Att tvingas starta om sitt liv

Det kommer tillfällen i livet då man tvingas starta om.
Det kommer att hända alla ju mer åren packar in under en.
Ingen går fri.
Det svåra är att förmå sig att ta steget.
Man vet att den plats man just nu är på måste ändras.
Man måste börja om sig själv.
Det kan var arbete, förhållande, bostadsort… you name it.
Man vet vad man har, men inte vad man får, även om det man har är dåligt och just därför är det svårt och motigt.
Just därför gör man ofta inte det nödvändiga.
De gånger jag valt att starta om, bryta upp och gå vidare, har det trots allt alltid mynnat ut i något bra.

Jag är fortfarande flygvärdinna. Trots att jag just nu är uppsagd och inte flyger så är jag flygvärdinna.
Det var en identitet som passade mig väldigt bra, så jag stretar emot mentalt. Även om jag vet att det inte är lönt att gör det.

Men denna gången har jag inget val.
Omständigheterna har gjort valet åt mig.
Och jag stretar emot mentalt.
Vänder tjurigt ryggen till och stampar lite med foten.
Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva omstarta mig själv igen.
Inte nu när jag hittat något jag älskar så mycket.
Jag är inte klar med detta. Inte på långa vägar klar.
Men verkligheten är brutal som alltid.
Jag tvingas lämna ett liv som gjort mig så innerligt glad.
Det är inte rättvist.
Men vem har sagt att livet ska vara rättvist.

Det är så här en arbetsdags i mitt liv ska se ut. I dörren på en Airbus i bakre galleyet på en flygplats någonstans. Smärtsamt att veta att det inte kommer att bli så någon mer gång under 2020.

Det som jag varit rädd skulle hända ända sedan den där regniga nattlandningen i Göteborg efter en Teneriffaflight i mitten av mars, har hänt.
Då såg vi vår VD’s pressmeddelande och insåg att coronvågen dragit in som nån slags tsunami och att flygbranschen drogs med på ett fullständigt förödande sätt.
I början fanns hoppet att detta skulle ebba ut inför sommaren och att planen skulle komma upp i luften igen.
Men tiden gick och de blev bra värre.
De små ljusningar som kommit den senaste tiden var inte tillräckliga för att stoppa det oundvikliga.
Och nu gick lien.
Skoningslöst.
I LAS-ordning.

Så här ska det vara, mitt liv. Och jag ska göra vad jag kan för att få det tillbaka. För jag känner mig inte färdig med detta. Jag tyckte jag hade hittat hem.

Jag hikeade runt på ett försommarvackert Brännö under tisdagen.
Upplevde klippor, skärgårdsskog, små nyfikna lamm, trift, bomullsbollar, allehanda fåglar och havet.
Det salta blåa västerhavet.
Och junisolen, den som aldrig riktigt går ner.
I öronen hade jag en bok.
Mina vandringar har blivit mitt sätt att leva just nu.
Jag carpar dag för fullt när vädret tillåter och när den inte gör det finns det alltid lite jobb rörande mina uppdrag.
Eller en serie att titta på.
Eller bilder att gå igenom.
Eller texter att skriva.
När jag satte mig på Brännö Varvet och tog en kaffe innan jag båtade mig tillbaka till stan förstod jag att något hänt.
FB-gruppen för oss SAS-anställda på STO-basen översvämmades av inlägg.
När jag kom hem och öppnade min SAS-iPad såg jag att också jag fått beskedet om uppsägning.

Hiking på Brännö i en vidunderlig försommar. Lycka!
Lilla goa lamm som lite avvaktande men ändå nyfiket följde mig med blicken.

Jag ska låta tankarna tumla runt ett tag innan jag bestämmer mig.
Det måste få landa, men jag har två möjliga val:
1/ Att låta mig sägas upp med återanställningsrätt inom 9 månader + min uppsägningsmånad.
2/ Att avsluta min anställning och skriva kontrakt för att gå tillbaka till resurspoolen.
Alternativ två gör att jag med säkerhet inte kommer att flyga mer under 2020.
Troligtvis kommer jag inte heller att göra det om jag väljer alternativ 1 då det finns anställda kvar och jobben kommer att fördelas på dessa.
Min chans till återanställning under 2020 bedömer jag som liten.

Brännö i juni. Hur vackert är inte det? Carpar dag för fullt under permitteringen som vid dagens slut blev en uppsägning…

Så nu är det dags igen.
För omstart.
Det kunde varit så mycket värre tänker jag.
Tänker att mitt liv är som en roman och jag har huvudrollen.
För om jag inte gör det riskerar livet att passera vid sidan om mig.
Alla de där små sakerna som gör det så vackert kommer att passera obemärkta.
Tänker att oavsett så är det en välsignelse att få vara här just nu.
Och mitt mål är att få flyga igen.
Det är det jag vill.
Jag är inte klar med detta.
Jag vill ha mitt bästa liv tillbaka så fort som möjligt.

Underbara Ulrika och jag någonstans nere i Europa.
Marco Marco, vad jag saknar dig och dina galna kommentarer och ditt roliga sätt!
Här är min arbetsplats. Och dit vill jag tillbaka.
Med kvällssolen i ögonen någonstans över Europa. Jag hoppas kunna fortsätta denna sagan så snart som möjligt. Tills dess…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *