NÄR HOPPET DÖR

Det känns som om det aldrig hände.
Som en märklig, underbar dröm som bara kom och gick.
Två år fick jag.
Intensiva, fantastiska med så mycket glädje.
Jag älskade varje minut.
Och sen var det bara över.
Jag vände mig om och allt var borta.
Och jag var inte klar.
Kommer aldrig att glömma.
Livet och dess jävla käftsmällar va!

14 Juni 2018. Nyutexad flygvärdinna och alldeles överlycklig över det nya livet som väntade mig. Att få göra något helt nytt var en sån kick för mig då. Sorgen att behöva lämna det är enorm.
Första sommaren som flygvärdinna. Så galet roligt! Det blev en helt ny och annorlunda tillvaro för mig. Och jag älskade varje minut av det.

För nu har SAS knutit upp det sista bandet jag hade med dem.
Det sista hoppet känns det som.
Vi i resurspoolen har fått veta att våra kontrakt inte kommer att förlängas efter 30 april.
Jag hade verkligen hoppats på det.
Trott det.
Tänkt som vi alla gjort;
”Vi kostar ju inget. Låt oss vara kvar tills vi behövs”.
Men de gör sina val och jag kan inte påverka det.

Min vardag då. Mitt ”kontor” då. Och jag längtar tillbaka! Varje dag.
Mealstop på Arlanda mellan två leggar. Också en vardag. Alla dessa sociala kontakter som försvunnit med pandemin. Det är bara sorg.

Jag inser att mina chanser att komma tillbaka till det liv jag älskade så mycket är liten.
Tiden jobbar emot mig.
Jag fyller 58 i sommar.
När de börjar anställa igen, för det kommer de att göra framöver, då är jag troligtvis för gammal.
Men jag kommer att bära med mig varje litet minne.
Varje skratt, varje guppig landning, varje tidig morgon.
Soluppgångar över skogarna.
Dimman som stiger.
Slingrar sig över marken.
Känslan när vi går igenom molntäcket.
Och solen lyser upp hela kabinen.
Norrsken från cockpit.
Från vinter i Kiruna till vår i Malmö på ett par timmar.
Kaffe i galleyet.
Och lunch på klappen bredvid toan.
Alla suveräna kollegor.
Alla snack med våra passagerare.

Kaffe i galleyet. Alltid. Många koppar. Det första vi gjorde när vi tog av oss säkerhetsbältena var att fixa kaffe till passagerarna och oss själv.
Alla underbara kollegor jag lärt känna. Många av dem kommer för alltid att finnas kvar inom mig. Kanske någon dag korsas våra vägar igen.

Jag kommer att få åka upp och lämna tillbaka min uniform.
Mina badges, min ipad, mina väskor.
Och sen är det över.
Sen måste jag stänga den dörren.
Och jag kommer att vara full av tårar långt ner i magen.
Precis som jag är nu.

Det var en sån härlig känsla att få vistas i denna miljö. Det passade mig så perfekt. Att alltid vara på väg. Ingen dag den andra lik. Den lilla nomaden som bor i mig spann som en katt.
Kollegorna. Kollegorna. Kollegorna… Så snabbt vi alltid teamade upp. Som om vi känt varandra en evighet. Det tror jag kan vara unikt för just flygbranschen. Vi jobbar ju i nya team hela tiden och ändå, med en gång, så var det som om vi känt varandra länge..

Jag har gått igenom så många steg i denna process.
Detta var det sista.
Vad gör jag nu?
Nu när jag inte kan hoppas längre?
En god vän skrev; ”Du gör som Thorsten Flinck och ”Reser dig igen””.
Och ja, jag vet att jag gör det.
Det finns ju liksom inget annat att göra.
Borsta av mig och gå vidare.
Lite tilltufsad.
Lite ledsen inuti.
Men med nya erfarenheter och kunskaper.
Och med vetskapen om att det går att göra mycket kul i livet.

Jag kommer alltid att längta tillbaka till detta. Stå i bakdörren med solen i ögonen och vänta på våra passagerare som vi ska ta hem från någonstans i Europa.
Ett gäng som jag flög charter från Göteborg med under flera dagar. Så förbannat kul! Långa dagar och mycket jobb, men åhhh… Jag gör det igen när som helst om jag får!

Det som bromsar mig nu är att jag mentalt lite tjurigt stampar med foten.
Jag vill ha tillbaka det som togs ifrån mig.
För när jag funderar på vad jag vill göra så ser jag mig om, över axeln.
Ser tillbaka på det jag förlorade.
Det är en jobbig känsla.
Och inte så kreativ.
När jag sålde mitt företag och gick vidare efter det var det en helt annan grej.
Det var bara lättnad och en känsla av massor av möjligheter.
För jag var så färdig.
Lusten fanns inte längre.
Denna gång är det tvärtom…
Ofärdig och med en ovilja att just nu se möjligheter.
Men jag har mina uppdrag och jag tar på mig fler.
Jag försörjer mig.
Men inte på det sätt jag vill göra.
Samtidigt är jag glad att jag hittat tillbaka till skrivandet.
Att jag fått sån lust att färdigställa mitt manus.
Så jag vet, det finns ett driv där någonstans..

Med vackra Carine, min kurskamrat. det var alltid lika roligt när man fick flyga med en kursare.
Och Marco, darling Marco. Vi skulle haft ett stopp nere på Las Palmas i mars 2020. Som vi väntat! Men det blev aldrig så. Covid kom emellan och vi snuvades på vårt LPA-stopp. Det blev några nätter på flygplatshotellet vid Gardermoen istället.

När smittan lägger sig ska jag åka ner till Nice.
Till min bror därnere.
Jag ska slicka mina sår i värmen.
Med honom på hans terrass.
Och med en kaffe i handen ska jag titta på planen som lyfter från flygplatsen.
Se hur de svänger ut över Medelhavet.
Och jag kommer att gråta inombords.
Men glädjas över de två år jag fick.
Och kanske, kanske… får jag en ny chans.
Eller så har livet ett nytt ess i rockärmen åt mig.

För mig säger den här bilden mycket. Det var ungefär så det kändes.
Ja SAS, för mig förändrade ni världen och livet. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det fått fortsätta. Kanske, kanske ges jag en möjlighet att komma tillbaka.. Kanske..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *