The Walking Dead

Terminal 4, inrikes, är helt nerstängd på Arlanda. Likaså terminal 2 och 3. Allt går från T5 numera.

Lördagsmorgonen är lugn och solig vid köksbordet i Solna. Jag är ensam i lägenheten.
Jag skulle flugit med det plockades bort och jag fick standby istället. Min roster förändras snabbt och ofta just nu. Det är hittills den största skillnaden på ”nu och då” som jag upplever.
På lördagseftermiddagen flyger jag till Oslo med mitt crew och ett helt gäng passiva. Och på Gardermoen känns det som jag hamnar i frontlinjen av det som sker just nu.
På en flygplats har det slagit igenom så uppenbart, det som Covid-19 har ställt till med. Det är så påtagligt.
Konsekvenserna är så stora här.
Tystnaden. Tomheten.
Och alla militärer när vi kommer på kvällen. Vi får visa pass och militärerna ser till att vi inte köar för tätt och att vi hamnar i rätt fållor.

Jobbar oss över till Oslo, Marco, Tobias och jag. Oavsett omständigheterna så har jag hamnat i ett fint litet gäng. Älsk på den!

Vi går till crewhotellet. Det är stängt. Lapp på dörren.
Vi traskar vidare till det på andra sidan. Där får vi vara.
– Obligatorisk drop-in i restaurangen kl 17:00, säger Marco.
Vi andra är på.
Trots rådande läge och det faktum att vi inte kommer att få röra oss fritt på Las Palmas så ser vi fram emot vårt dygn där. Tänker att vi förhoppningsvis får vara vid poolen och njuta av värmen, ta en drink och ha kul. Vi är ett så roligt gäng så vi kommer att ha riktigt skoj.
Marco berättar att han har sina speedos med sig. Får vi inte lämna rummen ska han sola på balkongen i dessa, säger han.
Vi planerar hur vi ska ge oss ut och handla mat och vin och ta upp till våra rum och njuta av det på balkongen.
Sen öppnar Marco vår airside-app.

Då har det kommit en flygbiljett…

Morgonsol på ett tomt Gardermoen.
Det gör ont att se alla gater tomma och öde en dag när det borde varit fullt med folk och reseglädje.

Las Palmasstoppet går upp i rök. Vi ska flyga passiva hem redan samma dag.
Vi kommer att ha ett stopp på 3,5 timma, byta plan och sedan åka passiva tillbaka till Oslo.
Jag har längtat efter detta Las Palmasstopp sedan schemasläppet den 15 februari och så ska det behöva bli cancellerat pga att en person åt en smittad fladdermus i Wuhan i höstas…
Livet är inte rättvist.

På väg mot Gate D7. Bara vi och våra kabinväskor. Las Palmas nästa.
Boardar vår Boeing 737-800 för att flyga ner sex personer och hämta upp ett fullt plan.

Morgonsol genom de stora fönstren. Bara våra steg som hörs.
En öde flygplats. Om morgonen. En chartersöndag. Det är helt surrealistiskt.
Är jag med i ”The Walking Dead”?
När kommer anfallet?
Vi har sex passagerare med oss ner. Ingen servering överhuvudtaget. De har fått var sin vattenflaska. Det är allt.
Vi sitter längst fram för oss själva, men tittar till våra passagerare då och då.
Hem är vi fullt, men kapten löser det så vi sex i besättningen får komma med passivt redan på detta plan.
Slipper 3,5 timma väntan och sen ankomst till Oslo. Också här sitter vi längst fram.
Denna söndag tillbringar jag sittandes på ett plan i närmare 12 timmar. Aldrig har längtan efter att få köra drinkvagnen och prata med passagerarna varit större.
Jag lägger patiens på telefonen, kollar en film jag laddat ner, redigerar bilder jag tagit, skriver, äter, pratar med mina kollegor, tittar ut på världen från ovan.

Det blir mycket väntan på hotellrummet. Svårt att hitta PW-rundor på Gardermoen. Ägnar tiden åt skrivande och lite jobb på datorn.

Inflygningen mot Las Palmas. Vackert som alltid. Längtar så efter normala flighter. Normalt jobb. Normalt liv.

På måndagen blir vi omschedulerade och får flyga till Bergen ToR. På tisdagen delas vi upp. Tobis ska till Stavanger, Marco till Bergen igen och jag till Bodö.
Det blåser kraftigt. Det rister i planet och det tar rejäla skutt ibland.
Planen är lätta nu när det är så få passagerare. Då påverkas de av vindarna mycket mer. Ett tungt plan ligger mer still.
Det är svårt att hitta matställen på Gardermoen. Vanligtvis finns hur mycket som helst men nu är så gott som allt nerstängt.
Till slut hittar vi en Peppes Pizza i ankomsthallen. Där äter vi två dagar i rad så nu blir det diet när jag kommer hem.

Jag kommer att sakna varje dag jag inte får flyga under den kommande tiden. Hoppas få flygdagar och inte enbart stand-by i april…

Jag kommer aldrig att glömma dessa dagar och denna slinga. Allt är så surrealistisk. Så overklig. Och så innerligt sorglig.
Vad kommer att hända oss? Danmark har permitterat all personal. Norge det mesta av sin. I Sverige är vi deltidspermitterade och ska jobba 40%. För mig med 80% tjänstgöring blir det 32% av en heltid och ca 6-7 arbetsdagar i månaden.
Det är jag glad för. Jag vill hålla kontakten med mitt jobb och mina kollegor.
Däremellan försöker jag att bara vila i allt.
Jag kan inte påverka något.
Jag kan bara göra det bästa av detta och det ska jag.
Och så ska jag arbeta så mycket jag får.

Inflygning mot Arlanda kvällstid med Stockholm under oss. Vackert!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *