Självständighet, inte ensamhet.

Jag har inga problem med att resa ensam som jag gjorde förra veckan till Miami. En del säger till mig att de tycker jag är modig, men för mig är det så det alltid har varit.
När jag hade eget företag gjorde jag under många år. Jag är van att ta hand om mig själv. Att lösa saker och ting på egen hand.
Jag har alltid varit en väldigt självständig person. En sån som, enligt många andra, gör konstiga val när jag väljer min väg.

Mitt llygande liv som bjuder på så otroligt mycket social samvaro och samtidigt så mycket skön egentid borta från den vardag jag har hemma.

Jag har alltid levt ensam. Nästan alltid. Samboåren räknar jag inte längre.
Jag drev mitt företag ensam och var tvungen att se till att det som skulle göras blev gjort. Det fanns liksom ingen annan. Visst hade jag personal, men det var trots allt jag som skulle ta besluten om vad som skulle göras, hur och när.
Jag har inga problem med att vara ensam. Jag prioriterar tid med mig själv, både hemma och på mitt jobb när jag ligger ute på hotell. Jag trivs väldigt bra med det.
Och jag har bestämt mig för att jag aldrig mer kommer att leva med någon.

Att ha tagit beslutet att aldrig mera leva med någon har kommit ur en djup magkänsla av vad som är bäst för mig och vad jag trivs allra bäst med.

När det kommer till mina små semesterresor som jag tycker om att åka iväg på vet jag ofta med kort framförhållning om det är möjligt och vilka dagar som fungerar för mig. Att hitta någon av mina vänner som kan ta semester samtidigt och pricka in samma dagar är inte möjligt. Och det är lika svårt att hitta en kollega som kan följa med då vi alla arbetar så olika scheman.
Jag blev kontaktad av en kollega som undrade om jag ville följa med till Dubai, men jag jobbade fem av de sju dagarna hon föreslog. Försökte istället få med henne till Miami, men då jobbade hon…
Alltså åker jag ensam på mina små turer.
Och då bestämmer jag också helt själv vart jag ska åka.

På väg upp till Umeå för en layover där. Jag flyger passiv och sitter längst bak vid fönsret. Där väljer jag alltid min plats.

Men missförstå mig inte, jag gillar att ha resesällskap. Det öppnar alltid dörrarna till nya upplevelser och de föreslår saker som jag inte tänkt på.
Dessutom är jag väldigt social och gillar att prata och umgås med folk.
Men samtidigt, när jag väl är på plats, finner jag en ro i att få rå mig själv. Gå upp och gå och lägga mig när jag vill. Göra det jag gillar att göra, åka på mina turer och allt i min egen takt.

Stockholms skärgård i februarisolen.

När jag är på mitt jobb och flyger är det så oerhört viktigt med tiderna som ska passas. Jag får inte komma försent. Där har verkligen stenkoll där.
Så när jag är ledig tycker jag om att bara släppa och inte bry mig så mycket.
Inte heller när jag ligger ute på layovers runt om i landet har jag några problem att sysselsätta mig. Jag går på mycket pw om vädret tillåter, jag läser, skriver, kollar serier, går igenom min mail och svara på det som behövs osv. Allt beror ju på hur mycket tid jag har.
Sömnen är viktig för mig när jag är ute på jobb så jag är noga med att komma i säng. Jag håller ganska noga koll på att jag får de timmar av sömn som jag behöver. Jag funkar inte annars.

Umeås skärgård vid inflygning. Vackert, men alldeles för kallt och för mycket vinter för den här sörlänningen.

2 svar på ”Självständighet, inte ensamhet.”

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *