuset ligger så fint här om eftermiddagarna.
När solen skiner.
Jag frågar om de önskar kaffe eller te.
Med eller utan mjölk och socker?
Som ett eko av mitt arbete i luften.

På plats i receptionen. Tycker om de vackra gamla lokalerna med sina knarrande golv och sin säregna doft.

Går jag ner till mitt ”galley” igen och kollar runt efter lunchen.
En diskmaskin har precis gått klart.
Den andra är på väg att fyllas upp.
Jag tömmer den rena och startar upp den smutsiga.
Byter skyltarna ”rent” och ”smutsigt” på framsidorna på maskinerna så det stoppas in i rätt.
Rengör kaffebryggaren och fyller på kaffebönor i automaten.
Klipper upp en ny påse och andas in djupt med näsan nära öppningen.
Färska kaffebönor!
Älskar doften av färska kaffebönor.
Jag torkar av borden och ställer iordning stolarna.
Torkar av diskbänk och köksbänkar.
Sist fyller jag på frukt inför eftermiddagsfikan.
Det kommer en korg två gånger i veckan som fördelas över de fem arbetsdagarna.

Rosengrens Advokatbyrå mitt i Göteborg. Behöver du hjälp med företagsfrågor är detta en välrenommerad och proffsig byrå med kompetenta, duktiga och trevliga advokater.

I det lilla förrådet bredvid receptionen, där portomaskinen står och alla kartonger med kuvert i olika storlekar står travade i lådor, ligger högar med avslutade ärenden i mappar och boxar.
Jag letar upp ärende för ärende i det administrativa programmet.
Ändrar dem från ”pågående” till ”arkiverade”.
Och skriver det arkiveringsnummer programmet ger dem med rött på mappen/boxen.
Bär tillbaka dem till förrådet och ställer ner dem i nummerordning i lådor som sedan ska tas till arkiveringsrummet.
Funderar lite på hur länge de behöver sparas?
Bokföring är ju sju år.
Tidigare var det tio.
Nu är det ändrat till sju sedan några år tillbaka.
Hur länge måste man spara denna typ av dokument?

Byrån ligger i en vacker byggnad i hörnet Södra Larmgatan/Magasinsgatan. De pittoreska och lite gammaldags kvarteren i Göteborg. Detta är mina hemkvarter som jag tycker mycket om.

Det ringer på dörren igen.
Leverans av kopieringspapper och annat kontorsmaterial.
Jag tar emot och stämmer av mot följesedeln.
Sedan sorterar jag in det på de ställen det ska vara.
Får leverans av böcker också.
Juristböcker.
En av advokaterna ber mig kopiera ett par artiklar i en av dem.
Han ska ha nattlektyr med sig hem.
En annan får böcker som rör Företagsrekonstruktioner.
Blir så glad när han hittar dem i sitt postfack.
Advokaterna på denna byrå är specialiserade på företagsfrågor.
Arbetsrätt, bolagsrätt, företagsöverlåtelser, kommersiella avtal, obestånd/konkurser, fastigheter, offentliga upphandlingar, tvister, försäkringsärenden mm.
Behöver du, eller någon du känner, hjälp med den typen av frågor så är Rosengrens Advokatbyrå ett mycket bra tips.
Inte bara är de otroligt proffsiga och kunniga, de är trevliga också.

Backen, Lasarettsgatan, upp mot Västra Liden och hemma. För jobbet på SAS behöver jag pendla långt, ända till Sthlm. För mina andra jobb behöver jag bara gå runt hörnet i stort sett. Ja, utom när jag cyklar till Högsbo och fixar fraktdokument åt Mats förstås. Men det är en bra liten motionsrunda att hoja ut dit.

Vid dagens slut frankerar jag all post som ska iväg.
Det kommer ett bud och hämtar upp allt så det går iväg samma dag.
Jag ser över mötesrummen.
Ställer iordning om det behövs.
Och släcker.
Går till köket och kollar en sista gång.
Ställer iordning där också.
Sätter igång en diskmaskin.
Släcker.
Klockan 17:00 stänger växeln ner automatiskt.
Då loggar jag ut från datorn.
Sätter på mig ytterkläderna och går hem.
Ute regnar det.
Ett kallt januariregn.
Tur att jag bor nära.
Det tar fem minuter att gå hem.
Jag går genom ”mina” kvarter.
Södra Larmgatan, Magasinsgatan, Artielleristallarna, Vallgatan, Kungsgatan, Lasarettsgatan, Västra Liden.
Hemma.
Gör snabbt iordning mat.
18:00 är det dags för styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.
En dag i januari 2022.

ROCKSTJÄRNOR PÅ VÄG TILL NÄSTA GIG

Nu har 2022 kickat igång.
Den första oxveckan av åtta har börjat.
De tunga mörka kalla.
Sista februari är de över.
Då knackar våren på dörren.
Jag har hunnit med slutredovisningen av en person jag var god man för.
Hon som dog i december.
Det ska göras inom en månad efter dödsfallet.
Sedan ska årsredovisningar för de andra sju göras och lämnas in till Överförmyndarförvaltningen innan februari är över.
Oxvecksjobb…

PW i januarimörker och fortfarande jul på många ställen. Oxveckorna är tunga, mörka och tröga. Tar oss sakta mot ljuset och våren. Men snart är vi där igen.

Julen packade jag ner den 2:e januari.
När nyår är över orkar jag inte se den.
Då känns den bara dammig och tråkig.
Även om det bara är fyra stjärnor och en mycket sober och enkel julgran hos mig.
Tomtar är bannlyst.
Och så har jag tagit min tredje dos vaccin.
Tog den i måndags på drive-in:en i Slottsskogen.
Inrapporterat och klart till SAS.
Och nu sitter jag på tåget till Sthlm.
Dags för första flygningarna 2022.
Tänk att jag får börja 2022 med att flyga igen!

Att få börja 2022 med att återigen få flyga! Vilken lycka! Första flighterna 2022 går till Köpenhamn.

Det känns alltid lite speciellt med ett nytt år.
Men inget ”New year, new me” för mig.
Nyårslöften har jag slutat med för länge sedan.
Funderar på om jag någonsin varit den typen.
Tror inte det..
Jag vill bara fortsätta att få ha det så fint som jag har det nu.
Skruva ytterligare lite på tillvaron.
Så jag ger mig själv mera tid.
”Du lever bara en gång och den gången är nu”, sjunger 80-talsgruppen Noice i mina lurar precis nu när jag skriver detta.
”Finns bara en som vet hur du ska leva och det är du”.
Så passande, tänker jag.

Frihetskänslan i att få välja sitt eget liv. Välja precis hur jag vill leva det. Vad som är bäst för mig. Ingen annan att at hänsyn till. Det passar mig perfekt. Jag vill släppa in de jag själv väljer.

Det finns några saker jag ska göra i år.
Försöka göra…
Jag ge mig ännu mer tid att umgås med alla kul människor som finns runt omkring mig.
Gör det allaredan idag.
Men jag ska göra det ännu mer.
De där som var ett tag sedan jag träffade.
Och jag ska se till att resa!
Nomaden ska få sitt.
Jag sätter New York, Berlin, Paris och London på listan i år.
Det hade jag gjort för vår/sommar 2020.
Men det blev inte så då.

Planer inför året – inget mer än människor, socialt umgänge, resor och mig själv! Nu boardar jag 2022 och lovar mig själv att det ska bli bra. Det är upp till mig.

Jag stannar till vid Domkyrkan på väg hem efter att vi landat i Göteborg.
Klockan blev sent.
Den där stunden i soffan som jag längtat efter försvann i en evig väntan på av-isning i Oslo.
Släpper väskorna jag har på släp.
En fet råtta hoppar ur soptunnan precis framför mig.
Smiter snabbt och smidigt, trots sin feta kropp, in under busken ett par meter bort.
Ser hur svansen släpar efter den på den fuktiga marken.
En kåre av obehag över djuret rinner nerför min ryggrad.
Tar väskorna och skyndar vidare över kyrkoplanen.
Knastrande grus under mina stövelklackar.
Det är fredagskväll.
Folk i rörelse.
Och jag avslutar en arbetsdag som inte blev som planerat.

Taxar ut från ARN två timmar senare än beräknat. I ett tomt plan mot Göteborg. Imorgon väntar nya äventyr!

Flighten från Oslo är försenad redan in.
Köer vid avisningen var orsaken.
Vi hjälper till med städningen och boardar snabbt som attan i Sthlm.
Men inte blev det bättre för oss…
Från det vi boardar i Oslo och allt är klart för att lyfta tar det oss en närmare en timma innan vi är av-isade och i luften.
Planet är fullt och serveringen måste gå snabbt som attan.
Vi hinner knappast ”waista” innan vi är på väg in för landning.
Så fort har det sällan gått mellan OSL och ARN.
Vår flight till GOT blir delayad.
Och så helt plötsligt ser vi att vi ska flyga passiva ner.
På en flight kl 20:45.
Alla vi sex som är på flighten, kabin och piloter, ska flyga LPA dagen efter.
På två olika flighter från GOT.
Fyra leggar och nästan helt fulla plan.
Vi MÅSTE ner.
Så vi får ett helt eget plan.
Bara vi.
Och mat lastas på åt oss.
Man vet aldrig vad som händer en arbetsdag i luften.
Och fan vad jag gillar det!
För en liten stund är vi rockstjärnor på väg till nästa gig!

2022! Vad kommer det att ha med sig…?

GOTT NYTT 2022

Sista jobbdagen 2021 sitter jag på planet hem till Göteborg utan att veta om jag kommer hem.
Avgångstiden är redan passerad.
Vi har ingen kapten…
Det är full kabinbesättning och en styrman.
Och så är vi två passiva.
Trafikvakten sliter järnet för att hitta en ersättare.
Det handlar ju inte bara om denna flight.
I potten ligger också en ToR GOT-Fuerteventura-GOT som riskerar ställas in.
Och det vill de så klart undvika.
Till varje pris!
Jag vill bara hem och fira nyår…

Vänta och inte veta.. En del av min arbetsdag. Inte jätteofta, men det händer. Planerna kastas om och det är bara att följa med. Jag kan inte påverka något just då. Och det är lugnande på något sätt.

Alla kollar med jämna mellanrum på sina iPads för att se om det kommer någon uppdatering.
Positiv sådan.
Jag kollar MTRX imorgon.
Just in case…
Och samtidigt tänker jag att jag inte kan påverka något.
Det är bara att vänta på besked.
Skulle det bli ett negativt besked så får jag ta det då…
”Vi har en kapten!”, ropar pursern.
”Yes! Yes! Yes!” hörs från alla.
Äntligen kan vi andas ut!
Och jag kommer hem.
Tar min väska och studsar bak till plats 29A med Viktor i hälarna.
Han jobbar bak.
Alla våra passagerare som suttit i gaten och väntat och inte vetat om de ska få lyfta eller inte.
Nu får de komma ombord.
Och när kapten välkomnar dem och presenterar flighten börjar hela kabinen spontant applådera!
Underbart!

Underbar känsla när det löser sig! Och passagerarna var lättade och glada när vi äntligen fick grönt ljus och Trafikvakten hittade en kapten som kunde ta flighten. SAS har många fina människor i sin stab.

Sent omsider lyfter vi.
Då är klockan nästan 23:00.
Arlanda blänker och glittrar genom de regniga rutorna när vi rullar ut mot startbanan.
Nu är 2021 nästan över.
Bara en sista suck kvar av ett år som började så tungt.
Med en uppgiven saknad efter en livsstil jag var tvungen att lämna.
Som jag mer och mer tvivlade på att jag skulle få tillbaka.
Och så fick jag det!
När jag sitter i dånet från jetmotorerna och tittar ut på mörkret funderar jag.
Vad är det som får mig att älska det så mycket?

Hej då Arlanda för 2021. Genom regnglitter rullar vi ut mot startbanan och lyfter mot Göteborg. Kraftigt försenade, men vi kommer iväg. Tack vare en person som insåg vikten i att ställa upp när det krisar.

Crewet jag jobbade med igår och de galna kasten får mig att inse vari kärleken ligger.
Kollegorna, nomadlivet och det oförutsedda.
Jag älskar nya möten.
Med både människor, situationer och ställen.
Vi jobbar ju hela tiden i nya konstellationer.
Och när jag ligger ute på jobb möter nya ställen och situationer hela tiden.
Vanligtvis blir arbetsdagen som den är planerad.
Men inte alltid…
Att inte riktigt veta vad som kan hända när dagen börjar skulle säkert vara otänkbart för många.
Men det är det inte för mig.
För jag behöver inte lösa problemen.
Bara hänga med och göra det jobb jag ska.

Får möjligheten att åka in till Sthlm och shoppa lite nödvändigheter innan jag ska checka in för att flyga Kiruna. Passar på att ta en fika på Kulturhuset Stadsteatern. Sitter och titta ut över ett grått och disigt Sergels Torg och bara älskar det.

Nu har jag skålat in framtiden med vänner.
Nu ligger ett helt orört 2022 framför mig.
365 orörda dagar.
Om ett år vet vi hur det blev.
Men till dess måste vi leva det.
Livet kan inte skjutas upp till sen.
Och jag tänker fortsätta sluka det.
Girigt och hungrigt.
Varför hålla tillbaka liksom?
Det är detta jag får och då ska det användas.

Några av de vänner som var med och firade in nyåret. Min familj av vänner. Så oerhört viktig för mig när jag valt att leva som jag gör.

Jag hoppas min familj av vänner får ett underbart 2022.
Både de som finns nära och de som är lite längre bort.
Och jag hoppas att massor av nya människor fortsätter att komma in i mitt liv.
Både män och kvinnor.
Så länge de placerar ett leende i ansiktet på mig.
Och får mig att känna mig levande och lycklig.
Då är de välkomna.
Jag hoppas min familj får må bra.
Mina syskon med sina familjer.
Min mamma.
Och hela min enorma släkt
Jag hoppas vi alla finns kvar när 2022 är slut…
Att våra hjärtan fortfarande slår då.

Gott Nytt År 2022. Jag hoppas min familj och mina vänner finns kvar när detta år går mot sitt slut. Och jag hoppas av hela min själ att jag får fortsätta mitt liv i luften. Det håller mig ung i sinnet, fyller mig med energi och sätter ett stort smile i mitt face.

Och jag hoppas av hela min själ att jag får fortsätta mitt liv i luften.
Den energi det ger mig är så stor.
Den gör mig yngre och gladare för var dag.
Jag känner en så stor tacksamhet för att jag fick komma tillbaka.
Att 2021 skulle avslutas så här trodde jag aldrig 2020.
Och det är just det som är livet.
Jag vet aldrig vad som väntar därframme…
GOTT NYTT 2022!
”May your coming year be filled with magic and dreams and good madness.
I hope you read some fine books
and kiss someone who thinks you’re wonderful,
and don’t forget to make some art
write or draw or build or sing or live as only you can.
And I hope, somewhere in the this year, you surprise yourself”
Neil Gaiman

VAD JAG TRODDE OCH HUR DET BLEV

Sista dagen på slingan före jul blev inte som planerat.
Schemat var Manchester med check-ut vid 23-tiden.
Kvällen innan blev det ändrat.
Då skulle jag istället jobba ToR Östersund och gå av vid 21:00.
Kollade omgående om det fanns något plan till Gbg som jag kunde hinna med.
Det gjorde det inte.
Det sista gick samtidigt som vi landade.
Men jag skulle i alla fall få två timmar mer sömn innan jag skulle upp vid 5-tiden.
För att ta tåget hem till julen.

Måne över Arlanda när vi landar efter Luleå. Snart lyfter jag mot Göteborg och går av för denna gång.

Sitter och äter med pursern på Östersundsflighten.
Då ringer Trafikvakten.
”Hej! Vill du flyga en Göteborg ikväll och gå av där?”
Försöker svara med munnen full av Yakiniku…
”Och så ska du ha en Luleå ToR innan det. Med samma piloter och samma plan så du kommer inte att missa.”
”Deal!”, svarar jag mellan tuggorna.
”Men det är bråttom. Flighten går om 25 minuter.”
Bad att få maten i en doggybag och snabbade på upp till basen.
Greppade mina väskor och hastade iväg till Gate 20.

Ready for flight och ska strax bege mig till Arlanda. Då vet jag ännu inte att dagen återigen ska kastas om och att den inte kommer att sluta som planerat…

På vägen ner från Luleå värmer jag min mat och äter.
Tänker på mina kokta ägg, min kaviartub och min frukt som ligger kvar hos Marina.
Det jag skulle ha till frukost innan tåget hem.
Nu får det ligga tills jag kommer upp i mellandagarna.
Och jag tänker att jag skulle följt min instinkt.
Att plocka med mig ALLT från Marinas även om planen var att jag skulle tillbaka.
För i detta jobb vet jag aldrig var jag hamnar…
Och det vet jag ju.
Det är som med livet.
Du vet aldrig var du hamnar

Glädjen över att vara tillbaka i luften är enorm. Ibland kan jag fortfarande inte fatta att jag är det. På min layover i Köpenhamn var jag ute på en PW utmed vattnet. Såg Öresundsbron och planen som lyfte från Kastrup och kände ett sug i magen av lycka.

För mig är julen alltid en sammanfattning av året.
Var befann jag mig då?
Och var är jag idag?
Nu vet jag.
Om förra året var annus horribilis så blev detta så mycket bättre.
Då var hoppet om ett liv i luften långt borta.
Saknaden som ett hål inuti.
Då trodde jag aldrig att jag skulle vara där jag är idag.
Inte så snart.
Inte någonsin…
Tillbaka på jumpseat.
Med kollegorna, mitt i dånet av jetmotorerna.
När jag får det där telefonsamtalet från Trafikvakten och senare går de sista stegen uppför backen mot min lägenhet med små vita flingor som faller på min väska känner jag mig så glad.
Och tacksam.
Jag fick möjligheten att komma tillbaka till livet ovan molnen.
Och jag har lyckats ”designa” min tillvaro runt omkring så bra.
Det är verkligen älsk på livet just nu.

Hinner med en fika med en vän och kollega då vi möts på basen innan våra respektive flighter. Livet är för kort för att inte skaffa nya vänner hela tiden, livet igenom.

Och som person..?
Vad har hänt med mig?
Vem är jag idag?
Jag tänker tillbaka fem år i tiden.
Till 2016.
När jag lämnat det där förhållandet jag levt i.
All energi som gick åt till att ta mig därifrån och börja om.
Gräva fram mig själv igen.
Hitta balansen.
Resa mig.
Och så jämför jag med den person jag är nu.
Det finns inte mycket som är sig likt.
Jag har rensat ut allt det som åt upp mig.
Jag känner mig som minst 20 år yngre.
Både fysiskt och mentalt.
Jag inser att jag blivit mer oförsonlig.
Mer pansar runt sårbarheten.
Mer vaksam mot människor.
Och jag inser återigen hur viktigt det är att våga ta jobbiga steg.
Lämna energitjuvar och toxicpeople bakom sig.
Det må vara vänner eller partners.

Lilla backen upp till hemma, vackert pyntad utanför det lilla fiket. Nu börjar julen för mig, eller egentligen har den hållit på sedan slutet av november. Men nu är det julhelg liksom.

Och jag lovar mig själv att aldrig någonsin gå emot mig själv.
Jag själv är det enda som är permanent i mitt liv.
Den enda person som alltid kommer att vara kvar i mitt liv.
Den viktigaste.
Jag lovar mig själv att aldrig göra något för att någon annan vill det.
Jag ska leva på det sätt som passar mig.
Strunta i normer.
Välja det som gör mig mest glad.
Och inse att jag alltid, alltid får ta ansvar för de val jag gör.
På alla plan.

Hon som alltid kommer att finnas med mig. Hela livet. Det är henne jag måste värna om och ta hand om. Det är henne jag måste göra lycklig och tillfreds. Inte alla andra runtomkring… Så tänker jag!

DECEMBERPACKNING OCH JANUARISCHEMA

Dimman ligger tung natten den 18:e december när jag ska gå och lägga mig.
Jaktslottet är mjukt i kanterna.
Som om det låg ett filter över det.
Jag tänkte alltid att det var runt midvinter jag skulle gifta mig.
Om jag nu skulle göra det.
De där tunga, mörka dagarna precis före jul.
Som jag tycker så mycket om.
Nu vet jag att det aldrig kommer att hända.
Gott så.
Paula och Monica har gått hem.
Jag plockar in våra tomma glas i diskmaskinen.
Går mellan köket, badrummet och fönstret.
Tandborsten i munnen.
Mina nakna fotsulor låter tyst mot det slipade golvet.
Jag stänger dörren till mitt sovrum.
Vrider av elementet.
Öppnar fönstret ett par cm.
Sätter mig på sängkanten.
Tar handkräm och jobbar in den i huden.
Den kyliga vinternatten mot bar hud.

Fredag med väninnor. Prosecco och ljusslingor. Så intressant det är att lära känns människor så som vi gjort under de senaste åren. Människor jag kan prata om allt med.

På morgonen packar jag.
Börjar med att putsa mina skor och stövlar.
Och sätter 7 ägg på kokning.
Reser aldrig på jobb utan kokta ägg och kaviar i min väska.
Sen packar jag enligt min ”lista”.
Vill inte missa något viktigt.
Vill ha koll.
Spelar julmusik i bakgrunden.
Och dricker en megamugg med kaffe.
Jag kollar vad det ska vara för temperatur på de ställen där jag ska sova.
Tänker ge mig ut på PW.
Blommorna får vatten.
Och soporna ska slängas.
När jag är klar äter jag frukost.

Packningsproceduren jag har. Listan med allt jag behöver ha med. Den gör att jag hittills aldrig glömt något som jag behöver. Det är något väldigt ickekonstruktivt i att slarva och glömma och sedan få rusa runt för att fixa det i efterhand. Jag blir galen av sånt.

Dimman ligger kvar när jag går mot Centralen.
Kungsgatan full av julhandel.
Barn som skriker och kassar med paket,
Julmusik och Faktumförsäljare.
Strax före tre sätter jag mig på tåget till Sthlm.
Allt är ett grått dis i decembersverige.
Det glimmar till här och där av ljusprydda buskar och träd utanför husen vi passerar.
Imorgon flyger jag ner till Las Palmas.
Lite ljumma vindar på flygplanstrappan.
Önskar vi skulle ha layover där.
Hade velat ha ett dygn med värme.
Nu ska jag jobba till 22/12.
Sedan sätter jag mig på tåget ner igen på morgonen den 23/12.

Har jobbat sista dagen före jul på advokatbyrån. Nu ska jag flyga i fyra dagar. Sedan blir det jul med familjen. I mellandagarna ska jag bara jobba lite. Inte för att jag har behov av en massa ledighet, men ändå…

Fick ett lite dåligt schema i januari.
Hade biddat lördag 15:e och söndag 16:e, samt lördag 22:e och söndag 23:e.
Däremellan ska jag jobba på Formex måndag 17:e till fredag 21:e så då passade det bra att ta helgen före och efter tänkte jag.
Och så fick jag lördag 15:e och söndag 23:e…
Två lediga dagar, en före och en efter.
Inte bra!
Hängde på vår ”Bortskänkes/Önskas”-sida för att se om någon kollega ville ge bort någon av just dessa dagar.
Missade med några sekunder den 16:e.
En annan kollega hann före.
Köade ifall bytet inte skulle gå igenom, men det gjorde det.
Sen missade jag lördag 22:e med 30 minuter.
Köade där också, men också det bytet gick igenom.
Vi skickar förfrågan om byte till Trafikvakten som lägger in dagen/dagarna i datorn.
Om den ”visar rött” går inte bytet igenom.
Det kan vara olika anledningar till det.
Tex för kort nattvila, eller för många jobbtimmar i ett block.
Det gäller att ha lite koll själv så man inte plockar dagar som inte funkar.

Bästa julklappen fick jag redan i augusti när jag fick besked att jag var välkommen tillbaka till SAS. Nu ser jag fram emot 2022 och hoppas det blir mer och mer flygningar framöver.

Men till slut kom den!
Lördag 22:e skänktes bort och jag var först att nappa på den.
Perfekt dag.
Perfekt check in-tid och lika perfekt check ut-tid.
Det måste ju passa med den dagen jag har därefter.
Så att nattvilan håller.
Skickade in bytet till Trafikvakten och ett par timmar senare fick jag svar att bytet var genomfört.
Nu ska jag se om jag kan ha samma tur när det gäller söndag 16:e.
Håll tummarna!
Eller då får det bli en mellandag i Sthlm.
Träffa vänner och gå ut och äta.
Hur som helst, jag kommer göra något bra av den.

FREDAGSKVÄLL PÅ ETT HOTELL I LULEÅ

Det luktar julmackor på tåget.
Sådana med skinka och köttbullar.
Det är säkert det där muntra medelålders gänget vid bordet bakom mig som förlustar sig.
Inser att de troligtvis är ganska jämnåriga med mig…
Bestämmer mig sedan för att de nog är över 60…
Håller mentala tummar för att tåget ska gå som på räls till Sthlm denna gång.
Sen drar jag på lite musik i lurarna och tittar ut på vintern.

Sverige från ett tågfönster, eller som här, från ett tunnelbanetåg i Stockholm. Nu är det grått och vintrigt. Det luktar fuktiga kläder och kyla i vagnen. Någon drar med sig sitt sista halsbloss in. Det de knappast hunnit blåsa ut. Barn som skriker. Människor som pratar hög i sina mobiltelefoner. Liv man får ta del av för en kort stund.

När vi kommit en liten bit ringer min telefon.
Det är en läkare från Östra Sjukhuset.
En av de personer jag är god man åt ligger inlagd.
Och nu får jag veta att hon inte kommer att klara det.
Livet är kort.
Och skört.
På morgonen när jag vaknar i Hässelby får jag meddelande att hon avlidit under natten.
Nu är mitt uppdrag som god man över.
Så fort en person dör kopplas jag bort.
Jag går in på hennes bankkonto och sparar ner kontoutdrag.
Vill hinna göra det innan banken stänger av mig.
Inom en månad efter dödsfallet måste jag slutredovisa till Överförmyndarförvaltningen och då måste jag ha detta som underlag.

Omsvidad och klar för jobb. Magen kurrar. Tar hissen ner till SkyCity och en Yakiniku på Itamea. Hinner med en hisselfie också.

På crew base svidar jag om.
Tar en hisselfie och åker ner till SkyCity för att äta.
Möter upp crewet vid briefingborden.
Sen lyfter vi i mörkret mot Kiruna.
Jag har position 2A.
Då ska jag kolla nödutrustningen så fort jag kommer ombord.
Att brandsläckarna är fulla och plomberade.
Att ficklamporna fungerar.
Att våra livvästar ligger där de ska.
Och att det lilla Manual release tool ligger på plats.
Känner efter så våra säkerhetsbälten funkar.
Och PA-system från aft också.
Syrgastuberna är fyllda och syrgasmaskerna inkopplade.
Hjärtstartaren blinka grönt.
Alla säkerhetsvästar och bälten för barn ligger där de ska.
Och så är de Dangerous Goods Kit och Universal Precaution Kit också.
Och megafonen – den klickar fungerande.
Jag går fram till pursern och signar på att allt är ok.

Ett snöigt Landvetter en fredagskväll gör att vi drar på oss en försening på en timma.

På fredagen får jag flyga med ett nytt crew.
Nu ska jag hänga ihop med dem resten av helgen.
Jag jobbar i aft med Jeanette.
Hon har position 2A och jag 2L.
Så idag jobbar jag i kabinen och har hand om våra betalningsterminaler.
Vi ska till Göteborg.
Där snöar det kraftigt och vi måste sakta ner farten så att de ska hinna ploga landningsbanan.
Vi blir en timma försenade till Arlanda pga snön.
Men vi ska flyga vidare med samma piloter och samma plan.
Bra – det spar tid för oss.
Så när vi landar i Luleå är vi bara en halvtimma sena.

Landar till slut i Luleå, men bara en halvtimma försenade, inte en hel timma. Temperaturen är mildare än sist. Det faller en glittrig tunn snö under gatubelysningen.

Fredagskväll på ett hotell i Luleå.
Igen.
Bestämmer mig för att gå ner till hotellbaren.
Gillar att sitta ensam bland folk.
Observera och kolla hur de beter sig.
På bordet mitt emot sitter fyra medelålders kvinnor.
Den ena är rejält berusad.
Hon skrattar med ett raspigt gnäggande och öppen mun.
Läpparna är svullna och röda.
En del har hamnat utanför.
Ögonen svartkladdiga.
Det är för mycket urringning.
Och för kort kjol till för stor kropp.
Nagellacket är avskavt och håret sönderblonderat och tovigt.
Bredvid mig på det långa barbordet sitter ett par mitt emot varandra.
De fyllebråkar.
Eller det är mest hon.
Han svarar enstavigt om alls.
Hennes ögon är dimmiga och ofokuserade.
Det är gråt och tårar.
Hon är rejält dragen.
De tar på sig och går.
När de passerar fönstret där jag sitter går de en bit ifrån varandra.
Han en halv meter framför.
Hon drar upp huvan på sin täckjacka för att skydda sig mot vind och snö.
Sen försvinner de nerför gatan.
Jag kommer aldrig mer att se dem.
Men en kort stund tog jag del av deras liv.

Att sitta ensam bland folk. Observera och avlyssna samtal. Det gillar jag. Jag reser ju ofta ensam och detta är situationer jag ofta hamnar i då. Att sitta med en kaffe eller ett glas vin och bara kolla folk och deras beteende.

Lördagsmorgon.
Vaknar ganska tidigt.
Tar en riktigt varm dusch.
Och en kaffe.
Känner att jag behöver frisk luft och rörelse.
Det är bara -2 ute.
Bestämmer mig för att dra på understället och ge mig ut.
Tänker gå min runda.
Den jag gick förra gången i -17…
Ska bara äta frukost först.
Har kokta ägg, kaviar och mörkt bröd i packningen.
Och bananer, persimoner, mandariner, äpple och skivad ananas.
Kaffe finns på rummet.
Idag blir det inte så mycket jobb.
Imorgon desto mer.

VINTER, EN KINAKROG OCH VÄGAR SOM KORSAS

Hela lördagen pratar vi om var vi ska äta på kvällen.
Lotta, som bott i Luleå i sin ungdom, får uppgiften att hitta ställe.
Det är hockey i stan så det är fullt nästan överallt.
Vi jobbar två leggar idag.
LLA – ARN / ARN – LLA.
Det är rättvist.
Nu ska vi sova i Luleå för andra natten.

Layover i Luleå två nätter i rad. Där hade jag mitt första stopp som nybakad flygvärdinna försommaren 2018. Då var det en enastående vacker och varm sommar. Nu är det iskall vinter.

Vi hamnar på en gammal anrik kinakrog.
Mats, Marie-Louise, Lotta, Knut, Kari och jag.
Den ligger inte långt från hotellet.
Passar bra med tanke på temperaturen.
Vi får en fullständigt galen kines till servitör.
Kari vill ha en lättöl.
”Vad har du för olika sorter att välja på”, undrar han.
”Här finns bara en om du ska ha lättöl”, svara servitören. ”Detta är inte Bishop Arms”.
Marie-Louise och jag ska vitt vin.
”Ni ska ha husets”, konstaterar servitören.
”Nja… jag tar gärna ett glas riesling”, säger Marie-Louise.
”Ok, det är också gott”, svara han.
”Vad kan du rekommendera från menyn”, frågar Mats.
”Finns bara en som är god. Fyra smårätter! Ta den”, får han till svar.
”Jag hade tänk mig scampi med ingefära och chili”, säger jag, men börjar tveka lite.
”Det är den näst bästa. Du kan ta den.”
När han går skrattar vi ohejdat.
Och konstaterar att han är för galen för sitt eget bästa.

Drar på mig vintersviden för att ge mig ut på PW i norr. Fy attans för den här kylan. Och snön. Den ska man bara uppleva på bild enligt mig…

Marie-Louise – tänk att jag får flyga en slinga med henne.
Vi har nämligen ett förflutet.
Sedan början av 1990-talet.
Då när jag jobbade på Dramaten.
Och hängde på baren mitt emot sceningången efter föreställningarna.
Då jobbade hon där, på Thalia som det hette.
Och nu korsas våra vägar igen.
På en helt annan plats i livet.
Tänk om vi redan då, 1989 när vi lärde känna varandra, fått en sekundsnabb glimt av oss två nu.
Hur vi sitter i bakre galleyet på våra jumpseats.
Åren som skulle ta oss dit.
Där vi skulle mötas igen.
Jag kan inte sluta förundras över hur människor kommer tillbaka i ens liv.
I helt nya situationer.
Livet alltså!

Hon är full av ironi och bitska kommentarer, Marie-Louise. Vilken galet rolig slinga vi fick. Jag gör om det vilken dag som helst. Hon får mig verkligen att skratta, högt och rått. Och bakom allt finns ett stort allvar och djup. Älskar den människotypen.

Vi pratar om människor vi minns från då.
Vi pratar om vännerna.
De vi höll nära och de vi undvek.
De som är kvar och de som lämnat.
Skådisarna – de levande, de döda, guldkornen och svinen.
Om händelser som påverkade oss.
Om han som tog sitt liv inför alla som var på personalfesten den där vackra junikvällen i Marmorfoajén.
Vi pratar om våra kärlekar och våra sorger.
De som gjort oss illa och de som funnits där.
Vart livet tagit oss sedan vi sågs sist.

PW i iskallt Luleå. Och visst är det vackert med vinter. Jag går rundan jag gått tidigare. Har hittat en som är ganska lagom. Nu, i kylan, är den lite väl lång. särskilt när mobilen för köld-tupp-juck och inte längre vill spela boken för mig…

Söndagen kommer med kyla i norr.
Det är -17 och jag bestämmer mig trots det för att ta en PW.
Jag måste ha luft.
Har dubbla sockor i mina kängor.
Och strumpbyxor, underställ och fodrade träningsbyxor.
Och underställströja, stickad uniformskofta, tunn täckjacka och fodrad SAS-kappa.
Dubbla mössor och dubbla handskar.
Och halkbroddar…
Jag är preppad och redo.
Kölden luktar kall metall.
Jag försöker skydda mitt bara ansikte.
Drar upp halsduken och glasögonen immar igen.
Får försöka ändå.
Tar en bild på solen som går ner över staden.
Håller på att förfrysa fingrarna.
Slår armen hårt neråt för att få blodet att rusa ner i handen.
Lyssnar på bok i lurarna.
Efter ett tag slutar det att funka.
Kölden gör att kontakten med sladden i mobilen blir för kall.
Fan!
Lovar mig att aldrig mer gå ut på frusen PW.

Göteborg i snöskrud. Vackert som på film, men jag vill ha sommar på balkongen och PW över broarna med milda vindar och solnedgång i västerhavet.

Och nere i Göteborg kommer snön när jag kommer hem.
Faller tät och tung i ett par dagar.
Snösvängen hinner inte med.
Gatorna blir moddiga och hala.
Trottoarerna likaså.
Slirar mig fram när jag vågar mig ut.
Går på julmingel och föredrag på partikansliet.
Pajar sladden till ljusslingan på balkongen.
Och jag får beställa en ny.
Fan!
Det här med vinter är inte min grej.
Längtar till värme.
Till sommar.
Till enkelheten som det klimatet innebär.
Vill sitta på balkongen i skymningen i eftervärmen.
Vill ta en PW över broarna och se solen gå ner i västerhavet.
Och samtidigt…
Staden är bedårande i sin snöskrud.
Vacker som på film.
Som ett julkort.

OFÖRUTSEDDA STOPP

När jag kommer ur duschen drar jag på mig det svarta understället.
Jag packade ner det inför denna jobbslinga.
Fick det av Mats en gång.
Den Mats jag gör fraktdokument åt i Högsbo nästan varje vecka.
Han hade över efter en give-away så jag fick ta ett.
Det är mansmodell så det är inte så anpassat i grenen om man säger så.
Men what the heck!
Här sitter jag ensam på ett hotellrum i Luleå.
Med kaffe i muggen.
Och håret i en tofs på huvudet.

Klockan 06:00 är facet på plats hemma i Göteborg. Dags att gå till Centralen och ta tåget till Stockholm och en jobbhelg i luften.

Tåget stannar i Hallsberg och jag inte har en aning om när vi skulle rulla vidare.
Inte lokföraren som informerar oss heller.
Det står ett trasigt tåg längre fram och det måste tömmas på folk.
Fler och fler tåg köar upp.
Och tiden går.
Jag känner stressen komma krypande där jag sitter bredvid en man som luktar inpyrd cigarettrök från varje fiber av sina kläder.
När vi suttit i 45 minuter ringer jag Crew Control, Trafikvakten, på SAS.
Jag måste tala om att jag kanske inte hinner i tid.
Vill ge dem möjlighet att hitta en ersättare för mig om det behövs.
Punktlighet är så jätteviktigt för ett flygbolag.
Där funkar liksom inte flextid…
Det är Trafikvakten som ser till att det finns besättning på planen bl.a.
Som ser till att sjuk personal blir ersatt.
Och som stuvar om och fixar om det behövs.
De vet att jag bor i Göteborg och ringer mig ibland om problem uppstår där och de snabbt behöver ha in någon.
Eller om de ser att jag ska upp och jobba så kan de erbjuda mig att börja slingan redan i Göteborg om det saknas folk, istället för att jag åker upp till Sthlm först och de måste skicka ner någon.
Det är också till dem vi skickar in om vi vill byta pass med någon kollega.
Bytet läggs in i datorn och blinkar det inte rött så går det igenom.
Det finns ju en del lika anledningar till att byten inte får ok.
Men det berättar jag om en annan gång

Planen var att i lugn och ro byta om på basen. Hinna med en kopp kaffe och lite snack med kollegor som minglar runt i väntan på sina flighter, eller som sitter standby. Så blev det inte…

Efter 1,5 timmar börjar det röra på sig för oss.
Jag kollar Arlanda Express-appen.
Det går ett tåg 12:05.
Då är jag framme 12:25.
Och check-in är 12:30.
Med en liten tjurrusning från tåget bör jag hinna.
Jag ringer upp Trafikvakten igen.
”Hej Helena! Nu tycker jag det låter som det rullar”, svarar han.
”Ja! Äntligen! Jag bör komma till Stockholm strax före 12.”
”Vad bra! Då håller vi tummarna för det. Jag har så svårt med folk idag”, säger Erik.
Och så lägger vi på.
Går till cafévagnen och blir bjuden på en kaffe av en fantastiskt trevlig kvinna som jobbar där.
Precis vad jag behöver nu.

Det är det här planet jag ska hinna med. Som jag ska jobba på. Det som ska till Köpenhamn.

Jag släpar med min kabinväska till tågets handikapptoalett.
Behöver lite space.
Hade tänkt byta om till uniform på basen, men nu finns inte den tiden längre.
Det får bli här.
Luktar inte allt för mycket piss.
Torkar av golvet med toapapper.
Drar av mig mina privata kläder.
På med byxor, bälte, tröja och kavaj.
Sist scarfen.
Jag byter ut mina stora ringar i öronen till de mindre pärlorna.
Dödskalleringen tar jag också av.
Viker ihop mina kläder hjälpligt.
Vill inte lägga dem på golvet trots att jag torkat av.
Stänger väskan och går tillbaka till min plats.
Och den fimpluktande sätesgrannen.

Arlanda Crew Base en fredagskväll. Väldigt folktomt. Det är i stort sett bara vårt crew kvar. Jag tror vår Luleåflight är den sista som avgår från SAS på fredagen. Vi ska lyfta 21:10.

Jag hann till Arlanda och check-in på basen.
Med en minut till godo.
Ibland är de där marginalerna på ens sida.
Första leggen går till Köpenhamn.
Där har vi ett mealstop på dryga 2 timmar.
Äter en tonfisksallad på Joe and The Juice.
Sen går vi till gate B10 för att ta med ett gäng passagerare tillbaka till ARN.
Där har vi ett nytt mealstop på dryga 2 timmar.
Äter en yakiniku på Itamea.
21:10 lyfter vi mot Luleå där vi ska sova.

Får efter en dag som började tidigt, krypa ner bland lakanen på hotellet i Luleå. Här är kallt och mörkt. Passar inte mig alls, men som jobbstopp är det ok. Fast hade hellre haft ett stopp i Las Palmas

Jag minns min första lay-over jag hade när jag börjat på SAS 2018.
Det var här i Luleå.
Det var midsommar och solen gick aldrig ner i Norrland.
Och det doftade björkar, syllar och hundkex på min PW.
Nu är det mörk kall vinter.
Idag vet jag inte om jag ens kommer att sticka ut nosen.
Det är -13 just nu.
Jag kanske stannar i understället på rummet.
Tills det är dags för pick-up och jobb igen.

EN LAS PALMAS I NOVEMBER

Det har blivit en del långa flighter sedan jag började igen.
Både i oktober och november.
Och det kommer i december också.
Men jag klagar inte.
Det är bra timmar när jag ändå är uppe och jobbar.
Men vad är det med mig och de långa flighterna?
Förra helgen var det dimma på Kreta.
Nu är det aska från vulkanen på La Palma som täcker motorns rotorblad efter landning.
Vi riskerar än en gång att bli kvar därnere.
Inte mig emot, men nu blev det inte så.
Det finns ju alltid en deadline när vi inte kan lyfta längre.
När vi inte kommer att nå ända till vår slutdestination.
Då tiden vi får vara i luften är passerad.
Sånt är inget som vi kan avgöra själva.
Det är luftfartsmyndigheterna som bestämmer.

Tekniker på plats. Här torkas rotorbladen rena från vulkanaska och motorerna kontrolleras.

Många tekniker är på plats och det är mycket kommunikation med tekniker både i Köpenhamn och Stockholm.
Allt för att säkerställa att säkerheten är ok.
Ulf, som är kapten, håller oss hela tiden informerade om vad som händer.
Och hur allt utvecklas.
Till slut kan vi lyfta, med 1,5 timmas försening.
Så istället för landning strax efter 23 i Oslo så blir det 00:30.
Det är en lång dag.
Nästa 15 timmar.
Då är vi 19 minuter från att tvingas gå ner någonstans.
På vägen upp bokar kapten om oss så vi ska slippa sitta i crewbuss i en timma in till Oslo.
Nu blir det airport hotel.
Gott så.
Min Oslo-PW får jag spara till ett annat tillfälle.

Redo att jobba!

På natten kurrar min mage så jag har svårt att somna…
Den håller mig vaken.
Den ska väl jobba lite med de spicy räkorna den fick på hemvägen.
Kommer att tänka på passagerare som blir magsjuka på flighterna.
Som har ätit något dåligt på flygplatsen.
Och när vi väl kommer upp i luften då slår det till.
Matförgiftning deluxe.
Denna gång har vi två.
De hade ätit varsin likadan baguette innan boarding.
Och det blev inte bra…

Gudrun och jag i bakre galleyet på Las Palmas-flighten. Helt underbart arbetspass när jag får arbeta med de där kollegorna som kommit att bli goda vänner och betyda något för mig. Så mycket kontakt vi hade i samband med återrekryteringen. Då vi ena dagen misströstade och andra dagen jublade av glädje när vi kom vidare.

Vi fixar vatten med det salt vi kan hitta i våra units.
Vi upplät de två bakersta raderna som egentligen är till för crew på Las Palmas-flighter.
På så sätt var de nära toaletterna.
Och vi som jobbar bak kan ha koll på dem.
Att de är ok.
Hemresan blir en veritabel pärs för dem.
Det är tydligt.
Men det är ingen risk för smitta då det är matförgiftning och inte maginfluensa.
Min kollega är sjuksköterska.
Det känns bra att ha henne i bakre galleyet.

Gardermoen från ett hotellfönster när jag precis ska gå och lägga mig efter en mycket lång arbetsdag. Snöblandade droppar föll tungt när vi korsade övergångsstället och gick de få stegen dit.

När magen har lugnat sig med sitt kurrande somnar jag.
Då kommer nästa grej.
Kramp i hålfoten.
Jag försöker trycka ut musklerna under foten.
Pressar tårna mot madrassen.
Ger upp.
Går på toaletten.
Dricker vatten för att hjälpa till att lösa krampen.
Det är ju ofta vätskebrist som är orsaken.
Sen går jag fram och tillbaka i rummet.
Trycker hålfoten mot golvet.
Fram och tillbaka.
Jag drar ifrån gardinerna.
Därutanför glittrar Gardermoen i mörkret.
Lugnt och tyst nu.
Klockan är halv fyra.
Det är fuktigt natt.
Tomt på folk.
Tunga snöblandade droppar faller glest.
Ett andetag från vinter.
Dagen efter flyger jag passiv tillbaka till Stockholm.
Det är allt jag gör den dagen.
Tar in på hotellet vid Arlanda.
Äter och lägger mig tidigt.
Dagen efter är det check in 05:10 och Malta på rostern.

Och så får jag jobba en Malta med Maria! Så mycket vi har att prata om. Som vanligt. Så mycket att det får bli ett eget blogginlägg. Om män och förhållanden och allt däremellan.

Det är en bra jobbhelg.
Till LPA fick jag flyga med min väninna Gudrun.
Och nu ska jag få flyga med en annan väninna, Maria.
Dessa kollegor va!
Maria och jag hamnar snabbt i ett snack om män.
Detta eviga samtalsämne.
Vi har båda ruttna erfarenheter bakom oss.
Som vi talat om tidigare när vi jobbat ihop.
Men det är ett ämne som kan manglas många varv.
Det blir mycket som dryftas.
Så mycket att jag tror det får bli ett eget blogginlägg.