Tro Hopp och Kärlek

Det finns en sån fin sammanhållning och så mycket hopp oss alla nu.

Jag har älskat mitt nya liv.
Varje stund av det.
Till och med när klockan ringt 0230 i kolsvärta och grusiga ögon har jag älskat det.
Varje tidig, sylvasst kylig, morgon i norr.
Varje kvittrig chartermorgon på väg till södra Europa med en kopp kaffe på planets trappa innan passagerarna kommer.
Lyfta tidigt när dimmorna lättar och dansar över topparna på våra granskogar.
Och sedan, doften av jetbränsle och het asfalt på någon grekisk ö.
Och att se plan som lyfter mot en religiöst vacker solnedgång.

Dessa pastellvyer. Färgpaletten räcker inte till. Hur ska jag kunna vara utan detta?
Solig vinterdag i norra Sverige.
Lyfter över Landvetterskogarna med morgonsolen som sällskap.

De vobbliga och vindiga landningarna i ett Göteborg där regnet piskar.
Blåsten som obarmhärtigt kastar snö rakt in på oss när vi öppnar dörrarna i Luleå.
Stunderna och småpratet i crewbussen på väg till hotellet.
Layoverlivet på hotellen och mina pw-rundor i städer runtom i landet.
Vakna i ett vårgrönt Malmö och sedan somna i Kiruna där snödrivorna fortfarande är manshöga.
Det oförutsägbara schemat med sina luckor som låter mig åka iväg på snabbt planerade resor i världen.
Himlen från planet har vidgat min färgpalett med ett oräkneligt antal pastelltoner.
Den världen är en kärlek för livet.

Skymningen kommer redan strax efter lunch i norr när det är december.
När snön fullkomligt överfaller oss när vi öppnar dörrarna.
Med sand mellan tårna. Ett välkommet dygnsstopp på Las Palmas.
På väg mot planet en sommarmorgon.
På väg mot planet en vintermorgon.

Och kollegorna! Vad vore allt detta utan dem.
Jag saknar varenda en.
De impregnerar mig med sin livsglädje.
Alla dessa blandade personligheter med sina olika erfarenheter har fått mig att reflektera över saker jag tidigare inte tänkt på.
De har lärt mig att tänka annorlunda, tänka nytt, tänka om.
De har gjort mig 20 år yngre och så förbannat glad.
Det är detta jag vill jobba med nu. Inget annat.
Jag vill packa min kabinväska, sätta mig på tåget till Stockholm och ge mig ut på en flygslinga.
Vill inte tvingas släppa det.
Jag kommer att dö lite inombords om jag måste.

I Skellefteå tog vi tillfället i akt och dansade loss på hotellets nattklubb när vi hade sen pick-up dagen efter.
Ett glatt chartergäng hemkomna till Göteborg igen.
Med Marco och Julia på en baktrappa i södra Europa.

När jag ligger i sängen tidiga vintermorgnar och tittar upp på adventsstjärnan i fönstret i mitt sovrum kommer alltid tankarna på det år som snart är till ända.
Vad har hänt?
Var är jag nu och var var jag för ett år sedan.
Den motsatta tanken slår mig ofta nu.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
För detta som händer nu kommer att få en väldigt stor påverkan på hela världen.
På alla människor.
Det kommer att i grunden förändra väldigt mycket.
Det kommer att växa mycket nytt och gott ur detta, men just nu drar det med sig så ofantligt mycket sorg och elände.

Jonas, vår purser, hade ett tufft jobb att hålla ordning på tre 50+ värdinnor på vår galet roliga slinga.
Ulrika, Philip och jag. Hon har flyttat till Oslobasen nu. Han ska bli pilot.
Med delar av crewet på Ishotellet en tokigt kall novemberdag.
Glädjen att få flyga med en kurskamrat är total.
Big smiles in Rome.

En dag kommer nu att vara då.
En dag kommer vi att se tillbaka på detta.
Det kommer att vara ett före och ett efter.
Jag skulle vilja vara på andra sidan corona nu.
Att slippa vara mitt i denna bubbla där vi inte har en aning om hur vår verklighet ser ut om en vecka.
Det är bara i Hollywood som sånt här händer.
På film.
Att ett virus låter kvasten gå och påverkar en hel värld så mycket att allt ritas om fullständigt.

Så här ser den flygande verkligheten ut just nu. Måtte det snart vara över.
Det är detta jag vill göra. Jag kommer att dö lite inombords om jag inte kan fortsätta med det.

Den bransch som är min idag, har påverkats hårdare än väldigt många.
Från fullt blås till ingenting på några veckor.
Jag förstår att SAS måste lägga detta varsel.
När intäkterna så gott som helt raderats finns inte mycket annat att göra än att kapa så mycket kostnader som möjligt.
Men vi människor behöver resorna i våra liv.
Vi behöver se nya delar av världen.
Vi behöver få komma bort och vi behöver utforska.
Det berikar oss och gör oss mer förstående för vår omvärld.
Affärer görs inte mellan företag utan mellan människor.
Och de behöver mötas öga mot öga.
Det är min starka övertygelse.
Det är min tro.

”Sometimes we change the world”. Så är det. Resor förändrar världen och människorna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *