EN ”BULLET” TILL CANCUN

TUI’s ”trafikvakt” ringer när jag äter frukost.
När vi lagt på får jag snabbt tänka om.
Tittar ner i den ännu öppna kabinväskan.
Ut med byxor och jumper.
Och ner med shorts och linne.
Tar en tunn klänning också.
Det blev ändring i rostern.
Jag ska till Mexico!
En ”bullet”, dvs en kortis, men ändå!
Bye bye Kap Verde.
Lämnar novemberGbg.
Med sitt dis och sitt gråa.

Dressed for work! Dags att flyga min första long haul. Planen i rostern var en Kap Verde ToR Manchester, men det blev Mexico med ett drygt dyns stopp istället. Ingen kunde vara gladare än jag!

Planet till Amsterdam försenat med nästan två timmar.
Dimma på Schiphol.
Missar planet till Manchester.
Dricker världens godaste ingefäratea.
Medan vi köar för att bli ombokade.
I Manchester slår vi på Google Maps och tar oss till vårt hotell.
Checkar in och går direkt till baren för mat.
Hungrig som en varg.
Trycker i mig en medioker Caesarsallad och går och lägger mig.
Kallt om fötterna när jag kryper ner i sängen.
Det är det i UK.
Och vattnet smakar klor.
Det gör det i UK.

Julfeeling på Manchester Airport. Jenny och jag på väg till crewbase för pre-flight-briefing. Lite pirriga och spända inför vår första långflight, men så himla taggade för Mexico.

På morgonen tar vi oss till crew base, Jenny och jag.
I våra Ipads finns beskrivningar av hur vi tar oss till de olika crewrum på de baser vi kan hamna på.
Möter upp med resten av gänget och vår svenska kollega Christer från Sthlmsbasen.
Det är vi tre som ska flyga vår SNY (elevtur) idag.
Serviceupplägget är annorlunda på de stora maskinerna.
Det är andra rutiner.
Och det går fort, som vanligt, när vi kommer ombord.
Jag försöker hänga med och få koll på allt.
Vid boarding står jag ihop med Sara vid dörr 2L.
Det är där passagerarna går på.
Nu måste vi fråga vilket säte, bokstav, de har.
Så det går ner i rätt gång.
Sånt jag aldrig behöver tänka på tidigare på plan med en aisle.
345 passagerare ombord.
Fullt hus.

Jenny i kaffefixartagen i bakre galley på Dreamlinern. Vi rotade runt i allt för att lära oss vad som är lastat och hur. Sen är det också lite annorlunda serviceupplägg mellan UK och Norden.

13 timmar efter att vi började arbetsdagen landar vi i Cancun.
Bussas till hotellet och checkar in.
Sitter ute en stund med några från crewet.
26 grader och ljumma vindar.
Lägger mig när klockan inuti mig är ca 02:30.
Somnar direkt.
Är vaken vid några tillfällen på natten.
Morgonen i kroppen på mig gör sig påmind.
Lyckas somna om.
Upp vid 6-tiden Mexico time
12 i mig.
Duschar och tvättar håret.
Går ner och äter frukost.
Pressar färsk lime på jordgubbsyoghurten.
Äter papaya och melon.
Ägg och ost.
Går upp och sover två timmar till.

Morgon i Cancun! Att få vakna till denna vy när jag drar ifrån gardinerna och stiger ut på balkongen. Helt underbart! Och därborta ligger beachklubben. Dit ska jag gå.

Vaknar 10 Mexico tid.
På med linne och shorts.
Mot beachklubben.
Får följe med Christer från Sthlm.
Går förbi skyltar som varnar för krokodiler.
Och ser en på hemvägen!
Ganska liten.
Troligtvis ett ungdjur.
Kilar så galet snabbt iväg på ganska höga ben och den lilla svansen rätt ut.
Ner i vattnet och så är den borta.
Jag hinner inte ens bli rädd.

Äntligen lite värme mot huden. Så skönt. Synd bara att jag glömde både solskydd och kepa… Men det får gå för denna gång. Jag ska vara mer påpasslig nästa gång. För här är varmt och solen är tuff.

Den där julfeelingen jag hade när jag packade och lyssnade på julmusik är fullständigt borta.
Sitter vid poolen och älskar värmen.
Det är 30 grader.
Försöker freda mig för solen så gott det går.
Vinden är för stark för att kunna använda parasoll.
Den rasslar i palmerna.
Men den är så skönt ljum.
Och drar med sig en doft av sötma.
Och samtidigt lite salt från vågorna.
För havet är precis framför mig.
Beställer kaffe av Francisco.
Och pratar med Christer.
Och ett par piloter från UK, inte våra, som ligger bredvid.

Vid poolen på beachklubben. Med vinden som rasslar i palmbladen.
Här kunde jag stannat en dag till. Hoppas på ett lite längre stopp nästa gång. Då ska jag försöka ta en rundtur i området. Tiden tillåter inte det denna gång. Måste ju se till att sova för att orka hem också.

Efter en lätt lunch är det uniform på igen.
Dags att åka tillbaka.
Det blev 26 timmar i värmen denna första tur.
Jag jobbar bak även på hemvägen.
Börjar få pejl på läget.
Nu är det natt.
Passagerarna somnar snabbt.
När servicen är klar delas vi upp i två grupper.
Hälften måste finnas kvar nere i kabinen.
Vi får 1,5 timma/grupp i crewresten.
En liten ”bunker” med sex bäddar där vi kan sova.
Den finns på alla större maskiner.
Jag hamnar i första gruppen.
Tröttheten har knockat mig.
Somnar snabbt och sover bra.

Underbart är kort. Uniformen på igen och dags att mötas upp för att bussas till flygplatsen och jobba oss hemåt.

När vi landar är det morgon i Manchester.
Jenny, Christer och jag går till hotellet.
Sover ytterligare tre timmar.
Hade kunnat sova betydligt längre.
Men vill inte förstöra nattsömnen.
Tar en dusch och åker in till Manchester.
Hittar till slut en pub med plats.
Det är fredag em, fotboll och vi är i UK…
Hungriga och glupna trycker vi i oss var sin burgare.
Somnar direkt när jag lägger mig på kvällen.

Jenny och jag på en pub i Manchester. Mätta och nöjda efter vårt första långflight och så himla glada att just vi fick göra den ihop. När Jenny sökte till jobbet som flygvärdinna googlade hon för att hitta lite info. Hon hittade min blogg! Och så hamnade vi i samma kurs. Och så fick vi flyga vår första långa ihop. Livet alltså!

Ser den orangea Eriksbergskranen långt där borta.
Och Karlatornet som sträcker sig mot decemberhimlen.
Hemma igen.
Kvar av mitt dygn i Mexico är solsvedda axlar.
Och brända underben.
Fick inte med mig 50-skyddet i all hast den där morgonen.
”Kepan” blev också kvar hemma.
Men underlagscrèmen har 50-skydd.
Så facet klarade sig.
Note to self – alltid ha dessa i packningen.
På mitt skrivbord när jag skriver detta ligger en snäcka.
Christer plockade den vid havet när han var nere och badade.
Och gav den till mig.
Längtar redan tillbaka.

Lyfter från Manchester om morgonen. Gyllene ljus och soluppgång. Vackert!

STANDBYLÄGE

Adventvecka.
November är grå nu.
Som kallnat diskvatten.
Molnen ligger lågt.
Drar med sig fukt från havet.
Mörkret kommer tidigt.
Och mörkare ska det bli.
En hel månad dunklare.
Sverige i november är fyllt av vemod.
Men jag tycker om detta lilla andetag innan jul.
Det kommer upp stjärnor.
Och slingor på balkongerna.
Staden blir så vacker när mörkret kommer och den fylls av julljus.
Jag fixar också jul.
Och lyssnar på julmusik.
Men vägrar tomtar.
Aldrig en tomte!
Julen är vit och grön för mig.
Den är stjärnor och slingor.
Och en fejkgran.
Utan fejkbarr.
Inget annat.

Det blev tid till julfix i veckan. Fram med stjärnor och fejkgranen. Tomtar är bannlysta i mitt hem. Nu är det julmusik i bakgrunden och tända ljus. För julmusik gillar jag. Helst den sakrala. Tycker den är oerhört vacker och stämningsfull.

Jag har fått tid att göra det denna vecka.
Plocka fram julen.
För jag har haft standby.
Och inte blivit utringd på jobb.
Standby is a bitch!
Jag hävdar att det är så.
Vill antingen jobba eller vara ledig.
Ledig på riktigt.
Ledig att fritt disponera min tid.
Efter mina år på SAS är jag inte van vid att sitta standby utan att bli utkallad.
Det hände så gott som aldrig.
Jag minns en dag de inte ringde under senaste året.
En dag.
Bara denna vecka har jag suttit fyra dagar.
Det låser mig.

Hinner med långa pw’s när standbytiden är över. Tittar på ett grått västerhav och tycker det är vackert det också.

Som nu, i vår BRF, när vi skulle ha jobb med ventilation hela veckan.
Jag kunde bara vara säker en dag.
Det gjorde att fyra andra styrelsekollegor också var tvungna att hjälpa till.
Och sen händer inget.
Jag går fyra dagar i limbo.
Sover lite sämre för det kan ringa tidig morgon.
Har alltid väskan packad och redo.
Och mat klart i kylen.
Nu ser decemberrostern lite annorlunda ut.
Som tur är!
Då har jag ”bara” fem dagar standby.
Och jag hoppas jag komma ut på något riktigt kul…
Ett litet stopp i Mexico hade ju inte suttit illa.
Eller varför inte Grancan!
Det duger gott.

Lyssnar på musik och roar mig med selfies. Varför inte. Har svårt att greppa att jag fyller 60 till sommaren. Jag är liksom inte redo för det. Var tog åren vägen?

För det är det jag vill.
Komma ut.
Att få resa arbetandes är det jag tycker allra bäst om.
Det gjorde jag under många år när jag hade mitt eget företag.
Reste jorden runt.
Och jobbade samtidigt.
Jag blir lätt rastlös om jag är ledig för mycket.
Så jobba och resa passar mig perfekt.
Men när jag inte jobbar vill jag vara helt ledig.
Kunna planera min dag och tid precis som jag vill.
Kunna resa själv.
Det är det standby hindrar mig från.
Veckan som gick kändes lite som covid-tiden.
När jag satt hemma alldeles för mycket.
Jag pratade med en kollega om det.
Vi upplevde samma känsla.
Och du fattar, den är inte bra.

Denna lilla människa fyllde 16 år nu! Hon är på väg att bli vuxen. Hon har en egen liten bil, en sån där EU-moppebil. Jag hade inte ens moppe… Blev förvägrad det för att jag började röka!

Men en riktigt positiv grej med att inte bli utringd…
Jag fick möjlighet att fira min systerdotters födelsedag.
Sweet sixteen!
Vart tog alla de åren vägen?
Hon är på väg att bli vuxen.
Antar att hon redan känner sig som det.
Det gjorde jag när jag var sexton.
För en evighet sedan.
Vart tog alla mina år vägen?
Jag fyller 60 till sommaren.
Det är svårt att greppa.
Låter så gammalt.
Känner mig liksom inte redo för det.
Saker jag hinner fundera på.
När jag går mina pw i novemberdiset.

Fredrica Helena fyller 16 år och bjuder på julbord! Vilken kul kväll! Förra året kunde jag inte vara med för jag jobbade då. Nu kändes det extra roligt att kunna det.

Nu preppar jag för nästa vecka.
Då ska jag flyga min SNY, elevtur, med Dreamlinern!
På tisdag åker vi över, en kursare och jag.
Vi kommer att flyga från Manchester till Kap Verde.
Kommer hem på fredag.
Så nästa gång ska jag berätta om mitt äventyr på 787-8 Dreamliner.
Ser verkligen fram emot det.
Ska bli så kul!
What a dream!

Göteborg i november. Grått och disigt. Men plusgrader. Gott så. Om snön håller sig borta är jag tacksam.

LITE OLIKHETER OCH EN IMPONERANDE VAL

Hurghada ser ut som Kiruna från ovan.
Med skillnaden att när vi flög in över Kiruna var det snö på bergen.
Nu är det sand.
Och de är mjukt rundade, bergstopparna.
I Kiruna var de taggigare
Och färgen var vit och grå.
Här är den beige.
Sandfärgad.
Varmare i tonen.
Precis som temperaturen.
När jag går hem efter flighten har vädret slagit om.
Från mild höst till en bitigare luft.
Skulle stannat i Hurghada…

Solen i Hurghada. Den egyptiska värmen. Hit har jag aldrig flugit tidigare. Destinationen fanns på SAS men jag fick den aldrig på min roster. Om den finns kvar där idag vet jag inte, men TUI flyger den ofta. Varje vecka tror jag.

Vi har en strulig flight.
Med trasiga ugnar.
Vilket medför att vi inte har möjlighet att servera varm mat.
Men vi löser det.
Fixar det.
Trollar med knäna.
Och passagerarna är så himla rara och tillmötesgående.
Så det blir ännu en positiv tur med mitt nya bolag.
Och mina nya kollegor.
Så kul med alla dessa bekantskaper!
Jag går position 4L idag också.
Den är ganska krävande.
Jag både annonserar och sköter köket.
Men jag vill lära mig den.
Lika bra att ta det tyngre direkt.
Så det sitter sedan.

Vilken energikick det är att få jobba med roliga kollegor. Det är en sak som är precis likadan som på SAS. Kollegorna är fantastiska! Jag känner mig alltid glad efter en dag i luften.

När jag jobbade på SAS var det position 4R, eller 2L som den hette där, som skötte köket.
Här heter vi 4L (left door) och 4R (right door).
Det är där vi sitter vid start och landning.
På SAS hette vi 2A (right door och placering aisle) och 2L (left door).
Det var Airbus:en som hade ett säte där man satt med gången, aisle, framför sig.
På Boeing finns inte det utan vi sitter vid var sin dörr.
Här benämns nödutgångarna vid vingarna för 2L/3L och 2R/3R.
Då blir dörrparet längst bak 4L/4R.
En annan skillnad är att 4L och 4R armerar sliderna på sina respektive dörrar.
Sedan crosscheckar vi varandra.
På SAS var det 2A (4L) som armerade båda dörrarna.
Och 2L (4R) crosscheckade.
Cabin Manager (purser sa man på SAS) ringer sedan till 4L och den positionen rapporterar att sliderna är armerade och croisscheckade.
På SAS var det 2L (4R) som rapporterade vid uppringningen.
Så det är en del nytt att förhålla sig till.
Och detta är inte det enda.

London från ovan. Inflygningarna mot Heathrow är magnifika då man får se allt detta. Men det är också det vi får se av London denna gång…

Vi sitter i ett typ Attefallshus och väntar på att få göra vår medical examination UK.
Ja, det var ju det där med Brexit igen…
Tui Nordic är Skandinavien och UK.
Det är därför vi måste ha godkänd medical report också fört UK.
Vi kommer flyga en del ihop med crew därifrån.
På GB-registrerade plan.
Och då måste vi ha detta.
Vi är fyra kvar från vår kurs som ska göra den.
De andra gjorde i förra veckan.
Jag kommer igenom utan problem.
Får mitt stämplade och påskrivna Cabin Crew Medical Report.
Men detta har tagit HELA dagen.
Vår plan att åka in till London och äta på något kul ställe kommer inte att hända.
När vi är klara och framme vid hotellet är kl runt 20-tiden.
Det blir mat på hotellet istället.
För planet går hem tidigt.

Superjumbon aka ”valen”. Planet med det höga hårfästet. Imponerande stort! Tänk om jag hade kunnat få jobba på ett sådant en dag. Men det är allra högst otroligt. Idag tillverkas de inte längre.

05:15 ringer väckarklockan.
Släpar mig ut till duschen.
Fixar en kaffe medan jag gör mig iordning.
Frukosten är inte öppen så här tidigt.
Det finns flingor, nån typ av söt kakbit, äpple och yoghurt nere i repan.
Tar äpple och naturell yoghurt.
På Heathrow blir det mer kaffe.
Och ytterligare en yoghurt.
Ser en delegation med kineser.
Alla klädda i vita skyddsdräkter och munskydd.
Ursäkta, men tror de på fullt allvar att covid smittar via kläderna.
Eller skorna.
För de är också täckta med skydd.
Sen ser vi ”valen” taxa in och blir impade.
Så kallas superjumbon Airbus380.
Planet i två våningar.
Den finns bl.a på Emirates, Qantas, British Airways, Air France och Etihad
Planet kan ta 853 passagerare!
Det är lika många personer som bor i byn där jag är uppväxt.
Det ger lite perspektiv.
Det har tillverkats 254 st totalt.
Emirates är det bolag som har flest.
Men nu görs den inte längre.
Airbus gjorde en felbedömning av marknadens utveckling.
Och projektet blev aldrig lönsamt.

Vinterkylan har kommit till Göteborg. Tacksam att vi sluppit snö so far… Hoppas det blir så hela vintern. Snöfritt alltså… Men ljusen och mörkret är vackert ihop. Det har jag alltid gillat.

Vinkar hej då till London och UK för denna gång.
Hemma i Göteborg har vädret på riktigt slagit om.
Vinden är isande kall ute på Landvetter.
Får lift med Linnea in till stan.
Går av vid Korsvägen och bestämmer mig för en rask promenad hem.
Dumt beslut!
För det är ju så satans kallt.
Sätter mina stelfrusna händer under varmt vatten.
Det spränger i dem.
Fy för vinter och kyla.
Tur jag fick två Thailandsturer i december!

Champagnekväll med väninnor! Attans vad roligt vi hade, men får erkänna att idag är huvudet lite tungt…

ATT FÅ LYFTA IGEN

Måndag sen eftermiddag.
Stiger in på vår crew base på Landvetter.
Lite nervös.
Mycket taggad.
Ska bli så himla kul att få flyga igen.
Senast var den 26 september.
Min sista med SAS.
Den från Göteborg till Arlanda.
Det har gått 6 veckor sedan dess.
Känns som ett annat liv.
Eller som igår…
Idag är det min första med TUI.
En ferry till Larnaca.
En tomflight.
Mina nya kollegor troppar in en efter en.
Vår Cabin Manager är van och har varit med länge.
En annan är också ”gammal i gamet”.
De två andra är ganska nyutexade.
Och så jag.
Både ny och van samtidigt.

Redo för min första flight i TUI-uniform. Lite nervös och mycket taggad. Längtar så efter att få flyga igen och vara där ovan molnen.

Pre-flight briefing.
Inte så annorlunda mot den jag är van vid.
Vi bestämmer våra positioner.
Eftersom jag är utöver ordinarie crew har jag inte någon position med säkerhetsansvar.
Vi bestämmer att jag går bak.
Med Hanna som min ”skugga”.
Vi går igenom serviceupplägget.
Kollar hur mycket mat som är beställt.
Vad som är specialmat.
Piloterna möter upp.
De ger oss en snabb briefing om flygtid och väderförhållanden.
Och så sätter vi på oss våra hattar.
Tar väskorna på släp.
Och går till planet.
Det står vid gate 21.
Bakom passkollen.
Vi ska till Cypern.
Och de är inte med i Schengen.

Nu är jag igång igen! Vingen och hatten på plats. Uniformen är egentligen inte så olik den jag haft tidigare. Men nu har jag blivit kär i klänningen. Så det är den jag haft när jag jobbat. Kommer väl att bli byxor när temperaturen dalar neråt.

18:35 lyfter vi från ett novembermörkt Landvetter.
Jag sitter bak på säte 4LX.
Så fort vi kommer upp i luften värmer vi vår mat och äter.
Jag kollar ett avsnitt av The Handmaid’s Tale.
Sen försöker jag sova.
Det går inte.
Men jag sluter ögonen och bara ligger där.
Det hade varit skönt att få en timmas sömn.
Natten kommer att bli lång.
Vi ska landa vid halv 5 tiden på morgonen…
Och när vi till slut gör det ligger fukten och dimman lågt över marken på Landvetter.
I avgångshallen köar folk för incheckning.
Det är morgonflighterna som ska iväg.
Jag har bokat en Über.
Det går inga bussar så här tidigt på morgonen.
Vågar inte chansa på att det finns taxi på plats.
Två av mina kollegor åker med till stan så vi delar på kostnaden.

Landvetter urtidig morgon. Klockan är ca 04:15 och vi har precis landat och tömt planet. Fukt och dimma ligger tätt och lågt över landningsbanan. Dags att åka hem och sova. Hoppas jag kan sova riktigt länge för det behöver jag nu…

På torsdagen är det dags igen.
Nu är jag utexad och ordinarie crew.
Turen går till ”Grancan”.
Lång dag kommer det att bli.
Jag tar position 4L.
Har alltså ansvar för dörr 4L.
Och så annonserar och rapporterar jag.
Och har köksansvar…
Blir mycket att hålla ordning på.
Det är som sagt inte samma som jag är van vid.
Måste hyvla bort lite mer av det gamla.
Ida är till stor hjälp.
Hon är van.
Och hon är bra.

Välkänd vy, något annorlunda i färger och inredning. Men det är en arbetsvy jag älskar! Ser så oerhört mycket fram emot den kommande tiden på TUI, https://www.tui.se 

Får ett sms.
Med en bild på vårt TUI-plan.
Min syster sitter i planet bredvid.
Ska till Sthlm med BRA.
Ser oss och tänker att kanske är jag där.
Det är jag.
Liten värld.
Kl 06:15 steg jag upp.
00:45 släcker jag lampan.
Det är en köttig dag.
Inte mycket dötid.
Vi är igång så gott som hela tiden.
En sak som är ”tillbaka” för mig är taxfree-vagnen.
Den togs bort på SAS under 2019.
Här finns den.
Ida och jag tar hand om den försäljningen både dit och hem.
Och vi säljer bra tycker jag!
Jag gillar att sälja, både från drinkvagnen och taxfree-vagnen.
Får dessutom provision på allt som säljs.
Jag gillar det faktum att vi kan påverka själva.

Landat på ”Grancan”! Obligatorisk selfie med solen i facet. Hoppas jag kan få ett stopp här snart. På tisdag kommer decemberschemat…

På tisdag är det julafton för mig
Då kommer ny roster.
Då får jag veta var jag ska tillbringa julen.
Och nyåret.
Och om jag får några roliga stopp.
Håller tummarna för det!
Stoppen alltså.
Jul och nyår blir som det blir.

Nya färger – men fortfarande blå toner. Ny flygplansmodell – nu är jag tillbaka hos Boeing igen.

VÄNTANS TIDER

Imorgon ska jag flyga min första tur med TUI.
Det är det första jag tänker när jag hör regnet smattra på fönstret.
Vaknar sent.
Drar ut på dygnet.
För jag har fått en sen flight.
Lyfter 18:35 på kvällen.
Kommer att landa kl 04:35 på tisdag morgon.
Jag ser ett par kursares inlägg på stories.
De är nere på Grand Canaria och har sin första flight.
OCH med layover!
Just nu, med regnet därute… ja du fattar… skulle vilja…
Själv fick jag en turn-around till Larnaca som min första.
Sådana är jag ju iofs van vid sedan åren på SAS.
Och jag har inget emot det.
Schemat är som det är.
Vad jag kan utläsa av min nya roster så flyger vi tomma ner.
En ferry flight alltså.
Vi ska hämta upp resenärer.
Nu avslutas chartersäsongen runt Medelhavet.
Och den börjar på andra ställen i världen.
Dit jag hoppas jag snart ska få vända nosen.

Att hinna med att stå i köksfönstret och följa årstidsväxlingarna i den lilla slottsträdgården. Nu är alla löv borta från vildvinet. Bara bruna slanor kvar. Vackert så. Längtar och hoppas kunna få byta ut denna vy mot mer somriga snart.

I helgen har jag haft standby.
Mellan 05:30 – 13:00.
Jag passade på att pratade med min nya ”trafikvakt”.
För att presentera mig och för att kolla möjligheten att komma ut.
Insåg att den skulle vara ganska liten.
Jag måste ju flyga min ”elevtur”, min SNY först.
Kan alltså inte bli inkallad för att någon blir sjuk.
Det skulle ju varit ifall någon annan SNY skulle bli sjuk.
Så de skulle rådda om i schemat och sätta mig där istället.
Men inget har hänt.
Och jag har sovit gott utan att bli utringd.
Annars gillar jag ju att få jobba när jag är stand-by.
Men min första flight vill jag kunna förbereda.

Hunnit umgås med vänner och komma ikapp med allt jag behövt, och mer därtill, under veckan. Och samtidigt hunnit både längta och så smått förbereda mig inför måndagens SNY-flight.

För det är en del jag måste ”hyvla av” från SAS-livet.
Saker och ting görs på lite andra sätt.
Safety Demonstrations tex, den görs i lite annan ordning.
Och annonseringen är något annorlunda.
Den på SAS kunde jag ju by heart.
Nu ska jag lära om.
Måste tänka till när jag läser.
Eller när jag står i gången och ”demar”.
Vill ju inte stå där som ett miffo med syrgasmasken när kollegan talar om flytvästen…
Men det ska nog gå bra.
Jag har mina sätt.
Och är hyfsat lättlärd…

November PW. Många tycker november är en hemsk månad. Jag tycker inte det. Den är vacker på sitt lite stillsamma vis. Den är lugn och tillbakadragen. Jag älskar långa PW när höstmörkret faller. Nu har jag fått tid till det i veckan.

Har haft en hel vecka i hemmalugnet.
Kommit ikapp med jobb och åtaganden.
Känns alltid som så mycket när jag varit borta ett tag.
Men sen går det alltid snabbt när jag väl sätter mig med det.
Gjorde kvartalsavslut och redovisning till Skatteverket för mitt eget bolag.
Och månadsavslut och redovisning för rekryteringsföretaget där jag jobbar.
Fraktdokument hos Mats.
Bostadsrättsföreningen.
Godmanskapen.
Tvättstugan.
Frisören.
Och städning…
Har inte tagit tag i det än.
Borde göra.
Kanske idag.
Ja, definitivt idag!

Längtar så himla mycket efter att få komma ut och upp i luften igen. Det ska bli så spännande att se vad detta nya ger mig. Jag har ingen aning om vad som väntar, men att det kommer att bli något annorlunda från mitt liv på SAS det vet jag.

Det är över en månad sedan jag flög senast.
Nu saknar jag det.
Mycket!
Skulle önska jag hade ett mycket tightare schema.
Alla på kursen fick en ganska gles första roster.
Med mycket standby.
Men förhoppningsvis blir en del av det jobb.
Jag vill ut och flyga runt.
Det är ju det bästa jag vet.
Jag har två turer i veckan som kommer.
SNY-flighten på måndag och sedan en ToR Las Palmas på onsdag.
Ingen layover då heller.
Men det kommer väl.
Jag får ge mig till tåls.
Till nästa rostersläpp.
Den 15 november.

Regnvåta gator i november. Snart kanske jag får byta ut det mot soligare vyer när jag vaknar. Ser ett par kursares inlägg på stories. De har fått SNY-flighter med layover på GranCan. Hoppas jag snart får det också!

Jag har försökt ”bidda”.
Vet inte om jag lyckats och gjort rätt.
Det var lite komplicerat att förstå hur jag skulle göra.
Där har jag i alla fall lagt in önskemål om long haul.
Alla dagar i veckan, hela månaden.
Och med 1–10 ”days away from home”.
Har en kollega som flyger med TUI från Arlanda-bas.
Han har fått ett stopp på en hel vecka i Mexico i slutet på november.
Ja, det kan jag också leva med.
Just give it to me!

GRADUATION

Innan jag når upp till vakenytan vet jag var jag är.
När lukten av jetbränsle letar sig in i näsan.
Jag är på hotellet vid Arlanda.
Rummet är mörkt.
Det kunde vara vilken tid på dygnet som helst egentligen.
Men jag ser en tunn glipa av ljus högst upp vid taket.
Och så har ju väckarklockan ringt.
Har sovit många nätter här nu.
Idag är det sista dagen på utbildningen.
Våra fyra veckor är till ända.
Idag ska vi få våra vingar.
Det andra paret för mig.
Det första fick jag vid 55 år.
Detta vid 59.
Och dämonerna håller tyst nu.

Dags att börja vänja mig vid min nya uniform! Trivs väldigt bra i både hatten och klänningen. Tror jag blir en klänningsperson den här gången.

Det har gått fyra veckor sedan vi möttes första gången.
När vi satt i undervisningsrummet på Scandic Landvetter och presenterade oss för varandra.
Vi 14 som nu ska få våra vingar.
Våra personligheter har kommit upp till ytan under dessa veckor.
Det är intressant att observera.
Jag har alltid gillat att ”kolla” på folk.
Hur människan kryper fram.
Egenheterna blir tydligare.
Första intrycket kan visa sig vara ett annat när man kommer under huden på någon.

Vi får besöka en av TUI’s Boeing 737:or som precis landat. Där delas vi upp i tre grupper som får utforska fram, mitten och bak på planet ihop med våra instruktörer.

Vi börjar de sista dagarna med ett sista exam.
Det som rör Boeing 787-8 och -9.
Dreamlinern.
Och sedan har vi undervisning i allt som rör servicen.
Vi hinner också besöka ett plan som just landat.
Det gör vi en sen kväll.
Vi går dit vid 22:45 ungefär.
Och sen håller vi på till runt 00:30.
Även om jag flugit Boeing 737 tidigare så är det inte riktigt samma.
Men så är detta en annan modell av Boeing 737 än den jag blev upplärd på.
Nödutrustningen ligger inte på samma ställen.
En del fast utrustning är inte heller likadan.
Men mycket är sig likt.
Jag har grunden.
Behöver bara få koll på det som är nytt.
Under tiden vi är ombord körds planet bort till sin nya gate.
På Terminal 4.
Vilket innebär att vi får gå så gott som full circle på Arlanda för att komma tillbaka till SkyCity.
Vi måste ju passera tullen när vi varit ute på airside.

14 glada flygvärdinnor med sina pinfärska vingar på plats. Våra två sista instruktörer fick vara med på bilden, Christopher från TUI UK och Jenny från basen i Göteborg.
Med Jenny och Sanna och stora leenden.

Vingdagen är en alldeles bedårande oktoberdag.
Med hög klar luft och knallbå himmel.
Gula björkar kantar hela vägen bort till CAE.
Och vi är så fina allihop!
Och så förväntansfulla!
Även om jag gjort detta en gång förr så är det samma speciell känsla.
Det tas tonvis med bilder.
Alla fotar alla.
Det filmas.
Och kastas hattar i luften.
På kvällen har vi bokat bord på hotellets restaurang.
Måste ju få fira att vi är klara.
Ingen orkar åka in till Stockholm.
Vi börjar med förfest på Millas rum.
Skålar i cava och prosecco som vi köpte när vi åkte in till Märsta Centrum.
Det hann vi med mellan dagens lektion och besöket ute på planet.
Sen tar vi hissen upp till restaurangen.
Och avslutar kvällen i baren nere i repan.

Efterfest på Millas rum!

När vi nu skiljs åt lämnar vi den lilla bubbla vi levt i tillsammans.
Nu ska vi ut och möta den verkligheten som vi utbildats i.
Förhoppningsvis träffas vi snart uppe i luften.
Att få flyga med en kursare är alltid lite speciellt.
Några av oss flyger våra SNY-turer på Dreamlinern tillsammans.
SNY betyder Super Nummary, dvs man går utöver ordinarie crew.
Nu har jag en veckas lugn härhemma.
Sen ska jag ska flyga min första SNY på 737:an.
Den turen går till Larnaca från Göteborg.
En vanligt enkel turn-around.
Såna jag gjort så många hela sommaren.
Men jag har stand-by redan till helgen.
Det är inte så troligt att jag kommer ut eftersom de då måste flytta min SNY.
Men i detta jobb vet man aldrig, det har jag lärt mig.

Nöjd och glad med mina nya vingar på plats. Andra vingparet för mig. Kommer det att bli fler…? Ja du, vem vet vad livet har för saker uppstoppade i rockärmen..!!

UPPLOPPET KVAR

I drygt 3,5 timma får vi vänta innan vi lyfter från London-Heathrow.
Ovädret som ligger över London drar sig österut, mot Göteborg, vilket gör att det drar ut på tiden.
Bakom mig sitter ett illvrålande barn.
Och bredvid mig en flygrädd kvinna.
Jag åt inte innan vi gick ombord.
Köpte inte något att äta.
Har en banan och en mandarin, men det förmår inte långt.
Frukosten är sedan länge ett minne blott för magen.
– Det är inte farligt att vara hungrig ett tag, muttrar jag till mig själv…
Vi blir sittande länge på planet innan vi får lyfta.
Tiden flyttas fram två gånger innan vi äntligen får börja taxa.
Under tiden delar flygvärdinnorna ut vatten och små chipspåsar.
Slukar min i ett nafs.
Hungrig som en varg.
Note to self – var inte så dum nästa gång.

Förväntansfullt gäng på O’Learys på ARN. Lite mat och prepp innan sängdags och några fullmatade dagar ahead.

När vi landar är det så dimmigt att jag inte ser marken förrän jag ser lampor precis innan vi når landningsbanan.
Planet får landa på enbart instrument.
Alla mobiler och Ipads måste stängas av helt.
Till råga på allt står vi remote och blir bussade till terminalen.
Där vi får stå i en evighetslång passkö.
Två plan har landat samtidigt så det är väl runt 350 personer…
Det är Boris ”Brexit” Johnsons fel…
För att inte tala om att de, engelsmännen, kör på fel sida.
Och har eluttag som inte matchar med något annat lands.
Vilket jag så klart har glömt att ta med adapter till.
Måste spendera £5,49 för att förse mig med (ytterligare) en.
Har några stycken hemma nu…
Note to self – uppdatera packlistan så det inte händer igen.

Första utbildningsdagen på CAE, Aviation Academy, på Arlanda. Vi är ett litet gäng som bestämmer oss för att ta en morgonprommis dit för att få luft och ljus innan en hel dag i klassrummet som ska avslutas med ett exam.

Vi bor på hotell ute vid Gatwick Airport.
Det är en av baserna för TUI i UK.
Vi äter English breakfast på morgnarna och är rörande överens om att frukosten på hotellet på ARN var betydligt bättre.
Vi är här för att ha en utbildningsdag med Holly och Matt på Boeing Center.
Nu är vi framme vid Dreamlinern.
Nu ska vi lära oss hur den funkar.
Vad som är skillnaden mellan den och den mindre 737-8.
Den utbildades vi på när vi var i Sthlm.
En viktig del för oss är hur vi hanterar dörren.
Både i normalt läge och i armerat läge.
Så det får vi öva på.
Vi får tyvärr inte besöka planet.
Det hade jag velat göra.
Men i slutet på november ska jag jobba på den för första gången.
Och det ser jag fram emot!

Kursare i färd med att släcka brand i ett rökfyllt utrymme. Det är verkligen inte det lättaste. Så svårt att lokalisera branden när det är rökigt och mörk. Brand är verkligen det allra farligaste som kan hända i ett flygplan.

På morgnarna i Sthlm går vi ett gäng ut till CAE.
Krispigt oktober med blå himmel och gula löv.
Våra dagar blir fullmatade med både teori och praktik.
Ett teoretiskt exam om 737:an.
Den mindre Boeing-maskinen.
Den som tar 189 passagerare.
Och sen ett antal praktiska – åka slide, öppna dörrar, släcka bränder, hantera pilotsätena osv.
När vi är nere och besöker mock-uperna träffar jag gamla SAS-kollegor.
De är där för sina årliga nödträningar.
Så roligt att se dem.
Kan inte hjälpa att det nyper till i hjärtat igen.

Hela gänget har fått godkänt på ”wet drillen”. Härligt! Och alla som känner mig vet ju att det där med att bada inte riktigt är min grej… Men måste man så måste man…

Och så ”wet drill”.
Vi bussas ut till ett badhus en kväll efter stängning för att ha hela bassängen för oss själva.
Klädsim, ta på flytvästen under vattnet och blåsa upp den manuellt.
Alltså inte dra i ”röda brickan” och få den att blåsa upp med ett ”smash”.
Nej, lungorna ska göra jobbet, i vattnet, medan vi trampar för att hålla oss flytande.
Sen åker den stora flotten i och vi ska ta oss upp i den utan hjälp.
Jag är trött redan innan vi åker ut till bassängen.
Ännu tröttare när vi kommer tillbaka.
Somnar fint med utsikt över mitt favoritflygledartorn – det på Arlanda.
Det som är designat av Gert Wingårdh.
Som än inspirerat av den nordiska mytologin.
Odens två vakande korpar – Hugin och Munin.

Hugin och Munin. Om man tittar på de två övre delarna av tornet så ser man att de är lite utstående, som två näbbar. Jag har sett en del flygledartorn under mina år, men detta är definitivt det vackraste.

Hinner med en PW runt Riddarfjärden innan vi lyfter mot London på fredagen.
Stockholm i oktober.
När vädret är fint.
Ljuvligt.
Fikar i Gamla Stan och tar flygbussen tillbaka till ARN.
Vi är några stycken som åker in till London på kvällen efter lördagens lektion.
Går av vid Blackfriars.
Strosar utmed Themsen på South Bank.
London höstar, precis som Sthlm.
Och en stad på kvällen, med höstlöv på gatorna, när ljusen tänds…
Magic!
Och nu går vi in på upploppet!
På onsdag åker vi till sthlm för sista etappen
En vecka kvar.
Ett exam kvar.

PW runt Riddarfjärden. Här uppe på Montelius väg på Söder, utanför Bastugatan, ovanför Söder Mälarstrand. Nedanför de kulturmärkta kåkarna som fortfarande finns kvar och bebos.

HALVLEK

Lördag morgon i ett tomt oktoberGöteborg.
Bara två fiskmåsar som slåss om en spya på Kungsportsplatsen.
– Fräsch, muttrar jag till dem när jag passerar på väg till flygbussen och Landvetter för halvlek.
Nytt exam framför mig.
Ska börja dagen med det.
Måtte det gå bra.
Det har det gjort hittills.
Dämonerna tystnar mer och mer.
Rätt åt de djävlarna!
Men de väsnas lite extra idag när det är prov på gång.
Det har varit ett tufft tempo i två veckor.
Har inte hunnit mycket mer är plugg och utbildning.
Jag lägger allt annat åt sidan.
Nästan allt.
När det kommer till vad som är viktigt är jag bra på att prioritera.
Några saker måste jag hantera så klart.
Men det som jag anser kan vänta får göra det.
Sju teoretiska exams och ett praktiskt är avklarade.

Jag är bra på att prioritera. Och att säga nej när det verkligen behövs. Dessa två veckor har det varit så. Behov av att prioritera och säga nej. Bara göra det allra nödvändigaste för att sedan få tid att läsa in det som behövs och att sova ordentligt.

Nu har jag två veckor kvar.
Hälften är gjort.
Tempot kommer att vara detsamma, men det är faktiskt bara två teoretiska exams kvar.
Det ena på Boeing 737 Max 8
Och det andra på Boeing 787 Dreamliner.
SAS flyger ju bara Airbus i Sverige numera.
Så det var ett tag sedan jag jobbade på en Boeing.
När jag började 2018 blev jag först utbildad på Boeing.
Men sedan hösten 2019 flög jag nästan bara Airbus.
På SAS kom skiftet av modell precis där.
Nu får jag damma av mina gamla av Boeing-minnen igen.
Inser när jag går igenom dokumentationen att den är något förändrad mot den jag minns.
Vi kommer också att ha en hel del praktiska exams nästa vecka.
När vi är på CAE på Arlanda.
Och i slutet på veckan åker vi till London för att bekanta oss med Dreamlinern.
Den finns inte på CAE på Arlanda.
Just Dreamlinern ser jag mycket fram emot.

Det ska bli så roligt att åka över till London och få utbildning på den stora Boeing 787-9 Dreamliner. Har setts den flera gånger på Arlanda.

Från min plats i kursrummet ser jag planen landa på Landvetter.
Många med den välkända SAS-loggan på stjärtfenan.
Jag kan inte hjälpa att jag saknar mitt SAS-liv.
Säger fortfarande ”vi på SAS”.
Har inte lyckats släppa mentalt än.
Och samtidigt ser jag så himla mycket fram emot det nya.
Motstridigt.
Som en kamp inuti.
En strid om var jag hör hemma.
Jag är fortfarande mitt emellan.
Minns hur roligt det alltid var.
Och har inte riktigt har fått komma igång på TUI.
Men vår lilla grupp lär känna varandra bättre och bättre.
Våra personligheter komma fram mer och mer.
Masken framför facet faller av.
Det är roligt.
Jag har fått nya kollegor.
Och samtidigt saknar jag mina gamla.
En morgon får jag sällskap av en fd SAS-kollega.
Hon ska till Miami.
Och på Instagram ser jag att en annan fd kollega gör sin sista flygning.
Nu går hon i pension.
Efter 45 år i luften.

Imorgon ska jag lämna tillbaka till SAS crew support. Uniformen och väskorna skickade jag tillbaka i i eftermiddags. Förra gången jag var tvungen att lämna tillbaka var det med stor sorg. Nu går jag till något nytt, men det är ändå tungt. Att lämna något man tycker om är alltid svårt.

Idag har jag skickat tillbaka min SAS-uniform och mina väskor till Ted Bernhardtz.
Och samlat ihop mina crewtags, min namnskylt, plombtången, vingarna och badgerna.
Sist tömde jag och raderade min iPad.
Imorgon när vi landat på Arlanda ska jag gå till SAS crew base och lämna in.
Det kommer att kännas konstigt att inte ha det som mitt ”jobbhem” när jag är på ARN.
Nu får jag gå till TUI’s crew base istället.
Så gott som allt packat för fem dagar i Stockholm och London.
Varför vänta..?
Bättre att göra allt idag.
Då får jag, förhoppningsvis en lugn dag imorgon innan vi lyfter.
På kvällen står jag en stund i fönstret och tittar.
Kollar fönstren runtomkring.
En katt på nedre botten mittemot.
Sitter och tittar ut genom fönstret.
Och adventsljusstakarna som stått hela året sedan julen 2021 lyser fortfarande…
Vildvinet vid jaktslottet är rejält glest nu
Och det som är kvar på dess tunna rankor är rött.
Hösten vann över sommaren i år igen.

Slottsträdgården blir mer och mer höstig. Vildvinets rankor är glesa, tunna och helt röda nu. Snart är det inget kvar. Hösten vinner alltid över sommaren. Men våren vinner alltid över vintern…

ONE DOWN, THREE MORE TO GO

Regn mot rutan.
Måndag kväll.
Ledigheten är lugn.
Sovmorgnar och inga tider att passa.
Bara jag och kaffet och genomgång av kommande veckas exams…
Jag går igenom mailen.
Fixar med BRF:en.
Jobbar igenom PAf’s administration och ekonomi för veckan.
Ringer SAS crew-support angående återlämning av mina grejer till dem.
Gör upp om en tid då jag ska komma.
Mailar Ted Bernhardtz om återlämning av uniform och väskor som ska till dem.
Känner återigen hur det nyper till om hjärtat.
Sista dörren att stänga om livet med SAS.
Sen dyker jag ner i min TUI-utbildning.
Och vänder tankarna mot allt det nya som väntar.
Som jag är så taggad för nu!

Trycker in ämne efter ämne under dagarna. På kvällarna är det ”home study”. Det känns så roligt med allt det nya som väntar. Nya destinationer, långflygningar och hemmabas i Göteborg.

Första veckan av kursen är till ända.
Tre kvar.
Jäkligt intensiva dagar.
Med massor av information att trycka in i skallen.
Och med viktiga exams.
Tre den gångna veckan.
Och tre i veckan som kommer.
Som vi måste klara.
Även om jag har gjort detta en gång tidigare så kan jag inte ta något för givet.
Det har dämonerna piskat in i mig.
Vissa saker benämns på andra sätt.
Och hela kursen är på engelska.
Det var den på SAS också eftersom flygets språk är engelska, men där var våra instruktörer svenska.
Nu är det engelsmän.
Chris och Laura denna vecka.
Chris är dessutom från Skottland.
Så hans accent är betydligt svårare för oss att förstå.
Laura är från London.
Det gör det lättare.
Men de är suveränt bra båda två.
Fantastiska personer.
I veckan som kommer får vi två nya engelsmän som instruktörer.

Kursen som hålla i Göteborg hålls på Scandic Landvetter. Nybyggt hotell i anslutning till terminalbyggnaden. Så det blir flygbussen till och från kursen varje dag.

Tisdagen var information, prova ut uniform och installera våra ipads.
Ett av våra viktigaste arbetsredskap som måste vara up and running omgående.
Vi gör hela vår utbildning via den.
Och våra exams.
Och den måste alltid finnas med när vi är ute på jobb.
På onsdagen samlas hela gruppen av 14 taggade ladies.
Och så trycks gasen i botten!
Vi går rakt in i Dangerous Goods.
Stort ämne.
Viktigt och tungt.
Vad skulle du gissa är vårt största problem/fara rörande farligt gods?
Det är faktiskt litiumbatterier.
Finns överallt.
I telefoner, ipads, laptops…
Och de kan överhettas och fatta eld.
Och är det något vi absolut inte vill ha på 10.000 meters höjd är det en brand.
För det kan gå förbaskat fort.

Huvudet är fullt av allt som har med flyg att göra just nu. Känns som om det ska poppa ut ur öronen på mig ibland. Igår var jag ute en PW, men idag blev det inte ens det. Blev tvätt istället…

Dagen efter har vi exam rörande Dangerous Goods.
Och sen kastas vi direkt in i Security-kapitlet.
Lika viktigt och lika stort som det förra.
Dagen efter har vi exam på det.
Två dessutom.
Och samma upplägg.
Vi måste klara båda.
Säkerhet är ju vad vårt arbete går ut på.
Vi ska utan incidenter eller olyckor ta våra passagerare, och oss själva, från A till B.
Även om många vill tro att det är att servera drinkar…
Så just nu är det inga problem med vad jag ska göra på kvällarna.
Eller den lediga helgen som just passerat.
Skulle kunna plugga dygnet runt.

Medan slottsträdgården höstar pluggar jag flyg. Förra gången var 2018 och det var blommande maj, med en värme utöver det vanliga.

Jag minns den där varma maj 2018 när jag gjorde detta första gången.
I SAS-hangaren och på CAE på Arlanda.
Och kvällarna i det lilla rummet på Skinnarviksberget i Stockholm.
Med allt pluggande.
Då var allt detta helt nytt för mig.
Nu känner jag till terminologin.
Och kan leta i min egen minnesbank.
Men de där dämonerna härjar fortfarande där i bakgrunden.
Även om de har tystnat något så jag ser till att vara förberedd och påläst.

Tre veckor kvar. En i Göteborg och två med det mesta av tiden på Arlanda, men också en dag i London.

Därför blev det en söndag och måndag med inläsning.
First Aid denna gång.
Imorgon, tisdag, är det dags för exam i det ämnet.
Och det är lika stort och lika viktigt som de två tidigare.
Känns snart som om det ska poppa ut ur huvudet på mig.
Börjar bli trångt därinne.
När jag inte läser om First Aid, gör jag E-learningtest, kurser, på paddan.
Det ska också vara klart innan vi åker upp till Arlanda för vidare utbildning på CAE.
Och jag gillar inte att vara sent ute.
Vill ha allt klart i god tid.
Nu har vi en vecka kvar här i Göteborg.
Sedan flygs vi till Stockholm.
Attans vad roligt det här känns!!
Så håll tummarna för mig!
Snart lyfter jag mot nya spännande destinationer!

MED DÄMONER I HUVUDET

SK158 från Got till ARN i måndags.
Sista flighten med SAS.
SÅ tungt!
Satt på position 2A.
Såg hela kabinen.
Gången fram till främre galleyet.
Den blå skylten med SAS-loggan till höger på väggen.
Gardinen som svängde på sig när planet lyfte.
Det blev så där tjockt och trångt i hela bröstet när vi satt tysta och lyfte mot det blå.
”Sista gången” hamrade det i takt med hjärtat som slog.
Mitt danska crew hade köpt en present till mig.
Då kikade lipsillen fram.

Det finns en sista gång för allt. SK158 den 26 september 2022 blev min sista flight som flygvärdinna på SAS. Fast man vet ju aldrig… Livet kan ha så många vändningar att överraska en med.

När vi skiljts åt går jag till basen.
För ”sista gången”.
Min manager är inte där, men jag träffar en av de andra som jag pratar en stund med.
Då kommer lipsillen fram igen.
I Convinikylen tar jag en liten thailåda som jag värmer.
Sätter mig vid fönstret där jag så ofta brukar sitta.
Kollar ut på start- och landningsbanan.
Det där tjocka i bröstet finns kvar.
Vill inte försvinna.
Jag har så himla svårt för avsked.
Det värsta jag vet.
Går till bagagestället och tar min väska.
Säger hej då till crew support.
Ser några piloter jag känner igen.
De sitter borta i sofforna och pratar.
De ser inte mig.
Så jag går snabbt ut genom dörren.
Fixar inte mer avsked nu.

Sista gången i SAS-uniform… Vad jag har älskat att ta den på mig. Nu blir det en ny uniform framöver. Jag vet att jag kommer att älska den också. Men SAS kommer för alltid att ha en särskild liten plats i mitt hjärta.

Så just nu står jag mitt emellan.
Foten jag hade på SAS har jag lyft men ännu inte satt ner i det nya.
Svajar på ett ben liksom.
Och då är det som att öppna fördämningarna för dämonerna.
Katastrofdämonen i armkrok med fiaskodämonen härjar runt i huvudet.
Ja, det är ett par av Ingmar Bergmans dämoner jag lånat.
– Tänk om det händer något som gör att det inte blir någon utbildning, säger de.
– Varför skulle det inte bli det, svarar jag.
– Tänk om du inte klarar kursen då, säger de en liten stund senare.
– Fast det har jag ju gjort på SAS, säger jag till mig själv för att få tyst på dem.
– Det kanske är helt andra kriterier här, fortsätter de.
– Och jag har gjort alla nödträningar under de år jag jobbat, fortsätter jag och försöker tuppa till mig.
– Men du kanske fuckar upp fullständigt, skrattar de.
– Ja, jo, jag vet…
Dämonerna har flyttat in i mitt huvud och de jävlarna är så svåra att bli av med.
Fan ta er, tänker jag.
– Du kanske gjorde helt fel när du sa upp dig, härjar katastrofdämonen vidare.
– Tänk om det slutar med att du inte har något flygjobb överhuvudtaget, skriker fiaskodämonen.
– Då sitter du där och ser dum ut, filosoferar katastrofdämonen.
– Du skulle aldrig berättat för någon. Nu har du jinxat, säger fiaskodämonen och ruskar på huvudet.
Jag försöker få tyst på dem.
Det går bra emellanåt.

Det var här på SAS jag fick chansen till ett liv jag inte visste att jag skulle tycka så oerhört mycket om. SAS ”changed the world” för mig. Verkligen förändrade. Hela mitt liv har blivit ett helt annat sedan jag började flyga. Det är inte bara ett jobb. Det är framför allt en livsstil och den passar mig så jättebra.

Så på tisdag kommer jag att sätta mig på flygbussen och åka ut till Landvetter.
Det är där vi börjar utbildningen.
Då hoppas jag de där förbannade dämonerna har tystnat.
Att de lämnar mig ifred.
Jag har gjort drog- och alkoholtest redan i juli.
Min medical report är fortfarande aktuell.
Den gäller till mars 2023.
Jag har kartlagt mina jobbförehavanden de senaste fem åren.
Lämnat mina referenser.
Redovisa ett rent belastningsregister.
Gett dem tillåtelse att kolla upp mig via Säpo.
Gått igenom säkerhetsintervjun och fixat den.
Fått anställningsnummer.
Fått loggin till min Tuimail.
Fått schema.
Och tagit bilder till min nya ID-badge.
Nu är jag redo för allt det nya!
Och det ska bli så himla spännande!

Så glad att mitt liv i luften ska fortsätta. Att jag ska fortsätta uppleva vyer som denna. Att jag ska få en lite enklare vardag då jag inte behöver pendla. Även om det funkat bra. Men pendla kostar både tid och pengar. Och så jag ska få nya spännande destinationer på min roster och få flyga långt.